22 oktober 2016

Plötsligt händer det....

Swehockey

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå"
Av: Albert Einstein



SSK - Västerås 0-4
Lite så känner jag mig när jag följer Gulsvart denna säsong. Jag tycker mig veta varför saker händer men förstår inte varför. Lite som det här med att lyssna och höra. Att lyssna innebär inte att man hör. Att höra innebär däremot att man tar första steget mot förståelse. Jag har lyssnat på många kloka personer som försökt förklara fel och brister i lagets spel. Däremot har jag inte hört många förslag om förändringar till det bättre. Ett av de vanligaste argumenten denna säsong har varit att den eller den spelaren varit dålig, ja rent av usel. - Ja, jag vet, kan jag då svara då jag sett samma sak med egna ögon. Men, jag har inte förstått varför!

Efter matchen på bortaplan mot Vita Hästen kände jag någon slags uppgivenhet jag inte tidigare känt när jag följt mitt lag i HockeyAllsvenskan. De två första perioderna var, ja faktiskt, närmast outhärdliga att följa. Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg Gulsvart genomföra två så slätstrukna perioder senast. Då, just då, kände jag mest olust. Ville mest bara stänga av, fly, och förtränga det jag sett. Mirakulöst nog skedde en förändring till det bättre i den sista perioden och jag valde att utstå ångesten och följa matchen till slut. Av någon outgrundlig anledning började Gulsvart plötsligt spela ishockey och utmana sitt motståndarlag. Vad hände i periodpausen mellan andra och tredje perioden? Jag försökte förstå. Ställde sig någon spelare upp och höll ett brandtal? Hade man spetsat kaffet? Oavsett vilket blev effekten att laget till slut kunde spela till sig en poäng efter 1-1 vid full tid. Men, hur kunde man komma ut till spel i två perioder och uppträda så oerhört lojt och energilöst? Jag försökte förstå. 

Inför gårdagens match mot SSK var jag därför oerhört spänd. Säkert flera med mig. Vi skulle nu ta oss an ett lag i samma predikament som oss själva. Ett lag som söker vägar att vinna. SSK hade i omgången innan gjort en heroisk match på bortaplan och vänt ett 0-3 underläge mot IKO till seger med 4-3 i sudden. 

Anspänningen var därmed påtaglig då jag slog mig ned i fåtöljen för att följa matchen. Ja, kan man tänka sig! Det var faktiskt en TV-match, denna gång. 

Nästan genast efter första nedsläpp anande jag något som såg annorlunda ut. Först tvivlade jag men efter några byten skingrades mina tvivel. Det såg bra ut! Var det verkligen mitt Gulsvart som nu i nästan varje skär och puckkontakt visade en trygghet och självsäkerhet jag inte sett tidigare denna säsong? När Stefan Gråhns, slog in 1-0 pucken på assist av Rasmus Edström var de sista tvivlen definitivt borta. Trots att vi, i vanligt ordning vill jag påstå, drog på oss några onödig utvisningar i den första perioden kunde vi hålla SSK stången och spelet uppe. Utan att överdriva vill jag påstå att vi såg ut att vara både starkare och tyngre än SSK i spelet fem mot fem. 

När sedan Mikael Frycklund och Daniel Bernhardt hängde var sin kasse i den andra perioden kunde jag för första gången denna säsong slappna av och försöka njuta av Gulsvarts spel. Just då, i slutet av andra perioden, fick jag vibbar av hur vi spelade under ledning av Jocke Fagervall. Strikt defensivt och tydliga avvägningar när man skulle anfalla, ligga på, eller dra sig tillbaka. För första gången denna säsong upplevde jag ett kollektiv på isen som agerade i harmoni.

Naturligtvis gnagde en viss oro inför den sista perioden. Kunde SSK steppa upp och hota oss trots underläge 0-3? Svaret blev "Nej". Visst försökte SSK med alla medel hitta en väg in i matchen. De surrade då och då runt i vår zon som ilskna getingar men i sanning rätt uddlösa. Denna gång, denna kväll, fungerade vår defensiv som det var tänkt. Vi backade hem, ställde upp, och lät våra motståndare yra runt längs sarger. När det behövdes körde vi lite traditionell överbelastning och motade ut de objudna gästerna ur vår zon.

När sedan Marcus Bergman vispade, vevade, slog in 4-0 i powerplay var saken klart. SSK var ett slaget lag och vi kunde för första gången denna säsong defilera hem en trepoängare. 

Någon kanske rynkar på näsan åt en seger mot "svaga" SSK på bortaplan. Låt gå för det. Gärna för mig. Kanske SSK var dåliga, usla, helt ur form. Det förtar dock inte på minsta sätt hur Gulsvart konsekvent och fokuserat genomförde sin matchplan till punkt och pricka. Inte en enda spelare föll ur ramen denna gång. Från målvakt Lundberg till spelare i fjärdelinan gjorde sitt jobb klanderfritt. 


Men då måste jag ställa mig frågan, igen: - Varför? Varför fungerade det plötsligt? Om vi inte förstår blir det svårt att upprepa. Var det återkomsten av Markus Person som avgjorde? Var det de nya kedjeformationerna? Hittade tränarna plötsligt rätt balans i alla formationer? 

En sak är i alla fall fullständigt klar. Laget kommer behöva upprepa gårdagens stabila insats, om och om igen, fram till årsskiftet innan jag vågar tro att faran är över. Först då kan vi, förhoppningsvis, släppa alla tankar om negativt kval.

Matchens lirare: 
- Mikael Frycklund



Istider för Gulsvart

15 oktober 2016

Nästan seger - om man vill vara positiv.

Fish - måltjuven

Västerås - AIK 1-2 (Sudden)
Möte mot AIK. Två lag som för tillfället är lite på dekis i tabellen. Ett AIK som av mig, och många andra, tippades vara med i toppen av tabellen även denna säsong. Två lag som letar form och självförtroende. Två lag drabbade av skador. Två lag i stort behov av framgång. 

Så var förutsättningarna inför match. Vi själva kom från en vi-tog-nästan-poäng-match mot Tingsryd. AIK lyckades vända och vinna på straffar senast mot Mora.  AIK som fram till gårdagen inte tagit en enda poäng på bortaplan. 

Inte var det vi som tog tag i taktpinnen denna match, heller. Istället var det AIK som med bra fart under rören snabbt ställde svåra frågor till vårt försvar. Henrik Lundberg fick snabbt bekänna färg. Redan efter fyra minuter var vi lite passiva i vårt styrspel och en elegant passning från back nådde en framstormande Jesper Bratt som enkelt kunde åka fram och lägga in pucken mellan benen på Lundberg. Våra backar var för tillfället på besök i en tvillingdimension. 

Genom två powerplay kom vi sakta in i spelet utan att få till de riktigt vassa avsluten. En spelmässigt rätt jämn period där AIK stod för de farligaste avsluten. 

I den andra periodens första del fick Henrik Lundberg, gång på gång, kliva fram och rädda oss. Räknade till tre fyra riktigt vassa räddningar där matchen kunde tagit slut för oss. Om AIK tryckt in 2-0 hade det med största sannolikhet varit fullständigt godnatt för oss. Jag räknade till två riktigt bra chanser för oss i denna period. Den mest minnesvärda var när Anton Mylläri blev serverad öppet mål men lyckades pricka högt i plexit på kortsidan istället för målet! Lite mer kyla och kvitteringen hade varit given.

Den tredje perioden kom äntligen kvitteringen. Efter en tilltrasslad situation på backskott i powerplay letade sig pucken fram till Christopher Fish som smekte in trissan i mål. Snacka om måltjuv. Andra målet efter återkomsten. Mål i varje match. Får gärna bli en vana. 

Naturligtvis skulle vi klanta till det efter kvitteringsmålet. Istället för att få rida på en liten framgångsvåg drog vi raskt på oss två utvisningar genom S Gråhns och J Jansson. AIK fick chansen att spela fem mot tre i en evighet. Som tur för oss spelade AIK ruskigt omständligt och skapade egentligen inte mer än ett riktigt farligt avslut. Det tackar jag för.

Matchen slutade 1-1 och själv stod jag rätt nöjd på läktaren. En poäng är trots allt en poäng. Man får vara glad över det lilla. Trots allt hade vi nu i våra fyra senast spelade matcher vunnit en, spelat oavgjort i två, samt förlorat en rätt knappt. Som sagt, det gäller att hitta ljuset i mörkret.

Att AIK sedan dödade sudden genom Christian Sandberg var inte alls orättvist sett över hela matchen. AIK var vassare än oss, skapade betydligt fler röda avslut. Den där Sandberg är värd ett eget kapitel. Någon som lade märke till han insats som föregick målet i sudden? Vår egen väldige Niklas Lihagen ångade, som vanligt, ned med puck i anfallszon. När han skulle runda bakom AIK:s mål tog det stopp. Lille Christian Sandberg klev bara fram och stängde vägen för väldige Lihagen och snodde pucken. Spelvändning och lite kalabalik i vår zon innan samme Sandberg återigen klev fram i handlingen med Lihagen som motpart. Denna gång använde han väldige Lihagen som sköld  när han smällde in pucken under armen på Lundberg i vår kasse. Hade väldige Lihagen agerat som vilken random back som helst kunde kanske målet avstyrts helt. Ni vet det där med att ha klubban i isen och söka motståndarens blad. Lihagen gjorde återigen en godkänd insats, inte tu tal om detta, men i egen zon är han inte till större nytta:)

Jag förstår att AIK har det lite jobbigt serien just nu. Detta var inte alls det AIK, spelmässigt, som jag förväntade mig när serien drog igång. Det var endast när kedjan med Olsson-Trkulja, Sandberg, Lindqvist var inne på isen som AIK visade mer klass än oss. De lyckades sätta en väldig press mot vårt mål var gång de var inne på isen. Däremot såg jag inte röken av en sådan skicklig spelare som Jens Jakobs.

Ett stor dilemma för oss just nu är avsaknaden av riktig bredd i truppen. Det duger inte att ha en fjärdelina som inte får mer än några få byten under match. Belastningen på våra få produktiva spelare i de andra formationerna blir då allt för hög. Tar man ut spelare till match ska de spela. Att låta en fjärdelina sitta på bänken i match efter match är inte optimalt på något sätt. Är det kanske läge att disponera om i kedjorna? Offra den lilla spets vi har för att istället få fyra jämnstarka kedjor som orkar hålla spelet uppe i sextio minuter?

Tja, inte vet jag!

Vi har på de senaste fyra matcherna tagit poäng i tre. Låt oss se detta som en positiv trend. Jag gör det.

Noterade även att hemvändande Mikael Frycklund gjorde många bra saker ute på isen i denna match. Vågar hålla i pucken som få andra. Vända och vrida. Leta öppningar för pass och avslut. Mycket bra. 

Nu är det helg!







12 oktober 2016



VIK Support drar åter igång en insamling. Senast var det #RäddaVIK som gällde. Nu #ByggaVIK. Det är ytterst hedervärt och visar på den passion som finns runt föreningen. Hur insamlingen går till och hur den är sanktionerad av föreningen går att läsa på VIK Supports hemsida. Den stora, och avgörande, frågan är hur  intresset är från den stora allmänheten att bidra. Att de allra närmaste kommer bidra efter ekonomisk förmåga är självklart, men, för att nå upp till målsättningen 300 000 kronor krävs mer. Är de västeråsare som en gång "räddat VIK" redo att än en gång slanta upp stålar eller finns det nu en mättnad? Är lagets klena sportsliga resultat avskräckande eller uppmuntrar det till att bidra? Den som lever får se.

Oavsett insamlingen måste vårt lag fortsätta prestera så bra att poängen trillar in i en jämn ström. Jag förväntar mig inte vinst i varje match men gärna varannan. Vinner vi varannan match återstående omgångar finns god chans att undvika negativt kval. En målsättning så god som någon annan. 

- Jag är dessutom övertygad om att viljan att bidra till #ByggaVIK kommer öka i kvadrat om laget börjar vinna mer frekvent!

Jonte Berg och Christopher Fish går skadade och statusen för Markus Persson är lite osäker känns morgondagens match borta mot Tingsryd som en ruskigt tung uppgift. Även om Markus Persson spelar kan man knappast förvänta sig att han ska gå in och dominera efter sin skadefrånvaro, tyvärr. Så enkelt är det inte. Han behöver säkerligen några matcher för att hitta formen igen. En form som sannerligen var aningen tveksam även innan skadan.
(Christopher Fish´s medverkan eller inte får vi veta när vi ser laguppställningen)

Det som glädjer mig lite extra denna dystra säsongsstart är att hemvändaren Mikael Frycklund ser allt bättre ut i spelet. Peppar, peppar, men han kan bli den spelare som vi så länge suktat efter. En Patrik Berglund Light. Det vore inte det sämsta!

En annan spelare som gjort intryck på mig är Marcus Bergman. Första intrycken var inte direkt överväldigande. Såg mest desorienterad ut på isovalen. Kämpade visserligen föredömligt men låg på något sätt ett skär efter i många moment. De senaste matcherna har det dock skett en remarkabel förändring. Nu ser han väldigt bekväm ut på isen och kommer allt oftare rätt till och in i olika situationer. Kan bli riktigt bra...


Nåja, det får räcka för denna gång. Nu hoppas jag på en ny anständig insats och minst en poäng borta mot Tingsryd. Törs man be om det?






9 oktober 2016

Profiler i HockeyAllsvenskan, här är mina kandidater...



Över tid i HockeyAllsvenskan har det passerat en mängd spelare i olika lag som på fler än ett sätt berört eller upprört genom sin närvaro på isen. Det har varit allt från unga supertalanger till rena flåbusar. Spelare som på olika sätt bidragit till att skapa känslor ute på isovalen och bland oss supportrar.

Sanningen är den, anser jag, att även om man som supporter uppskattar ett lag som kämpar väl och vinner ett anständigt antal matcher så vill man som åskådare ha lite mer. Lite mer färg, lite mer krydda, i anrättningen. Om inte tenderar det hela till att bli en lång utdragen process av mellanmjölk. Jag är övertygad av att de allra flesta supportrar uppskattar att det finns profiler, spelare som utmärker sig, gör det oväntade eller det galna, även i ett motståndarlag. Sådan är i alla fall jag. Det är helt enkelt kul som fan när det händer något som går lite utanför ramen. Precis som i min vardag. Om inte blir det snabbt både grått och slentrianmässigt.

Utifrån dessa bevekelsegrunder har jag tittat igenom årets upplaga av HockeyAllsvenskan för att hitta några spelare, profiler, som passar in på min beskrivning. Tyvärr blev min skörd väldigt tunn. Ett tecken på att vår liga blivit mer slätstruken, månne. Här nedan ser ni mina kandidater:

AIK 
Christian Sandberg - Mr AIK som kombinerar fart, spelskicklighet, med en stor dos fysiskt spel. En spelare som ofta bär sitt lag i med och motgång.

Almtuna
-

BIK Karlskoga
Carl Berglund - presentation onödig. Gör alla motståndare upprörda, alltid.
Daniel Wessner - presentation onödig. Gör alla motståndare upprörda, alltid.


Vita Hästen
Marcus Eriksson - eleganten, playmakern, slitvargen, ryggraden i laget. År efter år.

Björklöven
Marcus Jonsson - omtyckt powerforward oavsett vilket lag han representerar. Skapar känslor både på is och läktare genom sitt frejdiga spel.


Oskarshamn
-

Pantern
-

Mora
-

Södertälje
-

Timrå
Jonathan Dahlén - ung, lovande, spelskicklig och sevärd.

Tingsryd
-

Västerås
Stefan Gråhns - retar upp motståndare likväl som motståndarsupportar.

Västervik
Conny Strömberg - hockeybohemen som aldrig ger upp. Ett orakel på ice, vill jag påstå.


Min tes är enkel och föga vetenskapligt underbyggd men den pekar mot något som jag anfört i inlägg tidigare. Avsaknaden av profiler i vår liga hotar på sikt att utarma densamma. I den tidsålder vi lever i räcker det inte längre med att "bara spela bra hockey" för att locka åskådare till våra arenor. Det måste finnas det där lilla extra. Om våra motståndarlag innehåller tillräckligt med profiler är jag övertygad om att marginalpubliken kommer i allt större omfattning. Vem vill inte se sitt eget lag stå upp och vinna när motståndarna innehåller några rejält kaxiga, eller skickliga, spelare?

Vem minns inte Andreas Lindh och Viktor Mårtensson? Två spelare som kunde skapa både rubriker och känslor på en isoval. Två spelare som bidrog med en dimension extra bara genom sin närvaro. Som supporter visste man aldrig vad som kunde hända när dessa herrar var på isen. Och just det, mina vänner, var kryddan i anrättningen.....

Tack för mig..




8 oktober 2016

Andra raka...

Jonte bröt ben i underarmen...



Västerås - IKO 3-2 (straffar)
Kors i arslet! Två raka segrar. Det såg jag inte komma. Först en kämpainsats på bortais mot Pantern där Fredrik Johansson kunde raka in segermålet i slutminuten. Sedan en ny kämpainsats hemma mot IKO där vi till slut kunde vinna i en straffläggning! Har vinden vänt? Är det nu bitarna faller på plats och marschen upp i tabellen börjar?

"Troligen inte, troligen aldrig på tin", som det står i visan. Det blev en kostsam seger mot IKO då vår eminente Jonte Berg ådrog sig ett brott på underarmen i slutfasen av matchen. Den tredje stöttespelaren som nu faller ifrån. Jonte är fenomenal i sitt defensiva arbete och i varje match är han med och avvärjer hot mot eget mål. Framför allt i boxplay. Tråkigt, tråkigt.

Spelet då, spelet. Hur såg det ut? Tja, stundtals var det riktigt bra fart på buggarna på alla spelare. Det virvlades runt rätt friskt i IKO:s försvarszon stora delar av matchen. Inte så mycket att klaga på, egentligen. Jo, förresten. Våra avslut. Där kan man klaga en del. Väldigt ovassa, om man säger så. Sanningen är nog att vi skulle hängt ett par kassar till på alla de fina lägen som faktiskt skapades. 

I matchen mot IKO lyckades vi nolla oss själva i powerplay, trots bra spel. Inte så bra. Bättre då att vi även lyckades nolla IKO i vårt eget boxplay. Det var bra. 

- Det känns spontant som att våra spelare ännu inte är tillräckligt bekväma för att trycka till ett avslut när chansen dyker upp

Målvaktsspelet som varit lite vekt tidigare matcher såg bättre ut idag. Henrik Lundberg motade totalt fem straffar vilket får anses som anmärkningsvärt bra med tanke på den historik våra målvakter haft tidigare. Två straffar(!) under ordinarie speltid samt tre under efterföljande straffläggning. Vore det inte för det snöpliga kvitteringsmålet till 1-1 för IKO kunde Lundberg fått kvittera ut ett riktigt topp-betyg för sin insats. Nu nöjer jag mig med att han spelade riktigt bra.

Att vi själva, till slut, på tredje och sista försöket lyckades pillra in segerpucken genom Gustav Ahnelövs försorg var hjärtligt trevligt. 

Stundtals blir det lite väl svajigt i egen zon. Vi har svårt att ta oss ur press. Puck fastnar när backar försöker lägga ut. Å andra sidan hade IKO precis samma problematik när vi väl satte press på deras backar. Överlag anser jag dock att jag vill ge våra backar godkänt sett över hela matchen. Släpper man bara in två mål i en match har det trots allt gjorts mycket rätt.

Offensivt är vi fortsatt för trubbiga när det väl kommer till avslutslägen. Stundtals rena "junior-avsluten" som min ständiga medföljare "Kepsen" uttryckte sig. Det är inte utan att man saknar en "Loppan" Hellqvist i laguppställningen. En spelare som dyker upp två gånger per match och bara smäller in trissan i nätet. Törs man hoppas på att unge Lukas Zetterberg ska kunna iklä sig den rollen? Var gärna osynlig i 59 minuter av 60 men smäll in två kassar per match!

- Niklas Lihagen fortsätter att övertyga. Med ett bättre skott skulle den mannen leda skytteligan, sanna mina ord!

IKO var lite tunnare i spelet än jag förväntat mig. De hade rejäla problem i egen zon när vi väl kom ner djupt och började spela runt. Dock hade de, naturligtvis, en bra målvakt med sig i bagaget. Offensivt, när de väl lyckades etablera spelet i vår zon, var de både rörliga, fyndiga och tunga. Men denna gång lyckades vi för det mesta hålla dem borta från allt för många röda avslut. Det var bra gjort, helt enkelt.

Bryr mig inte om någon spelarkritik utöver ovan nämnda spelare. Anser att det var kollektivet Gulsvart som fixade poängen denna gång. Extra kul att junioren Hampus Wallin fick hänga sitt första mål i A-laget. Stort och minnesvärt.

- För övrigt är jag lite svag för unge Jesper Andersson. Gillar han stil, helt enkelt. Inga krusiduller. Har tar pucken framåt med fart. Inget tjafs. Härligt att se.

Den stora nöten att knäcka nu är hur Appelgren lyckas ersätta skadade spelare. Finns det något att låna in? Tre ordinarie forwards borta. Tuffa bud för en trupp som är lövtunn på forwardssidan.








2 oktober 2016

Vi radar upp förluster...

För en kort stund var vi i förarsätet....


Västervik - Västerås 5-3
Bortamatchen mot nykomlingen skulle naturligtvis bli en tuff uppgift. I ärlighetens namn skulle nog lag från division ett ge oss fullt jobb just nu. Men, en sak i taget. Inledningen av matchen var ju superb. Två powerplay, två mål, och ledning! Minns inte senast när vi ledde en match med 2-0. Där och då inbillade jag mig att framgången målmässigt i powerplay skulle skingra lite av den ångest och ängslighet som omgett laget i inledningen av årets seriespel. Men, se det blev inte så. 

Återigen hamnade vi lite på hälarna i många moment på isen och Västervik kunde relativt enkelt både reducera och kvittera innan perioden var över. Att vi raskt drog på oss tre utvisningar bidrog naturligtvis till att Västervik fick komma in i matchen så pass enkelt.

Men i alla fall. Vi var med i matchen efter första perioden och hopp fanns om att vi skulle kunna skruva upp vårt spel ett snäpp och verkligen hota Västervik. Det gick så där. Bara några minuter in i andra perioden bjöd egen back på friläge för Västervik som tackade, tog emot, och hängde in 3-2 skoningslöst. Att Henrik Lundberg kommit in i kassen för att "väcka laget" fick därmed närmast motsatt effekt.

Den andra perioden blev tyvärr, till stora delar, en upprepning av hur spelet sett ut i tidigare matcher. Vi höll spelet uppe i fem mot fem men hade rysligt svårt att komma till riktigt bra avslut. Västervik, å andra sidan, utnyttjade de lägen som bjöds närmast brutalt. Trots en ganska jämn andraperiod lyckades Västervik trycka in tre kassar bakom Henrik Lundberg och matchen var självklart körd.

I den tredje perioden stod Niklas Lihagen för en charmant insats då han på eget bevåg kryssade mellan Västervikspelare och avslutningsvis lurade Jonas Fransson. Reducering och ett litet litet hopp tändes. Kunde laget vakna till nu? Visa desperation? Kasta puckar mot mål och bara kötta? 

Under den senare delen av tredje perioden fick vi själva chansen att spela powerplay. En bra chans att krypa lite närmare i målprotokollet. Få Västervik lite skärrade. Det gick inte alls, tyvärr. Är inte ens säker på att vi lyckades få avslut i powerplay!

I slutet av matchen drabbades Västervik av ny utvisning och vi chansade på spel sex mot fyra. Det gick inte heller direkt lysande. Sanningen är att vi inte ens kom in i zon för att ställa upp ett powerplayspel trots två man mer på isen!

Det som syntes så oerhört tydligt efter att Västervik satt sitt ledningsmål till 3-2 var hur många av våra spelare helt tycktes tappa tron på sitt eget kunnande samt lagets möjlighet att komma tillbaka in i matchen. Istället för desperation i varje skär lyste än en gång ängsligheten igenom. 

Hade man möjligtvis ett snack inför andra perioden att man skulle täta till bakåt, säkra defensiven, och att denna stallorder fick offensiven att fallera helt och hållet? Tja, inte vet jag. Jag bara spekulerar. Men stundtals upplever jag att vi står så still ute på isen. Speciellt i den egna zonen. Det är möjligt att det är en defensiv taktik som kan fira triumfer, men, när man ska ställa om från försvar till anfall finns det sällan fart. Det går lite långsamt. Allting. 

Min enkla tes är att spelar man med rörelse, med fart, i defensiven så kan man ta med sig denna rörlighet, fart, när spelet ska vändas från försvar till anfall. Att se egna forwards båga ned bakom eget mål för att starta anfall känns väldigt mycket 90-tal. Det ser jag som ett tecken på våra backars oförmåga att själva hitta vägar ur egen zon. Dessutom är det en jädrans lång åksträcka för en forward. När han väl kommer ned i djupt i anfallszon har han redan.bränt det mesta av sitt offensiva krut. 

Jag kanske ser fel, sett fel, man upplever att våra motståndare har förmågan att hitta sina forwards på ett annat sätt. I de allra flesta fall får de ta emot en passning i mittzon och därifrån avancera med hög fart mot våra backar. En jäkla skillnad, om ni frågar mig.

Nu är det som det är. Vi fortsätter att förlora. Nu tolv raka matcher om jag inkluderar försäsongen. Klart som korvspad att denna förlustrad tynger alla inblandade. Inget man skojar bort, om man säger så. Det enda sättet att komma ur denna förbannelse är att vinna. Spelar ingen roll hur bra laget genomför matcher framöver om de inte lyckas få med sig tre poäng. Det är dags att sluta med hedervärda förluster där vi lyckats bra i enskilda moment ute på isen.

Att klanka ned på våra målvakter som om de skulle vara värdelösa är att blunda för några sanningar. En sanning är att våra målvakter får inte alls det understöd man kan begära. Bjuder vi våra motståndare chanser genom eget schabbel med puck och klubba kan vi inte klandra våra målvakter för att inte de spelar på topp. De är en del av laget och påverkas självklart i sitt spel av hur laget i övrigt presterar.


Nog om detta. 





1 oktober 2016

Torsk mot Mora och jag blir bara grinigare..

Random Västerås-supporter i ishockey.


Västerås - Mora 3-5
Som vanligt, får man säga. Som vanligt slutade det hela i moll. Trots ljusglimtar i matchen, i det egna spelet, fann vi åter en väg att förlora matchen. Behovet av antidepressiva medel ökar för var omgång som går. Snart dags att inhandla en magnumburk med Zoloft.

Det positiva var tre mål framåt. Utöver det är det svårt att som supporter plocka fram fler positiva inslag i matchen. Lite grinig är man, det ska erkännas. Rent av irriterad. Gubbgrinig. När man blir bitter och grinig är man inte längre lika objektiv i sina omdömen efter match. Det mesta känns helt enkelt öken. Sedan får tränare efteråt stå och säga vad de vill. Prata om "vad de ska ta med sig till nästa match", "det gäller att se det som var positivt", "jobba vidare på detaljer", och andra kryptiska uttalanden. 

För supporter på gränsen till mental kollaps ser sanningen annorlunda ut. Jag ger blanka fan i detaljer. Jag vill se fart, vilja, inställning, jävlar anamma, näsblod, tacklingar, uppoffrande spel. Jag vill se spelare som täcker skott, som kastar sig in i situationer, som fullföljer överallt på isen. Till detta behövs ingen dynamisk tränarduo. Ovanstående är egenskaper som varenda ishockeyspelare bär inom sig. Under hjälm och matchtröja. Det gäller med andra ord om att sätta fart. Släppa sargen. Lämna handväskan(!) i omklädningsrummet. Ska det vara så svårt?

Min egen subjektiva uppfattning är att det råder fullkomlig obalans i de formationer som våra tränare ställer på isen. Felscoutat, banne mig. Fel spelare får fel roll i formationen. Fel spelare spelar i fel formation på fel plats. Allt är fel. Fel, fel, fel. 

Att sätta Lihagen som center med ansvar för hemjobb är som att be om problem och kaos i egen zon. Lihagen är en tank som ska ödsla energi framåt. Sedan åka och byta. I egen försvarszon, på raka ben, är han till ingen nytta. Linus Svedlund har massor av spring i benen och kan ta den rollen. Han orkar åka minst dubbelt så många skär som den gode Lihagen i ett byte. Gamle Grållan, Gråhns, ser för tillfället ut som en random pensionär medelst behov av färdtjänst på isen. Det är inte bra. Grållan ska fara fram, arg som få, och skapa kaos. In och kötta vid sarger, ställa till upplopp framför motståndarmålet. Just nu är han mil från detta. Varför? Jo, obalansen i formationerna. 

Sätter man ihop tre, var för sig kompetenta spelare, på fel sätt, får man plötsligt tre kompetenta spelare som uppträder som inkontinenta! De ser helt enkelt pissnödiga ut på isen. Här måste Christer Olsson tänka om, vaska om, och släppa tyglarna fria för spelarna. 

En annan sak som stör en gammal grinig gubbe är hur spelare hoppar ut och in, upp och ned, i formationerna? Men vad fan? Ska det vara på det viset? Ena dagen i 3:femman nästa dag i 1:a femman. Varför då, typ? Nyförvärv som knappt hittar till Erikslund går plötsligt in och får massor av speltid och en plats högt upp i hierarkin! I alla lagidrotter råder en dynamik, en speciell hierarki mellan spelare. En tränare med känsla läser av detta och tar hänsyn till denna ordning. Att lira i en bärande formation, en förstalina, är ett hedersuppdrag. Där återfinner man spelare som har förmågan att med vilja, kunnande och attityd, leda hela laget. De är med andra ord det lok som drar hela jävla tåget. Har vi någon sådan formation idag? Finns det uttalat vilka spelare som ska leda laget, visa vägen, gå i bräschen? 

Det finns i truppen ett antal spelare med både kunnande och rutin som borde vara självklara till denna uppgift, enligt mitt förmenande. 

- Och som lök på laxen för en redan grinig gammal gubbe fick jag se Mathias Bromé briljera i Mora-tröjan. 

Jag är fortsatt grinigt övertygad om att den trupp vi har, de spelare vi förfogar över, har betydligt mer kunnande än de ännu visat. Vår trupp är fan i mig inte mycket sämre än många andras lag i denna serie. Det vår trupp, ledare, spelare, tränare just nu saknar är modet att gå ut och vinna en match. Har man inte det, ja då kvittar det lika vilka spelare vi ställer ut på isen. Just det. Ställer ut. 

Laget, tränarna, spelarna, sportchef, måste sluta "tycka synd om sig själva" genom att hänvisa till den rekonstruktion som föreningen gått igenom, den dåliga ekonomin, inga pengar till nyförvärv, och istället göra det de ska. Fokusera på att prestera på isen. Så ser jag det. Grinig som jag är.

- Kom igen nu Gulsvart! Åk ut på isen och ge järnet. Alla älskar vinnare som förlorar och förlorare som vinner, typ.