Nya seger mot vilt kämpande Arboga..

Marcus Dahlbom 94.23%

Arboga - Västerås 1-3

Ännu en bortaresa denna höstsäsong. Enköping, Köping, Surahammar, Arboga och Mariestad, så här långt. Trevligt värre kan jag säga. Det är lite som att komma hem varje gång fast man är på bortaplan. Man befinner sig ständigt bland vänner. De dyker upp, överallt. Små som stora, långa som korta, män som kvinnor, unga och gamla. En härlig blandning av Svartgula supportrar. Utöver det träffar man alltid andra intressanta personer och personligheter. 

När det gäller matchen mot Arboga så gestaltade sig den ungefär som matchen hemma mot Enköping. Vi började skapligt, tog tag i matchen från första nedsläpp, hade några fina chanser att göra första målet. När vi inte lyckades spräcka målnollan fick Arboga mer mod och började flytta upp spelet. Det var väl inte speciellt mycket mer att säga om den första perioden. Jämt på isen och båda lagen hade hyggliga lägen att hänga en kasse eller två.

Den andra perioden rullade på som den första. Arboga stred tappert och vi tog i utan att förta oss, såg det ut som. Det slog inte direkt gnistor om vårt spel men samtidigt bjöd vi inte Arboga på några heta lägen. Första målet i matchen kom mitt i perioden när Johan Skiöld tog saken i egna händer. Detta efter ett powerplay där vi skapat några hyggliga chanser utan resultat. Johan tog pucken från sarg, in mot slottet, och hängde in pucken elegant vid bortre stolpen. Inte mer med det. Tyvärr lyckades vi inte kapitalisera på vårt ledningsmål utan Arboga kunde omgående kvittera efter ett pucktapp i sarghörnet bakom Dahlbom. Kändes lite onödigt men inte helt orättvist sett till matchen. När vi några minuter senare drabbades av en utvisning anande man oråd. Nu fick Arboga läge att vända på steken till egen fördel. Men, tji fick dom. Nu var det deras tur att "tappa puck" bakom eget mål och plötsligt fick Marcus Bergman läge, i fyra mot fem, att vispa in pucken. Första försöket gick inte alls. På något märkligt sätt fick han tillbaka pucken för nytt försök och då gick det bättre. Smack, sa det bara och vi hade 2-1 i matchen. Återigen var Johan Skiöld inblandad, denna gång i förarbetet. 

Till den tredje perioden tycker jag att Gulsvart kom ut med en helt annan pondus och bestämdhet. Arboga hamnade gång på gång på rygg i egen zon och hade fasligt svårt att freda sig. Till slut kunde de inte stå emot och Marcus Bergman lyckades trycka in ännu en puck bakom Arbogas målvakt. Gissa vem som stod för förarbetet? Ja just det, Johan Skiöld! Med 3-1 i ryggen blev resten av perioden en lång transportsträcka mot slutsignalen. Precis som i tidigare matcher stängde laget ner matchen på ett effektivt sätt. 

Den enda dramatiken efter vårt tredje mål utspelades då Kenny Källström klev fram i mittzon och stängde för en framstormade Arbogaspelare. I mina, och många andras, ögon en klockren open-ice-tackling. Det tyckte inte domaren som belönade Källström med 2+10 för tackling mot - huvud! Det är tråkigt att det ska vara så svårt att premieras för en rejäl tackling i tider då rädslan för skador mot huvud väger tyngre. I detta fall upplevde jag att Arbogaspelaren "sjönk ihop" när han såg Källström torna upp sig. Kanske en naturlig reaktion, men, det innebar att han därmed kom in väldigt lågt i kollisionsögonblicket. Med andra ord hopplöst läge för Källström! Han kunde inte gärna "hoppa undan" i sista tiondels sekunden...

Summa summarum en stabil insats av Gulsvart i en match där våra motståndare troligen gjorde personbästa i varje byte för att hänga med. 

I och med denna seger har vi nu nio raka segrar! Det är fan i mig inte kattpiss. Oavsett serie är det jädrans bra att vinna så många matcher i följd. Det indikerar på något. I detta fallet, hävdar jag, indikerar det på att laget funnit en trygghet i sitt spel som präglar uppträdandet från första till sista nedsläpp. Stabilt, är ordet för dagen. Stabilitet. Väldigt få egna misstag över hela isen. Väldigt få gånger man bjuder sina motståndare på något gratis. Ska de ha en målchans mot oss får de minsann jobba hårt för det. 

En annan sak som gläder mig väldigt mycket är Marcus Dahlboms nyfunna stabilitet i kassen. Han ser så förbaskat trygg ut i sitt agerande. Allt hänger ihop, som vanligt. Då alla andra i laget gör rätt saker vid rätt tillfälle blir naturligtvis Dahlboms uppgift aningen enklare. Han kan släppa en och annan retur, men ingen fara. Alltid en egen spelare(back) som städar undan. Otroligt viktigt att Herr Dahlbom får bygga upp tillit till sin egen förmåga inför de matcher som stundar i AllEttan. 

I övrigt måste jag åter igen kreditera alla härliga supportrar som dyker upp i de arenor som laget besöker denna höst. I fredagens match var det säkerligen 300 västeråsare på plats och stöttade laget matchen igenom. Måste vara förbaskat roligt för spelarna att få avsluta varje match med att sjunga tillsammans med denna supporterskara! VIK Support ska ha all heder i detta. 

Till sist konstaterar jag att Marcus Bergman kan bli den målmaskin som vi som väl behöver framöver. Den kemi på isen som Marcus och Johan Skiöld visar upp lovar mycket gott.

Det om detta...

Seger i Sura

Sura-Pelle

Surahammar - Västerås 0-5

Svårt att skriva när det redan skrivits spaltmeter om matchen i olika medier. Det mesta har redan sagts, dryftats, ventilerats, analyserats, och nagelfarits. Väljer därför att försöka summera mina intryck av det som redan summerats.

Tomas Paananen sa precis det jag ville höra efter matchen. Rätt saker. Bland annat att vi hade lite flyt att inte Surahammar hängde en kasse innan vi fick igång lite eget spel. Även att det kändes som om laget, spelarna, inte växlade upp. Det gick på någon form av lågväxel i närmare två perioder. Man spelade tillräckligt bra för att hålla sig kvar i matchen men inte tillräckligt bra för att ta tag i skeendet.

Något som även Alexander Lindelöf lyfte fram efter matchen.

När väl 0-1 och 0-2 kom upp på tavlan bytte matchen ansiktet. Rejält. Plötsligt blev det lite mer tempo i spelet. Lite mer energi. Lite mer fart. Lite mer anfäkta anamma. Efter det var Surahammar ett slaget lag. 

Kul för övrigt att vara tillbaka i Surahammar för att se på hockey. Minns faktiskt inte när jag senast besökte deras ishall för match. Många år sedan är det i vilket fall. En rätt mysig liten hall som håller rätt hög nivå för Ettan, vill jag säga. Trots allt har det spelats en hel del hockey på hög nivå i denna hall. Bilden av Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson på ena kortsidan fängslade mig. En svunnen epok då det vimlade av härliga spelarprofiler i svensk ishockey. Fjärran från dagens "jobba, jobba, backchecka, jobba, jobba". Tänk bara att Uno "Garvis" Örlund spelade med Surahammar 1970-1972 i division 2. 

Nåja, åter till vår match. Det var inte så mycket klang och jubel över vårt spel denna gång. Det var mer "en dag på jobbet". Ännu ett tillfälle att spela ihop formationer. Hitta ett fungerande grundspel. Någon sa till mig under matchen att det är inte lätt att spela med fart och fläkt om motparten bara försöker bromsa. Så kan det mycket väl varit. Vi får räkna med att alla lag vi möter under hösten har detta högt på sin agenda. Bromsa ned vår fart. Styra och ställa så vi inte kommer igång med ett vägvinnande pucktempo. Få oss att stanna upp, ta burskydd, och dra ned på farten i det vi gör. 

I första matchen mot Mariestad såg man samma tendens. Så länge de orkade bromsa, hålla i, få oss att spela längs sargen, var vi inte riktigt med i matchen. Bök-hockey är inte riktigt vår grej, helt enkelt. När orken tröt för Mariestad och vi började flytta pucken lite snabbare var vi klassen bättre som hockeylag. Precis som mot Surahammar denna onsdagskväll.

Kul att laget lyckades pillra in några puckar till i slutet av matchen. Alltid nyttigt med mål. Det är stärkande på många sätt. 

Som vanligt är det vanskligt med spelarkritik. Eller beröm. Alla spelarna gjorde ett gott dagsverke utan att sticka ut. Tycker dock att Marcus Bergman fortsatt ser bra ut även om han inte får så stor utdelning, ännu. Rejäl. Marcus Dahlbom gör en stabil match. Hade några knepiga lägen som han avvärjde med den äran. Inte mycket fummel med returer vad jag såg. Skönt! Bra att Alexander Lindelöf får utdelning offensivt. Bra att Kenny Källström fick hänga sin första kasse. Riktigt kul att Pontus Holmberg fick göra detsamma. Det får räcka.

Jag konstaterar att det spel vi visat upp mot Mariestad och Surahammar inte på något sätt är tillräckligt för att vi ska kunna marschera genom höstens matcher med idel triumfer. Det är nog som så att det handlar om lärdom. För var match som spelas läggs nya erfarenheter till och ger därmed utrymme för utveckling. 

Om ni orkar minnas förra säsongen så var det just avsaknaden av utveckling som präglade hela laget. Från försäsongens matchande fram till den sista ödesdigra matchen upp i Umeå var känslan att det aldrig hände något! Visst försökte våra tränare "vända på varje sten" för att hitta en väg ut ur mörkret, men, det ville sig aldrig. Vi sprattlade till enstaka matcher för att sedan åter befinna oss på ruta ett i vår utveckling. Det är min känsla.

Min förhoppning är att laget nu ska visa tydliga tendenser till utveckling. Lite bättre dag för dag, vore något att still bedja om. Ur det perspektivet tror jag vi har både rätt ledarskap och rätt spelarmaterial. 

Nu ser jag fram mot att besöka Köping på lördag!

Mål: 

0–1 (38.21) Alexander Nilsson-Lindelöf (Hampus Wallin, Jesper Cederberg), 

0–2 (39.04) Fredrik Johansson (Fredrik Hetta, Johan Skiöld)

0–3 (40.16) Alexander Nilsson-Lindelöf

0–4 (43.15) Pontus Holmberg (Niclas Lehmann)

0–5 (58.00) Kenny Källström (Robin Nilsson) spel fem mot fyra.

Skott: 20–38 (9–11, 7–17, 4–10)

Utvisningar: Sura: 5 x 2. VIK: 4 x 2, 1 x 10.

Publik: 1 710 och så jag!