31 december 2015

Tvärstopp....


Swehockey



Pantern - Västerås 3-1
Det tog tvärstopp i kvällens match borta mot Pantern. Ett förvånansvärt oengagerat(!) Gulsvart gav Pantern alla möjligheter till en fin avslutning på höstsäsongen. Inom loppet av några minuter bjöds Pantern på två lägen som resulterade i två mål. Återigen blev jag som åskådare förvånad över hur svagt vi inledde en match. Trodde i min enfald att de två senaste segrarna mot Mora gjutit lite mod i spelarna. Men så var icke fallet. Det var överlag väldigt fumligt med det mesta. Fastnade vi inte i egen zon så blev det tvärstopp i mittzon. Lyckades vi väl ta oss in i anfallszon så kom pucken ut snabbare än man han säga "heterosexuell". 

Laget tycktes spela utan understöd över hela isen. Enmansattacker. Hopplösa nedlägg som ingen forward kunde fånga upp. Trögt uppställt styrspel i mittzon som inte stoppade Panterns forwards. Kort sagt så gick det mesta i otakt denna kväll. 

Det mest oroväckande var dock upplevelsen av att spelarna inte var så speciellt intresserade! Ja, så kändes det framför TV:n denna match. 

- Visserligen gjorde laget en rejäl spelmässig uppryckning i den tredje perioden men vi hade fortsatt oerhört svårt att utmana med riktigt farliga avslut. 

Jag blir uppriktigt sagt inte riktigt klok på det som sker. Spelare för spelare har vi en trupp som utan vidare ska kunna vara med och utmana alla lag i denna serie. I vissa avseenden har vi faktiskt spets som många andra lag saknar. Trots detta blir utfallet så magert. Oavsett vilka spelare vår sportchef värvar in i truppen tycks samma sak hända. De nyanlända spelarna lyser en kort stund för att sedan sälla sig till den mer grå kollektiva massan. 

Vad är det som får så många skickliga spelare att se så begränsade ut? I dagens match försvann Jan Urbas helt från spelet. Urbas, som normalt är en maskin som driver på, var närmast osynlig! Maksim Matushkin började oerhört lovande för att sedan falla tillbaka. Andreas Borgman som såg så oerhört bra ut under inledningen av serien står för allt fler felbeslut. Fredrik Johansson kom tillbaka från skada och gjorde skillnad direkt. Nu, idag, såg jag knappt till honom! Det som förbryllar mig är hur prestationen för spelare kan skilja så mycket från match till match. Ena dagen är spelare briljanta, nästa dag närmast osynliga. 

- Jag skulle kunna räkna upp alla spelare då denna trend tycks gälla för hela spelartruppen med något enstaka undantag.

Jag ställde mig frågan i ett tidigare inlägg om hur vi skulle värdera våra segrar mot Mora. Det var inte något topplag som vi lyckades betvinga i två raka matcher, direkt. Med facit i hand så visade sig Pantern vara en tuffare uppgift. 

Jag upplever att vi inte använder de kvaliteter som finns i laget på rätt sätt. Är det inte för mycket hängslen och livrem i vårt spel? Ett exempel på detta är vårt ständiga burskydd så fort vi erövrat puck i egen zon. Ingår detta i någon form av agenda som gäller? Måste backarna vänta in en forward som hämtar puck? Måste vi alltid starta våra anfall mot samlat motståndarförsvar? Är det förbjudet att försöka skapa snabba uppspel? 

För mig känns det som ett stort missbruk av ingredienser. Tränaren vill laga en pannbiff men har ingredienser för att göra omelett. Då blir det fel. Då får man anpassa sig efter ingredienserna helt enkelt. Laga en välsmakande omelett istället för en misslyckad pannbiff.

Följdfrågan blir då vem som inhandlat ingredienserna och har denne snackat med kocken? Oavsett vem som gjort vad gäller nu att vara handlingskraftig så att inte allt slutar med en jädrans soppa!

Nu avslutar jag med att önska alla inblandade i denna soppa ett riktigt gott nytt år, så tar vi nya tag 2016!









28 december 2015

Äntligen #2


Swehockey

Västerås - Mora 4-3
Ny seger mot Mora. En förväntad seger. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig i Mora. Dock blev det tuffare denna gång att bärga tre poäng. Om detta sedan berodde på vår egen oförmåga eller om Mora spelade bättre låter jag vara osagt. Spelarna i Gulsvart har fortfarande en liten bit kvar innan de känner sig bekväma ute på isen. Det är något som jag upplever från läktaren. Oron. Ängslan. Ibland tycker jag mig se det på kroppsspråket på spelarna i vissa situationer. Ibland blir det någon sekunds fördröjning i spelarnas agerande och genast krånglar saker till sig. Den enkla  passningen blir plötsligt svår, sarg ut stoppas på blå, understödet saknas. Motgång är ofta summan av alla misstag. Ju färre misstag ett lag generar över tre perioder desto bättre flyter spelet. Över hela isen. Färre misstag stärker. Enkelt. 

Det är intressant att se hur ett enda litet misstag av enskild spelare kan få förödande följder. Detta oavsett var på isen det sker. Ishockey är en icke förlåtande sport ur det perspektivet. Detta ska man som åskådare ha med i beaktande då man reflekterar över spelares prestationer på isen. Beslut fattas i en rasande fart. Hela tiden. 

Inte sällan kan en forwards fummel med puck i mittzon generera ett systemfel som gör att back kommer helt fel i position. Är man inte medveten om denna sanning är det lätt att skuldbelägga fel spelare för situationer som uppstår. Minns tiden då Per Albrandt och Niklas Olausson huserade i Gulsvart. De var inte speciellt sugna på backchecking vilket rätt ofta fick till följd att backar lämnades ensamma mot anstormande motståndare. Vilka fick bära hundhuvudet? Jo, inte sällan fick backarna veta att de var odugliga! En av dessa "odugliga" backar var Elias Fälth. En spelare som så småningom debuterade i Tre Kronor!

Utifrån detta perspektiv är det förståeligt att spelare försöker spela så försiktigt(säkert) som möjligt för att inte sätta sina kompisar på isen i ett pissigt läge. Speciellt gäller detta ett lag som under en längre tid levt med motgångar. Där individuella misstag lyfts fram som  anledning till förluster. 

Den enda vägen ur detta ängslans land är att fortsätta vara noggrann i allt man gör på isen. Fortsätta spela med marginal, minimera risktagandet. Med tiden, när mål görs och segrar radas upp, kommer per automatik spelarna bli mer avslappnade, trygga, och därmed våga mer. Då, och först då, kan vi supportrar förvänta oss att få se ett mer frejdigt och vägvinnande spel från vårt kära Gulsvart. Fram till dess får vi nöja oss med det lilla. Se ett lag som stundom spelar krampaktigt. Bara poängen ramlar in i en anständig takt kommer jag vara fortsatt nöjd.

En spelare i laget tycks opåverkad av situationen. Tänker på Christopher Fish. För honom tycks varje match vara en stor fest. Ett party. Det bara spritter om karln ute på isen. Som en kalv som släppts på grönbete. Allt är kul! Antingen har han en enastående förmåga att förtränga allt negativt eller också är han bara "lite dum i huvudet". För korkad att inse allvaret, typ! Oavsett vilket är "Fishen" en otroligt skön fläkt i Gulsvart. Redan nu en publikfavorit. Det är stort!


Hur ska man då summera matchen mot Mora? Tja, en blandning av det mesta. Bra spel, kladdigt spel, dåligt spel, i en salig röra. Dock en stor eloge till arbetsinsatsen överlag. Mycket vilja och jävlars anamma. Det är kul att se. Inga inställningsproblem. Några spelare vill jag lyfta fram efter matchen:


Maksim Matushkin, lika elegant offensivt som vek defensivt. Blandar offensiv briljans med svaga ingripanden defensivt. Hans förarbetet till 2-1 ren hockeygodis!

Cody Murphy, en evighetsmaskin som tycks kunna åka hur mycket som helst. Ser hela tiden möjligheter på isen. Fick kröna sin insats med ett rackarns fint mål.

Nick Sorkin, den lealöse store amerikanen syns inte så mycket i spelet men dyker upp och gör mål. Det räcker långt i  min bok.

Andreas Borgman, är spelaren som vill så oändligt mycket, varje match, varje byte. Varvar gediget försvarsarbete med enstaka horribla misstag. Fick avgöra denna match med sitt mål. Mycket bra!

Matias Myttynen, kliver fram när man minst anar det. Förarbetet till segermålet ren klass. Samlade på sig två assist i matchen. Klart godkänd arbetsinsats i övrigt.

Eddie Davidsson, kanske inte syntes så mycket i matchen men klev fram med en riktig "Conny Strömbergare" i powerplay. Serverade Nick Sorkin öppet mål. Genialiskt!

Anton Mylläri, som haft lite svårt att övertyga i det offensiva spelet, visade nu vilken kvalitet det finns i den kroppen. Ett bländande fint förarbete till Cody Murphys mål.

Marcus Dahlbom, gjorde en stabil insats även om han stundtals såg nog så "darrig ut" i vissa lägen.

Powerplay, genererar mål igen. Underbart!

Boxplay, är en gren vi behärskar riktigt bra. Den femminutare laget dödade i första perioden lade sannolikt grunden till slutresultatet. Lysande!



Lite så tycker jag man kan summera matchen igår. Det var inte kollektivet Gulsvart som firade triumfer, det var mer enskilda spelare som klev fram och gjorde avgörande prestationer. Inget fel i det. Jag vill absolut inte förringa övriga spelares prestationer, men, i jämna matcher är det helt avgörande att det finns spelare som kan göra det "lilla extra". 


Sist min inte minst måste jag skriva några rader om den otäcka kollisionen/tacklingen mellan Juha Uotila och Moras Robin Johansson. Från min position på läktaren, cirka 55 meter bort, upplevde jag inte att det var någon våldsam satsning från Juha´s sida. Domaren var dock tvärsäker och skickade ut Juha till omklädningsrummet. När jag kom hem tittade jag på situationen några gånger och insåg att den var värre än det jag först upplevde. Framför allt får den en olycklig utgång. Jag kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att Juha använda någon form av "övervåld". Däremot kunde han givetvis valt att inte fullfölja tacklingen när nu Moraspelaren uppenbarligen kom lågt och dessutom i viss obalans. Att diskutera "hur fel" han gjorde känns meningslöst. Gjort är gjort och dömt är dömt. Jag hoppas naturligtvis att Robin Johansson inte får några allvarliga men av den otäcka smällen.

(Enligt vissa källor kommer Robin Johansson vara redo till spel redan nästa match på onsdag)


Här kan du läsa VLT:s betygsbedömning av alla spelare!


27 december 2015

Äntligen!

En trepoängare! Halleluja! Den var efterlängtad av oss alla. Men, som vanligt var det en väldigt krokig väg innan laget kunde håva in denna viktiga seger. Christopher Fish gav oss ledningen i matchen efter knappt en minut. Kanon! Mora kvitterade omgående. Kalkon! Sedan stod det plötsligt 3 - 1 till Mora efter några minuter spelade av den andra perioden.  Allt var som vanligt denna mörka höst för oss Västeråsare. 

Men så hände något! Stefan Gråhns, av alla(!), tog tag i taktpinnen och serverade Matushkin ett fint läge och det var reducerat till 2-3. Två minuter senare höll sig Korhonen framme och stänkte in kvitteringen till 3-3. Vi var med i matchen igen! 

Den stor frågan blev nu hur vi skulle hantera detta läge i den sista perioden? Skulle vi våga gå för seger eller skulle ängsligheten fängsla våra spelare, igen? Just ängsligheten är nog det som förlamat vårt lag rätt mycket den senaste tiden. Oron att göra fel, åka fel, komma fel, bjuda på chanser, etc etc. Om man ständigt oroar sig för att göra fel blir man per automatik låst i allt övrigt. 

Svaret på frågan kom omgående i den tredje perioden då Matias Myttynen tog in pucken till vänster i anfallszon och måttade ett slagskott mot oskymd målvakt. Till allas vår förvåning smet pucken in och plötsligt satt vi i förarsätet i matchen. Knappt en minut senare höll sig vår lagkapten Williams framme i röran framför Moras målvakt och lyckades på något märkligt sätt valla in pucken till 5-3. Knappt hade man hämtat sig så kom ännu ett mål. Återigen var det Williams som hängde en kasse. Denna gång framspelad av Jan Urbas i någon form av spelvändning. Inom loppet av fyra minuter gjorde vi tre(3) mål! Häpnadsväckande utdelning, må jag säga..

- Tre poäng, tre poäng, tre poäng, tralla-la-la, typ!

Några reflektioner efter matchen:
- Mora var rätt bra inledningsvis men slocknade totalt!
- Jonas Fransson utgick efter Moras 3-1
- Markus Dahlbom fick en bekväm resa fram till slutsignalen.
- Christopher Fish fortsätter göra mål!
- Stefan Gråhns stod för förarbete till två mål!
- Jeremy Williams gjorde två mål!

Men hur var spelet, egentligen, denna match? I sanning var det ungefär som vanligt. Stundtals oerhört ostrukturerat, fladdrigt, och slarvigt. Korta stunder effektivt. Vi spelade med andra ord ungefär på samma sätt som de senaste 5-8-9-12 omgångarna. Skillnaden var att nu fick vi in puckarna i nät. Vi gjorde väldigt enkla mål denna kväll, om jag får uttrycka det så. Vi behövde inte tillbringa 12 minuter i anfallszon för att få in pucken. Vi hade helt enkelt ovanligt bra utdelning på våra chanser. Tänk så enkelt allt blir när puckarna "bara" trillar in istället för att täckas bort av utsträckta klubbor, benskydd, skridskor eller motas av en storspelande motståndarmålvakt. 

Jag är naturligtvis oerhört glad och nöjd över segern, en seger som spelarna verkligen behövde, men inser samtidigt att det fattas rätt mycket innan vi kan påstå att spelet sitter som det ska. Stundtals tyckte jag allt för många av våra forwards kom bort helt i matchen. En anledning till detta kan vara att det återigen var helt nya kedjeformationer på isen. 

Om jag fick bestämma, och det får jag inte, så skulle jag genast sätta ihop Urbas med F Johansson och Cody igen. Sedan vill jag se Fish spela med Gråhns och Berg. Problemet, som jag ser det, är att hitta lekkamrater till Jeremy Williams så vi kan utnyttja hans sniperegenskaper, hans skott. 

Korhonen gjorde visserligen mål idag, mycket bra, men ser väldigt seg ut på rören. Han hinner inte med i backcheckingen. Det är vad jag upplevde. Har vi lyckats värva två finnar med den gemensamma nämnaren att de är rätt dåliga skridskoåkare? Tanken med det? 

Sedan måste vi få ordning på vårt powerplay, för sjuttons!

Men, seger, och nu tar vi det från denna ruta. Ny seger i morgon och vi kan börja andas lite morgonluft...

Nu kör vi!


23 december 2015

Hoppet - det enda att fästa sig vid...

I dagens VLT går att läsa lite allt möjligt kring mitt kära Gulsvart. Bland annat konstaterar Kevin Johansson i sin krönika följande:

"Det dras vissa paralleller till fjolårssäsongen för att hämta hopp och framtidstro. Där VIK reste sig som en Fågel Fenix för att vinna hela ligan. Men det är en något skev jämförelse. Då inledde VIK katastrofalt för att sedan växa och växa under hela grundserien med en formkurva som efter starten hela tiden pekade uppåt. Just nu pekar kurvan rakt ned och det är vad som oroar. Fortsätter det som nu är VIK snart inte ens ett topp 8-lag"
Jag är böjd att hålla med i Kevins argumentation. Det är skillnad på då och nu. Förra säsongen inleddes med matcher där vi faktiskt spelade rätt bra men inte tog poäng. Vi fick helt enkelt inte rimlig utdelning på vårt spel. Efter lite rockader i spelartruppen ändrades detta och poängen började trilla in efter omgång 13. Efter denna omgång stegrades vår form gradvis för att kulminera under vårsäsongens avslutning av seriespelet. 

Denna säsong fick vi däremot inledningsvis förvånansvärt god utdelning, poängmässigt, trots stundtals dåligt spel. Det var endast i enstaka matcher de första sjutton omgångarna som vi faktisk t spelade riktigt bra. I flera fall var det endast bra målvaktsspel eller fenomenalt powerplay som gav oss våra segrar. Spelet fem mot fem var dock väldigt trubbigt. Något som jag, på denna blogg, envisades med att påpeka. 

När sedan målvaktsspelet stagnerade och vårt powerplay fungerat allt sämre har vi inte kunnat förlita oss på dessa livlinor. Vårt spel, fem mot fem, har inte gett oss den utdelning som varit nödvändig och det är där jag tycker mig se vårt stora problem. Ett bekymmersamt problem då merparten av tiden under en match bedrivs just i denna spelform.

- Ska jag vara ärlig var det lite av samma problematik förra säsongen. Vi vann våra matcher framförallt genom våra specialteams, samt målvakter. 

Nu får vi inte glömma att denna säsong burit med sig ovanligt många skador. Först var det våra backar som hade ont lite överallt. Därefter började forwards falla ifrån pga skador. Naturligtvis har detta påverkat men är det hela förklaringen? Sannolikt inte. 

Det är i mina ögon minst sagt oroväckande att vi efter 32 omgångar ännu inte ser ett spel som fungerar ute på isen. I mina ögon är ett fungerande spel något som ger utdelning i form av mål och poäng. Inte ett spel där vi blir straffade hela tiden. Spelar ingen roll för mig om vi har en defensiv eller offensiv agenda bara det finns ett grundspel. 

Inför denna säsong satte vår sportchef, Niklas Johansson, ihop ett lag med mer fokus på tyngd. Det är inte mycket att säga om. Något ska man tro på. Frågan är dock om denna önskan om mer tyngd är förenligt med den typ av ishockey som laget förväntas spela? Det enda påtagliga denna "tyngd" resulterat i fram till nu är att vi är det mest utvisade laget! Gulsvart tvingas spela i genomsnitt 15.03 minuter i boxplay, varje match. Det är nästan en tredjedel av speltiden. Alldeles uppåt väggarna naturligtvis.

Följden av alla dessa utvisningsminuter blir bland annat en väldig snedbelastning på spelare. Somliga får spela väldigt mycket, andra inte alls. Men framför allt minskar tiden radikalt att bedriva offensiv hockey där mål görs och poäng bärgas. Här ser jag en stor del i problematiken, varför vi har så svårt att hitta flytet i vårt anfallsspel.

Det jag som supporter och åskådare saknar allra mest just nu är en identitet. Vad är det mitt Gulsvart står för, idag? Vill laget vara ett hårt arbetande kollektiv, ett tufft forecheckande lag, ett spelförande lag, ett fysiskt tungt lag, eller vad? I mina stackars ögon finner jag inte svaret när jag ser laget spela. Det blir varken hackat eller malet. Den enda identitet laget har just nu är att de leder utvisningsligan, är ett busgäng, och det kunde jag lika väl varit förutan.

Självklart sitter inte jag på några lösningar. Det vore förmätet att säga. Däremot kan jag med egna ögon se att Gulsvart inte mår bra just nu, och det gör ont. Som supporter delar man lagets motgångar både fysiskt och själsligt på samma sätt som man gläds i medgång.

Att som supporter och kräva avgångar till höger och vänster är traditionellt och förståeligt, men, föga konstruktivt. Om man gör sig av med någon så måste denne ersättas. Enkel matematik. 1+1=2. Finns det ingen som kan ersätta faller ekvationen. 1-1=0. Dessutom, ska man ersätta någon så förväntas ersättaren ha högre duglighet. Om inte står man kvar på samma ruta. Leksand bytte ut sin tränarstab och har fått ett lyft, poängmässigt. Däremot spelar de inte bättre ishockey nu än då. Det måste man ta med i kalkylen. Framgångsfaktorn i deras fall kan nog mer tillskrivas spelarna själva. De tog sig helt enkelt i kragen och minimerade många av de fel och misstag man gjort tidigare. 

- Att man ska behöva byta tränare bara för att få spelarna sluta slarva med uppspel eller drälla med pucken i mittzonen känns väldigt onödigt! 


Detta om detta just nu, men, det kommer mera!


22 december 2015

Kraschlandning efter uppehållet.

Värmlands tidning


Julskinkan snart på bordet men idag var det grisarna som fick fira i Nobelhallen. De snurrade glatt runt bland vilsna besökare så knorren raknade. Visserligen bjöd vi upp på en anständigt vis under den första perioden men det var, som vanligt, bara en tidsfråga innan vi skulle rasa ihop. För rasar ihop det gör vi med viss regelbundenhet denna säsong. Vi kan dessutom göra detta på en mängd olika sätt. Idag försökte vi i det längsta matcha våra motståndare BIK Karlskoga med deras egna medel men inte ens det gick vägen. 

En spelare i laget gjorde tappra försök att bryta den förbannelse laget hamnat i. Tänker då på Jan Urbas. Oj vad han kämpar, skapar, och sliter i match efter match. Men vad hjälper det när hans avslut är lika trubbiga som mina knäskålar. 

Vår tränare, Martin Filander, har ingen avundsvärd uppgift. Vad ska han nu hitta på? Här kommer laget från ett längre uppehåll där man genomfört "personliga samtal" samt kört "teambuilding" för att komma ur en besvärande förlusttrend. Man kan säga, utan att vara elak, att detta gjorde bevisligen ingen större nytta.

Ska jag vara ärlig, och det ska man, så hade vi idag lika svårt som tidigare att starta anfall från egen zon. Vi hade idag, precis som tidigare, väldigt svårt att ta oss fram till riktigt bra avslut. Vi fastnade, precis som tidigare, väldigt ofta längs sargerna i offensiv zon. Listan kan göras lång på saker som såg ut precis som innan detta välbehövliga uppehåll.

Det positiva var att vi såg rappare ut på rören denna match. Inte alls lika blyfotade som tidigare. Tyvärr var BIK än rappare än oss så den glädjen blev försumbar.

Att förlora borta mot ett bra lag som BIK Karlskoga är normalt inte mycket att gräva ned sig för men i det läget vi befinner oss i känns det besvärande. Vi hade verkligen behövt prestera bättre idag. Varit närmare. Varit med och hotat om poängen. Spelarna hade verkligen behövt det. Känt att de var med i matchen, att de hade häng, chansen. Nu fick de en närmast hopplös uppgift att försöka jobba ifatt ett BIK Karlskoga som kunde luta sig tillbaka mot sin ledning, hela matchen. De fick en behaglig resa. Kunde backa hem och vänta på våra misstag. Misstag som kom med förfärande regelbundenhet och som till stor del bidrog till förlusten.

- Utan riktigt bra målvaktsspel av Johan Fransson kunde vi förlorat denna match med katastrofsiffror!

För övrigt är det intressant att notera hur viktigt det är för spelare i BIK Karlskoga att fokusera på andra saker än det sportsliga. När Wessner, mycket snyggt, pangat in 2-0 till BIK valde han att i första hand åka fram och gapa och skrika mot våra spelare istället för att fira målet med sina kompisar. Gissar att detta är den berömda Boforsandan! Men, jag kanske misstolkade det han skrek. Kanske han komplimenterade sina motståndare....

BIK Karlskoga vinner matchen mycket välförtjänt. De var helt enkelt bättre än oss på det mesta denna kväll. Vi själva är faktiskt ett bottenlag just nu, spelmässigt, med tanke på den senaste tidens poängskörd.


Hur summerar man då denna match:
- Vi gör en anständig 1:a period
- Vi slarvar betänkligt vid uppspel från egen zon
- Vårt pp är dött och begravet
- Jonas Fransson var riktigt bra
- Boxplay närmast lysande
- Spelet fem mot fem rysligt uddlöst
- Vi gör en anständig 3:e period


För övrigt anser jag det behövs mera Fish i laget nu.....




21 december 2015

Julkrönika #2 - GurkOlle minns 10 000 på läktaren!


Des Moroney



Som de flesta vet har jag följt VIK rätt länge. Eller väldigt länge. Om jag inte missminner mig helt såg jag min första match i gamla Rocklundahallen säsongen 68/69. Men jag kan minnas fel. Oavsett detta så har det blivit många matcher genom åren. Vissa mer oförglömliga än andra. Vissa matcher har man även velat glömma. Det är närmast omöjligt att försöka rangordna alla de stormande känsloupplevelser man blivit utsatt för över tid. Naturligtvis var säsongen då vi gick upp i Elitserien speciell. En märklig säsong där det mesta gick snett men slutet blev lyckligt. 

Minns en resa ned till Göteborg. Ett matchspel, bäst av fem, där vinnaren fick biljett till Elitserien. Vi hade vunnit match ett hemma i Rocklunda på ett övertygande sett. Värre blev det i match två. En fullständig överkörning från Västra Frölunda. Tror att vi torskade med hemska 1-9. Då var man inte kaxig på läktaren. Dessbättre lyckades vi sedan vinna en direkt avgörande match, den femte, på hemmaplan och behålla vår plats i Elitserien. 

Om jag inte är helt fel ute var detta matcher som blev ett resultat av spel i Hockeyallsvenskan efter jul då vi hamnade sist i Elitserien under hösten. Det var en annan ordning på den tiden. De två först placerade lagen i Hockeyallsvenskan spelade sedan en direktfinal i bäst av fem. Vinnare gick till Elitserien medan förloraren fick ny chans i Kvalserien. 

Och ja, jag stod den gången på Norra Ståplats när laget lyckades betvinga Västra Frölunda i den femte och avgörande matchen och behålla sin status som Elitserielag. Den känslan...

Minns även en hel del roliga bortamatcher under första säsongerna i Elitserien. Speciellt Brynäs borta. Alltid en stor klack med Västeråsare. Underbar stämning. Dessutom hade vi en underlig förmåga att vinna just mot Brynäs på bortaplan. Åtminstone när jag var på plats.


1982
En lite udda händelse som är värd att berätta är när jag tog med min nuvarande hustru på sitt livs första hockeymatch! VIK mötte Mora. Ett klassikermöte. Inför matchen hade jag utlovat en match med mycket spänning, känslor och dramatik. Trots allt handlade det om ett toppmöte i serien. Efter den matchen var min hustru helsåld på detta med ishockey och blev därefter en ständig följeslagare på matcher. Hur matchen slutade? Vi vann, med 13-2! (Något som min hustru hävdar bestämt)

Säsongen 1981/82



2006
Ett litet tidshopp. Fram till nu hade min yngsta dotter inte visat något större intresse för ishockey. Fokus hade varit mer på den egna hästen och friidrott. Men nu var det dags. Jag frågade om hon inte skulle hänga med, bara på kul! Och det gjorde hon. Minns inte nu vilka vi mötte men det är av underordnad betydelse. Det primära var att dottern blev precis lika förälskad i spelet som hennes mamma många år tidigare. Framför allt blev hon hänförd över klackens agerande under matcherna. Behöver jag säga att hon stod vid min och hustruns sida kommande matcher? 

En liten plump dock. Några år efter denna händelse blev hon tillsammans med en alldeles förtjusande yngling från Stockholm, som höll på AIK! Ett förhållande som hon ännu lever i. Man får ta det onda med det goda som förälder. Trots allt är det samma färger, svart och gult!

1969/70
För övrigt var jag på en match när det kom över 10 000(!) åskådare till hallen.Laget som drog sådana oerhörda publikmassor var, Tingsryd! Tingsryd som leddes av den omtalade Des Moroney. Året kan ha varit 69 eller 70 då TAIF var tillbaka i division ett efter en säsong i division två. Des Moroney hade något år tidigare varit spelande tränare för Västerås och detta bidrog naturligtvis till intresset. Jag kan lugnt säga att det var rätt trångt i hallen. Stod på södra ståplats, för övrigt var det mest ståplats i hela hallen, och kunde knappt andas. Inte blev det bättre av att det i periodpauserna röktes ohämmat på läktaren! Hur matchen slutade? Jodå, vi vann. Återigen är jag lite osäker på segersiffrorna men vi vann med utklassningssiffror. Tror det slutade med 8-0 till VIK! Om det var drag på läktarna? Ja, det var det.

- Om Bo Wallin, VIKs hockeyorakel, läser detta får han gärna korrigera mina uppgifter. Som vanligt försöker jag förlita mig på mina egna minnesbilder och det vet alla att det inte behöver bli rätt i detalj!


En lite rolig grej man gjorde som grabb var att "planka" in i Rocklundahallen innan match. En sport i sporten. Ofta var hallen öppen för andra aktiviteter matchdagen men några timmar innan match stängdes portarna. Då hade jag, och mina kompisar, redan smitit in och letat upp strategiska gömställen för att undkomma de vaktmästare som sökte av arenan. Vi visste av erfarenhet att de inte var speciellt nitiska i sitt letande, eller bara slöa, och kunde allt som oftast lyckas med vårt uppsåt att se matchen gratis. Somliga gömde sig i de mattor som höjdhopparna disponerade på bakre sidan av arenan. Vi valde en enklare lösning och klättrade helt enkelt upp på läktaren och gömde oss bakom någon reklamskylt. Funkade fint.

Så, det får räcka för denna gång..



20 december 2015

Julnötter #1 - GurkOlle minns lite barndom!

Min första "riktiga" hockeyhjälm, eller något sånt!



Som sagt. Det lackar mot jul. Igen. En återkommande högtidsstund för många. Själv minns jag med både värme och vemod barndomens jular. Förväntningarna inför och ibland besvikelsen efteråt. De hårda paketens frånvaro fick barnasjälen att misströsta. Hemstickade raggsockor och batikfärgade långkalsonger stod inte på önskelistan, vad jag kan minnas. Nåja, oftast dök det upp något paket som fick godkänt. Minns en jul, tidigt 60-tal, då jag fick en hjälm att använda då jag åkte skridskor. Det var före tiden med riktiga hjälmar. Det var en märklig konstruktion av gummiband, kork, och skumgummi som skulle träs över huvudet. Man såg definitivt inte riktigt klok ut men affektionsvärdet var stort. Ensam som man var på rinken med denna skapelse på knoppen. Den väckte till lika stora delar avund som till hånfulla kommentarer. Långt senare insåg jag att det egentligen var en cykelhjälm(!) men då hade jag redan bytt upp mig till bättre doningar. 

Kommer även ihåg den gång då min moster från Umeå var på besök en vinter. Det kan ha varit 67/68. Detta besök sammanföll med att ett hockeylag, TEGS IF, spelade match i allsvenskan mot VIK. Min kära moster hade ett förhållande med en spelare i detta lag från Umeå. Spelaren ifråga kom på hembesök efter avklarad match. Med sig hade han en fin present till mig. En hockeyklubba modell Sandströms. Det var hans matchklubba som jag fick. Spelaren hette Jan-Roger Öberg och var i det stora hela en riktig drummel i allt övrigt. I alla fall om jag skulle tro vad min moster hade att berätta. Det levde jag länge på. Presenten, alltså. Kompisarnas avund visste inga gränser. En riktig hockeyklubba! Alla ville klämma och känna på påken. För en påk var det jämfört med dagens klubbor. Man kunde säkert kluvit ved med klubban, utan problem. Inte nog med det. Hade dessutom en samlarbild med nämnde spelare som jag fick signerad. En bild som jag bar med mig överallt och förevisade för den som ville se. Även för de som inte ville se, för den delen. 

Minns att klubbans blad med tiden blev allt smalare. Till sist såg bladet mest ut som en tandpetare. Detta var dock inget som störde. Det förhöll sig nämligen som så att det gick att skjuta rackarns höga slagskott med en "tandpetare". Tror ingen av gårdens alla ungar kunde skjuta så högt som jag! 

När jag ändå gräver lite i minnets arkiv kommer jag på en annan lustig händelse. När jag var runt 12-13 år flyttade vi ut till Norra Vallby. Vi bytte boendet i kasern(lägenhet) på Hammarby mot ett mer sobert boende i ett villaområde. En liten klassresa, helt enkelt. Redan första vintern i mitt nya boende hade nya vänner införskaffats och det var ett ständigt åkande med puck och klubba på områdets naturisar. Direkt när man kom hem från plugget sadlade man om och travade iväg till isen och de väntande kompisarna. Sedan körde vi tills de släckte belysningen. Varje dag. Hela vintern. Det blev kanske 5-6 timmars istid varje vardag. Utom på helger, för då körde vi från morgon till kväll.

Nåväl. Nu till det jag tänkte berätta om. Kvartersgänget. Ja, vi hade som på så många andra områden i staden ett kvartshockeylag. Då och då utmanade vi ett annat gäng på match. Denna gång var det vi som blivit inbjudna(!) att spela mot ett lag från Bygatan(Hammarby). Vi samlade ihop våra persedlar, lastade cyklarna, och gav oss åstad. Man kan lugnt säga att det var en brokig skara lirare. Det var "Blinda Hasse", "Tjocka Matte", "Bananen" och hans tokiga brorsa "Lillen". "Tjocka Matte" skulle nödvändigtvis ha med sig sin elaka lillsyrra. Sedan hade vi "Kenta" och "Bruno". Två bröder som ägnade den mesta av sin tid med att slåss, med varandra! Sedan ska vi inte glömma "Glenna" som var lite förståndshandikappad. Men har var en jävel på att stå i mål. Helt orädd! Man kan lugnt säga att vi inte gjorde någon åtskillnad på folk och fä. Alla som kunde stå på ett par skrillor var välkomna att vara med.

Nåja, efter någon timmes promenerande med våra cyklar kom vi fram till planen där matchen skulle avgöras.Vi hälsades välkomna av våra motståndare som överöste oss med snöbollar. Efter en viss palaver enades vi om vapenvila och matchen kunde ta sin början. Men först var vi naturligtvis tvungna att skotta isen från nattens nysnö. När detta väl var gjort uppstod en ny dispyt. Denna gång gällde det huruvida vi skulle spela med boll eller puck! Vi enades om en gyllne medelväg. Det blev varken tennisboll(studsar mycket) eller puck(hård som fan). Vi enades om att spela med en bandyboll. Nu återstod bara att hitta en domare till spektaklet. Vi hade tur. Det fanns några vuxna som vi tillfrågade och en tackade ja till detta hedersuppdrag. Matchen kunde börja. Föga anade vi vilken ulv i fårakläder vi anlitat för uppdraget!

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av spelet annat än att det var ett jädrans letande efter bollen som titt som tätt försvann in i en snödriva. Jag vill även minnas att jag gjorde ett och annat mål och belönades med både hugg och slag från våra ädla motståndare. Tyvärr fick dock matchen avbrytas då domaren fick tuppjuck. I samband med ett nedsläpp på mittplanen efter ett mål hamnade han i dispyt med en åskådare(!) som tyckte han dömde som en tok. Det hela kulminerade i ett rejält rallarslagsmål där domaren ifråga dunkade en  medhavd puck i skallen på sin opponent så ihärdigt att massiv blodspillan uppstod. Vi bestämde oss då för att matchen var färdigspelad. 

Hur matchen slutade har jag inte något minne av. Däremot minns jag än idag den dråpliga scenen, och obehagliga, där två vuxna krälade runt på isen i en stor blodpöl. Med tanke på det så var det banne mig värre på de kommunala uterinkarna då än vad det är inne i ABB Arena nu.

Se där lite minnen från förr...













19 december 2015

Det lackar mot Karlskoga...en liten krönika..

Omröstning 15/12


Christopher Fish avstängd i matchen borta mot Karlskoga. Det suger. Den pojken hade varit bra att ha då jag misstänker vi kommer få spela en himla massa boxplay i Nobelhallen. Bäst i klassen som han är på att dunka in trissan i numerärt underläge. Att vi kommer drabbas av en himla massa utvisningar är skrivet i sten ty så spelar vi denna säsong. Vi är fenomenala på just detta. Kanske bäst i klassen där också. Det kan förklara varför vi är så bra i boxplay då vi tvingas träna på denna spelform mer än alla andra lag. Sedan vet man, av tradition, så kommer domaren vika ned sig i Nobelhallen. Att vara domare när BIK Karlskoga är på isen kräver sin man. Framför allt kräver den att domaren har öron i god form. Finns det något annat lag vars spelare så ofta pratar med domaren som BIK Karlskogas spelare? Kan inte tänka mig det. Det är bäst i klassen i den kategorin. Överlägset. De vill ha kvartssamtal med domaren efter varje avblåsning. Påminner lite om elever i de lägre åldrarna som jag då och då undervisar i idrott. Vid varje spelavbrott ska de genast påtala vem som varit dum mot vem och kräver högljutt upprättelse. Otroligt jobbigt, ska ni veta. Brukar då peka med hela handen och vråla "Håll käften!". Fungerar förträffligt. Något som dagens domare borde ta efter. 

Som den samvetsgranne supporter jag är med ambition att alltid ligga steget före i strävandet att skapa en så trevlig atmosfär som möjligt vid lagets hemmamatcher genomförde jag en enkät. Resultatet ser ni ovan. Man ska inte negligera de enkla lösningarna. Puckkastning har sin tjusning. I övrigt får var och en tolka utfallet av omröstningen på sitt eget vis.

Sedan förlustmatchen mot hemska Sundsvall hemma har det klagats en hel del. Klagats på det mesta. Allt är nästan fel. Allt utom isen som tydligen håller bra kvalitet denna säsong i ABB Arena. Om pöbeln fått bestämma skulle allt bytas bort och ut. Så har inte blivit fallet, självfallet. Det enda dramatiska som hänt, trots en rätt omfattande storm, är att Robert Lantosi fått lämna. Jag kan tycka att det är lite tråkigt att just han fick bära hundhuvudet. Så tolkar jag det hela. Det var Lantosis fel. Allting. Nu jävlars...

Själv förordar jag en annan lösning för att reda ordning på laget. Klona! Just det. Klona Stefan Gråhns. Det är min enkla och geniala lösning. Tänk er tre Stefan Gråhns i samma kedja! Vilken fasa för våra motståndare. Då, men först då, skulle vi nå upp till samma språkliga höjder som BIK Karlskoga på isen. 

Det finns favoriter överallt. En av mina(jag har många) är Jonte Berg. Är det inte märkligt att Jonte är så överjordisk bra som just i spelformen boxplay? Varför får han inte ut lika mycket ur sitt spel fem mot fem? Se där en julnöt att knäcka för gemene man. Själv tror jag mig sitta på svaret. Jag tror helt enkelt att Jonte hålls i för strama tyglar, på något sätt. I boxplay får han agera intuitivt. Gå på känsla. Då gör han allt rätt. I spelet fem mot fem måste Jonte anpassa sig till någon jädrans spelmodell och då blir han hämmad. I Jonte ser jag den optimala forecheckaren som kan köra livet ur motståndares backar. Så, släpp Jonte lös! Då jävlars. 

- Vill se Fish, Gråhns, och Berg bara flyga fram över isen och dra ned brallorna på motståndarnas backar i kommande matcher...

Det har även klagats en del på våra målvakter. Med viss rätt. Varken Dahlbom eller Fransson har gjort avgörande räddningar allt för  ofta denna säsong. Vågar man hoppas på att de sparat på krutet? Att de nu har för avsikt att spela upp sig till den nivå som behövs? Jag tror det. Jag bestämmer mig för att det är så. 

Nu får det räcka för denna gång. Nu ska det åkas till Erikslunds Shopping-center.














13 december 2015

Folket har inte gett upp...

Omröstning 12/12
Folket har sagt sitt. 59% tror att vi har chans att krångla oss fram ett SHL-kval till våren där vi ställs mot ett SHL-lag. Överraskande många, tycker jag. Supportrar är därmed oväntat positiva till våra chanser trots laget sviktande form. Det är inte så dumt. Detta innebär förhoppningsvis att laget även fortsättningsvis kommer ha ett  bra stöd från läktarhåll när vi drar igång matchandet igen. 

Det vore rena öken om publiken, supportrar, redan nu kastat in alla handdukar då det återstår rätt många omgångar av serien att spela. 

Det om det..

12 december 2015

Öken mitt i julruschen..

Random Västerås-supporter

Västerås - Sundsvall 4-5 (straffar)
Jaha, det var det! I mitt förra blogginlägg var jag lite ironisk och skrev att "vi skulle försöka ta poäng mot Sundsvall". Det fick jag minsann äta upp! Inte i min vildaste fantasi hade jag räknat med att vi återigen skulle hamna i en situation där vi skulle få slita arslet av oss för att rädda poäng. Men, se så blev det, igen. 

Att räkna upp alla misstag som gjordes under matchen mot Sundsvall känns föga meningsfullt. Att redovisa alla missade målchanser likaså. På samma sätt är det utan värde att ge sig in på någon form av spelarkritik. Det känns helt enkelt inte så kul att sparka på en spelartrupp som för tillfälligt lider alla möjliga ångestkval.

Först och främst är det bara att gratulera Sundsvall till en väl genomförd match. De kom, hade en spelplan, de kämpade, de slet, de utnyttjade sina chanser, och de vann. Intet ont om detta. Vi kan liksom inte kräva att våra motståndare ska bjuda oss på segrar. Noterar, utan att vara bitter, att det precis som i matchen mot AIK var en gammal VIK:are som var med och beseglade vårt öde. Markus Kinisjärvi pangande nämligen in ett mål i powerplay för sitt Sundsvall.

Själv lackade jag ur när slutsignalen ljöd i gårdagens match och vägrade se på ännu en förlorad förlängning och/eller straffläggning. Fick för mig att om jag lämnade arenan så skulle den senaste tidens förbannelse med förluster i denna spelform brytas. Pyttsan! Det sket sig i alla fall. 

Men, nu sitter jag här igen och skriver ett inlägg. Trots ångesten. Inte nog med det. När jag vaknade idag, tittade ut över mina omgivningar, druckit ur mitt morgonkaffe, så slog det mig. Som en gummiklubba mitt i planeten. Varför ge upp? Varför gräva ned sig? Varför redan nu kasta alla yxorna i sjön? 

Jag bestämde mig helt enkelt för att ge det en chans. Ge laget, truppen, tränarna, föreningen, en möjlighet till upprättelse. Faktum är att det är först när domaren blåser av den sista matchen på vårkanten som vi kan summera vår säsong. I skrivande stund vet ingen vilken dignitet den matchen har.

Inte nog med det! Jag bestämde mig även att vara med och bidra på något sätt till en positiv förändring. Detta givetvis ur mitt mikroperspektiv. Av den anledningen tänker jag nu allt mer försöka fokusera på möjligheter istället för hinder. Naturligtvis kommer jag även fortsättningsvis hylla och dissa prestationer framledes men med lite andra glasögon. 

Om många tillsammans intalar sig att något kan bli bättre, då finns goda möjligheter till förbättring. Det är sedan gammalt. Titta på vilken arbetsplats som helst. När de goda krafterna, de positiva stämningarna får råda, ta över, påverkas alla på ett för verksamheten gynnsamt sätt.

Så får det bli och kalla mig gärna vad du vill...





10 december 2015

Fish och slagsmål...

Mårtensson på gång..


Det kan inte undgått många så här dagen efter att det blev lite kalabalik i matchen mot AIK då vår Christopher Fish gick bananas. Det hela utspelade sig några minuter in i de andra perioden och den som råkade illa ut var  Jonathan Andersson i AIK. 

Ishockey är en sport där känslor bubblar under hjälmen på de flesta spelare. Det är sannolikt en stor konst att kanalisera alla dessa känslor på ett konstruktivt sätt. Då och då ser vi bevis för att spelare tappar fattningen och går över gränsen. Dock är det väldigt sällsynt i svensk ishockey att det hela utmynnar i regelrätta slagsmål, man mot man. Oftare tar det sig uttryck i att någon trycker till onödigt hårt och vårdslöst i en tackling eller vevar på med klubban. Inte sällan med skador som följd. I flera fall skador som håller den drabbade borta flera matcher, ja, till och med flera veckor. 

Som bekant hade vi tidigare Viktor Mårtensson i laget. Då och då tog han en medveten fight med lämplig motståndare. Ibland för att stämma i bäcken då någon motståndare varit lite väl uppkäftig men även mer på eget bevåg. Mårtensson ansågs därmed besitta en egenskap som avskräckte våra motståndare till att vara allt för kaxiga på isen. Man kan lugnt säga att han blev både hatad och älskad för detta sätt att spela. Även inom de egna leden fanns två grupperingar. De som tyckte det var festligt, kul, och rättfärdigt när Mårtensson drog ut i handgemäng och de som ansåg att det mesta var pajaserier. 

Själv var jag ständigt ambivalent i frågan och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Å ena sidan ansåg jag det mer än berättigat ett Mårtenssons offer fick sig en omgång. Å andra sidan var jag frustrerad över de avstängningar som blev en naturlig följd av "underhållningen". Dessutom ansåg jag att Mårtensson genom sina återkommande rallarslagsmål felaktigt fick stämpel som en buse. En buse var han definitiv inte. Det var ärliga tag. Fråga bara alla Leksandsfans som för tillfället får åtnjuta Viktors framfart. 

Nåväl. Till huvudfrågan. Är det bra med dessa typer av slagsmål och är det Christopher Fish som ska stå för detta? Läser man dagens VLT framgår det att Fish var en aning frustrerad och i samband med en sammanstötning med tidigare nämnde AIK:are valde han att gå loss med nävarna. Om målsättningen var att väcka laget, fick det då den effekten? Mitt spontana svar på den frågan blir "Nej". Inte som jag upplevde det från läktarplats. Möjligtvis påverkade det spelarna på ett sätt som gav resultat längre fram i matchen. Att de kände sig tvingade till att agera när Fish offrat sig. Det är en möjlighet. 

Det tråkiga i denna kråksång är dock påföljden för Christopher. Avstängningen. En avstängning som kan bli ett par matcher lång. Det är inte vad laget behöver just nu. Så summerar jag det hela anser jag att effekten av det hela tyvärr blir negativ. Men, det är min åsikt. Andra tycker säkert annorlunda. Om inte annat kommer Fish´s status hos de allra flesta supportrar öka mångfalt. De kanske ser en framtida Stefan "Stiffen" Holmgren i vardande. Den kanske "elakaste" spelaren som lirat i Gulsvart. En spelare som älskade att vara innanför tröjan på alla motståndare. En spelare som vi supportrar älskade lika mycket som han var hatad av våra motståndare. Skillnaden är dock att Fish kan göra mål:)

Kort sagt. Jag anser att Christopher Fish ska vara mer "Stiffen" än "Mårtensson" fortsättningsvis. Fräck, företagsam, och extremt irriterande för våra motståndare istället för att knäcka knogarna och bli avstängd.

Nog om detta...

Historien upprepar sig...



Västerås - AIK 2-3 (straffar)
Ja, så kan man inleda detta inlägg. ”Historien som upprepar sig”. Det är då förbryllande att vi ska uppträda som vi gör. Som vi gjort under den senaste tiden. Just att vi spelar så ojämnt från period till period. 

Förstaperioden var godkänd. Allt som oftast lyckades vi stoppa upp och bromsa ned AIK:s försök till samlade anfall. Vi såg stabila ut i egen zon. Vi lyckades då och då skapa lite tryck i anfallszonen. Plötsligt tappar vi lite fokus, gör små små misstag, och det står 0-2 på tavlan. Det går fort när det går fort, kan man säga! Ur ”ingenting” trycker AIK in två mål och sätter sig i förarsätet. Skaffar sig momentum. Styr matchen. 

I det ögonblicket såg jag framför mig ett skräckscenario där vi fortsättningsvis skulle bli upprullade, bortkollrade, av AIK:s rappa offensiv. Att målen skulle trilla in i vår kasse i en strid ström resten av matchen. Tack och lov skedde inte detta. Vi lyckades stoppa blödningen, samla nytt mod, och börja skapa lite egna chanser i slutänden av perioden. En relativt jämn period där AIK:s vassare avslut stack ut. 

Inför den andra perioden påpekade jag för min ständige följeslagare, Kepsen, att nu handlade det om överlevnad i matchen. Här gällde det att täppa till och stänga för i första hand. Fälla ned bommen och förhindra AIK att göra ett tredje mål. Det och inget annat för att samla nytt mod och komma tillbaka starkt i den tredje perioden. Tråka ut AIK, helt enkelt. 

Och tråka ut, var vad vi gjorde. Det var en oerhört tråkig insats vi gjorde under stora delar av den andra perioden. Tyvärr tråkade laget ut den egna publiken mer än motståndarna som tog emot vår klena insats med öppna armar. Om AIK hade förväntat sig en anstormning från hemmalaget så blev de snuvade på konfekten. Återigen(!) lyckades vi genomföra en riktigt dålig period något som blivit närmast en tradition denna säsong. Och det vet vi alla att traditioner, det ska man värna.

Enligt vittnen på läktaren var den andra perioden ”den sämsta de sett på denna sidan sekelskiftet”.

- Själv nöjde jag mig med att bara må lite illa.

Som tur var för oss framgångstörstande Västeråsare bjöd laget upp till dans i den sista perioden. Det var inte speciellt välorganiserat, inte speciellt vackert, inte alltid helt genomtänkt, men laget visade en vilja till förändring. Det borrades ned skallar på flera spelare som genom individuella prestationer lyckades skapa lägen till reducering. Efter mycket bökande, stökande, och kämpande belönades laget med lite framgång. En reducering kom, Williams, och senare en kvittering, Gråhns, och man kunde stoppa undan skämskudden för denna gång. 

Vi lyckades ta matchen till förlängning, för tredje gången i rad, och som tidigare gånger stod vi slutligen som förlorare vid den efterföljande straffläggningen. 

Västerås - Vita Hästen 2-3 (straffar)
Västerås - Almtuna 2-3 (straffar)
Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Det är som en sämre roman, det hela. Tre matcher där vi kämpar, sliter, så att svetten lackar. Belöningen för allt detta slit summeras till tre(3) ynka poäng! Detta är naturligtvis inte bra någonstans för ett lag som strävar att nå toppen i en tabell. Lägger vi till förlustmatchen borta mot Timrå har vi på de senaste fyra(4) omgångarna skrapat ihop hela tre(3) poäng. Är det inte dags nu att sluta kalla oss för ”topplag”? 

Vad ska jag då tycka om AIK:s insats. Som väntat, vill jag säga. Blixtrande snabba i sitt omställningsspel, hyperfarliga i anfallszon, bra målvaktsspel, och nu dessutom en helt annan stabilitet i backspelet än tidigare under säsongen. Lite surt att se hur dominerande Oscar Steen är nu i AIK jämfört när han spelade för oss förra säsongen. En helt annan nivå. Är även oerhört imponerad av hur stabilt Simon Fredriksson spelar på sin backplats. En spelare som jag inte riktigt förstår varför vi inte behöll till denna säsong. Å andra sidan, det är väldigt mycket jag inte förstår. 

- AIK har ett fungerade spel i alla spelformer. Det har inte vi. Åtminstone inte nu

Spelarkritik då? Svårt. Spelarnas prestationer överlag rätt ojämna. Några få som stack ut och gjorde sitt jobb i tre perioder. En är givetvis evighetsmaskinen och slitvargen Stefan Gråhns. En annan Fredrik Johansson. En tredje kan vara Jan Urbas. Lille Cody Murphy fortsätter med sitt riviga spel men det generar tyvärr inga poäng. När det gäller våra backar tycker jag det var jämt skägg. Ingen som stack ut denna gång. Jonas Fransson i målet gjorde en gedigen insats utan att glänsa. 

Apropå detta med ”släkten är värst”. Marcus ”Messi” Jonsson gjorde mål och fick assist från Simon Fredriksson!

Summering av vår insats:
- Godkänd första och tredjeperiod.
- Bra spel i boxplay
- Bra att ta matchen till oavgjort
- Underkänt spel i powerplay



Nu försöker vi ta poäng mot Sundsvall!


9 december 2015

AIK , en ödesmatch?

Omröstning 9/12

Mycken vikt kan man tillskriva matcher men kvällens match får nog ses som särdeles viktig. Detta ur flera aspekter. Dels behöver laget komma upp på banan spelmässigt, dels behöver vi minska glappet till de två lag som befinner sig före oss i tabellen. Förutom det skulle givetvis en vinst ge hela laget ett härligt självförtroende inför framtida uppgifter.

När kom Tingsryd på besök tog vi chansen. Det var nästan lite av en överkörning från vår sida den gången. En insats som pekade på att "vi kan när vi vill", typ. Sedan lyckades vi dock slarva bort det hela i de matcher som kom efteråt. Poängtapp mot lag som vi förväntades vinna mot. 

Det pratas i termer om sexpoängsmatch när vi nu möter AIK. Det är alldeles korrekt ur det perspektivet att avståndet kan ökas till 11 eller minskas till 5 beroende på vår egen insats. Men det räcker naturligtvis inte med att idag minska avståndet om vi nästkommande match faller platt på rygg och förlorar! 

Om vi ska ha minsta reella chans att komma ifatt AIK eller Tingsryd räcker det med andra ord inte att vinna våra interna möten. Vi måste faktiskt vinna några av de matcher som kommer däremellan. Det är framförallt där det brustit för oss den senaste månaden. För min egen självkänsla försöker jag förtränga den sista tidens usla resultat, poängmässigt, och fokuserar istället framåt. Det som är gjort är gjort och går inte att göra ogjort.

För att skaffa oss lite trovärdighet och andrum inför fortsättningen krävs det inte bara att vi vinner kvällens match, vi måste även se till att vinna nästkommande match hemma mot Sundsvall. Till att börja med...

Till kvällens match ansluter en ny spelare. Ville Korhonen. En hyggligt meriterad spelare från Finland. En riktig finne, helt enkelt. Detta i sig själv är naturligtvis spännande. Dock gör jag mig inga som helst förväntningar om att det kommer påverka vårt spel nämnvärt. På samma sätt som att "en svala gör ingen sommar" så innebär inte en ny spelare att laget plötsligt uppträder annorlunda än tidigare. Det är att göra sig för stora förhoppningar. 


Vad ska man då säga om AIK? Jag har sett AIK spela väldigt många matcher denna säsong och det finns något som utmärker detta gäng, som skiljer AIK från andra lag i serien. Oavsett hur en match gestaltat sig, oavsett vilket motstånd de stått inför, så har de hela tiden hittat vägar att vinna. Framgångsnyckeln har i de flesta fall varit offensiven. Jag tror inte något annat lag kan matcha AIK:s förmåga att trolla fram målchanser ur ingenting! Så fort de kommer in i anfallszon skapar de ett eller flera giftiga avslut. Detta har blivit deras räddningsplanka de gånger defensiven svajat eller målvaktsspel fallerat. Just vetskapen om att bara de kommer in i anfallszon så kan de göra mål. Att de sedan har en handfull spelare med förmåga att göra mål har naturligtvis hjälpt till.

Ska vi ha minsta chans till seger i kvällens match måste vår defensiv vara närmast 100%. Om inte är vi rökta. 

Enligt VLT kommer i stort sett alla våra formationer göras om till kvällens match. Hur det faller ut vet vi svaret på om cirka sju timmar.


Nu kör vi!



7 december 2015

En poäng - bättre än inget...


Almtuna - Västerås 3-2 (straffar)
Efter sju bedrövelser och åtta sorger lyckades vi till slut sno en pinne borta mot Almtuna. Med tanke på hur oerhört svårspelade Almtuna är i sin hemmahall får jag ge betyget godkänt till den utgången av matchen. Godkänt för poäng, alltså. Däremot finns det fortfarande en del moment i spelet som fortfarande är underkänt. Tyvärr.

En sådan sak är vårt powerplay. Visserligen gjorde vi ett mål i powerplay denna afton(Matushkin) med det skulle naturligtvis varit mer med tanke på alla chanser vi fick. Det är verkligen förunderligt hur utdelningen fluktuerar i denna spelform. Minns tredje perioden borta mot Asplöven. Då bombade vi plötsligt in mål i tre raka powerplay och kunde därmed vända och vinna matchen. Även i denna match fanns chansen till samma vändning men det såg inte ens farligt ut, långa stunder. Bedrövligt genomfört stundtals. Vad är det som händer, egentligen? Av och på, är tydligen som gäller. Antingen fungerar det bra eller inte alls.

Kvällens märkligaste: - Christopher Fish armbågar(!) in reduceringen till 1-2 på lobbpassning(!) från Juha Uotila. Ännu ett mål i numerärt underläge av denne yngling. 

Kvällens besvikelse: - Vi gjorde inget mål i spelet fem mot fem. 

Kvällens annorlunda: - Domaren som plötsligt började ta utvisningar för allt i den sista perioden!

Kvällens bästa: - Fredrik Johanssons återkomst i laget.

Kvällens besvikelse #2: - Jeremy Williams som verkade iskall.

Som vanligt(!) i våra matcher ger vi bort minst en period till våra motståndare. Denna gång inledde vi med att göra en stabil förstaperiod för att sedan tappa trycket mot Almtuna i den andra. Vi stod inte upp lika bra i vår forechecking, eller styrspelet, och AIS tilläts plötsligt komma med mer fart in i vår zon. Almtuna tackade för detta genom att först göra 1-0 i spel fem mot fem där vi blev väldigt passiva i egen zon, samt, senare 2-0 precis när vi blev fulltaliga efter ett boxplay. Denna gång fick en Almtuna-spelare åka slalom förbi fyra(!) passiva VIK:are och peta in pucken förbi Jonas Fransson.

Som tur var ryckte vi upp oss i den tredje och började ta över tillställningen. Ett bevis för detta var att vi vann skotten med 20-3 och lyckas peta in två mål. Det var hedervärt. Men med tanke på alla powerplay vi bjöds i den sista perioden skulle vi självklart gjort något mål till. 

Matchen slutade oavgjort, sudden spelades, och straffar fick avgöra. Då gick det som vanligt denna säsong. Vi torskade. Detta trots att vi slängde in Marcus Dahlbom i kassen för att bryta vår negativa trend i straffavgöranden. Markus gjorde vad han kunde, räddade puckar, men vad hjälpte det när våra straffläggare var iskalla. Almtunas Henrik Rommel satte till slut den avgörande straffen i omgång 2234, kändes det som.

Som jag skrev inledningsvis är jag nöjd med poängen men inte med hur vi genomförde matchen som helhet. Positivt att Fredrik Johansson är tillbaka. Genast fick han ordning på Jan Urbas och Cody Murphy som plötsligt fick helt annan energi och tyngd i sina ageranden. Härligt!

Tack för mig...





6 december 2015

Almtuna borta...ingen favorit

Omröstning 5/12 
Inför dagens match mot ytterst svårspelade Almtuna i Gränbyhallen, Uppsala, så återkommer Fredrik Johansson. Äntligen! vill jag spontant utropa. Ja, jag vet att den heter Metallåtervinnings Arena men det namnet klingar så uselt att jag helst undviker att skriva det.

Almtuna är ett lag man måste ta sig an med största respekt. Som vanligt, skulle jag kunna skriva. Laget som inför varje säsong får fynda i soporna(!) för att fylla sin trupp. Nu var jag kanske inte helt rättvis i min beskrivning men faktum är att Almtuna troligen är det lag med absolut sämst ekonomiska förutsättningar av alla lag i Hockeyallsvenskan. Det är ur det perspektivet jag skriver. Med tanke på dessa omständigheter gör de det förstås väldigt bra som säsong efter säsong envisas med att vara med och slåss om playoff-platser. 

Jag som ser rätt många matcher har naturligtvis sett Almtuna spela några gånger denna säsong. Av det jag sett framgår att AIS har en tydlig spelidé som fungerar alldeles utmärkt. Deras spel i special teams är mer än  anständigt, målvaktsspelet likvärdigt med vårt, samt de har en Michael Haga som samlat ihop 28 poäng och ligger på tredje plats i poängligan. Inte fy skam!

Kort sagt är Almtuna minst lika bra som oss på de flesta punkter, på pappret. Dessvärre anser jag att Almtuna, för stunden, dessutom har ett spel i fem mot fem som slår oss på fingrarna. Det är inte så bra, för oss. De verkar väldigt trygga i sitt sätt att spela. De är konsekventa. Nöter på med bra fart från egna backar, hög fart genom mittzon, och spelar ofta en fyndig hockey i anfallszon. De är lite som AIK i sitt spel men avsaknad av samma spets. 

Att sia om hur vi kommer uppträda denna match är inte lätt. Gulsvart har visat upp så många olika ansikten denna höst att det närmast är ogörligt. En sak är klar. Kommer vi ut och spelar så bra som vi kan, då ger vi Almtuna en riktig match. Då har vi chans både på poäng och på seger. Nu vet vi alla att det varit rätt långt mellan gångerna då vi "spelat så bra som vi kan" denna säsong. Något som borgar för samma ångest för oss supportrar, igen. 

Nåväl, låt spelet börja och må bästa lag vinna...


5 december 2015

Tankar och funderingar om vårt tillstånd...

Omröstning den 3/12


Efter den mindre smickrande insatsen mot Timrå borta var jag rätt dyster till sinnet. En skapligt stabil förstaperiod följdes av två perioder där vi inte presterade alls som förväntat. En handfull spelare kom ifrån matchen med godkänt betyg men det räcker naturligtvis inte. 

För att försöka få lite ordning och reda i mina egna tankar och funderingar tog jag tillfället i akt att prata med en god vän med tränarmeriter på elitnivå. Kunde han peka ut vad som brister i laget just nu? 

Det första han påpekade för mig var att "man alltid måste räkna med förluster". En förlust, eller flera förluster, får inte komma som en överraskning för laget, tränarna, eller supportrar. Det hör till spelets regler. Vad han syftade på var att ett bra lag är alltid mentalt förberedda på att det kan komma en förlust. "Vikten av att hantera en förlust, en tillfällig motgång, är minst lika viktig som att hantera som en vinst eller framgång. Allt är en pågående process"

Det var kanske inte just det jag förväntat mig att höra. 

Sedan fortsatte han med att säga "Oavsett i vilken serie du spelar är det naivt att tro att man ska kunna vinna alla matcher. Har man den inställningen är det upplagt för problem när man förlorar". 

Vad han menade på var att man ska undvika att problematisera för mycket. Det leder sällan någonstans. Viktigare är att tränaren har en idé om hur laget ska spela och att den tanken råder oavsett om det kommer en förlust. Självklart måste spelidén utgå från de förutsättningar som finns i laget. 

"Om laget upprepade gånger inte klarar av att prestera måste man ställa sig frågan om spelidén verkligen är den rätta, eller om det inte finns material, förutsättningar, i truppen"

Blev jag klokare av detta? Tja, kanske lite. Det finns en risk att laget, föreningen, tränarna sticker huvudet i snaran om de är allt för kaxiga, eller saknar ödmjukhet, inför sin uppgift. Om de ger sken av att "alla matcher ska vinnas" får de vackert stå där med skammen när förluster radar upp sig. Tyvärr går vi supportrar i samma fälla genom att tro på detta och när sanningen kommer ifatt känner vi oss lurade.  Man skulle kunna säga att vi gemensamt hamnar i någon form av hybris där vi kollektivt blir aningen förblindande av fakta. 

Sanningen kanske är den att vi är inte bättre än så här? Vi är ingen aspirant för att spela SHL-kval till våren. Vår trupp är helt enkelt för tunn!

Om vi leker med tanken att föreningen gått ut inför denna säsong med budskapet att "vi kommer ta detta som ett mellanår då vår ekonomi inte tillåter oss någon större sportslig satsning". Hur hade vi då reagerat som supportrar? Troligen hade vi initialt blivit både förgrymmade och besvikna, men, samtidigt hade vår kravbild till lagets prestation minskat. Och nu kommer det fina i kråksången: - Jag hade varit förbaskat nöjd med dagens tabellplacering!

Sensmoralen i min gode väns budskap blev därmed mer tydlig. Föreningen kunde medvetet gett laget, truppen, lite arbetsro genom att varit aningen mer ödmjuka inför uppgiften. Erkänt att "detta kommer bli tufft" istället för att ge intryck av att vi redan från första nedsläpp hade fokus på vårens SHL-kval!

Vad är det man säger? Jo, som man bäddar får man ligga.....

Nu kör vi!




3 december 2015

Christopher Fish, ett av få glädjeämnen..

- När Nisse fick höra om torsken mot Timrå!


Nu när mörkret lägrat sig ordentligt och slagit in en rejäl dos tvivel i våra förhoppningar om sportslig framgång är det skönt att kunna lyfta fram några ljuspunkter. I dagens match mot Timrå gjorde kollektivet Gulsvart en slät figur med några få undantag. Ett av dessa undantag är Christopher Fish som snart kan gå på vatten. Brunkarforwarden har blivit en sniper. Riktigt roligt att se. Dagens mål på pass från Linus Svedlund var briljant, högklassigt och njutbart. Svedlund som för övrigt var en annan ljuspunkt i dagens match. Jag har länge hävdat att unge Linus är lite av en kopia av flyktade Markus Ljung som just nu lirar framgångsrikt i Djurgården. Grabben tycks växa med varje match. En oerhört spelbegåvad och komplett ishockeyspelare som sällan gör misstag på isen. Bland övriga spelare var det tyvärr jämngrått denna kväll. Store Nick Sorkin hade några byten där han skapade några halvchanser, Jan Urbas lika så. Men, det tog sig aldrig riktigt. Det var otajmat och orytmiskt det mesta som skedde offensivt.

Timrå spelade som jag förväntade mig. Mycket energi. Tog de chanser man fick och utnyttjade dessa väl. Hade efter sitt sena 3-1 mål i den andra perioden inga som helst problem att spela av tredjeperioden på ett effektivt sätt. De lät oss åka längs sarger och stängde enkelt den mittre delen av spelplanen. Under den sista perioden orkade vi bara få iväg sex skott mot Timrås mål. Exempellöst tunt för ett lag som jagar reducering. 

Den tidigare känslan av att spelarna ser trötta och sega ut infann sig även denna gång. Det hävdas från vissa håll att laget medvetet tränar extra hårt just nu för att försöka vara bättre rustade till våren än tidigare säsonger. Vet inte vad jag ska tro om detta. Känns som ett vågspel. Om effekten av denna intensiva träning är orsaken till lagets bleka form den senaste månaden då finns all anledning till eftertanke. När dessutom sportchefen, Niklas Johansson, gått ut i sändning och påstått att "matcherna inte betyder så mycket" blir jag än mer fundersam! Är det återigen tanken om att vi ska vara på topp till våren som spökar, eller hägrar?

Nu finns det de som säger att "det är ingen fara, vi ligger i topp av tabellen". Så kan man givetvis också resonera. Vill det sig illa ligger vi kvar på en "fin tredjeplats" i januari men lagen ovan kan då dragit ifrån rejält poängmässigt. Då sitter vi där igen. I samma båt som de senaste säsongerna. Vi måste börja tokjaga, vinna varje match, för att få häng på topp två. Riskerar vi inte då att bränna allt krut, än en gång, innan allvaret börjar?

Argumentet att vi "bara" ligger sju poäng efter serieledarna faller platt till marken om vi inte har förmågan att vinna våra matcher framöver. 

Nej, jag blir inte klok på årets lag. Även innan skador på våra centrar hade vi ruskigt svårt att få ordning på vårt spel. Det är den bistra sanningen. Att vi nu famlar runt än mer i vårt letande efter det egna vägvinnande spelet blir därmed naturligt. 

Då jag följer de flesta andra lag rätt väl, ser många matcher, kan jag med visst fog säga att vi har problem. Speciellt om jag jämför oss med  AIK, och BIK Karlskoga. De har något som vi saknar för tillfället. Gemensamt för dessa två lag är att de har en spelidé som bygger på spelarmaterialet. En spelidé som spelarna har anammat till fullo. Dessvärre tycker jag att de flesta andra lag jag ser har en tydligare spelidé än vad vi har för tillfället. Kort sagt förvaltar de pundet bättre än oss...

Frågan som infinner sig, den obehagliga frågan, är om vi kan förvänta oss någon förändring kommande matcher? Är vi nedtränade så lär inte det släppa i det första taget. Kommer det inte in något/några lån så lär vi fortsätta gå runt på de spelare som finns tillgängliga. Med andra ord så är sannolikheten att vi plötsligt skulle hitta formen vara försvinnande liten. Om så är fallet, finns det nu en plan B? Ska vi överge vår ambition att försöka vara ett spelande lag och istället rätta munnen efter matsäcken? Det kanske är läge att gå tillbaka till lite hederlig Fagervall-hockey. Backa hem, täta i mitten, boxa ut mot sarger, och hoppas på en eller annan spelvändning! Helt enkelt börja spela riktigt defensivt. Säkra bakåt så länge det går. Spela som Vita Hästen gjorde mot oss! 

Här gäller nu att stoppa poängtappet. Vi har helt enkelt inte råd att låta våra konkurrenter segla ifrån oss utan kamp. Om detta sedan innebär att vi får spela 75% av tiden i egen zon, låt det då ske, bara vi lyckas gneta till oss lite poäng och segrar...

Nästa match, Almtuna borta, är en perfekt match att prova denna nya strategi. Alla framför eget mål!

Nu tar vi nya tag...


Timrå borta....

Omröstning!

Jaha, dags igen för match. Denna gång på bortaplan mot Timrå. Ett lag med skriande behov av poäng då de kämpar i bottenskiktet av tabellen. Jag såg dem senast när de spelade borta mot Leksand och inser att vi återigen får räkna med en tuff match. Timrå är ett lag som visserligen saknar spets i det mesta men som kompenserar detta mer än väl med ungdomlig entusiasmen och massor av energi. Ett rätt svårt lag att möta då de inte är speciellt organiserade i sitt spel utan det blir lite som det blir. Framför allt nyttjar de en egenskap som inte är att förakta, skridskoåkning. De kommer med en väldig fart, överallt, och hela tiden. Får Timrå lite medvind i form av ett ledningsmål kan de bli nog så svåra att brotta ned. 

Vi är ett bättre lag även med det skadeläge vi befinner oss i för tillfället. Det finns med andra ord inga ursäkter till att inte göra en bra match och gå för tre poäng. Det enda orosmolnet på min horisont är att vi ska falla i fällan och återigen dra på oss den sedvanliga dosen av utvisningsminuter. Även om Timrå är genuint dåliga i sitt powerplay kommer detta, som vanligt, slita oerhört på spelare som deltar i flera spelformer. Med tanke på att Timrå har många duktiga skridskoåkare finns det fog för mina farhågor. Räknar kallt med att vi kommer dra på oss några 2:or för hakning. 

Det vore en nåd att stilla bedja om att vi får ett relativt tidigt ledningsmål och från det kan spela lite mer bortaplansspel och därmed slippa jaga som senast mot Vita Hästen. Det sliter. Speciellt när vi de senaste matcherna spelat mesta tiden med endast tre kedjor. 

Något som känns befriande inför kvällens möte är att oavsett hur matchen utvecklas kommer vi inte möta ett lag som spelar bunkerhockey. Timrå har, enligt mig, inte förmågan att spela så strikt defensivt som till exempel Vita Hästen gjorde senast.  Även om Timrå skulle ta ledningen i matchen kommer de med största sannolik bara ösa på framåt istället för att försvara sin ledning. 

Vad tar vi då med oss från matchen mot Vita Hästen senast? Varför inte lyfta fram den intensitet och energi laget visade speciellt under den andra perioden. Kan vi komma upp till den nivån redan från matchstart så får Timrå det jobbigt. Gör vi däremot samma inledning som mot Björklöven i Umeå, där vi uppträdde som stenstoder under första perioden, får vi det jobbigt. Mycket jobbigt!

Jag är försiktigt positiv till vår match men vågar inte sia om utgången. Som jag skrev i inledningen av detta inlägg så är vi ett bättre lag på de flesta punkter än kvällens motståndare men inte ens det ger någon vinstgaranti.

Målvaktsfrågan blir intressant. Vilken målvakt får förtroendet i kvällens match. Enligt VLT blir det Marcus Dahlbom som får förtroendet…

Till sist håller jag tummarna för att Christopher Fish fortsätter göra mål men ger fan i att bjuda på Indianare i egen zon:)




Nu kör vi…..