26 november 2016

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.


Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!


Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 


Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 


Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)


Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!















19 november 2016

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...



Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2
Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2
Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2
I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3
Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...


17 november 2016

Kvalspöket

Folket tycker..



Västerås - Västervik 4-1
Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.


Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!


13 november 2016

Topp 10 poängspelare alla lag i HockeyAllsvenskan

Man behöver inte vara någon raketforskare för att inse sambandet mellan spelare som kan producera poäng och mål och ett lags tabellplacering. Sedan må alla tränare i världen yra hur mycket de vill om att ett lag byggs bakifrån. Att försvar är bästa anfall, etc. Läs och begrunda.



Totalt: 109


Totalt: 91


Totalt: 105


Totalt: 110


Totalt: 97


Totalt: 75


Totalt: 84


Totalt: 78


Totalt: 72


Totalt: 86


Totalt: 84


Totalt: 64


Totalt: 75


Totalt: 61


Vad menar vår tränare?

C Olsson efter förlusten mot Mora

Ibland funderar jag lite extra över vad tränare, och för all del även spelare, säger efter match. Det intressanta är oftast inte vad de säger utan det de utelämnar, undviker, att säga. Men då och då kommer att uttalande som sätter lite myror i mitt huvud. Ovan ser ni ett exempel på det sistnämnda. Vad menar Christer Olsson, egentligen?

"Men, när vi summerar delmål vi har, inför den här matchen idag, ligger vi sexa i plockade poäng"

För mig en fullständigt obegriplig reflektion eller tanke. Här anser jag att den reporter som gjorde intervjun gravt misslyckats med sin uppgift. Istället för att bara lyssna, nicka, och eventuellt låtsas förstå skulle det givetvis kommit en följdfråga på detta uttalande. Exempelvis: - Vad menar du med att vi ligger sexa i plockade poäng!

Nåja, jag får fortsätta och grunna på detta. Om någon annan vet, eller förstår, får denne gärna höra av sig med en tänkbar förklaring..



12 november 2016

Hotet underifrån..

Det negativa kvalet hotar underifrån, under ytan...



En seger och en förlust
Efter segern hemma mot Almtuna hade vi skaffat oss lite, säger lite, andrum. Tankar om det förhatliga negativa kvalet sköts tillfälligt åt sidan. Efter dagens bortamatch mot Mora påminns man åter om den avgrund som kan öppnas. 

Tre bortamatcher med ungefär samma insats och utfall. 0-1 mot Modo, 0-1 mot Timrå och nu 0-2 borta mot Mora. Tre matcher. Noll mål. Noll poäng. Där i mellan två hemmasegrar. Dessutom rätt meriterande. 5-2 mot BIK Karlskoga och 4-2 mot Almtuna. 

Tyvärr räcker inte det. Det räcker inte med att vinna hemmamatcher för att på allvar ta avstamp och bygga upp en poängskörd som säkrar nytt kontrakt. Det kommer behövas båda och. Vinster hemma och vinster borta. 

Det som oroar mig mest är inte att vi förlorat de tre senaste bortamatcherna. Nej, det som oroar än mer är hur vi genomfört dessa. Det har inte sett bra ut. Inte bra alls. Mot Modo borta gav vi oss  i alla fall chansen genom att skapa ett visst tryck i vårt försök att ta poäng. Av detta såg jag inte mycket i dagens match eller i bortamatchen mot Timrå. Kort sagt så är vår offensiva spänst och kraft inte mycket till att hänga i julgranen för tillfället. 

I matchen hemma mot Almtuna var det i sanning med väldigt mycket flyt vi lyckades bärga segern. Det var Almtuna som långa stunder höll i taktpinnen och vi fick slita hårt för att freda oss. Trots hemmaplan var det bortalaget som spelade som om de hade hemmaplan. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Defensivt har vi klarat oss väl. Målvaktsspelet är bra. Det är inte där det brister. Problemet är att vi får jobba så otroligt hårt för att freda oss defensivt att det sällan finns kraft kvar till spelvändningar eller eget offensivt spel. 

Frågan man kan ställa sig är vilken rimlig kravbild man kan ha på laget i dagsläget. Är det så här vi kommer spela, prestera, resten av säsongen? Om så är fallet, ja då är det bara att vänja sig vid tanken på ett kommande negativt kval. 

Vår trupp såg tunn ut redan från seriestart. Några få etablerade spelare var tänkta att dra ett tungt lass. Offensivt vilade stora förhoppningar om att Christopher Fish skulle rida vidare på sin framgångsvåg från förra säsongen. Markus Persson anslöt från Tingsryd och var tänkt att producera många fina poäng. Niklas Lihagen skulle få sin personliga revansch och visa vilken duktig spelare han är. Och så vidare. Hur har då utfallet blivit?

Niklas Lihagen var stundtals lysande under försäsong och i inledning av serien. Nu är han blott en skugga av sig själv. Klagar på stor trötthet. Något som vi alla sett från läktaren. 

Christopher Fish såg bra ut från försäsong men hade oturen att bli skadad i hemmamatchen mot Timrå. Var borta ett antal matcher. Har gjort några mål sedan återkomsten men ser ännu inte ut att nått sin formtopp. 

Markus Persson var liksom Lihagen närmast formidabel under försäsongen. Gjorde lite som han ville med puck och klubba. Dominerade i sina byten. När seriespelet började föll dock hans prestationsnivå. Fick inte ut så mycket av sitt spel. Blev skadad. Kom tillbaka. Skadad igen och nu borta för resten av säsongen.

Tre spelare som alla var tänkta att driva vår offensiv. Tre spelare som inte alls nått upp till förväntade nivåer. Inte konstigt att vår offensiv haltat av och till. Dessutom:

- Hemvändande Mikael Frycklund glimrar till emellanåt. Men inte tillräckligt ofta.

- Trotjänaren Fredrik Johansson gör sällan en dålig match men poängproduktionen rysligt dålig

Totalt sett fem spelare som besitter en betydligt högre potential än de visat så här långt. Fem spelare som inte levererat tillräckligt. Fem spelare som var, är, tänkta att leda vårt lag.

Det som vi alla till mans undrar över nu är var felet ligger? Är det spelarna som är för dåliga eller är det tränarnas matchplan, taktik, som felar? Jag är så naiv att jag tror vårt spelarmaterial håller tillräckligt hög nivå för att utmana alla lag i denna serie. Se bara våra segrar mot Almtuna och Bofors hemma. Om det inte beror på spelarmaterialet, ja, då återstår spelplanen, taktiken, matchupplägget. Är det våra tränares taktiska upplägg som sätter käppar i hjulet för spelarnas egna ambitioner? Går man i otakt. Spelarna vill en sak, tränarna en annan. Att jag ställer mig den frågan beror på Christer Olssons uttalande efter förlorade matcher att han är besviken på spelarnas inställning. 

Tja, inte vet jag. Som vanligt spekulerar jag. En sak vet jag dock med bestämdhet. Vinner vi inte våra kommande två hemmamatcher, ja då sitter vi i skiten!



8 november 2016

Seg insats mot Timrå borta....

Timrå - Västerås 1 - 0
Nej, det blev ingen uppföljning av den fin-fina insatsen hemma mot BIK Karlskoga. Själv hade jag bara möjlighet att se matchen från mitten av den andra perioden men mitt intryck var inte odelat positivt. I mina ögon upplevde jag vår insats som blek och rent ut sagt svag. Det enda som gladde var att vår defensiv fortsatt höll riktigt hög nivå. Detta trots målvaktsbyte. Som bekant är Henrik Lundberg skadad efter matchen mot BIK Karlskoga och Marcus Dahlbom fick kliva in från start i denna match. Jag upplevde att Dahlbom skötte sig alldeles förträffligt. Det var inte där det felade. Det var när vi själva skulle gå på offensiven som det såg som mest skruttigt ut. Riktigt skruttigt rent av. 

Det såg länge ut som vår hyper-defensiva(!) taktik skulle bära ända fram till slutsignalen. Timrå snurrade stundtals rätt friskt i vår egen zon men utan att få till de riktigt vassa avsluten. Till slut gav dock deras flit utdelning då de lyckades hitta en spelare mitt i slottet som fick lägga in en hög puck i klykan bakom en helt skymd Dahlbom.

Om någon hade förväntat sig en frustande offensiv från vår sida efter det baklängesmålet fick denne minsann mest lång näsa. Vi hade förskräckligt svårt att överhuvudtaget få ned puckuslingen i Timrås zon. Än svårare att behålla den någon längre stund. Taffligt och putti-nuttigt såg det ut för det mesta. 

Bästa chansen i tredje perioden hade Eddie Davidsson som hastigt och lustigt blev frispelad helt ren framför Timrås målvakt av Christopher Fish. Tyvärr fick tydligen Davidsson gummiarmar och lyckade inte få höjd på avslutet som ganska enkelt räddades. Med en sådan defensiv inställning till matchen måste man ta vara på chanser som denna. Annars är man rökt. Och rökta blev vi som sagt då Timrå senare i period tre hängde in enda målet i matchen. 

Det är sannerligen märkligt hur laget kan pendla i intensitet och arbetsinsats mellan två matcher! Var det möjligen agendan för dagen som satte käppar i hjulet? Var stallordern från tränare att spela snålt som fan, säkra hemåt, och förlita sig på enstaka spelvändningar? Jag begriper faktiskt inte. Hemma mot BIK Karlskoga kompenserade man brister i briljans med ett redigt hårt arbete över hela isen. I matchen mot Timrå såg det annorlunda ut, minst sagt. Två helt olika uppträdanden av ett och samma lag.

Det lite tragiska i det hela är att Timrå, som topplag, inte presterade som ett sådant. De såg förhållandevis harmlösa ut och i det stora hela hade vi rätt bra koll på deras offensiv. Med andra ord fanns det ingen anledning att inte ta chansen att vinna. Att spela lite frejdigt, offensivt och energiskt. Det var trots allt inte Skellefteå eller Västra Frölunda vi mötte. Var respekten så stor för Timrå att vi helt enkelt valde att agera sköldpadda(passivt) istället för hare(energiskt)? Tja, inte vet jag.

Nåja, vi får glädja oss över det lilla. Defensiven sitter som en smäck. Målvaktsspelet fungerar. Nu återstår bara resten. 

Det var det för denna gång..



3 november 2016

Koftan åkte av....

Prognos inför match...
Västerås - BIK Karlskoga 5-2
Det ska erkännas direkt. Jag var lugn inför matchen mot Karlskoga. Jag visste att spelarna tagit del av mina visdomsord från mitt förra inlägg. Detta med offerkoftan.Till denna match såg jag inte en enda offerkofta på isen. Istället såg jag ett gäng Gulsvarta spelare som verkligen ville vinna matchen. Det såg inte alltid så briljant ut. Stundom rent av lite rörigt och stökigt. Men i det stora hela såg jag ett lag där varande kotte bidrog. Ingen smet undan. Alla slet som galningar!

- Att göra fem mål, visserligen ett i tom kasse, på ett lag som inför denna match varit rejält duktiga på att inte släppa in mål, var fenomenalt bra!

- Att dunka in två missiler i powerplay var inte bara bra, det var rent av grandiost!

- Att Lundberg är bra, det visste jag. Men vad skönt att Dahlbom fick komma in i matchen, i laget, i serien, genom sitt inhopp efter Lundberg skada. Att vara är en av Sveriges främsta båsöppnare smäller inte lika högt som att efter match få ta emot klackens jubel. Det var han väl värd!

- Att äntligen få se Lukas Zetterberg på träff på pucken i powerplay. Vilken jävla raket i bortre krysset!

- Att Anton Mylläri blandar och ger i sina byten har jag vant mig vid. Ömsom vin, ömsom vatten. Men så gött att även han fick smälla in en puck i powerplay!

- Att få avnjuta när Fish på ett närmast nonchalant sätt hänger in en strut är som att få kaffe på sängen, varje dag, varje vecka, året runt.

- Att få bevittna hur Linus Svedlund flög fram över isen och hängde kvitteringen till 1-1 var efterlängtat. Komma tillbaka efter avstängning och bara smälla dit pucken. Excellent.

- Att vi bara släppt in tre(3) mål på de senaste fyra matcherna måste banne mig betyda något. Det måste till och med Leffe Strömberg inse. Vi har en fungerande defensiv! Det du Leffe.

- Att Fredrik Johansson fick skyffla iväg en puck in i öppet mål var mer betydelsefullt än vad många tror, ska ni veta. Så han slitit och kämpat utan att fått något tillbaka i många matcher. Det har varit tungt, tungt, i flera matcher. Bra arbetsinsatser, ja, utan tvekan, men alla spelare behöver lite bekräftelse på sin förträffligt genom ett och annat mål. 


Men hur var matchen då? Egentligen? Ärligt talat var den rätt beskedligt långa stunder. En snäll match. Två lag som spelade väldigt polerat och utan tillstymmelse till heta känslor och aversioner. Som tur var trappades det upp allt som tiden led. I slutänden får jag nog säga att det var en rätt bra match. Inte spelmässigt kanske, men, en bra match i den långa serielunken. Två lag som ansträngde sig utan att gå över gränsen. Inga fula smällar, inte mycket tjafs. Inte ens den gode Wessner bidrog till något tumult. Och lille Berglund syntes knappt denna gång. 

Sammantaget anser jag det var ett rejält dagsverke av de Gulsvarta. Det räcker långt i denna serie. Gäller bara att alla inblandade inser detta. Hårt jobb lönar sig alltid. 

- Vill även passa på att lyfta fram Hampus Larsson. Den grabben. Visst har han höjt sig? Upplever att han nu spelar på en ny nivå i sin karriär. Känns bra. Riktigt bra. 

Vad kan jag då säga om gästande BIK Karlskoga? Tja, de var faktiskt blekare än jag förväntat mig. Trots detta visade de då och då prov på att de är ett riktigt bra ishockeylag. De har en förmåga att vända spelet som få andra lag i serien. Blixtsnabba. Denna gång lyckades vi allt som oftast fånga upp deras spelvändningar men de var snubblande nära att lyckas med sin taktik flera gånger under matchen. Tycker även att de saknade den vanliga aggressiviteten som är lite av deras adelsmärke. De gick inte in lika hårt i alla dueller på isen som jag tidigare vant mig vid. Något som jag saknade, faktiskt. Det är kul när ett lag bjuder upp och stökar lite. Jag vet inte riktigt vilka spelare BIK saknade till denna match men det gäller samma för de som för alla andra. Man får spela med de spelare man har tillgängliga.


Nog om detta!

2 november 2016

Av med offerkoftan nu Västerås!

Så här tyckte vi supportrar om matchen mot Modo


Så sammanfattade VLT matchen


Så här tyckte vår lagkapten om matchen mot Modo




Efter de senaste två matcherna har jag funderat. Och funderat. Och tänkt. Att tänka är kul. Att reflektera är stimulerande. Dock är det inte alldeles givet att de tankar man bär, bär någonstans. Ibland blir det mest ett kaotiskt flimmer i knoppen. Det susar i säven, kan man säga. Man vet varken fram eller bak, ut eller in. Men så, plötsligt fångar man tanke. En tanke som äger bärighet. En tanke som leder både framåt och bakåt. Plötslig tycks något hänga ihop. Man har funnit den röda tråden. Den som håller ihop. Den som leder någonstans. Eller inte. 

Min röda tråd blev hastigt och lustigt vår speciella säsong. Ja, ni vet. Föreningen nära konkurs, rekonstruktion, och allt vad detta inneburit. Vi visste alla att denna säsong skulle bli en prövning för oss alla. Ledare, tränare, spelare, supportrar, sponsorer, ja alla. Och så har det blivit. En rejäl prövning. Lagets prestationer på isen har varierat högst påtagligt. Minst sagt. 

Men, och nu kommer själva poängen i mitt försök att samla mina tankar och reflektioner. Är det inte dags nu att kasta av sig offerkoftan!

- Jag vet att vi har en tunn trupp!
- Jag vet att vi var nära konkurs!
- Jag vet att vi har ont om pengar!
- Jag vet att föreningen behöver mer pengar!
- Jag vet att vi har spelare skadade!
- Jag vet att vi inte kan värva riktig spets!

Allt detta vet jag, och alla andra. Jag börjar tröttna lite på en sportchef som beklagar sig(!) över avsaknad av medel till värvningar, en tränare som beklagar sig(!), en ordförande som grinar om att det måste komma mer folk till hallen, etc. 

Är det inte dags att lägga det bakom sig nu? Är det inte dags att lyfta blicken lite längre. Se bortom den egna sargen? Är det bara vi i hela HockeyAllsvenskan som har det så uselt ställt? Jag är orolig för att så länge offerkoftan sitter på kommer man kunna skylla på det jag ovan redovisat. Ursäkta dåliga prestationer med att "vi kan inte göra mer, spela bättre, kämpa mer" då det är så synd om oss! "Vi var ju nära att gå i konkurs, vi ska vara tacksamma att vi har ett lag"

Som supporter skiter jag fullständigt i det mesta så länge jag upplever att de spelare som representerar mitt lag gör fullgoda insatser. Vinst eller förlust. Skit samma. Visst är det roligare med vinster men så länge spelare försöker, i byte efter byte, match efter match, så köper jag läget. 

Kort sagt. Av med offerkoftan. Det är inte synd om er. Gå ut på isen och kör. Ge allt ni har. Vill Gulsvart ha alla supportrars fortsatta stöd och kärlek måste alla banne mig visa stake och vilja till 100%. Släpp sargen, släpp handbromsen, sluta tänka så förbannat. Gör det ni är bra på. Åka skridskor och skjuta hårt som fan i nättaket. 

Vill laget, föreningen, vinna tillbaka sin publik, eller inte? Pucken är er, Gulsvart.  Visar alla spelare i laget glöd och hjärta och är beredda på lite smärta, då jävlars kommer folket att i allt större utsträckning vallfärda till ABB Arena Nord!


Tack för kaffet!