Första till sju - började med torsk!

Västerås - Rögle 3-4
Vi har nu lyckats med konststycket att förlora fyra(4) matcher på raken. Senast vi gjorde detta var i början av innevarande säsong. Någon gång i månadsskiftet september oktober. Efter det har vi som mest förlorat två matcher i följd.

Det finns det som hävdar att allt är som vanligt. Det vill säga att vi är sämst när det gäller. I viss mån stämmer detta då vi inte vinner matcher längre. Å andra sidan spelar vi inte dålig ishockey. Ska sanningen fram så har vi inte spelat så här bra under hela seriespelet som vi gör just nu i spelet fem mot fem! Problemet är bara att powerplay och boxplay närmast har havererat under samma tid. När dessutom den defensiv som varit vår trygghet börjat krackelera, ja då blir det svårt att vinna matcher. 

Nog är det litet av ett ödets ironi att när laget börjar leverera det stora spelet i offensiven, fem mot fem, då faller allt annat i bitar.

Rögle vann inte matchen tack vare att de var ett bättre lag än oss. De spelade inte bättre ishockey. Däremot utnyttjade de skoningslöst sina offensiva lägen till sin egen fördel. Denna matchserie ser ut att utvecklas på samma skrämmande vis som den mot KHK. Vi äger stora delar av spelet men våra motståndare gör de avgörande målen.

Detta är ett scenario som jag inte varit med om på många herrans år. Det normala är att ett Gulsvart lag förlitar sig på sitt målvaktsspel och strikta defensiv och utifrån detta försöker nyttja de chanser till offensiv som dyker upp. Fagervall-hockey. Inte vackert men ack så effektivt. Å andra sidan måste jag erkänna att den taktiken fungerade utmärkt under seriespel men stod sig rätt slätt när vi väl kom till spel i Kvalserien. Där ställdes plötsligt krav på en kraftfullare offensiv, något som vi då inte hade.

- Med andra ord, hur man än vänder sig så har man arslet där bak!

Under några säsonger har vi byggt spelet på strikt defensiv, och inte nått ända fram. Denna säsong har strävandet varit ett mer spelande lag, och vi tycks inte nå ända fram.

Studerar man vår laguppställning som inser man att det saknas en viktig komponent. Målgörare. Detta är något som vi levt med hela säsongen. Intet nytt där. I ett tidigare inlägg under säsongen skrev jag att vi hade behövt en Stefan "Loppan" Hellqvist-typ" i laget. En spelare som man inte lägger märke till så mycket i spelet på isen men när man summerar matchen har han tagit tre avslut och gjort två mål. En spelare som har förmågan att vara där returer ramlar ut. En spelare som gör de så kallade enkla målen.

- Som det är denna säsong känns det som att våra spelare behöver tre-fyra-fem-sex-sju lägen innan pucken möjligtvis letar sig in över mållinjen.

Hur ska man då summera gårdagens förlustmatch mot Rögle? Tja, det var lite som vanligt. Laget gjorde en fullt godkänd spelmässig insats men förlorade pga dåligt spel i powerplay och boxplay. Rögle, å sin sida, gjorde en mycket bra bortamatch. De lyckades städa undan framför eget mål och hålla oss borta från de riktiga farligheterna. I vanlig ordning sköt vi massor av skott men de allra flesta ur dåliga vinklar. Tror inte vi hade mer än en handfull skott som avlossades i slottet. Dit hade vi inte tillträde.

För övrigt upplevde jag matchen som väldigt snäll. Inte alls någon "slutspelskänsla" som det var i de tre första matcherna mot Karlskrona. Det var, tyvärr, väldigt mycket serielunk över matchen. Den hetta, irritation, frustration, ilska, som syntes i matcherna mot KHK lyste helt med sin frånvaro. Inte alls det scenario jag förväntat mig. 

Målvaktsfrågan kommer naturligtvis bli en het potatis inför nästa match. Det är bara att erkänna följande: - Vi har inte lyckats med vårt målvaktsspel! 

Bjurö och Fransson har inte varit dåliga, icke alls, däremot har de inte varit tillräckligt bra! Det är då sjuttons om även Rögle ska kunna stoltsera med bättre målvaktsspel. Det räcker så bra med att KHK:s Galbraith rånade oss på segrar. Vill inte se en Lars Volden som växer ut till en ny "dansk".

För den minnesgode är det lätt att känna lite dåliga vibrationer när det gäller vårt målvaktsspel. Förra säsongen var Fransson lysande under hela seriespelet men dippade en aning lagom till Kvalserien. En tendens som funnits de senaste säsongerna i Gulsvart. Avsaknaden av målvakter som kommer upp riktigt stort när allt ska avgöras. Den som kommer ihåg en målvakt som gjort detta, vuxit ut och presterar max, under en kvalserie/playoffserie får räcka upp en hand!

Vill man så kan man lyfta fram enstaka spelares misstag och låta dessa bära det obligatoriska hundhuvudet efter en förlust. Själv anser jag detta är mest kontraproduktivt. De spelare som klantat till det under match är väl medvetna om detta själva och mår säkerligen inte så bra. Misstag görs, och kommer att göras, i varje match. Vi tar tacksamt emot misstag från våra motståndare. Bara en sådan sak. 

Vad behöver vi då göra för att komma upp på ett vinnande spår igen. Ja, förutom mål då, förstås! Jo, vi behöver hitta tillbaka till våra grunder. Hockeyns A-B-C. Det där att spela färdigt varje situation. Det där med noggrannheten. Att ge varandra understöd. Att lita på varandra. Att spela enkelt för att komma ur press. Sarg ut. 

I vårt offensiva spel, fem mot fem, är det bara att tuta på. Till slut kommer puckar börja trilla in. Det är när vi tappar puck som vi måste bli bättre. Tillbaka till den nivå vi hade i slutfasen av grundserien. 

Blir vi bara lite bättre i både powerplay och boxplay samt höjer vårt målvaktsspel en aning, ja då kan vi börja vinna matcher igen. Svårare än så behöver det inte vara....

Kom igen nu, Gulsvart!