Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Mera Bergman....

Vi måste in i skiten, lägga näsan i blöt, utmana.

Skövde - Västerås 4-3

Såg förlustmatchen mot Skövde. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Någon kanske säger att vi mötte ett topplag. Att man då får räkna med förlust. Håller inte riktigt med. Det jag såg av Skövdes spel indikerade inte på något sätt att så var fallet. Att de var ett topplag. Istället tyckte jag mig se den problematik som förföljt oss ett par omgångar. Oförmågan att omsätta puckinnehav i målchanser och mål. 

Åtminstone 3-1 och 4-1 av Skövde var mål som tillkom mer av slump än skickligt spel. Puck som studsar rätt. På blad. Ger i ena läget öppet mål(pp) i nästa friläge från blå. 4-1 målet frukten av slarvigt nedlägg. Hade den pucken hamnat nere i Skövdes kortsarg kunde matchen fått annan utveckling. 

Med andra ord. Vi förlorar mer på grund av egen impotens än motståndares potens, om jag tillåts uttrycka mig så.

Detta är med andra ord en problematik som tycks blivit rejält problematisk. Jag har redan i två inlägg innan belyst just detta sorgliga faktum. Inget nytt, med andra ord. Med risk för att bli tjatig tänker jag dock hålla mig kvar vid ämnet även detta inlägg.

Pratade för en tid sedan med tränare för annat lag i vår serie. Det var intressant. Insåg hur enkelt det är för våra motståndare att anpassa sitt spel för att ta udden av vår offensiv. Det är alltid enklare att spela destruktivt. Det är enklare att backa hem, täcka ytor centralt, slå sarg ut, än att vara kreativ i anfallszon. Så tokigt är det. 

Men allt ovan jag beskriver är ingen större nyhet. Detta är något de flesta känner till. 

Min fundering är om vi har tillräckligt spelskickliga forwards för att "snurra upp" dessa säckförsvar eller om vi måste tillgripa en annan spelstil, annan taktik? Därmed vill jag koppla ihop mina tankar med detta inläggs rubrik, "Mera Bergman".

Bergmans genombrott fram till 3-4 är  melodin mot lag som vill samla ihop sig i slottet framför egen målvakt. Nu förväntar jag mig inte att Marcus ska kunna göra mål på detta sätt i var och varannan match. Det vore förmätet att utkräva. Däremot hävdar jag med bestämdhet att fler spelare i laget måste våga gå mer "raka vägen mot mål" än vad som nu sker. Jag vill se fler aktioner av alla forwards likt den Bergman stod för. 

Varför vill jag då se mer genombrottsförsök av våra forwards? Enkelt. Då hinner inte våra motståndare ställa upp bussen framför eget mål! Varje gång vi åker in med puckkontroll längs sarger in i anfallszon upprepar sig samma scenario. Våra motståndare sätter ingen större press. De ger oss fri lejd längs sarger och bakom mål. Väldigt ekonomiskt spel, för våra motståndare. De blir inte ens trötta. Behöver bara jobba lite med fötterna och aktiv klubba för att avvärja det mest.

Vi måste helt enkelt ställa lite svåra frågor mot försvarande lag. Utmana mer fysiskt. Ta is. Ta oss fram. Bända och bryta oss in. Det är inte bekvämt. Det är rent ut sagt förbaskat jobbigt. Men det är en absolut nödvändighet. Det duger inte att passa runt. Det ger fin statistik gällande puckinnehav men generar inte poäng och mål i tillräcklig utsträckning.

Frågan infinner sig då om vi kan gå från att vara ett spelförande lag till ett attackerande lag? Finns det fler spelare som kan axla Bergman. Ta rygg på honom? Det är jag övertygad om. Bra, då talar jag inte mer om det. Förväntar mig se mer "Bergman" redan i nästa match. 

Då har vi detta med målvaktsspelet. Det gnälls på Dahlbom. Till viss del kan jag hålla med. Dock måste vi i ärlighetens namn titta lite på hur matchbilderna sett ut för våra målvakter. I nästan alla matcher vi spelat fram till nu ungefär samma scenario. Långa perioder närmast sysslolösa för att sedan stå redo för snabba spelvändningar.

Minns Arbogas kvittering till 2-2  i ABB Arena, Enköpings kvittering till 2-2. En slumpchans som plötsligt dyker upp. Eller varför inte Köpings kvittering till 2-2. Som sista exempel nämner jag Skövdes 4-1. En spelvändning. Fri med Dahlbom. Historien upprepar sig, med andra ord. Våra målvakter får ofta stå sysslolösa långa perioder för att sedan, plötsligt, behöva göra en "stå-på-huvudet-räddning" p.g.a lagets eget slarv!

Men visst. Den räddningsprocent våra målvakter visat upp fram till nu imponerar inte. Så illa är det oavsett.

Så, tack för kaffet!