Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Spelet krampade men tre poäng..

Huddinge - Västerås 2-3

Då stod man där igen, i Björkängshallen. Många, många år sedan sist. Tror det var på åttiotalet jag senast besökte denna anrika(!) ishockeylada. Vägen dit togs via Supporterbussen i trevligt sällskap med likasinnade. Tyvärr hade jag denna gång blivit bokad på "färdtjänstbussen" där utrymme för långbenta avsaknades totalt. Fick sitta som en ostkrok, ungefär. Ingen skugga ska dock falla på arrangerande VIK Support. Inte deras fel att bussen var byggd för dvärgar.

Matchen då? Ja, vad ska man säga. Den första perioden var en ganska ostrukturerad historia där Huddinge körde sitt race och vi desperat försökte hitta linjer i vårt eget spel. Ettan-hockey. Väldigt mycket skridskoåkning och väldigt lite tanke. En spelform som Huddinge behärskade bäst. I ett tidigt powerplay tog Huddinge ledningen efter att vi helt tappat en spelare mitt i slottet. En billig utvisning där vi bjöd på ett billigt avslut. Inte så käckt.

I en period där vi hade oerhört svårt att komma till ordnade anfall blev de sista minuterna oerhört lyckosamma. Inom loppet lyckades vi klämma in två puckar bakom en aningen darrig hemmamålvakt. Först ångade Niklas Lihagen igenom via en spelvändning och hängde in 1-1. Minuten senare, ny spelvändning, skott och retur, och Stefan Gråhns lyckades peta in ledningsmålet fram till 2-1. Två mål som tillkom mer av tillfälligheter än av ordnat spel men dock lika välkomna.

- Skönt att gå till pausvila i ledning....

-----------

Den andra perioden var riktigt bra. Under de första tio femton minuterna tryckte vi konstant tillbaka Huddinge i deras egen zon men trots massor av skott och avslut fick vi ingen utdelning. Istället kunde Huddinge, i spel fyra mot fyra, vinna tekning i vår zon, ta skott, och sedan hinna först på en retur och rulla in 2-2. Ett resultat som inte på något sätt speglande spelet på isen men å andra sidan speglade det problem vi burit med oss hela säsongen. Den totala avsaknaden av naturliga målskyttar!

-----------

Den tredje perioden blev en riktigt dyster historia. Vi hade fasligt svårt att överhuvudtaget ta oss organiserat ut ur egen zon. Huddinge rullade på, i byte efter byte, droppade ned pucken bakom våra backar och satte nytt  tryck. Vi fick hela tiden samma problem. Vi fastnade. Tappade puck. Kom inte ur zon. Mitt i Huddinges press kom plötsligt ett läge till spelvändning och till allas vår förvåning lyckades Jonte Berg hitta en retur efter skott och peta in ledningsmålet fram till 3-2. Momentet innan gjorde Henrik Lundberg en fantastisk parad och förhindrade ett mål bakåt. Så logiskt är det ofta i sporten ishockey. 

Om man trodde att det målet skulle ge lite energi och lugn i truppen så trodde man fel. Huddinge bara ökade trycket ned mot Henrik Lundberg och svärmade som "ilska bålgetingar" runt vårt mål. 

Endast ytterst sporadiskt lyckades vi transportera ned pucken i Huddinges zon resterande tid i den tredje perioden men vi lyckades nästan aldrig sätta något tryck mot mål. Det blev mer någon form av uppehållande spel så att piggare(!) spelare kunde komma in på isen. 

Med en stor portion tur, en storspelande Henrik Lundberg, och ett oerhört uppoffrande jobb i egen zon av alla spelare, lyckades vi till slut avgå med seger och tre poäng. Inte ett dugg rättvist sett till spelet i den sista perioden men det rör mig inte ryggen. Seger är en seger även om den är stulen.

-----------

Det som oroar mig mest är att linjerna i vårt spel fortsatt är ytterst diffusa. Man talar ibland om att spelare inte har kemi eller är dåligt synkade med varandra. Det är bärande argument under försäsong innan alla spelare blivit varma i kläderna och börjat hitta varandra. Det är dock inte alls bra när vi nu spelat över 60 tävlingsmatcher! Det såg banne mig sämre ut idag, spelmässigt, än vad det någonsin tidigare gjort denna miserabla säsong. De tre veckor av förberedelser inför detta kvalspel har helt enkelt inte burit frukt det allra minsta. Tvärtom har det allra mesta blivit sämre än det var innan. 

- Ur det perspektivet har vår tränartrojka misslyckats kapitalt, tyvärr!

Å andra sidan kan man säga att det är rätt bra att ha fem poäng efter tre matcher där vi i två av dessa "spelat som krattor". Spelet måste lyfta omgående om vi ska ha en chans att rädda vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Spelarna kommer helt enkelt inte orka att bara "kämpa, kämpa, kämpa" i byte efter byte ytterligare sju omgångar. Jag är helt enkelt förbaskat missnöjd med att vi fortsatt får ut så oerhört lite spel ur vårt spelarmaterial! Närmast skandal.

Av de senaste sex perioderna ger jag bara godkänt för period två mot Huddinge. I övriga fem perioder har det mest varit ett planlöst åkande åt alla håll kombinerat med huvudlösa misstag. Det pinsamma är att vi spelmässigt faktiskt varit sämre än ettan-lagen vi mött hittills! Detta trots att vi på pappret har spelare som är minst lika bra och samt bättre. 

Det vi saknar allra mest i vår trupp är spelare som klarar av "det lilla spelet" med puck och klubba. Spelare som kan skydda puck, vända och vrida, och därigenom skapa situationer och möjligheter. Just nu är det bara Mikael Frycklund som visar upp den förmågan men han är givetvis alldeles för ensam. Fler måste kliva fram och våga hålla i pucken, vara lite kreativa, utmana. Inte bara lägga ned i sarghörnen och hoppas på det bästa. En frisk Markus Persson i offensiv zon hade betytt så oerhört mycket. 

Å andra sidan, har man inte finess och teknik, kör då det enkla budskapets filosofi. Rakare spel. Rakt mot mål. Lägg pucken mot mål. Skjut. Hur svårt ska det vara? Skott och retur. Gå stenhårt på kassen. Utmana motståndarnas backar. Hela tiden och konstant. 

Nåja, jag avslutar med att honorera alla spelare till en fantastiskt kämpainsats. Där spelare hade brister i teknik kompenserade man istället med massor av hårt arbete. 

Tråkigt dock att Stefan Gråhns fick kliva av efter första perioden p.g.a skada. Hoppas verkligen han är tillbaka redan till morgondagens match.

...det är ännu alldeles för tidigt att ge upp....

(Detta med tränarbyte-karusellen tar jag i nästa inlägg)

Tokigt skön seger efter seg och ängslig start.

Källa

Västerås - Vita Hästen 3-1

Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig för ansikte på matchen denna gång, heller. Ett heltaggat hemmalag som pustande och frustande bankade ned Hästen i skridskosulan eller ett avvaktande försiktigt hemmalag med nerver utanpå suppet!

Det blev mest det senare alternativet. Ett hemmalag som såg väldigt obekväma ut i alla sina beslut på isen. Det var inte roligt att ha puck, helt enkelt. Ingen visste riktigt vad han skulle göra med den där lilla runda svarta saken. Bäst att göra sig av med den, fortast möjligt. Perioden visade upp en lång provkarta på felbeslut från våra spelare. Vita Hästen tackade, tog tag i taktpinnen, och höll den i fast hand de första tjugo minuterna. 

Som tur för oss var Hästen precis så ineffektiva som jag beskrivit i ett tidigare inlägg inför matchen. De snurrade runt friskt stundtals i vår egen zon men hade förfärligt svårt att komma till riktigt bra avslutslägen. Trots deras synliga spelövertag kunde jag räkna till endast ett fåtal riktigt farliga chanser. Enda gångerna jag var lite extra orolig var när väldige(!) Markus Eriksson äntrade isen. Honom kan man inte lita på i ett motståndarlag!

Att vi kom undan med 0-0 efter den första perioden var en ren bonus. Även om Hästen hade svårt att skapa riktigt bra chanser vet jag hur enkelt en förlupen puck kan studsa in i mål. Något som vi nu undkom med stort besvär.

Det var därför förbaskat glädjande att se scenförändringen direkt från nedsläpp i den andra perioden. Tydligen hade nervositeten lagt sig och nerverna hamnat på rätt ställe. Plötsligt var det vi som drev spelet och Hästen fick börja arbeta allt mer i egen zon. 

Efter knappa treminuter fick vi utdelning. Ett uppspel i mittzonen fångades upp av Niklas Lihagen som ångade rakt ned mot Hästens mål men fick inte till avslutet. Det gjorde inte så mycket då Fredrik Johansson höll sig framme på returen och vispade in pucken i mål. Den passning Lihagen tog emot kom i ansiktshöjd(!) från Stefan Gråhns. Det var alltså lagets åldermän, krutgubbarna, som satte oss i förarsätet.

Drygt sex minuter senare höll sig krutgubbarna framme igen. Denna gång understödda av Mikael Frycklund. En avvaktande utvisning på Hästenspelare. Fredrik Johansson höll rutinerat i pucken så vi hann få in en sjätte utespelare. Skickad sedan pucken till Lihagen som hittade Frycklund. Den sistnämnde tog saken i egna händer och skickade ett dragskott upp i nättaket!

2-0 på tavlan och det var inte ens orättvist med tanke på spelet fram till dessa i den andra perioden. Det var nästan bara ett lag på isen och det var Gulsvart. Skottstatistiken(15- 4) samt puckinnehavet (63%) underströk detta. Det som imponerade mycket på mig under period två var vårt spel efter att vi gjort två mål. Fullständigt kontrollerat, vill jag påstå. Vi höll i pucken lagom länge, spelade längs sarger, lade ned djupt i Hästens zon, och satte press. Hästen hade oerhörda problem att få ordning på sitt spel perioden ut. Lysande!

Endast en gång i den andra perioden var det riktigt nära att Hästen bjöds in i matchen igen. Vi var lite ivriga att vinna tillbaka puck vid Hästens blå linje vilket gav Norrköpingslaget chans till en spelvändning två mot en. Då stod Henrik Lundberg för matchens räddning. En snabb överflyttning mot högra stolpen och räddning med klubbskaftet(!) 

Inför den sista perioden hyste jag, och många andra, en viss oro över att laget skulle falla tillbaka till den första periodens spel. Bli allt för passiva och avvaktande. Så blev det inte alls. Vi höll Hästen på mattan på ett mycket bra sätt samtidigt som vi fortsatte skapa egna chanser offensivt. Inte ens Hästens reducering till 1-2 i powerplay rubbade lagets cirklar nämnvärt. Laget fortsatte spela oerhört fokuserat perioden ut. Visst blev det lite darr på ribban då vi drabbades av ännu en utvisning med endast fyra minuter kvar. Domaren plockade ut Christopher Fish för hög klubba. Jag, och flera med mig, muttrade över att Fish ännu en gång lyckades dra på sig en onödig utvisning i slutfasen av en match. 

I efterhand visade det sig att det var inte alls Fish som var den skyldige till den höga klubba som renderade i två minuters boxplay! Efter matchen fick jag detta meddelande från hans far, Andrew, på Twitter:

Var bara tvungen att kolla upp detta med huvudpersonen själv som medgav att så var fallet! Fish tyckte det var bättre han tog utvisningen då Fredda är en viktig boxplayspelare! Den "blåsningen" kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller inte när vi summerar denna vecka! 

I slutskedet av matchen chansade Hästen med spel sex mot fem. I en lite rörig situation lyckades Mikael Frycklund få tag på pucken, tittade upp, siktade, och skickade trissan mot det övergivna motståndarmålet. Precis när han knäppte iväg skottet stack en hästenspelare fram sin klubba och fick en liten touch. Om det var det som gjorde att pucken hittade in i mål eller inte får vi aldrig veta. Men mål blev det och stort lättat jubel bland spelare och oss på läktaren.

Om jag ska summera mina intryck av matchen så var den ängslig, mycket bra, kontrollerad, sett period för period. Starkt som bara sjutton att vända matchen till egen fördel som laget nu gjorde med tanke på att man bar med sig tre raka förluster i bagaget. Stor eloge till ALLA inblandade.

Att Pantern till slut lyckades bärga extrapoängen mot Björklöven blev en välkommen extrabonus för oss Västeråsare. Då Modo lyckades vända 0-4 till 5-4, i sudden, borta mot Mora kan vi nu helt avskriva dem från nedflyttningsstriden. Det står nu mellan oss och Löven. Löven som i nästa omgång tar sig an Mora på bortaplan. Ett Mora som i gårdagens match ställt över fyra-fem tongivande spelare. Vad jag förstått kommer dock Mora med starkast möjliga lag till onsdagens omgång.

Vi har liten matchboll nu, kan man säga. SSK låter som en betydligt enklare uppgift än Mora. Men, osvuret är bäst. Våra matcher denna säsong mot SSK har varit jämna och oförutsägbara vid två tillfällen tidigare. Det helt avgörande blir med vilken inställning SSK respektive Mora kliver in i omgång 51. Vill de verkligen gå för seger eller spelar de av matchen? SSK som är lite skadedrabbat har ett oerhört viktig negativt kval ett spara sig till. Mora ett finalspel mot BIK Karlskoga. Jag hoppas den gamla klyschan "motivation slår klass" inte gäller i omgång 51!

Matchens gurkor:

Henrik Lundberg

Mikael Frycklund

Stefan Gråhns 

Fredrik Johansson

Niklas Lihagen

Hedersomnämnande:

- För att på ett genialiskt och snabbtänkt sätt tagit skulden för lagets bästa!

Cristopher Fish 

Så, tack för kaffet...

Ett försiktigt IKO vann mot ett avvaktande Västerås

Swehockey

Det kunde man ju ge som fan på. Efter en heroisk kämpainsats mot topplaget Pantern fanns varken ork eller kunnande att stå emot ett formsvagt Oskarshamn. Epitetet "varannan-dags-lag" är tyvärr ytterst passande för oss just nu.

Enligt källa med insyn kände sig spelare orkeslösa redan inför nedsläpp mot Västervik hemma. Något som snabbt visade sig när pucken väl släpptes. Mot Pantern var det bättre. Där orkade vi driva på åtminstone en period innan orken började tryta och Pantern tog över taktpinnen allt mer. Detta kompenserades av ett heroiskt kämpade samt en del flyt i avsluten. Ett kämpande som räckte till seger och tre härliga poäng.

Förhoppningen var givetvis att spelarna skulle ta med sig den goda känslan, och insikten, till dagens match. Att det går att vinna alla matcher i denna serie med jävligt hårt arbete. Av detta såg jag inte mycket i dagens match. 

Oskarshamn tilläts väldigt enkelt peta in 1-0 efter ett palaver framför eget mål. Vi hade tre egna spelare i målområdet men ingen lyckades få bort den lösa puck som låg fri för någon sekund. Inte blev det bättre då Oskarshamn kunde lyfta in 2-0 i en spelvändning där hemjobbet såg aningen vekt ut. Lundberg räddade förtjänst första skottet men returen. Den fick enkelt slås in i nät.

Precis som i flera andra bortamatcher efter jul hade vi bjudit in våra motståndare rejält efter bara några minuters spel. Perioden i övrigt var inte mycket att säga om. Det var IKO som då och då lyckades sätta lite offensivt tryck. Själva hade vi förbålt jobbigt att överhuvudtaget hitta spelvägar ut ur egen zon. Tre av fyra chanser i perioden, och match, tillkom efter samma mönster. Vi slarvar med puck i egen zon. Vi tappar puck vid uppspel. Oskarshamn fick flera möjligheter under matchen att göra mål pga just detta. Detta fumlande med puck i egen zon gällde både forwards och backar.

Trots att vi, genom Lihagen, lyckades reducera till 1-2 i boxplay kände jag att vi var rökta i denna match. Så illa var det. Visserligen jämnade vi ut spelet i den andra perioden men våra avslut, vårt hot, mot IKO:s kasse var sällan av allvarlig sort.

Då jag i grunden är en naiv optimist ville jag gärna tro på en rejäl scenförändring till den tredje perioden. Förväntade mig att Gulsvart kompromisslöst skulle ställa en allvarlig fråga till Oskarshamn. Slänga puckar mot mål, gå hårt mot kassen, trycka på.

Av detta blev platt och intet. De första tio minuterna av den tredje perioden blev istället mycket märklig rent spelmässig. Jag fick se två lag som åkte och bevakade! Som väntade ut varandra. IKO ville slå vakt om poängen. Det har jag den största förståelse för. Frågan är vad vi ville? Inte mycket, i alla fall. Första skottet mot IKO:s kasse kom först efter dryga tio minuter i period tre. Detta i en match där vi hade allt att vinna, inget att förlora, genom att jaga en kvittering. Allvarligt talat begrep jag ingenting. Istället för att spela på IKO:s rädsla att förlora lät vi dem enkelt spela av den sista perioden. Inte ens ett sent powerplay till vår fördel kunde ändra på detta faktum. 

Det är ju så man kan få blåskatarr för mindre!

Självklart begriper jag att alla spelare i truppen ville vinna dagens match. Att de hade för avsikt att gå in och knipa tre poäng mot ett formsvagt Oskarshamn. Men, någonstans på vägen från tanke till handlingen skedde en låsning. En mental blockering som inte släppte under match. Jag gissar att det måste vara oerhört tungt för spelare att ge 100%, vara helt utpumpade efter match, utan att det visat sig i spelet på isen. Jämför gärna med skidåkare som vissa dagar är helt ur form. De sliter och sliter i spåret men åker bara längre och längre bakåt i resultatlistan. De ger med andra ord 100% men får bara ut 75%. Då kan det se ut som det gjorde i dag för oss mot Oskarshamn.

Den fråga som då kommer som ett brev på posten är hur det är med orken, fysiken? När jag tittade på matchen mellan AIK och Almtuna idag så var det en jävla fart på alla spelare ända fram till slutsignalen. Att se den matchen var som att se en annan sport vad det gäller fart och intensitet. Om de orkar flänga fram och tillbaka i tre perioder så borde vi. Eller hur?

Är det kanske så att det pressade läge laget befinner sig i stjäl energi från spelarna? Inte vet jag. Förhoppningsvis vet våra ledare, tränare, hur det är med den saken.

Men, men. Trots dagens förlust är vi ännu kvar i HockeyAllsvenskan. Tyvärr gick Mora och vann mot Tingsryd i dagens omgång. Ett Tingsryd som fortsatt behöver samla poäng för att fixa sin playoff-plats. Med andra ord känns våra möjligheter att knipa poäng hemma mot TAIF aningen begränsade i skrivande stund.

På måndag möts Björklöven och BIK Karlskoga samt Modo och Vita Hästen. Spännande värre. Förluster för både Modo och Björklöven vore naturligtvis välkommet, men, jag tror faktiskt Löven snuvar BIK på alla poäng, dessvärre...

Tack för ordet..

Heroiska insatser gav fem poäng..

Västerås - AIK 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

AIK hemma var en pers att uppleva från läktarhåll. Efter en spelmässigt jämn förstaperiod var det bortalaget som tog över allt mer spelmässigt. Den tredje perioden var för oss på läktaren en känslostormande upplevelse. AIK satte verkligen full fart framåt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och vi själva fick allt svårare att överhuvudtaget få tag i gummit. Rädslan att förlora viktiga poäng gav dock laget enorm energi och man spelade otroligt uppoffrande utan puck. Det täcktes skott i parti och minut och många av AIK:s avslut nådde aldrig fram till storspelande Henrik Lundberg i målet. 

När dessutom Jimmie Jansson lyckades dra på sig en utvisning i matchminut 56 blev spänningen närmast olidlig. AIK var inte sena att plocka ut målvakten för att spela med sex man mot fyra. Om trycket varit hårt mot vår kasse innan så var det intet mot hur det blev de sista minuterna av perioden. Från den position jag hade på Södra ståplats räknade jag in en kvittering till AIK flera gånger om. Men. På något mirakulöst sätt stoppades pucken upp, hela tiden, av något eller någonting. Oftast i form av Henrik Lundberg som sprattlade rejält för att rädda hem segern. 

Två powerplaymål i den första perioden. Målskyttar Marcus Bergman och Fredrik Johansson. Aldrig kunde jag tro att dessa två mål skulle räcka till seger mot ett offensivt mycket kreativt AIK. Men, ibland räcker det otroligt långt med att alla, verkligen alla, i laget knyter nävarna och ger sig fan på att vinna. Det är på sitt sätt skrämmande att vi kunde bli så tillbakatryckta som vi blev i den tredje perioden men man får ta det onda med det goda. Vi vann. VI VANN! Det är liksom det som räknas!

Vita Hästen - Västerås 2-3 (sudden)

Efter seger kommer förlust. Lite så har vår säsong sett ut denna säsong. Vi har sällan haft förmåga att följa upp en vinst med ännu en vinst. Inte haft förmågan att rida vidare på en liten framgångsvåg. Hela tiden tillbaka till ruta ett, på något sätt. Två steg fram, två steg bak, två steg fram, två steg bak. Det var därför med rätt små förhoppningar jag inväntade mötet med Vita Hästen på bortaplan. Naturligtvis började det med en motgång direkt. Och en till. Och en till. Efter knappa sex minuters spel hade Hästen bekvämt fått segla iväg genom två mål i powerplay.  Då kändes det lagom kymigt. Då kom den stora ångesten svepande igen. Som en våt filt. Allt var som vanligt, igen.  Men, under över alla under, vi kom tillbaka in i matchen. Detta genom ett riktigt slumpmål signerat Anton Mylläri. Även det ett mål i powerplay. Anton avlossade stora kanonen från blålinjen och pucken seglade in bakom Hästens målvakt. Tydligen träffade pucken något, eller någon, på vägen fram och ställde Pontus Sjögren i målet. Men vem bryr sig? Äntligen lite medflyt. Kul!

Inför den andra perioden var jag lagom hoppfull. Kanske vi skulle kunna gneta oss till en poäng om vi bara orkade stänga ned Hästens offensiv. Oj, vad fel jag fick. Fast på ett positivt sätt. Vi behövde knappt spela i egen zon under den andra perioden. Istället var det vi som tog tag i taktpinnen och öste på offensivt på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort på bortaplan denna säsong. Hästen fick slita för att försvara sin uddamålsledning. Redan efter fem minuter tog Hästen timeout men det hjälpte föga. Gulsvart bara ångade på och belönades med ett powerplay där Fredrik Johanson stänkte in kvitteringen på en magnifik framspelning av Christopher Fish. 

Resten av perioden fortsatte i samma andra. Vi anföll, skapade chanser, och Hästen slog ifrån sig. Tanken slog mig. Tänk om vi i laget hade haft en Anton Holm! Grabben i SSK som smäller in mål i parti och minut. Eller en Malte Strömvall! En spelare som hänger var tredje chans. Eller varannan. Eller varje chans som dyker upp. Lite som Stefan "Loppan" Hellqvist. Osynlig i 59 minuter av 60 men när man summerar matchen/er har han hängt två baljor. 

Som tur är har vi en Christopher Fish som sadlat om till playmaker och framspelare av rang. Först den suveräna framspelningen till 2-2. Sedan det makalöst smakfulla förarbetet till Niklas Lihagens mål i sudden. Man bugar,bockar, och tackar för uppvisningen. 

Men, visst satt man med darr på läppen och befruktade det värsta i slutet av den tredje perioden. Hästen fick chansen att spela fem mot fyra med knappa två minuter kvar av perioden. För många spelare på isen för Gulsvart! Det hade varit riktigt nattsvart att torska matchen på en sådan utvisning och efter en så väl genomförd bortamatch. Lyckligtvis fick Hästen lite gummiarmar när läget bjöds och lyckades inte förvalta den bjudningen. 

Två segrar i rad! Man tar sig för pannan, slår sig för bröstet, nyper sig i armen. Ja, det är sant. Två jävla segrar i rad! Nu är vi på gång...

Förstår när vi får in lite förstärkning i truppen. En kille med lite näsa för målet. Då blir vi att räkna med i kampen om platserna åtta till tolv. Sanna mina ord. 

Nya spelare in?

Vi behöver lite mer jävlars anamma...

Allt sedan VIK Support överlämnat sina insamlade pengar har vi supportrar gnytt och klagat över att det inte händer något på värvningsfronten. När dessutom beskedet kom häromdagen att ett sponsormöte genererat mer pengar till värvningspotten ökade klagosången. Jag har förståelse för detta. Naturligtvis vill vi alla se ett nyförvärv som kommer in i truppen och ställer lite frågor till övriga spelare. Frågan är dock, som vanligt, om det finns just den, eller de, spelare som vår sportchef Andreas Appelgren så hett åtrår. 

Röra om lite

Vad jag förstår siktar "Äpplet" på att plocka in tre spelare till den befintliga truppen. En back, en center och en mer renodlad avslutare. Nu är det inte vilka dussinlirare som helst som ska handplockas. Nej, här handlar om att hitta exakt rätt till varje position. Vi pratar nu inte om breddspelare. Vi pratar om spelare som ska göra skillnad. Spelare som genom sin närvaro sätter lite sprutt på övriga truppen. Spelare som under träning och match visar att det gäller att prestera för att få spela. Latoxar gör sig icke besvär, typ. 

Bättre konkurrens

Med några nya spelare in i truppen uppnår även tränarna ett önskemål om större konkurrens i truppen. Plötsligt måste spelare som tidigare närmast varit givna i startuppställningen slita lite extra för att få speltid. 

Lihagen

Angående nyförvärv. Vi har ju redan ett potentiellt nyförvärv som just nu står utanför laget. Tänker på Niklas Lihagen. Låt oss drömma för en kort stund. Förstå om Lihagen tänder till när han åter för chansen i laget. Känner sig motiverad, revanschsugen, lite lagom förbannad, och plötsligt hittar en väg tillbaka till sitt spel. Vilket välkommet tillskott. Kostar dessutom inte en spänn ur värvningspotten. 

Back som spelar skadad

Anton Mylläri får för tillfället rätt mycket skit för sitt spel. Frågan är hur mycket skit han förtjänar med tanke på den skada som han bevisligen brottas med inför var match. Är det möjligen så att våra tränare ställer för stora förväntningar på hans spel. Att Anton, trots sitt handikapp, ska hitta det spel som gjorde att föreningen månade om att snabbt skriva nytt kontrakt under förra säsongen? Ska jag vara ärlig har den gode Anton haft en tuff säsong redan från första skär. Det har helt enkelt inte klaffat. Han har aldrig hittat tillbaka till den förträffliga form han hade innan den olyckliga knäskadan. Det finns en enorm uppsida i Antons spel som ännu inte kommit fram denna säsong. Mycket tråkigt.

Här ovan två spelare som kan så mycket mer än de haft möjlighet att visa denna säsong. Förstå om Anton och Niklas kommer igång igen. På riktigt. Hittar formen. Det är banne mig som två nyförvärv.

Synergier

Vad ska vi då förvänta oss för effekter av tänkta nyförvärv. Framför allt att det blir lite nyordning i truppen. Att det tillförs någon form av ny energi. Att våra tränare får möjlighet att hitta nya uppställningar som kan generera mer poäng. Hitta en bättre balans i lagdelarna, helt enkelt. Med nytillskott av spelare öppnas dörren för att få igång spelare som just nu trampar vatten. Inbillar mig helt enkelt att övriga spelare i truppen tycker det är stimulerande med lite nytt blod i truppen. Vardagen för våra spelare blir kort sagt lite mer spännande. I allt från snacket i omklädningsrummet till spelet på isen.

Så, nu är det bara för "Äpplet" att leverera. Slovak, tjeck, finne, dansk, eller svensk, Spelar ingen roll. Då vi av erfarenhet vet att nya spelare behöver några matcher för att acklimatisera sig är det inte läge att vänta. Fram med plånboken nu kära Sportchef!

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...

Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2

Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2

Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2

I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3

Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...

Nästan seger - om man vill vara positiv.

Fish - måltjuven

Västerås - AIK 1-2 (Sudden)

Möte mot AIK. Två lag som för tillfället är lite på dekis i tabellen. Ett AIK som av mig, och många andra, tippades vara med i toppen av tabellen även denna säsong. Två lag som letar form och självförtroende. Två lag drabbade av skador. Två lag i stort behov av framgång. 

Så var förutsättningarna inför match. Vi själva kom från en vi-tog-nästan-poäng-match mot Tingsryd. AIK lyckades vända och vinna på straffar senast mot Mora.  AIK som fram till gårdagen inte tagit en enda poäng på bortaplan. 

Inte var det vi som tog tag i taktpinnen denna match, heller. Istället var det AIK som med bra fart under rören snabbt ställde svåra frågor till vårt försvar. Henrik Lundberg fick snabbt bekänna färg. Redan efter fyra minuter var vi lite passiva i vårt styrspel och en elegant passning från back nådde en framstormande Jesper Bratt som enkelt kunde åka fram och lägga in pucken mellan benen på Lundberg. Våra backar var för tillfället på besök i en tvillingdimension. 

Genom två powerplay kom vi sakta in i spelet utan att få till de riktigt vassa avsluten. En spelmässigt rätt jämn period där AIK stod för de farligaste avsluten. 

I den andra periodens första del fick Henrik Lundberg, gång på gång, kliva fram och rädda oss. Räknade till tre fyra riktigt vassa räddningar där matchen kunde tagit slut för oss. Om AIK tryckt in 2-0 hade det med största sannolikhet varit fullständigt godnatt för oss. Jag räknade till två riktigt bra chanser för oss i denna period. Den mest minnesvärda var när Anton Mylläri blev serverad öppet mål men lyckades pricka högt i plexit på kortsidan istället för målet! Lite mer kyla och kvitteringen hade varit given.

Den tredje perioden kom äntligen kvitteringen. Efter en tilltrasslad situation på backskott i powerplay letade sig pucken fram till Christopher Fish som smekte in trissan i mål. Snacka om måltjuv. Andra målet efter återkomsten. Mål i varje match. Får gärna bli en vana. 

Naturligtvis skulle vi klanta till det efter kvitteringsmålet. Istället för att få rida på en liten framgångsvåg drog vi raskt på oss två utvisningar genom S Gråhns och J Jansson. AIK fick chansen att spela fem mot tre i en evighet. Som tur för oss spelade AIK ruskigt omständligt och skapade egentligen inte mer än ett riktigt farligt avslut. Det tackar jag för.

Matchen slutade 1-1 och själv stod jag rätt nöjd på läktaren. En poäng är trots allt en poäng. Man får vara glad över det lilla. Trots allt hade vi nu i våra fyra senast spelade matcher vunnit en, spelat oavgjort i två, samt förlorat en rätt knappt. Som sagt, det gäller att hitta ljuset i mörkret.

Att AIK sedan dödade sudden genom Christian Sandberg var inte alls orättvist sett över hela matchen. AIK var vassare än oss, skapade betydligt fler röda avslut. Den där Sandberg är värd ett eget kapitel. Någon som lade märke till han insats som föregick målet i sudden? Vår egen väldige Niklas Lihagen ångade, som vanligt, ned med puck i anfallszon. När han skulle runda bakom AIK:s mål tog det stopp. Lille Christian Sandberg klev bara fram och stängde vägen för väldige Lihagen och snodde pucken. Spelvändning och lite kalabalik i vår zon innan samme Sandberg återigen klev fram i handlingen med Lihagen som motpart. Denna gång använde han väldige Lihagen som sköld  när han smällde in pucken under armen på Lundberg i vår kasse. Hade väldige Lihagen agerat som vilken random back som helst kunde kanske målet avstyrts helt. Ni vet det där med att ha klubban i isen och söka motståndarens blad. Lihagen gjorde återigen en godkänd insats, inte tu tal om detta, men i egen zon är han inte till större nytta:)

Jag förstår att AIK har det lite jobbigt serien just nu. Detta var inte alls det AIK, spelmässigt, som jag förväntade mig när serien drog igång. Det var endast när kedjan med Olsson-Trkulja, Sandberg, Lindqvist var inne på isen som AIK visade mer klass än oss. De lyckades sätta en väldig press mot vårt mål var gång de var inne på isen. Däremot såg jag inte röken av en sådan skicklig spelare som Jens Jakobs.

Ett stor dilemma för oss just nu är avsaknaden av riktig bredd i truppen. Det duger inte att ha en fjärdelina som inte får mer än några få byten under match. Belastningen på våra få produktiva spelare i de andra formationerna blir då allt för hög. Tar man ut spelare till match ska de spela. Att låta en fjärdelina sitta på bänken i match efter match är inte optimalt på något sätt. Är det kanske läge att disponera om i kedjorna? Offra den lilla spets vi har för att istället få fyra jämnstarka kedjor som orkar hålla spelet uppe i sextio minuter?

Tja, inte vet jag!

Vi har på de senaste fyra matcherna tagit poäng i tre. Låt oss se detta som en positiv trend. Jag gör det.

Noterade även att hemvändande Mikael Frycklund gjorde många bra saker ute på isen i denna match. Vågar hålla i pucken som få andra. Vända och vrida. Leta öppningar för pass och avslut. Mycket bra. 

Nu är det helg!

Andra raka...

Jonte bröt ben i underarmen...

Västerås - IKO 3-2 (straffar)

Kors i arslet! Två raka segrar. Det såg jag inte komma. Först en kämpainsats på bortais mot Pantern där Fredrik Johansson kunde raka in segermålet i slutminuten. Sedan en ny kämpainsats hemma mot IKO där vi till slut kunde vinna i en straffläggning! Har vinden vänt? Är det nu bitarna faller på plats och marschen upp i tabellen börjar?

"Troligen inte, troligen aldrig på tin", som det står i visan. Det blev en kostsam seger mot IKO då vår eminente Jonte Berg ådrog sig ett brott på underarmen i slutfasen av matchen. Den tredje stöttespelaren som nu faller ifrån. Jonte är fenomenal i sitt defensiva arbete och i varje match är han med och avvärjer hot mot eget mål. Framför allt i boxplay. Tråkigt, tråkigt.

Spelet då, spelet. Hur såg det ut? Tja, stundtals var det riktigt bra fart på buggarna på alla spelare. Det virvlades runt rätt friskt i IKO:s försvarszon stora delar av matchen. Inte så mycket att klaga på, egentligen. Jo, förresten. Våra avslut. Där kan man klaga en del. Väldigt ovassa, om man säger så. Sanningen är nog att vi skulle hängt ett par kassar till på alla de fina lägen som faktiskt skapades. 

I matchen mot IKO lyckades vi nolla oss själva i powerplay, trots bra spel. Inte så bra. Bättre då att vi även lyckades nolla IKO i vårt eget boxplay. Det var bra. 

- Det känns spontant som att våra spelare ännu inte är tillräckligt bekväma för att trycka till ett avslut när chansen dyker upp. 

Målvaktsspelet som varit lite vekt tidigare matcher såg bättre ut idag. Henrik Lundberg motade totalt fem straffar vilket får anses som anmärkningsvärt bra med tanke på den historik våra målvakter haft tidigare. Två straffar(!) under ordinarie speltid samt tre under efterföljande straffläggning. Vore det inte för det snöpliga kvitteringsmålet till 1-1 för IKO kunde Lundberg fått kvittera ut ett riktigt topp-betyg för sin insats. Nu nöjer jag mig med att han spelade riktigt bra.

Att vi själva, till slut, på tredje och sista försöket lyckades pillra in segerpucken genom Gustav Ahnelövs försorg var hjärtligt trevligt. 

Stundtals blir det lite väl svajigt i egen zon. Vi har svårt att ta oss ur press. Puck fastnar när backar försöker lägga ut. Å andra sidan hade IKO precis samma problematik när vi väl satte press på deras backar. Överlag anser jag dock att jag vill ge våra backar godkänt sett över hela matchen. Släpper man bara in två mål i en match har det trots allt gjorts mycket rätt.

Offensivt är vi fortsatt för trubbiga när det väl kommer till avslutslägen. Stundtals rena "junior-avsluten" som min ständiga medföljare "Kepsen" uttryckte sig. Det är inte utan att man saknar en "Loppan" Hellqvist i laguppställningen. En spelare som dyker upp två gånger per match och bara smäller in trissan i nätet. Törs man hoppas på att unge Lukas Zetterberg ska kunna iklä sig den rollen? Var gärna osynlig i 59 minuter av 60 men smäll in två kassar per match!

- Niklas Lihagen fortsätter att övertyga. Med ett bättre skott skulle den mannen leda skytteligan, sanna mina ord!

IKO var lite tunnare i spelet än jag förväntat mig. De hade rejäla problem i egen zon när vi väl kom ner djupt och började spela runt. Dock hade de, naturligtvis, en bra målvakt med sig i bagaget. Offensivt, när de väl lyckades etablera spelet i vår zon, var de både rörliga, fyndiga och tunga. Men denna gång lyckades vi för det mesta hålla dem borta från allt för många röda avslut. Det var bra gjort, helt enkelt.

Bryr mig inte om någon spelarkritik utöver ovan nämnda spelare. Anser att det var kollektivet Gulsvart som fixade poängen denna gång. Extra kul att junioren Hampus Wallin fick hänga sitt första mål i A-laget. Stort och minnesvärt.

- För övrigt är jag lite svag för unge Jesper Andersson. Gillar han stil, helt enkelt. Inga krusiduller. Har tar pucken framåt med fart. Inget tjafs. Härligt att se.

Den stora nöten att knäcka nu är hur Appelgren lyckas ersätta skadade spelare. Finns det något att låna in? Tre ordinarie forwards borta. Tuffa bud för en trupp som är lövtunn på forwardssidan.

Vi radar upp förluster...

För en kort stund var vi i förarsätet....

Västervik - Västerås 5-3

Bortamatchen mot nykomlingen skulle naturligtvis bli en tuff uppgift. I ärlighetens namn skulle nog lag från division ett ge oss fullt jobb just nu. Men, en sak i taget. Inledningen av matchen var ju superb. Två powerplay, två mål, och ledning! Minns inte senast när vi ledde en match med 2-0. Där och då inbillade jag mig att framgången målmässigt i powerplay skulle skingra lite av den ångest och ängslighet som omgett laget i inledningen av årets seriespel. Men, se det blev inte så. 

Återigen hamnade vi lite på hälarna i många moment på isen och Västervik kunde relativt enkelt både reducera och kvittera innan perioden var över. Att vi raskt drog på oss tre utvisningar bidrog naturligtvis till att Västervik fick komma in i matchen så pass enkelt.

Men i alla fall. Vi var med i matchen efter första perioden och hopp fanns om att vi skulle kunna skruva upp vårt spel ett snäpp och verkligen hota Västervik. Det gick så där. Bara några minuter in i andra perioden bjöd egen back på friläge för Västervik som tackade, tog emot, och hängde in 3-2 skoningslöst. Att Henrik Lundberg kommit in i kassen för att "väcka laget" fick därmed närmast motsatt effekt.

Den andra perioden blev tyvärr, till stora delar, en upprepning av hur spelet sett ut i tidigare matcher. Vi höll spelet uppe i fem mot fem men hade rysligt svårt att komma till riktigt bra avslut. Västervik, å andra sidan, utnyttjade de lägen som bjöds närmast brutalt. Trots en ganska jämn andraperiod lyckades Västervik trycka in tre kassar bakom Henrik Lundberg och matchen var självklart körd.

I den tredje perioden stod Niklas Lihagen för en charmant insats då han på eget bevåg kryssade mellan Västervikspelare och avslutningsvis lurade Jonas Fransson. Reducering och ett litet litet hopp tändes. Kunde laget vakna till nu? Visa desperation? Kasta puckar mot mål och bara kötta? 

Under den senare delen av tredje perioden fick vi själva chansen att spela powerplay. En bra chans att krypa lite närmare i målprotokollet. Få Västervik lite skärrade. Det gick inte alls, tyvärr. Är inte ens säker på att vi lyckades få avslut i powerplay!

I slutet av matchen drabbades Västervik av ny utvisning och vi chansade på spel sex mot fyra. Det gick inte heller direkt lysande. Sanningen är att vi inte ens kom in i zon för att ställa upp ett powerplayspel trots två man mer på isen!

Det som syntes så oerhört tydligt efter att Västervik satt sitt ledningsmål till 3-2 var hur många av våra spelare helt tycktes tappa tron på sitt eget kunnande samt lagets möjlighet att komma tillbaka in i matchen. Istället för desperation i varje skär lyste än en gång ängsligheten igenom. 

Hade man möjligtvis ett snack inför andra perioden att man skulle täta till bakåt, säkra defensiven, och att denna stallorder fick offensiven att fallera helt och hållet? Tja, inte vet jag. Jag bara spekulerar. Men stundtals upplever jag att vi står så still ute på isen. Speciellt i den egna zonen. Det är möjligt att det är en defensiv taktik som kan fira triumfer, men, när man ska ställa om från försvar till anfall finns det sällan fart. Det går lite långsamt. Allting. 

Min enkla tes är att spelar man med rörelse, med fart, i defensiven så kan man ta med sig denna rörlighet, fart, när spelet ska vändas från försvar till anfall. Att se egna forwards båga ned bakom eget mål för att starta anfall känns väldigt mycket 90-tal. Det ser jag som ett tecken på våra backars oförmåga att själva hitta vägar ur egen zon. Dessutom är det en jädrans lång åksträcka för en forward. När han väl kommer ned i djupt i anfallszon har han redan.bränt det mesta av sitt offensiva krut. 

Jag kanske ser fel, sett fel, man upplever att våra motståndare har förmågan att hitta sina forwards på ett annat sätt. I de allra flesta fall får de ta emot en passning i mittzon och därifrån avancera med hög fart mot våra backar. En jäkla skillnad, om ni frågar mig.

Nu är det som det är. Vi fortsätter att förlora. Nu tolv raka matcher om jag inkluderar försäsongen. Klart som korvspad att denna förlustrad tynger alla inblandade. Inget man skojar bort, om man säger så. Det enda sättet att komma ur denna förbannelse är att vinna. Spelar ingen roll hur bra laget genomför matcher framöver om de inte lyckas få med sig tre poäng. Det är dags att sluta med hedervärda förluster där vi lyckats bra i enskilda moment ute på isen.

Att klanka ned på våra målvakter som om de skulle vara värdelösa är att blunda för några sanningar. En sanning är att våra målvakter får inte alls det understöd man kan begära. Bjuder vi våra motståndare chanser genom eget schabbel med puck och klubba kan vi inte klandra våra målvakter för att inte de spelar på topp. De är en del av laget och påverkas självklart i sitt spel av hur laget i övrigt presterar.

Nog om detta. 

Stryk i premiären...

Förr i SHL

Västerås - Modo 1-4

Det blev inte helt oväntat förlust mot Modo. Med tanke på vår skrala försäsong var inte förhoppningarna hos mig direkt skyhöga. Trots förlusten vill jag ändå peka på saker som såg bättre ut än förväntat. I spelet fem mot fem såg det stundtals rätt okey ut. Det var inte bra i varje byte men då och då synkade spelet och vi kunde skapa lite chanser och tryck mot Bjurö i Modokassen. Visst såg jag att flera spelare ännu inte hittat den optimala tajmingen i sitt sätt att hantera puck och klubba eller positionera sig på isen. Trots försäsongsmatcher behövs nu ett antal tävlingsmatcher för att hitta rätt tempo i allt som ska utföras. 

Att dela ut spelarkritik redan efter en första match är inte lätt. En spelare som stack ut lite mer i denna match var gamle Niklas Lihagen. En spelare som inte fick ut så mycket av sitt spel under föregående säsong. Desto roligare då att se hans kraftfulla framfart i gårdagens match. Med lite flyt hade han på egen hand satt oss i förarsätet med mål på sina chanser. I övrigt måste alla spelare upp en nivå till. Inte mer med det.

- Kul även för Markus Persson att få hänga en kasse. Där förväntar jag mig dock än mer än vad som visades denna match. Har höga förväntningar på den grabben. 

Om Bjurö stundtals var fenomenal i Modos kasse var vår egen Lundberg inte så långt efter. Gjorde flera fina ingripande som lovar gott. Dock en liten plump att släppa igenom Modos 3-1 mål. Kompenserade visserligen genom att rädda några frilägen men just 3-1 målet blev det som fick matchen att slutligen väga över till Modos fördel. 

- Denna säsong kommer vi som aldrig tidigare vara beroende av målvakter som räddar både möjliga och omöjliga lägen!

Vad ska man då säga om Modo? Tja, de var inte bättre än oss i spelet fem mot fem men hade däremot ett betydligt vassare spel i powerplay samt ett bättre, mer aggressivt spel, i eget boxplay. Vill Modo aspirera på en topplacering i tabellen behöver de kamma till sig lite.

Det känns i många stycken väldigt annorlunda att se vårt defensiva spel nu mot förr. Inte alls samma självklara och närmast hysteriska överbelastning i egen zon som tidigare. Istället ett mer avvaktande spel där man försöker styra bort alla farligheter genom att vara på rätt ställe, hela tiden. Med lite fler matcher i benen kommer säkert alla känna sig mer bekväma i sitt defensiva spel. Som alltid i ishockey är det en oerhört smal balansgång i alla beslut som tas på isen. Det går fort därute. Lättare för oss på läktaren att göra rätt.


För övrigt starkt av Oskarshamn att vända och vinna hemma mot Björklöven. Mora imponerade genom att nolla BIK Karlskoga. Den största bedriften stod dock SSK för som snodde tre poäng borta mot SSK. Resultat som i dagsläget inte ger andra indikationer än att alla lag kan slå varandra. Som alltid. 

Nu får grabbarna träna lite powerplay inför bortamatchen mot BIK Karlskoga.

Tack för ordet...

Genrep liknade mest kafferep...

Västerås - Västervik 3-4

Torsk mot Västervik i sista träningsmatchen inför seriestarten och kverulanterna står i kö för att döma ut enskilda spelares insats. Visst, det var ingen imponerande insats av Gulsvart denna gång heller, men, vad kan vi förvänta oss? Som ett litet instick kan jag rapportera att AIK åkte på rejält med däng av Almtuna under kvällen. Genast går AIK:s supportrar igång. Ropar om skandal och avgång till höger och vänster. AIK som vi själva ser som ett presumtivt topplag denna säsong. 

Själv har jag försökt hänga med i de träningsmatcher som spelats denna försäsong. Då menar jag alla träningsmatcher där Hockeyallsvenska lag varit inblandade. Att dra några slutsatser av detta är inte lätt. Det har varit väldigt blandade insatser av de flesta lagen. Få lag har gått fram som någon slags ångvält och därmed imponerat stort. Att Västervik vunnit sina matcher ser jag mest som en parentes. När väl serien startar kommer de få bekänna färg. Precis som vi själva. 

För någon säsong sedan hade vi en viss Per Helmersson i laget. En spelare som periodvis fick utstå otroligt mycken kritik från somliga supportrar. Hans kompetens ifrågasattes ständigt och jämt. Sällan fick han kredit för sina styrkor. Istället var det de få misstagen som ständigt exponerades. Detta skedde med sådan ihärdighet att det till slut blev var mans sanning. Helmersson var slut som spelare. Klapp-usel. Trots detta trodde lagledning stenhårt på hans kapacitet och ser man till de stats Helmersson redovisade var han naturligtvis varken klapp-usel eller värdelös. Han var bara särdeles bra på att göra det tråkiga defensiva arbetet i det tysta. 

I dagarna har jag börjat fundera på om inte samma kategori supportrar som mer eller mindre förföljde Helmersson med sin subjektiva bedömning nu funnit ett nytt offer. Denna gång i form av Johan Jonsson.  En back med ungefär samma roll i laget som en gång Helmersson hade. En back som inte bjuder på det lilla extra utan bara försöker hålla sig till den roll som är tilldelad. För min del är det alltid okey att kritiskt granska en spelares prestation. Det hör till. När man däremot slarvigt börjar generalisera i sin kritiska hållning mot spelare blir det däremot bara tramsigt. Det är som vissa spelare får mindre utrymme till misstag än andra bara för att kunna understryka hur "usel" just den spelaren är.

- "Man ser det man vill se", är en passande sanning...

Även den gode Niklas Lihagen är en spelare som allt som oftast ifrågasätts. Omdömen haglar och kritiken är sällan nådig. Samma sak gäller här. Objektiv kritik är alltid okey men att kritisera Niklas bara för att han är, Niklas, det blir fel. Jag tror ni förstår hur jag menar.

Det ligger i sakens natur att vi supportrar blir frustrerade, arga, förbannade, irriterade, ilskna, uppgivna, förgrymmade när vårt lag underpresterar. Det är en form av naturlag. Det är det som gör supporterskapet så levande. Så fyllt av passion. Dock skulle vi nog alla må lite bättre av att allt som oftast ta ett steg tillbaka, reflektera och fundera. innan vi ger oss ut och fördömer. I det långa loppet anser jag personligen att ett ständigt gnällande och ifrågasättande i längden blir kontraproduktivt. För alla inblandade. Kort sagt blir det lite dålig stämning.

För alla som har för vana(!) att se allt i svart(!) kan det  bli en väldigt jobbig säsong. Det är lite så jag tänker. Om vi redan nu ger upp, kastar in handduken, dömer ut våra möjligheter,  har vi alla en mödosam och sorgefull vandring mot eländets epicentrum fram på vårkanten.

Inför denna säsong gäller som aldrig förr att hjälpas åt. Vi supportrar kan göra skillnad. Även om vi kritiskt granskar spelare kan vi bidra med positiv energi. Det ena behöver inte förta det andra. Kritisera gärna men kom till ABB Arena och ge laget ditt stöd. Att bara sitta i sitt hörn och gnälla gör ingen jävel glad.

Så tycker jag. 

Skön inställning av Gulsvart...

Salavat Julajev-VIK Hockey 6-3 (2-0, 2-1, 2-2)

Idag ställdes man mot ett riktigt spelskickligt lag. Salavat från KHL. Jäklar i min låda vad det gick undan ute på isen. Minsta misstag bestraffades med tryck mot egna målet. Marcus Dahlbom fick slita. Puckar kom från alla håll. Högt och lågt. Löst och hårt. Det fanns stunder i matchen där spelarna verkligen fick ta ut sig maximalt i varje moment för att överhuvudtaget hänga med. Vid puckvinst var tiden minimal för hantering. Minsta dräll så var ryssarna framme och snodde trissan. Ibland hann vi helt enkelt inte med. Inte alls oväntat. Det som var mer oväntat var hur många i spelare i laget faktiskt agerade. De fegade inte ur. De försökte, efter bästa förmåga, svara upp mot övermakten. 

Istället för att leta enkla sarg-ut-lösningar ur egen zon försökte man hela tiden hitta spelvägar. Ibland straffades man men allt som oftast lyckades man hitta spelvägar ur egen zon och in i anfallszon. Förvånansvärt ofta kunde man även hålla spelet uppe i anfallszon. Komma till avslut. Skapa chanser. 

Jämför jag lagets insats med senast borta mot BIK Karlskoga fanns många saker som var bättre. Lite märkligt med tanke på motståndet. Idag såg jag inte backar som gick bort sig. Vi bjöd på oerhört lite eget fummel och misstag. Ryssarna fick minsann ta i ordentligt själva för att skapa sina lägen. Och visst skapade ryssarna lägen. I parti och minut. Men denna gång stod vi upp,boxade ut, tog hand om returer, och gav Dahlbom i kassen mycket fint understöd.

Redan mot BIK Karlskoga anades en viss tyngd och frejdighet i vår offensiv. Idag fortsatte det. Det fanns flera spelare som verkligen matchade Salavat i intensitet, fart, och vilja. Ta Niklas Lihagen som exempel. Idag hade han kul på isen. Vågade verkligen utmana med fart, kraft och tyngd. Tog sig fram som bara han kan när den västen är på. Tillsammans med Linus Svedlund skapades flera fina framstötar som kunde resulterat i mål. Det är lite Fyrtornet och Släpvagnen över det ekipaget.

Unge Jesper Andersson fortsätter övertyga. Senast mot BIK Karlskoga hängde han en snygg kasse. Idag visade han prov på stort mod när han trampade iväg genom mittzon och rundade ryska backar. Den gossen är inte blyg. Här finns potential som jag tidigare förbisett.

Återvändande Mikael Fryklund gjorde många saker bra idag. Bra driv i åkningen, vågade hålla i pucken, vann många tekningar. Såg helt enkelt pigg och rapp ut.

Inför den sista perioden, vid ställningen 4-1 till Salavat, fruktade jag att orken skulle tryta för de våra. Att Dahlbom skulle få vittja nätet ett otal gånger. Så blev inte fallet. Istället kom laget ut och satte riktigt bra fart. Satte högre press. Åkte ännu mer skridskor. Jagade livet ur sig själva. Belöningen kom i form av två reduceringsmål. Det ena i powerplay av Mikael Fryklund. Det andra i snygg spelvändning där framstormande backen(!) Albin Lindgren kunde hänga in trissan. 

Faktum är att vi efter våra reduceringar gick hårt för att nå eventuell kvittering och en och annan halvchans skapades. Mitt i våra ambitioner att gå ifatt målmässigt drog vi på oss två utvisningar som gav Savalat chansen till spel fem mot tre. När det återstod endast fyra sekunder i detta numerära underläge lyckades de peta in en puck fram till 5-3. 

Ett mått på den härliga inställningen till matchen var att Christer Olsson tog ut målvakten med halvannan minut kvar att spela. Här gällde inte att förlora med hedervärda siffror. Man ville istället göra ett försök att gå ifatt. Med sex man på isen lyckades laget skrapa fram några halvchanser men istället för reducering kunde Salavat kasta in 6-3 med endast sekunder kvar på matchuret.

Marcus Dahlbom må ha haft det lite svårt att få tag i, suga in,  alla puckar denna kväll men inget mål kan lastas på hans konto. I min bok gjorde Dahlbom en alldeles utmärkt match.

Nyförvärvet Markus Person är bra. Bättre än jag förväntat mig. Slut på meddelandet.

Träningsmatch är träningsmatch. Så sant, så sant. Resultat av underordnad betydelse(!). Det som jag letar efter under försäsong är inställning. Hur spelarna försöker lösa sina uppgifter på isen. Med rätt inställning kommer man långt. I dagens match var det väldigt många spelare som visade just det. Inställning. En vilja att vara med och påverka. Att agera. Det är något att bygga vidare på. En bra grund.

För en handfull spelare måste det redovisas bättre insatser kommande träningsmatcher. Något de själva är ytterst medvetna om. En sådan är Lucas Zetterberg. Ung, lovande, med massor av talang. I de två matcher som spelats har han inte alls kommit till. Det kommer ny match på lördag. Leksand i Mariestad. Kanske är det då Lucas växlar upp, börjar göra avtryck, sätter sig själv på kartan.

Första perioden:
1-0 Dmitri Boradyev (Linus Omark), 2-0 Linus Omark
Andra perioden: 
2-1 Markus Persson (Eric Berkerud), 3-1 Sergej Soin, 4-1 Michael Borokav.
Tredje perioden: 
4-2 Mikael Frycklund (Jimmie Jansson) pp1, 4-3 Albin Lindgren (Markus Persson), 5-3 Sergej Soin pp2, 6-3 mål i tom kasse.
Skott totalt: 58-37.

Tack för mig.