Nu sitter VIK Västerås HK i en vacker sits! Vad månde bliva av detta? Vad inledningen av detta inlägg åsyftar på är självklart tränarfrågan. Hur går man vidare ur denna "soppa" utan att tappa ansiktet? Det är bara någon vecka sedan som bilan föll och med den Lars Ivarsson. Denna blogg hyste inte det största förtroendet för att Lars Ivarsson skulle klara av att vända lagets usla form men var samtidigt mycket frågande till om det var ett "tränarproblem". Istället pekade bloggen på målvaktsspelet och såg det som den största bidragande orsaken till lagets resultatmässiga kräftgång .
Man måste bedöma en tränares handlingar utifrån de förutsättningar som gives. Vad fick då Lars Ivarsson att förvalta till denna säsong? Det väger in i helhetsintrycket. Till hur stor del kan man tillskriva den bristande poängskörden på veka spelarinsatser? Var värvningarna för dåliga, eller, fick inte Lars Ivarsson de nya spelarna att leverera?
Ni kanske misstänker, käre bloggbesökare, att mitt försök till resonemang snart kommer att falla platt till marken. Men innan så sker måste jag bara framhäva att hela problematiken kan liknas vid den klassiska "hönan eller ägget frågan".
- Hade samma spelartrupp uppnått bättre resultat med en annan tränare? Är det spelartruppen som är för dålig eller var allt Lars Ivarssons fel?
Frågeställningen får ses för vad den är. Den är av akademisk betydelse. Däremot är det av icke akademiskt intresse att vi har den nuvarande spelartruppen - på gott och ont. Frågan blir därmed vad vi kan motse av spelartruppen den kommande tiden.
Inför denna säsong, efter alla träningsmatcher, inklusive den egna cupen, tyckte undertecknad det såg allvarligt bra ut på många sätt. Laget kändes mer solitt än föregående säsongs upplaga. Visserligen hade vi tappat två fenomenalt duktiga poängplockare i form av Niklas Olausson och Pär Arlbrandt, men, istället fått in mer bredd i laget.
Detta faktum underströks tidigt då laget spelade en rätt trevlig ishockey med bra fart, tyngd och finess men utan att göra lika många mål som med herrar Olausson och Arlbrandt i laget. Den stora olikheten var att laget inte visade sig lika sårbart när man tappade puck. Antalet insläppta mål reducerades och hela lagets defensiv uppvisade nya och lovande dimensioner. Utom på en punkt, ja just det, målvaktsspelet!
När så seriespelet väl påbörjades höll "trenden" i sig. Laget gjorde bra ifrån sig men föll lite olyckligt med uddamål mot bland annat Leksand, Malmö och Almtuna. I takt med uteblivna ärorika segrar tycktes så hela laget drabbas av kollektiv kramp, allt blev mer styltaktigt, och spelet sönderföll fullständigt emellanåt. Den riktigt stora plumpen kom mot Växjö borta där laget tappade spelet, och ansiktet, i den andra perioden som Växjö vann med förkrossande 6 - 0!
På något sätt kom verkligheten ifatt laget. Brutalt, skoningslöst och helt utan skyddsnät avslöjades sanningen. Vi hade inte den trygghet som vi trodde i de bakre linjerna. Tanken om att bygga bakifrån, med en säker defensiv, raserades inför öppen ridå. Och längst där bak, som vi redan fruktat inför säsongen, gapade nu bara ett stort hål av missmod!
Denna blogg påpekade redan inför seriestarten att vår akilleshäl denna säsong kunde bli våra målvakter! Föreningens trångsynta förhoppning till att våra målvakter skulle "blomma ut" till denna säsong visade sig vara en rejäl missräkning. Det finns inget tråkigare än att få rätt i denna fråga. Personligen hade jag gärna sett en tänd Johan Thalberg spelandes på den unika nivå som bevisligen finns i hans repertoar. Nu blev det inte så och därmed sitter föreningen på den berömda pottkanten. Hur gör man nu?
Därmed är det dags att återkoppla till inledningen av detta inlägg. Var det verkligen Lars Ivarsson fel att det blev som det blev? Hur hade lagets insatser utvecklats med en säker sista utpost redan från start? Hur mycket av det darriga målvaktsspelet tog laget med sig i det mentala bagaget från föregående säsong?
Bloggen sticker därför, oförskräckt, ut hakan och påstår att allt är – någon annans – fel! Kanske borde Leif Rohlin få mer kritik i denna stund. Hans delaktighet i lagbyggandet är påtaglig. Det var han som gav Lars Ivarsson de olika byggstenarna att förvalta.
– Om det nu var ”ruttet” virke som inhandlades så kan man i ärlighetens namn inte lasta Ivarsson för utfallet.– Om Leif Rohlin ansåg att våra målvakter var tillräckligt bra – då är det han som skall ha ris!
Bloggen slutsats blir därmed: - Att sparka en tränare är ofta den enkla utvägen – men inte alltid den bästa lösningen!
Nästa del kommer att handla om: Fredrik Nilsson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar