Den berömda bussen....

Oscar Pettersson duschar efter matchen...

Piteå - Västerås 1-2

Inför kvällens match orerade jag en del om att vi skulle spela enkelt. Busenkelt. Eller snarare buss-enkelt. Inte krångla till det. Skita i det kreativa. Helt helt parkera bussjäveln framför Dahlbom och spela sarg ut. Anledningen ett sådan spartanskt spel kan härledas till den sargade trupp vi för tillfället har. Jadå, jag vet. Man vill inte prata så mycket om detta utåt. Vill inte upplevas som att man skyller ifrån sig, om det skulle gå åt pipsvängen. Men, det ska ni veta att jag vet en del. Det är något sjukt i truppen. Flera spelare som inte alls är på tipp-topp, helt enkelt. Spelare som, dag för dag, känner efter om de orkar och kan delta i spel. Till dagens match hade vi Robin Nilsson, Jimmie Jansson , Petter Mattson och Lucas Venuto på frånvarolistan. Bara som exempel. Inga dussinlirare. Det var helt enkelt ett aningen sargat lag som åkte upp och spelade en hel del sarg ut för sin överlevnad.

Vän av ordning frågar jag mig när vi senast kunde spela två matcher i rad utan att behöva kasta om i formationer p.g.a skador och sjukdomar? Trots denna oordning i leden har laget lyckats krångla sig igenom två playoff-omgångar och dessutom ta en viktig, hyperviktig, seger i första omgången av kvalserien. Det är banne mig inte illa pinkat av en trähäst!

Det vore då sjuttsingen också om vi inte skulle få lite flyt nu. Alltså när det gäller sjukdomar och skador. Vi har haft vår beskärda del. 

Hur ska man då summera kvällens match? En lyckosam öppning där vi för en gångs skull får spela med ledning mot detta Piteå. Två snabba mål efter schabbel från hemmalag. Just den typ av situationer som jag förväntade mig att vi skulle kunna få och utnyttja. Å andra sidan bjöd vi frikostigt tillbaka när Piteå fick lalla sig igenom och göra 1-2 i boxplay. Det var genant dåligt. Uruselt, sa Bull.

Där och då trodde jag, pessimisten, att det rökta fläsket var stekt. Att Piteå fortsättningsvis skulle skölja över oss likt en Norrländsk tsunami. Så blev det inte riktigt. Faktum är att vi i period två stod upp hyggligt spelmässigt. Bussen körde genom mittzon några gånger, kan man säga. Med max flyt kunde vi hängt någon kasse till på chanser som skapades.

Den tredje perioden stod dock bussen prydligt parkerad framför Dahlbom igen. Men det var rackarns så vi ställde till det för oss själva i onödan flera gånger. Ungefär samma scenario vid varje tillfälle. Vi vann puck djupt i egen zon men spelade fast oss, igen. Piteå kunde hela tiden vinna tillbaka puck och gå på attack. All spelare hade samma problem i egen zon, syntes det. Gummiarmar monumentalum, typ. Vid något tillfälle fick vi backa ned  hela bussjäveln i knä på stackars Dahlbom som någonstans i röran av kroppsdelar sprattlade runt likt en fisk på kroken. Liknade närmast en sketch a lá Monty Python! 

Men, och det var det viktigaste, med gemensamma ansträngningar, lite tur, och en massa transpiration bärgades segern. Där fick spöket Piteå på tafsen. Skönt!

Oscar Pettersson gjorde mål. Ja, det är sant! Efter månaders måltorka hittade han nätet. Så värd han var den kassen. Att Fredrik Johansson hängde en pyts var inte lika överraskande men minst lika efterlängtat. 

Dagens skönaste besked, händelse, uppenbarelse, var dock att få se Niclas Lehman i spel igen. Visst, det såg lite kantigt och stolpigt ut i hanterandet av puck och klubba men det är givetvis förlåtet. Efter så pass lång tids frånvaro behöver han några fler byten för att hitta tajmingen igen. Men, återigen, vilken jädrans bonus att han är tillbaka!

Sammantaget kan man säga att dagens seger var ännu ett bevis för att den förlorarmentalitet som föreningen beskyllts för allt mer tvättats bort. Genom två playoff och denna match har laget nu visat att det finns något i dagens trupp som är efterlängtat och välbehövligt. En okuvlig vilja att inte vika ned sig. Det kan man komma långt på. Vilja. 

Skrev jag något om Dahlbom? Nä, tyckte inte det behövdes. Han bara är så jädrans bra. Börjar nästan bli tjatigt att påminna om detta...

Nu är det bara att ladda om inför lördagens match mot ett riktigt bra Borlänge. Fyra raka segrar. Kan det bli fem? 

Ses i ABB Arena Nord!

13 raka - uppåtkurvor

Bromé

Inleder med följande konstaterande. Mathias Bromé klarar sig riktigt bra i SHL! I senaste matchen mot Färjestad, borta, gjorde han ett riktigt snyggt mål. Den som vill kan kolla via denna länk. Varför skriver jag då om Bromé, kanske du undrar? Jo, det ska jag förklara. Det handlar om detta med uppåtkurvor. Utveckling.

Som de flesta minns släpptes Bromé in i A-laget då vi hade lite skadebekymmer. Om jag inte minns fel debuterade han borta mot BIK Karlskoga. Han kom från spel i J20 där han gjort sig ett namn som rivig kreativ och målfarlig. Man kan säga att han blev mer populär för sitt riviga spel än uppskattad för sin produktion. För producerade gjorde han inte. Inte alls. Det tog sin rundliga tid innan han en äntligen kunde spräcka sin målnolla mot SSK hemma i ABB Arena. Fram till dess hade han missat, bommat, fumlat bort varenda målchans. Under sin första säsong med A-laget lyckades han endast peta in tre mål på 37 matcher. Så var det med den kreativiteten! 

Säsongen efter fick han lira 51 matcher men lyckades bara peta in fyra puckar. Han som skulle vara så kreativ och offensiv! Till säsongen 2015-16 surnade Mathias till, tackade nej till en fortsättning, och drog norrut. Till Asplöven. Man kan säga att han gav föreningen fingret. Han ville till en miljö där det fanns utrymme för sitt spel och kompetens. Det offensiva. Och se på fan! I Asplöven började plötsligt mål och assist trilla in i en strid ström. I Asplöven fick han plötsligt utrymme att spela det spel han trivdes med. Han fick spela i alla spelformer. Boxplay, powerplay, fem mot fem, fyra mot fyra och plötsligt var det lajbans igen att lira hockey. På 51 matcher fick han nu ihop 10 mål och 17 assist! En närmast explosionsartad utveckling mot tiden i Västerås. 

Och inte nog med det. Säsongen efter lockades han över till Mora och utvecklingen bara fortsatte. Rena vulkanutbrottet. När man summerade säsongen i Mora hade Mathias blivit klubbens bästa poänggörare och blev dessutom den spelare med bäst plus/minus i hela HockeyAllsvenskan! 18 mål och 31 assist på 51 matcher! 

Nu harvar han alltså omkring i SHL. Till en början gick det trögt. Trögt som bara den. Bra prestationer på isen men poängen uteblev. Det tog till match nr 12(!) innan han fick sin belöning. Borta mot Skellefteå, av alla lag. Då stänkte han in tre kassar och gjorde därmed ett hattrick. Efter det har mål och poäng börjat ramla in och man kan lugnt säga att han nu vuxit in i SHL-kostymen. 

[Här ett inlägg jag skrev när Mathias gjorde sitt första mål i A-laget: - Kepsen är din, Mathias! ]

Jag har roat mig med att se nästan alla hans matcher med Mora och konstaterar att han är lite som den där humlan. Humlan som inte kan flyga men gör det ändå, ni vet. Jag vet att många under hela resans gång varit skeptiska till Mathias kvalitéer som hockeyspelare. Själv har jag envist trott att han skulle lyckas även när det sett som mest motigt ut. Något som jag nu anser att han bevisat med den äran.

Jag hade lika gärna kunnat använda Stefan Warg som exempel. Ratad i Örebro för att han var för dålig. Kom med aningen stukat självförtroende till oss. Ansågs av många som en stor säkerhetsrisk med tanke på sin spelstil i Örebro. Men. Här hände något. Han mötte en tränare, Joakim Fagervall, som trodde på honom, som gav honom massor av istid, tid, och därmed byggde upp Stefans självkänsla. När jag pratade med Stefan lyfte han fram just Fagervall som den enskilt största anledningen till sin fina utveckling. Och, ja, ni vet. Warg lirar nu i SHL med Malmö. En mycket uppskattad defensiv back som går till jobbet varje dag och levererar. Utveckling, som sagt.

Den finns en gemensam nämnare i Stefan och Mathias. Under rätt ledarskap utvecklades de i snabb takt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Något som även Mathias berättat när jag pratat med honom. Får man förtroende, istid, får man en chans att spela sitt spel, då jävlars händer det saker. Stefan hade turen att få sitt genombrott hos oss. Mathias körde fast. Den förste, Stefan, fick massor av förtroende medan Mathias fick iklä sig en roll som inte kändes bekväm. 

Och varför skriver jag allt detta? Jo, för att nu tänkte jag väva vidare i min tankegång om "utveckling" och "förtroende" och applicera detta på vår egen trupp med dess ledarskap. 

Som bekant städade Gulsvart av Grums hemma med bekväma 6-1 under söndagen. En seger som var i underkant. En seger som aldrig var hotad. Utan att förta sig mer än nödvändigt dominerade vi från början till slut. Stundtals var det sådan klasskillnad mellan lagen och det såg ut som vi mötte ett juniorlag. De få gånger Grums lyckades hota oss var när vi själva i visst övermod drällde onödigt med puck och klubba. Det var alltså den 12:e raka segern under full tid, den 13:e segern totalt! Det är förbaskat imponerande siffror. 

Men åter till detta med utveckling: 

Fredrik Hetta. Jag säger bara det! Jösses och Amalia vad han tagit kliv de senaste matcherna. Från att varit lite anonym i spelet med puck tar han nu för sig på ett helt annat sätt. Kör så det ryker, helt enkelt, och ser så bekväm ut i sitt agerande. Åker runt med trissan och trixar och har sig. En tänkt sniper(hans fina skott) har plötsligt blivit en Fredrik Johansson #2 ute på isen. 

Niclas Lehman. Jag säger då det! Han har en historik som stabil poänggörare i division ett, men, det är remarkabelt vad han utvecklats i Gulsvart sedan seriestarten. Hans överraskande fina spelsinne. Hans enorma förmåga att täcka och transportera puck. Hans överlag kloka spel över hela isen. Visst, han är ingen fartfantom på isen, men vad gör väl det när han i övrigt närmast magnifik i sitt spel just nu!

Alexander Lindelöf. Ja jädrans i min lilla låda! I inledningen av säsongen, de första sju åtta matcherna, gnällde jag med viss rätt på Lindelöf. Tyckte han drällde och hade sig i egen zon. Spelade med för små marginaler. Gjorde tokiga avvägningar när han skulle spela offensivt. Hamnade på rygg på motståndare och drog på sig synnerligen klumpiga utvisningar. Men. Något radikalt har hänt! Numera är samme Lindelöf "Kungen" på isen. I stort sett allt han gör blir rätt. Till och med när han gör fel blir det rätt, typ. Nu ser vi alla att den talang som andra såg när han omskolades till back lyser med sin närvaro. Han har gått från larvstadiet, förbi puppstadiet, och nu kläckts som en vacker fjäril! En fjäril som flyger fram med lätta skär över isen(!). 

Jag stannar här.

Gemensamma nämnare för Fredrik, Nicklas, Alexander är, enligt mitt förmenande, förtroende. Tillit. För att utvecklas måste det finnas utrymme att göra fel. Att få göra fel. Att göra misstag. Att ta risker. Att prova sina gränser. Ett bra ledarskap innebär att man tillsammans med spelare skapar utrymme för allt detta samtidigt som man aktivt vägleder, stöttar, uppmuntrar. När jag ser dessa spelares utveckling blir jag allt mer övertygad om att våra tränare, Tomas och Patrik, besitter just de rätta ledaregenskaperna. Naturligtvis finns det alltid undantag. Spelare som aldrig blommar ut, utvecklas, oavsett miljö. Det är ofrånkomligt. Men, ur mitt perspektiv känner jag stor tilltro till ledarskapet utifrån lagets utveckling den senare delen av höstsäsongen. Jag hade kunnat fortsatt rabbla spelarnamn som exempelgjort detta med utveckling men tycker dessa tre räcker för att understryka min tes: - Förtroende föder framgång!

Så, det får räcka för denna gång...

Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...