Plötsligt händer det....

Swehockey

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå"

Av: Albert Einstein

SSK - Västerås 0-4

Lite så känner jag mig när jag följer Gulsvart denna säsong. Jag tycker mig veta varför saker händer men förstår inte varför. Lite som det här med att lyssna och höra. Att lyssna innebär inte att man hör. Att höra innebär däremot att man tar första steget mot förståelse. Jag har lyssnat på många kloka personer som försökt förklara fel och brister i lagets spel. Däremot har jag inte hört många förslag om förändringar till det bättre. Ett av de vanligaste argumenten denna säsong har varit att den eller den spelaren varit dålig, ja rent av usel. - Ja, jag vet, kan jag då svara då jag sett samma sak med egna ögon. Men, jag har inte förstått varför!

Efter matchen på bortaplan mot Vita Hästen kände jag någon slags uppgivenhet jag inte tidigare känt när jag följt mitt lag i HockeyAllsvenskan. De två första perioderna var, ja faktiskt, närmast outhärdliga att följa. Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg Gulsvart genomföra två så slätstrukna perioder senast. Då, just då, kände jag mest olust. Ville mest bara stänga av, fly, och förtränga det jag sett. Mirakulöst nog skedde en förändring till det bättre i den sista perioden och jag valde att utstå ångesten och följa matchen till slut. Av någon outgrundlig anledning började Gulsvart plötsligt spela ishockey och utmana sitt motståndarlag. Vad hände i periodpausen mellan andra och tredje perioden? Jag försökte förstå. Ställde sig någon spelare upp och höll ett brandtal? Hade man spetsat kaffet? Oavsett vilket blev effekten att laget till slut kunde spela till sig en poäng efter 1-1 vid full tid. Men, hur kunde man komma ut till spel i två perioder och uppträda så oerhört lojt och energilöst? Jag försökte förstå. 

Inför gårdagens match mot SSK var jag därför oerhört spänd. Säkert flera med mig. Vi skulle nu ta oss an ett lag i samma predikament som oss själva. Ett lag som söker vägar att vinna. SSK hade i omgången innan gjort en heroisk match på bortaplan och vänt ett 0-3 underläge mot IKO till seger med 4-3 i sudden. 

Anspänningen var därmed påtaglig då jag slog mig ned i fåtöljen för att följa matchen. Ja, kan man tänka sig! Det var faktiskt en TV-match, denna gång. 

Nästan genast efter första nedsläpp anande jag något som såg annorlunda ut. Först tvivlade jag men efter några byten skingrades mina tvivel. Det såg bra ut! Var det verkligen mitt Gulsvart som nu i nästan varje skär och puckkontakt visade en trygghet och självsäkerhet jag inte sett tidigare denna säsong? När Stefan Gråhns, slog in 1-0 pucken på assist av Rasmus Edström var de sista tvivlen definitivt borta. Trots att vi, i vanligt ordning vill jag påstå, drog på oss några onödig utvisningar i den första perioden kunde vi hålla SSK stången och spelet uppe. Utan att överdriva vill jag påstå att vi såg ut att vara både starkare och tyngre än SSK i spelet fem mot fem. 

När sedan Mikael Frycklund och Daniel Bernhardt hängde var sin kasse i den andra perioden kunde jag för första gången denna säsong slappna av och försöka njuta av Gulsvarts spel. Just då, i slutet av andra perioden, fick jag vibbar av hur vi spelade under ledning av Jocke Fagervall. Strikt defensivt och tydliga avvägningar när man skulle anfalla, ligga på, eller dra sig tillbaka. För första gången denna säsong upplevde jag ett kollektiv på isen som agerade i harmoni.

Naturligtvis gnagde en viss oro inför den sista perioden. Kunde SSK steppa upp och hota oss trots underläge 0-3? Svaret blev "Nej". Visst försökte SSK med alla medel hitta en väg in i matchen. De surrade då och då runt i vår zon som ilskna getingar men i sanning rätt uddlösa. Denna gång, denna kväll, fungerade vår defensiv som det var tänkt. Vi backade hem, ställde upp, och lät våra motståndare yra runt längs sarger. När det behövdes körde vi lite traditionell överbelastning och motade ut de objudna gästerna ur vår zon.

När sedan Marcus Bergman vispade, vevade, slog in 4-0 i powerplay var saken klart. SSK var ett slaget lag och vi kunde för första gången denna säsong defilera hem en trepoängare. 

Någon kanske rynkar på näsan åt en seger mot "svaga" SSK på bortaplan. Låt gå för det. Gärna för mig. Kanske SSK var dåliga, usla, helt ur form. Det förtar dock inte på minsta sätt hur Gulsvart konsekvent och fokuserat genomförde sin matchplan till punkt och pricka. Inte en enda spelare föll ur ramen denna gång. Från målvakt Lundberg till spelare i fjärdelinan gjorde sitt jobb klanderfritt. 

Men då måste jag ställa mig frågan, igen: - Varför? Varför fungerade det plötsligt? Om vi inte förstår blir det svårt att upprepa. Var det återkomsten av Markus Person som avgjorde? Var det de nya kedjeformationerna? Hittade tränarna plötsligt rätt balans i alla formationer? 

En sak är i alla fall fullständigt klar. Laget kommer behöva upprepa gårdagens stabila insats, om och om igen, fram till årsskiftet innan jag vågar tro att faran är över. Först då kan vi, förhoppningsvis, släppa alla tankar om negativt kval.

Matchens lirare: 

- Mikael Frycklund

Istider för Gulsvart

Christopher Fish, ett av få glädjeämnen..

- När Nisse fick höra om torsken mot Timrå!

Nu när mörkret lägrat sig ordentligt och slagit in en rejäl dos tvivel i våra förhoppningar om sportslig framgång är det skönt att kunna lyfta fram några ljuspunkter. I dagens match mot Timrå gjorde kollektivet Gulsvart en slät figur med några få undantag. Ett av dessa undantag är Christopher Fish som snart kan gå på vatten. Brunkarforwarden har blivit en sniper. Riktigt roligt att se. Dagens mål på pass från Linus Svedlund var briljant, högklassigt och njutbart. Svedlund som för övrigt var en annan ljuspunkt i dagens match. Jag har länge hävdat att unge Linus är lite av en kopia av flyktade Markus Ljung som just nu lirar framgångsrikt i Djurgården. Grabben tycks växa med varje match. En oerhört spelbegåvad och komplett ishockeyspelare som sällan gör misstag på isen. Bland övriga spelare var det tyvärr jämngrått denna kväll. Store Nick Sorkin hade några byten där han skapade några halvchanser, Jan Urbas lika så. Men, det tog sig aldrig riktigt. Det var otajmat och orytmiskt det mesta som skedde offensivt.

Timrå spelade som jag förväntade mig. Mycket energi. Tog de chanser man fick och utnyttjade dessa väl. Hade efter sitt sena 3-1 mål i den andra perioden inga som helst problem att spela av tredjeperioden på ett effektivt sätt. De lät oss åka längs sarger och stängde enkelt den mittre delen av spelplanen. Under den sista perioden orkade vi bara få iväg sex skott mot Timrås mål. Exempellöst tunt för ett lag som jagar reducering. 

Den tidigare känslan av att spelarna ser trötta och sega ut infann sig även denna gång. Det hävdas från vissa håll att laget medvetet tränar extra hårt just nu för att försöka vara bättre rustade till våren än tidigare säsonger. Vet inte vad jag ska tro om detta. Känns som ett vågspel. Om effekten av denna intensiva träning är orsaken till lagets bleka form den senaste månaden då finns all anledning till eftertanke. När dessutom sportchefen, Niklas Johansson, gått ut i sändning och påstått att "matcherna inte betyder så mycket" blir jag än mer fundersam! Är det återigen tanken om att vi ska vara på topp till våren som spökar, eller hägrar?

Nu finns det de som säger att "det är ingen fara, vi ligger i topp av tabellen". Så kan man givetvis också resonera. Vill det sig illa ligger vi kvar på en "fin tredjeplats" i januari men lagen ovan kan då dragit ifrån rejält poängmässigt. Då sitter vi där igen. I samma båt som de senaste säsongerna. Vi måste börja tokjaga, vinna varje match, för att få häng på topp två. Riskerar vi inte då att bränna allt krut, än en gång, innan allvaret börjar?

Argumentet att vi "bara" ligger sju poäng efter serieledarna faller platt till marken om vi inte har förmågan att vinna våra matcher framöver. 

Nej, jag blir inte klok på årets lag. Även innan skador på våra centrar hade vi ruskigt svårt att få ordning på vårt spel. Det är den bistra sanningen. Att vi nu famlar runt än mer i vårt letande efter det egna vägvinnande spelet blir därmed naturligt. 

Då jag följer de flesta andra lag rätt väl, ser många matcher, kan jag med visst fog säga att vi har problem. Speciellt om jag jämför oss med  AIK, och BIK Karlskoga. De har något som vi saknar för tillfället. Gemensamt för dessa två lag är att de har en spelidé som bygger på spelarmaterialet. En spelidé som spelarna har anammat till fullo. Dessvärre tycker jag att de flesta andra lag jag ser har en tydligare spelidé än vad vi har för tillfället. Kort sagt förvaltar de pundet bättre än oss...

Frågan som infinner sig, den obehagliga frågan, är om vi kan förvänta oss någon förändring kommande matcher? Är vi nedtränade så lär inte det släppa i det första taget. Kommer det inte in något/några lån så lär vi fortsätta gå runt på de spelare som finns tillgängliga. Med andra ord så är sannolikheten att vi plötsligt skulle hitta formen vara försvinnande liten. Om så är fallet, finns det nu en plan B? Ska vi överge vår ambition att försöka vara ett spelande lag och istället rätta munnen efter matsäcken? Det kanske är läge att gå tillbaka till lite hederlig Fagervall-hockey. Backa hem, täta i mitten, boxa ut mot sarger, och hoppas på en eller annan spelvändning! Helt enkelt börja spela riktigt defensivt. Säkra bakåt så länge det går. Spela som Vita Hästen gjorde mot oss! 

Här gäller nu att stoppa poängtappet. Vi har helt enkelt inte råd att låta våra konkurrenter segla ifrån oss utan kamp. Om detta sedan innebär att vi får spela 75% av tiden i egen zon, låt det då ske, bara vi lyckas gneta till oss lite poäng och segrar...

Nästa match, Almtuna borta, är en perfekt match att prova denna nya strategi. Alla framför eget mål!

Nu tar vi nya tag...

Ridå ner när Timrå gästade...

Västerås - Timrå 2-3

Jaha! Inför match raljerade jag om hur eländet vi spelat tidigare på hemmaplan i en from önskan om att det skulle bli bot och bättring när Timrå kom på besök. Enligt pålitliga källor gjorde laget en fullt godkänd insats borta mot Almtuna som gav tre sköna poäng, om än knappt. Denna seger närde även en liten förhoppning om att laget skulle spela lite mer avslappnat, och vägvinnande, mot gästande Timrå. Så blev det inte riktigt.

Överlag gjorde laget en bättre, eller jämnare, insats än mot SSK men denna gång hade vi inte det flyt, den medstuds, som vi då hade. Och då gick det som det gick. Tyvärr.

Det fanns några avgörande moment i matchen som vände den till Timrås fördel:

- Timrås kvittering till 1-1 i slutet av andra perioden då  Patrik Norén fick dunka in ett backskott ur fritt läge.

- Timrås Ludvig Nilsson vann en 50/50-puck i mittzon mot Thomas Mitell och kunde skrinna i ensamt majestät och elegant sprätta in ledningsmålet till 2-1 för Timrå.

Två situationer som visar hur oerhört små marginaler det är i denna sport. Vid Timrås kvittering vann André Hult en närkamp vid sargen i vår zon, avancerade in med pucken i banan, alla Gulsvarta spelare tittade puck, och Hallin la snyggt fram pucken till en helt friställd Patrik Norén. En syndabock i den situation var Kennet "Bacon" Bergqvist som var alldeles för "mjuk" i kampen vid sargen mot Per Hallin. Dock måste alla gulsvarta spelare som bara "tittade på puck" dela på ansvaret vid det baklängesmålet.

Att sedan Timrå, på något mer flyktigt sätt, lyckades peta in 1-3 i ett powerplay några minuter senare kom mest som ett brev på posten. 

Man kan summera lagets insats på olika sätt. Fagervall uttryckte sin besvikelse i den efterföljande presskonferensen och anklagade där spelarna för att inte vara intresserade av uppgiften. Ett uttalande som jag har förståelse för men som troligen inte hade riktig täckning. Visst sjutton var spelarna intresserade av uppgiften. Fattas bara annat. Problemet var bara att de aldrig riktigt fick fart på grejerna. Min uppfattning är att alla spelare verkligen försökte, och försökte, och försökte, men det ville sig inte. Allt som tiden gick tyckte jag mig se mer och mer frustration hos spelarna. En frustration som blockerade förmågorna. En frustration som fick det enklaste pass att bli till den svåraste prövning.

Ta till exempel vår förstakedja med Legein, Fornataro, Williams. Tre väldigt spelskickliga spelare. Tre spelare som alla kan hålla i puck, slå briljanta små flippass, och besitter spelsinne utöver normal standard. De broderade emellanåt riktigt snyggt. Problemet var bara att de ständigt hamnade i sarghörnen. Inte så bra. Där saknas verkligen Luca Caputi just nu. Med sin storlek, och tyngd, har han förmågan att baxa ut pucken och hitta inspel framför målet. 

Att vi har problem med spelet i ur egen zon, uppspelen, är ingen nyhet. Det har vi haft, mer eller mindre, hela säsongen. Skillnaden nu, mot då, är att alla våra motståndare allt mer utnyttjar denna vår oförmåga. De vet att det finns oerhört mycket att vinna om de lyckas sätta press på våra backar. Det kan vara skillnaden mellan vinst och förlust. 

- Under hela säsongen har alla som kommenterat våra matcher på Viasat sett, och sagt, samma sak, pekat på våra backars oförmågor...

Timrå spelade som de gjort i alla matcher mot oss. Enkelt och rejält. Ofta med bra fart. Inte så mycket briljans men överlag väldigt fokuserat och koncentrerat. Gick sällan bort sig defensivt, avvägde väl när de skulle backa av, eller sätta press. Spelade helt enkelt kompakt och bjöd inte på några fria ytor. 

Under matchen sista fem minuter lyfte vi upp spelet ganska rejält och började pumpa på för reducering. Först då, men alldeles för sent, vaknade många spelare till ordentligt och började göra saker enkelt och rejält. In med pucken djupt, sätta press, åka skridskor, in framför mål. Svårare än så behöver inte ishockey vara. Spelare som gick i spetsen för denna anstormning var bland annat Marcus Jonsson som nog var lagets bäste spelare denna kväll. Kul att just han fick trycka in reduceringen till 2-3. Efter detta reduceringsmål hade vi ett antal chanser som kunde resulterat. Med minuten kvar plockades Jonas Fransson av isen och med 6 mot 5 lyckades vi vaska fram några riktigt bra avslut.

Timrå vann och gjorde det välförtjänt sett över hela matchen. De spelade stabilt i sextio minuter vilket räckte mer än väl för att bärga alla tre poäng.

- Nu är det bara att se fram mot en seger över BIK Karlskoga på onsdag....

Julkrönika #1 Försäsong och Tränare

Så ska jag då försöka summera denna väldigt annorlunda, och i vissa fall omtumlande, höstsäsong med laget i mitt hjärta, Gulsvart!


Joakim Fagervall - Ny tränare

Den största förändringen var till en början på tränarsidan. In från söder, via Tingsryd, kom Joakim Fagervall. En tränare helt utan de stora meriterna men med väldigt stora erfarenheter. Fagervall blev Tingsryds tredje(!) tränare under säsongen som gick och den som fick rädda föreningen kvar i allsvenskan. Själv hade jag absolut inga höga förväntningar på Joakim Fagervall. För mig framstod han som en gedigen och kunnig tränare men i det närmaste totalt i avsaknad av "karisma". En tränare på dussinet, typ! Efter Mats Waltin kändes det helt enkelt lite - tunt, som om föreningen valde att ta ett steg bakåt, börja om från början. Ja, det kändes rent av som om föreningen valde att tona ned sina ambitioner.

Matcherna under försäsongen indikerade egentligen inte mycket. Många nya spelare som skulle visa upp sig. Ny formationer. En spelare som utmärkte sig var Viktor Backman som höll sig framme och gjorde en del mål med Brady Leisenring  mest visade upp en oförmåga att hantera puck. Som vanligt väldigt många frågetecken kring truppens sammansättning och eventuella slagstyrka.

Hur blev det då?

Fortfarande är det oerhört svårt att bedöma hur Joakim Fagervall har förvaltat sitt pund. Detta med anledning av en mycket märklig och annorlunda säsong. Tänker självklart på NHL-lockouten. Ingen kunde veta att den skulle komma att påverka oss så som den nu gjort. Joakim fick börja med ett lag, en grupp, som därefter, i vanlig ordning, kompletterats och förändrats över tid. Spelare har tillkommit, lånats ut, blivit skadade och det har varit ett ständigt pusslande med laguppställningar. Ingen lätt uppgift för någon tränare.  

Jag är dock inte sämre än att jag erkänner, utan omsvep, mig positivt överraskad över hur Herr Fagervall lotsat laget fram till den placering vi nu har i serien. Joakim har på ett alldeles utmärkt sätt lyckats hantera sitt ämbete. Visst finns det ännu bitar i lagbygget som inte fungerar optimalt men jag börjar känna mig allt mer övertygad om att Joakim Fagervall, och Jens Hellgren, har koll på grejerna. Tycker även om att vår/a tränare då och då visar prov på riktiga känslor. Det känns stärkande, på något sätt!
"Ligger kvar på isen som en jävla kärring!"  Herr Fagervalls passning till Viktor Lööv  i SSK!

Om jag måste sätta betyg på Joakim Fagervall efter höstsäsongen får det bli 7 av 10.

--------------

Kopitar kontra Berglund

Dags för match mot Mora. Två tidigare möten har resulterat i var sin seger. Lite märkligt har segrarna kommit på bortaplan i båda fallen. Mora betvingade oss hemma med kraftfulla 2-6 i en match där Patrik Berglund gjorde hemmadebut. Detta till mycket klang och jubel. Men så mycket mer jubel blev det inte den gången ty en viss Anze Kopitar var på spelhumör(4 poäng) och bidrog starkt till att sänka oss. Bättre gick det på bortaplan där vi lyckades nolla Mora. Vinsten skrevs till 2-0 och alla var nöjda. Denna gång betalade våra NHL-proffs tillbaka genom att göra var sitt mål. Det står därmed och härmed  1 - 1  i inbördes matcher.

Sedan sist har Mora förstärkt med ännu en klasspelare. Bobby Ryan har anslutit till truppen. En kille som normalt lirar i Anaheim Ducks. Det är ingen dussinlirare, direkt. Spelar dessutom i samma kedja som nämnde Kopitar. 

Saknas i Mora till kvällens match gör Alexander Hilmersson, Henrik Olsén, Prestin Ryan, Tom Nilsson samt Mikael Wikstrand. Det är även osäkert om Peter Nolander samt Jens Holmström kommer till spel. Vem som vaktar målet bestäms först efter torsdagens värmning. Detta enligt Moras egen hemsida.

Som bekant huserar  Patric Wener som tränare i Mora. Patric har gjort sig "känd" för en del märkliga utspel där han anklagat motståndare för att medvetet försöka skada hans spelare! Ni minns säkert alla efterspelet till en försäsongsmatch där nämnde tränare anmälde halva vår trupp till disciplinnämnden för granskning! Så kan det gå..

Vad ska man då tro om kvällens möte? Tja, det kommer inte bli lätt. Mora är inte att leka med. De dominerade stort hemma mot DIF senast men kunde inte hänga in trissan. Det straffade sig. Noll poäng blev utfallet i den matchen. Vi själva gjorde en helt ok insats borta mot SSK och kunde mycket väl bärgat alla tre poäng. Men uddlösa avslut, lite fummel i egen zon, bidrog till att SSK kunde gå vinnande ur den striden. Spelmässigt, offensivt, såg det däremot riktigt bra ut långa stunder. Synd bara att målvaktsspelet och defensiven svajade för en gångs skull. Som tur var fick vi i alla fall med oss en pinne..

Det som oroar undertecknad är vår oförmåga att få in pucken. Det har gått lite troll i avsluten. Vi kommer behöva lite medflyt i kvällens match. Några avslut som studsar vår väg, helt enkelt. Vi behöver även få fart på målproduktionen i powerplay. En spelform som vi utövare på ett konstruktivt och kreativt sätt utan att få till själva "pricken", om ni förstår hur jag menar. Vi gör helt enkelt så mycket rätt att utdelningen kunde vara bättre..

En reflektion jag gjorde efter matchen mot SSK är: - Såg inte våra formationer mer jämna ut i det offensiva spelet? Banne mig om inte Joakim Fagervall börjar hitta rätt nu. Visst är Berglund och Backlund fortfarande mer dominanta men i alla fall. Tyckte de övriga formationerna visade verkligt gott gry. Något som  kan var avgörande för våra möjligheter att inkassera fler välbehövliga poäng innan Jul!

Mitt tips: 4-2

Sista minuten..

Nu gäller det att alla är på tårna!

Om knappt tre timmar smäller det. När röken skingras hoppas jag vi står där med tre nya friska poäng. Prognosen för seger får anses god. Vi har fullt manskap och batterierna är laddade. Bara in och köra järnet, sätta två snabba, och sedan stänga matchen. Precis samma inställning som mot Leksand men med bättre utförande i defensiven.

Idag kommer Stefan Warg hitta tillbaka till sitt stabila spel igen, "Z" kommer stänka in två strutar, och Lars Johansson stänger längst där bak. Mer behövs inte. Förutom detta kommer som vanligt firma "Bulan" och "Mickis" ordna några poäng var. 

Det man vill se idag, förutom en härlig inställning, är ett riktigt organiserat spel i powerplay. Tycker vi varit lite klena på det i avgörande lägen tidigare. Nu stänkte vi in två kassar senast mot Asplöven i pp så kanske har Fagervall hittat en uppställning som kan producera när det gäller.

Sedan gör det inget om ALLA spelare trappar upp mot sin högstanivå, i samma match! Har varit lite si och så med det denna säsong trots vår fina tabellplacering. Så, ALLA på TÅ, utan undantag.

Nu kör vi...

Mysteriet "Z"

Min barndoms stora idol...

Som liten gick jag på matiné om söndagarna. Det var veckans stora begivenhet. Biografen hette Saga och det var ett lämpligt namn då där visades fantastiska äventyrsfilmer för oss barn. Errol Flynn gestaltade Zorro med den äran. En stilig man med mod i barm. Han svingade sin värja likt ett trollspö och red fram i natten på sin vackra svarta hingst. Efter en film med Zorro följde den sedvanliga utvecklingen. Vi cyklade hem, hämtade våra Moraknivar(!), och gick sedan ut i den närbelägna skogen och täljde oss varsin värja. Sedan fäktades vi kvällen lång. Man kan lugnt säga att det var en lek som härdade oss unga då det gjorde fruktansvärt ont att bli rappad över fingrarna. Tårarna flödade, adrenalinet pumpade, blodet rann, och vi var fullständigt lyckliga. Vi gick in i våra roller på samma sätt som dagens spelare i VIK gör, misstänker jag, men istället för värjor begagnar de sig av klubbor.

Kommer därmed osökt in på detta inläggs tema, nämligen Mikael "Z" Zettergren. Har man ett smeknamn som "Z" så förpliktigar det ur ett filmhistoriskt perspektiv. Nu har visserligen inte Zettergren en svart hingst till sitt förfogande utan istället skenor på fötterna. Hovar kontra skenor kan därmed gå på ett ut. Klubban får symbolisera värjan och hjälmen ersätta masken. Med andra ord kan vi gå vidare i detta inlägg.

"Z" kom till oss med ryktet av att vara en riktigt sniper, en avslutare, en poängtjuv. Följande personbeskrivning kan man finna när man letar:

- "Zettergren är en teknisk och snabb forward, som gärna utmanar och ofta med framgång. Mikael brukar stå för en hel del poäng. Finesspelare" (källa)

- "Zettergren är en teknisk och snabb forward. Rätt poängstark spelare som gillar att utmana och ofta gör det framgångsrikt. Ingen större fysiskt kraft, mer av en finesspelare" (källa)

Lite statistik:

AIK 45 10 8 18 (2007/8)

Mariestad 45 25 14 39 (2008/9)

Mora 52 23 13 36 (2009/10)

Mora 52 20 27 47 (2010/11)

VIK 52 8 12 20 (2011/12)

VIK 23 3 9 12 (2012/13)

Man behöver inte besitta mer än de mest banala kunskaper i matematik för att inse faktum: 

- Poängproduktionen har stagnerat över tid och säsong samt klubbbyte. 

Varför, blir den självklara frågan? Därom tvistar de lärde, och så jag. En orsak kan man säkerligen finna i det förtroende man får från sin tränare, en annan kan sökas i vilket sällskap en spelare får på isen, en tredje faktor kan vara det spelsystem som råder. En fjärde och femte orsak kan vara otrivsel på det sociala planet eller efterhängsna skador. 

Under Mats Waltins ledarskap handlade mycket om att alltid spela med fart och aggressivitet. Intet ont i det. Problemet kan dock bli uppenbart för spelare som gillar att vårda puck, hålla i, utmana, och att spela med insidan helt enkelt. Jag fick uppfattningen att "Z" aldrig riktigt trivdes i den spelformen. Resultatet blev ett hafsigt intryck från hans sida. Istället för att nyttja "Z"´s spelbegåvning med puck och klubba fick han mest ägna tid att jaga dump i sarghörnen och någon "honungsgrävling*", som Johan Tornberg brukar uttrycka det, är inte "Z".

Till denna säsong har "Z" haft förmånen att spela med Matt Fornataro och Brady Leisenring. En konstellation som överlag fungerat riktigt bra. Matt är en skicklig center och Brady en speedkula med målsinne. Tyvärr tycks det som om den gode "Z" inte riktigt fungerar fullt ut i denna kedja. Istället för att briljera med eleganta avslut och öppnande passningar visar han ibland upp en provkarta på hur man  tappar puck, både offensivt och defensivt. Jag får helt enkelt en besvärande känsla av att "Z" inte riktigt tror på sina egna förmågor. Det är illavarslande. 

Jag ser en oerhörd potential i Mikael Zettergren. Där finns så mycket mer att plocka, och locka, fram. Vore jag tränare skulle prioritet ett vara att få igång "Z", till varje pris! En "Z" som börjar producera "som förr" kan bli tungan på vågen för våra möjligheter att sno en direktplats till kvalserien.

Min direkta uppmaning till Fagervall blir därför att göra allt i sin makt för att ge "Z" spelglädjen(!) tillbaka. Här gäller det att vända på alla stenar för att hitta en gångbar lösning. Prova gärna annan kost, kortare klubba, andra skridskor, ny hjälm, större tröja, mer sportdryck, mer istid, ny frisyr(!), större tandskydd, större visir. Prova allt!

- Denna blogg kommer dra sitt strå till stacken och alltid ge sitt stöd i form av uppmuntrande tillrop(från läktaren) samt överdrivet välvilliga formuleringar gällande "Z"s prestationer på isen i skriftform.

Go, Z, Go!

*Honungsgrävling = innebär att en spelare gräver sig in i situationer i sarghörnen eller framför mål och vinner pucken.

Att bygga ett lag..

En bred bas att vila på...

På något sätt är Pyramiden den ultimata formen för ett lagbygge. En bred bas som bär upp. Som står emot när det går emot. Som vägrar vittrar sönder i snålblåsten. En bas bestående av rejäla män med mod i bringa och hår på ryggen. Därtill fyller man på med mer lättfotade unga män som med rörlighet och briljans skapar ytor och oreda. Till sist tillsätter man en aning spets. En, två, tre spelare som dyker upp när, och där,  man minst anar och smäller in trissan. Mer än så behövs inte. 

Receptet på framgång torde kunna definieras enligt följande:

- En bastant målvakt.

- Tre muskulösa backar modell sarg ut

- Tre backar med förmåga att passa till medspelare

- Åtta forwards med breda bringor, stora lungor, och långa klubbor

- Tre forwards med teknik, briljans, och snabbhet

- En forward med sniperegenskaper

- Tre centrar med förmåga att vinna mer än de förlorar vid tekning

- En spelare som går in och röjer i motståndarbåset för att skapa "momentum"

Mer behövs inte för att skapa ett vinnande lag. Jo, kanske en tränare! Joakim Fagervall ska fixa den saken. Visste ni föresten att Joakim har en berömd kusin? Jo, så är det. Han heter Markus Fagervall. Vad det nu har med saken att göra?