27 mars 2015

Ve och elände....

Rögle - Västerås 6-1
Efter den meriterande segern med 3-0 på hemmaplan i match nummer tre fick jag känslan av att laget hittat en väg tillbaka. Ett sätt att städa bort förlorarstämpeln som präglat laget. Under den första perioden i gårdagens match fanns ännu den känslan kvar. Vi hade hygglig kontroll på Rögle och gjorde en i stora delar godkänd insats. Men, så kom period nummer två och tre. Scenariot blev plågsamt likt det som hände i match fyra mot KHK på bortaplan. Vi tappade det mesta. Framför allt tappade vi fokus(!) och förlorade i de avgörande momenten på isen. Det var som om luften, energin, tog slut, igen. En oanständigt tråkig utveckling i matchen.


Där Rögle hela tiden såg bestämda och resoluta ut tenderade vi till att bli försiktiga och ängsliga. Som om vi inte riktigt trodde på vår egen förmåga. 

När Rögle gick mot mål, då gick de mot mål med buller och bång. Inget tjafs. När Rögle försvarade framför eget mål, så gjorde man det med kraft och pondus. Inga tveksamheter. 

Spelare för spelare anser jag, fortfarande, att vi har ett minst lika bra lag som Rögle. Kanske är jag naiv och subjektiv, rent av partisk, men så anser jag.

Det som skiljde var att Rögles spelare tycktes ha en annan drivkraft som banade väg fram till avgörande avslut. 

Summerar man matchen, rent spelmässigt, så tycker jag märkligt nog att vi gjorde en helt ok insats. Vi hade ungefär lika mycket av spelet, lika många avslut, pucken lika länge. Den stora skillnaden, lagen emellan, var dock att Rögle var överlägsna oss i alla avgörande moment på isen.

Rögle hade:
- färre egna misstag
- stabilare målvaktsspel
- bättre avslut

Det är naturligtvis inte bra, på något sätt, att förlora med 1-6 i en match där vi förväntades vara med ända in i kaklet. En sådan förlust sätter sig utan tvekan som en tagg i foten på alla spelare. En smärtsam påminnelse om att det räcker inte att spela bra i matcher av denna dignitet.

För att vinna matcher i en matchserie gäller andra kriterier än under serielunken. Här gäller att prestera det allra bästa samtidigt som man är beredd att tillgripa medel, alla tillåtna medel, för att nå sitt mål. Men det räcker inte där. Varje spelare måste vara självuppoffrande på en nivå som aldrig tidigare. Det finns inte längre något som "gör ont" på isen. Att vara beredd att "käka puck" är en träffande beskrivning av vad som behövs.


Självklart finns det inte en enda spelare i truppen som inte vill annat än vinna. Det är jag övertygad om. Förhoppningsvis lyckas laget plockar fram rätt demoner till nästa match. Fylla på kropp och själ med positiva bilder som lyfter enskilda spelare till precis rätt nivå.

Ur mitt perspektiv handlar det nu om hur väl våra ledare runt laget lyckas mobilisera ny kraft, nytt mod, för att laget, kollektivet, ska kunna göra en helgjuten insats och hålla vår gemensamma dröm och spel i SHL vid liv...

Krossa Rögle







22 mars 2015

Andra matchen först till sju - ny torsk!

Rögle - Västerås 4-3
Det börjar kännas lite tjatigt, men, vi har väldigt svårt att göra mål! Visserligen lyckades vi peta in tre mål även i denna match, men, målen kommer lite sent. De kommer inte när vi behöver dem. Målen ska helst komma i inledningen av matcher. Då får hela laget en energikick. Kan rida på den en liten stund. Känna medgångens sötma.

Mot Rögle har vi fått våra mål efter långt och mödosamt slit. Vi har fått kämpa, med näbbar och klor, för att få in trissan  i nät. Rögle, däremot, får sina mål utan att behöva lägga all sin energi i offensiv zon. Det är skillnad det. De bara kliver fram, skapar ett läge, och smäller in pucken. Inte mer med det. Verkligen kostnadseffektivt.

Det är hög tid nu att vi vänder på denna dystra matchutveckling. Att vi själva sätter oss i förarsätet. Att vi tvingar motståndarlaget, Rögle, till att spela lite mer på chans. 

Att ständigt behöva jaga i underläge suger musten ur våra spelare. Att missa målchans på målchans dränerar våra forwards mentalt. 

Matchscenariot i våra matcher mot KHK var exakt densamma. Det var vi som hela tiden fick jaga, och ligga på. I period efter period. KHK backade hem, avvaktade, och letade luckor att nyttja för sin offensiv. Precis samma sak nu med Rögle. De har lärt läxan. De såg hur KHK manövrerade ut oss och använder samma metodik. Tålamod, tålamod, backa av och backa hem, stänga i slottet, hålla oss på utsidan, och sedan gå stenhårt när man har ett riktigt bra offensivt läge.

Rögle vet att vårt spel i powerplay gått fullständigt i baklås. Därför räds de inte längre att ta en och annan utvisning. Det ena ger det andra. De har även här gjort sin läxa. I sitt boxplay väljer de, precis som KHK, att inte stöta på puckhållare, inte gå ut och försöka sätta någon större press. Istället back ar de in och ned med sina fyra spelare och stänger slottet. Därmed eliminerar de effektivt alla försök till inspel till Dustin Johner. Vi tvingas istället spela runt. Runt. Runt. Passningar blir aningen tveksamma. Allt går lite för långsamt. Backar vågar inte skjuta då Röglespelare hela tiden hinner ut i skottlinjen. Vårt powerplay blir därmed otroligt statiskt och uddlöst.

Det är direkt uselt, rent av pinsamt, att tränarna tillsammans med spelarna ännu inte hittat ett botemedel mot detta. Vi pratar nu om fem matcher i rad, när det gäller som mest! 

En sak som jag tycker känns extra bittert med denna förlustrad är det faktum att vi faktiskt kunde ha vunnit alla dessa matcher om vårt:
-  målvaktsspel varit på en bättre nivå
-  boxplay varit på en normal nivå
-  powerplay varit på en normal nivå

Som jag redan skrivit i tidigare inlägg är det lite av ödets ironi att just nu fungerar det som inte fungerade så bra i grundserien - nämligen offensiven i spelet fem mot fem. Att vi inte får in puckarna trots alla lägen är dock ett återstående problem. Att då boxplay, powerplay, och målvaktsspelet sviktar istället kan få även den mest luttrade supporter att misströsta.

En annan sak som jag noterat är avsaknaden av den riktiga intensiteten i våra två första matcher mot Rögle. Ska jag vara ärlig upplever jag matcherna mer av vänskapskaraktär. Det är väldigt snällt och välkammat på isen. Jag vet många Ängelholmare som är förvånade över den totala avsaknaden av hetta och intensitet som Västerås visade upp i de tre första matcherna mot KHK. 

Frågan jag osökt ställer mig är om våra tränare inte har förmågan att tända spelarna tillräckligt? Har de månne inte hittat rätt nycklar att nyttja? När Broc Montpetit uttalade sig efter den senaste matchen sa även han att "vi är för snälla" och att det laget inte spelade som om det gällde en plats i SHL. Det är oroväckande!

- Tog spelarna slut, mentalt, efter den första ronden mot KHK?

Jag tycker mig se en oroväckande tendens som nu genast måste brytas. Från den andra perioden i match nummer fyra, borta mot KHK, så har många spelare sett allmänt trötta ut i sitt  agerande. Många av de spelare som jag förväntade mig skulle kliva fram på allvar har istället tagit ett steg tillbaka. Det känns inte bra. 

Att torska fem raka, när det gäller som mest, är naturligtvis närmast en katastrof. Detta trots att laget i många stycken varit minst lika bra som sina motståndare. Givetvis är detta en insikt som varje spelare i laget bär med sig. Frågan är bara hur man hanterar denna insikt? Bidrar den till locka fram det jävlar anamma som kommer att behövas i måndagens match? Inser spelarna, och laget, att det räcker med en sketen uddamålsvinst för att allt ska vända?

Jag hoppas verkligen laget kommer ut under måndagskvällen med den självklara insikten att man kan vinna. Det finns alla verktyg i laget för att ta en efterlängtad seger. Nu gäller det bara att plocka fram den desperation som behövs för att väcka liv i sig själva och publiken. In i kaklet, typ. 

Skulle vi förlora ännu ännu en gång, trots att laget ger precis allt, då finns inget att skylla på. Då har vi mött en skickligare motståndare och kan känna viss förtröstan av att falla med flaggan i topp. 

Nu bryter vi förlustraden...







18 mars 2015

Första till sju - började med torsk!


Västerås - Rögle 3-4
Vi har nu lyckats med konststycket att förlora fyra(4) matcher på raken. Senast vi gjorde detta var i början av innevarande säsong. Någon gång i månadsskiftet september oktober. Efter det har vi som mest förlorat två matcher i följd.

Det finns det som hävdar att allt är som vanligt. Det vill säga att vi är sämst när det gäller. I viss mån stämmer detta då vi inte vinner matcher längre. Å andra sidan spelar vi inte dålig ishockey. Ska sanningen fram så har vi inte spelat så här bra under hela seriespelet som vi gör just nu i spelet fem mot fem! Problemet är bara att powerplay och boxplay närmast har havererat under samma tid. När dessutom den defensiv som varit vår trygghet börjat krackelera, ja då blir det svårt att vinna matcher. 

Nog är det litet av ett ödets ironi att när laget börjar leverera det stora spelet i offensiven, fem mot fem, då faller allt annat i bitar.

Rögle vann inte matchen tack vare att de var ett bättre lag än oss. De spelade inte bättre ishockey. Däremot utnyttjade de skoningslöst sina offensiva lägen till sin egen fördel. Denna matchserie ser ut att utvecklas på samma skrämmande vis som den mot KHK. Vi äger stora delar av spelet men våra motståndare gör de avgörande målen.

Detta är ett scenario som jag inte varit med om på många herrans år. Det normala är att ett Gulsvart lag förlitar sig på sitt målvaktsspel och strikta defensiv och utifrån detta försöker nyttja de chanser till offensiv som dyker upp. Fagervall-hockey. Inte vackert men ack så effektivt. Å andra sidan måste jag erkänna att den taktiken fungerade utmärkt under seriespel men stod sig rätt slätt när vi väl kom till spel i Kvalserien. Där ställdes plötsligt krav på en kraftfullare offensiv, något som vi då inte hade.

- Med andra ord, hur man än vänder sig så har man arslet där bak!

Under några säsonger har vi byggt spelet på strikt defensiv, och inte nått ända fram. Denna säsong har strävandet varit ett mer spelande lag, och vi tycks inte nå ända fram.

Studerar man vår laguppställning som inser man att det saknas en viktig komponent. Målgörare. Detta är något som vi levt med hela säsongen. Intet nytt där. I ett tidigare inlägg under säsongen skrev jag att vi hade behövt en Stefan "Loppan" Hellqvist-typ" i laget. En spelare som man inte lägger märke till så mycket i spelet på isen men när man summerar matchen har han tagit tre avslut och gjort två mål. En spelare som har förmågan att vara där returer ramlar ut. En spelare som gör de så kallade enkla målen.

- Som det är denna säsong känns det som att våra spelare behöver tre-fyra-fem-sex-sju lägen innan pucken möjligtvis letar sig in över mållinjen.

Hur ska man då summera gårdagens förlustmatch mot Rögle? Tja, det var lite som vanligt. Laget gjorde en fullt godkänd spelmässig insats men förlorade pga dåligt spel i powerplay och boxplay. Rögle, å sin sida, gjorde en mycket bra bortamatch. De lyckades städa undan framför eget mål och hålla oss borta från de riktiga farligheterna. I vanlig ordning sköt vi massor av skott men de allra flesta ur dåliga vinklar. Tror inte vi hade mer än en handfull skott som avlossades i slottet. Dit hade vi inte tillträde.

För övrigt upplevde jag matchen som väldigt snäll. Inte alls någon "slutspelskänsla" som det var i de tre första matcherna mot Karlskrona. Det var, tyvärr, väldigt mycket serielunk över matchen. Den hetta, irritation, frustration, ilska, som syntes i matcherna mot KHK lyste helt med sin frånvaro. Inte alls det scenario jag förväntat mig. 

Målvaktsfrågan kommer naturligtvis bli en het potatis inför nästa match. Det är bara att erkänna följande: - Vi har inte lyckats med vårt målvaktsspel

Bjurö och Fransson har inte varit dåliga, icke alls, däremot har de inte varit tillräckligt bra! Det är då sjuttons om även Rögle ska kunna stoltsera med bättre målvaktsspel. Det räcker så bra med att KHK:s Galbraith rånade oss på segrar. Vill inte se en Lars Volden som växer ut till en ny "dansk".

För den minnesgode är det lätt att känna lite dåliga vibrationer när det gäller vårt målvaktsspel. Förra säsongen var Fransson lysande under hela seriespelet men dippade en aning lagom till Kvalserien. En tendens som funnits de senaste säsongerna i Gulsvart. Avsaknaden av målvakter som kommer upp riktigt stort när allt ska avgöras. Den som kommer ihåg en målvakt som gjort detta, vuxit ut och presterar max, under en kvalserie/playoffserie får räcka upp en hand!


Vill man så kan man lyfta fram enstaka spelares misstag och låta dessa bära det obligatoriska hundhuvudet efter en förlust. Själv anser jag detta är mest kontraproduktivt. De spelare som klantat till det under match är väl medvetna om detta själva och mår säkerligen inte så bra. Misstag görs, och kommer att göras, i varje match. Vi tar tacksamt emot misstag från våra motståndare. Bara en sådan sak. 

Vad behöver vi då göra för att komma upp på ett vinnande spår igen. Ja, förutom mål då, förstås! Jo, vi behöver hitta tillbaka till våra grunder. Hockeyns A-B-C. Det där att spela färdigt varje situation. Det där med noggrannheten. Att ge varandra understöd. Att lita på varandra. Att spela enkelt för att komma ur press. Sarg ut. 

I vårt offensiva spel, fem mot fem, är det bara att tuta på. Till slut kommer puckar börja trilla in. Det är när vi tappar puck som vi måste bli bättre. Tillbaka till den nivå vi hade i slutfasen av grundserien. 


Blir vi bara lite bättre i både powerplay och boxplay samt höjer vårt målvaktsspel en aning, ja då kan vi börja vinna matcher igen. Svårare än så behöver det inte vara....

Kom igen nu, Gulsvart!













17 mars 2015

Rögle på G - och mycket ridå för oss..


Minns gärna denna match....


Så är det dags. Andra chansen. Lite som Melodifestivalen detta. Vi dög inte till i första omgången och bjuds nu andra chansen. Det har ältats en hel del om varför vi inte lyckades knipa SHL-platsen i första försöket. Vi vann första matchen hemma mot KHK och såg väldigt väldigt starka ut. Dessvärre stal KHK den tredje matchen. Även den en hemmamatch. I den femte övertidsperioden lyckades KHK valla in en puck via våra egna backar. Ridå #1. Dessutom fick vi Jan Urbas skadad. Ridå #2. Den förlusten sved mentalt. Ridå #3

I den fjärde matchen började vi skapligt, tog ledningen, men från den andra perioden var vi torsk. Torsk på energi. Ridå #4.

KHK kunde till slut vända matchen och vinna med uddamålet. De hade mer energi än oss. Ridå #5.


Nu ska vi upp i sadeln igen. Vi möter ett Rögle som hastigt, och mindre lustigt, fått ordning på sitt anfallsspel. Ridå #6. De formligen flyger fram på isen och tycks oövervinnerliga. Ridå #7. De har tre fyra spelare som hittar mål och målchanser i vart och vartannat byte. Ridå #8. De allra flesta "experter" lyfter nu fram Rögle som stora favoriter i denna matchserie. Ridå #9.


Man kan kort och gott säga att vi Västeråsare har inte mycket att hoppas på. Allt är hopplöst. Vi kan inte göra mål, vårt pp har gått i stå, våra målvakter har tappat formen, vårt bp är sämre än sämst, etc etc.

Varför ska vi egentligen spela dessa matcher för? Är det inte helt enkelt bättre att lämna WO och gå på sommarträning? 

Oavsett ovan skrivna känner jag mig personligen väldigt lugn och trygg. Vi har nu hamnat i den positionen att det mesta talar för oss! Låt alla fröjdas åt Rögles fantastiska vårform så ser vi till att vinna matcherna istället. Så enkelt är det. För mig får de nu se ut hur fan det vill med vårt eget spel. Spela gärna som krattor. Inte mig emot. Bara vi vinner.

Det är nämligen någonstans där som vi lärde oss något mycket viktigt i matchserien mot KHK. Vi gladdes åt att vi förde spelet, att vi spelade bra, men KHK sket i detta och såg istället till att vinna matcherna. Alla spelare har nu lärt läxan. Glitter och flärd i all ära, men, för att vinna matcher handlar det om att verkligen offra ALLT. Våra spelare vet nu bättre vilka uppoffringar som måste göras i varje byte, varje match. De vet bättre hur de ska prioritera sina insatser. Det är min fulla övertygelse.

Dessutom är jag övertygad om att våra tränare är bättre rustade inför detta matchspel. Även de vet nu mer, har fått större insikter, och kan på så sätt påverka matchers skeenden mer aktivt genom en mer synbar coachning. Spelar som är heta, som vill, som kan, ska erbjudas massor av tid. Gärna hela tiden. De spelare som bär den största glöden måste få visa vägen.

Se där!

Ett inlägg som började i moll slutar i dur.

Jag tror, kort sagt, vi har en alldeles utmärkt möjlighet att gå segrande ur denna kamp. Detta oavsett att jag själv mår som en påse gårdagsräkor pga en otroligt efterhängsen influensa.


Kämpa VIK!


15 mars 2015

Leksand mot Malmö - utslagsmatcher

Leksand - Malmö
Idag drar det igång. Matchserierna där vi får kvitto på hur överlägsna lagen i SHL är de lag som kommer från Hockeyallsvenskan. Först ut blir Leksand som tar emot Malmö. Ett Leksand som förlorade sig fram de sista tretton(!) omgångarna ställs mot ett Malmö som trasslat, snubblat, sig fram. Två lag utan fungerande spel ställs mot varandra. Har man som Leksand förlorat tretton matcher på raken kan man inte komma och säga annat än att spelet havererat, totalt!

Enligt vad jag förstår hyser Leksingar stort hopp till att nye tränaren, Sjur Robert Nilsen, ska få ordning på det som inte fungerat fram till nu. Vad jag förstår har han dock ännu inte lyckats få in speciellt mycket vinnarkultur i laget. 

Trots Leksands fullständigt usla matchfacit i slutet av seriespelet ser jag dem som självklara favoriter. Anledningen är bland annat den spelartrupp de förfogar över. De är trots allt ett SHL-lag med allt vad detta innebär. Med en lönebudget som är närmare tre ggr så stor som Malmös ska de naturligtvis var tre ggr bättre på isen. Eller hur?

Nja, så enkelt är det nog inte. Det finns många fler variabler att ta till. En klassisk är detta med "hjärta"! Hur många spelare i dagens Leksand är beredd att offra en tand, eller två, för att rädda föreningen kvar i högsta ligan? Hur många spelare har redan idag, via sina agenter, börjat sondera terrängen inför nästa säsong? Det gäller som spelare att ha en plan B. Går det åt skogen gäller det att ha en väg ut.

- Får Leksand en bra start på denna matchserie, via en seger, finns det nog ingen anledning att spekulera i spelarnas ambition att rädda föreningen. Att vinna är alltid lajbans. 

Mot detta kommer ett Malmö med många spelare som har en enorm önskan om att få bli hjältar. Att få föra upp Malmö till den högsta serien. Säkerligen finns det feta bonusar för alla spelare att plocka ut som extra drivkraft. De kan med andra ord nå både hjältestatus samt fylla på sina bankkonton rejält. För Leksands spelare finns risken för det motsatta. De kan bli ihågkomna in i evigheten för att ha spelat ned laget till HA.

Vad jag vill lyfta fram med denna text är att uppenbara. Det finns mycket som rör sig i skallarna på spelare och ledare i respektive lag. Den tränare som får sina spelare att fokusera bäst på nuet kommer gå segrande ur denna envig.

Hur det kommer att gå? Jag är av den uppfattningen att Leksand ska vinna denna matchserie tämligen enkelt. Detta påstående grundar jag på att Malmö för tillfället inte spelar så bra som man gjorde tidigare denna säsong. Det finns potential i Malmö för att bjuda LIF på hårt motstånd. Utan tvekan. Problemet, som jag ser det, är att jag förstår inte hur Mats Lusth ska lyckas mobilisera nu när det gäller. 

- Malmös insatser i slutspelsserien kan mest betecknas som mediokra!

Bloggen tippar 4-1 i matcher till Leksand!





13 mars 2015

Spanar efter motstånd. Rögle eller Hästen?

Under fredagskvällen avgörs det vilket lag vi ska få möta i den kommande matchserien där vinnaren belönas med en plats i nästa års SHL. Min önskan är att vi får möta Rögle. Något som jag ska försöka förklara i detta inlägg. Det är dock inte alls säkert att det blir så. Uppstickaren Vita Hästen har möjlighet att sno förstaplatsen i sista omgången. 

Varför vill jag då att vi möter Rögle? 

Rögle är ett bra hockeylag, men, har inte samma bredd och jämnhet som oss. Jag har följt Rögle under säsong och noterar att de inte har nått upp till den kapacitet de brukar göra under tidigare vårsäsonger. Visst, de vinner matcher, men det är ofta lite bräckliga segrar.

Rögle är ett lag som just nu lever högt på en kedjeformation. I matchen mot Mora såg kedjan ut enligt följande:  24. Le Blanc, Peter, 12. Connolly, Jack, 14. Smotherman, Jordan

Speciellt Jordan Smotherman är en ruskigt bra spelare som på egen hand skapar chanser varje gång han är på isen. Han har en enorm förmåga att hitta vägar fram till mål. Avstängde Jakob Lilja ingår normalt i den formationen men är just nu ersatt av Peter Le Blanc. Den kedjan har varit den klart bästa de tre matcher jag sett RBK på slutet.

Utöver denna formation har Rögle en spelare till som jag hyser respekt för i forwardslinjen. Jag tänker då på väldige André Deveaux. Vid första påseende kan man tycka att han är en rätt trög och långsam spelartyp men skenet bedrar. André är otroligt skicklig på att täcka puck, snirkla sig fram, och lägga fina mackor till sina kedjekompisar. Dessutom är han fenomenalt duktig att rota fram returer fram motståndarkassen.

Man ska givetvis inte glömma bort en spelare som  Jesper Jensen, men faktum är att han inte varit till sin fördel de senaste matcherna. Dock en matchvinnartyp som kan dyka upp på en förlupen puck och hänga en kasse.

Tittar man på backsidan har inte Rögle samma offensiva klass som tidigare årgångar. Den ende back som kan anses vara offensiv lagd, anser jag, är Jens Hellgren. I övrigt handlar det om hårt arbetande defensiva pjäser. Deras mest meriterade back är som bekant Andreas Lilja men ska jag vara ärlig tycker jag han nu definitivt är på nedgång. Dominerar inte på något sätt i defensiven och har en förmåga att dra på sig rätt onödiga utvisningar. Sedan får man förstås inte glömma bröderna Bibic. Men där vet man vad man får. Hårt och fysiskt spel. 

Att möta Rögle innebär att vi vet väldigt väl vad vi har emot oss. Kanske det öppnar upp för lite matchcoachning från vår sida där vi sätter in vår fjärdeformation mot Smothermans kedja. Deras enda uppgift är att stressa, ligga på, och förhindra baklängesmål! Jag tror de skulle klara den uppgiften alldeles förträffligt Sanningen är den att i egen zon har den formationen ofta rätt stora problem!

Ser man till Rögles målvaktsspel anser jag att vi står bättre rustade. Lars Volden är förvisso en duglig målvakt men inte alls i nivå med KHK:s Galbraith eller Vita Hästens Axel Brage

Då Rögle är ett lag som gärna kliver fram, borta som hemma, kommer detta öppna upp spelet på isen. En sådan spelbild kommer definitivt gynna oss. Vi slipper därmed det scenario som vi utsattes för mot KHK där vi oftast fick stångas mot samlat försvar runt egen målvakt. En form av motstånd som vi generellt haft svårt att dyrka upp under hela säsongen. 

Jag påstår inte att vi är så mycket bättre än Rögle att vi kommer vinna denna matchserie. Däremot hävdar jag att vi har större chans mot ett lag som öppnar upp spelet än dito lag som backar hem runt eget mål. Skulle vi få möta Vita Hästen ställs vi inför en helt annan problematik. En problematik som kan bli mycket svårare att bemästra. 

Vita Hästen är det lag som vunnit mest på att spela en utpräglad defensiv denna säsong. Självklart ska man anpassa sitt spel till det material man förfogar över men stundtals spelar man defensivt in absurdum. Om det blir Hästen vi ställs mot fasar jag för matcherna. Det kommer då bli en lång lång kamp där den som har mest tålamod vinner. I match efter match. Troligen kommer vi dominera spelet, vinna skotten överlägset, men när slutsignalen ljuder är det inte alls säkert att det är vi som står som vinnare. Dessutom, hela hockeysverige skulle garva läppen av sig om vi slås ut av Hästen!

Nej, ge mig Rögle i bäst av sju. Det känns bäst. Framför allt är jag övertygad om att vi kommer bjudas fantastiskt underhållande matcher mellan två lag som bara kör...







11 mars 2015

Dagen efter...

Vi saknar en sniper i pp!


Det var då ett jävla mörker! Inte nog med att jag är drabbad av detta decenniets värsta influensa. Vi förlorade matchspelet mot en jädra nykomling! Ett lag som knappt är torra bakom öronen. Ett lag som poppade upp som en finne på näsan en måndagsmorgon. Ett lag som byggts av överblivna och sekunda varor. Skandal, på min bara kropp. Det ska inte gå. Borde inte gå. Får inte. 

- Det är så man kan få näsblod för mindre.

Men nu är det som det är. Här sitter man härsken och butter och bitter och avig. Framför allt känner jag mig blåst, lurad, på konfekten. Och dessutom nyser jag hejdlöst och okontrollerat var tredje minut. Finns det stänkskydd till skärm och tangentbord?

Jag är "omvittnad glad och positiv till min läggning", säger min omgivning. Idag vete fan. Visst går det att hitta ett ljus även i detta mörker men först vill jag låta bitterheten läka ut. Det kan nog ta en stund till. Och så detta nysande...aa...aaa...aathschooo!

Som ren terapi hasade jag ut på vår lilla tomt på morgonen och städade upp efter hundarna. Det som göms  i snö kommer som bekant fram i tö. Att plocka lite hundbajs passade väldigt bra till min sinnesstämning, kan jag lova. Skit som skit, typ.

Men nu får det vara slut på självömkan.

Rättning i ledet.

Ryck upp mig.

--------------------

Under morgonen har jag tagit del av många synpunkter om våra chanser att lyckas i nästa matchspel. Jag kan lugnt säga att misströstan är stor. De flesta frågar sig "vem ska göra målen"? En helt relevant frågeställning. Inför finalen mot KHK var det flera av deras supportrar som pekade på denna brist hos oss. Med all rätt. Genom hela grundserien har vi haft det aningen besvärligt att få in trissan i nät i spelet fem mot fem. Med sju mål på fyra finalmatcher underströks detta faktum. Vi är tandlösa, uddlösa, framåt.

Jag får säga som Mikael Norén på VIKFanCentral. Vi saknar snipers! Vi har ett gäng mycket spelskickliga spelare. Kanske fler än någonsin tidigare. Men, vi har egentligen bara Dustin Johner som kan räknas som en riktig målgörare. Dessvärre gör Dustin merparten av sina mål i pp. 

Om vi leker med tanken att Evan McGrath fått den utveckling vi hoppats på så hade situationen varit mer gynnsam. I rätt omgivning är Evan en spelare som kan pricka in 15-20 mål på en säsong. Även Matt Fornataro, i normal form, hade kunnat producera på den nivån. Istället valde Niklas Johansson att plocka in Jonte Berg och Stefan Gråhns. Två mycket duktiga hockeyspelare som på många sätt bidragit till vår fina säsong. Men, det finns ett aber. Ingen av dem är naturliga målskyttar! Den enda "målskytt" vi plockade in under säsong var Jan Urbas. Urbas har varit en av våra ledande spelare under sin tid hos oss. Inte tu tal om det. Men, återigen, han har inte gjort tillräckligt många mål!

Låt oss se på målproduktionen för de spelare som kom in i laget under säsong:
(matcher|mål)
- Erik Andersson 42|13
- Jonte Berg 42| 2
- Jan Urbas 31| 10
- Stefan Gråhns 33| 2

Ovan nämnda spelare har lyckats producera tjugosju (27) mål. Jämför detta med en normal målproduktion för spelare som McGrath och Fornataro. (Denna säsong har dock dessa två spelare endast lyckats göra 10+8 mål)

Vad jag försöker lyfta fram är att två tänkta producerande spetsspelare lyckades inte leva upp till förväntningarna. De ersattes av andra spelare varav tre får anses som komplementspelare. Endast Jan Urbas kan räknas som "offensiv spets" då tanken var att han skulle vara en producerande spelare. Även om Urbas inte levt upp till epitetet "målskytt"får vi inte negligera det faktum att han har finfina +12 i plus/minus-statistiken. Endast Fredrik Johansson överträffar detta med +15! 

För övrigt anser jag att Erik Andersson bara blir bättre och bättre. Utifrån förväntningarna anser jag att han producerat på en bra nivå.

- För att göra en lång utläggning lite kortare så saknas det i laget naturliga målskyttar. 

Så, vem ska kliva fram i nästa matchserie och göra målen? 

En sämre insats gav KHK chansen...



Vad annat kan man säga om dagens insats? I de tre tidigare matcherna var det till största del vi som var det drivande laget. Visserligen började dagens match lovande men efter den första perioden tog kraften, energin, bensinen slut. Dustin Johner höll sig framme på en retur och kunde retfullt enkelt peta in ledningsmålet fram till 1-0 redan efter fyra minuter. Den första perioden genomförde vi på ett mycket bra sätt. Men, som sagt, sedan tog orken slut(!).

De omdisponeringar i formationerna som tränarna tvingats till pga Jan Urbas skada bar inte hela vägen. I vanlig ordning var den kollektiva arbetsinsatsen överlag klart godkänd. Däremot såg jag i dagens match betydligt fler enkla misstag av våra egna spelare. Vi drällde med puck lite överallt på isen. Fick ingen harmoni, inget flyt, i spelet.

I takt med att vi själva tappade takt och fart bjöds KHK in allt mer i matchen. När väl KHK började mala på hade vi inte mycket att sätta emot. Vi försökte hålla ifrån och hålla undan genom ett tätt försvarsspel men till slut slank det in en kvittering. Som lök på laxen smällde KHK in ett ledningsmål bara någon minut senare och matchen var över. Idag fanns det inte energi kvar i laget för en allvarligt menad slutforcering.

- Man kan med fog säga att KHK stal den förra matchen som spelades i ABB Arena. Idag vann de välförtjänt då de var det bättre laget.

Den besvikelse, den bitterhet, jag känner i skrivande stund är fundamental och betungande. För mig, och andra, som varit med de senaste femton åren, efter omstarten, och känt doften av avancemang ett flertal tillfällen är nog känslan bekant. Allt sedan vi gick upp i Hockeyallsvenskan har vi varit ett stabilt lag. Vi har oftast varit med i racet om spel i kvalserien. Några gånger har vi tagit oss dit. Jag som supporter har invaggats i någon form av naivt hopp om sportslig framgång. Något som ständigt grusats. Det är summan av alla dessa besvikelser som just nu gör sig påmind. 

Vi förlorade denna matchserie i match nummer tre. Så ser jag det. Den långa matchen satte sig inte bara i kroppen, utan även i knoppen. Visserligen fick KHK slita lika länge rent fysiskt men de åkte hem med en seger. En seger och därmed en otrolig positiv känsla som hjälpte dem att hitta ny energi.

- Det är viktigt att påpeka att jag inte är besviken över någon enskild spelares insats. Jag är tvärtom stolt över att laget kämpade så väl men föll med flaggan i topp.

Jag vill även passa på, i all enkelhet, att klargöra följande: - Det var inte domarinsatserna i vår matchserie som fällde avgörandet

Det som däremot påverkade matchutgången var vår egen oförmåga att göra mål. Gör man inte mer än sju(7) mål på fyra matcher, ja, då är det inte lätt att vinna!

Nu ska jag deppa några dagar innan blicken höjs mot nästa uppgift!


Ett stort grattis till KHK och lycka till i SHL!


10 mars 2015

Segra för Urbas, och Bergström friad...

Urbas - Bergström


Så kom då domen. Alexander Bergström friades. Den kollision som inträffade i senaste matchen mellan honom och Jan Urbas bedömdes som regelrätt. Alla är dock ense om att det blev en "olycklig" smäll. Något som Jan Urbas säkert är den förste att understryka.

- Själv har jag suttit och läst det regelverk som ligger till underlag för domarnas bedömning och ska jag vara ärlig blev jag inte klokare av det. 

Personligen tror jag att det som styrde utvecklingen mot denna friande dom var den omedelbara, instinktiva, bedömning som domarna gjorde på isen. En bedömning som de sedan höll fast vid även efteråt. Jag tycker att alla incidenter som renderar en allvarlig skada per automatik ska granskas i efterhand. Det skulle skapa någon form av praxis för domarna att luta sig mot. Om de har missat, missbedömt, en situation är det bra för alla parter att det görs en opartisk och rättvis uppföljning.

- Framför allt skulle vi slippa den typ av efteranmälning som nu skedde! Det var inte första gången och troligen inte den sista som ledare i den drabbade föreningen känner sig förfördelade!


När det gäller Jan Urbas gissar jag att han våndas dubbelt idag, skadad som han är. Kan inte delta när föreningens sportsliga framtid står på spel. Tvingas nu istället sitta framför TV:n och följa laget, sina kompisar. Han har snuvats på festen kan man säga....

- Det vore en nåd att stilla bedja om att vi lyckas vinna dagens match och dedikera segern till Jan Urbas.

För övrigt är jag drabbad av en elak influensa. Åt detta är inget att göra. Inte ens Disciplinnämnden kan påverka mitt hälsotillstånd. Av den anledningen gör jag naturligtvis ingen egen anmälan...

Det märkliga är att jag idag, just nu, känner mig aningen mer hoppfull än vad jag gjorde igår vid samma tid. Detta är en form av förbannelse, anser jag. Som supporter har man en enastående förmåga att ständigt lura sig själv. Man lyckas ofta se en strimma av solsken även när regnmolnen hänger tunga. 

Får vi bara en bra start på matchen, då jävlars...








KHK med ett ben i spenaten...

Har funderat en hel del över de tre matcher som nu spelats mellan oss och KHK i detta finalspel. Som jag tidigare konstaterat har det inte blivit som jag trodde. KHK har överraskat med att spela väldigt disciplinerat, packat ihop i mitten, tagit hem alla gubbar, och ställt upp med ett rätt lågt försvarsspel. Lite av samling vid pumpen, vill jag påstå. Om detta har varit en uttänkt strategi eller blivit en konsekvens  av hur spelet utvecklat sig kan jag inte sia om. 

I våra möten under serielunken spelade KHK lite annorlunda. Ofta lyckades de släppa puck till forwards som kommer med hög fart genom mittzon. Den fart de fick med sig bibehöll de och for runt som bålgetingar i vår zon. Visst försöker de nu också men känslan är att vi varit rätt duktiga på att läsa av deras spelvägar. Istället är det vi som i de flesta fall varit det spelförande laget och KHK har valt att backa av och hem. 

I de två första matcherna tog KHK ledningen och kanske var det därför de valde att spela lite mer avvaktande efter det. I den tredje matchen böljade spelet under den första perioden. Lagen böt chanser med varandra men det var vi som gjorde målen.

I den andra perioden, vid underläge 0-2, gick KHK tillbaka lite till sitt grundspel. Självklart tvunget då de var tvingade att kliva fram för att reducera och kvittera. Något som de också lyckades med. Men så hände samma sak igen! Efter kvitteringen började KHK backa av och spela mer avvaktande. Bevakade. 

När de dessutom lyckades ta ledningen i inledningen av den tredje perioden var det precis som om de bestämde sig för att sluta anfalla. Under grundseriespelet skulle de aldrig gjort på det sättet. Istället hade de öst på för att göra fler mål. 

Vad jag försöker komma fram till är att KHK: s tränare har lyckats väldigt bra med sin coachning av laget och sättet de spelar. Deras gameplan. Det känns som att de läst sönder oss. De vet att vår utdelning i spelet fem mot fem har varit besvärande mager hela säsongen och kanske kalkylerar med att kunna hålla undan genom ett lågt försvarsspel. Hålla undan och vänta på chansen till en eller annan snabb spelvändning.

- Om det är på det sätt som jag spekulerar i måste jag lyfta på hatten. Otroligt starkt att stå emot den spelmässiga dominans som vi  haft under de tre första matcherna.

Om vi vänder på det hela så finns det en annan sida, av myntet. Kanske är det vi som faktisk är så starka att vi tvingar KHK att spela som de gör? Det tråkiga är att om förhållandet är på det sättet är vi ändå förlorare. Vi har helt enkelt inte kunnat bryta med KHK:s försvar.

I matchen mellan tränarna leder just nu Hånberg på poäng mot Filander.


Ett stort aber för oss inför morgondagens match är naturligtvis avsaknaden av Jan Urbas. Det är inte bara en spelare vi tappar, vi tappar även den kedjekonstellation som varit drivande den senaste tiden. Det känns naturligtvis oroväckande. Jag ser inte riktigt vem som ska gå in på Urbas plats. 

Är vi då körda inför morgondagens match? Naturligtvis inte. Dock måste vi beakta att KHK är ett riktigt bra lag som just nu är fyllt av självförtroende. Får de luft under vingarna i inledningen av matchen kan det bli en mödosam resa för oss. Frågan är hur laget, spelarna, ska ställa sig om vi inför sista perioden ligger under med 2-3 mål! Ett skräckscenario för oss naturligtvis. Vår chans är att vi lyckas stå emot segerrusiga och adrenalinstinna KHK:spelare första tio minuterna och sedan ta r vi matchen därifrån. 

Jag är inte speciellt optimistisk inför drabbningen i morgon. Det finns flera anledningar till det. 

- Den första är målvaktsfrågan. Hur gör vi nu? Helt klart är att KHK:s spelare vet var de ska sikta på Jonatan Bjurö. Bjurö har INTE varit dålig men han har inte heller varit tillräckligt bra.

- Vårt boxplay har plötsligt börjat svaja betänkligt! Här måste vi upp till maximal prestation för att vara med i matchen.

- Powerplay har varit en stor besvikelse under denna matchserie. KHK har skickligt läst av vårt sätt och spela och därmed har vi blivit närmast handlingsförlamade. Den ryggmärgshockey de utövade tidigare i denna spelform är nu ersatt av ett trevande och sökande. KHK:s spelare hinner hela tiden förflytta sig och stå i skottlinjen. 

- Avsluten. Visst, vi har lassat in puckar mot mål. Som aldrig tidigare denna säsong. Men, vad är det för avslut? Vi får väldigt sällan komma in i slottet och skjuta. Där har KHK effektivt bommat igen. Istället tvingas vi ta avslut från sämre vinklar och då blir det mest plockpotatis.


Det är med andra ord en mangrann uppgift vi står inför. Vi måste vara bättre än KHK i alla dessa spelformer för att förlänga denna matchserie till en femte och avgörande hemma i ABB Arena på torsdag!

Jag tror vi gör en ny bra insats men torskar med 1-3. Sista målet i tom bur!





9 mars 2015

Torsk igen mot KHK!

Efter dagens match är jag matt. Matt och slut. På alla de sätt. Någonstans under hela matchen satt en liten elak gubbe på min högra axel som hela tiden viskade att "det kommer gå åt helvete". Något som jag försökte negligera in i det sista. Men i takt med att vi fortsatte att missa målchans efter målchans började till och med jag misströsta på allvar. 

Matchen började annars bra målmässigt för oss denna gång. Det var lite svängdörrar på isen under första perioden och båda lagen bjöds härliga lägen att göra mål. Dock var det bara vi som lyckades. Robin Jacobsson och Jonas Emmerdahl blev målskyttar. Trots en defensivt rätt svajig förstaperiod vann vi denna med 2-0. Det kändes bra.


Den andra perioden var inte gammal då KHK bjöds möjligheten att reducera. Ett lågt försvar gav KHK:s Joel Kellman chansen att åka in i slottet och testa skott. Ett skott som blockerades av Per Helmersson men inte bättre att Kellman fick tillbaka pucken och kunde skjuta en gång till. Lite signifikativt för KHK under denna matchserie. Precis rätt medstuds. 

Inte blev det muntrare när samme Kellman lite senare fick ett pass och snärtade in pucken i Bjurös högra kryss. Ett skott som togs i all hast runt(!) en försvarande back som istället för att spela blad blad och ta bort skottet försökte täcka, på något vis. Summan av det hela blev att Bjurö troligen överraskades av skottet. Snyggt var det i all fall. Spelmässigt var den andra perioden förhållandevis jämn.


Om man nu trodde att vi skulle komma ut i tredje och ta kommandot så trodde man, fel. Redan efter elva(!) sekunder åkte sig Niklas Lihagen fram till ett läge och hängde in pucken i bortre krysset. Ett mål som kändes, så där. Nu är inte jag någon expert, men, jag tycker att Bjurö ska ta det skottet alla dagar i veckan. I mina ögon såg det aningen billigt ut. Men, vad vet jag? Det kanske var en liten touch på försvarande backs klubba som försvårade det hela för Bjurö?

Efter KHK:s ledningsmål blev det spel mot ett mål. KHK:s. Vi tryckte på, och tryckte på, och tryckte på, men det var som förgjort. Broc Montpetit bröt sig fram och sköt ett stenhårt skott i ribbans underkant och ut. Detta på tal om med och motstuds! Men, under över alla under, när det var knappt två minuter kvar knäppte Robin Jacobsson iväg ett skott som, naturligtvis(!), träffade stolpen. Men denna gång hade vi tur då pucken därefter träffade Galbraith och rullade in i kassen. Kvitterat!

Matchen gick till förlängning och någonstans där började detta inlägg. Den fjärde perioden var en enda lång dominans från hemmalaget. Skotten vanns med 15- 3. Lägg därtill den tredje periodens 14-2. På två perioder vinner vi skotten med 29-5 men gör ett(1) mål! Det är naturligtvis alldeles utomordentligt uselt! 

Den femte perioden fortsätter med viss dominans från vår sida men KHK sticker upp med några anfall som avslutas med knepiga avslut. Så kommer en situation som blir avgörande. Per Helmersson tar en utvisning för slashing och KHK får ett pp. Ett pp som de inte får någon ordning på. Men vad gör väl det? Har man en spelare i laget vid namn Kellman så är det bara att ge honom pucken. Kellman gör just det man ska göra. Han gör mål. Ett skott som studsar först på Simon Fredrikssons benskydd, vidare ned på Robin Jacobssons skridsko, och därefter förbi en helt överspelad Bjurö! Hur var det man sa nu igen? Jo, ett bra lag har flyt!

Matchen över. Game over. Tilt. Tomhet. Förtvivlan. Modlöshet. Allt på en gång. Återigen hade vi genomfört en match mycket bra spelmässigt och återigen hade vår inkompetens att göra mål slagit oss själva hårt i ansiktet. Denna gång som en riktig käftsmäll.

Att komma och yra om orättvisa kan man göra om man har den västen på men sanningen är krass. Det gäller att göra flest mål. Idag gjorde KHK fyra och vi tre. Då förlorar man. 


Jag noterar krasst följande: 
- Målvaktsspelet är bra, men inte tillräckligt bra.
- Defensiven är bra, men inte tillräckligt bra.
- Offensiven är väldigt bra, men vi är alldeles för ineffektiva.


Är det inte lite av ödets ironi att KHK slår oss med våra egna medel i denna matchserie! Vi gick in i detta matchspel med stämpeln på oss att spela mer tillbakadraget, lite tråkigt, och förlita oss på en stark defensiv, ett bra målvaktsspel, för att sedan nyttja spelvändningar!

KHK förväntades köra på med fart och fläkt med sin offensiva charmhockey. 

Sanningen är att scenariot i alla tre matcherna varit närmast det omvända. Det är KHK som backar hem och försvarar medan  det är vi som stormar fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Skumt! Vem hade förväntat sig det?

Är det möjligtvis detta som sätter myror i huvudet på våra spelare och ledare? Hade man inte räknat med detta scenario att vi skulle vara det spelförande laget? Inte vet jag, det är då säkert.

Kan man vända på detta inför match nummer fyra? Kan vi spela annorlunda? Backa av med styrspel, låta KHK komma in i vår zon, boxa ut dem längs sargerna. Sedan försöka slå om med spelvändningar när vi har bra lägen. Om inte, backa hem och vänta. 

Oavsett vilket så är goda råd dyra nu. En match på tisdag som vi måste vinna. Frågan är bara hur i hela friden vi ska bära oss åt.....


När det gäller incidenten med Jan Urbas tänker jag ta detta i ett alldeles eget inlägg under måndagen.


Återigen tvingas jag gratulera KHK till en seger. Det är då själva fan!











7 mars 2015

Torsk i Tallin...

KHK - ett plastlag?


Det blev ingen seger mot KHK i dagens match. Till detta var vi för uddlösa, tyvärr. Spelmässigt anser jag, enögd som få, att vi varit snäppet bättre i spelet fem mot fem i två matcher men haft förbaskat svårt att omsätta chanser i mål. Däri ligger problematiken. Vi känns större, tyngre och starkare i de flesta moment av spelet, men spetsen, den viktigaste komponenten, saknas. Låt mig exempelgöra:

1. Målvaktsspelet
- Bjurö är bra, men, står inte på huvudet och räddar omöjliga puckar!
1-0 till KHK i denna gren

2. Boxplay
- Idag var vi mer än lovligt givmilda, veka, i vårt boxplay. Vi gick helt enkelt bort oss alldeles för enkelt. I vår iver att sätta press gjorde vi detta utan understöd. Inte bra. 
1-0 till KHK i denna gren

3. Avsluten
- Vi har under två matcher skapat mängder med avslut mot Galbraith men kvalitén har varit för dålig!
1-0 till KHK i denna gren

4. Powerplay
- Vi är totalt sönderlästa av KHK i vårt powerplay. De krymper ihop boxen framför eget mål och låter oss spela runt runt. Vi kommer inte fram med skott som fastnar på spelare i skottlinjen. Vi kan inte söka pass in i slottet ty där står fyra KHK-spelare och vaktar. Här krävs ett omtag. Nya idéer.
1-0 till KHK i denna gren

5. Spelet fem man mot fem.
- Vi gjorde överlag en mycket bra arbetsinsats, som vanligt, i spelet fem mot fem. Stundtals fick vi ordentlig press mot KHK. Det var bara under delar av förstaperioden som KHK tilläts styra spelet i denna spelform.
1-0 till Västerås i denna gren

Summerar man dessa viktiga spetskompetenser så vinner KHK dagens match med 4-1

Tittar man på tekningar och puckinnehav så vann vi den matchen. Detta är dock en klen tröst då vi inte kan omsätta alla våra chanser i mål.


Det är lite ironiskt att den spelform som burit oss, och räddat oss, under hela säsongen plötsligt gått i stå. Tänker naturligtvis på vårt powerplay. KHK:are har anklagat oss för att "bara göra mål i pp". Idag stod de själva för den bedriften! Lite dubbelt ironiskt då jag inte tycker KHK:s powerplay var speciellt bra idag heller! Men, gör man tre mål i denna spelform gör man naturligtvis saker som är bra...


Som vanligt tycker jag inte det finns mycket att klaga på då det gäller den kollektiva laginsatsen. Laget gjorde överlag en fullt godkänd insats. De ska ha all heder av detta. Däremot känner jag självklart en besvikelse över att våra forwards haft så förbaskat svårt att hitta nät. I bedrövelsen stund inser jag dock att trägen vinner. Det handlar helt enkelt om enkel matematik. Skjuter man tillräckligt många skott så kommer man till slut få utdelning. Det sämsta som kan hända för våra forwards just nu är att de slutar ta avslut. Att de letar efter ett bättre läge. Då, men först då, är vi riktigt illa ute. Receptet är naturligtvis att peppra på med skott som tidigare och hoppas på en och annan snedstuds eller styrning. Mer behövs nämligen inte...


För övrigt älskar jag verkligen denna form av matchspel. Äntligen är det på RIKTIGT! Varje delmoment på isen är verkligen en riktig kamp. Alla spelare markerar revir i vid varje spelsekvens. Ingen vill vika undan. Fantastiskt underhållande.

En delikat fråga till match nummer tre är om vi ska fortsätta med Bjurö i målet? Han har absolut inte varit dålig, men, att kasta in Jonas Fransson i kassen kan vara ett vinnande drag. En revanschsugen Johan Fransson som kommer in och spikar igen kan vara precis vad vi behöver för att få lite extra energi!

- Idag vann Karlskrona välförtjänt då de var bättre än oss i de avgörande momenten. Inte mer att säga om det.


Nu laddar jag om för en ny fantastisk match på söndag. 












5 mars 2015

Seger mot KHK..


Vad ska han tro inför nästa match?

Som någon säkert noterat skriver jag inte inlägg med samma frenesi som tidigare på bloggen för tillfället. En anledning till detta är den anspänning man lever i för tillfället. De sista veckorna har inneburit massor av anspänning då Gulsvart spelat "avgörande matcher" i parti och minut. Det har varit kniven mot strupen allt sedan den olyckliga hemmaförlusten mot Timrå i omgång 45. En förlust som innebar att vi tappade mark mot Malmö och KHK som fortsatte att vinna. I omgången efter mötte vi Rögle och stod länge avklädda och närmast förnedrade på isen. En ny förlust stod för dörren och avståndet upp till våra konkurrenter tycktes växa än mer. Då kom ett av denna säsongs flera mirakel. Under matchens sista 10 minuter hämtade vi in 0-4 till 4-4 och lyckades stjäla en poäng. Så här i efterhand kan jag konstatera att den vändningen betydde så mycket mer än bara en poäng. Den poängen gav laget just den energiboost som behövdes för att på allvar ta upp jakten på en finalplats. Eller vad sägs om dessa resultat i de följande omgångarna:

Mora -Västerås  0 - 2
Karlskrona -Västerås 2 - 1 (förlust i sudden)
Västerås - BIK Karlskoga 3 - 2
Västerås - Malmö 3 - 2
AIK - Västerås  2 - 3
Västerås - Björklöven 5 - 3

Efter vändningen mot Rögle spelar vi av de sista sex omgångarna utan förlust vid full tid. Vi plockar 15 av 18 möjliga poäng. Där någonstans började jag verkligen tro att vi skulle kunna vara med i kampen och SHL-platser. 

Nu har vi följt upp denna fina svit med att vinna första matchen i bäst av fem mot erkänt starka Karlskrona. Detta inför en kokande hemmaarena utan att spelarna drabbats av det återkommande syndrom vi sett tidigare säsonger. Ni vet vad jag menar, tror jag. För första gången på många år ser jag ett lag, ett kollektiv, som går ut på isen i avgörande lägen utan att darra det minsta på manschetten! Först hemma mot BIK, sedan Malmö, och när det till slut skulle avgöras mot ett vilt kämpande Björklöven. Det var inte lätt, men, vi vann varje match. Vid varje tillfälle lät jag mig imponeras över lagets enorma tillit till sig själva. Underbart!

När det gäller vår insats mot Karlskrona under onsdagskvällen vill jag beteckna insatsen som - solid! På annat sätt kan jag inte beskriva det hela. Det är nästan utan undantag den samlade kraften hos varje enskild spelare som just nu bär laget fram till seger efter seger. Ingen spelare faller ur ramen. Alla tycks prestera i paritet med sitt maximum. I och med att alla spelare håller en sådan jämn och hög nivå skapas utrymme för enskilda spelare att kliva upp en nivå till. Tänker på en spelare som Nick Angell. I takt med att spelare runt honom börjat prestera allt bättre har han själv höjt sitt spel minst två klasser. Det syns som om han blir inspirerad av sin omgivning, helt enkelt. Jag måste erkänna att Nick just nu spelar på en nivå som jag inte förväntat mig. Vilken skillnad mot tidigare under säsongen då Nick pendlade mellan godkända till rätt usla insatser. Nick är helt enkelt väldigt, väldigt, bra just nu.

Man ska dock komma ihåg att det räcker inte med att några enstaka spelare plötslig höjer sin nivå. Det har vi sett allt för många gånger tidigare. Framgången idag bygger helt och hållet på ett oerhört starkt kollektiv som ger utrymme för enskilda spelare att briljera lite extra.

Ta bara en spelare som Jonte Berg. Kolla hans kolumn för mål och assist. Inte mycket bling där inte. Inte mycket att hänga i julgranen när man ska skriva sitt CV.  Samma sak med Mathias Bromé. Tittar man däremot vad de tillför i match efter match för laget så blir bilden helt annorlunda. Det är just spelare som Berg och Bromé som bidrar till att kollektivet blir så oerhört starkt. Killar som tar den roll de får och ger 100% varje gång de går in på isen.

Det är lätt att glömma alla de spelare som utgör grundbultarna i ett lagbygge. Det är så mycket enklare att premiera de spelare som petar in ett avgörande mål. Det är oftast målgörarna som får alla stora rubriker medan "brunkarna", "vattenbärarna", får framleva sitt liv i medieskugga.

Det enda som "oroar" mig inför vårt fortsatta finalspel mot KHK är vår oförmåga att göra mål på alla de chanser som skapas! En tendens som varit tydlig både under säsong och nu under de senaste omgångarna. Vi belönas väldigt sällan med "skitmål". Även vårt powerplay har mer att önska. Så länge vi inte gör mål i pp kan det inte få godkänt.

Jag tar inget för givet men min spontana känsla är att KHK kommer tvingas spela på absolut topp i kommande matcher för att kunna rubba oss. Vi tycks hittat en metodik i hur vi ska bemöta deras sätt att spela. Det skulle inte förvåna mig speciellt mycket om vi lyckas vinna nästa match. Vi ser just nu lite tyngre och homogenare ut som lag, helt enkelt!

Jonathan Bjurö hade ingen lätt uppgift mot KHK. Fick tidigt kapitulera för ett skott och fick därefter mest stå och titta på i långa stunder. En otacksam uppgift för en målvakt. Han fick aldrig möjlighet att revanschera sig för detta insläppta mål. Kort sagt blev det till en match där han hade allt att förlora. KHK fick endast iväg sexton(!) skott mot mål under hela matchen och det är inget som håller en målvakt varm, precis. 

Nu går vi för andra raka...



1 mars 2015

Seger mot tufft spelande Björklöven...


Västerås - Björklöven 5-3
Så var det klart! Vi spelar final mot Karlskrona. I potten en plats i nästa års SHL. Makalöst bra! Efter en gedigen insats kunde vi avfärda ett vilt kämpande Björklöven och ta de poäng som behövdes. Jag är närmast mållös över den stabilitet vi visat upp i spelet de sista fyra omgångarna. Den moral som laget haft. Låt mig få exempelgöra detta genom reprisera de senaste matcherna:



Västerås - BIK Karlskoga 3-2
- Vi börjar bara men hamnar trots detta i ett 0-2 underläge. Inför sista perioden har vi 1-2. BIK Karlskoga spelar smart och håller undan ända fram till fem minuter kvar. Då får vi ett powerplay och kvitterar till 2-2. Strax därefter, nytt powerplay, och 3-2. Otroligt starkt!

Västerås - Malmö 3-2
Vi är lite bättre än Malmö. Lite hetare. Skapar chanser men målen uteblir. När vi går in i sista perioden har vi en bräcklig ledning med 1-0. Malmö kvitterar till 1-1 genom ett powerplay. Då kliver laget upp och sätter press. Lyckas trycka in två snabba mål och vända tillbaka matchen. Malmö reducerar till 2-3 men kommer sedan inte närmare. Otroligt starkt!

AIK - Västerås 2-3
Vi börjar matchen bra. Sätter press direkt mot AIK:s mål. Trots detta smäller det till i egen kasse redan i den tredje minuten då AIK bombar in 1-0. Men vi bara jobbar på. När första perioden är slut har vi vänt till 2-1 och vunnit skotten med 26-8. I den andra perioden dominerar vi långa stunder men får ingen utdelning. Istället bjuder vi AIK på 2-2 genom en fenomenal målvaktstavla. Men, i den tredje perioden tar vi åter tag i taktpinnen, Fredrik Johansson gör 3-2, och vi spelar ganska enkelt av matchen. Otroligt starkt!


Summerar jag de fyra sista omgångarna möter vi lag som haft massor att spela för. Lag som verkligen gjort allt, precis allt, för att ta poäng. Trots detta vinner vi samtliga fyra. Otroligt starkt!


Björklöven var riktigt bra i gårdagens match. De hade en otrolig fart och energi i sitt spel. Lite BIK Karlskoga över laget. Ett helt annat lag än det Löven vi mött tidigare under säsongen. Stundtals spelade de dock på gränsen till brutalt. De smällde på så mycket och ofta de kunde. Man kan lugnt säga att vi fick inget gratis. Vi fick slita rejält i sextio minuter för att bärga tre nya poäng. Som tur var för oss fick vi denna gång utdelning i vårt powerplay. Tre oerhört vackra mål. Kanske var 4-1 målet ett av de magnifikaste som gjorts på år och dag i ABB Arena. Fyra spelare som droppade pucken mellan sig innan Nick Angell kunde lägga in trissan i öppet mål. 

Det enda som störde mig i matchen var att vi inte lyckades hänga av Löven och få lite återhämtning. Direkt efter att vi gjort 4-1 lyckades de, aningen turligt, få in ett löst skott som smet förbi Jonathan Bjurö i kassen. Det målet innebar att Löven fick fortsatt energi och kom ut till den tredje perioden med hopp om att kunna komma ifatt. Trots att vi dominerade spelmässigt i den sista perioden lyckades Löven reducera till 3-4 och skapa än mer nerv. Ett mål som uppkom genom att vi själva var lite väl pucktittande och tappade markering i egen zon. Upplösningen när Jan Urbas smekte in 5-3 i tom kasse kom både befriande och välförtjänt. 

Matchen blev onödigt spännande, måste jag säga. En eloge dock till Löven som kämpade sig kvar i matchen ända fram till slutet. För det var så det var. Spelmässigt var vi sett över hela matchen lite effektivare, lite bättre, lite smartare, medan Löven levde högt på sin enorma glöd och vilja. En liten intressant detalj är att vi vann skotten med 14-2 i sista perioden trots att vi mest ville bevaka vår ledning.

Det är fantastiskt kul att se hur laget, lagmaskinen, Västerås bara mal på just nu. Olika spelare kliver fram i matcherna och bidrar till att vi vinner. Nu senast klev Oscar Steen fram på ett fantastiskt sätt. 

I matchen mot Löven fick vi tidigt Fredrik Johansson skadad vilket innebar att hans kedja med Montpetit och Urbas fick ersättas med Sebastian Gråhns medan Linas Svedlund fick ta Gråhns plats. Trots dessa ommöbleringar fortsatte vi att hålla spelet uppe. Otroligt skönt att vi inte tycks vara beroende av att spelare, oavsett vilka de är, faller ifrån. Ett riktigt styrkebesked, minsann. 

Det är svårt att lyfta fram enskilda spelare ur detta lag just nu då det är kollektivet som sådant som är så ruskigt starkt. Alla håller en jämn hög nivå och bidrar till lagets framgång. 

Laget som tog oss till final:

62. Jacobsson, Robin
55. Fredriksson, Simon

79. Montpetit, Brock
12. Johansson, Fredrik (Stefan Gråhns)
9. Urbas, Jan (avgörande 5-3 i tom kasse)
-----
7. Angell, Nicholas (ett mål i powerplay)
58. Emmerdahl, Jonas

91. Frycklund, Mikael
45. Steen, Oscar (2-målskytt)
14. Gråhns, Stefan (Linus Svedlund)
-----
20. Jonsson, Johan
44. Helmersson, Per

80. Davidsson, Eddie
83. Johner, Dustin (ett mål i powerplay)
19. Andersson, Erik
-----
26. Larsson, Hampus (Sjunde back)

86. Bromé, Mathias
82. Söderkvist, Marcus
16. Berg, Jonte



Vi kommer nu få vila några dagar innan allvaret sätter igång. Bäst av fem matcher mot Karlskrona. Vem kunde tro det för några månader sedan?