Bergman - Fish

Duellen

Så får det bli. Efter en del vånda, beslutsångest och tankemöda har jag slutligen bestämt mig för att jämföra Marcus Bergman med flyktade Christopher Fish. Till en början har jag tänkt mig Jan Urbas men det kändes inte riktigt rätt, på något sätt. Lite för olika i spelsättet, helt enkelt. Däremot anser jag att det finns rysligt många likheter mellan Marcus och Christopher. Förutom hårfärgen då, förstås! 

Då kör jag!

Marcus Bergman: ålder 25
- Kom till oss säsongen  2016-17. Från Huddinge. Under de första matcherna yrade han runt rätt ordentligt på isen. Fel plats vid fel tillfälle. Dock visade han prov på bra rörlighet, bra skridskoåkning, och man anade att det fanns potential. Efter några matcher kom Marcus in i hur spelet fungerade och började producera mål och poäng. Men sedan tog det lite stopp. Fick avsluta grundserien med att stå vid sidan om p.g.a skada. Kom till spel igen till det negativa kvalet men fick bara göra två matcher. 

Christopher Fish: ålder 24

- Kom till oss säsongen  2015-16. Från Mora. När jag fick veta att han skrivit på för oss tog jag kontakt med Johan Alcén. Numera spelandes i Brynäs. Ville höra lite vitsord. Han svarade kort: "-Underbar lagkamrat och bra skridskoåkare". Det räckte för mig. Fish var inte känd för att göra mål och poäng. Mer en obekväm spelarkaraktär som skulle vara i ansiktet på sina motståndare och ställa till lite kaos. Rivig, helt enkelt. Christopher överraskade oss alla, och troligen även sig själv, med att smälla in mål på löpande band! 

Head to head, öga mot öga, Marcus mot Christopher!

Fysik:

Marcus:

Längd: 190

Vikt: 93

Christopher:

Längd: 188

Vikt: 92

Ronden vinns av Marcus

--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan

Marcus: 0.31

Christopher: 0.38

Ronden vinns av Christopher

--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:

Marcus: 0.72

Christopher: Inga matcher spelade i Hockeyettan

Ronden vinns av Marcus

--------------

Bäst plus/minus en säsong

Marcus: + 9 säsongen  2015-16 Huddinge IK 

Christopher: + 19 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher

--------------

Mest utvisningsminuter en säsong

Marcus: 22 säsongen  2013-14 IFK Tumba Division 1

Christopher: 33 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher!

--------------

Minst utvisningsminuter en säsong som senior:

Marcus: 8 säsongen 2014-15 Huddinge IK Division 1

Christopher*: 8 säsongen  2014-15 Mora IK Allsvenskan

Ronden slutar oavgjord!

* Svårt då Christopher hoppat mellan flera lag samma säsong innan han kontrakt med Mora 2014!

--------------

Skridskoåkning:

Marcus: +++++ av fem möjliga

Christopher: ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Marcus

--------------

Teknik puck/klubba

Marcus :+++ av fem möjliga

Christopher : +++  av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Passningsspelare (sätter upp lägen för kompisar)

Marcus: +++ av fem möjliga

Christopher: ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Avslut:

Marcus: ++++ av fem möjliga

Christopher: ++++  fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Elak på isen:

Marcus: ++ av fem möjliga

Christopher : ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Tacklingar:

Marcus: ++  av fem möjliga

Christopher :++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Målgest:

Marcus: ++  av fem möjliga

Christopher :+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher

--------------

Popularitet hos fans:

Marcus: +++++ av fem möjliga

Christopher: +++++ av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!

--------------

Jaha, och hur summerar man ovanstående? Inte det lättaste. Marcus vinner tre ronder, Christopher sju, fyra slutar oavgjort. Jordskredsseger, skulle man kunna säga, i favör till Christopher. Tittar man lite mer noggrant är det dock inte riktigt så. Om jag räknar alla + ser vi detta:

- Marcus 27 +

- Christopher 33 +

I mångt och mycket har de väldigt likartade skills men samtidigt skiljer de sig åt på några punkter. Båda är duktiga skridskoåkare, energiska, jobbar hårt, kan sätta puckar i nät. Däremot håller jag  Christopher som en bättre passningsspelare. Något han visade under sin andra säsong hos oss. En annan sak de har gemensamt är förmågan att sno puckar och göra mål i numerärt underläge! 

- Marcus är lite mer ånglok på isen. Väntar på rätt passning för att kunna skrinna iväg genom zonerna och utmana med avslut. Raka vägen.

- Christopher var mer elak på isen. Kunde gärna jaga någon stackare för att smälla på mot sargen. Inte heller rädd att kasta en handske eller två om så behövdes. 

- Marcus måste jobba lite med sin målgest. Den är aningen diffus. Fish hade sin klassiska "Fisken" eller vad han kallade den! Andra har spelat fiol på klubban. Här finns utrymme för utveckling. 

- Det Marcus kan spetsa till lite, ur mitt grodperspektiv, är grinigheten och närkampsspelet vid sarger. Lite mer eldfängt. Lite mer skotskt! Lite mer - Fish! 

Trots allt, med lite betänketid och viss vånda, håller jag ännu Christopher Fish som lite vassare. Dock måste jag påpeka att den utvecklingskurva som Bergman har just nu lovar väldigt mycket. Framgång föder framgång, heter det i visan. När vi summerar säsongen skulle det inte förvåna mig speciellt mycket om Herr Bergman skenat iväg och blivit lagets bäste målskytt! Just nu är det bara Fredrik Johansson som gjort fler kassar så mitt tips känns rätt säkert. 

Så, det var det om detta.

Slutligen en liten anekdot om Fish: 

- Match mot AIK. Underläge 0-2. Christopher lackade ur. Tyckte nog att den egna, och lagets, prestation var generalusel. För att råda bot på detta valde han att ta en fight, boxas lite, med en av sina motståndare. Han hade i ett moment tidigare fått en crosschecking i nacken av denne spelare men domaren valde att fria. Det svingades lite, handskar flög, och publiken jublade. Det blev helt enkelt lite god stämning i arenan, om jag säger så. Efter fighten reste vi oss spelmässigt och lyckades både reducera och kvittera men fick sedan ge oss i efterföljande straffläggning. 

Mer om matchen

Men nu till själva poäng i denna lilla anekdot. Någon dag senare i skolan, var jag tillförordnad som rastvakt för årskurs fem. Ordinarie lärare sjuk och jag fick rycka in. På skolgården spelades bandy, med innebandyklubbor, och det kämpades och kivades som det sig bör. Plötsligt avbröt två pojkar jakten på bollen och istället kastade de klubbor och handskar till marken och började en brottningsmatch! Jag ilade fram till pojkarna och fråga vad de höll på med! Deras svar var överraskande: 

- Vi gör en "fish", sa de, och log.

- Va då, en "fish"?

- Jo, vi var på hockey och såg när Christopher Fish spöade en AIK:are!

Så kan det gå när man är ett föredöme!

MOT KUMLA!

Bergman mot - vem? Ännu en märklig jämförelse!

Marcus Bergman 

Jan Urbas, Christopher Fish, Tom Eklund, Patrik Juhlin, Niklas Lihagen. Se där ett antal spelare som passerat revy i vårt älskade Gulsvart. Spelare med egenskaper som påminner lite om varandras. Det finns fler, naturligtvis, som spelat hos oss med liknande egenskaper men jag nöjer mig med dessa. Varför valde jag just dessa, då, kanske du undrar. Jo, ser du, jag tänkte försöka mig på att göra en jämförelse med en spelare i dagens trupp. Marcus Bergman. Vem påminner han om i spelstilen, egentligen? 

Jan Urbas kommer ni naturligtvis ihåg. Christopher likaså. Även Patrik Juhlin, konstigt vore annars. För att inte tala om väldige Lihagen. 

Men kommer du ihåg Tom Eklund? Nä, förstod väl det. Tom spelade med oss fyra säsonger från slutet av 70-talet och in på tidigt 80-tal. En mycket speciell spelare. Det var nog inte många som såg vilken potential killen hade under sin tid hos oss, men, via Björklöven i dåvarande Elitserien tog karriären fart ordentligt. Vi själva spelade i dåvarande division ett som motsvarar dagens HockeyAllsvenska. Det gick så rackarns bra för Eklund att han bara två år efter han lämnat oss fick representera Tre Kronor! Totalt blev det 30 matcher i landslaget och han fick kröna sin tid i Tre Kronor med ett VM-guld säsongen 86/87. Dessutom hann han med att bli svensk mästare med Södertälje där han spelade totalt åtta säsonger. Tom avslutade sin karriär som tränare  med leda Almtuna(2003/2005) och senare Enköping(2013/2015). Han var även ansvarig för Upplands TV-pucklag säsongen 2012/13.

Tidigare skrev jag ett inlägg där jag jämförde Jimmie Jansson med Andreas Lindh. Nu tänker jag försöka mig på en liknande jämförelse mellan Marcus Bergman och någon av ovan nämnda spelare. Frågan är bara vem som passar bäst, eller, som är mest relevant att jämföra med? Då jag faktiskt kommer ihåg Tom Eklund väldigt väl är han ett alternativ. Däremot skulle Jan Urbas, sannolikt, vara lättare då alla vet vem han är och vilken typ av spelare han var!

Det är rackarns  fint sällskap där jag nu inkluderar Bergman. Ta bara "Fish" som exempel. Där har vi en spelartyp som i mångt och mycket påminner om Bergman. En spelare som snabbt blev populär inom supporterleden för sitt framfusiga sätt på isen. Lihagen då, kanske någon undrar! Han var ju misslyckad hos oss! Jo, låt så vara, men, Lihagen hade säsonger(dock inte hos oss) där han verkligen gjorde skillnad för sitt lag på ett positivt sätt. Fråga bara supportrar till Vita Hästen eller Karlskrona!

Gemensamt för alla spelare jag nämner är att de gjort ett rejält avtryck under sin tid i Gulsvart oavsett antal säsonger. Nåja, Lihagen undantagen enligt tidigare text. 

Nåja, nu har jag kastat handsken och ingen återvändo synes. Jag behöver dock fundera lite till innan jag går åstad och fulländar mina tankegångar. Vad tycker du? Vilken spelare känns mest relevant att använda som jämförelse-objekt? Finns det någon annan spelare som skulle passa än bättre?

När det gäller Tom Eklund var en av hans egenskaper den märkliga förmågan att "klättra på sargen" för att ta sig förbi sina motståndare i offensiv zon. Han var som en ål, fast på skridskor. Benen gick som trumpinnar och det var hart när omöjligt att få stopp på karln efter sargkanten. Det var många backar som såg fullständigt uppgivna ut. De trodde de hade Herr Eklund i säcken, men, tji fick de. Mest hela tiden. Att han syntes helt orädd allt som stod i hans väg gjorde inte saken sämre. Dessutom hade samma hetsiga humör som en viss "Fish" ibland kunde visa upp. Nåja, jag återkommer med mera.

Tills jag återkommer med fortsättning tillönskar jag dig en bra dag, vecka, eller månad. Välj själv. 

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?

Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:

Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Tokigt skön seger efter seg och ängslig start.

Källa

Västerås - Vita Hästen 3-1

Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig för ansikte på matchen denna gång, heller. Ett heltaggat hemmalag som pustande och frustande bankade ned Hästen i skridskosulan eller ett avvaktande försiktigt hemmalag med nerver utanpå suppet!

Det blev mest det senare alternativet. Ett hemmalag som såg väldigt obekväma ut i alla sina beslut på isen. Det var inte roligt att ha puck, helt enkelt. Ingen visste riktigt vad han skulle göra med den där lilla runda svarta saken. Bäst att göra sig av med den, fortast möjligt. Perioden visade upp en lång provkarta på felbeslut från våra spelare. Vita Hästen tackade, tog tag i taktpinnen, och höll den i fast hand de första tjugo minuterna. 

Som tur för oss var Hästen precis så ineffektiva som jag beskrivit i ett tidigare inlägg inför matchen. De snurrade runt friskt stundtals i vår egen zon men hade förfärligt svårt att komma till riktigt bra avslutslägen. Trots deras synliga spelövertag kunde jag räkna till endast ett fåtal riktigt farliga chanser. Enda gångerna jag var lite extra orolig var när väldige(!) Markus Eriksson äntrade isen. Honom kan man inte lita på i ett motståndarlag!

Att vi kom undan med 0-0 efter den första perioden var en ren bonus. Även om Hästen hade svårt att skapa riktigt bra chanser vet jag hur enkelt en förlupen puck kan studsa in i mål. Något som vi nu undkom med stort besvär.

Det var därför förbaskat glädjande att se scenförändringen direkt från nedsläpp i den andra perioden. Tydligen hade nervositeten lagt sig och nerverna hamnat på rätt ställe. Plötsligt var det vi som drev spelet och Hästen fick börja arbeta allt mer i egen zon. 

Efter knappa treminuter fick vi utdelning. Ett uppspel i mittzonen fångades upp av Niklas Lihagen som ångade rakt ned mot Hästens mål men fick inte till avslutet. Det gjorde inte så mycket då Fredrik Johansson höll sig framme på returen och vispade in pucken i mål. Den passning Lihagen tog emot kom i ansiktshöjd(!) från Stefan Gråhns. Det var alltså lagets åldermän, krutgubbarna, som satte oss i förarsätet.

Drygt sex minuter senare höll sig krutgubbarna framme igen. Denna gång understödda av Mikael Frycklund. En avvaktande utvisning på Hästenspelare. Fredrik Johansson höll rutinerat i pucken så vi hann få in en sjätte utespelare. Skickad sedan pucken till Lihagen som hittade Frycklund. Den sistnämnde tog saken i egna händer och skickade ett dragskott upp i nättaket!

2-0 på tavlan och det var inte ens orättvist med tanke på spelet fram till dessa i den andra perioden. Det var nästan bara ett lag på isen och det var Gulsvart. Skottstatistiken(15- 4) samt puckinnehavet (63%) underströk detta. Det som imponerade mycket på mig under period två var vårt spel efter att vi gjort två mål. Fullständigt kontrollerat, vill jag påstå. Vi höll i pucken lagom länge, spelade längs sarger, lade ned djupt i Hästens zon, och satte press. Hästen hade oerhörda problem att få ordning på sitt spel perioden ut. Lysande!

Endast en gång i den andra perioden var det riktigt nära att Hästen bjöds in i matchen igen. Vi var lite ivriga att vinna tillbaka puck vid Hästens blå linje vilket gav Norrköpingslaget chans till en spelvändning två mot en. Då stod Henrik Lundberg för matchens räddning. En snabb överflyttning mot högra stolpen och räddning med klubbskaftet(!) 

Inför den sista perioden hyste jag, och många andra, en viss oro över att laget skulle falla tillbaka till den första periodens spel. Bli allt för passiva och avvaktande. Så blev det inte alls. Vi höll Hästen på mattan på ett mycket bra sätt samtidigt som vi fortsatte skapa egna chanser offensivt. Inte ens Hästens reducering till 1-2 i powerplay rubbade lagets cirklar nämnvärt. Laget fortsatte spela oerhört fokuserat perioden ut. Visst blev det lite darr på ribban då vi drabbades av ännu en utvisning med endast fyra minuter kvar. Domaren plockade ut Christopher Fish för hög klubba. Jag, och flera med mig, muttrade över att Fish ännu en gång lyckades dra på sig en onödig utvisning i slutfasen av en match. 

I efterhand visade det sig att det var inte alls Fish som var den skyldige till den höga klubba som renderade i två minuters boxplay! Efter matchen fick jag detta meddelande från hans far, Andrew, på Twitter:

Var bara tvungen att kolla upp detta med huvudpersonen själv som medgav att så var fallet! Fish tyckte det var bättre han tog utvisningen då Fredda är en viktig boxplayspelare! Den "blåsningen" kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller inte när vi summerar denna vecka! 

I slutskedet av matchen chansade Hästen med spel sex mot fem. I en lite rörig situation lyckades Mikael Frycklund få tag på pucken, tittade upp, siktade, och skickade trissan mot det övergivna motståndarmålet. Precis när han knäppte iväg skottet stack en hästenspelare fram sin klubba och fick en liten touch. Om det var det som gjorde att pucken hittade in i mål eller inte får vi aldrig veta. Men mål blev det och stort lättat jubel bland spelare och oss på läktaren.

Om jag ska summera mina intryck av matchen så var den ängslig, mycket bra, kontrollerad, sett period för period. Starkt som bara sjutton att vända matchen till egen fördel som laget nu gjorde med tanke på att man bar med sig tre raka förluster i bagaget. Stor eloge till ALLA inblandade.

Att Pantern till slut lyckades bärga extrapoängen mot Björklöven blev en välkommen extrabonus för oss Västeråsare. Då Modo lyckades vända 0-4 till 5-4, i sudden, borta mot Mora kan vi nu helt avskriva dem från nedflyttningsstriden. Det står nu mellan oss och Löven. Löven som i nästa omgång tar sig an Mora på bortaplan. Ett Mora som i gårdagens match ställt över fyra-fem tongivande spelare. Vad jag förstått kommer dock Mora med starkast möjliga lag till onsdagens omgång.

Vi har liten matchboll nu, kan man säga. SSK låter som en betydligt enklare uppgift än Mora. Men, osvuret är bäst. Våra matcher denna säsong mot SSK har varit jämna och oförutsägbara vid två tillfällen tidigare. Det helt avgörande blir med vilken inställning SSK respektive Mora kliver in i omgång 51. Vill de verkligen gå för seger eller spelar de av matchen? SSK som är lite skadedrabbat har ett oerhört viktig negativt kval ett spara sig till. Mora ett finalspel mot BIK Karlskoga. Jag hoppas den gamla klyschan "motivation slår klass" inte gäller i omgång 51!

Matchens gurkor:

Henrik Lundberg

Mikael Frycklund

Stefan Gråhns 

Fredrik Johansson

Niklas Lihagen

Hedersomnämnande:

- För att på ett genialiskt och snabbtänkt sätt tagit skulden för lagets bästa!

Cristopher Fish 

Så, tack för kaffet...

Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey

Västerås - Almtuna 3-0

Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.

Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.

Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!

Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 

Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 

Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)

Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...

Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2

Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2

Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2

I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3

Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...

Kvalspöket

Folket tycker..

Västerås - Västervik 4-1

Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!

Seg insats mot Timrå borta....

Timrå - Västerås 1 - 0

Nej, det blev ingen uppföljning av den fin-fina insatsen hemma mot BIK Karlskoga. Själv hade jag bara möjlighet att se matchen från mitten av den andra perioden men mitt intryck var inte odelat positivt. I mina ögon upplevde jag vår insats som blek och rent ut sagt svag. Det enda som gladde var att vår defensiv fortsatt höll riktigt hög nivå. Detta trots målvaktsbyte. Som bekant är Henrik Lundberg skadad efter matchen mot BIK Karlskoga och Marcus Dahlbom fick kliva in från start i denna match. Jag upplevde att Dahlbom skötte sig alldeles förträffligt. Det var inte där det felade. Det var när vi själva skulle gå på offensiven som det såg som mest skruttigt ut. Riktigt skruttigt rent av. 

Det såg länge ut som vår hyper-defensiva(!) taktik skulle bära ända fram till slutsignalen. Timrå snurrade stundtals rätt friskt i vår egen zon men utan att få till de riktigt vassa avsluten. Till slut gav dock deras flit utdelning då de lyckades hitta en spelare mitt i slottet som fick lägga in en hög puck i klykan bakom en helt skymd Dahlbom.

Om någon hade förväntat sig en frustande offensiv från vår sida efter det baklängesmålet fick denne minsann mest lång näsa. Vi hade förskräckligt svårt att överhuvudtaget få ned puckuslingen i Timrås zon. Än svårare att behålla den någon längre stund. Taffligt och putti-nuttigt såg det ut för det mesta. 

Bästa chansen i tredje perioden hade Eddie Davidsson som hastigt och lustigt blev frispelad helt ren framför Timrås målvakt av Christopher Fish. Tyvärr fick tydligen Davidsson gummiarmar och lyckade inte få höjd på avslutet som ganska enkelt räddades. Med en sådan defensiv inställning till matchen måste man ta vara på chanser som denna. Annars är man rökt. Och rökta blev vi som sagt då Timrå senare i period tre hängde in enda målet i matchen. 

Det är sannerligen märkligt hur laget kan pendla i intensitet och arbetsinsats mellan två matcher! Var det möjligen agendan för dagen som satte käppar i hjulet? Var stallordern från tränare att spela snålt som fan, säkra hemåt, och förlita sig på enstaka spelvändningar? Jag begriper faktiskt inte. Hemma mot BIK Karlskoga kompenserade man brister i briljans med ett redigt hårt arbete över hela isen. I matchen mot Timrå såg det annorlunda ut, minst sagt. Två helt olika uppträdanden av ett och samma lag.

Det lite tragiska i det hela är att Timrå, som topplag, inte presterade som ett sådant. De såg förhållandevis harmlösa ut och i det stora hela hade vi rätt bra koll på deras offensiv. Med andra ord fanns det ingen anledning att inte ta chansen att vinna. Att spela lite frejdigt, offensivt och energiskt. Det var trots allt inte Skellefteå eller Västra Frölunda vi mötte. Var respekten så stor för Timrå att vi helt enkelt valde att agera sköldpadda(passivt) istället för hare(energiskt)? Tja, inte vet jag.

Nåja, vi får glädja oss över det lilla. Defensiven sitter som en smäck. Målvaktsspelet fungerar. Nu återstår bara resten. 

Det var det för denna gång..

Koftan åkte av....

Prognos inför match...

Västerås - BIK Karlskoga 5-2

Det ska erkännas direkt. Jag var lugn inför matchen mot Karlskoga. Jag visste att spelarna tagit del av mina visdomsord från mitt förra inlägg. Detta med offerkoftan.Till denna match såg jag inte en enda offerkofta på isen. Istället såg jag ett gäng Gulsvarta spelare som verkligen ville vinna matchen. Det såg inte alltid så briljant ut. Stundom rent av lite rörigt och stökigt. Men i det stora hela såg jag ett lag där varande kotte bidrog. Ingen smet undan. Alla slet som galningar!

- Att göra fem mål, visserligen ett i tom kasse, på ett lag som inför denna match varit rejält duktiga på att inte släppa in mål, var fenomenalt bra!

- Att dunka in två missiler i powerplay var inte bara bra, det var rent av grandiost!

- Att Lundberg är bra, det visste jag. Men vad skönt att Dahlbom fick komma in i matchen, i laget, i serien, genom sitt inhopp efter Lundberg skada. Att vara är en av Sveriges främsta båsöppnare smäller inte lika högt som att efter match få ta emot klackens jubel. Det var han väl värd!

- Att äntligen få se Lukas Zetterberg på träff på pucken i powerplay. Vilken jävla raket i bortre krysset!

- Att Anton Mylläri blandar och ger i sina byten har jag vant mig vid. Ömsom vin, ömsom vatten. Men så gött att även han fick smälla in en puck i powerplay!

- Att få avnjuta när Fish på ett närmast nonchalant sätt hänger in en strut är som att få kaffe på sängen, varje dag, varje vecka, året runt.

- Att få bevittna hur Linus Svedlund flög fram över isen och hängde kvitteringen till 1-1 var efterlängtat. Komma tillbaka efter avstängning och bara smälla dit pucken. Excellent.

- Att vi bara släppt in tre(3) mål på de senaste fyra matcherna måste banne mig betyda något. Det måste till och med Leffe Strömberg inse. Vi har en fungerande defensiv! Det du Leffe.

- Att Fredrik Johansson fick skyffla iväg en puck in i öppet mål var mer betydelsefullt än vad många tror, ska ni veta. Så han slitit och kämpat utan att fått något tillbaka i många matcher. Det har varit tungt, tungt, i flera matcher. Bra arbetsinsatser, ja, utan tvekan, men alla spelare behöver lite bekräftelse på sin förträffligt genom ett och annat mål. 

Men hur var matchen då? Egentligen? Ärligt talat var den rätt beskedligt långa stunder. En snäll match. Två lag som spelade väldigt polerat och utan tillstymmelse till heta känslor och aversioner. Som tur var trappades det upp allt som tiden led. I slutänden får jag nog säga att det var en rätt bra match. Inte spelmässigt kanske, men, en bra match i den långa serielunken. Två lag som ansträngde sig utan att gå över gränsen. Inga fula smällar, inte mycket tjafs. Inte ens den gode Wessner bidrog till något tumult. Och lille Berglund syntes knappt denna gång. 

Sammantaget anser jag det var ett rejält dagsverke av de Gulsvarta. Det räcker långt i denna serie. Gäller bara att alla inblandade inser detta. Hårt jobb lönar sig alltid. 

- Vill även passa på att lyfta fram Hampus Larsson. Den grabben. Visst har han höjt sig? Upplever att han nu spelar på en ny nivå i sin karriär. Känns bra. Riktigt bra. 

Vad kan jag då säga om gästande BIK Karlskoga? Tja, de var faktiskt blekare än jag förväntat mig. Trots detta visade de då och då prov på att de är ett riktigt bra ishockeylag. De har en förmåga att vända spelet som få andra lag i serien. Blixtsnabba. Denna gång lyckades vi allt som oftast fånga upp deras spelvändningar men de var snubblande nära att lyckas med sin taktik flera gånger under matchen. Tycker även att de saknade den vanliga aggressiviteten som är lite av deras adelsmärke. De gick inte in lika hårt i alla dueller på isen som jag tidigare vant mig vid. Något som jag saknade, faktiskt. Det är kul när ett lag bjuder upp och stökar lite. Jag vet inte riktigt vilka spelare BIK saknade till denna match men det gäller samma för de som för alla andra. Man får spela med de spelare man har tillgängliga.

Nog om detta!