29 januari 2017

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey
Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:
- William Wikman
- Mikael Frycklund
- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!




22 januari 2017

Gulsvart tog chansen, trots spelmässigt mager insats...

Vi plattade till...

Södertälje - Västerås 1-2
Så förbannat skönt. I mitt förra blogginlägg skissade jag på flera olika scenarier efter denna omgång.

"Om gudarna är med oss kan vi idag ta tre nya poäng och åtminstone bibehålla gapet på fyra poäng. Med än mer flyt tar Mora en ny seger idag mot just Björklöven och plötsligt är vi en(1) poäng efter. Jag upprepar. En poäng! Halleluja!"

Uppe i Umeå stred Björklöven tappert. Tog ledningen med 1-0 men Mora vände till 1-3. Löven gav dock inte upp utan gick ikapp till 3-3. Då åker Löven på en utvisning, för många spelare på isen, och Mora hänger 4-3. I slutsekunderna kan sedan Mathias Bromé spika slutresultatet genom mål i öppen kasse fram till 5-3. Tungt givetvis för Löven men till stor glädje för oss Västeråsare.

En lite märklig grej är att Lövens målskyttar bestod av gamla västeråsare. Cody Murphy, Jonas Emmerdahl samt Marcus Jonsson hängde en strut var. Lägg sedan till Bromé i Mora så var det totalt fyra "västeråsare" som nätade. 

Hur ska man då beskriva vår insats i dagens match? Tja, det såg väldigt ängsligt och stelbent ut väldigt länge i matchen. Hela den första perioden var egentligen en provkarta över hur två lag med enorm anspänning och dåligt självförtroende uppträder. Södertälje var lite bättre, hade lite mer puckkontroll, men hade liksom vi svårt att komma till de avgörande lägena. Bäst i Gulsvart den första perioden vill jag påstå att William Wikman var. Frejdig och fartig. Tog sig fram till flera avslut. Satte en puck i överliggaren och en i höger stolpe. 

I den andra perioden tog Södertälje över det mesta. Hampus Larsson, den drummeln, krånglade till det vid ett uppspel. Fick jaga hem och drog då på sig en tripping. Södertälje tackade och stänkte in 1- 0. Strax efter målet valde Christer Olsson att ta en timeout.

Först efter cirka 13-14 minuter av den andra perioden trampade Gulsvart igång och började skapa lägen. Och vilka lägen vi skapade! Med mindre än två minuter kvar lyckades Fish fumla fram(!) pucken till Jonte Berg som la en "bakomryggenmacka" till Jesper Andersson som fick lägga in kvitteringen i närmast tom bur! Jespers första mål i A-laget. Och så lägligt!

Den sista perioden blev den andra ganska lik förutom att Mikael Frycklund inledde med att bryta igenom SSK backlinje redan efter 12(!) sekunder och stänka in ledningsmålet fram till 2-1. En härlig prestation. Precis den start vi behövde. Vi spelade visserligen i powerplay men Frycklund tog helt enkelt saken i egna händer, så att säga. Fin assist på Anton Mylläri.

Efter ledningsmålet handlade det mesta om ren överlevnad. SSK trummade på. Fick långa anfall i vår zon. Stundtals stod vi på hälarna men lyckades allt som oftast boxa ut våra motståndare så de fick halvtaskiga avslutslägen. När det var knappt sju minuter kvar av perioden kom det som kunde blivit nådastöten för oss. Mikael Frycklund var olycklig i en sargduell och vispade upp klubban rakt i nyllet på en SSK-spelare. Solklar utvisning. Dessutom blodvite och 2+2. Tungt! Jag såg redan rubrikerna i VLT framför mig. "Olycklig utvisning på slutet sänkte Gulsvart". 

Som tur var kunde inte SSK nyttja denna chans och det var en mycket lättat Frycklund som efter sin utvisning åkte över till båset och klappade om alla spelare som spelat boxplay.

De sista minuterna blev en gastkramning. Själv satt jag i någon form av fosterställning i fåtöljen och höll andan tills jag blev blå. Henrik Lundberg, denne fenomenale målvakt, kunde dock rädda alla puckar och vi avgick med seger. SEGER! Det var många spelare i Gulsvart som under matchens sista minuter verkligen gjorde allt i sin makt för att stoppa skott. Underbar offervilja. 

Det känns som att föreningen rider vidare på den inslagna vägen efter nyår. Jag vill här påminna om Christer Olssons ord på supportermötet:
- "Vi måste täta defensiven, då har vi chans till poäng i alla matcher"

Det är banalt, det är klyschigt, men samtidigt ack  så sant. Enda plumpen efter detta möte är TAIF på bortaplan. I allt övrigt har det blivit precis som vår tränare önskade. 

Nu väntar en infernaliskt spännande match i ABB Arena då Björklöven kommer på besök. Herregud vilken match det kan bli. Jag längtar redan.

Matchens lirare:
- Henrik Lundberg (Berlinmuren)
- William Wikman (slet som en räv i varje byte)
- Jonte Berg (magisk framspelning)

Bubblare:
- Christopher Fish (för det röda skägget)

Vad ska man då avslutningsvis säga om SSK. Tja, de är inte alls så dumma. Stundtals puckar de runt riktigt fint. Men, de är lite som Timrå. Ser lite veka ut i de avgörande lägena. De skulle behöva lite mer muskler i laget. Det är vad jag tycker. 

Tack för kaffet...





Ta nu chansen, för i helvetet!

Idag ska vi platta till SSK


Outgrundliga äro Gulsvarts vägar denna säsong. En katastrofalt dålig inledning på säsongen lade grunden till många dystra miner. Inte blev det så mycket bättre, någonsin, fram till årsskiftet. Laget sprattlade till några omgångar för att sedan åter sjunka som en sten i tabellen. Avståndet till säker mark bara ökade, och ökade. Som mest var gapet tio poäng upp till lag ovan nedre strecket. Men, det närmast ofattbara håller på att hända. Tack vare en riktigt bra omstart efter nyår, samtidigt som andra resultat gått lite vår väg, har det plötsligt öppnats en dörr till räddning. 




Under samma period som vi lyckats samla på oss en ansenlig summa poäng har Björklöven börjat förlora sina matcher. Gapet har till idag minskat till ynka fyra poäng. Fyra poäng! Med sjutton omgångar kvar att spela!


Om gudarna är med oss kan vi idag ta tre nya poäng och åtminstone bibehålla gapet på fyra poäng. Med än mer flyt tar Mora en ny seger idag mot just Björklöven och plötsligt är vi en(1) poäng efter. Jag upprepar. En poäng! Halleluja!

I nästkommande omgång möter vi........Björklöven!

Kan det bli mer raffinerat än så? Va? 

Om jag för ett ögonblick skenar iväg i mina positiva tankegångar kan vi med andra ord, om två omgångar, tagit oss upp ur brunnen, ur diket, ur ångestdimmorna. Vad säger ni om det? Om två omgångar kan vi i den bästa av världar vinka det negativa kvalspöket adjö, visa fingret, och istället börja snegla uppåt i tabellen.

Sjutton omgångar kvar. Det innebär femtioen(51) poäng att spela om. En himla massa poäng. Det är så många poäng att även om allt går emot de två kommande omgångarna finns chansen ännu kvar. Om än med lite dystrare förtecken. Femtioen poäng. Det är alldeles för tidigt att ge upp. Oavsett. 

Så, nu skriver jag det jag tänker
- Ta för i helvetet chansen. 
- Släpp inte möjligheten. 
- Kuka inte ur. 
- Fega inte. 
- Våga och vinn. 
- Släpp handbromsen. 
- Kör in i kaklet. 
- Ta inga fångar. 
- Snälla pojkar för aldrig kyssa vackra flickor!
- Kör!


Så. Det var skönt att få ur sig. Nu förväntar jag mig att våra Gulsvarta spelare kommer ut med blottade hörntänder och bara kör över SSK. Kör över. Plattar till. 

Tack för ordet....


Söndagens matcher




19 januari 2017

Heroiska insatser gav fem poäng..




Västerås - AIK 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)
AIK hemma var en pers att uppleva från läktarhåll. Efter en spelmässigt jämn förstaperiod var det bortalaget som tog över allt mer spelmässigt. Den tredje perioden var för oss på läktaren en känslostormande upplevelse. AIK satte verkligen full fart framåt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och vi själva fick allt svårare att överhuvudtaget få tag i gummit. Rädslan att förlora viktiga poäng gav dock laget enorm energi och man spelade otroligt uppoffrande utan puck. Det täcktes skott i parti och minut och många av AIK:s avslut nådde aldrig fram till storspelande Henrik Lundberg i målet. 

När dessutom Jimmie Jansson lyckades dra på sig en utvisning i matchminut 56 blev spänningen närmast olidlig. AIK var inte sena att plocka ut målvakten för att spela med sex man mot fyra. Om trycket varit hårt mot vår kasse innan så var det intet mot hur det blev de sista minuterna av perioden. Från den position jag hade på Södra ståplats räknade jag in en kvittering till AIK flera gånger om. Men. På något mirakulöst sätt stoppades pucken upp, hela tiden, av något eller någonting. Oftast i form av Henrik Lundberg som sprattlade rejält för att rädda hem segern. 

Två powerplaymål i den första perioden. Målskyttar Marcus Bergman och Fredrik Johansson. Aldrig kunde jag tro att dessa två mål skulle räcka till seger mot ett offensivt mycket kreativt AIK. Men, ibland räcker det otroligt långt med att alla, verkligen alla, i laget knyter nävarna och ger sig fan på att vinna. Det är på sitt sätt skrämmande att vi kunde bli så tillbakatryckta som vi blev i den tredje perioden men man får ta det onda med det goda. Vi vann. VI VANN! Det är liksom det som räknas!






Vita Hästen - Västerås 2-3 (sudden)
Efter seger kommer förlust. Lite så har vår säsong sett ut denna säsong. Vi har sällan haft förmåga att följa upp en vinst med ännu en vinst. Inte haft förmågan att rida vidare på en liten framgångsvåg. Hela tiden tillbaka till ruta ett, på något sätt. Två steg fram, två steg bak, två steg fram, två steg bak. Det var därför med rätt små förhoppningar jag inväntade mötet med Vita Hästen på bortaplan. Naturligtvis började det med en motgång direkt. Och en till. Och en till. Efter knappa sex minuters spel hade Hästen bekvämt fått segla iväg genom två mål i powerplay.  Då kändes det lagom kymigt. Då kom den stora ångesten svepande igen. Som en våt filt. Allt var som vanligt, igen.  Men, under över alla under, vi kom tillbaka in i matchen. Detta genom ett riktigt slumpmål signerat Anton Mylläri. Även det ett mål i powerplay. Anton avlossade stora kanonen från blålinjen och pucken seglade in bakom Hästens målvakt. Tydligen träffade pucken något, eller någon, på vägen fram och ställde Pontus Sjögren i målet. Men vem bryr sig? Äntligen lite medflyt. Kul!

Inför den andra perioden var jag lagom hoppfull. Kanske vi skulle kunna gneta oss till en poäng om vi bara orkade stänga ned Hästens offensiv. Oj, vad fel jag fick. Fast på ett positivt sätt. Vi behövde knappt spela i egen zon under den andra perioden. Istället var det vi som tog tag i taktpinnen och öste på offensivt på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort på bortaplan denna säsong. Hästen fick slita för att försvara sin uddamålsledning. Redan efter fem minuter tog Hästen timeout men det hjälpte föga. Gulsvart bara ångade på och belönades med ett powerplay där Fredrik Johanson stänkte in kvitteringen på en magnifik framspelning av Christopher Fish

Resten av perioden fortsatte i samma andra. Vi anföll, skapade chanser, och Hästen slog ifrån sig. Tanken slog mig. Tänk om vi i laget hade haft en Anton Holm! Grabben i SSK som smäller in mål i parti och minut. Eller en Malte Strömvall! En spelare som hänger var tredje chans. Eller varannan. Eller varje chans som dyker upp. Lite som Stefan "Loppan" Hellqvist. Osynlig i 59 minuter av 60 men när man summerar matchen/er har han hängt två baljor. 

Som tur är har vi en Christopher Fish som sadlat om till playmaker och framspelare av rang. Först den suveräna framspelningen till 2-2. Sedan det makalöst smakfulla förarbetet till Niklas Lihagens mål i sudden. Man bugar,bockar, och tackar för uppvisningen. 

Men, visst satt man med darr på läppen och befruktade det värsta i slutet av den tredje perioden. Hästen fick chansen att spela fem mot fyra med knappa två minuter kvar av perioden. För många spelare på isen för Gulsvart! Det hade varit riktigt nattsvart att torska matchen på en sådan utvisning och efter en så väl genomförd bortamatch. Lyckligtvis fick Hästen lite gummiarmar när läget bjöds och lyckades inte förvalta den bjudningen. 

Två segrar i rad! Man tar sig för pannan, slår sig för bröstet, nyper sig i armen. Ja, det är sant. Två jävla segrar i rad! Nu är vi på gång...

Förstår när vi får in lite förstärkning i truppen. En kille med lite näsa för målet. Då blir vi att räkna med i kampen om platserna åtta till tolv. Sanna mina ord. 



15 januari 2017

Nya spelare in?

Vi behöver lite mer jävlars anamma...


Allt sedan VIK Support överlämnat sina insamlade pengar har vi supportrar gnytt och klagat över att det inte händer något på värvningsfronten. När dessutom beskedet kom häromdagen att ett sponsormöte genererat mer pengar till värvningspotten ökade klagosången. Jag har förståelse för detta. Naturligtvis vill vi alla se ett nyförvärv som kommer in i truppen och ställer lite frågor till övriga spelare. Frågan är dock, som vanligt, om det finns just den, eller de, spelare som vår sportchef Andreas Appelgren så hett åtrår. 

Röra om lite
Vad jag förstår siktar "Äpplet" på att plocka in tre spelare till den befintliga truppen. En back, en center och en mer renodlad avslutare. Nu är det inte vilka dussinlirare som helst som ska handplockas. Nej, här handlar om att hitta exakt rätt till varje position. Vi pratar nu inte om breddspelare. Vi pratar om spelare som ska göra skillnad. Spelare som genom sin närvaro sätter lite sprutt på övriga truppen. Spelare som under träning och match visar att det gäller att prestera för att få spela. Latoxar gör sig icke besvär, typ. 

Bättre konkurrens
Med några nya spelare in i truppen uppnår även tränarna ett önskemål om större konkurrens i truppen. Plötsligt måste spelare som tidigare närmast varit givna i startuppställningen slita lite extra för att få speltid. 

Lihagen
Angående nyförvärv. Vi har ju redan ett potentiellt nyförvärv som just nu står utanför laget. Tänker på Niklas Lihagen. Låt oss drömma för en kort stund. Förstå om Lihagen tänder till när han åter för chansen i laget. Känner sig motiverad, revanschsugen, lite lagom förbannad, och plötsligt hittar en väg tillbaka till sitt spel. Vilket välkommet tillskott. Kostar dessutom inte en spänn ur värvningspotten. 

Back som spelar skadad
Anton Mylläri får för tillfället rätt mycket skit för sitt spel. Frågan är hur mycket skit han förtjänar med tanke på den skada som han bevisligen brottas med inför var match. Är det möjligen så att våra tränare ställer för stora förväntningar på hans spel. Att Anton, trots sitt handikapp, ska hitta det spel som gjorde att föreningen månade om att snabbt skriva nytt kontrakt under förra säsongen? Ska jag vara ärlig har den gode Anton haft en tuff säsong redan från första skär. Det har helt enkelt inte klaffat. Han har aldrig hittat tillbaka till den förträffliga form han hade innan den olyckliga knäskadan. Det finns en enorm uppsida i Antons spel som ännu inte kommit fram denna säsong. Mycket tråkigt.

Här ovan två spelare som kan så mycket mer än de haft möjlighet att visa denna säsong. Förstå om Anton och Niklas kommer igång igen. På riktigt. Hittar formen. Det är banne mig som två nyförvärv.

Synergier
Vad ska vi då förvänta oss för effekter av tänkta nyförvärv. Framför allt att det blir lite nyordning i truppen. Att det tillförs någon form av ny energi. Att våra tränare får möjlighet att hitta nya uppställningar som kan generera mer poäng. Hitta en bättre balans i lagdelarna, helt enkelt. Med nytillskott av spelare öppnas dörren för att få igång spelare som just nu trampar vatten. Inbillar mig helt enkelt att övriga spelare i truppen tycker det är stimulerande med lite nytt blod i truppen. Vardagen för våra spelare blir kort sagt lite mer spännande. I allt från snacket i omklädningsrummet till spelet på isen.

Så, nu är det bara för "Äpplet" att leverera. Slovak, tjeck, finne, dansk, eller svensk, Spelar ingen roll. Då vi av erfarenhet vet att nya spelare behöver några matcher för att acklimatisera sig är det inte läge att vänta. Fram med plånboken nu kära Sportchef!



Vilket jävla magplask!

Tingsryd - Västerås - Årets magplask för Gulsvart!
Tingsryd - Västerås 7-1
Nej, jag hade inte högt ställde förväntningar inför mötet med Tingsryd. Nej, jag förväntade mig inte en genomklappning. Ja, jag inbillade mig att vi skulle kunna kampa om poängen.  Jag fick både fel och rätt. 

Inledningsvis, hela första perioden, var vi med i matchen. Jag skulle kunna drista mig till att vi var aningens bättre än Tingsryd. Detta följdes upp med en stabil inledning av den andra perioden. Men efter ganska precis halva den andra perioden hände följande:

Swehockey

Detta inträffade ungefär samtidigt som sändningen via Cmore dog. På något sätt logiskt. Tingsryd lyckades med konststycket att smälla in tre puckar på mindre än två minuter. Som om inte detta var nog drog vi på oss en utvisning som Tingsryd  kunde utnyttja fram till 5-1. Ett målresultat som inte alls speglat matchbilden fram till halva den andra perioden. 

Faktum är att vi spelade rätt stabilt. Att det såg "lite lovande" ut. Att det grodde en liten förhoppning om att vi skulle kunna ta poäng. Men allt detta grusades inom loppet av några minuter. Sedan var matchen död. 

Att Tingsryd sedan lyckades peta in två mål till i den sista perioden var fullkomligt logiskt denna kväll. De behövde in princip bara lägga pucken mot mål så gick den in. 

Om jag försöker summera matchen vill jag inte påstå att Tingsryd var sju gånger bättre än oss, spelmässigt. Sanningen var nog att det i femtiofem minuter var en spelmässigt jämn match. Om vi tar bort det som hände mellan matchminut 30 till 34 i den andra perioden, vill säga.

Hur i hela alla sin dagar kan det bli som det blev? I tre matcher i rad släpper vi inte in mer än ett mål under sextio minuter. I tre raka matcher har försvarsspelet varit närmast felfritt. Så kommer detta! Jag tycker mig ana en förklaring i det som Christer Olsson säger efter matchen. Det låter banalt, det låter klyschigt, men är ack så sant. För ett lag som vårt, som kämpar om överlevnad i varje match, varje byte, varje situation ute på isen, finns inte utrymme för minsta misstag. Vi är inte ett lag som kan skaka av oss motgång, borra ned huvudet, och komma igen, lägga in en högre växel, gasa på för att komma ifatt. Tvärtom är vi ett lag som är oerhört beroende av att alla spelare hela tiden tar exakt rätt beslut så att varje handling föder ny positiv energi.

Idag orkade inte spelarna följa stallordern, matchplanen, och genast brast strängen. Korthuset rasade ihop. Ett misstag födde nästa och nästa, och nästa, och plötsligt var det över. Jag har sett flera andra lag rasa ihop denna säsong. På ungefär samma sätt. Vita Hästen, Oskarshamn, Modo, AIK, Almtuna. Gemensam nämnare. Alla är lag med dåligt självförtroende. Lag med spelare som stundtals inte klarar av att hantera allvaret, anspänningen, kravbilden, och plötsligt faller igenom i allt det som ska utföras på isen.

Så här i efterhand försöker jag se nyktert på raset. Visst, det svider i hjärtat när man ser eländet men samtidigt är det bara en förlust. Kanske det känts än värre om vi varit med i matchen fram till slutet men torskat på ett uddamål. Att vara nära men ändå förlora är banne mig än värre. Det finns trots allt olika grader av helvetet. 

Min naiva förhoppning är att denna insats nu ska föda en eld inom varje spelare. En eld som kommer brinna intensivt och påtagligt till mötet mot AIK. Jag förväntar mig en spelartrupp som vill ha revansch och på ett eftertryckligt sätt visar att de inte vikt ner sig för gott redan nu. 


Matchfakta - Swehockey





11 januari 2017

Seger mot IKO - trots svag spelmässig insats!



Västerås - Oskarshamn 2-1
Jag vill inte påstå att Gulsvart kom ut fullpumpade med energi och självförtroende efter två raka matcher utan förlust. Istället var det lite lagom avslaget och försiktigt. Som tur var ville inte heller Oskarshamn dra upp något vidare tempo i matchen. Det var helt enkelt en rätt dålig match rent spelmässig som vi bjöds på. Skotten 4-3 till hemmalag efter den första perioden underströk att det inte var någon vilda-västern-hockey som spelades. 

Om man hade förväntningar på att Gulsvart skulle komma ut med bättre energi till den andra perioden blev man djupt besviken. Istället var det Oskarshamn som tog tag i taktpinnen och omgående smällde in en ledningspuck fram till 1-0. Sedan följde en hemsk period där Oskarshamn åkte åttor runt hemmalaget och dominerade närmast fullständigt. Dominansen var så kraftigt att Christer Olsson tvingades ta en time-out redan efter sex minuters spel. Då hade IKO avlossat sju skott mot Lundberg. Vi själva hade fått iväg ett(1) skott mot IKO:s bur. Som tur var spelade återigen Henrik Lundberg äckligt stabilt och vägrade släppa förbi sig fler puckar i den andra perioden. Skotten vanns av Oskarshamn med 14-6.

Inför tredje perioden var jag nöjd med väldigt få saker i spelet. Nöjd med endast ett insläppt mål. Nöjd med att boxplay fungerade. Nöjde med målvaktsspelet. Väldigt missnöjd med den närmast totala avsaknaden av offensivt spel. Det blev därför närmast ett antiklimax då Hampus Larsson klev fram omedelbart i tredje perioden och hängde in kvitteringen till 1-1. Det var minst sagt oväntat. Om vår insats höll lågvattennivå under andra perioden så vill jag påstå att laget fick upp nästan strax ovan vattenytan i den tredje. Spelmässigt en hygglig period. Vi höll jämna steg med Oskarshamn ända fram till slutsignalen. Detta utan att något av lagen visade speciellt mycket briljans i sitt spel.

Med tanke på lagets rätt tama insats kände jag mig nöjd med att det överhuvudtaget blev poäng. Dock hade jag inte högre tankar om möjligheten till mer än just en poäng. Men, där blev jag lurad. Efter en ganska händelsefattig sudden lyckades vi, äntligen, vinna en straffläggning! Henrik Lundberg gjorde vad han kunde och räddade vilket gav Lucas Zetterberg chansen att bli matchvinnare. Unge Zetterberg briljerade med två otroligt snygga straffar och därmed bärgades två sköna poäng.

Trots en stundtals stapplande offensiv har nu Gulsvart tagit sig igenom tre omgångar utan förlust under full tid. Laget har skramlat ihop sex av nio möjliga poäng. Det är ju inte alls så uselt!

Laget har snittat ett(1) insläppt mål på de tre senaste matcherna! Det är jävligt bra!

Under matchen mot Oskarshamn fanns det inte så mycket att glädjas åt rent spelmässigt, om jag uttrycker mig försiktigt, men, det fanns ljuspunkter värda att lyfta fram nu i efterhand:

- Lucas Zetterberg. Fått mycket förtroende i powerplay och där stänkt in mål. Däremot varit rätt osynlig i spelet fem mot fem. I matchen mot Oskarshamn tycker jag han bröt ny mark. För första gången tycker jag han tog för sig på ett riktigt bra sätt. Såg stark ut i många situationer på isen. Bestämd. Smällde på. Var aktiv. Har man dessutom skramlat ihop sexton poäng och ligger trea i den interna poängligan, så har man gjort många saker bra.

- Hampus Larsson. Så underbart att se hur Hampus tar för sig allt mer i alla situationer ute på isen. Hur han vågar ta kliv även i det offensiva spelet. Fick hänga en kasse mycket välförtjänt. Har under hela säsongen visat en väldig jämnhet i sitt spel. Jag upplever honom som vår bäste back för tillfället!

- Simon Karlsson. Borta från spel en räcka av matcher. Kliver in och agerar väldigt lugnt. Trots att han ibland vill överarbeta vissa situationer i egen zon gillar jag det jag ser. Här har vi en back som vågar hålla i pucken och leta kreativa lösningar. Kan bli riktigt bra om han får spela in sig ordentligt efter sin skada.

- Henrik Lundberg. Kommentarer överflödiga!

I övrigt anser jag att Markus Bergman i mångt och mycket är ett fynd. Mycket spelare för pengarna, om man säger så.

Kul även att C Olsson släppta in "besten" Douglas Alenbring i boxplay. Fick briljera med några rejäla bröstvärmare. 

Plötsligt tycker jag vi har backar som räcker och täcker! Vi har sannerligen styrt upp defensiven rejält. Nu återstår resten. Hur i hela friden man ska få igång offensiven? Men, det är som man säger en helt annan femma. In med Lihagen nu. Gissar att han är rejält spelsugen...

Tack för kaffet..



8 januari 2017

Bänka, sportchefer, Bromé och Frycklund!


När folket får bestämma! Min lilla enkät ger ett entydigt svar, bänka spelare som inte presterar!

-----------


Såg att frågan om dubbla sportchefer kom upp på Gurkburken under dagen. Återigen funderas det över nyttan med att ha två personer på en tjänst! Slängde upp en frågeställning på #twitter och fick ganska omgående ett svar:



Ska jag vara helt ärlig hade jag själv inte riktigt full koll på varför man valde att tillsätta två sportchefer. En anledning påstods vara att Patrik Zetterberg tillsattes för att blidka opinionen. Kanske har föreningen missat att tydliggöra tanken med två sportchefer så vi vanliga dödliga begriper!

---------------


Mathias Bromé
Som bekant spelar gamle VIK-bekantingen i Mora numera. Där går det bra. Så bra att unga Mathias numera kan ses som en riktigt stabil poänggörare på allsvensk nivå. Faktum är att han går mot sin bästa säsong, någonsin, när det gäller poäng och mål. Följde delar av matchen mellan IKO och Mora igår. Mathias låg bakom 1-0 samt delaktig  i Moras 2-0. Han bara kör!

Bromé frispelar kompis fram till 1-0!


Mathias får andra-assist på klapp-klapp-mål i powerplay!


Mathias och Mikael Frycklund spelade som bekant en säsong i Asplöven. Redan där började Mathias producera mer poäng och mål än tidigare i VIK. Frycklund hade det lite tyngre i Asplöven vad det gäller poängutdelningen. Till denna säsong valde Västerås att locka hem Frycklund medan man inte visade något intresse för Bromé. 

Tendens håller i sig. Bromé är den som fortsätter utvecklas mest när det gäller poäng och målgörandet. 

När jag pratat med Bromé om varför han tycks utvecklas så mycket mer nu i sitt spel är svaret enkelt: - Har  fått större förtroende, mer istid, och får spela i alla spelformer!

Framför allt får han spela på det sätt som passar honom bäst. I den roll som han känner sig mest bekväm i. Bromé är ingen "gnuggare", han är en lirare. Hos oss fick han mest speltid som "energispelare" och skulle störa motståndare. Både i Asplöven, och nu Mora, odlas istället hans kreativa spel. Och, det ger tydligen utdelning. Så kan det gå.

Lite mer statistik:

Säsongen 15/16


Hittills 16/17 

Hittills 16/17 


Det om detta!

7 januari 2017

-Bänka den djäveln! hörs ibland från läktarhåll...

Bänkad



Detta inlägg tänker jag tillägna frågeställningen som nu aktualiserats i vårt eget lag, Gulsvart. - Att bänka spelare! 

Under innevarande säsong har jag själv, likt många andra, sett spelare i laget som stundtals uppträtt håglöst ute på isen. Lite gam-nackar till höger och vänster. Naturligtvis avhängigt med hur matcher utvecklats. Med två minuter kvar och underläge med ett par kassar kan man köpa en och annan gamnacke. Men inte annars. I allt övrigt vill vi alla se spelare som in i det sista kör så det ryker eller "ända in i kaklet" som det ibland uttrycks.

Nåja. Åter till temat - att bänka spelare

Onekligen ser vi nu ett exempel på detta i vårt eget lag. Vår store härförare Niklas Lihagen har haft en tung säsong. Det mesta har gått emot. Något som alla sett ute på isen i hans agerande. I och med detta har det allt oftare hörts rop från läktarhåll om att "bänka den djäveln". Över tid har vi sett spelare som blivit bänkade i vår förening. Inte alltid sägs det rakt ut från tränare men alla förstår. Han är bänkad. Ibland händer det att tränare mer rakryggat går ut och beskriver det faktiska förhållandet. Men inte alltid. Men, vi fattar.

På vårt möte med Christer Olsson och Andreas Appelgren, där supportrar var inbjudna till att ställa frågor, togs just detta predikament upp  till diskussion. "Varför bänkas inte spelare som inte presterar?" 


För och emot bänkning
I den efterföljande diskussionen framkom argument för och emot en bänkning av underpresterande spelare. Det var intressant. Som vanligt satt jag mest och lyssnade och försökte analysera vad som egentligen sades i ämnet. Speciellt nyfiken blev jag när Christer själv försökte förklara hur han såg på det hela. Fram växte en bild betydligt mer komplex än jag först tänkt mig. Troligen mer komplex än vad de flesta närvarande supportrarna hade förväntat sig.

I grunden är/var Christer inte alls emot att bänka spelare som inte presterar. Tvärtom upplevde jag att han såg det som ett bra verktyg att använda sig av för att markera. En spelare som inte jobbar för laget ska inte vara med på isen. Ungefär så uttryckte sig Christer.

Men. Men, det finns ett aber i det hela. För att en bänkning ska bli riktigt effektiv, och gagna laget, för den inte innebära en försvagning av kollektivet! Hänger du med? Med andra ord kan man inte bänka en spelare som underpresterar och ersätta denne med en spelare som är, sämre, enkelt uttryckt!

En annan aspekt var hur belastningen på spelare, under match, påverkades av en bänkning. Om man bänkar en spelare i en formation innebär detta att en annan spelare behöver spela mer. I värsta fall innebär detta att den extra istid som läggs på annan spelare drar ned dennes prestation! Om se sker förlorar kollektivet på att en underpresterande spelare bänkas.

Det gäller att skilja på bänkning, och toppning. I slutskedet av matcher försöker coacher ofta möblera om lite uppställningar, ge olika mycket istid till formationer, beroende på läget i slutet av match. Ska en ledning försvaras eller ett underläge hämtas in. Egentligen är även detta en form av bänkning för att öka lagets prestation under en kortare sekvens av matchen. Fast det kallas toppning

Men, åter till argumenten för och emot bänkning. Christer lyfte fram problematiken med bänkning på flera sätt. Vad händer med spelare som bänkas? Klarar de av en bänkning? Blir de stärkta eller tappar de helt självförtroendet? Kan en bänkning innebära att spelaren i fråga backar än mer i prestation? 


Social verksamhet
Vi supportrar brukar ropa att "det är ingen social verksamhet" att spela hockey. Men det är just det som det är! Det är en jävla social verksamhet att få en grupp människor att samverka och utvecklas till starka individer. Detta oavsett vad vi tycker! 

Som tränare måste du med andra ord tänka längre än till enstaka dåliga prestationer innan du bänkar en spelare. Ditt beslut kan få mer långtgående konsekvenser än du kan ana. För den enskilde spelaren, för gruppen, för laget, för spelet, för föreningen.


Avsaknad av konkurrens
En annan problematik som lyftes fram är den tunna trupp som finns att arbeta med. I ett läge där han med minsta möjliga marginal kan ställa full trupp på is till match finns inte så stort utrymme för att bänka spelare. Konkurrenssituation inför match, på träningar, är helt enkelt för liten i dagsläget. Alla som tränar får spela. Vi har inte åtta backar som tävlar om att spela första backpar, vi har inte sex centrar som tävlar om att spela i första eller andralinan, osv. Vi har den trupp vi har. 

- Vi supportrar lever i den bekväma situationen att vi kan kräva både det ena och det andra utan för den skull behöva ta det minsta ansvar för eventuella konsekvenser


Christer sa avslutningsvis att när alla skadade spelare kommer tillbaka kommer det uppstå en större konkurrenssituation. Framför allt på backsidan.


Summering
Hur ska man då summera det hela? Bra eller dåligt med bänkning? I den bästa av världar har en tränare ett sådant brett material att arbeta med att en form av utslagning sker per automatik. Presterar man inte på träning, eller match, står någon annan beredd att ta ens plats i laget. I dagsläget är vi inte där. Vi har ännu för tunn trupp för att kräva bänkning av spelare i parti och minut. Vi har även väldigt många unga spelare som varje dag tar steg för att bli bättre. Unga spelare som måste få misslyckas för att våga lyckas. Börjar vi huvudlöst bänka spelare för enstaka misstag har vi snart inga spelare att ställa ut till match.

När det gäller Niklas Lihagen anser jag dock att det är ett korrekt beslut. Detta oavsett om det är en formell bänkning eller om han "bara står utanför truppen" för tillfället. Genom detta markerar Christer mot övriga spelare. Det är bra, eller, det kan bli bra. Förhoppningsvis laddar den gode Lihagen om och återkommer med full kraft när han får nytt förtroende.


Det om detta..

5 januari 2017

Vi vann, VI VANN! Fler krismöten, tack!

Swehockey



Västervik - Västerås 1-3
Ja jävlars i min lilla låda. Vi vann! Det är så man får nypa sig i bröstvårtan både en och två gånger. Jag upprepar: - Vi vann!

Nu var det inte direkt så att vi körde över våra motståndare Västervik i gårdagens match. Jag vill inte ens påstå att det var jämt spelmässigt. Rent krasst måste jag nog erkänna att det långa stunder var ett lag på isen. Nämligen Västervik. De bara körde. Och körde. Och sköt, och sköt. Radade upp chanser och vi själva fick mest ägna oss åt sarg ut och ren överlevnad. Men vad gör det? Absolut ingenting! 

Ett lag som är i vår situation handlar mest om att gilla läget. Att inse sina begränsningar men samtidigt sina förmågor. Göra det man kan bäst för stunden. I gårdagens match valde vi att fokusera på överlevnad. Att hålla oss kvar i matchen. Att hålla rent. Att inte ge bort för många bra målchanser. Att täcka skott. Att slita röv, helt enkelt.

Till lagets undsättning kom Henrik Lundberg och spelade precis så äckligt bra som han måste göra, stackaren, för att vi överhuvudtaget ska ha chans till poäng i matcher. Själv ansåg han sig inte gjort någon märkvärdig insats. Istället hyllade han laget som gav honom så bra understöd. Tycker dock han ska ta till sig allt beröm. Det ena ger det andra. Med en målvakt som spelarna känner stor tilltro till blir hela det defensiva spelet bättre, lugna, tryggare.


- Att Conny Strömberg fick trixa in en puck i nätet var ett ögonblicks feltänk av ett annars väl fungerande försvar denna kväll. Sånt som händer. Det går inte att skydda sig mot allt. Speciellt en spelare, lirare, som gör lite som han vill. Det var dessutom ytterst välförtjänt.


Jag är mest nöjd med hela lagets insats även om två, tre, spelare fick spela mer avgörande roller i detta drama:

- Marcus Bergmans två mål naturligtvis oerhört viktiga!
- Stefans Gråhns mål fram till 3-1 i tom kasse avgörande!
- Men den spelare jag vill hylla lite extra är Jonte Berg. Går in och gör makalöst bra arbete i boxplay och bidrar hela tiden med stark skridskoåkning. Hans jakt efter puck i slutet, när Västervik spelade sex mot fem, var mästerligt. Det visade på alla de goda egenskaper som vi supportrar efterlyst denna säsong. Vilja, hjärta, jävlars anamma. Allt på samma gång. Tack vara hans exempellöst uppoffrande åkning kunde Gråhns lägga in avgörande puck i mål. Magiskt bra! Man bugar, bockar, och tackar!

Samma Jonte Berg som under sin konvalescens från skada agerade julgran(!) vid entrén till en hemmamatch i mellandagarna! Bara en sådan sak.

Kul även att se unge William Wikman tillbaka i truppen. Leksandsspelaren som med sin frejdiga åkning hela tiden bidrar. Självklart även stort plus till våra unga backar i form av Hercules Horn/Hölander och August Nilsson som gjorde ett gott dagsverke.

I allt övrigt ska naturligtvis hela laget ha beröm för sitt slit denna afton. Som bekant räcker det inte om några få spelare gör sitt jobb. Alla måste bidra med det de kan. Så anser jag skedde i matchen mot Västervik. Kan man avslutningsvis dra till med "motivation slog klass" månne!

Tack för tre poäng Gulsvart!


Speltid



4 januari 2017

Vvik mot VIK

Än har vi inte gett upp hoppet...


I efterdyningar efter senaste tidens möten kommer nu verkligen in i vardagen. Match. En jädrans svår match. Vi ska möta ett Västervik som vill hitta tillbaka till spel och form. Ett lag som gått som en ångvält stora delar av serien men på sistone tappat lite poäng och fart.

I våra tidigare matcher mot Västervik har det sett ut ungefär på samma sätt. Vi har hängt med hyggligt spelmässigt men blivit utklassade i de avgörande momenten. Västervik har varit bättre på att göra mål, i alla spelformer.  

Den mesigaste insatsen var nog mötet på hemmaplan. En rätt sorglig historia där inget av lagen glänste spelmässigt, men, där Västervik återigen hade förmågan att göra det man ska göra. Mål! 

I vår bortamatch tog vi ledningen med 2-0 för att sedan rasa ihop. 

Det är med andra ord ingen enkel uppgift vi står inför. Inte minst med tanke på att vår form inte direkt är i stigande efter en matchsvit bestående av tio matcher med en(1) seger! En seger som kom hemma mot Modo.

Under försäsongen mötte vi som bekant Västervik i den sista träningsmatchen. Även då blev det torsk efter att gästerna briljerat med mål i sina powerplay.

Västervik är vårt nya boggie-team. Förr var det Sundsvall. Å andra sidan. Som denna säsong sett ut fram till nu har alla andra lag framstått som just boggie-team! Kort sagt en jävla massa "Sundsvall" i serien.

Vad kan vi då ha för förväntningar inför kvällens match? Höga, anser jag. Vi ska förvänta oss att vårt lag går in med högt huvud och tar sig an uppgiften på ett bra sätt. Något annat finns inte. Det finns inte plats för gam-nackar nu. De som inte är beredda att jobba arslet av sig för laget, för föreningen, i den situation som nu råder kan stanna på bussen. Notera noga att jag inte kräver seger. Med tanke på vårt lags mentala tillstånd måste det etappvis byggas upp en självkänsla. En tro på det man gör. En spelmässigt bra insats är en mycket god investering inför framtiden även om det blir en förlust. En investering att ta med och bygga vidare på. 

- Att sträcka vapen, ge upp, bara för att det ser hopplöst ut är inget alternativ. 


Även om vi stundtals spelat som lobotomerade trädgårdstomtar i många matcher måste även jag erkänna att vi, trots detta, varit med målmässigt. Ytterst sällan har vi blivit utspelade. Vi har haft "häng" i många matcher men ofta bjudit bort våra chanser till poäng genom egna fatala misstag. Jag vill inte påstå att vi förtjänat mer poäng än de vi nu erövrat, men, med lite medstuds kunde de varit betydligt fler.

Vem minns inte matchen hemma mot Vita Hästen. En match där vi faktiskt skapar mycket och är det spelförande laget. Hästen ser riktigt bleka ut. Vi tar ledningen, rättvist, via ett snyggt mål i powerplay. Men, vad händer? Domaren dömer att spelaren, Gråhns, stör målvakten genom att stå i målområdet! Målet döms bort. Vi tappar energi. Hästen får energi och smäller in två strutar! När man i efterhand ser på situationen är det närmast obegripligt att domaren dömde bort målet. På TV-bilderna ser man att Gråhns bakre del av skridskoskenan(!) skär linjen till målområdet! Snacka om marginaler emot!

Jag grinar eller gnäller inte genom att redovisa ovanstående exempel. Jag lyfter bara fram det typiska för ett lag i motgång. Motgång tycks föda mer motgång. På samma sätt som man hävdar att "bra lag har tur". 

- För övrigt anser jag fortfarande att HockeyAllsvenskan är sämre än någonsin tidigare. 


Jaha, det var det inlägget. Avslutar med att tippa resultat i kvällens match:
Västervik - Västerås 2-5



Sug på den


3 januari 2017

Christer möter supportrar...

Alla har inte gett upp!


Det har nu gått några timmar sedan mötet med Christer Olsson och Andreas Appelgren. Mötet där frustrerade och arga supportrar hade möjlighet att konfrontera tränare och sportchef. Ställa de rätta frågorna. Framföra sin kritik. Prata av sig sin frustration. Ställa mot väggen. Ja, allt det där vanliga som man pratar om inför ett möte av denna dignitet. 

Vem som egentligen initierade till detta möte är jag inte riktigt säker på men inbillar mig att initiativet kom från föreningen. Rätta mig gärna om jag har fel. Ibland är hänger jag inte med i svängarna, helt enkelt.

Hur ska man då försöka återberätta allt det som sades under mötet? Inte helt lätt. Det sas en hel del. Men frågan är vad som är relevant att återberätta. Vad själva konsensus blev av mötet? Ska göra ett försök men hålla mig kort då det har redan skrivits en redovisning av allt det som sas på andra forum. 


Inledning
Christer poängterade inledningsvis att han inte ville delta i en diskussion där enskilda spelare hängdes ut. Därefter bjöd han på en noggrann statistisk genomgång. Berättade om hur han som tränare analyserade olika delar av spelet:

Periodvis: 
- bra målvaktsspel
- bra backspel
- bra boxplay
- bra powerplay
- bra defensiv
- få insläppta mål

Periodvis:
- sämre målvaktsspel
- fler insläppta mål
- fler gjorda mål
- sämre backspel
- sämre boxplay

Det som framgick med stor tydlighet var att vi hade en peak runt omgång 10-15 där vi spelade bra och fick med oss en hel del poäng. Christer försökte förklara varför det gått bra och mindre bra under olika perioder av säsongen. Inte helt lätt, vill jag lova, då det är många parametrar som ska beaktas. Skador, sjukdomar, form, lånespelare, motståndare, etc.

Efter den inledande genomgången öppnades mötet upp för frågor. Och många frågor blev det. En del av allmän karaktär andra mer specifika. Huvudtemat under kvällen blev naturligt fokus kring dåliga prestationer, tabellplaceringen, återstående omgångar, eventuella värvningar, skador på spelare, ett eventuellt negativt kvalspel.

Under stundom fastnade vi i taktik-träsket där det diskuterades hur Christer ville att laget skulle spela vid vissa givna matchsituationer som boxplay, powerplay, uppspel, styrspel, forechecking och så vidare.

Den stora frågan, som intresserar de som inte kunde delta, är naturligtvis om det framfördes någon kritik att tala om. Det gjordes. Fokus på varför spelare underpresterade. Varför spelet stundtals såg så lamt och andefattigt ut. Varför spelare ibland såg uppgivna ut på isen. Varför vi tappade spelet i matcher. 

Frågor som naturligtvis blev besvärligare att besvara än de som rörde det rent taktiska. Jag lyssnade aktivt på det som sades och försökte tolka de svar som gavs. I det stora hela kände jag att Christer på ett objektivt sätt kunde gå i svaromål och redovisa sina tankar om varför det inte blev som det var tänkt. Det är bra. Men det besvärande är att om man vet varför det blivit fel, varför har man då inte hittat ett sätt att rätta till? 

Kan det vara så enkelt, eller besvärande, att det spelarmaterial vi har att tillgå just nu inte är bättre än så här? Är det skador på fel spelare som är felkällan? Har inte våra tränare lyckats motivera spelarna tillräckligt? Har vi bara haft otur? Ärligt talat blev jag inte riktigt klok på det som sades. Inte ens nu, dagen efter, vet jag riktigt hur jag ska tolka och sammanställa det hela. Man kan säga att jag själv just nu känner mig förvirrad - men på en högre  nivå! 

Den som söker enkla svar på komplexa frågeställningar blir alltid besviken. Det är oerhört komplext att förklara ett skeende med så många olika variabler. Det finns allt för många obekanta faktorer, "x" och "y", som inte går att förutse innan och dessutom svåra att tolka och analysera efteråt. 

-Ta matchen mot Timrå hemma senast som exempel. Laget kommer ut och gör en helt okey förstaperiod. Spelar med viss fart och fläkt och skapar en del chanser. Tar även ledningen med 1-0. När det är en minut kvar av den första perioden händer det som man inte vill ska hända. Faktor "x". En egen spelare bryter plötsligt den överenskommelse som finns över hur man ska lösa en uppgift. Resultatet blir att Timrå kvitterar och luften gick ur laget. 


Ett lag i desperat behov av framgång, medgång, medstuds, är ett skört lag. Ett lag som desperat suktar efter positiv energi är oerhört sårbart för minsta motgång. Vi är idag ett lag i enormt behov av medgång, medstuds, stolpe in. Varenda spelare i laget har sannolikt en så stor anspänning inför varje match, varje moment i spelet, att allt kan fallera, rasa ihop, vid minsta motgång. Det skulle kunna förklara varför skickliga spelare stundtals inte klarar av att lösa de mest fundamentala i spelet ute på isen. Varför var och varannan återkommande drabbas av gummiarmar och beslutsångest. Varför man inte lägger pucken mot mål istället för att dumpa i hörnet, varför man inte tar skott utan istället söker en passning, varför man backar av istället för att ligga på. Listan kan göras lång.

- Ett lag utan självförtroende är ett lag i nöd!


Min spontana känsla efter mötet är
-Det är inte den taktik som Christer vill att laget ska förhålla sig till som blir avgörande. Det är spelarnas förmåga att efterleva taktiken. Om ni nu hänger med i mina tankebanor. Om Christer vill att spelarna ska ligga på hårt i sin forechecking, fullfölja i närkamper, lägga puckar mot mål, då måste spelarna våga göra detta. Inte tveka. Annars blir det ingenting av det hela. Jag hyser inga tvivel om att Christer har förmågan hantera det taktiska. Däremot funderar jag över om han har förmågan att få spelarna att ta till sig de taktiska direktiven. Det handlar om att sälja in sin idé, helt enkelt. Få spelarna att köpa konceptet, typ.

- Att leda en grupp utan självförtroende är som att vandra på nattgammal is. Ett enda felsteg, felbeslut, kan få allt att krackelera, brista, och falla samman!



Misslyckande
Jag avundas inte Christer det minsta. Å andra sidan är det så här det fungerar i tränarbranschen. För all del i många andra yrken. Du har fått en tydligt uppgift, ett uppdrag. Klarar du inte av att leverera som det är tänkt blir du kritiserad. Detta oavsett om du fått arbeta med "sekunda" varor. Ur det perspektivet har våra nuvarande tränare misslyckats. Att vi ligger toksist i tabellen understryker detta faktum.  



Sluta analysera, börja leverera
Det finns enligt mitt förmenande en risk att allt för mycket analyserande blir kontraproduktivt. För mycket tid används till att granska brister istället för att hitta lösningar. Detta skrivet utifrån min egen erfarenhet som lärare. I mångt och mycket ett uppdrag som påminner om en tränares. Att vägleda, coacha, uppmuntra, styra och ställa. Även jag har i min yrkesutövning hamnat i fällan. Fastnat i analyserandet istället för att söka gångbara lösningar. Ibland har lösningen funnits given och enkel men man har inte sett den pga - analyserandet. Lite moment 22.

- Nu handlar det mycket om att kasta handväskan(!) och bara gå ut och köra! Spelarna vet vad de ska göra. Nu gäller det att göra det de vet att de ska göra. Svårare är det inte!


Hur ska jag då summera mina tankar. Är Christer rätt man att leda laget resterande säsong? Både ja och nej. Det finns argument både för och emot:

För:
- En ny "röst" kan vara som balsam för själen. Spelare som hört sin tränare upprepa samma mantra träning efter träning kan uppleva det som positivt med lite andra tongångar.

Mot:
- Statistiskt sett är det ytterst sällan ett tränarbyte ger effekt.

För:
- Ny tränare kan hitta nya sätt att presentera gammal skåpmat. Kort sagt kan en ny tränare få spelarna att göra det den gamle tränaren ville!

Mot:
- Om spelarna i laget upplever att samarbetet är bra med nuvarande tränare är det direkt förödande att byta tränare!

För:
- En förening som sparkar sin tränare visar handlingskraft. "Vi sitter inte och rullar tummarna, vi agerar". Kan fungera bra mot krävande sponsorer, supportrar, media.

Mot:
- Förening som sparkar tränare kan upplevas som att de handlar i panik och huvudlöst. Ger inget gott intryck gentemot sponsorer, supportar, och media


Men vad tycker jag då? Har jag inte en egen uppfattning? Jo, det har jag. När jag nu suttit och vägt alla argument fram och tillbaka väljer jag att ställa mig bakom Christer. Det är ett pragmatiskt beslut. Ett beslut där jag vägt för och emot med guldvåg. Jag inbillar mig att spelare i truppen är så professionella att de nu ställer upp bakom sin tränare. Att de tar sitt ansvar. Att de spelar för sin förening. Så, ja, jag står för denna min uppfattning.

Det finns även en joker i denna röra. En joker som på olika sätt kan medverka till att Christer går i land med sitt uppdrag att klara oss kvar i HA denna säsong. Tänker på Andreas Appelgren. Den mannen har en räv bakom örat. Om han är ärlig i det han säger, att han vill ha Christer kvar, då kommer han på alla sätt bistå så att Christer kommer klara sitt uppdrag!

Så, nu har jag tagit ställning i frågan och ruttna tomater finns att köpa via VIK Support! #ByggaVIK

----------------------------

Ja, detta blev inte riktigt det inlägg som några av er kanske förväntade sig. Den som vill veta ALLT som sades på mötet hänvisar jag till andra källor:

"En sammanfattning av mötet med Christer Olsson.
Olssons vädjan till fansen: Sluta bua. 
Det var en avslappnad Christer Olsson som tillsammans med sportchefen Andreas Appelgren tog emot fansen på andra våningen i ABB - arena Nord."
(Källa:)

Läs även:
"Undertecknad fick kliva rakt in i hjärtat av VIK:s verksamhet då Christer Olsson bjöd in till sitt arbetsrum i direkt anslutning till omklädningsrummet. ”Kontoret” ligger inbäddat i en distinkt doft av hockeysvett och det står ett antal skridskor inne hos coachen"
(Källa:)


2 januari 2017

Christer-möte, eller Kris-möte. Nu ska det talas ut...

Olsson och Zabel 


Under kvällen bjuder VIK Hockey in till samtal. Supportrar är välkomna att möta tränaren Christer Olsson och ventilera sina frågeställningar. Med tanke på hur många som tycker till på olika sociala medier, och dessutom tycks sitta inne på de förlösande lösningarna, ser jag fram mot ett givande möte.

Tama prestationer
Alla vet vi ju hur det ser, eller har sett ut, under innevarande säsong. Det har varit mer prutt än sprutt om man säger så. Många spelare har sett sega, trötta och rent av oinspirerade ut stundtals. Spelet, eller frånvaron av ett spel, har sått frustration från första till sista bänkrad i arenan. Det har kort sagt sett rätt uselt ut. För det mesta.

Ny tränare
Det har omväxlande ropats på ny röst i båset till att det måste värvas. På senare tid mest fokus på tränarbyte. Det är med andra ord Christer Olsson´s fel. Eller Zabel´s. De är trots allt två om saken. Vi får heller inte förglömma våra sportchefer Andreas Appelgren och Patrik Zetterberg. De ska naturligtvis också ha sig en släng av sleven. 

Förutsättningarna
Vad hade då våra sportchefer för förutsättning inför denna säsong? Först och främst tog det sin tid innan de visste huruvida det skulle bli någon ny säsong i HockeyAllsvenskan. När detta väl stod klart fick de börja bygga truppen. I bagaget fanns ett antal spelare med gällande kontrakt. Där var allt skrivet, klappat, och klart. Inte mycket för sportcheferna att göra. När de räknat ut vilka pengar som fanns kvar med hänsyn till gällande kontrakt kunde de börja värva. 

Spets och värvningar
Från Tingsryd lockade man Markus Persson. En tidigt värvning. Redan innan allt stod klart med rekonstruktionen, om jag minns rätt. Man plockade även in Henrik Lundberg från Örebro. Utan att veta säkert inbillar jag mig att där rök en stor sudd av kapitalet för värvningar. Man satsade helt riktigt på en poängspelare, som skulle bära laget, och en målvakt som skulle hålla siffrorna nere. Rätt tänkt, om ni frågar mig. Men sedan då? Tja, nu gällde det att förvalta pundet. Några spelare bjöds in på tryout. Fick visa upp sig. Även det ett bra beslut. I övrigt dammsög man division ett efter spelare som kunde växla upp i Gulsvart. Unga utvecklingsbara. Återigen en tanke god som någon annan och dessutom den enda rimlig att finansiera.

Appelgren var tydligt med sitt tänk och de förutsättning som skulle gälla: "Spelarna måste tävla och göra personbästa". Han hyste en förhoppning att de unga lovande spelarna verkligen skulle ta chansen och blomma ut i den gulsvarta dressen. 

Hur har då utfallet blivit?
- Markus Persson borta resten av säsongen pga av skada. Var strålande under försäsong och några matcher in i seriespelet. Sedan föll han tillbaka. Troligen påverkad av sin skada.
- Henrik Lundberg började försäsong väldigt svajigt. Såg inte alls bra ut. Efter ett antal matcher i seriespelet växlade han upp och blev precis den poängräddare som var tänkt. Sedan kom skadan. Och skada igen. Har inte kommit tillbaka till samma höga nivå.

Två nyckelspelare varav den ene försvann medan den andre drabbades av skador. Inget som en sportchef kunde förutse. Att tappa sin bäste offensive spelare samtidigt som den tänkte förstemålvakten skadas kan ju få vem som helst att tappa modet en aning.

Men nu kan inte allt förklaras med detta. Trots allt har vi haft många andra spelare i truppen. Spelare som av olika anledningar inte fått fart på varken sin karriär, poängproduktion, eller sina fötter. Det är någonstans där som vi ska söka svaret. Varför har inte övriga spelare lyckats kliva fram som det var tänkt. Har inte Appelgrens tankar om att "göra personbästa" nått fram och in i omklädningsrummet?


Lånespelare och egna juniorer
Under säsongen har Andreas Appelgren plockat in olika spelare på lån från andra klubbar. Utan att vara allt för negativ vill jag nog påstå att dessa lån inte fått det utfall som man önskat. Unga spelare från SHL-klubbar som inte gör skillnad i spelet. Lite mer bredd, javisst, men inte på något sätt spets. Till viss del förstår jag hur Appelgren tänker. Vi måste faktiskt ha full trupp. Vi kan inte heller dränera vårt J20-lag på spelare. De har sin serie, sina matcher, att tänka på. Det är också viktigt. 

Vet att supportrar tycker vi ska använda mer egna J20-spelare istället för att låna in unga spelare från andra lag till vårt A-lag. Till dessa hänvisar jag ovanstående rader. Det finns med andra ord förklaringar på det mesta.

Bärande spelare
Varje lag, varje trupp, har alltid ett antal spelare som man förlitar sig på ska leda laget. Även vi har den typen av spelare. Spelare med oerhörd rutin från spel på HockeyAllsvensk nivå. Tyvärr har inte dessa spelare förmått att axla rollen fullt ut. De har inte haft förmågan att prestera på en sådan nivå som jag, och andra med mig, haft rätt att förvänta sig. Varför det är, eller blivit så, är jag inte man att avgöra. Kanske är det här vi ska söka svaret till lagets svårigheter att prestera. Om fem, sex, sju etablerade spelare inte får igång sitt spel, hur kan man då förvänta sig att de ska leda laget? Den stora frågan, tiotusenkronorsfrågan, blir följaktligen: - Varför? 

Låt mig ta ett exempel. Södertälje. Ett lag som lider av samma predikament som oss själva. En usel start på säsongen. Många förluster. Spelare in och ut i truppen. I mångt och mycket väldigt lika men samtidigt, inte! SSK har nämligen något vi själva saknar. De har några få spelare som tycks leverera hur mycket som helst. Några få spelare som i slutänden kan vara skillnaden mellan ett negativt kvalspel eller inte. Tänker då i första hand på Anton Holm. En lirare som smäller in puckar i mål på löpande band! Detta trots att laget i övrigt spelar som lobotomerade i många matcher. En matchvinnare, helt enkelt. Lägg därtill Fredric Weigel, en riktigt vass framspelare, playmaker, så räcker detta långt! 

- Idag saknar vi just den typen av spelare i laget. En Anton Holm! Vår Anton Holm, Markus Persson, är som bekant borta från spel! 

Återigen säger jag att övriga spelare i laget kunnat göra betydligt bättre ifrån sig, men, tänk tanken att Markus Persson fått varit skadefri och fått leverera sina mål och poäng!

Den ende spelaren i vårt lag som för tillfället kan matcha ovan nämnda spelare är Christopher Fish. Det lite ironiska är att Stefan Gråhns, som ses som en riktigt brunkare, har varit precis lika lyckosam i mål och poängfabrikationen denna säsong. Vad det säger vet jag inte riktigt!



Nåja, Det ska bli spännande att gå på kvällens möte och lyssna till Christer Olsson. Om inte annat är det alltid bra med dialog. Förväntar mig inte några universallösningar under mötet. 

OBS! Glöm inte tomaterna!