30 november 2017

Kontrollerat...


Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1
Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...


27 november 2017

Bergman mot - vem? Ännu en märklig jämförelse!

Marcus Bergman 




Jan Urbas, Christopher Fish, Tom Eklund, Patrik Juhlin, Niklas Lihagen. Se där ett antal spelare som passerat revy i vårt älskade Gulsvart. Spelare med egenskaper som påminner lite om varandras. Det finns fler, naturligtvis, som spelat hos oss med liknande egenskaper men jag nöjer mig med dessa. Varför valde jag just dessa, då, kanske du undrar. Jo, ser du, jag tänkte försöka mig på att göra en jämförelse med en spelare i dagens trupp. Marcus Bergman. Vem påminner han om i spelstilen, egentligen? 

Jan Urbas kommer ni naturligtvis ihåg. Christopher likaså. Även Patrik Juhlin, konstigt vore annars. För att inte tala om väldige Lihagen. 

Men kommer du ihåg Tom Eklund? Nä, förstod väl det. Tom spelade med oss fyra säsonger från slutet av 70-talet och in på tidigt 80-tal. En mycket speciell spelare. Det var nog inte många som såg vilken potential killen hade under sin tid hos oss, men, via Björklöven i dåvarande Elitserien tog karriären fart ordentligt. Vi själva spelade i dåvarande division ett som motsvarar dagens HockeyAllsvenska. Det gick så rackarns bra för Eklund att han bara två år efter han lämnat oss fick representera Tre Kronor! Totalt blev det 30 matcher i landslaget och han fick kröna sin tid i Tre Kronor med ett VM-guld säsongen 86/87. Dessutom hann han med att bli svensk mästare med Södertälje där han spelade totalt åtta säsonger. Tom avslutade sin karriär som tränare  med leda Almtuna(2003/2005) och senare Enköping(2013/2015). Han var även ansvarig för Upplands TV-pucklag säsongen 2012/13.

Tidigare skrev jag ett inlägg där jag jämförde Jimmie Jansson med Andreas Lindh. Nu tänker jag försöka mig på en liknande jämförelse mellan Marcus Bergman och någon av ovan nämnda spelare. Frågan är bara vem som passar bäst, eller, som är mest relevant att jämföra med? Då jag faktiskt kommer ihåg Tom Eklund väldigt väl är han ett alternativ. Däremot skulle Jan Urbas, sannolikt, vara lättare då alla vet vem han är och vilken typ av spelare han var!

Det är rackarns  fint sällskap där jag nu inkluderar Bergman. Ta bara "Fish" som exempel. Där har vi en spelartyp som i mångt och mycket påminner om Bergman. En spelare som snabbt blev populär inom supporterleden för sitt framfusiga sätt på isen. Lihagen då, kanske någon undrar! Han var ju misslyckad hos oss! Jo, låt så vara, men, Lihagen hade säsonger(dock inte hos oss) där han verkligen gjorde skillnad för sitt lag på ett positivt sätt. Fråga bara supportrar till Vita Hästen eller Karlskrona!

Gemensamt för alla spelare jag nämner är att de gjort ett rejält avtryck under sin tid i Gulsvart oavsett antal säsonger. Nåja, Lihagen undantagen enligt tidigare text. 

Nåja, nu har jag kastat handsken och ingen återvändo synes. Jag behöver dock fundera lite till innan jag går åstad och fulländar mina tankegångar. Vad tycker du? Vilken spelare känns mest relevant att använda som jämförelse-objekt? Finns det någon annan spelare som skulle passa än bättre?

När det gäller Tom Eklund var en av hans egenskaper den märkliga förmågan att "klättra på sargen" för att ta sig förbi sina motståndare i offensiv zon. Han var som en ål, fast på skridskor. Benen gick som trumpinnar och det var hart när omöjligt att få stopp på karln efter sargkanten. Det var många backar som såg fullständigt uppgivna ut. De trodde de hade Herr Eklund i säcken, men, tji fick de. Mest hela tiden. Att han syntes helt orädd allt som stod i hans väg gjorde inte saken sämre. Dessutom hade samma hetsiga humör som en viss "Fish" ibland kunde visa upp. Nåja, jag återkommer med mera.

Tills jag återkommer med fortsättning tillönskar jag dig en bra dag, vecka, eller månad. Välj själv. 



25 november 2017

Nya seger mot vilt kämpande Arboga..

Marcus Dahlbom 94.23%



Arboga - Västerås 1-3
Ännu en bortaresa denna höstsäsong. Enköping, Köping, Surahammar, Arboga och Mariestad, så här långt. Trevligt värre kan jag säga. Det är lite som att komma hem varje gång fast man är på bortaplan. Man befinner sig ständigt bland vänner. De dyker upp, överallt. Små som stora, långa som korta, män som kvinnor, unga och gamla. En härlig blandning av Svartgula supportrar. Utöver det träffar man alltid andra intressanta personer och personligheter. 

När det gäller matchen mot Arboga så gestaltade sig den ungefär som matchen hemma mot Enköping. Vi började skapligt, tog tag i matchen från första nedsläpp, hade några fina chanser att göra första målet. När vi inte lyckades spräcka målnollan fick Arboga mer mod och började flytta upp spelet. Det var väl inte speciellt mycket mer att säga om den första perioden. Jämt på isen och båda lagen hade hyggliga lägen att hänga en kasse eller två.

Den andra perioden rullade på som den första. Arboga stred tappert och vi tog i utan att förta oss, såg det ut som. Det slog inte direkt gnistor om vårt spel men samtidigt bjöd vi inte Arboga på några heta lägen. Första målet i matchen kom mitt i perioden när Johan Skiöld tog saken i egna händer. Detta efter ett powerplay där vi skapat några hyggliga chanser utan resultat. Johan tog pucken från sarg, in mot slottet, och hängde in pucken elegant vid bortre stolpen. Inte mer med det. Tyvärr lyckades vi inte kapitalisera på vårt ledningsmål utan Arboga kunde omgående kvittera efter ett pucktapp i sarghörnet bakom Dahlbom. Kändes lite onödigt men inte helt orättvist sett till matchen. När vi några minuter senare drabbades av en utvisning anande man oråd. Nu fick Arboga läge att vända på steken till egen fördel. Men, tji fick dom. Nu var det deras tur att "tappa puck" bakom eget mål och plötsligt fick Marcus Bergman läge, i fyra mot fem, att vispa in pucken. Första försöket gick inte alls. På något märkligt sätt fick han tillbaka pucken för nytt försök och då gick det bättre. Smack, sa det bara och vi hade 2-1 i matchen. Återigen var Johan Skiöld inblandad, denna gång i förarbetet. 

Till den tredje perioden tycker jag att Gulsvart kom ut med en helt annan pondus och bestämdhet. Arboga hamnade gång på gång på rygg i egen zon och hade fasligt svårt att freda sig. Till slut kunde de inte stå emot och Marcus Bergman lyckades trycka in ännu en puck bakom Arbogas målvakt. Gissa vem som stod för förarbetet? Ja just det, Johan Skiöld! Med 3-1 i ryggen blev resten av perioden en lång transportsträcka mot slutsignalen. Precis som i tidigare matcher stängde laget ner matchen på ett effektivt sätt. 

Den enda dramatiken efter vårt tredje mål utspelades då Kenny Källström klev fram i mittzon och stängde för en framstormade Arbogaspelare. I mina, och många andras, ögon en klockren open-ice-tackling. Det tyckte inte domaren som belönade Källström med 2+10 för tackling mot - huvud! Det är tråkigt att det ska vara så svårt att premieras för en rejäl tackling i tider då rädslan för skador mot huvud väger tyngre. I detta fall upplevde jag att Arbogaspelaren "sjönk ihop" när han såg Källström torna upp sig. Kanske en naturlig reaktion, men, det innebar att han därmed kom in väldigt lågt i kollisionsögonblicket. Med andra ord hopplöst läge för Källström! Han kunde inte gärna "hoppa undan" i sista tiondels sekunden...

Summa summarum en stabil insats av Gulsvart i en match där våra motståndare troligen gjorde personbästa i varje byte för att hänga med. 


I och med denna seger har vi nu nio raka segrar! Det är fan i mig inte kattpiss. Oavsett serie är det jädrans bra att vinna så många matcher i följd. Det indikerar på något. I detta fallet, hävdar jag, indikerar det på att laget funnit en trygghet i sitt spel som präglar uppträdandet från första till sista nedsläpp. Stabilt, är ordet för dagen. Stabilitet. Väldigt få egna misstag över hela isen. Väldigt få gånger man bjuder sina motståndare på något gratis. Ska de ha en målchans mot oss får de minsann jobba hårt för det. 

En annan sak som gläder mig väldigt mycket är Marcus Dahlboms nyfunna stabilitet i kassen. Han ser så förbaskat trygg ut i sitt agerande. Allt hänger ihop, som vanligt. Då alla andra i laget gör rätt saker vid rätt tillfälle blir naturligtvis Dahlboms uppgift aningen enklare. Han kan släppa en och annan retur, men ingen fara. Alltid en egen spelare(back) som städar undan. Otroligt viktigt att Herr Dahlbom får bygga upp tillit till sin egen förmåga inför de matcher som stundar i AllEttan. 

I övrigt måste jag åter igen kreditera alla härliga supportrar som dyker upp i de arenor som laget besöker denna höst. I fredagens match var det säkerligen 300 västeråsare på plats och stöttade laget matchen igenom. Måste vara förbaskat roligt för spelarna att få avsluta varje match med att sjunga tillsammans med denna supporterskara! VIK Support ska ha all heder i detta. 

Till sist konstaterar jag att Marcus Bergman kan bli den målmaskin som vi som väl behöver framöver. Den kemi på isen som Marcus och Johan Skiöld visar upp lovar mycket gott.
Det om detta...

22 november 2017

Synapser och synergier..lärare och tränare..

Tränare eller Lärare?




"Synaps = platsen där ett neuron med hjälp av ett nervändslut bildar en funktionell informationsförmedlande kontakt med ett annat ..."

"Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition"

Se där ett annorlunda sätt att inleda ett inlägg! Vikarierar man som NO-lärare måste man kunna svänga sig med det mesta. Alla främmande ord och begrepp är välkomna i min vardag. Det är på så sätt jag sätter mig över mina elever. Markerar vem som vet. Vem som bestämmer..

- Alla som vet vad en synaps är räcker upp en hand! Nehej, ingen som vet! Men kanske någon kan förklara vad en synergieffekt är? Sedan skakar man medlidsamt på huvudet och suckar högt åt barnens okunskap och går vidare i texten. 

Varför skriver jag så? Tja, det finns en märklig koppling till ishockey. Eller åtminstone i ledarskapet. Man säger ibland, när man inte förstår, att det vara "rena grekiskan". Precis som eleverna i min beskrivning ovan, eller spelare i ett lag, är det av yttersta vikt att man förstår vad som menas. Om inte famlas det i mörkret. 

Känner att jag snöat in mig lite man ska försöka hitta en väg ut. Alldeles strax. Så, nu tror vet jag hur jag ska nysta vidare. 

Efter att tagit del av filmen "Inside VIK hockey" eller "Vägen tillbaka" har det kommit över mig. Insikten. Det är banne mig inte någon större skillnad att verka som tränare kontra lärare. Finns otroligt många beröringspunkter. I grunden behövs självklart någon form av ämneskunskap, men, kanske den viktigaste egenskapen är att väcka nyfikenhet. En nyfikenhet i att hitta svaren. Hur ska jag som spelare, elev, göra för att nå mina personliga målbilder. Hur kan jag bidra i en lärprocess där vi som grupp utvecklas och lär av varandra?

I min egenskap av lärare är den bästa framgångsmetoden, utan tvekan, individens egen vilja att utvecklas. Att gå bakom och knuffa på är ingen långsiktig lösning. Tvärtom kan den vara hämmande. Med andra ord gäller det att hitta nyckeln. Nyckeln som startar individens egen motor, den inre drivkraften. 

Hur gör man då det? Tja, det finns ingen generell lösning som passar till alla individer men det är just detta som är utmaningen för en ledare, tränare,lärare. En lagom kravbild är ett steg på vägen. En kravbild som är nåbar. 

Hur ofta hör vi inte tränare säga: - Vi tar en match i taget! Samma sak gäller för mig. Jag tar en lektion i taget. Efter varje lektion/match måste finnas tid till eftertanke och utvärdering. Både för elev/spelare och ledare/tränare/lärare. 

När jag nu lyssnat på Tomas Paananens snack med spelare(i filmen) känner jag igen mig i mycket. Även spelarnas reaktioner, brist på reaktioner, känns igen. En lärmiljö där man vågar uttrycka sig är en bra lärmiljö. Känner sig spelare/elever rädda att uttrycka en åsikt, en tanke, hämmar det istället utvecklingen. Grundregeln är att "det finns inga svar som är fel". Alla svar är tecken på vilja till delaktighet. Att man vill något. En tanke som yttras kan bemötas och diskuteras och i dess förlängning leda till ny insikt. Utveckling.

Som ledare/tränare/ledare gäller att ha förmågan att vara den som bestämmer utan att stänga dörrar. Att leda utan att styra. Att vara en vägvisare. Någon som pekar ut färdriktningen för både individen och gruppen men samtidigt ständigt är öppen för dialog. Dialogen skapar samhörighet. Det skapar ett "vi". 

Ett moderna ledarskap innehåller allt detta jag försöker beskriva. Ödmjukhet, lyhördhet, samt tydlighet.  Hårtorkarnas, gaphalsarnas, och tyrannernas tidsepok är passé. Den gamla tränarkulturen där en ledare var den dominerande hanen som kuvade alla som sade emot. "Är du inte med mig så är du mot mig", typ.

Den som lever i den tron att endast med gap, skrik och hot kan man hålla ordning på en grupp elever/spelare lever i en villfarelse. Under mina snart arton år i skolan har jag ytterst sällan behövt höja rösten för att åtnjuta den respekt jag förtjänar. Respekt får jag av att jag även visar respekt. Det är en ömsesidigt. Jag respekterar individen för vad den är. Utifrån den ordningen arbetar vi tillsammans mot ett gemensamt mål. Funkar rätt bra, om ni frågar mig!

Vadan denna utläggning? Som jag redan nämnt. Tycker det finns så många intressanta beröringspunkter mellan våra uppdrag. Tränarens kontra lärarens. Dessutom tycker jag, utav det jag sett och hört, att Tomas klarar av rollen som tränare på ett bra sätt. Ger mig fan på att han skulle överleva en dag i skolan!

Så var det med det. Lita svammel på kvällskvisten! Tack för titten...



19 november 2017

Andreas eller Jimmie!? Vem är "bäst"? En skakig jämförelse...

Bild på Jimmie från filmen "Inside VIK" producerad av Kevin Johansson för Hockeypuls



Dagens inlägg är ett försök att jämföra. Det kan falla platt men jag gör ett försök. Jag har inte generat mig förr när det gällt att skriva om det mesta. Inte alltid det bästa. Hur har jag då tänkt? I vanligt ordning inte speciellt mycket. Det var bara en tanke som dök upp. Till viss del påhejad av kommentarer jag hört av andra supportrar. Då dessa dragit upp gamla spelares prestationer och jämfört med dagens. Vem var bäst? Så, någonstans där tänkte jag spinna vidare. Och, ja, det är inte helt enkelt att jämföra spelare mot spelare speciellt då vi nu halkat ned en division. Men, nog svamlat, nu kör jag!

Andreas Lindh mot Jimmie Jansson - vem är bäst?

Andreas Lindh
- Kom tillbaka till moderklubben, från Hammarby, säsongen 2003-04. Spelade elva raka säsonger innan han tackade för sig säsongen 2013-14. Avslutade karriären med några matcher i Hallstahammar och bidrog till att de avancerade till division två. Spelade i Elitserien med både Västerås och Södertälje. 

Jimmie Jansson
- Kom till oss, från Kallinge/Ronneby IF, säsongen 2016-17 . Ett oprövat kort men med rykte om sig att vara lite av en friskus och offensivt lagd. Samlade ihop 25 poäng på 35 matcher i Kallinge varav åtta mål. 

Här nedan kommer nu ett antal kriterier som ska visa vem av dessa herrar som är bäst ur mitt mycket subjektiva perspektiv:

Fysik:
Jimmie
Längd: 187
Vikt: 82

Andreas: 
Längd: 186
Vikt: 93
Ronden vinns av Andreas 
--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan
Jimmie:0.24
Andreas: 0.19

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:
Jimmie: 0.67
Andreas: 0.18

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Bäst plus/minus en säsong
Jimmie: + 15 säsongen  2013-14 HV71 J20 
Andreas: + 23 säsongen 2008-09 i Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns av Andreas
--------------

Kan vi redan här skönja något som skiljer? Min reflektion är att Andreas framträder mer som en utpräglad defensiv back medan Jimmie är mer offensiv. Men, vi går vidare..


Mest utvisningsminuter en säsong
Jimmie: 50 säsongen 2010-11 Hudiksvall J18
Andreas: 144 säsongen 2003-04 Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns överlägset av Andreas!
--------------

Men hallå, kanske någon tycker nu. Hur kan man vinna då man drar på sig en massa utvisningar. Det är ju inte bra för laget! Lugn nu, säger jag. Det är jag som bestämmer reglerna.

Minst utvisningsminuter en säsong som senior:
Jimmie: 10 säsongen 2014-15
Andreas: 30 säsongen  2010-11
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Skridskoåkning:
Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas: +++ av fem möjliga
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Teknik puck/klubba
Jimmie:+++ av fem möjliga
Andreas: +  av fem möjliga

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Förstapass ur egen zon:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: + av fem möjliga
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Rensa bort runt eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Jävligt elak mot alla motståndare nära eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Tacklingar:
Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas:+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Överfall:
Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Skott/slagskott
Jimmie: +++
Andreas:+++

Ronden bedöms som oavgjord
--------------

Kultstatus:
Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga
Ronden vinns av Andreas
--------------

Pådrivare i laget:
Jimmie: +++++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden bedöms som oavgjord
--------------


Så, det var lite olika kriterier som jag nu kommer använda för att summera det hela. I mångt och mycket tycker jag att Jimmie Jansson påminner väldigt mycket om Andreas Lindh i sitt spel. Jag skulle vilja påstå att Jimmie är en "Andreas light", på något sätt. Samma frejdiga, friska, tag ute på isen men utan riktigt samma övertoner. Precis som Andreas gjorde förr kan Jimmie göra nu. Det vill säga, jaga iväg som en skenade älg över isen för att "proppa" en motståndare. Men det blir inte lika våldsamt efterspel med matchstraff och avstängning som följd. Nu vill jag inte påstå att detta var Andreas signum, att spela fult och vårdslöst, men då och då hemföll han till detta. Inget av detta har jag ännu sett hos Jimmie, men osvuret är bäst.


Jag minns några händelser som visar hur Andreas kunde spela då han klev utanför regelboken, och det med råge. 

- Hemma mot Rögle. Kenny Jönsson tar pucken bakom eget mål. Börjar åka mot sarghörnet för att ta fart upp mot mittzon. Andreas ser detta och tänker att "nu jävlars ska han få åka", och tar fart ned mot samma sarghörn från sin position vid offensiv blå. Vi är många som ser vart det är på väg att barka och "hela hallen" håller andan, känns det som. Två expresslok som är på väg att mötas. Den rutinerade Jönsson ser dock att Andreas är i antågande, i ögonvrån, och lyckas med minsta möjliga marginal vrida sig undan när det andra loket, Andreas, kommer farande. Andreas rammar sarg och plexi så det hörs till Sala, domaren sväljer pipan, publiken står tyst, och Kenny åker iväg, oskadd! Det hela slutar med att Andreas utvisas för boarding trots att han nästan enbart träffade sargen, av en märkbart tagen domare. 

- Hemma mot Mora i en kvalseriematch. Vi leder med 2-1. Mora kommer från Elitserien och ska rädda sig kvar. Då, i andra perioden, hamnar Andreas i dispyt med motståndare. Spelet avstannar. Allt tycks vara över. Då händer det. Andreas "skallar" sin motståndare och får fem minuter i syndabåset. Mora stänker in tre(3) mål och vinner slutligen matchen!

- Säsongens första match. Vi möter Timrå. Första bytet(!) för Andreas. Han skrinnar upp från egen zon(!) och ska stoppa/pincha ett uppspel vid motståndarnas egen blå. Kommer alldeles fel in i situationen med hög fart. Träffar Timråspelare på hakan med armbåge. Det blir "God natt" för Timråspelaren. Det blir "Hej då" för Andreas som belönas med matchstraff och avstängning. 

Andreas var som allra bäst när han spelade precis på "gränsen". Då var han briljant i sitt defensiva arbete. Han satte formligen skräck i alla forwards som kom in på hans domän. Han var ett fysiskt praktexemplar och tycktes rå på allt och alla. Vi minns även hur vi upplevde att Andreas tappade sitt spel när han utsågs till "C" säsongen  2009-10. Att snacka med domare var inte riktigt hans grej :)

---------------

Jimmie då? Som jag redan skrivit ser jag många likheter mellan Jimmie och Andreas. Men vem vann då? 

Om man summerar alla kriterier:
Jimmie: 6 vunna
Andreas: 8 vunna
Oavgjorda: 2


Vem som vann vete sjuttons då mina kriterier är lite svårbegripliga. Men låt mig säga så här:
- Andreas var en elak, tuff, defensiv back som helst inte skulle hantera puck. 
- Jimmie är en friskus som inte räds att sätta emot när det behövs, men, kan även hantera puck och klubba i egen zon utan att vi på läktaren får andnöd. 

I den bästa av världar skulle vi haft en Andreas och Jimmie i samma backpar. Det hade varit närmast optimalt. Den Onde och den Gode. Knoll och Tott. Ler och långhalm. Helan och Halvan, osv. 

Som ni märker är jag ytterst ambivalent och kan inte bestämma mig. Jag misstänker att Jimmie kan bli en ny Andreas Lindh, nå samma status, utan att för den skull behöva sitta allt för många minuter i utvisningsbåset(ett eller annat matchstraff får dock ses som meriterande). Vill man nå kultstatus får man offra sig lite.

Kort sagt, jag gillar Jimmie, både som person och spelare, och ser i honom en spelare som i allra högsta grad kommer bidra till vår föreningens sportsliga framgång. Den som är av annan uppfattning får stå för det men har naturligtvis alldeles käpprätt fel!

(För övrigt vill jag bara påpeka att Andreas Lindh borde fått extrapoäng för den fula cykel han använde till resor fram och tillbaka till träningarna)

Tack för besöket...

18 november 2017

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2
Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1
Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1
Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2
I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

17 november 2017

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?


Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:
Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!


15 november 2017

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....



"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!


Borlänge - Västerås 1-4
Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3
16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)
Västerås - Köping 4-1
47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)
Borlänge - Västerås 1-4
11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)
37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)


Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 
4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 
- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 
- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!


10 november 2017

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!


Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...



9 november 2017

Förkrossande överlägset mot Sura..



Västerås - Surahammar 7-1
Det var kattens lek med råttan. Klasskillnaden så stor att det närmast blev löjligt. Där vi gått fram, där laget vuxit, där har Surahammar backat i samma utsträckning. Att lagen ens en gång spelar i samma divison pekar på styrkeförhållandena i dagsläget. Jag är uppriktigt orolig över Surahammars fortsatta överlevnad. Betänk att under de senaste säsongerna har de dansat på ytterst tunn lina och klarat sig kvar via kval. Vid dessa tillfällen har man förstärkt laget med spelare från länet som spelat färdigt i sina respektive klubbar. I våras klev Oscar Pettersson och Kevin Weiskog in och räddade föreningen kvar i ettan. 

Dessutom tillsätter man nya tränare utan större erfarenhet istället för att lyfta upp och ta hjälp av Tomas Sjögren som finns i föreningen(juniortränare). Tomas som tidigare tränat lag på SHL-nivå samt Visby/Roma och Surahammar(!) i ettan.  För mig mycket märkligt. Jag är rädd för att Surahammar kommer försvinna från hockeykartan om det blir degradering till division 2!


Matchen då? Som jag skrev inledningsvis blev det aldrig någon match. I vårt tidigare möte med Surahammar, omgång tre, var laget forfarande fyllt av tilltro till sin egen förmåga och spelade jämt med oss i halva matchen. Igår, tja, då kom de ut på isen som ”våta kalvar” och såg mest ut att vilja åka hem. Trots att de fick chansen till ett powerplay redan efter två minuter och en liten ingång i matchen hjälpte detta föga. Det var i stort sett enda gången på hela matchen(!) som de kunde hålla pucken i vår zon längre än 10-15 sekunder. Skottstatistiken blev förödande överlägsen trots att många skott blockades eller gick utanför. 

Inför den sista perioden, med ledning 7-0, kände jag sådan empati för våra motståndares underlägsenhet att jag hoppades Gulsvart skulle dra ned på tempot och inte göra så många fler mål. Trots allt hyser jag stor respekt för att Surahammar, med ytterst små medel, lyckas bedriva hockey på denna nivå. För länet vore det direkt förödande om ännu en klassisk förening skulle hamna på riktig dekis!

Turligt nog för Surahammar blev det lite som jag önskade. Gulsvart drog ned lite på gasen och spelade av tredje perioden mer på en skridsko. Trots detta fanns det en handfull riktigt bra lägen att utöka ledningen. Istället fick nu Surahammar ta med sig att de vunnit den sista perioden mot serieledarna. Det unnar jag dem verkligen. 

Sett till vårt eget spel fortsätter jag glädjas över att allt ser lite bättre ut. Från första till sista nedsläpp. Slarvet i egen zon var minimerat, nästan. Självklart dyker det alltid upp någon enstaka situation där man tappar fokus för ett ögonblick. Så även denna match. Men jämfört med tidigare under säsongen är det stor skillnad.

Vi har blivit mycket bättre på att hantera vår eget spel när motståndare envisas med att inte anfalla. Det finns en annan trygghet, ett lugn, i det alla gör på isen. Igår dyrkade man ständigt upp Surahammars igelkottförsvar något vi hade förfärligt svårt i inledningen av serien. Återigen. Laget lär sig, hela tiden, att bemästra olika scenarier på isen. Göra rätt avvägningar. Mycket bra!  Vi får aldrig glömma bort att inte många spelare i dagens trupp är vana att spela med en kravbild som finns på laget. Nu tycks de förstått och acklimatiserat sig även när gäller detta. 


Extra roligt i gårdagens match att kämpen Adam Lidström fick hänga en balja. Han gör många bra byten när han får chansen och ett mål ger alltid råg i ryggen. Även Anton Brandhammar fick hänga en strut. Roligt! Nu är det bara Hassel och Lehman som saknas i målfabrikationen, om jag inte sett fel. De får gärna bidra mot Köping på fredag!


Fullständig info om matchen - här!

Tack för besöket!







5 november 2017

Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3
Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...



Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 


Supporterbuss anländer..


Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.


Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad


Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 


Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

3 november 2017

Bilder från en träning..

Där är pucken, grabbar!


Dahlbom relaxar. Undrar när någon ska spräcka hans nolla under dagens träning.



Vätskebalansen, gäller att hålla koll



Fokus på pucken..


Följer intresserat det som händer på isen..



Fokus, fokus, fokus.


Mannen, myten, legenden - Mio

Är det denna klubba som ska leverera?


Vad finns i flaskorna?