Synapser och synergier..lärare och tränare..

Tränare eller Lärare?

"Synaps = platsen där ett neuron med hjälp av ett nervändslut bildar en funktionell informationsförmedlande kontakt med ett annat ..."

"Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition"

Se där ett annorlunda sätt att inleda ett inlägg! Vikarierar man som NO-lärare måste man kunna svänga sig med det mesta. Alla främmande ord och begrepp är välkomna i min vardag. Det är på så sätt jag sätter mig över mina elever. Markerar vem som vet. Vem som bestämmer..

- Alla som vet vad en synaps är räcker upp en hand! Nehej, ingen som vet! Men kanske någon kan förklara vad en synergieffekt är? Sedan skakar man medlidsamt på huvudet och suckar högt åt barnens okunskap och går vidare i texten. 

Varför skriver jag så? Tja, det finns en märklig koppling till ishockey. Eller åtminstone i ledarskapet. Man säger ibland, när man inte förstår, att det vara "rena grekiskan". Precis som eleverna i min beskrivning ovan, eller spelare i ett lag, är det av yttersta vikt att man förstår vad som menas. Om inte famlas det i mörkret. 

Känner att jag snöat in mig lite man ska försöka hitta en väg ut. Alldeles strax. Så, nu tror vet jag hur jag ska nysta vidare. 

Efter att tagit del av filmen "Inside VIK hockey" eller "Vägen tillbaka" har det kommit över mig. Insikten. Det är banne mig inte någon större skillnad att verka som tränare kontra lärare. Finns otroligt många beröringspunkter. I grunden behövs självklart någon form av ämneskunskap, men, kanske den viktigaste egenskapen är att väcka nyfikenhet. En nyfikenhet i att hitta svaren. Hur ska jag som spelare, elev, göra för att nå mina personliga målbilder. Hur kan jag bidra i en lärprocess där vi som grupp utvecklas och lär av varandra?

I min egenskap av lärare är den bästa framgångsmetoden, utan tvekan, individens egen vilja att utvecklas. Att gå bakom och knuffa på är ingen långsiktig lösning. Tvärtom kan den vara hämmande. Med andra ord gäller det att hitta nyckeln. Nyckeln som startar individens egen motor, den inre drivkraften. 

Hur gör man då det? Tja, det finns ingen generell lösning som passar till alla individer men det är just detta som är utmaningen för en ledare, tränare,lärare. En lagom kravbild är ett steg på vägen. En kravbild som är nåbar. 

Hur ofta hör vi inte tränare säga: - Vi tar en match i taget! Samma sak gäller för mig. Jag tar en lektion i taget. Efter varje lektion/match måste finnas tid till eftertanke och utvärdering. Både för elev/spelare och ledare/tränare/lärare. 

När jag nu lyssnat på Tomas Paananens snack med spelare(i filmen) känner jag igen mig i mycket. Även spelarnas reaktioner, brist på reaktioner, känns igen. En lärmiljö där man vågar uttrycka sig är en bra lärmiljö. Känner sig spelare/elever rädda att uttrycka en åsikt, en tanke, hämmar det istället utvecklingen. Grundregeln är att "det finns inga svar som är fel". Alla svar är tecken på vilja till delaktighet. Att man vill något. En tanke som yttras kan bemötas och diskuteras och i dess förlängning leda till ny insikt. Utveckling.

Som ledare/tränare/ledare gäller att ha förmågan att vara den som bestämmer utan att stänga dörrar. Att leda utan att styra. Att vara en vägvisare. Någon som pekar ut färdriktningen för både individen och gruppen men samtidigt ständigt är öppen för dialog. Dialogen skapar samhörighet. Det skapar ett "vi". 

Ett moderna ledarskap innehåller allt detta jag försöker beskriva. Ödmjukhet, lyhördhet, samt tydlighet.  Hårtorkarnas, gaphalsarnas, och tyrannernas tidsepok är passé. Den gamla tränarkulturen där en ledare var den dominerande hanen som kuvade alla som sade emot. "Är du inte med mig så är du mot mig", typ.

Den som lever i den tron att endast med gap, skrik och hot kan man hålla ordning på en grupp elever/spelare lever i en villfarelse. Under mina snart arton år i skolan har jag ytterst sällan behövt höja rösten för att åtnjuta den respekt jag förtjänar. Respekt får jag av att jag även visar respekt. Det är en ömsesidigt. Jag respekterar individen för vad den är. Utifrån den ordningen arbetar vi tillsammans mot ett gemensamt mål. Funkar rätt bra, om ni frågar mig!

Vadan denna utläggning? Som jag redan nämnt. Tycker det finns så många intressanta beröringspunkter mellan våra uppdrag. Tränarens kontra lärarens. Dessutom tycker jag, utav det jag sett och hört, att Tomas klarar av rollen som tränare på ett bra sätt. Ger mig fan på att han skulle överleva en dag i skolan!

Så var det med det. Lita svammel på kvällskvisten! Tack för titten...

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?

Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:

Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!