Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?

Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:

Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!

Snack med tränare och sportchef samt detta med J20

Under söndagen, ja jag har inte hunnit berätta allt ännu, fick jag även en stund på tu man hand med Thomas Paananen och vårt sportchef  Patrik Zetterberg. Vi pratade om mycket. Bland annat detta med hur spelare förr, och nu, går vidare från ungdomslagen upp till A-laget. Idag finns det en stor förhoppning, både bland utövare och supportrar, att bra spelare i J20 per automatik ska kunna ta en plats i A-laget. Annat var det förr. Då var det helt enkelt väldigt ovanligt att spelare gick rakt in i ett A-lag i Allsvenskan direkt från J20. Oftast fick spelare ta omvägen via en lägre division. Ta ett, eller två år, i en lägre division och där ta sista steget mot seniorhockey. 

På rak arm kan jag bara minnas tre-fyra spelare som klarat av att gå från J20 till producerande spelare i HockeyAllsvenskan.  Då pratar vi om exceptionella talanger. Och inte ens för dem var det en helt enkel uppgift. De ficks slita hårt innan de vuxit färdig och kunde börja leverera. Tänker närmast på Mikael Backlund och Patrik Berglund. Båda debuterade i A-laget som sjuttonåringar och fick 12 respektive 21 matcher att visa upp sig på. Trots massor av talang blev det ingen direkt poängskörd att tala om. Men erfarenhet fick de. Säsongen efter lossnade det för Patrik som på 35 matcher skramlade ihop 48 poäng medan "Mickis" hade en mer blygsam utveckling och fick ihop 13 poäng på 37 matcher. 

William Karlsson var även han en spelare som slog igenom stort som artonåring. I hans fall handlade det mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med Waltin som tränare fick han redan från försäsong möjlighet att spela med Peter Öberg och Broc Little. Ett lyckokast för unge William som fick enorm draghjälp i sin utveckling. När dessutom tränaren, Waltin, gav honom massor av förtroende så blev hans utveckling sensationellt bra. 

Vad jag, och Patrik enades om, är att det krävs något utöver det vanliga för att en spelare ska kunna ta klivet från juniorlagen in i ett A-lag och börja leverera. Steget är så mycket större än vad många av oss vill tro. Detta är naturligtvis även ett bekymmer. På flera sätt. En tränare, med mångårig erfarenhet från hockey på högsta nivå, sa till mig att kan man ta in en (1) spelare från J20 per säsong som tar plats i A-laget så får man vara nöjd! Då pratar vi om spelare som går in och bidrar, producerar, och inte bara är med för att se och lära. Utifrån detta förstår var och en att det är ett verkligt nålsöga att passera för J20-spelare. En bra J20 spelare ska dessutom konkurrera med alla de spelare som redan finns tillgängliga på marknaden. Spelare med rutin och erfarenhet av spel på en högre nivå. 

Det är med andra ord inte lätt att bedriva ungdomsverksamhet då man redan från början vet att avkastningen riskerar att bli rätt mager. Det är inte lätt att vara J20-spelare och veta att man behöver vara otroligt skicklig för att ha en rimlig chans att få ett A-lagskontrakt. Inte sällan ratas lovande juniorer till förmån för mer säkra kort när trupper väl ska formas. Man värvar helt enkelt utifrån. 

Vad krävs det då för att unga talanger ska få en verklig chans att ta klivet upp i ett A-lag. Personligen tror jag det behövs en agenda från föreningen. En uttalad målsättning. En verklig vilja att ge unga spelare chansen. Inte plocka upp juniorer för att man måste. Dessutom måste faktiskt de unga spelare man ger chansen besitta grundläggande kvalitéer. 

För en förening som vår, har det inte funnits de rätta förutsättningarna de senaste säsongerna för att vidareförädla eventuella talanger från juniorlagen. Då agendan varit att nå SHL har man istället valt en annan väg. Den transatlantiska. Under en följd av år tyckte nog de flesta supportrar det var festligt värre när det säsong efter säsong ramlade in spännande och exotiska spelare från andra sidan Atlanten. Att det hela tiden handla om kortsiktigt tänkande och snabba fix brydde man sig inte så mycket om. Huvudsaken att laget kunde vara med och slåss och den åtråvärda platsen till SHL. Hur många juniorer fick chansen under den eran? Jag har inte svaret givet men inte var det många. Istället gick man ständigt ut med värvningshåven när spelet haltade eller någon blev skadad. Supportrar, sponsorer, media, och publik jublade. Kul med transatlanter, finnar och slovaker. 

I den miljön är det närmast omöjligt för spelare i J20 att slå sig in i A-laget. De fick vara tacksamma om skadeläget blev så allvarligt i A-laget att inget annat alternativ erbjöds. Egna lovande spelare skickades till Nittorp, Kallinge/Ronneby, eller någon annan gudsförgäten håla. 

Under de två senaste säsongerna har läget varit ett annat men minst lika ogynnsamt för spelare i juniorlagen. Sportsliga katastrofer för A-laget där man riskerat åka ur för att sedan i alla fall åka ur. Under en sådan pressad situation är det väldigt få tränare som vågar chansa på att kasta in juniorer i truppen. Det är dessutom ingen rolig situation för unga spelare om de väl får chansen. Att komma in i ett lag där varje enskilt misstag kan bli oerhört kostsamt är ingen rolig lärmiljö. Den är istället hämmande. Rädslan att göra fel blir överväldigande. Istället för att vara kreativa, som förväntas , väljer de unga spelarna att spela säkert. Med marginal. Sarg ut. I och med detta tillförs ingen som helst ny energi i laget. 

Visst kan enstaka juniorer komma in en match, kanske två, och sprattla till lite. Röra om i grytan. Men att förvänta sig att de ska kunna leverera över en längre matchserie är naivt. Till det behövs talanger som nämnts ovan. Eller, ett stort förtroende från tränare!

Hur ska jag då avrunda detta inlägg. Jag kanske ger intryck av att det är tämligen hopplöst att förvänta sig spelare från J20 ska kunna ses som alternativ till befintliga spelare i A-laget. Men där ser jag nu en ljusning. På flera sätt. Jag känner mig mer hoppfull. Detta av två anledningar. Den första är Thomas Paananen som kommer direkt från J20. Det andra är att steget från J20 till spel i division ett inte är lika dramatiskt som mellan J20 och HockeyAllsvenskan. Det kommer därför finnas större utrymme för Thomas att plocka upp spelare från J20 och ge dem chansen om han inte är nöjd med spelare i den befintliga truppen. Detta ger två positiva effekter, minst. Spelare i J20 förstår att de har chansen och spelare i A-laget känner hotet att missta sin plats om de inte levererar. Konkurrens, mina vänner! Det är fint. 

Se där lite tankar så här mitt i natten...

Den nye sportchefen..

Det kan inte undgått någon att Västerås söker med ljus och lykta efter ny sportchef. En oerhört viktigt position i föreningen. Näst efter klubbchefen, Johan Fägerblad, den person som mest kommer förknippas med föreningen. Att jag skriver "näst efter" är i den övertygelsen att klubbchefen alltid är den person som ska stå först i ledet. Den som driver föreningen både inåt och utåt och medialt. Det är viktigt med tydligt ledarskap. Veta vem som bestämmer.  Även i en demokratisk föreningsstruktur behövs tydlig hierarki. Om inte annat finns risk för, anarki.

Bakom vår klubbchef behöver vi nu en dynamisk personlighet som tilltalar flera målgrupper, samtidigt. En inte helt lätt uppgift för de som nu ansvarar för rekryteringen. Om jag känner vår klubbchef rätt så har han en vilja, en agenda, som han nu vill driva. I beskrivningen av den nye sportchefen finns säkerligen attribut som måste matcha föreningens framtidssyn. Föreningen vill försäkra sig om att det finns en tydlig samsyn, annars får det vara. 

Föreningen har uttryckt en tydlig vilja om att den tillträdande sportchefen skall ha lokal anknytning. En signal om något. Det är bra, anser jag. Andra tycker annat. 

Det har poppat upp en del namn som vid första påseendet kan tyckas matcha de specifika krav som ställs. Patrik Juhlin, är ett av dem. Johan Tornberg, nu verksam som tränare i Örebro, en annan. I föreningen finns redan Patrik "Z" Zetterberg. Gemensamt för alla tre är att de har tydliga rötter i föreningen och visat oerhört stort klubbhjärta. Det finns naturligtvis fler personer som kan aspirera. 

Fördelen med att rekrytera en sportchef med anknytning till föreningen är igenkännandet. En faktor god som någon annan. Både sponsorer, media, supportrar kommer sannolikt uppskatta en sportchef som tidigare visat sin passion för föreningen.  Om Patrik Juhlin nappar på uppdraget skulle inte jag grina ihjäl mig, direkt. 

Oavsett vem som tillträder som sportchef finns det självklart inga garantier att denne lyckas bättre med rekryteringar än den tidigare sportchefen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att vi kommer få se ett helt annat tänk när det gäller lagbyggandet. Därom är jag säker på min sak. Det kommer med största sannolikhet bli ett slut med de främlingslegioner som ställts på ABB Arenas is de senaste säsongerna. 

Runt om i landet finns idag en drös med spelare som lämnat oss genom åren. Spelare som nu utvecklats i division ett och nu kan vara ett alternativ. Ett alternativ mot alla de importer som kommit och gått de senaste åren.  Det finns många fördelar med en sådan strategi. En är att risken för ett "grisen i säcken-scenario" minskar radikalt. Det är betydligt lättare att scouta  en spelare i Sverige än att förlita sig på tvivelaktiga agenter som vill sälja in allehanda spelare från lägre i ligor i USA och Kanada. Träffsäkerheten kommer bli mycket större, helt enkelt. Inte nog med det. Att värva lovande spelare från division ett innebär många andra fördelar. Inte minst socialt. Dessutom behöver inte alla nyförvärv spela 32 matcher för att "vänja sig vid ligan, den större rinken", osv.

Behöver jag påpeka att AIK använder just den värvningsstrategin! Det går rätt bra, eller hur? Ett annat lag som varje säsong bevisar att det går att hitta bra spelare i divison ett är BIK Karlskoga. Säsong efter säsong lyckas de skola in dessa spelare till att bli riktigt konkurrenskraftiga. 

Ungefär så här kan jag tänka mig hur man bygger/vill bygga nästa säsongs lag:

Importer:

- Ja, självklart, men då ska de verkligen vara spetsspelare. Ledande spelare offensivt, defensivt eller i specialteam. Kan tänka mig 3-4 spelare. (Gärna behålla Jan Urbas, Jeremy Williams)

Lovande spelare:

- Division ett. Här finns möjligheten att testa spelare. Tänker mig nu spelare som ännu inte blommat ut men som visat stabilitet. Spelare som tidigare lämnat oss då de inte ansetts tillräckligt bra kan bli ett lyckokast. Exempelvis Oscar Pettersson, Kevin Weiskog i Enköping. Två, tre spelare ur denna kategori kan mycket väl erbjudas och ta chansen. (Se exempel som Anton Mylläri och Eddie Davidsson)

Juniorer:

- Det måste finnas en öppen dörr in i A-laget för juniorer. Nu menar jag inte att juniorer ska få en plats. Nej, men de ska banne mig få en reell chans att ta en plats! Att sitta ombytt som forward, eller back, men aldrig få spela, är inget alternativ. Att låta en i grunden offensiv forward komma in och spela defensivt i tre byten, är inte utvecklande. Vill man att juniorer ska utvecklas måste förutsättningarna till detta ges. Två, tre juniorer är ingen utopi i nästa säsongs A-lag. 

Då vi idag har cirka tio spelare på kontrakt till nästa säsong får dessa ses som kärnan runt vilken nästa trupp ska byggas...

Hur summerar då jag detta inlägg? Tja, kanske så här: 

- Det blåser nya vindar i Gulsvart och jag är försiktigt förhoppningsfull. Vi har ännu inte sett slutet på innevarande säsong och vet i dagsläget inte hur utfallet blir. Den sportchef som tillträder kan komma hamna i en märklig situation. Antingen ska han snabbt bygga ett lag för SHL(!) eller ett lag som på lite längre sikt ska ge oss de sportsliga framgångar vi så hett suktar efter..

Over och out...