Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Omstart med sikte på AllEttan...

"Vad stort sker, det sker långsamt; inte ens en druva eller ett fikon kommer till stånd på ett ögonblick."

[Epiktetos]

Nu är jag inte säker på att den gode Epiktetos i första han tänkte på Gulsvart när han myntade dessa visdomsord. Epiktetos var en grekisk/romersk stoisk filosof. Han föddes som slav i Hierapolis i Frygien och kom i sin ungdom till Rom där han så småningom frigavs. [Källa] Oavsett detta pekar han på något viktigt och centralt. Den som trängtar efter framgång behöver även visst mått av tålamod. Att få ett frö att växa till en fullmogen frukt kräver stor omsorg. Slarvar man på vägen riskerar man att aldrig får njuta av någon frukt. 

Till denna säsong såddes ett frö. Ett frö till något nytt. Ny division, nytt ledarskap, ny spelartrupp. Fram till nu har våra tränare med stor omsorg vårdat det växandet fröet. Det är ännu bit kvar innan det ska bära frukt. Ännu har inte allt fallit på plats. Tålamod, mina vänner, tålamod, kommer vara nyckeln. Än är laget, kollektivet, en gänglig och rank planta. 

Sett till hur laget presterat under de första elva omgångarna tycker jag mig skönja en förändring som pekar åt rätt håll. De två senaste matcherna mot Grums och Lindlöven. Två segrar. Två matcher där jag tyckte mig se en bättre balans i spelet. Mognare. Ett spel mer anpassat efter situation. Vi kunde växla mellan kreativt och destruktivt spel när så behövdes. Bra. 

Målvaktsspelet har diskuterats och kritiserats. Men är det verkligen så dåligt? 

 Powerplay, hur ser det ut?

Boxplay?

Tekningar?

Skotteffektivitet?

Utvisningar?

Det ser inte alls så tokigt ut! Dahlbom har klättrat upp i rankingen. De två senaste matcherna har hans insatser varit bra. Speciellt mot Lindlöven gjorde han några avgörande räddningar i period två som bidrog till vår seger. 

Det som inte är bra är vår förmåga att dra på oss utvisningar i tid och otid. Sannerligen är det lite märkligt att vi, som oftast är det spelförande laget, dragit på oss så många utvisningar. Varför har det blivit så? Till viss del anser jag det kan förklaras av viss nonchalans. Spelare har inte tagit det extra skär som behövts utan istället valt att jobba med klubban(hakning,slashing,tripping) Här krävs bättring då alla lag vi möter kan ställa ut en pp-formation och straffa oss. 

Skotteffektiviteten är nu på en anständig nivå. Boxplay och powerplay likaså. När det gäller tekningar är vi faktiskt, statistiskt, riktigt bra. 

Hur ser det då ut med spelet fem mot fem? Som alla minns hade vi länge urusel utdelning i spelet fem mot fem jämfört med andra "topplag" i ettan.

Här kan man skönja en klar uppryckning. Mycket bra!


Jag anser att det finns flera indikatorer som pekar åt rätt håll just nu. Kompletterar jag detta med mina intryck av de senaste träningarna förstärks jag i min tro. Laget växer. Både på individnivå och som kollektiv. Huruvida vi över tid kommer bli tillräckligt slagkraftiga för att utmana om en kvalserieplats till våren är dock ännu inte givet. 

En första intressant kraftmätning sker under morgondagen då vi möter ett toktaggat Mariestad på bortais. Ett Mariestad som hemskt gärna vill visa att de kan slå oss. Ett Mariestad som ser morgondagens match som höstens stora händelse i seriespelet.

Tack för titten..

Som vanligt är källan till all statistik hämtad från Swehockey!

Seger i Sura

Sura-Pelle

Surahammar - Västerås 0-5

Svårt att skriva när det redan skrivits spaltmeter om matchen i olika medier. Det mesta har redan sagts, dryftats, ventilerats, analyserats, och nagelfarits. Väljer därför att försöka summera mina intryck av det som redan summerats.

Tomas Paananen sa precis det jag ville höra efter matchen. Rätt saker. Bland annat att vi hade lite flyt att inte Surahammar hängde en kasse innan vi fick igång lite eget spel. Även att det kändes som om laget, spelarna, inte växlade upp. Det gick på någon form av lågväxel i närmare två perioder. Man spelade tillräckligt bra för att hålla sig kvar i matchen men inte tillräckligt bra för att ta tag i skeendet.

Något som även Alexander Lindelöf lyfte fram efter matchen.

När väl 0-1 och 0-2 kom upp på tavlan bytte matchen ansiktet. Rejält. Plötsligt blev det lite mer tempo i spelet. Lite mer energi. Lite mer fart. Lite mer anfäkta anamma. Efter det var Surahammar ett slaget lag. 

Kul för övrigt att vara tillbaka i Surahammar för att se på hockey. Minns faktiskt inte när jag senast besökte deras ishall för match. Många år sedan är det i vilket fall. En rätt mysig liten hall som håller rätt hög nivå för Ettan, vill jag säga. Trots allt har det spelats en hel del hockey på hög nivå i denna hall. Bilden av Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson på ena kortsidan fängslade mig. En svunnen epok då det vimlade av härliga spelarprofiler i svensk ishockey. Fjärran från dagens "jobba, jobba, backchecka, jobba, jobba". Tänk bara att Uno "Garvis" Örlund spelade med Surahammar 1970-1972 i division 2. 

Nåja, åter till vår match. Det var inte så mycket klang och jubel över vårt spel denna gång. Det var mer "en dag på jobbet". Ännu ett tillfälle att spela ihop formationer. Hitta ett fungerande grundspel. Någon sa till mig under matchen att det är inte lätt att spela med fart och fläkt om motparten bara försöker bromsa. Så kan det mycket väl varit. Vi får räkna med att alla lag vi möter under hösten har detta högt på sin agenda. Bromsa ned vår fart. Styra och ställa så vi inte kommer igång med ett vägvinnande pucktempo. Få oss att stanna upp, ta burskydd, och dra ned på farten i det vi gör. 

I första matchen mot Mariestad såg man samma tendens. Så länge de orkade bromsa, hålla i, få oss att spela längs sargen, var vi inte riktigt med i matchen. Bök-hockey är inte riktigt vår grej, helt enkelt. När orken tröt för Mariestad och vi började flytta pucken lite snabbare var vi klassen bättre som hockeylag. Precis som mot Surahammar denna onsdagskväll.

Kul att laget lyckades pillra in några puckar till i slutet av matchen. Alltid nyttigt med mål. Det är stärkande på många sätt. 

Som vanligt är det vanskligt med spelarkritik. Eller beröm. Alla spelarna gjorde ett gott dagsverke utan att sticka ut. Tycker dock att Marcus Bergman fortsatt ser bra ut även om han inte får så stor utdelning, ännu. Rejäl. Marcus Dahlbom gör en stabil match. Hade några knepiga lägen som han avvärjde med den äran. Inte mycket fummel med returer vad jag såg. Skönt! Bra att Alexander Lindelöf får utdelning offensivt. Bra att Kenny Källström fick hänga sin första kasse. Riktigt kul att Pontus Holmberg fick göra detsamma. Det får räcka.

Jag konstaterar att det spel vi visat upp mot Mariestad och Surahammar inte på något sätt är tillräckligt för att vi ska kunna marschera genom höstens matcher med idel triumfer. Det är nog som så att det handlar om lärdom. För var match som spelas läggs nya erfarenheter till och ger därmed utrymme för utveckling. 

Om ni orkar minnas förra säsongen så var det just avsaknaden av utveckling som präglade hela laget. Från försäsongens matchande fram till den sista ödesdigra matchen upp i Umeå var känslan att det aldrig hände något! Visst försökte våra tränare "vända på varje sten" för att hitta en väg ut ur mörkret, men, det ville sig aldrig. Vi sprattlade till enstaka matcher för att sedan åter befinna oss på ruta ett i vår utveckling. Det är min känsla.

Min förhoppning är att laget nu ska visa tydliga tendenser till utveckling. Lite bättre dag för dag, vore något att still bedja om. Ur det perspektivet tror jag vi har både rätt ledarskap och rätt spelarmaterial. 

Nu ser jag fram mot att besöka Köping på lördag!

Mål: 

0–1 (38.21) Alexander Nilsson-Lindelöf (Hampus Wallin, Jesper Cederberg), 

0–2 (39.04) Fredrik Johansson (Fredrik Hetta, Johan Skiöld)

0–3 (40.16) Alexander Nilsson-Lindelöf

0–4 (43.15) Pontus Holmberg (Niclas Lehmann)

0–5 (58.00) Kenny Källström (Robin Nilsson) spel fem mot fyra.

Skott: 20–38 (9–11, 7–17, 4–10)

Utvisningar: Sura: 5 x 2. VIK: 4 x 2, 1 x 10.

Publik: 1 710 och så jag!

Ståfräs i tredje efter impotens i två..

Tar av mig toupén och tackar för vändningen..

Jävlars i min lilla låda vad kul med hockey igen. Ja, faktiskt! Detta oavsett att vi nu lirar på hockeyns bakgård. Tredjedivisionen. Det är som man vill kräkas. Hur fan hamnade vi här? Allt är någons fel, men inte mitt, det står fullständigt klart.

Nåja, åter till gårdagens match. Inför nedsläpp var jag helt lugn. Efter första perioden aningen ur balans. Efter två perioder mentalt vilsen. Efter tre perioder välmående likt en brukspatron som precis pungslagit sina arrendatorer. Pöste och pyste av både lättnad och stolthet. Vilken jädrans gäng!

Mariestad var för mig något nytt. Säkert har vi spelat mot detta gäng tidigare. Dock något jag med bästa välvilja förträngt. Ryktesvis sades att de spelade lite "grisigt". Gärna lite småfult. Med en lagkapten som frontfigur i denna ädla disciplin. Ryktet var inte överdrivet. Det var som ett se ett BIK Karlskoga Light. Dubbelkollade matchprogrammet för att kontrollera. Fanns det någon "Wessner" dold i laguppställningen?

Mariestad stod upp bra, det ska erkännas. Lite för bra för min smak. När vi själva dessutom frikostigt som en friherre med demens delade ut små presenter i den egna defensiven, så såg det inte alls bra ut. 

0-1

Vid målet var Alexander Lindelöf lite mjuk i sargspelet bakom mål som slutligen resulterade i en överspelad Marcus Dahlbom. I sanning var det fler Gulsvarta som i just den sekvensen uppvisade mer inkontinens än konsekvens i agerandet. Dahlbom utan skuld. Vad ska karln göra? Friläge för tusan! Vi spelade alltså powerplay! 

1-1

Lyckligtvis lyckades vi komma tillbaka och kvittera till 1-1 genom Oscar Pettersson som stod rätt placerad på retur efter att Lehman skjutit. Vi spelade alltså powerplay och nu blev det mål i rätt kasse.

1-2

Men säg den lycka som varar! Drygt tre minuter senare stod vi återigen för ett impotent defensivt arbete och tillät Mariestad att enkelt peta in ännu ett ledningsmål! Pojklagsnivå, förbanne mig! Detta utan för den skull nedvärdera pojklagsspelare i övrigt.

1-3

Men nu jävlars skulle vällan vi ändå ta tag i detta. Sätta ned foten. Markera. Börja spela vårt eget spel. Visa musklerna, etc. etc. Inte då. Istället drog Douglas Alenbring på sig en utvisning för interference och gästerna nyttjade detta på sämsta sätt, för oss.

En något märklig period där vi i spelet fem mot fem såg större och starkare ut men fatala missar i defensiven, samt utvisningar, blev väldigt kostsamt. Nåväl, inför andra perioden kände jag ändå att det skulle kunna ordna upp sig. Att vi skulle kunna hänga en kasse, få lite häng, momentum,och ta över tillställningen. Hur gick det med det då? Tja, inte alls, vill jag påstå.

Andra perioden

I den andra perioden föll vi djupt ned i den fälla som Mariestad ställt ut. Istället för att försöka spela oss fram hemföll vi till någon form av "bök-och-stök-hockey" där vi inte alls var bekväma. Frustrationen spred sig på läktaren i samma takt som på isen för de Gulsvarta. 

En bild som beskriver perioden bra...

Källa:

Den andra perioden blev mest en kamp för våra Gulsvarta hjältar att hålla sig kvar i matchen. Trots att utvisningsminuterna tycktes jämt fördelade blev det Mariestad som fick chans på chans att avgöra, stänga, döda, matchen i flera powerplay. Chanser fanns. I mängd. Som tur var för oss misslyckades våra motståndare förvalta sina lägen. Ett enormt uppoffrande slit i boxplay bidrog även, naturligtvis, men i sanning, vi hade lite flyt, tur...

Fördröjning av spelet
Något som jag, och många med mig, störde oss på under matchen var Mariestads ständiga maskande vid byten. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett lag så konsekvent dragit ut på sina byten. Inte sällan uppstod någon form av polsk riksdag vi Mariestads bås innan rätt spelare kom in för spel. Något som domaren till slut ledsnade på och därför delade ut 2 minuter för delaying the game. Något som skulle visa sig straffa Mariestad rätt hårt. Riktigt bra, tycker jag. De blev bitna i röven av sin egen ful-taktik vill jag påstå!

2-3

För vad hände sedan? Jo, direkt i inledning av tredje perioden drog Mariestad på sig ännu en utvisning och vi fick spela fem mot tre! Vi fick därmed en perfekt inledning av sista perioden med ett våldsamt tryck mot våra motståndares målvakt. Visserligen blev det inte mål i powerplay men strax efter att Mariestad blivit fulltaliga vräkte Jesper Cederberg sig fram och stänkte in 2-3. Vi var med igen! På riktigt! Så gött!

3-3

Efter målet fortsatte Gulsvart sin anstormning mot Mariestad som genast drog på sig ny utvisning. Smack, pang, och 3-3. Johan Skiöld höll sig framme på en retur och vräkte sig besinningslöst fram och slog in pucken. Snacka om att offra sig för att vara på rätt ställe. Man börjar allt mer förstå varför denne lirare ständigt gjort så många poäng i sin karriär. Inte det minsta rädd om näsan, typ!

4-3

Efter kvitteringen var det bara en tidsfråga, en formalitet, innan vi skulle göra ännu ett mål. Mariestad hade nu kroknat betänkligt och hade oerhört svårt att skapa något offensivt. Segermålet kom lika självklart som en finne på näsan i tonåren. Fredrik Johansson fick tag på trissan, drev på kassen, väntade, väntade, väntade, och la in pucken så elegant. P.g.a trötthet gjorde Mariestad ett klassiskt räknefel i den egna zonen vilket gav Fredda chansen att avgöra matchen. 

Defilering

Återstående tid i perioden(ca: 5 minuter) försökte självklart Mariestad flytta fram sina trupper för att få till en kvittering men de hade inte kraft nog kvar i armar eller ben. Visserligen fick de en chans i powerplay men då visade flera spelare i Gulsvart stort hjärta genom att täcka skott och slita räv. Inte minst Marcus Bergman som enligt osäkra källor nu har ett rejält blåmärke på ett onämnbart ställe!

Sammantaget en match med flera ansikten. Vi började hyggligt men spelade slarvigt defensivt. Därefter en fas där frustrationen slog tillbaka i form av massor av boxplay. Slutligen en urladdning där spelarna gav sig själva chansen att spela den ishockey som laget faktiskt kan. Från impotens till ståfräs, typ.

Det fanns en spelare som jag lade märke till extra i denna match. Kevin Weiskog. Var han bra eller var han bra? Jäklar vad han klev fram i tredje. 

Oscar Petterson, måltjuven, fick hänga en kasse. Så bra. Då är han igång.

Fredrik Johansson drev på hela matchen och i tredje perioden gav det utdelning i form av flera formidabla byten och ett segermål.

Övriga spelare ska ha en stor eloge för den moral som uppvisades denna match. Ingen jävel med gamnacke så långt mitt öga nådde. Alla klev in på isen med en tydlig vilja att påverka, ta för sig, skapa, vända, vinna. Länge sedan jag fick bevittna något liknade i ABB Arena. Jag tar av mig min toupé och tackar allra ödmjukast för uppvisningen...

Mot Surahammar..