Äntligen seger....

Swehockey

2015-12-27

Ovanstående datum är då vi senast vann en match. Helt makalöst! Hemmamatch mot Mora som vi vann med visst besvär. Dagen innan hade vi vunnit borta mot samma Mora. Två segrar som då satte stopp för en besvärande förlusttrend. Hela laget, med Filander i spetsen, trodde sig äntligen kommit ur den negativa trenden. Plötsligt andades vi alla lite morgonluft. Nu skulle det äntligen vända. Men, se så det blev. Redan i nästkommande match, borta mot Pantern, sprang vi på den berömda pumpen igen. Trots två tunga segrar mot Mora räckte detta inte till för att få fart på laget. Pantern bjöds två mål i inledningen av matchen och vi hade inte kraft, eller ork, att komma ikapp. Sedan följde alltså tio(10) matcher innan nästa seger bärgades i form av dagens viktoria mot Sundsvall. Man tar sig för pannan. Vilken märklig säsong?

Först i sin sjunde(!) match som ny tränare lyckades Appelgren få stopp på förlustsviten. Det var minsann på tiden, kan man säga. 

Dagens match mot Sundsvall präglades av två saker, som jag ser det. Ett Gulsvart som bestämt sig för att eliminera alla misstag i egen zon samt ett Sundsvall som inte riktigt hade kraft att sätta oss på några större prov, åtminstone inledningsvis. Det var en match som framfördes i ett makligt tempo. Då och då  lyckades vi etablera ett visst tryck mot Sundsvalls mål utan för den skull hota riktigt ordentligt. 

Trots det lite avvaktande spelet från vår sida hade vi denna gång studsar med oss. Och lite domslut. Via ett powerplay lyckades vi peta in 1-0 genom Matias Myttynen och när sedan Jan Urbas pillrade in 2-0 kunde jag plötsligt börja andas lite tillförsikt. 

På tal om att inte strula till det i egen zon så var detta exakt vad laget gjorde vid ett tillfälle i den första perioden. Ett "hemspel" från back till egen målvakt var ytterst nära att resultera i ett Sundsvallsmål! Det hade varit en riktigt käftsmäll mot laget om den pucken trillat in.

Genom ett elegant mål fram till 3-0 i inledningen av den andra perioden (Nick Sorkin) började jag för första gången på mycket länge tro på en seger. Men bara lite. Än fanns massor av tid att sjabbla till det. 

Som tur var lyckades vi hålla tätt bakåt fram till matchminut 51 då Markus Kinisjärvi lyckades peta in en reduceringspuck. Efter reduceringsmålet var det en ren pina att följa slutdelen av matchen. Jag satt bara och väntade på det obligatoriska hjärnsläppet hos någon spelare som på något sätt skulle bjuda in Sundsvall till ännu en reducering. Och visst var det nära, flera gånger. Men denna dag, som idag är, var det faktiskt vi som hade det omtalade flytet. Så otroligt skönt!

Spelmässigt var vi inte bättre än Sundsvall, men, det skiter jag högaktningsfullt i. I hemmamatchen mot Sundsvall dominerade vi långa stunder, men fick stryk på straffar. Idag var vi effektivare än våra motståndare. Det räckte bra. 

Jag gillar Leffe "Strumpan" Strömberg på alla sätt och unnar honom allt gott. Men just idag känns det väldigt ok att ha snuvat honom på både poäng och seger. Det kan han ha.

Att dela ut spelarbetyg efter dagens match är helt ointressant. Idag var spelarnas enda uppgift att bärga tre poäng. Ingen spelare fick falla ur ramen och tumma på den gameplan som Appelgren ritat upp. I det stora hela följde alla spelare planen och därför lyckades laget ta den efterlängtade segern. 

Till er som rynkar på näsan åt en seger mot bottenlaget Sundsvall säger jag bara: -Det finns inga enkla motståndare. Samma Sundsvall vann sin förra hemmamatch mot Vita Hästen. Ett Vita Hästen som vi själva inte tog poäng mot när vi mötte dem senast!

Jag drar en lättnadens suck över att vi, laget, äntligen fick vinna men än är det långt kvar innan det går att andas ut. Först och främst gäller att laget skaffar sig marginal nedåt i tabellen. Inget jädrans nedflyttningsspöke ska få visa upp sitt fula tryne för oss. Därefter, om allt faller väl ut, kan laget börja titta framåt och uppåt. Men först då. En sak i taget, med andra ord.

Nu kommer ett väldigt lägligt uppehåll för vårt lag. De får nu chansen att läka lite småskador och under en längre sammanhängande period anpassa sitt spel mer som Appelgren önskar. Det är alldeles förträffligt. 

Nu jävlars vänder det!