Spelet krampade men tre poäng..

Huddinge - Västerås 2-3

Då stod man där igen, i Björkängshallen. Många, många år sedan sist. Tror det var på åttiotalet jag senast besökte denna anrika(!) ishockeylada. Vägen dit togs via Supporterbussen i trevligt sällskap med likasinnade. Tyvärr hade jag denna gång blivit bokad på "färdtjänstbussen" där utrymme för långbenta avsaknades totalt. Fick sitta som en ostkrok, ungefär. Ingen skugga ska dock falla på arrangerande VIK Support. Inte deras fel att bussen var byggd för dvärgar.

Matchen då? Ja, vad ska man säga. Den första perioden var en ganska ostrukturerad historia där Huddinge körde sitt race och vi desperat försökte hitta linjer i vårt eget spel. Ettan-hockey. Väldigt mycket skridskoåkning och väldigt lite tanke. En spelform som Huddinge behärskade bäst. I ett tidigt powerplay tog Huddinge ledningen efter att vi helt tappat en spelare mitt i slottet. En billig utvisning där vi bjöd på ett billigt avslut. Inte så käckt.

I en period där vi hade oerhört svårt att komma till ordnade anfall blev de sista minuterna oerhört lyckosamma. Inom loppet lyckades vi klämma in två puckar bakom en aningen darrig hemmamålvakt. Först ångade Niklas Lihagen igenom via en spelvändning och hängde in 1-1. Minuten senare, ny spelvändning, skott och retur, och Stefan Gråhns lyckades peta in ledningsmålet fram till 2-1. Två mål som tillkom mer av tillfälligheter än av ordnat spel men dock lika välkomna.

- Skönt att gå till pausvila i ledning....

-----------

Den andra perioden var riktigt bra. Under de första tio femton minuterna tryckte vi konstant tillbaka Huddinge i deras egen zon men trots massor av skott och avslut fick vi ingen utdelning. Istället kunde Huddinge, i spel fyra mot fyra, vinna tekning i vår zon, ta skott, och sedan hinna först på en retur och rulla in 2-2. Ett resultat som inte på något sätt speglande spelet på isen men å andra sidan speglade det problem vi burit med oss hela säsongen. Den totala avsaknaden av naturliga målskyttar!

-----------

Den tredje perioden blev en riktigt dyster historia. Vi hade fasligt svårt att överhuvudtaget ta oss organiserat ut ur egen zon. Huddinge rullade på, i byte efter byte, droppade ned pucken bakom våra backar och satte nytt  tryck. Vi fick hela tiden samma problem. Vi fastnade. Tappade puck. Kom inte ur zon. Mitt i Huddinges press kom plötsligt ett läge till spelvändning och till allas vår förvåning lyckades Jonte Berg hitta en retur efter skott och peta in ledningsmålet fram till 3-2. Momentet innan gjorde Henrik Lundberg en fantastisk parad och förhindrade ett mål bakåt. Så logiskt är det ofta i sporten ishockey. 

Om man trodde att det målet skulle ge lite energi och lugn i truppen så trodde man fel. Huddinge bara ökade trycket ned mot Henrik Lundberg och svärmade som "ilska bålgetingar" runt vårt mål. 

Endast ytterst sporadiskt lyckades vi transportera ned pucken i Huddinges zon resterande tid i den tredje perioden men vi lyckades nästan aldrig sätta något tryck mot mål. Det blev mer någon form av uppehållande spel så att piggare(!) spelare kunde komma in på isen. 

Med en stor portion tur, en storspelande Henrik Lundberg, och ett oerhört uppoffrande jobb i egen zon av alla spelare, lyckades vi till slut avgå med seger och tre poäng. Inte ett dugg rättvist sett till spelet i den sista perioden men det rör mig inte ryggen. Seger är en seger även om den är stulen.

-----------

Det som oroar mig mest är att linjerna i vårt spel fortsatt är ytterst diffusa. Man talar ibland om att spelare inte har kemi eller är dåligt synkade med varandra. Det är bärande argument under försäsong innan alla spelare blivit varma i kläderna och börjat hitta varandra. Det är dock inte alls bra när vi nu spelat över 60 tävlingsmatcher! Det såg banne mig sämre ut idag, spelmässigt, än vad det någonsin tidigare gjort denna miserabla säsong. De tre veckor av förberedelser inför detta kvalspel har helt enkelt inte burit frukt det allra minsta. Tvärtom har det allra mesta blivit sämre än det var innan. 

- Ur det perspektivet har vår tränartrojka misslyckats kapitalt, tyvärr!

Å andra sidan kan man säga att det är rätt bra att ha fem poäng efter tre matcher där vi i två av dessa "spelat som krattor". Spelet måste lyfta omgående om vi ska ha en chans att rädda vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Spelarna kommer helt enkelt inte orka att bara "kämpa, kämpa, kämpa" i byte efter byte ytterligare sju omgångar. Jag är helt enkelt förbaskat missnöjd med att vi fortsatt får ut så oerhört lite spel ur vårt spelarmaterial! Närmast skandal.

Av de senaste sex perioderna ger jag bara godkänt för period två mot Huddinge. I övriga fem perioder har det mest varit ett planlöst åkande åt alla håll kombinerat med huvudlösa misstag. Det pinsamma är att vi spelmässigt faktiskt varit sämre än ettan-lagen vi mött hittills! Detta trots att vi på pappret har spelare som är minst lika bra och samt bättre. 

Det vi saknar allra mest i vår trupp är spelare som klarar av "det lilla spelet" med puck och klubba. Spelare som kan skydda puck, vända och vrida, och därigenom skapa situationer och möjligheter. Just nu är det bara Mikael Frycklund som visar upp den förmågan men han är givetvis alldeles för ensam. Fler måste kliva fram och våga hålla i pucken, vara lite kreativa, utmana. Inte bara lägga ned i sarghörnen och hoppas på det bästa. En frisk Markus Persson i offensiv zon hade betytt så oerhört mycket. 

Å andra sidan, har man inte finess och teknik, kör då det enkla budskapets filosofi. Rakare spel. Rakt mot mål. Lägg pucken mot mål. Skjut. Hur svårt ska det vara? Skott och retur. Gå stenhårt på kassen. Utmana motståndarnas backar. Hela tiden och konstant. 

Nåja, jag avslutar med att honorera alla spelare till en fantastiskt kämpainsats. Där spelare hade brister i teknik kompenserade man istället med massor av hårt arbete. 

Tråkigt dock att Stefan Gråhns fick kliva av efter första perioden p.g.a skada. Hoppas verkligen han är tillbaka redan till morgondagens match.

...det är ännu alldeles för tidigt att ge upp....

(Detta med tränarbyte-karusellen tar jag i nästa inlägg)

AIK på Hovet, vi var inte ens nära..

Ibland är det tungt, extra tungt..

AIK - Västerås 4-1

Jag hade inga stora förhoppningar om poäng inför matchen borta mot AIK och mina farhågor besannades. Även om vi höll AIK borta från de allra farligaste avsluten under den första perioden kunde vi inte hålla emot alla tjugo minuter. Precis när jag tänkte tanken att det vore trevligt att gå till periodvila med 0-0 i bagaget, då ringde det i baken!

1-0

AIK:s Anders Eriksson fick stå aningen omarkerad mitt i slottet och kunde därifrån styra in ett backskott. Tid 19:23. Otroligt snöpligt då vi stretat emot bra defensivt. Ett mål som satte oss i en bekymmersam sits. Agendan för dagen var tydligen att dra ned på tempot och spela disciplinerat. Inte bjuda AIK på öppen is. En tanke god som någon men som samtidigt lade sordin på våra möjligheter till eget offensivt spel. Perioden till AIK spelmässigt men inte med så stor marginal.

2-0

Den andra perioden lik den första. Det var AIK som hade de flesta offensiva intentionerna medan vi letade möjligheter via ströanfall. Återigen lyckades vi stänga ned AIK rätt bra och de fick jobba rätt hårt för att hitta bra avslutslägen. Till slut kom ett som gav resultat. En puck slängdes in mot mål och studsade rakt ut på bladet till AIK:s Mikael Lindqvist som smällde in trissan. Det som kändes surt var att vi lyckades avvärja flera öppna lägen men inte hade turen med oss på lösa puckar som studsade fel. Spelmässigt var AIK bättre än oss även i denna period även om de bara glimtvis visade upp den briljans i offensiven som de besitter.

3-0

Vi kom ut till den tredje perioden och visade tydliga tendenser till att vilja gå fram lite hårdare. Vi skapade några halvchanser och kunde hålla puck i AIK:s zon kortare stunder. Då klev domaren för dagen, Christoffer Holm, fram och tog en aningen märklig utvisning på vår Simon Karlsson. En åkduell med en AIK:are där den sistnämnde föll  in i sargen. Naturligtvis stänkte AIK:s Fredrik Karlström in pucken fram till 3-0. Där var vi körda, definitivt.

Efter detta mål kände troligen dagens domare, Christoffer Holm, att han behövde kompensera oss för utvisning på Simon Karlsson och hittade raskt två utvisningar på AIK-spelare. Trots denna välkomna hjälp hade vi denna gång ingen ordning alls på vårt powerplay som för några omgångar sedan firade stora triumfer.

1-3

I slutet av matchen tog Christer Olsson en rövare, plockade ut Henrik Lundberg, och satsade på spel sex mot fem. Mikael Frycklund hittade Lucas Zetterberg med ett bra pass och det "bara small" när Lucas stänkte in 1-3. 

4-1

Men, sedan var det slut på det roliga. Viktor Ekarv kunde i slutskedet av matchen lägga in sista målet och därmed var vårt öde beseglat.

Ännu en förlust inkasserad, om än en rätt väntad. Trots det var jag lite besviken i efterhand. Besviken över att vi inte tycktes tro på våra möjligheter att ta poäng mot ett formstarkt AIK. Kanske var det matchplanen som gav det intrycket. Kanske var det helt enkelt så att vi är inte bättre än så här. Det senare vill jag inte riktigt tro då jag med egna ögon sett laget prestera på en helt annan nivå i andra matcher efter nyår.

Ska man leta efter några små glädjeämnen får man leta en stund. Tycker dock att Chris Langkow i några byten visade mer än tidigare matcher. Han hade två  lägen som kunde resulterat i mål. 

Lyssnar jag till supportrar till AIK är deras dom mot vårt framträdande rätt brutal. De tyckte vi var usla. Inget tempo, dålig skridskoåkningen, dåligt passningsspel, och ingen fart i något överhuvudtaget. Tyvärr kan jag inte annat än hålla med. Vi gjorde inte det bästa framträdandet på Hovets is denna gång.

Två nycklar till att vi inte tagit poäng de senaste tre omgångarna:

- Avsaknad av målskytt/ar (3 mål senaste 3 matcherna)
- Dåligt powerplay (0 mål på senaste 7 försöken)

Swehockey

Vad hände mot Timrå?

Swehockey

Timrå - Västerås 5-1
Inom loppet av tio minuter dödade Timrå matchen.

00:40 1-0

- Spelvändning för Timrå efter att vi själva missat avslut mot mål. Hampus Larsson lägger sig för att täcka ett skott som inte kommer. Öppen gata för Elias Pettersson att lägga in pucken i mål.

04:18 2-0

- Timrås Andreas Stene ut för Hooking. Utmärkt läge för oss att komma in i matchen genom ett powerplay. I slutet av detta pp blir Anton Mylleri "jagad" av Timrås Johan Johnsson i egen zon. Det slutar med att Antons passning till medspelare bryts av nämnde Johan Johnsson som fri mot Henrik Lundberg lägger pucken i mål.

04:18 Christer Olsson tar timeout

05:30 3-0

- Tekning i egen zon. Puck till Timrås back Mattias Nilsson som knäpper iväg pucken mot mål. Trots dålig vinkel(ute vid sarg) och långt ifrån(strax innanför blå) letar sig pucken förbi en hög med spelare och dimper in vid bortre stolpen.  Ett skott som i normalfallet täcks undan av egen spelare, eller, stoppas upp av någons benskydd, skridsko, eller klubba. Men inte denna gång. Pucken hittar på ett magiskt vis en rät linje från skytt in i mål utan att träffa varken det ena eller det andra.

09:20 4-0

- Timrå får chansen att spela powerplay och därmed möjlighet till ännu ett mål. Ett mål som mer eller mindre kan stänga matchen. Naturligtvis gör de mål. Detta trots ett ganska dåligt  pp. En "omöjlig" sidledspassning hittar ut till Elias Pettersson vid förlängda mållinjen nedan tekningscirkeln(!). Detta förhindrar inte att han, trots dåligt balans, lyckas skicka trissan närmast parallellt med förlängda mållinjen och in bakom Henrik Lundberg. Ett riktigt lyckoskott. 99 ggr av 100 täcker alla landets målvakter första stolpen i ett sådan läge. Denna dag var det dock den 100:e gången. Tydligen.

09:20 Matchen slut

- Timrå trummade på och tyckte allt var lajbans medan Gulsvart mest längtade till bussen.

En kombination av egna felbeslut, lite fummel, oskärpa, samt kanske lite överambition ledde med andra ord raka vägen till en katastrofal inledning av matchen. Timrå är ett för bra lag för att bjuda på det allra minsta. 

Det enda(!) glädjeämnet i denna match var Marcus Dahlbom fick lite speltid. Viktigt att han får chansen emellanåt. Henrik Lundberg kan komma att behöva lite avlastning. Bra då att Dahlbom i denna match fick visa att även han har förmågan att mota puckar. Det mål han fick släppa in var ännu ett exempel på hur enkelt det kan vara när ett lag har lite flyt. En framsträckt klubba, en styrning, och mål.

Efter fem matcher där vi till stora delar hållit ihop vårt spel över hela isen på ett mycket bra sätt brast det, överallt och samtidigt. Det är lite så det kan bli. När någon tar ett felbeslut leder det till stress och nytt felbeslut. Alla spelare vill då så snabbt som möjligt kompensera tidigare felbeslut och tar därför nytt felbeslut i ivern att göra rätt. Kort sagt blir allt som kan bli fel, fel. Christer Olsson försökte stoppa denna händelsekedja med sin timeout men denna gång hjälpte det inte.

Precis som andra uttryckt är det faktisk lättare(!) att ta en rejäl förlust än en förlust där man är med fram till slutsignalen men ända förlorar med uddamålet. Då tycker man sig förtjäna en poäng eller två. Denna gång var det inget snack. Vi förtjänade helt enkelt att förlora.

Summering:
- Som vanligt undrar man "vad i helvetet" som händer, och varför, när det egna laget kommer ut till match och uppträder som de gjorde under gårdagen mot Timrå. Självklart hade inte spelarna för avsikt att göra en plattmatch. Jag har sett flera andra lag agera på samma sätt under denna säsong. Det är med andra ord inget som är unikt för vår spelartrupp. Dessvärre är denna insikt inget som lindrar nämnvärt när det egna laget drabbas. Det gör helt enkelt förbaskat ont att se när ens eget lag "snubblar runt på sina egna klubbor".

- Fanns det då inget positivt att ta med från denna match? Jo, det fanns det faktiskt. Vi fortsätter att nyttja powerplay på ett bra sätt och William Wikman gjorde mål!

- Dags att ladda om. Almtuna hemma nästa.

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!

Seger mot IKO - trots svag spelmässig insats!

Västerås - Oskarshamn 2-1

Jag vill inte påstå att Gulsvart kom ut fullpumpade med energi och självförtroende efter två raka matcher utan förlust. Istället var det lite lagom avslaget och försiktigt. Som tur var ville inte heller Oskarshamn dra upp något vidare tempo i matchen. Det var helt enkelt en rätt dålig match rent spelmässig som vi bjöds på. Skotten 4-3 till hemmalag efter den första perioden underströk att det inte var någon vilda-västern-hockey som spelades. 

Om man hade förväntningar på att Gulsvart skulle komma ut med bättre energi till den andra perioden blev man djupt besviken. Istället var det Oskarshamn som tog tag i taktpinnen och omgående smällde in en ledningspuck fram till 1-0. Sedan följde en hemsk period där Oskarshamn åkte åttor runt hemmalaget och dominerade närmast fullständigt. Dominansen var så kraftigt att Christer Olsson tvingades ta en time-out redan efter sex minuters spel. Då hade IKO avlossat sju skott mot Lundberg. Vi själva hade fått iväg ett(1) skott mot IKO:s bur. Som tur var spelade återigen Henrik Lundberg äckligt stabilt och vägrade släppa förbi sig fler puckar i den andra perioden. Skotten vanns av Oskarshamn med 14-6.

Inför tredje perioden var jag nöjd med väldigt få saker i spelet. Nöjd med endast ett insläppt mål. Nöjd med att boxplay fungerade. Nöjde med målvaktsspelet. Väldigt missnöjd med den närmast totala avsaknaden av offensivt spel. Det blev därför närmast ett antiklimax då Hampus Larsson klev fram omedelbart i tredje perioden och hängde in kvitteringen till 1-1. Det var minst sagt oväntat. Om vår insats höll lågvattennivå under andra perioden så vill jag påstå att laget fick upp nästan strax ovan vattenytan i den tredje. Spelmässigt en hygglig period. Vi höll jämna steg med Oskarshamn ända fram till slutsignalen. Detta utan att något av lagen visade speciellt mycket briljans i sitt spel.

Med tanke på lagets rätt tama insats kände jag mig nöjd med att det överhuvudtaget blev poäng. Dock hade jag inte högre tankar om möjligheten till mer än just en poäng. Men, där blev jag lurad. Efter en ganska händelsefattig sudden lyckades vi, äntligen, vinna en straffläggning! Henrik Lundberg gjorde vad han kunde och räddade vilket gav Lucas Zetterberg chansen att bli matchvinnare. Unge Zetterberg briljerade med två otroligt snygga straffar och därmed bärgades två sköna poäng.

Trots en stundtals stapplande offensiv har nu Gulsvart tagit sig igenom tre omgångar utan förlust under full tid. Laget har skramlat ihop sex av nio möjliga poäng. Det är ju inte alls så uselt!

Laget har snittat ett(1) insläppt mål på de tre senaste matcherna! Det är jävligt bra!

Under matchen mot Oskarshamn fanns det inte så mycket att glädjas åt rent spelmässigt, om jag uttrycker mig försiktigt, men, det fanns ljuspunkter värda att lyfta fram nu i efterhand:

- Lucas Zetterberg. Fått mycket förtroende i powerplay och där stänkt in mål. Däremot varit rätt osynlig i spelet fem mot fem. I matchen mot Oskarshamn tycker jag han bröt ny mark. För första gången tycker jag han tog för sig på ett riktigt bra sätt. Såg stark ut i många situationer på isen. Bestämd. Smällde på. Var aktiv. Har man dessutom skramlat ihop sexton poäng och ligger trea i den interna poängligan, så har man gjort många saker bra.

- Hampus Larsson. Så underbart att se hur Hampus tar för sig allt mer i alla situationer ute på isen. Hur han vågar ta kliv även i det offensiva spelet. Fick hänga en kasse mycket välförtjänt. Har under hela säsongen visat en väldig jämnhet i sitt spel. Jag upplever honom som vår bäste back för tillfället!

- Simon Karlsson. Borta från spel en räcka av matcher. Kliver in och agerar väldigt lugnt. Trots att han ibland vill överarbeta vissa situationer i egen zon gillar jag det jag ser. Här har vi en back som vågar hålla i pucken och leta kreativa lösningar. Kan bli riktigt bra om han får spela in sig ordentligt efter sin skada.

- Henrik Lundberg. Kommentarer överflödiga!

I övrigt anser jag att Markus Bergman i mångt och mycket är ett fynd. Mycket spelare för pengarna, om man säger så.

Kul även att C Olsson släppta in "besten" Douglas Alenbring i boxplay. Fick briljera med några rejäla bröstvärmare. 

Plötsligt tycker jag vi har backar som räcker och täcker! Vi har sannerligen styrt upp defensiven rejält. Nu återstår resten. Hur i hela friden man ska få igång offensiven? Men, det är som man säger en helt annan femma. In med Lihagen nu. Gissar att han är rejält spelsugen...

Tack för kaffet..

Stå upp för varandra, för i helvetet!

Björklöven - Västerås 5-4

Ja, vi förlorade igen. Ja, vi gjorde en härlig uppryckning. Ja, vi hade chans till poäng trots urusel start. Ja, domaren var inte på vår sida denna gång. Men allt detta tycker jag är irrelevant i denna nattens timma. Det som är relevant är en iakttagelse jag gjort denna säsong. En iakttagelse som förstärks i och med en händelse i matchen mot Björklöven. Men vi tar det i tur och ordning.

Omgång 15

Match i ABB Arena mot BIK Karlskoga. Fredrik Höggren gör in inbrytning mot mål där han kör över, och skadar, Henrik Lundberg. Efter matchen meddelas att Lundberg blir borta en längre tid. 

Omgång 25

Match i ABB Arena mot SSK. I sudden blir Simon Karlsson fult tacklad av SSK:s Anton Holm. Samme spelare, Anton Holm, kör lite senare över vår målvakt Henrik Lundberg. I båda fallen resulterar detta i skador som innebär att både Simon och Henrik är borta från spel. 

Omgång 26

Match borta mot Björklöven. Johan Jonsson åker på en ful tackling av Björklövens Mattias Granlund. Johan blir liggande på isen och kan först efter några minuter resa sig och ta sig till båset. Kommer inte tillbaka i spel under matchen. 

Vad har ovan nämnde incidenter för gemensam nämnare? Jo, den flathet som övriga spelare på isen visat upp. Är det något fel på folk nu för tiden? Känner man ingen empati med den lagkamrat som blivit pååkt, överkörd, söndertacklad? Inte vid något av ovan nämnda tillfällen har jag sett att laget, de övriga spelarna på isen, visat det rätta engagemanget när egen spelare farit illa ute på isen. Istället har övriga spelare mest agerat fågelholkar. Vad är det för jävla ordning? Nu senast, när Jonsson blev pååkt bakom målet, hände precis samma sak. Inte en synlig reaktion från övriga spelare som visade att de brydde sig! Man tar sig för pannan! Ska det vara på det viset?

Vad är det då jag vill se? Vad är det många med mig vill se? Jo, vi vill se att spelarna ställer upp för varandra. På alla sätt. Att man tydligt markerar att man inte accepterar när en kompis blir pååkt eller skadad. Jag vill helt enkelt se mer glöd, ilska, frustration. Jag kan till och med acceptera att man delar ut en och annan snyting för att markera sitt ogillande. Att man tar en utvisning för den goda sakens skull. Kanske till och med ett matchstraff om det är av nöden tvunget.

Jag inbillar mig nämligen att ett lag, ett kollektiv, där spelarna känner att alla står upp för varandra, i vått och torrt, oavsett vad som händer och sker, på sikt blir ett mycket starkare kollektiv. Kortsiktigt kan det kosta på att stå upp för en kompis men långsiktigt lär sig våra motståndare att det kommer göra ont att göra fel. 

Är det möjligen så illa att det just nu inte finns någon lagkänsla att tala om? Att spelarna för tillfället inte känner något större engagemang för sin uppgift? Att de är lite less på allt? Att de helt enkelt skiter i det mesta? Att de gör sitt jobb bara för att de måste? Inte vet jag. Det jag vet är att det ser jävligt illa ut då man lämnar en kompis i sticket. Som idag. Att se Johan Jonsson ligga närmast livlös på isen utan att övriga spelare reagerade nämnvärt mot den som åsamkat Johans belägenhet gjorde mig fullkomligt bestört, ja rent av rasande! 

För oss supportrar är det livsviktigt att alla spelare i laget sänder ut rätt signaler. Att de visar sin passion för uppgiften, för laget, för föreningen. En sådan signal är att man aldrig låter en kompis fara illa ute på isen utan någon form av repressalier. Nån jävla ordning måste det vara, helt enkelt!

Nästa gång en av våra spelare blir överkörd, pååkt, skadad, vill jag se hela båset tömmas. Jag vill se hela  laget storma in på isen för att ta fatt i och läxa upp den skyldige. Det må strida mot gängse regler men skit samma. Jag, och många med mig, skulle då verkligen känna att rätt signaler sändes ut. "En för alla, alla för en", "rör inte min kompis", och så vidare.

Det om detta!

Seg insats mot Timrå borta....

Timrå - Västerås 1 - 0

Nej, det blev ingen uppföljning av den fin-fina insatsen hemma mot BIK Karlskoga. Själv hade jag bara möjlighet att se matchen från mitten av den andra perioden men mitt intryck var inte odelat positivt. I mina ögon upplevde jag vår insats som blek och rent ut sagt svag. Det enda som gladde var att vår defensiv fortsatt höll riktigt hög nivå. Detta trots målvaktsbyte. Som bekant är Henrik Lundberg skadad efter matchen mot BIK Karlskoga och Marcus Dahlbom fick kliva in från start i denna match. Jag upplevde att Dahlbom skötte sig alldeles förträffligt. Det var inte där det felade. Det var när vi själva skulle gå på offensiven som det såg som mest skruttigt ut. Riktigt skruttigt rent av. 

Det såg länge ut som vår hyper-defensiva(!) taktik skulle bära ända fram till slutsignalen. Timrå snurrade stundtals rätt friskt i vår egen zon men utan att få till de riktigt vassa avsluten. Till slut gav dock deras flit utdelning då de lyckades hitta en spelare mitt i slottet som fick lägga in en hög puck i klykan bakom en helt skymd Dahlbom.

Om någon hade förväntat sig en frustande offensiv från vår sida efter det baklängesmålet fick denne minsann mest lång näsa. Vi hade förskräckligt svårt att överhuvudtaget få ned puckuslingen i Timrås zon. Än svårare att behålla den någon längre stund. Taffligt och putti-nuttigt såg det ut för det mesta. 

Bästa chansen i tredje perioden hade Eddie Davidsson som hastigt och lustigt blev frispelad helt ren framför Timrås målvakt av Christopher Fish. Tyvärr fick tydligen Davidsson gummiarmar och lyckade inte få höjd på avslutet som ganska enkelt räddades. Med en sådan defensiv inställning till matchen måste man ta vara på chanser som denna. Annars är man rökt. Och rökta blev vi som sagt då Timrå senare i period tre hängde in enda målet i matchen. 

Det är sannerligen märkligt hur laget kan pendla i intensitet och arbetsinsats mellan två matcher! Var det möjligen agendan för dagen som satte käppar i hjulet? Var stallordern från tränare att spela snålt som fan, säkra hemåt, och förlita sig på enstaka spelvändningar? Jag begriper faktiskt inte. Hemma mot BIK Karlskoga kompenserade man brister i briljans med ett redigt hårt arbete över hela isen. I matchen mot Timrå såg det annorlunda ut, minst sagt. Två helt olika uppträdanden av ett och samma lag.

Det lite tragiska i det hela är att Timrå, som topplag, inte presterade som ett sådant. De såg förhållandevis harmlösa ut och i det stora hela hade vi rätt bra koll på deras offensiv. Med andra ord fanns det ingen anledning att inte ta chansen att vinna. Att spela lite frejdigt, offensivt och energiskt. Det var trots allt inte Skellefteå eller Västra Frölunda vi mötte. Var respekten så stor för Timrå att vi helt enkelt valde att agera sköldpadda(passivt) istället för hare(energiskt)? Tja, inte vet jag.

Nåja, vi får glädja oss över det lilla. Defensiven sitter som en smäck. Målvaktsspelet fungerar. Nu återstår bara resten. 

Det var det för denna gång..

Plötsligt händer det....

Swehockey

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå"

Av: Albert Einstein

SSK - Västerås 0-4

Lite så känner jag mig när jag följer Gulsvart denna säsong. Jag tycker mig veta varför saker händer men förstår inte varför. Lite som det här med att lyssna och höra. Att lyssna innebär inte att man hör. Att höra innebär däremot att man tar första steget mot förståelse. Jag har lyssnat på många kloka personer som försökt förklara fel och brister i lagets spel. Däremot har jag inte hört många förslag om förändringar till det bättre. Ett av de vanligaste argumenten denna säsong har varit att den eller den spelaren varit dålig, ja rent av usel. - Ja, jag vet, kan jag då svara då jag sett samma sak med egna ögon. Men, jag har inte förstått varför!

Efter matchen på bortaplan mot Vita Hästen kände jag någon slags uppgivenhet jag inte tidigare känt när jag följt mitt lag i HockeyAllsvenskan. De två första perioderna var, ja faktiskt, närmast outhärdliga att följa. Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg Gulsvart genomföra två så slätstrukna perioder senast. Då, just då, kände jag mest olust. Ville mest bara stänga av, fly, och förtränga det jag sett. Mirakulöst nog skedde en förändring till det bättre i den sista perioden och jag valde att utstå ångesten och följa matchen till slut. Av någon outgrundlig anledning började Gulsvart plötsligt spela ishockey och utmana sitt motståndarlag. Vad hände i periodpausen mellan andra och tredje perioden? Jag försökte förstå. Ställde sig någon spelare upp och höll ett brandtal? Hade man spetsat kaffet? Oavsett vilket blev effekten att laget till slut kunde spela till sig en poäng efter 1-1 vid full tid. Men, hur kunde man komma ut till spel i två perioder och uppträda så oerhört lojt och energilöst? Jag försökte förstå. 

Inför gårdagens match mot SSK var jag därför oerhört spänd. Säkert flera med mig. Vi skulle nu ta oss an ett lag i samma predikament som oss själva. Ett lag som söker vägar att vinna. SSK hade i omgången innan gjort en heroisk match på bortaplan och vänt ett 0-3 underläge mot IKO till seger med 4-3 i sudden. 

Anspänningen var därmed påtaglig då jag slog mig ned i fåtöljen för att följa matchen. Ja, kan man tänka sig! Det var faktiskt en TV-match, denna gång. 

Nästan genast efter första nedsläpp anande jag något som såg annorlunda ut. Först tvivlade jag men efter några byten skingrades mina tvivel. Det såg bra ut! Var det verkligen mitt Gulsvart som nu i nästan varje skär och puckkontakt visade en trygghet och självsäkerhet jag inte sett tidigare denna säsong? När Stefan Gråhns, slog in 1-0 pucken på assist av Rasmus Edström var de sista tvivlen definitivt borta. Trots att vi, i vanligt ordning vill jag påstå, drog på oss några onödig utvisningar i den första perioden kunde vi hålla SSK stången och spelet uppe. Utan att överdriva vill jag påstå att vi såg ut att vara både starkare och tyngre än SSK i spelet fem mot fem. 

När sedan Mikael Frycklund och Daniel Bernhardt hängde var sin kasse i den andra perioden kunde jag för första gången denna säsong slappna av och försöka njuta av Gulsvarts spel. Just då, i slutet av andra perioden, fick jag vibbar av hur vi spelade under ledning av Jocke Fagervall. Strikt defensivt och tydliga avvägningar när man skulle anfalla, ligga på, eller dra sig tillbaka. För första gången denna säsong upplevde jag ett kollektiv på isen som agerade i harmoni.

Naturligtvis gnagde en viss oro inför den sista perioden. Kunde SSK steppa upp och hota oss trots underläge 0-3? Svaret blev "Nej". Visst försökte SSK med alla medel hitta en väg in i matchen. De surrade då och då runt i vår zon som ilskna getingar men i sanning rätt uddlösa. Denna gång, denna kväll, fungerade vår defensiv som det var tänkt. Vi backade hem, ställde upp, och lät våra motståndare yra runt längs sarger. När det behövdes körde vi lite traditionell överbelastning och motade ut de objudna gästerna ur vår zon.

När sedan Marcus Bergman vispade, vevade, slog in 4-0 i powerplay var saken klart. SSK var ett slaget lag och vi kunde för första gången denna säsong defilera hem en trepoängare. 

Någon kanske rynkar på näsan åt en seger mot "svaga" SSK på bortaplan. Låt gå för det. Gärna för mig. Kanske SSK var dåliga, usla, helt ur form. Det förtar dock inte på minsta sätt hur Gulsvart konsekvent och fokuserat genomförde sin matchplan till punkt och pricka. Inte en enda spelare föll ur ramen denna gång. Från målvakt Lundberg till spelare i fjärdelinan gjorde sitt jobb klanderfritt. 

Men då måste jag ställa mig frågan, igen: - Varför? Varför fungerade det plötsligt? Om vi inte förstår blir det svårt att upprepa. Var det återkomsten av Markus Person som avgjorde? Var det de nya kedjeformationerna? Hittade tränarna plötsligt rätt balans i alla formationer? 

En sak är i alla fall fullständigt klar. Laget kommer behöva upprepa gårdagens stabila insats, om och om igen, fram till årsskiftet innan jag vågar tro att faran är över. Först då kan vi, förhoppningsvis, släppa alla tankar om negativt kval.

Matchens lirare: 

- Mikael Frycklund

Istider för Gulsvart

Nästan seger - om man vill vara positiv.

Fish - måltjuven

Västerås - AIK 1-2 (Sudden)

Möte mot AIK. Två lag som för tillfället är lite på dekis i tabellen. Ett AIK som av mig, och många andra, tippades vara med i toppen av tabellen även denna säsong. Två lag som letar form och självförtroende. Två lag drabbade av skador. Två lag i stort behov av framgång. 

Så var förutsättningarna inför match. Vi själva kom från en vi-tog-nästan-poäng-match mot Tingsryd. AIK lyckades vända och vinna på straffar senast mot Mora.  AIK som fram till gårdagen inte tagit en enda poäng på bortaplan. 

Inte var det vi som tog tag i taktpinnen denna match, heller. Istället var det AIK som med bra fart under rören snabbt ställde svåra frågor till vårt försvar. Henrik Lundberg fick snabbt bekänna färg. Redan efter fyra minuter var vi lite passiva i vårt styrspel och en elegant passning från back nådde en framstormande Jesper Bratt som enkelt kunde åka fram och lägga in pucken mellan benen på Lundberg. Våra backar var för tillfället på besök i en tvillingdimension. 

Genom två powerplay kom vi sakta in i spelet utan att få till de riktigt vassa avsluten. En spelmässigt rätt jämn period där AIK stod för de farligaste avsluten. 

I den andra periodens första del fick Henrik Lundberg, gång på gång, kliva fram och rädda oss. Räknade till tre fyra riktigt vassa räddningar där matchen kunde tagit slut för oss. Om AIK tryckt in 2-0 hade det med största sannolikhet varit fullständigt godnatt för oss. Jag räknade till två riktigt bra chanser för oss i denna period. Den mest minnesvärda var när Anton Mylläri blev serverad öppet mål men lyckades pricka högt i plexit på kortsidan istället för målet! Lite mer kyla och kvitteringen hade varit given.

Den tredje perioden kom äntligen kvitteringen. Efter en tilltrasslad situation på backskott i powerplay letade sig pucken fram till Christopher Fish som smekte in trissan i mål. Snacka om måltjuv. Andra målet efter återkomsten. Mål i varje match. Får gärna bli en vana. 

Naturligtvis skulle vi klanta till det efter kvitteringsmålet. Istället för att få rida på en liten framgångsvåg drog vi raskt på oss två utvisningar genom S Gråhns och J Jansson. AIK fick chansen att spela fem mot tre i en evighet. Som tur för oss spelade AIK ruskigt omständligt och skapade egentligen inte mer än ett riktigt farligt avslut. Det tackar jag för.

Matchen slutade 1-1 och själv stod jag rätt nöjd på läktaren. En poäng är trots allt en poäng. Man får vara glad över det lilla. Trots allt hade vi nu i våra fyra senast spelade matcher vunnit en, spelat oavgjort i två, samt förlorat en rätt knappt. Som sagt, det gäller att hitta ljuset i mörkret.

Att AIK sedan dödade sudden genom Christian Sandberg var inte alls orättvist sett över hela matchen. AIK var vassare än oss, skapade betydligt fler röda avslut. Den där Sandberg är värd ett eget kapitel. Någon som lade märke till han insats som föregick målet i sudden? Vår egen väldige Niklas Lihagen ångade, som vanligt, ned med puck i anfallszon. När han skulle runda bakom AIK:s mål tog det stopp. Lille Christian Sandberg klev bara fram och stängde vägen för väldige Lihagen och snodde pucken. Spelvändning och lite kalabalik i vår zon innan samme Sandberg återigen klev fram i handlingen med Lihagen som motpart. Denna gång använde han väldige Lihagen som sköld  när han smällde in pucken under armen på Lundberg i vår kasse. Hade väldige Lihagen agerat som vilken random back som helst kunde kanske målet avstyrts helt. Ni vet det där med att ha klubban i isen och söka motståndarens blad. Lihagen gjorde återigen en godkänd insats, inte tu tal om detta, men i egen zon är han inte till större nytta:)

Jag förstår att AIK har det lite jobbigt serien just nu. Detta var inte alls det AIK, spelmässigt, som jag förväntade mig när serien drog igång. Det var endast när kedjan med Olsson-Trkulja, Sandberg, Lindqvist var inne på isen som AIK visade mer klass än oss. De lyckades sätta en väldig press mot vårt mål var gång de var inne på isen. Däremot såg jag inte röken av en sådan skicklig spelare som Jens Jakobs.

Ett stor dilemma för oss just nu är avsaknaden av riktig bredd i truppen. Det duger inte att ha en fjärdelina som inte får mer än några få byten under match. Belastningen på våra få produktiva spelare i de andra formationerna blir då allt för hög. Tar man ut spelare till match ska de spela. Att låta en fjärdelina sitta på bänken i match efter match är inte optimalt på något sätt. Är det kanske läge att disponera om i kedjorna? Offra den lilla spets vi har för att istället få fyra jämnstarka kedjor som orkar hålla spelet uppe i sextio minuter?

Tja, inte vet jag!

Vi har på de senaste fyra matcherna tagit poäng i tre. Låt oss se detta som en positiv trend. Jag gör det.

Noterade även att hemvändande Mikael Frycklund gjorde många bra saker ute på isen i denna match. Vågar hålla i pucken som få andra. Vända och vrida. Leta öppningar för pass och avslut. Mycket bra. 

Nu är det helg!

Andra raka...

Jonte bröt ben i underarmen...

Västerås - IKO 3-2 (straffar)

Kors i arslet! Två raka segrar. Det såg jag inte komma. Först en kämpainsats på bortais mot Pantern där Fredrik Johansson kunde raka in segermålet i slutminuten. Sedan en ny kämpainsats hemma mot IKO där vi till slut kunde vinna i en straffläggning! Har vinden vänt? Är det nu bitarna faller på plats och marschen upp i tabellen börjar?

"Troligen inte, troligen aldrig på tin", som det står i visan. Det blev en kostsam seger mot IKO då vår eminente Jonte Berg ådrog sig ett brott på underarmen i slutfasen av matchen. Den tredje stöttespelaren som nu faller ifrån. Jonte är fenomenal i sitt defensiva arbete och i varje match är han med och avvärjer hot mot eget mål. Framför allt i boxplay. Tråkigt, tråkigt.

Spelet då, spelet. Hur såg det ut? Tja, stundtals var det riktigt bra fart på buggarna på alla spelare. Det virvlades runt rätt friskt i IKO:s försvarszon stora delar av matchen. Inte så mycket att klaga på, egentligen. Jo, förresten. Våra avslut. Där kan man klaga en del. Väldigt ovassa, om man säger så. Sanningen är nog att vi skulle hängt ett par kassar till på alla de fina lägen som faktiskt skapades. 

I matchen mot IKO lyckades vi nolla oss själva i powerplay, trots bra spel. Inte så bra. Bättre då att vi även lyckades nolla IKO i vårt eget boxplay. Det var bra. 

- Det känns spontant som att våra spelare ännu inte är tillräckligt bekväma för att trycka till ett avslut när chansen dyker upp. 

Målvaktsspelet som varit lite vekt tidigare matcher såg bättre ut idag. Henrik Lundberg motade totalt fem straffar vilket får anses som anmärkningsvärt bra med tanke på den historik våra målvakter haft tidigare. Två straffar(!) under ordinarie speltid samt tre under efterföljande straffläggning. Vore det inte för det snöpliga kvitteringsmålet till 1-1 för IKO kunde Lundberg fått kvittera ut ett riktigt topp-betyg för sin insats. Nu nöjer jag mig med att han spelade riktigt bra.

Att vi själva, till slut, på tredje och sista försöket lyckades pillra in segerpucken genom Gustav Ahnelövs försorg var hjärtligt trevligt. 

Stundtals blir det lite väl svajigt i egen zon. Vi har svårt att ta oss ur press. Puck fastnar när backar försöker lägga ut. Å andra sidan hade IKO precis samma problematik när vi väl satte press på deras backar. Överlag anser jag dock att jag vill ge våra backar godkänt sett över hela matchen. Släpper man bara in två mål i en match har det trots allt gjorts mycket rätt.

Offensivt är vi fortsatt för trubbiga när det väl kommer till avslutslägen. Stundtals rena "junior-avsluten" som min ständiga medföljare "Kepsen" uttryckte sig. Det är inte utan att man saknar en "Loppan" Hellqvist i laguppställningen. En spelare som dyker upp två gånger per match och bara smäller in trissan i nätet. Törs man hoppas på att unge Lukas Zetterberg ska kunna iklä sig den rollen? Var gärna osynlig i 59 minuter av 60 men smäll in två kassar per match!

- Niklas Lihagen fortsätter att övertyga. Med ett bättre skott skulle den mannen leda skytteligan, sanna mina ord!

IKO var lite tunnare i spelet än jag förväntat mig. De hade rejäla problem i egen zon när vi väl kom ner djupt och började spela runt. Dock hade de, naturligtvis, en bra målvakt med sig i bagaget. Offensivt, när de väl lyckades etablera spelet i vår zon, var de både rörliga, fyndiga och tunga. Men denna gång lyckades vi för det mesta hålla dem borta från allt för många röda avslut. Det var bra gjort, helt enkelt.

Bryr mig inte om någon spelarkritik utöver ovan nämnda spelare. Anser att det var kollektivet Gulsvart som fixade poängen denna gång. Extra kul att junioren Hampus Wallin fick hänga sitt första mål i A-laget. Stort och minnesvärt.

- För övrigt är jag lite svag för unge Jesper Andersson. Gillar han stil, helt enkelt. Inga krusiduller. Har tar pucken framåt med fart. Inget tjafs. Härligt att se.

Den stora nöten att knäcka nu är hur Appelgren lyckas ersätta skadade spelare. Finns det något att låna in? Tre ordinarie forwards borta. Tuffa bud för en trupp som är lövtunn på forwardssidan.

Vi radar upp förluster...

För en kort stund var vi i förarsätet....

Västervik - Västerås 5-3

Bortamatchen mot nykomlingen skulle naturligtvis bli en tuff uppgift. I ärlighetens namn skulle nog lag från division ett ge oss fullt jobb just nu. Men, en sak i taget. Inledningen av matchen var ju superb. Två powerplay, två mål, och ledning! Minns inte senast när vi ledde en match med 2-0. Där och då inbillade jag mig att framgången målmässigt i powerplay skulle skingra lite av den ångest och ängslighet som omgett laget i inledningen av årets seriespel. Men, se det blev inte så. 

Återigen hamnade vi lite på hälarna i många moment på isen och Västervik kunde relativt enkelt både reducera och kvittera innan perioden var över. Att vi raskt drog på oss tre utvisningar bidrog naturligtvis till att Västervik fick komma in i matchen så pass enkelt.

Men i alla fall. Vi var med i matchen efter första perioden och hopp fanns om att vi skulle kunna skruva upp vårt spel ett snäpp och verkligen hota Västervik. Det gick så där. Bara några minuter in i andra perioden bjöd egen back på friläge för Västervik som tackade, tog emot, och hängde in 3-2 skoningslöst. Att Henrik Lundberg kommit in i kassen för att "väcka laget" fick därmed närmast motsatt effekt.

Den andra perioden blev tyvärr, till stora delar, en upprepning av hur spelet sett ut i tidigare matcher. Vi höll spelet uppe i fem mot fem men hade rysligt svårt att komma till riktigt bra avslut. Västervik, å andra sidan, utnyttjade de lägen som bjöds närmast brutalt. Trots en ganska jämn andraperiod lyckades Västervik trycka in tre kassar bakom Henrik Lundberg och matchen var självklart körd.

I den tredje perioden stod Niklas Lihagen för en charmant insats då han på eget bevåg kryssade mellan Västervikspelare och avslutningsvis lurade Jonas Fransson. Reducering och ett litet litet hopp tändes. Kunde laget vakna till nu? Visa desperation? Kasta puckar mot mål och bara kötta? 

Under den senare delen av tredje perioden fick vi själva chansen att spela powerplay. En bra chans att krypa lite närmare i målprotokollet. Få Västervik lite skärrade. Det gick inte alls, tyvärr. Är inte ens säker på att vi lyckades få avslut i powerplay!

I slutet av matchen drabbades Västervik av ny utvisning och vi chansade på spel sex mot fyra. Det gick inte heller direkt lysande. Sanningen är att vi inte ens kom in i zon för att ställa upp ett powerplayspel trots två man mer på isen!

Det som syntes så oerhört tydligt efter att Västervik satt sitt ledningsmål till 3-2 var hur många av våra spelare helt tycktes tappa tron på sitt eget kunnande samt lagets möjlighet att komma tillbaka in i matchen. Istället för desperation i varje skär lyste än en gång ängsligheten igenom. 

Hade man möjligtvis ett snack inför andra perioden att man skulle täta till bakåt, säkra defensiven, och att denna stallorder fick offensiven att fallera helt och hållet? Tja, inte vet jag. Jag bara spekulerar. Men stundtals upplever jag att vi står så still ute på isen. Speciellt i den egna zonen. Det är möjligt att det är en defensiv taktik som kan fira triumfer, men, när man ska ställa om från försvar till anfall finns det sällan fart. Det går lite långsamt. Allting. 

Min enkla tes är att spelar man med rörelse, med fart, i defensiven så kan man ta med sig denna rörlighet, fart, när spelet ska vändas från försvar till anfall. Att se egna forwards båga ned bakom eget mål för att starta anfall känns väldigt mycket 90-tal. Det ser jag som ett tecken på våra backars oförmåga att själva hitta vägar ur egen zon. Dessutom är det en jädrans lång åksträcka för en forward. När han väl kommer ned i djupt i anfallszon har han redan.bränt det mesta av sitt offensiva krut. 

Jag kanske ser fel, sett fel, man upplever att våra motståndare har förmågan att hitta sina forwards på ett annat sätt. I de allra flesta fall får de ta emot en passning i mittzon och därifrån avancera med hög fart mot våra backar. En jäkla skillnad, om ni frågar mig.

Nu är det som det är. Vi fortsätter att förlora. Nu tolv raka matcher om jag inkluderar försäsongen. Klart som korvspad att denna förlustrad tynger alla inblandade. Inget man skojar bort, om man säger så. Det enda sättet att komma ur denna förbannelse är att vinna. Spelar ingen roll hur bra laget genomför matcher framöver om de inte lyckas få med sig tre poäng. Det är dags att sluta med hedervärda förluster där vi lyckats bra i enskilda moment ute på isen.

Att klanka ned på våra målvakter som om de skulle vara värdelösa är att blunda för några sanningar. En sanning är att våra målvakter får inte alls det understöd man kan begära. Bjuder vi våra motståndare chanser genom eget schabbel med puck och klubba kan vi inte klandra våra målvakter för att inte de spelar på topp. De är en del av laget och påverkas självklart i sitt spel av hur laget i övrigt presterar.

Nog om detta. 

Våra usla målvakter....

Spännande tema för en målvaktsmask!

När förväntningar grusas, besvikelse ska kanaliseras, så är det alltid skönt att kunna projicera problemet till några få detaljer. Det blir liksom enklare då. Inför denna säsong visste nog alla att det skulle bli tuffare än någonsin för vårt kära Gulsvart. Bortskämda som vi varit de senaste fyra fem åren med hyggligt spektakulära värvningar. Nu står vi här med två raka nederlag och tingens ordning ska utredas. Varför förlorar vi?

Naturligtvis är det till största delen våra usla målvakters fel. Hade de bara tagit den eller den pucken så hade vi minsann vunnit matchen. Och visst är det så. I en värld byggd på illusioner och självbedrägeri.

Tittar man på de stats som nu finns tillgängliga på swehockey kan den tes som förs fram tyckas ha viss bäring. Både Marcus Dahlbom och Henrik Lundberg ståtar med skrala 84,1 i räddningsprocent. Det är naturligtvis inte mycket att hänga i toppen av en julgran. I ett tidigare inlägg hävdade jag själv att våra målvakter måste ligga på 93-94% för att hjälpa laget till segrar. Men inte ens detta är en garanti för segrar. Se bara Almtunas Jonas Johansson som har fina 93,1 i räddningsprocent. Vad hjälper det när Almtuna ännu inte gjort ett enda mål framåt!

Backar vi tillbaka bandet till första matchen mot Modo så släppte Henrik Lundberg in tre mål i boxplay samt ett mål föll i tom kasse. I den efterföljande matchen mot BIK Karlskoga släppte Dahlbom in ett mål i boxplay samt det sista målet kom även det i tom kasse.

Ska jag försöka lyfta fram något mål som målvakterna "borde tagit" så var det framför allt Modos 3-1 mål. Patrik Karlkvist fick vandra in från högerkanten och knäppa iväg ett skott. Där upplevde jag att pucken gick "rakt igenom" Lundberg. Spel i boxplay.

I matchen mot BIK Karlskoga klagades det en del över 3-1 målet. Många menade att Dahlbom var för långsam i en sidledsförflyttning. Spel i boxplay.

Självklart kan man nöja sig med att konstatera ovanstående fakta. Med bättre målvaktsspel hade vi haft större chans till poäng. Men då gör man det aningen lätt för sig. Tänk så här istället. Hade inte Markus Persson dragit på sig en fullständigt onödig utvisning för interference så hade BIK Karlskoga inte fått chansen att göra 3-1 i powerplay!

Samma sak i matchen mot Modo. Hade inte utespelarna dragit på sig en mängd onödiga utvisningar så hade vi inte behövt släppa in tre mål i eget boxplay!

Det är ingen statshemlighet och krävs ingen raketforskare för att förstå dessa enkla samband. Minimerar vi antalet minuter i utvisningsbåset maximerar vi samtidigt våra vinstchanser! Framför allt är det en gammal sanning att en målvakt blir inte bättre än det understöd han får av övriga laget.

Ett exempel på detta var när BIK Karlskoga fick göra 2-0 på en målvaktsretur. Dahlbom gjorde det han skulle göra. Räddade skottet. Därefter är det backarnas uppgift att hålla rent och sopa undan eventuella returer. Målvakter kommer alltid släppa ett antal returer i varje match. Även det en sanning.

Sensmoralen i detta inlägg är mycket enkel. Det duger inte att värva ny/a målvakt/er om vi fortsätter dra på oss utvisningar samtidigt som vi inte klarar av att göra mål i eget powerplay! Det är mer ett flyktbeteende istället för konkret problemlösning. 

Jag litar fullt ut på våra målvakter. Med rätt understöd, färre egna utvisningsminuter, kommer deras insatser bli bättre. Sanna mina ord.

OBS. Jag har inte ens nämnt att våra backar måste upp några snäpp!

Nu vinner vi mot Timrå!