7 februari 2016

Äntligen seger....

Swehockey



2015-12-27
Ovanstående datum är då vi senast vann en match. Helt makalöst! Hemmamatch mot Mora som vi vann med visst besvär. Dagen innan hade vi vunnit borta mot samma Mora. Två segrar som då satte stopp för en besvärande förlusttrend. Hela laget, med Filander i spetsen, trodde sig äntligen kommit ur den negativa trenden. Plötsligt andades vi alla lite morgonluft. Nu skulle det äntligen vända. Men, se så det blev. Redan i nästkommande match, borta mot Pantern, sprang vi på den berömda pumpen igen. Trots två tunga segrar mot Mora räckte detta inte till för att få fart på laget. Pantern bjöds två mål i inledningen av matchen och vi hade inte kraft, eller ork, att komma ikapp. Sedan följde alltså tio(10) matcher innan nästa seger bärgades i form av dagens viktoria mot Sundsvall. Man tar sig för pannan. Vilken märklig säsong?

Först i sin sjunde(!) match som ny tränare lyckades Appelgren få stopp på förlustsviten. Det var minsann på tiden, kan man säga. 

Dagens match mot Sundsvall präglades av två saker, som jag ser det. Ett Gulsvart som bestämt sig för att eliminera alla misstag i egen zon samt ett Sundsvall som inte riktigt hade kraft att sätta oss på några större prov, åtminstone inledningsvis. Det var en match som framfördes i ett makligt tempo. Då och då  lyckades vi etablera ett visst tryck mot Sundsvalls mål utan för den skull hota riktigt ordentligt. 

Trots det lite avvaktande spelet från vår sida hade vi denna gång studsar med oss. Och lite domslut. Via ett powerplay lyckades vi peta in 1-0 genom Matias Myttynen och när sedan Jan Urbas pillrade in 2-0 kunde jag plötsligt börja andas lite tillförsikt. 

På tal om att inte strula till det i egen zon så var detta exakt vad laget gjorde vid ett tillfälle i den första perioden. Ett "hemspel" från back till egen målvakt var ytterst nära att resultera i ett Sundsvallsmål! Det hade varit en riktigt käftsmäll mot laget om den pucken trillat in.

Genom ett elegant mål fram till 3-0 i inledningen av den andra perioden (Nick Sorkin) började jag för första gången på mycket länge tro på en seger. Men bara lite. Än fanns massor av tid att sjabbla till det. 

Som tur var lyckades vi hålla tätt bakåt fram till matchminut 51 då Markus Kinisjärvi lyckades peta in en reduceringspuck. Efter reduceringsmålet var det en ren pina att följa slutdelen av matchen. Jag satt bara och väntade på det obligatoriska hjärnsläppet hos någon spelare som på något sätt skulle bjuda in Sundsvall till ännu en reducering. Och visst var det nära, flera gånger. Men denna dag, som idag är, var det faktiskt vi som hade det omtalade flytet. Så otroligt skönt!

Spelmässigt var vi inte bättre än Sundsvall, men, det skiter jag högaktningsfullt i. I hemmamatchen mot Sundsvall dominerade vi långa stunder, men fick stryk på straffar. Idag var vi effektivare än våra motståndare. Det räckte bra. 

Jag gillar Leffe "Strumpan" Strömberg på alla sätt och unnar honom allt gott. Men just idag känns det väldigt ok att ha snuvat honom på både poäng och seger. Det kan han ha.

Att dela ut spelarbetyg efter dagens match är helt ointressant. Idag var spelarnas enda uppgift att bärga tre poäng. Ingen spelare fick falla ur ramen och tumma på den gameplan som Appelgren ritat upp. I det stora hela följde alla spelare planen och därför lyckades laget ta den efterlängtade segern. 

Till er som rynkar på näsan åt en seger mot bottenlaget Sundsvall säger jag bara: -Det finns inga enkla motståndare. Samma Sundsvall vann sin förra hemmamatch mot Vita Hästen. Ett Vita Hästen som vi själva inte tog poäng mot när vi mötte dem senast!

Jag drar en lättnadens suck över att vi, laget, äntligen fick vinna men än är det långt kvar innan det går att andas ut. Först och främst gäller att laget skaffar sig marginal nedåt i tabellen. Inget jädrans nedflyttningsspöke ska få visa upp sitt fula tryne för oss. Därefter, om allt faller väl ut, kan laget börja titta framåt och uppåt. Men först då. En sak i taget, med andra ord.

Nu kommer ett väldigt lägligt uppehåll för vårt lag. De får nu chansen att läka lite småskador och under en längre sammanhängande period anpassa sitt spel mer som Appelgren önskar. Det är alldeles förträffligt. 

Nu jävlars vänder det!


6 februari 2016

Kräftgång mitt i vintern....

Två nya tunga förluster inkasserade. Almtuna hemma och AIK på bortaplan. Närmast på schemat väntar Sundsvall. Med lagets nuvarande form är inte sannolikheten stor att det blir en vändning ens mot bottenplacerade Sundsvall. Botten och botten, förresten! Vi är själva ett bottenlag, numera. 

Genom åren har jag naturligtvis varit med om saker som varit värre än den situation vi nu befinner oss i. Degradering från Elitserien var inte munter. Konkursen inget som gjorde att man slog klackarna i taket. Förra säsongen då vi hade två chanser att ta oss till SHL, men misslyckades, svider fortfarande. 

Jämförelsevis är denna säsong lindrigare ur ovan nämnda exempel. Vi har faktiskt, hur märkligt det än kan låta, ännu chansen att avrunda denna säsong på ett anständigt sätt. Men, det börjar brinna i knutarna. Livlinorna förbrukas i oroväckande snabb takt. 

Vi ligger i dagsläget på plats tolv(12). Den sämsta placeringen någonsin i föreningens historia som allsvenskt lag. Ja, jag vet att vi var nere och vände på samma placering förra säsongen men nu är det värre. Då var det i början av säsongen med många matcher kvar att rädda ansiktet. Nu återstår knappa åtta(8) omgångar att rädda skinnet. En väldig skillnad. Det är till och med så att nedflyttningsspöket börjar anas i korridorerna!

På olika sociala forum går diskussionens vågor höga. Den fråga de flesta ställer sig är hur i all världen vi hamnat i denna brydsamma, och pinsamma, situation. En del supportrar bryr sig inte så mycket om "varför". De vill se åtgärder. Att det händer något. Andra funderar lite mer analytiskt och försöker förstå det mentala spel som pågår just nu i skallarna på alla spelare. 

Personligen är jag av den uppfattningen att man måste börja i rätt ände för att få ordning på eländet. Vad som är rätt ände är dock inte alldeles självklart. Föreningen antog att ett byte av tränare skulle vara ett lyckat drag. Detta var något som högljutt efterfrågades av många supportrar. Vi kan nog enas om att utfallet av detta blivit magert. Laget har inte direkt briljerat i sina framträdanden efter att Appelgren tillträtt. 

Det man kan fråga sig, med all rätt, är vad Appelgren kan förväntas åstadkomma, egentligen? Det var ingen avundsvärd situation för honom att komma in i. Möta ett gäng spelare med gamnackar, helt i avsaknad av självförtroende, samt tyngda av stundens allvar. Som utomstående är det klädsamt att inkludera denna problematik. 

En spelare berättade för mig att när de kommer ut på isen så vill de göra allt rätt, men, rädslan att inte göra rätt skapar en omedveten passivitet. Spelarna hamnar en halv sekund fel i alla moment. De kommer på rygg på sina motståndare. De når inte fram till den lösa pucken. Hinner inte in rätt i närkamper. Detta skapar en stress. En stress som gör att man vill göra för mycket. Istället för att lita på varandra vill man hjälpa till. När man försöker hjälpa till tappar man samtidigt markering på en motståndare. Försiktigheten, eller passiviteten, som uppstår skapar i slutänden en situation där alla spelare mer eller mindre planlöst jagar runt i egen zon för att försvara det egna målet. Hönsgården är ett faktum.

Ett tydligt exempel på detta såg vi i den andra perioden senast hemma mot Almtuna. Då kom banne mig alla spelare fel, hela tiden, på isen. Speciellt i den egna zonen. Till och med hönsen i den berömda hönsgården är mer strukturerade än vad våra spelare var då.

"Men vad fan!" kan någon tycka. "Ska det vara så jävla svårt?". Ja, det kan det vara. Det kan vara oerhört svårt att göra rätt när oron att göra fel tar över agerandet. Och det är någonstans här som Appelgren måste jobba med spelarna. Han måste på något sätt övertyga spelarna om att de kan sin sak. Att de bara ska göra sitt jobb. Inte krångla till det. Appelgren måste ingjuta mod hos spelarna. De sista spelarna behöver i rådande läge är bannor eller gap och skrik. Det spelarna, laget, Appelgren, föreningen, supportrar allra mest behöver är dock en seger. En enda seger. 

Den stora frågan är då om laget ska lyckas åka upp till Sundsvall och äntligen, efter tio omgångar, lyckas inkassera en seger. Ett Sundsvall som alltid har varit en ytterst krånglig motståndare. Ett lag som med små medel ofta lyckats hitta vägar att vinna mot oss. 

Med tanke på den senaste tidens icke-prestationer av vårt lag är jag faktiskt direkt orolig inför morgondagens match. En sak är i alla fall fullständigt klart. Att vinna är att börja i rätt ände av problematiken!

Det om detta..



1 februari 2016

Ett lag för playoff...

"I tider då det blåser emot gäller att hitta lä"



Under gårdagen passade jag på att besöka lagets träning i ABB Arena. Den som förväntat sig ett gäng gamnackar komma ut på isen med tunga steg fick definitivt fel. Det var ett glatt och harmoniskt gäng hockeyspelare som äntrade isen. Tränare Appelgren åkte inledningsvis runt och småpratade med olika spelare. Det såg väldigt avspänt och kamratligt ut. När väl övningarna drog igång var det dock fullt fokus hos alla spelare. 

Alla som någon gång hållit på med lagidrott vet nyttan med att det i allvaret finns lite bus och skoj. Precis så var det på isen. När det fanns läge passade spelare på att busa lite med varandra. Precis som det ska vara. Även om det handlar om elitidrott där mycket står på spel är det aldrig fel med lite skratt och glam. 

På ABB Arenas läktare fick jag sällskap av två kunniga representanter från VIK Support. Tillsammans satt vi och diskuterade det som hänt under säsongen samt försökte analysera orsaker. Många tankar dryftades men om vi blev klokare eller inte låter jag vara osagt. Det vi till slut enades om var att det lag som vi nu har sannolikt är mycket väl rustat för att spela viktiga matcher. Matcher av slutspelskaraktär. Matcher där man inte längre räknar poäng utan bara segrar. Jag tänker naturligtvis på playoff-matcher. Vinna eller försvinna, typ. 

Sällan har vi haft så många stora och tunga forwards som vi nu har. Vi har alla sett vad dessa herrar kan åstadkomma i offensiven när spelet klaffar. Det finns en handfull spelare som säkerligen formligen kommer älska när allt står på spel. Ta bara en spelare som Nick Sorkin. Han är den perfekte spelaren för just den typen av matcher. Alla vet vi hur överjävligt bra transatlanter kan prestera när det verkligen gäller. I Sorkin har vi en framtida matchvinnare, banne mig.

Om någon nu mot förmodan tvivlar på denna min framställning så ha i minnet de gånger, visserligen ännu få, som laget fått fart på offensiven. Då jävlars i min låda är vi tunga att möta, svåra att stå emot. Kan tränare Appelgren hitta den optimala balansen, med fingertoppskänsla sätta ihop de bästa formationerna, då blir det åka av.

I laget finns ett antal spelare som varit med förr, som stridit framgångsrikt, och fört sitt lag vidare. Gemensamt för dessa spelare är att de vet exakt vad som krävs. Lihagen är ett utmärkt exempel på detta. Tre lag har han varit med och fört upp i högre divisioner. Lihagen är en av de spelare som bidragit när det gällt som mest. Ja, jag vet. Lihagen har inte direkt övertygat så här långt, men, jag är övertygad om att han vaknar till rejält när det gäller.

Vi kan denna säsong få uppleva motsatsen till många tidigare säsonger. Ett lag som presterar som bäst när det gäller som, mest! När senast var vi med om detta? Jo, säsongen då vi gick upp i dåvarande elitserien.

Vi som var med minns resan. En misslyckad grundserie, en jobbig fortsättningsserie, playoff-matcher, och slutligen Kvalserien. Någonstans på denna väg, fylld av motgångar, vaknade plötsligt laget till och blev en okuvlig maskin. Ostoppbar. Innan vi visste ordet av hade vi nått målet, Elitserien, och vi nöp oss i armar och ben. Hur var det möjligt, hur gick detta till? En sak, en oerhört viktigt ingrediens, var att spelarna aldrig någonsin gav upp.

Ja, jag är månne både naiv och dement, men det är ett rent tjänstefel av oss alla att ge upp denna säsong...


Mot playoff....





















Fägerblad är Gulsvart...

"Att säga sanningen har många fördelar. Den första är att människor förbluffat iakttar hur naturligt man ljuger" 
[Jean Dutourd]

För en tid sedan dök det upp ett illasinnat rykte om att vår nytillträdde klubbchef, Johan Fägerblad, inte hade Gulsvart som sitt favoritlag! Problemet med denna typ av ryktesspridning är att den har en obehaglig förmåga att leva sitt eget liv. Sprids den tillräckligt länge, och långt, kan den tyvärr omvandlas till en form av sanning. Detta var något jag tog fasta på och påbörjade en egen liten undersökning för att se om det fanns någon sanning i detta påstående. 

Den som spred påståendet hänvisade till en artikel i VLT. Som ett första steg satte jag mig därför att läsa igenom alla artiklar där Johan Fägerblad förekommit sedan han tillträdde sin tjänst. Även kommentatorsfältet till respektive artikel granskades. Utfallet blev negativt i den bemärkelsen att jag inte fann något i dessa artiklar som stödde ryktesspridningen. 

Nästa steg var att kontakta en journalist på VLT, Kevin Johansson, och genom honom få vägledning i frågan. Inte heller han kunde erinra sig att något framkommit i VLT:s artiklar som bekräftade ryktet.

Som ett sista led i min egen lilla efterforskning tog jag kontakt med huvudpersonen själv, Johan Fägerblad. Jag frågade om han vid något tillfälle, sedan han tillträdde, kunde gjort ett uttalande i frågan som eventuellt kunde misstolkas. Johan var helt oförstående till detta påstående och avvisade alla sådana antydningar bestämt. 

Det närmaste "sanningen" till ryktets uppkomst jag kommit är att det vid något tillfälle funnits en kommentar till ett inlägg där VLT skrivit om klubbens nya organisation. Dock ska denna kommentar ha gällt klubbens nye ordförande, inte klubbchef. Förvirrande, minst sagt. 

Det tråkiga, som jag ser det, är att denna typ av rykten gärna dyker upp i tider av motgång. Ofta har avsändaren en egen agenda och använder ryktesspridning för att underbygga sin egen tes. En ryktesspridning som ofta är oerhört svår att bemöta. Själv tycker jag detta är både osmakligt och smutsigt. 

Jag vill inte på något sätt göra gällande att min egen lilla undersökning står för den absoluta sanningen men trots detta anser jag att ryktet kan anses som dött och begravet. Vår klubbchef är Gulsvart! 

- Alla som vid något tillfälle träffat vår klubbchef kan intyga denna min tes...

Nog om detta...