30 mars 2018

Tre raka - sedan en u-sväng!

Troja - Västerås 5-1
Efter en formidabel, och till stora delar överraskande bra, inledning av kvalserien gick vi idag på den berömda pumpen. Troja borta blev som väntat för svårt. Ett Troja som under säsong lagt många lag på rygg i sin hemmahall. Ett Troja som har fyra spelare som återfanns i toppen av poängligan. Ett Troja som inlett svajigt men nu fick den medstuds som behövdes för att ta tre nya poäng.

Trots en riktig bra inledning av Gulsvart där man tog för sig på ett bra sätt redan från start slutade alltså matchen i moll. 1-5. Fem mål i den berömda baken. Eller som Aftonbladet beskrev det: "Troja krossade Västerås". 

Det kunde faktiskt gått lite annorlunda. Om inte om hade varit. Om inte Anthon Eriksson fumlat ut pucken över plexit i slutet av första perioden. Ren otur, naturligtvis, men i alla fall. Någon måste man ha att hänga ut. Det är sedan gammalt. Samme Anthon som dessförinnan stått för en fenomenal insats då han vek in framför mål och hängde 1-0. Från briljans till nonchalans(!), i samma period, om man ska spetsa till det. Äh, det var inte snällt skrivet. Ibland har man bara otur. 

Tyvärr, så här i efterhand, är det bara att inse att Trojas 1-1 i pp i slutet av den första perioden var precis vad de behövde! Där skingrades deras ängslan. De hade fått hål på väggen Dahlbom och därmed var ett delmål uppnått för hemmalaget. Inför match visste de att vi är ruskigt bra på att försvara ledning. Nu hade vi inte längre ledning att försvara utan behövde satsa framåt igen. 

Den första perioden slutade alltså 1-1 och det får ses som klart godkänt från vår sida. Den andra perioden började och vi var inte med alls. Vi satt kvar i båset. Troja fick retfullt enkelt pilla loss pucken efter tekning i vår zon och med lite biljardstötar kom trissan fram till en fristående Troja-spelare på bortre stolpen och 2-1 var ett faktum. Såg väldans billigt ut. Något sådan har vi inte bjudit de senaste sex-sju matcherna. 

När dessutom väldige Simon Fredriksson lyckades göra mål, via styrning av Fredrik Johanssons klubba, anade jag att det var slut på vårt flyt, definitivt. Efter 3-1 till Troja befarade jag dessutom ett mindre ras. Att Gulsvart skulle hissa flagg och ge upp matchen. Så skedde inte alls. Faktum är att med lite skärpa i avsluten kunde vi gjort match av detta igen. Räknade till 2-3 riktigt fina lägen som vi sumpade innan Troja mycket enkelt hängde in 4-1. Där dog matchen och Gulsvart. Att Troja sedan tilläts göra även 5-1 kändes onödigt. 

Det vi alla visste innan match fick vi även bevis för denna gång. Vår offensiv biter inte. Även om vi inte lycka etablera så många långa anfall skapar vi tillräckligt med chanser för att göra fler mål än vad vi faktiskt gör. Oscar Pettersson, den olycksfågeln, hade återigen ett läge med närmast öppet mål. Naturligtvis studsar pucken lite olyckligt och istället för i nät hamnar den bakom nät. Det är som det är. Direkt i inledning av tredje perioden åkte sig Jesper Johansson sig fri och hade chansen att reducera till 2-3. Mål där och vete tusan om inte Troja börjat darra ordentligt på de berömda manschetterna..

Dahlbom tvingas alltså släppa in fem puckar i en match där han har mindre att göra än i tidigare tre denna kvalserie! Det säger något, men jag vet inte riktigt vad. Antingen ett bevis för att vi inte var på tårna defensivt denna gång, eller, att Troja hade bättre offensiva skills än tidigare lag vi mött.

Nåja, nu går vi vidare. Vi har vunnit två av tre matcher på bortaplan. Det är grymt! Vi har tagit nio av tolv möjliga poäng. Det är riktigt grymt! Nu samlar vi nytt mod och ser till att plocka hem en seger mot Västervik på måndag. Det vore ännu grymmare....







25 mars 2018

Skador, skador, och Cederberg

En doldis som klivit fram...

Västerås - Borlänge 3-1
"Det är då alldeles förgrymmat", skulle Emils pappa i Lönneberga sagt. Eller skrikit. "In i vedboa med dig, skadehelvete!"

Redan innan match var vi åderlåtna. Petter Mattsson, Kevin Weiskog, Morgan Hassel, Lucas Venuto var spelare som fick stå åt sidan denna gång för sjukdom och skada. Utöver detta går det rykte om att fler spelare är lite halvkrassliga p.g.a förkylning eller annat elände. Lagom muntert då att Pontus Holmberg fick kliva av för skada efter sitt mål i första(!) bytet!

Det kan vem som helst förstå att förutsättningarna till att spela sitt eget spel inte är de bästa om manfallet ständigt tvingar tränare att möblera om i uppställningarna till varje match. När senast hade vi förmånen att spela med tre ordinarie kedjor flera matcher i rad? Jag bara frågar! 

Utifrån dessa förutsättningar gick vi till match mot ett mycket starkt Borlänge. Ett Borlänge som firat stora triumfer spelmässigt hela våren. Närmast oslagbara. Vunnit allt, ta mig fan. Avfärdade Huddinge i finalspelet med en liten axelryckning. Upprepade med att vinna hemma mot Huddinge i premiären ganska bekvämt.  

Att Gulsvart då kom ut och fullständigt körde skjortan av Borlänge under första perioden fick fler än mig att tappa andan! Det var inget jag såg komma. Ett förnöjt mummel hördes på läktaren fram till slutet av andra perioden. Fram till dess styrde och ställde Gulsvart på isen. Hade matchen i sin hand. Var bara en tidsfråga innan man skulle dra ned plösen fullständigt över Borlänge och därefter defilera mot tre poäng. Då, precis i slutet av ett powerplay, lyckades en Borlängespelare yxa iväg pucken som flög i en båge ut i mittzon. Och, vem kom farande där? Den just utvisade Borlängespelaren! Med lite tur och skicklighet lyckades han ta emot luftpastejen och fick fri lejd mot Dahlbom och hängde in 1-2!

Mörker! Vilket jävla mörker! Fram till detta hände var Borlänge i det närmaste neutraliserade, demoraliserade, vilsna och frånåkta. Tid för målet 38:59!

Jag brukar vara rätt sparsam med att lyfta fram enskilda spelare, oavsett vinst eller förlust, men nu vill jag göra ett undantag. Jesper Cederberg. Säger bara det. Vet inte riktigt vad som hänt med den pojken(!) men vilka framsteg han gör/gjort under säsong. Kanske namnbytet spelar in? Eller var det när jag hjälpte honom med recept på en fläskfilé allt vände? Oavsett vilket är det otroligt roligt att följa en spelare som tålmodigt och envetet jobbat stenhårt för att förtjäna mer och mer tid på isen. I vissa stycken påminner hans flit och inställning om den som bar Marcus "Slangen" Söderkvist genom hela hans karriär. Den kompromisslösa inställningen att alltid göra ett bra byte, att täcka ett skott för laget, att aldrig vika ned sig. Jesper har, i mina ögon, gått från att vara en brunkare, en utfyllnadsspelare, en vattenbärare, till att bli en otroligt viktig del i kollektivet Gulsvart. Oavsett i vilken position, vilken formation, eller i vilken situation han får kliva in på isen så levererar han. Jesper tillhör idag, vill jag påstå, en av de spelare som verkligen bär laget i sina byten. En grundbult i ett stabilt lagbygge, ta mig fan!

Nåväl, matchen då? Tja, den tredje perioden blev precis så som man kunde förutspå. Borlänge kom ut med friskt mod, återvunna krafter, och pumpade på så det stod härliga till. Plötsligt visade de upp det spel, den fart, den skicklighet som tagit dem till denna kvalserie. Men, vad hjälpte det när Gulsvart återigen körde in bussen i egen försvarszon och stängde igen butiken. Visst hade Borlänge sina chanser men i det stora hela avvisade vi alla försök till kvittering. Minns en räddning Dahlbom gjorde i slutet av tredje perioden. En räddning modell annorlunda, oortodox. Ett snabbt skott från högra tekningscirkeln. Upp mot nättaket. Dahlbom aning ur balans p.g.a sidledsförflyttning. Istället för att få upp klubbhandsken kastade(!)  sig Dahlbom mot stolpen med axeln och styrde undan skottet. När man är i zonen så funkar det mesta.

Lättnaden, glädjen, som sköljde över mig när sedan Fredrik Hetta kunde åka in med 3-1 i tomt mål var påtaglig.

Enligt källor har Pontus Holmberg brutit ett finger. Om så är fallet känns hans säsong tokkörd. Avslutad. Finito. Mörker. Med tanke på att vi under lång tid fått undvara även Marcus Bergman förstärks känslan av att vi har hockey-gudarna emot oss. Då reglerna dessutom är så utformade att man inte kan ersätta skadade spelare med nyförvärv så här långt in på säsongen så ställs nu en allvarlig fråga: - Hur kommer laget, kollektivet, klara av även detta bakslag? Vilka spelare har vi tillgängliga till match mot Huddinge, som exempel?

Ja, jag vet. "Skador drabbas alla av", bla bla bla, men inte så här mycket och på så kort tid! Och dessutom när årets viktigaste matcher ska spelas. Mörker.

Lite tjatigt detta, men, Dahlbom! Väggen...

För övrigt måste Oscar Pettersson skjuta mer, det säger till och med hans morsa!

Att Jimmie Jansson spelade trots att han inte var 100% kurant kunde man se. Inte lika mycket vildsinta offensiva attacker. Spelade istället smart defensivt. Mycket bra prioritering.

Under matchen mot Piteå reste jag frågan om hur Morgan Hassel mådde, egentligen. Var han sjuk? Speciellt i sista perioden såg han stundtals fruktansvärt trött ut. Kom fel i position. Klantade till det för sig som man inte sett i tidigare matcher. Svaret fick jag igår då han inte fanns med i laguppställningen. Det troliga är att han kämpade sig igen matchen utan att vara helt kurant. Dumdristigt, om så var fallet, men samtidigt ett bevis på stort hjärta för föreningen...

Att Niclas Lehman spelar som om han aldrig varit skadad är banne mig både märkvärdigt och nödvändigt!

Passar även på att hylla våra tränare, Paananen och Zetterberg. De gör många saker rätt just nu!


Tack för kaffet....


23 mars 2018

Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...


Piteå - Västerås 1-2
Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin NilssonJimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!



18 mars 2018

Kvalserien, ta mig fan...

Conny, Kungen, har precis gjort 2-1 borta mot Kristianstad



Jag ska vara fullkomligt ärlig och erkänna följande: - Jag trodde inte vi skulle klara av att ta oss till en kvalserie redan denna säsong! 

Visst, jag hoppades, som så många andra, att vi skulle kunna vandra hela vägen. Men. I ärlighetens namn. Några icke-prestationer under Allettan gjorde att min tro på kvalspel naggades för mycket i kanten. Då övertygar föga allt prat om att "det finns en högre kapacitet" eller "när allt kuggar i är vi riktigt bra". 

Nej, trots stundtals bra insatser i Allettan tyckte jag mig inte se det spel som skulle föra oss ända till en kvalserie. Att vår bästa målskytt, Marcus Bergman, försvann efter bortamatchen mot Piteå var motigt. När vi dessutom blev av med Niclas Lehmann kändes det än mer osannolikt med en kvalserie. Två så tongivande spelare. Två spelare som drev vår offensiv. Den ena i spelet fem mot fem, den andre i vårt powerplay. 

Innan transferfönstret stängde lyfte vår sportchef Patrik Zetterberg in två spelare. Jesper Johansson från Halmstad och gamle powerplay-specialisten Conny Strömberg. Conny som därmed spelar för sin tredje(!) klubb denna säsong. Hans återkomst till Västervik, efter sejouren i Norge, blev ingen succé. Han ansågs helt enkelt för trött och gammal. På tjugotre matcher skramlade han ihop tio assist innan han fick lämna. På sina sex matcher i playoff har han nu samlat ihop 1+5 poäng. I och med detta leder/vann han den interna poängligan i kvalet till kvalserien. En skaplig utdelning på en värvning som av vissa inte sågs med blida ögon. Det fanns en hel del tvivlare, minst sagt.

När det gäller Jesper Johansson får jag säga att även den värvningen är värd pengarna. En klok tvåvägsspelare med bra fart på rören. Att han dessutom dunkat in två kassar gör inte saken sämre.

Under resans gång har sportchefen lyft in fem spelare till truppen. Förutom ovan nämnda även Jesper Appel(Grums), Lucas Venuto(Borlänge), Anthon Eriksson(Arboga) Hur har då dessa spelare levererat? Jag är böjd att ge minst godkänt till alla tre med viss reservation för - Lucas Venuto. Återkommer med mer om detta. Jesper Appel har, i mina ögon, varit ett fynd. En klockren värvning som förstärkt vår defensiv. Utan tvekan. Anthon Eriksson är lite mer svårbedömd. I vissa matcher har han klivit fram och varit riktigt bra men samtidigt fallit tillbaka i andra. När det då gäller Lucas Venuto är jag mer brydd. Vad har hänt här? Han inledde sin tid hos oss med att stänka in några fina mål i pp samt i allt övrigt ge ett piggt och inspirerat avtryck ute på isen. Nu är han rätt blek. Minst sagt. 

Det är därför alldeles förträffligt att andra spelare kliver fram. Ta en spelare som Jesper Cederberg. Fick börja i en fjärdeformation i en mer blygsam roll. Har under de senaste matcherna, till viss del beroende på skador, fått chansen högre upp i hierarkin. Och som han tagit chansen! Under dagens match mot Kristianstad vill jag påstå att han var en av våra bättre spelare. Härligt att se och just det som behövs för att laget, kollektivet, ska växa sig starkare. Det räcker inte med att förväntade spetsspelare levererar. Det är när de mer anonyma spelarna, vattenbärarna, börjar växa som slagstyrkan ökar i kvadrat på kollektivet.

Nåja, var var jag nu i min resonerande text! Ursäkta om jag tappar bort mig men många tankar rör sig just nu i mitt sinne. 

Att vi avfärdade Mariestad i playoff var väntat. Eller mer ett måste. Ett uttåg mot Mariestad hade setts som ett stor misslyckande och helt fördunklat alla prestationer under säsongen för övrigt. Det var som att passera något av en skamgräns. Många jag pratade kände samma sak. Slog vi ut Mariestad hade vi på något sätt uppnått godkänt för innevarande säsong. Kristianstad var en helt annan sak. Nu var vi lite av underdogs och förlust mot KIK hade kunnat hanteras utan risk för fiaskostämpel. Samma Kristianstad som vi mötte i förra årets kvalserie. Då torskade vi rejält på bortaplan och hade fullt sjå att vinna hemma. Då med ett hockeyallsvenskt lag.

Nu står vi här. Laget gjorde det inte jag trodde de skulle vara mäktiga till. Speciellt inte efter att flera spelare föll ifrån till match två. Gulsvart visade att inställningen, viljan, moralen, från match två och tre mot Mariestad fanns kvar. Seger hemma, knapp förlust i match två, och sedan en stabil insats som innebar seger i match tre. Hur gick detta till, egentligen? 

Bra backspel, fenomenalt målvaktsspel, bra defensivt arbete av alla forwards, bidrog till denna sportsliga framgång. De är minst sagt imponerande att vi till dagens match klev ut och dikterade villkoren mot Kristianstad på deras hemmais. Något som även Mats Lusth poängterade efter matchen. Vi fick spela vårt spel. Vi fick spela på våra villkor. Kristianstad förmådde inte rubba denna ordning. De försökte men lyckades bara under korta stunder i matchen sätta sin prägel på skeendet. Sedan tog vi över, igen. Så stabilt.

I dagens match var det fler doldisar som klev fram. Anton Brandhammar, som exempel. Var har han gömt detta mogna, rejäla, backspel tidigare under säsongen? I frånvaron av skadade backar fick han nu chansen, och som han tog den! Den alltid så omtvistade Alexander Lindelöf spelade idag återigen med rätt marginaler. Så härligt att se. 

Man kan naturligtvis inte ett skriva ett blogginlägg denna säsong utan att nämna Marcus Dahlbom! Den mannen! Med en räddningsprocent på 95.04 får vi vara väldigt nöjda. Någonstans på vägen, i mina blogginlägg under säsongen, skrev jag att Marcus skulle behöva ligga på modiga 94-95% för att bli den vägg vi behöver för att nå långt. Detta skrevs mest som en förhoppning, ett slags önsketänkande. Trodde allvarligt talat inte på det själv. Det är väldigt länge sedan vi hade en burväktare med ovanstående stats. Men, se på fan! Nu har vi det. Vilken hjälte!

Tycker detta inlägg på Twitter understryker delar av det jag skrivit på ett mycket bra sätt:


Det ryktas om att Lehman är på väg tillbaka vilket vore alldeles fantastiskt om detta stämmer. Däremot tycks det ställt bortom allt rimligt tvivel att få se Marcus Bergman i matchspel fler gånger denna säsong. Lider verkligen med den genomsympatiske Bergman som fick se kvalspelet från sidan även förra säsongen p.g.a skada.

Nåja, nu står vi alltså här. Redo för spel om en plats till nästa års HockeyAllsvenska. Det som jag innerst inne inte trodde på när säsongen startade. Då måste man naturligtvis ställa sig frågan: - Har vi någon chans?

Om detta tänker jag skriva i ett annat inlägg..

Avslutar med att skicka ett stort, stort, stort, grattis till alla spelare, ledare, tränare, supportrar, som på olika sätt burit föreningen fram till denna sportsliga triumf. Kvalserien, här kommer Gulsvart....


Tack och god natt!





17 mars 2018

Vi leder med 3-2

2-0 + 1-2 = 3-2
Man kan vända och vrida på det mesta. Bak kan bli fram och upp ner. Oavsett hur vi gör står vi inför faktum. Vi har chansen att ta oss till kvalserien genom att vinna en match till. En ynka match. Vi kan gnälla oss randiga över det mesta. Beklaga sjukdomar, skador, domare, otur och fan och hans moster. Oavsett detta handlar allt om kommande sextio minuter. 

Inför morgondagens match är de två tidigare drabbningarna helt utan värde. De var bara en förpostfäktning, en försmak, en förrätt. I morgon levereras huvudrätten. Den som är hungrigast vinner. Jag upprepar: - Den som är hungrigast vinner! 

I ärlighetens hamn tycker jag de båda matcher som spelats inte bjudit på mycket av klang och jubel. Mer av respektfullt bemötande. Två lag som mest åkt runt och känt på varandra. Som två boxare inför den avgörande titelmatchen. Båda lagen anser sig nu sitta på svaret. Svaret på frågan om hur man tar initiativet till en avgörande seger. 

Nu finns inte längre så mycket att fundera över. Vi vet nu vad KIK kan. De vet vad vi kan. Nu är det upp till varje enskild spelare i respektive lag att vinna sina duell på isen. 

Trots att vi till dagens match fick avvara tre tongivande spelare fick vi flera tillfällen att avgöra matchen till vår fördel. Något som vi gick fullständigt bet på. Det svider. Det gör ont, men det måste förträngas. Gjort går inte att göra ogjort. Jag tänker naturligtvis på vårt närmast harmlösa powerplay i dagens match. Glömma och gå vidare.

Hungern får bli drivkraften.

Det lag som kliver ut på isen i morgon med insikten att det inte finns något att förlora kommer att vinna. Modet kommer att segra över fegheten. Jag förutsätter att det är vi som kommer stå för modet. Vi har nämligen minst att förlora. Det är våra motståndare, KIK, som har all press på sig. Inte vi. Detta ska utnyttjas till fullo. Det gör vi bäst genom redan från första nedsläpp visa att vi är hungrigast.

Det lag som vågar våga, vinner.

Nu kör vi Gulsvart!