Så här ser jag det, från läktaren..

Läste i VLT att vår eminente tränare, Tomas Paananen, undrade lite hur det såg ut på isen från läktaren? Detta utifrån den matchbild som blev mot Köping senast då det delades ut powerplay rätt frikostigt åt båda håll. 

Från läktaren ser det annorlunda ut denna säsong. En anledning till detta är att man som åskådare nu står så nära händelsernas centrum. Hemma i ABB Arena Nord har man ett helt annat fågelperspektiv vilket ger en helt annan överblick. Det är med andra ord lite lurigt för mig som åskådare att objektivt beskriva hur jag tycker det ser ut, på isen. 

Oavsett detta så ser det ibland lite energilöst ut. Nej, det var nog inte korrekt. Energi finns det nog men det ser ibland lite lojt ut. Lojt ur det perspektivet att man ibland får intrycket av att alla spelare inte trampar på ordentligt i alla lägen. Som om man tycker sig ha lite mer tid än man faktiskt har för att lösa sin uppgift. Det är lite som jag skrivit tidigare. Spelarna känner sig troligen lite större och starkare än sina motståndare och invaggas då i någon form av villfarelse att det behövs inte tas i 100%. Det räcker med 92%. 

I senaste matchen mot Köping tycker jag Paananen själv är inne på det som jag, och flera med mig, upplevde. När kedjan med Lidström, Cederberg och Mattisson kom in på isen blev det mer sprutt i buggarna. Mer fart. Mer tempo. I de övriga tre formationerna var det mest Marcus Bergman som stod för tempot i åkningen. Och Fredrik Johansson. Men han kör ju på samma sätt i varje match. Hög nivå.

Nu handlar ishockey inte bara om att åka fort. Tempot i spelet bestäms mer av hur väl man lyckas sätta ett pass till en kompis. Några bra passningar i rad skapar bra tempo. Fart. 

Självklart är ovan beskrivna en väldigt subjektiv bedömning. Andra tycker säkert annorlunda. Oavsett detta räds jag inte att lägga ut texten utifrån mitt perspektiv. 

Rent generellt anser jag att laget, kollektivet, ännu inte nyttjar all den kompetens som ryms under hjälmarna. Det är mer glimtvis man får se briljans. Jämfört med många insatser under våra träningsmatcher tycker jag vi fallit tillbaka en aning. Mycket av den kreativitet jag såg både i egen zon, uppspel, och offensivt, har falnat en aning. Detta kan självklart bero på att det nu spelas riktiga tävlingsmatcher och det är segrar och poäng som räknas. Det tas inte lika stora risker, helt enkelt. Riskeliminering stjäl av kreativiteten.

Angående matchen mot Surahammar upplevde jag på läktaren ungefär samma sak som troligen både spelare och ledare gjorde under match. Det kändes som om Gulsvart lade i treans växel från start och sedan tuffade på. När målen började trilla in fanns liksom ingen större anledning att växla upp. Det räckte bra att köra på någon form av ekonomiväxel.

Däremot anser jag att det sprudlade och sprattlade betydligt mer om alla grabbar i laget i hemmamatchen mot Mariestad. Där frustade och pustade och kämpade alla till(viss del i motvind) men gav aldrig upp. Efter hand gav detta utdelning då Mariestad inte orkade stå emot i långa loppet. Inställningen, energin, gav utdelning till slut. Trots att många spelare såg frustrerade ut långa stunder fanns inga tecken på att vika ned sig. Alla bara pumpade på. Lagmaskin. 

Med andra ord känner jag mig rätt trygg. Det tycks finnas en nivå till i truppen som kan plockas fram när det behövs. Det vore intressant att se hur det artar sig den dag grabbarna får några snabba mål i röven även mot lite sämre lag. Då får jag kvitto på om det var en tillfällighet, vändningen mot Mariestad, eller om det finns en högre växel att lägga in när det verkligen behövs.

Summering: 

- Jag tycker inte det sprudlat eller sprattlat speciellt mycket om laget de två senaste matcherna. Trots detta känner jag mig lugn. Laget har redan visat under försäsong att det ryms mycket kvalitet i truppen. Från målvakt, backar till forwards. Tomas Paananen har ett viktigt uppdrag i detta. Något som våra tränare under förra säsongen misslyckades med allt som oftast. Tomas måste hitta en metodik, pedagogik, som får spelarna att gå ut på isen, oavsett motstånd, och spela som om det gällde kval till en högre serie direkt från första nedsläpp...

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Lite av en doldis i truppen. Där har vi en kille som gör jobbet i varje byte. Håll gärna ett extra öga på honom nästa match. Räkna hur många max-åkningar han gör i varje byte. Hur många tacklingar, offensiva, han sätter in. 

Så tycker jag..

Fylle-gubbe, äppelkaka, duggregn och seger..

Köpings Intro - duschdraperiet 

Köping - Västerås 2-5 (1–2, 1–3, 0–0)

Så var man i Köping igen. Det vankades ännu ett länsderby i hockeyettan. Senast vi mötte Köping, under försäsongen, städade vi av dem med 12-1. Köping gjorde då sitt enda mål i matchens sist a skälvande minut. 

Idag blev det inte riktigt lika enkelt. 

Inledningsvis fick jag stå i duggregn och invänta att någon behagade att öppna dörren till hallen och släppa in. Länge sedan sist om man säger så. Länge sedan man köat en timme före nedsläpp. Detta helt i onödan, skulle det visa sig. Vi var där ohemult tidigt då ryktet förtäljde att det skulle bli lapp på luckan och inget förköp erbjöds. Så blev inte fallet. Lapp på luckan, alltså. Det var tvärtom ganska glest med folk med tanke på matchens dignitet. Tror det till slut kom in runt 600 personer i en hall som rymmer 800. Skandalöst dåligt, om du frågar mig. 

Introt till matchen var i sig värd en femma att uppleva. I ena hörnet av hallen, där ismaskinen  kommer in, hängdes något som kan liknas vid ett duschdraperi upp. Blått och fint var det. Därutöver ställdes en liten fyrkantigt låda ut på isen. Som på en given signal började man spela hög musik och Köpings spelare gjorde entré genom nämnda duschdraperi samtidigt som den lilla lådan på isen plötsligt började pysa och  ge ifrån sig små rökpuffar. Väldigt maffigt, tycker jag. 

Till denna uppvisning avnjöt jag gott kaffe och dammsugare. I avsaknad av kanelbulle får allt annat duga. 

Men det var inte slut på upplevelser med detta magnifika intro. Nej då. Precis till matchstart fick jag sällskap på min högra sida av en äldre gentleman som sluddrande förklarade att han bodde i Köping. Det var  iofs intressant. Lika intressant var doften av finkel som han frikostigt bjöd på. 

Nåja, nu till själva matchen. Om den finns inte så mycket att säga. Så jag säger inte mer. Däremot kan jag berätta att den tidigare nämnde gentlemannen som doftade av skogens likör råkade ut för en mindre malör i den första periodpausen. Det var tydligen något med balansen. Han hade oturligt nog dråsat omkull och tagit emot sig med, näsan! Som tur var fanns ambulanspersonal tillgänglig som kunde både lappa och laga. Såg honom senare och han såg då ut att vara vid god vigör. De är ett tufft släkte, Köpingsborna.

Hm, något lite kan man kanske berätta om matchen. Vi tog ledningen med 2-0 och hade egentligen stängt dörren för Köpings ambitioner att vara med och leka. Men, men. För mycket kladd med utvisningar bjöd Köping en möjlighet att komma ifatt. Två gånger om lyckades de reducera p.g.a vi själva drog på oss rätt klantiga utvisningar.  Nu spelade detta inte så stor roll då vi relativt enkelt vände tillbaka matchen till vår fördel genom att själva utnyttja våra powerplay. Efter två spelade perioder hade vi fördel 5-2 och segern i en liten ask. Den tredje perioden spelades av. Inte mer med det.

Upptäckte i periodpaus två att de sålde hembakad äppelkaka i kafeterian. Jävligt mumsigt, vill jag påstå!

Kan även meddela att jag konverserade med annan Köpingsbo i samband med mitt besök på toaletten. Han hade förövrigt en lustig liten hatt. Dessutom någon form av fobi, berättade han. Pissränne-fobi! "Det bara låser sig", berättade han! 

Okey då. Lite mer om vår insats.

Den var inte så värst!

Det känns som om grabbarna i laget vet precis hur mycket de måste ta i för att hantera motståndet på isen. För oss som står på sidan om kan det uppfattas som både lite lojt och oinspirerat stundom men det är sannolikt en illusion. De gör vad de ska. 

Vi får inte glömma bort det faktum att alla lag vi möter sannolikt kommer göra sina bästa prestationer mot just oss. Vi är den stora elaka draken som alla vill dräpa. Lite som när Finland mötte Sverige i Hockey-VM under 70 och 80-talet. De hade en förmåga att spela absolut på toppen av sin förmåga i möten mot oss för att därefter lägga sig platt mot övrigt motstånd.

Så länge våra motståndare målmässigt hänger med får vi räkna med att de kommer kämpa skiten ur sig. 

Idag var det fenomenal utdelning i powerplay som avgjorde. Alltid något att ta med sig till nästa match, och nästa. 

------------------

0–1 (2.10) M Mattisson (A Lidström, Jansson)

0–2 (14.09) F Johansson (A Lindelöf, J Skiöld) fem mot fyra, 

1–2 (17.53) E Forsberg (D Lennartsson, R Sundlöv).

2–2 (1.22 ) A Svensson (M Viitanen, E Eriksson) fem mot fyra

2–3 (7.03) K Källström (N Lehmann, R Nilsson)  fem mot fyra

2–4 (16.25) R Nilsson (N Lehman, O Pettersson) fem mot fyra

2–5 A Lindelöf (J Skiöld, F Hetta)  fem mot fyra.

Tredje perioden: –.

Skott: 28–43 (10–16, 9–16, 9–11).

Seger i Sura

Sura-Pelle

Surahammar - Västerås 0-5

Svårt att skriva när det redan skrivits spaltmeter om matchen i olika medier. Det mesta har redan sagts, dryftats, ventilerats, analyserats, och nagelfarits. Väljer därför att försöka summera mina intryck av det som redan summerats.

Tomas Paananen sa precis det jag ville höra efter matchen. Rätt saker. Bland annat att vi hade lite flyt att inte Surahammar hängde en kasse innan vi fick igång lite eget spel. Även att det kändes som om laget, spelarna, inte växlade upp. Det gick på någon form av lågväxel i närmare två perioder. Man spelade tillräckligt bra för att hålla sig kvar i matchen men inte tillräckligt bra för att ta tag i skeendet.

Något som även Alexander Lindelöf lyfte fram efter matchen.

När väl 0-1 och 0-2 kom upp på tavlan bytte matchen ansiktet. Rejält. Plötsligt blev det lite mer tempo i spelet. Lite mer energi. Lite mer fart. Lite mer anfäkta anamma. Efter det var Surahammar ett slaget lag. 

Kul för övrigt att vara tillbaka i Surahammar för att se på hockey. Minns faktiskt inte när jag senast besökte deras ishall för match. Många år sedan är det i vilket fall. En rätt mysig liten hall som håller rätt hög nivå för Ettan, vill jag säga. Trots allt har det spelats en hel del hockey på hög nivå i denna hall. Bilden av Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson på ena kortsidan fängslade mig. En svunnen epok då det vimlade av härliga spelarprofiler i svensk ishockey. Fjärran från dagens "jobba, jobba, backchecka, jobba, jobba". Tänk bara att Uno "Garvis" Örlund spelade med Surahammar 1970-1972 i division 2. 

Nåja, åter till vår match. Det var inte så mycket klang och jubel över vårt spel denna gång. Det var mer "en dag på jobbet". Ännu ett tillfälle att spela ihop formationer. Hitta ett fungerande grundspel. Någon sa till mig under matchen att det är inte lätt att spela med fart och fläkt om motparten bara försöker bromsa. Så kan det mycket väl varit. Vi får räkna med att alla lag vi möter under hösten har detta högt på sin agenda. Bromsa ned vår fart. Styra och ställa så vi inte kommer igång med ett vägvinnande pucktempo. Få oss att stanna upp, ta burskydd, och dra ned på farten i det vi gör. 

I första matchen mot Mariestad såg man samma tendens. Så länge de orkade bromsa, hålla i, få oss att spela längs sargen, var vi inte riktigt med i matchen. Bök-hockey är inte riktigt vår grej, helt enkelt. När orken tröt för Mariestad och vi började flytta pucken lite snabbare var vi klassen bättre som hockeylag. Precis som mot Surahammar denna onsdagskväll.

Kul att laget lyckades pillra in några puckar till i slutet av matchen. Alltid nyttigt med mål. Det är stärkande på många sätt. 

Som vanligt är det vanskligt med spelarkritik. Eller beröm. Alla spelarna gjorde ett gott dagsverke utan att sticka ut. Tycker dock att Marcus Bergman fortsatt ser bra ut även om han inte får så stor utdelning, ännu. Rejäl. Marcus Dahlbom gör en stabil match. Hade några knepiga lägen som han avvärjde med den äran. Inte mycket fummel med returer vad jag såg. Skönt! Bra att Alexander Lindelöf får utdelning offensivt. Bra att Kenny Källström fick hänga sin första kasse. Riktigt kul att Pontus Holmberg fick göra detsamma. Det får räcka.

Jag konstaterar att det spel vi visat upp mot Mariestad och Surahammar inte på något sätt är tillräckligt för att vi ska kunna marschera genom höstens matcher med idel triumfer. Det är nog som så att det handlar om lärdom. För var match som spelas läggs nya erfarenheter till och ger därmed utrymme för utveckling. 

Om ni orkar minnas förra säsongen så var det just avsaknaden av utveckling som präglade hela laget. Från försäsongens matchande fram till den sista ödesdigra matchen upp i Umeå var känslan att det aldrig hände något! Visst försökte våra tränare "vända på varje sten" för att hitta en väg ut ur mörkret, men, det ville sig aldrig. Vi sprattlade till enstaka matcher för att sedan åter befinna oss på ruta ett i vår utveckling. Det är min känsla.

Min förhoppning är att laget nu ska visa tydliga tendenser till utveckling. Lite bättre dag för dag, vore något att still bedja om. Ur det perspektivet tror jag vi har både rätt ledarskap och rätt spelarmaterial. 

Nu ser jag fram mot att besöka Köping på lördag!

Mål: 

0–1 (38.21) Alexander Nilsson-Lindelöf (Hampus Wallin, Jesper Cederberg), 

0–2 (39.04) Fredrik Johansson (Fredrik Hetta, Johan Skiöld)

0–3 (40.16) Alexander Nilsson-Lindelöf

0–4 (43.15) Pontus Holmberg (Niclas Lehmann)

0–5 (58.00) Kenny Källström (Robin Nilsson) spel fem mot fyra.

Skott: 20–38 (9–11, 7–17, 4–10)

Utvisningar: Sura: 5 x 2. VIK: 4 x 2, 1 x 10.

Publik: 1 710 och så jag!

Cupseger....

Cup-seger i Köping!

Ärligt talat visste jag inte vad jag kunde förvänta mig inför Cupen som nu spelats färdigt i Köping under dagarna tre. Länslagen Köping, Arboga och Surahammar väntade på sin chans att mäta krafterna med "stora starka Västerås". Med andra ord motståndare som var rejält taggade inför möjligheten att rubba oss, ja, kanske till och med få oss på rygg. Prestige, helt enkelt. Här skulle inte något jädrans gurkgäng komma och göra sig märkvärdiga. 

Västerås - Surahammar 2-0

Insatsen från vår sida var överlag tveksam. Även om vi till stora delar hade kontroll över det mesta som skedde på isen kunde vi inte städa av våra motståndare som jag kanske förväntat mig. Sura bet sig kvar länge i matchen. Såg inspirerade ut. Kämpade väl. Trots stor dominans spelmässigt i den andra perioden(20-1 i skott till vår favör) hängde bruksgänget med in i tredje perioden då vi inte lyckades förvalta våra chanser under de första två perioderna. 0 - 0 inför den sista perioden och vi var många som väntade på att Gulsvart skulle trampa igång och stänga ned matchen med några mål. Efter visst besvär lyckades laget hänga två kassar i tredje och därmed vinna mot Surahammar. Men. Det var inte någon speciellt övertygande insats av vårt lag.

Tankar efter matchen:
- Är vi inte bättre än så här eller är Surahammar bättre än vi trodde? 

---------------

Västerås - Köping 12-1

Köping kom till match med stukat självförtroende. Dagen innan storstryk mot Arboga med 1-8. Gissa om grabbarna från köpingen var revanschsugna och nu skulle visa upp helt annan attityd och jävlar anamma mot gurkorna från Västerås. Det gick så där, vill jag påstå. Visst visade Köping lite attityd till en början då de genom spel i powerplay fick möjlighet att sätta lite tryck mot vår kasse. Men, det rann ganska snabbt av. I slutet av första perioden, sista två minuterna, hängde vi in 1-0 och 2-0. Där dog Köping. Resterande två perioder blev någon form av uppvisningsspel av Gulsvart som generande enkelt broderade sig fram till det ena vassa avslutet efter det andra. Och målen de trillade in. I en jämn ström. Alla i laget ville vara med i denna målfest och glädjen var påtagligt efter varje fullträff.

I den tredje perioden, vid ställningen 0-8, tog Köping en taktisk timeout(!). De ville nog stoppa blödningen, typ. Hur gick det med det, då? Tja, två minuter efter denna timeout stod det 0-10 på tavlan. 

Matchen slutade med att Köping tilläts reducera till 1-12 i matchens sista skälvande minut. Något som säkert retade upp Dahlbom som därmed inte fick hålla nollan intakt. En liten plump, kan man säga.

Tankar efter matchen:
- Är vi så här jädrans bra eller är Köping klapp-usla?

---------------

Västerås - Arboga 5-1

Dagens match åsågs live. På plats. Såsom en hockeymatch ska avnjutas. Först då man får närhet till händelserna. Man är inte hänvisad till TV-bilder utan kan istället följa olika spelares insatser på ett individuellt plan. Kolla lite vad de har för sig när inte pucken är i deras ägo, som exempel. Hur de jobbar utan puck, hur de positionerar sig, "tar sin gubbe", etc. 

Matchen då? Tja, den började i någon form av bekvämlighets-tempo(!) av Gulsvart. Arboga såg däremot väldigt pigga ut. De rusade fram över isen som överförfriskade tonåringar inledningsvis. "Kul att spela hockey mot Gurkorna", signalerades. Trots Arbogas iver att lägga oss på rygg genom ett energiskt åkande och kämpade tog vi sakta men säkert tag i taktpinnen och styrde det mesta på isen. Med lite bättre flyt i avslutslägen hade vi redan under den första perioden kunnat fått momentum i matchen målmässigt. Arboga var inte helt ofarliga då de vid några tillfällen hotade oss i egen zon. 

Arboga blev belönade för sin energiska attityd då de lyckades nyttja lite slarv av oss i anfallszon. Ett slarv som gav ett kontringsläge fram till 1-0. Ett mål som självklart väckte stor glädje i det blåa båset. Själv kände jag mig lugn. "Låt dem få glädjas en smula ty deras fall kommer bli än mer smärtsamt", tänkte jag storsint för mig själv.

Det som jag lät mig imponeras av efter Arbogas ledningsmål var hur lugnt och konsekvent Gulsvart nötte vidare i matchen. Man lät sig varken rubbas eller störas av ett mål i baken. Ingen panik i leden, helt enkelt. Naturligtvis blev det som jag föreställt mig. Arboga slarvade lite i egen zon och vips stod det 1-1 på tavlan. Oscar Petterson snodde pucken, serverade Adam Lidström, som smaskade in trissan i nätet. Nästa mål för Gulsvart kom i form av en spelvändning där "Dogge" snyggt spelade fram Fredrik Johansson som hängde in 2-1.

I tredje periodens inledning är det återigen "Dogge" som spelar fram till ett mål(?). Spelvändning i mittzon, Marcus Bergman får pucken, prickskjuter in 3-1(Jäflars vad hårt han kan skjuta!) Strax efter skickar Robin Nilsson in en puck mot kassen som singlar in och det står 4-1 i matchen till oss. (Där kan det varit en styrning av annan spelare). Robin Nilsson gjorde definitivt mål i periodens slutskede då han plockade upp en målvaktsretur och skickade in gummit fram till 5-1 som även blev slutresultatet(powerplay)

Tankar efter matchen:
- Vi ser skapligt stabila ut rent spelmässigt! Ingen spelare, formation, som faller ur ramen. Ett hårt jobbande kollektiv där det stundom visas upp en hel del briljans.

Summering av lagets insats i dessa tre matcher:
- Stabilt målvaktsspel

- Stabilt försvarsspel
- Rörligt kreativt anfallsspel

Bubblare:

- Douglas Alenbring, vår nye Niklas Olausson? Kan inte bara tackla motståndare platta. Två fina framspelningar idag.

Får räcka så här långt. Och, allt är relativt eller subjektivt. Min bedömning är inte din bedömning. I nästa inlägg ska jag roa mig med att bedöma spelarnas individuella insatser. Då kommer det gormas i leden. "Är han inte riktigt klok gubben?", kommer ni fråga er...


När det gäller Surahammars, Arbogas och Köpings eventuella slagstyrka i det kommande seriespelet får jag återkomma. Jag har närmast noll koll på nivå i Ettan så framtiden lär utvisa vad som gäller. Oavsett våra tre vinster i denna cup svävar jag ännu i fullkomlig ovisshet när det gäller vår egen förträfflighet. Detta erkännes oblygt samt utan omsvep. Räknar dock och självklart med serieseger. Om inte bör någon genast avgå...