Vad hände mot Timrå?

Swehockey

Timrå - Västerås 5-1
Inom loppet av tio minuter dödade Timrå matchen.

00:40 1-0

- Spelvändning för Timrå efter att vi själva missat avslut mot mål. Hampus Larsson lägger sig för att täcka ett skott som inte kommer. Öppen gata för Elias Pettersson att lägga in pucken i mål.

04:18 2-0

- Timrås Andreas Stene ut för Hooking. Utmärkt läge för oss att komma in i matchen genom ett powerplay. I slutet av detta pp blir Anton Mylleri "jagad" av Timrås Johan Johnsson i egen zon. Det slutar med att Antons passning till medspelare bryts av nämnde Johan Johnsson som fri mot Henrik Lundberg lägger pucken i mål.

04:18 Christer Olsson tar timeout

05:30 3-0

- Tekning i egen zon. Puck till Timrås back Mattias Nilsson som knäpper iväg pucken mot mål. Trots dålig vinkel(ute vid sarg) och långt ifrån(strax innanför blå) letar sig pucken förbi en hög med spelare och dimper in vid bortre stolpen.  Ett skott som i normalfallet täcks undan av egen spelare, eller, stoppas upp av någons benskydd, skridsko, eller klubba. Men inte denna gång. Pucken hittar på ett magiskt vis en rät linje från skytt in i mål utan att träffa varken det ena eller det andra.

09:20 4-0

- Timrå får chansen att spela powerplay och därmed möjlighet till ännu ett mål. Ett mål som mer eller mindre kan stänga matchen. Naturligtvis gör de mål. Detta trots ett ganska dåligt  pp. En "omöjlig" sidledspassning hittar ut till Elias Pettersson vid förlängda mållinjen nedan tekningscirkeln(!). Detta förhindrar inte att han, trots dåligt balans, lyckas skicka trissan närmast parallellt med förlängda mållinjen och in bakom Henrik Lundberg. Ett riktigt lyckoskott. 99 ggr av 100 täcker alla landets målvakter första stolpen i ett sådan läge. Denna dag var det dock den 100:e gången. Tydligen.

09:20 Matchen slut

- Timrå trummade på och tyckte allt var lajbans medan Gulsvart mest längtade till bussen.

En kombination av egna felbeslut, lite fummel, oskärpa, samt kanske lite överambition ledde med andra ord raka vägen till en katastrofal inledning av matchen. Timrå är ett för bra lag för att bjuda på det allra minsta. 

Det enda(!) glädjeämnet i denna match var Marcus Dahlbom fick lite speltid. Viktigt att han får chansen emellanåt. Henrik Lundberg kan komma att behöva lite avlastning. Bra då att Dahlbom i denna match fick visa att även han har förmågan att mota puckar. Det mål han fick släppa in var ännu ett exempel på hur enkelt det kan vara när ett lag har lite flyt. En framsträckt klubba, en styrning, och mål.

Efter fem matcher där vi till stora delar hållit ihop vårt spel över hela isen på ett mycket bra sätt brast det, överallt och samtidigt. Det är lite så det kan bli. När någon tar ett felbeslut leder det till stress och nytt felbeslut. Alla spelare vill då så snabbt som möjligt kompensera tidigare felbeslut och tar därför nytt felbeslut i ivern att göra rätt. Kort sagt blir allt som kan bli fel, fel. Christer Olsson försökte stoppa denna händelsekedja med sin timeout men denna gång hjälpte det inte.

Precis som andra uttryckt är det faktisk lättare(!) att ta en rejäl förlust än en förlust där man är med fram till slutsignalen men ända förlorar med uddamålet. Då tycker man sig förtjäna en poäng eller två. Denna gång var det inget snack. Vi förtjänade helt enkelt att förlora.

Summering:
- Som vanligt undrar man "vad i helvetet" som händer, och varför, när det egna laget kommer ut till match och uppträder som de gjorde under gårdagen mot Timrå. Självklart hade inte spelarna för avsikt att göra en plattmatch. Jag har sett flera andra lag agera på samma sätt under denna säsong. Det är med andra ord inget som är unikt för vår spelartrupp. Dessvärre är denna insikt inget som lindrar nämnvärt när det egna laget drabbas. Det gör helt enkelt förbaskat ont att se när ens eget lag "snubblar runt på sina egna klubbor".

- Fanns det då inget positivt att ta med från denna match? Jo, det fanns det faktiskt. Vi fortsätter att nyttja powerplay på ett bra sätt och William Wikman gjorde mål!

- Dags att ladda om. Almtuna hemma nästa.

Heroiska insatser gav fem poäng..

Västerås - AIK 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

AIK hemma var en pers att uppleva från läktarhåll. Efter en spelmässigt jämn förstaperiod var det bortalaget som tog över allt mer spelmässigt. Den tredje perioden var för oss på läktaren en känslostormande upplevelse. AIK satte verkligen full fart framåt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och vi själva fick allt svårare att överhuvudtaget få tag i gummit. Rädslan att förlora viktiga poäng gav dock laget enorm energi och man spelade otroligt uppoffrande utan puck. Det täcktes skott i parti och minut och många av AIK:s avslut nådde aldrig fram till storspelande Henrik Lundberg i målet. 

När dessutom Jimmie Jansson lyckades dra på sig en utvisning i matchminut 56 blev spänningen närmast olidlig. AIK var inte sena att plocka ut målvakten för att spela med sex man mot fyra. Om trycket varit hårt mot vår kasse innan så var det intet mot hur det blev de sista minuterna av perioden. Från den position jag hade på Södra ståplats räknade jag in en kvittering till AIK flera gånger om. Men. På något mirakulöst sätt stoppades pucken upp, hela tiden, av något eller någonting. Oftast i form av Henrik Lundberg som sprattlade rejält för att rädda hem segern. 

Två powerplaymål i den första perioden. Målskyttar Marcus Bergman och Fredrik Johansson. Aldrig kunde jag tro att dessa två mål skulle räcka till seger mot ett offensivt mycket kreativt AIK. Men, ibland räcker det otroligt långt med att alla, verkligen alla, i laget knyter nävarna och ger sig fan på att vinna. Det är på sitt sätt skrämmande att vi kunde bli så tillbakatryckta som vi blev i den tredje perioden men man får ta det onda med det goda. Vi vann. VI VANN! Det är liksom det som räknas!

Vita Hästen - Västerås 2-3 (sudden)

Efter seger kommer förlust. Lite så har vår säsong sett ut denna säsong. Vi har sällan haft förmåga att följa upp en vinst med ännu en vinst. Inte haft förmågan att rida vidare på en liten framgångsvåg. Hela tiden tillbaka till ruta ett, på något sätt. Två steg fram, två steg bak, två steg fram, två steg bak. Det var därför med rätt små förhoppningar jag inväntade mötet med Vita Hästen på bortaplan. Naturligtvis började det med en motgång direkt. Och en till. Och en till. Efter knappa sex minuters spel hade Hästen bekvämt fått segla iväg genom två mål i powerplay.  Då kändes det lagom kymigt. Då kom den stora ångesten svepande igen. Som en våt filt. Allt var som vanligt, igen.  Men, under över alla under, vi kom tillbaka in i matchen. Detta genom ett riktigt slumpmål signerat Anton Mylläri. Även det ett mål i powerplay. Anton avlossade stora kanonen från blålinjen och pucken seglade in bakom Hästens målvakt. Tydligen träffade pucken något, eller någon, på vägen fram och ställde Pontus Sjögren i målet. Men vem bryr sig? Äntligen lite medflyt. Kul!

Inför den andra perioden var jag lagom hoppfull. Kanske vi skulle kunna gneta oss till en poäng om vi bara orkade stänga ned Hästens offensiv. Oj, vad fel jag fick. Fast på ett positivt sätt. Vi behövde knappt spela i egen zon under den andra perioden. Istället var det vi som tog tag i taktpinnen och öste på offensivt på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort på bortaplan denna säsong. Hästen fick slita för att försvara sin uddamålsledning. Redan efter fem minuter tog Hästen timeout men det hjälpte föga. Gulsvart bara ångade på och belönades med ett powerplay där Fredrik Johanson stänkte in kvitteringen på en magnifik framspelning av Christopher Fish. 

Resten av perioden fortsatte i samma andra. Vi anföll, skapade chanser, och Hästen slog ifrån sig. Tanken slog mig. Tänk om vi i laget hade haft en Anton Holm! Grabben i SSK som smäller in mål i parti och minut. Eller en Malte Strömvall! En spelare som hänger var tredje chans. Eller varannan. Eller varje chans som dyker upp. Lite som Stefan "Loppan" Hellqvist. Osynlig i 59 minuter av 60 men när man summerar matchen/er har han hängt två baljor. 

Som tur är har vi en Christopher Fish som sadlat om till playmaker och framspelare av rang. Först den suveräna framspelningen till 2-2. Sedan det makalöst smakfulla förarbetet till Niklas Lihagens mål i sudden. Man bugar,bockar, och tackar för uppvisningen. 

Men, visst satt man med darr på läppen och befruktade det värsta i slutet av den tredje perioden. Hästen fick chansen att spela fem mot fyra med knappa två minuter kvar av perioden. För många spelare på isen för Gulsvart! Det hade varit riktigt nattsvart att torska matchen på en sådan utvisning och efter en så väl genomförd bortamatch. Lyckligtvis fick Hästen lite gummiarmar när läget bjöds och lyckades inte förvalta den bjudningen. 

Två segrar i rad! Man tar sig för pannan, slår sig för bröstet, nyper sig i armen. Ja, det är sant. Två jävla segrar i rad! Nu är vi på gång...

Förstår när vi får in lite förstärkning i truppen. En kille med lite näsa för målet. Då blir vi att räkna med i kampen om platserna åtta till tolv. Sanna mina ord. 

Nya spelare in?

Vi behöver lite mer jävlars anamma...

Allt sedan VIK Support överlämnat sina insamlade pengar har vi supportrar gnytt och klagat över att det inte händer något på värvningsfronten. När dessutom beskedet kom häromdagen att ett sponsormöte genererat mer pengar till värvningspotten ökade klagosången. Jag har förståelse för detta. Naturligtvis vill vi alla se ett nyförvärv som kommer in i truppen och ställer lite frågor till övriga spelare. Frågan är dock, som vanligt, om det finns just den, eller de, spelare som vår sportchef Andreas Appelgren så hett åtrår. 

Röra om lite

Vad jag förstår siktar "Äpplet" på att plocka in tre spelare till den befintliga truppen. En back, en center och en mer renodlad avslutare. Nu är det inte vilka dussinlirare som helst som ska handplockas. Nej, här handlar om att hitta exakt rätt till varje position. Vi pratar nu inte om breddspelare. Vi pratar om spelare som ska göra skillnad. Spelare som genom sin närvaro sätter lite sprutt på övriga truppen. Spelare som under träning och match visar att det gäller att prestera för att få spela. Latoxar gör sig icke besvär, typ. 

Bättre konkurrens

Med några nya spelare in i truppen uppnår även tränarna ett önskemål om större konkurrens i truppen. Plötsligt måste spelare som tidigare närmast varit givna i startuppställningen slita lite extra för att få speltid. 

Lihagen

Angående nyförvärv. Vi har ju redan ett potentiellt nyförvärv som just nu står utanför laget. Tänker på Niklas Lihagen. Låt oss drömma för en kort stund. Förstå om Lihagen tänder till när han åter för chansen i laget. Känner sig motiverad, revanschsugen, lite lagom förbannad, och plötsligt hittar en väg tillbaka till sitt spel. Vilket välkommet tillskott. Kostar dessutom inte en spänn ur värvningspotten. 

Back som spelar skadad

Anton Mylläri får för tillfället rätt mycket skit för sitt spel. Frågan är hur mycket skit han förtjänar med tanke på den skada som han bevisligen brottas med inför var match. Är det möjligen så att våra tränare ställer för stora förväntningar på hans spel. Att Anton, trots sitt handikapp, ska hitta det spel som gjorde att föreningen månade om att snabbt skriva nytt kontrakt under förra säsongen? Ska jag vara ärlig har den gode Anton haft en tuff säsong redan från första skär. Det har helt enkelt inte klaffat. Han har aldrig hittat tillbaka till den förträffliga form han hade innan den olyckliga knäskadan. Det finns en enorm uppsida i Antons spel som ännu inte kommit fram denna säsong. Mycket tråkigt.

Här ovan två spelare som kan så mycket mer än de haft möjlighet att visa denna säsong. Förstå om Anton och Niklas kommer igång igen. På riktigt. Hittar formen. Det är banne mig som två nyförvärv.

Synergier

Vad ska vi då förvänta oss för effekter av tänkta nyförvärv. Framför allt att det blir lite nyordning i truppen. Att det tillförs någon form av ny energi. Att våra tränare får möjlighet att hitta nya uppställningar som kan generera mer poäng. Hitta en bättre balans i lagdelarna, helt enkelt. Med nytillskott av spelare öppnas dörren för att få igång spelare som just nu trampar vatten. Inbillar mig helt enkelt att övriga spelare i truppen tycker det är stimulerande med lite nytt blod i truppen. Vardagen för våra spelare blir kort sagt lite mer spännande. I allt från snacket i omklädningsrummet till spelet på isen.

Så, nu är det bara för "Äpplet" att leverera. Slovak, tjeck, finne, dansk, eller svensk, Spelar ingen roll. Då vi av erfarenhet vet att nya spelare behöver några matcher för att acklimatisera sig är det inte läge att vänta. Fram med plånboken nu kära Sportchef!

Koftan åkte av....

Prognos inför match...

Västerås - BIK Karlskoga 5-2

Det ska erkännas direkt. Jag var lugn inför matchen mot Karlskoga. Jag visste att spelarna tagit del av mina visdomsord från mitt förra inlägg. Detta med offerkoftan.Till denna match såg jag inte en enda offerkofta på isen. Istället såg jag ett gäng Gulsvarta spelare som verkligen ville vinna matchen. Det såg inte alltid så briljant ut. Stundom rent av lite rörigt och stökigt. Men i det stora hela såg jag ett lag där varande kotte bidrog. Ingen smet undan. Alla slet som galningar!

- Att göra fem mål, visserligen ett i tom kasse, på ett lag som inför denna match varit rejält duktiga på att inte släppa in mål, var fenomenalt bra!

- Att dunka in två missiler i powerplay var inte bara bra, det var rent av grandiost!

- Att Lundberg är bra, det visste jag. Men vad skönt att Dahlbom fick komma in i matchen, i laget, i serien, genom sitt inhopp efter Lundberg skada. Att vara är en av Sveriges främsta båsöppnare smäller inte lika högt som att efter match få ta emot klackens jubel. Det var han väl värd!

- Att äntligen få se Lukas Zetterberg på träff på pucken i powerplay. Vilken jävla raket i bortre krysset!

- Att Anton Mylläri blandar och ger i sina byten har jag vant mig vid. Ömsom vin, ömsom vatten. Men så gött att även han fick smälla in en puck i powerplay!

- Att få avnjuta när Fish på ett närmast nonchalant sätt hänger in en strut är som att få kaffe på sängen, varje dag, varje vecka, året runt.

- Att få bevittna hur Linus Svedlund flög fram över isen och hängde kvitteringen till 1-1 var efterlängtat. Komma tillbaka efter avstängning och bara smälla dit pucken. Excellent.

- Att vi bara släppt in tre(3) mål på de senaste fyra matcherna måste banne mig betyda något. Det måste till och med Leffe Strömberg inse. Vi har en fungerande defensiv! Det du Leffe.

- Att Fredrik Johansson fick skyffla iväg en puck in i öppet mål var mer betydelsefullt än vad många tror, ska ni veta. Så han slitit och kämpat utan att fått något tillbaka i många matcher. Det har varit tungt, tungt, i flera matcher. Bra arbetsinsatser, ja, utan tvekan, men alla spelare behöver lite bekräftelse på sin förträffligt genom ett och annat mål. 

Men hur var matchen då? Egentligen? Ärligt talat var den rätt beskedligt långa stunder. En snäll match. Två lag som spelade väldigt polerat och utan tillstymmelse till heta känslor och aversioner. Som tur var trappades det upp allt som tiden led. I slutänden får jag nog säga att det var en rätt bra match. Inte spelmässigt kanske, men, en bra match i den långa serielunken. Två lag som ansträngde sig utan att gå över gränsen. Inga fula smällar, inte mycket tjafs. Inte ens den gode Wessner bidrog till något tumult. Och lille Berglund syntes knappt denna gång. 

Sammantaget anser jag det var ett rejält dagsverke av de Gulsvarta. Det räcker långt i denna serie. Gäller bara att alla inblandade inser detta. Hårt jobb lönar sig alltid. 

- Vill även passa på att lyfta fram Hampus Larsson. Den grabben. Visst har han höjt sig? Upplever att han nu spelar på en ny nivå i sin karriär. Känns bra. Riktigt bra. 

Vad kan jag då säga om gästande BIK Karlskoga? Tja, de var faktiskt blekare än jag förväntat mig. Trots detta visade de då och då prov på att de är ett riktigt bra ishockeylag. De har en förmåga att vända spelet som få andra lag i serien. Blixtsnabba. Denna gång lyckades vi allt som oftast fånga upp deras spelvändningar men de var snubblande nära att lyckas med sin taktik flera gånger under matchen. Tycker även att de saknade den vanliga aggressiviteten som är lite av deras adelsmärke. De gick inte in lika hårt i alla dueller på isen som jag tidigare vant mig vid. Något som jag saknade, faktiskt. Det är kul när ett lag bjuder upp och stökar lite. Jag vet inte riktigt vilka spelare BIK saknade till denna match men det gäller samma för de som för alla andra. Man får spela med de spelare man har tillgängliga.

Nog om detta!

Nästan seger - om man vill vara positiv.

Fish - måltjuven

Västerås - AIK 1-2 (Sudden)

Möte mot AIK. Två lag som för tillfället är lite på dekis i tabellen. Ett AIK som av mig, och många andra, tippades vara med i toppen av tabellen även denna säsong. Två lag som letar form och självförtroende. Två lag drabbade av skador. Två lag i stort behov av framgång. 

Så var förutsättningarna inför match. Vi själva kom från en vi-tog-nästan-poäng-match mot Tingsryd. AIK lyckades vända och vinna på straffar senast mot Mora.  AIK som fram till gårdagen inte tagit en enda poäng på bortaplan. 

Inte var det vi som tog tag i taktpinnen denna match, heller. Istället var det AIK som med bra fart under rören snabbt ställde svåra frågor till vårt försvar. Henrik Lundberg fick snabbt bekänna färg. Redan efter fyra minuter var vi lite passiva i vårt styrspel och en elegant passning från back nådde en framstormande Jesper Bratt som enkelt kunde åka fram och lägga in pucken mellan benen på Lundberg. Våra backar var för tillfället på besök i en tvillingdimension. 

Genom två powerplay kom vi sakta in i spelet utan att få till de riktigt vassa avsluten. En spelmässigt rätt jämn period där AIK stod för de farligaste avsluten. 

I den andra periodens första del fick Henrik Lundberg, gång på gång, kliva fram och rädda oss. Räknade till tre fyra riktigt vassa räddningar där matchen kunde tagit slut för oss. Om AIK tryckt in 2-0 hade det med största sannolikhet varit fullständigt godnatt för oss. Jag räknade till två riktigt bra chanser för oss i denna period. Den mest minnesvärda var när Anton Mylläri blev serverad öppet mål men lyckades pricka högt i plexit på kortsidan istället för målet! Lite mer kyla och kvitteringen hade varit given.

Den tredje perioden kom äntligen kvitteringen. Efter en tilltrasslad situation på backskott i powerplay letade sig pucken fram till Christopher Fish som smekte in trissan i mål. Snacka om måltjuv. Andra målet efter återkomsten. Mål i varje match. Får gärna bli en vana. 

Naturligtvis skulle vi klanta till det efter kvitteringsmålet. Istället för att få rida på en liten framgångsvåg drog vi raskt på oss två utvisningar genom S Gråhns och J Jansson. AIK fick chansen att spela fem mot tre i en evighet. Som tur för oss spelade AIK ruskigt omständligt och skapade egentligen inte mer än ett riktigt farligt avslut. Det tackar jag för.

Matchen slutade 1-1 och själv stod jag rätt nöjd på läktaren. En poäng är trots allt en poäng. Man får vara glad över det lilla. Trots allt hade vi nu i våra fyra senast spelade matcher vunnit en, spelat oavgjort i två, samt förlorat en rätt knappt. Som sagt, det gäller att hitta ljuset i mörkret.

Att AIK sedan dödade sudden genom Christian Sandberg var inte alls orättvist sett över hela matchen. AIK var vassare än oss, skapade betydligt fler röda avslut. Den där Sandberg är värd ett eget kapitel. Någon som lade märke till han insats som föregick målet i sudden? Vår egen väldige Niklas Lihagen ångade, som vanligt, ned med puck i anfallszon. När han skulle runda bakom AIK:s mål tog det stopp. Lille Christian Sandberg klev bara fram och stängde vägen för väldige Lihagen och snodde pucken. Spelvändning och lite kalabalik i vår zon innan samme Sandberg återigen klev fram i handlingen med Lihagen som motpart. Denna gång använde han väldige Lihagen som sköld  när han smällde in pucken under armen på Lundberg i vår kasse. Hade väldige Lihagen agerat som vilken random back som helst kunde kanske målet avstyrts helt. Ni vet det där med att ha klubban i isen och söka motståndarens blad. Lihagen gjorde återigen en godkänd insats, inte tu tal om detta, men i egen zon är han inte till större nytta:)

Jag förstår att AIK har det lite jobbigt serien just nu. Detta var inte alls det AIK, spelmässigt, som jag förväntade mig när serien drog igång. Det var endast när kedjan med Olsson-Trkulja, Sandberg, Lindqvist var inne på isen som AIK visade mer klass än oss. De lyckades sätta en väldig press mot vårt mål var gång de var inne på isen. Däremot såg jag inte röken av en sådan skicklig spelare som Jens Jakobs.

Ett stor dilemma för oss just nu är avsaknaden av riktig bredd i truppen. Det duger inte att ha en fjärdelina som inte får mer än några få byten under match. Belastningen på våra få produktiva spelare i de andra formationerna blir då allt för hög. Tar man ut spelare till match ska de spela. Att låta en fjärdelina sitta på bänken i match efter match är inte optimalt på något sätt. Är det kanske läge att disponera om i kedjorna? Offra den lilla spets vi har för att istället få fyra jämnstarka kedjor som orkar hålla spelet uppe i sextio minuter?

Tja, inte vet jag!

Vi har på de senaste fyra matcherna tagit poäng i tre. Låt oss se detta som en positiv trend. Jag gör det.

Noterade även att hemvändande Mikael Frycklund gjorde många bra saker ute på isen i denna match. Vågar hålla i pucken som få andra. Vända och vrida. Leta öppningar för pass och avslut. Mycket bra. 

Nu är det helg!

Perra-effekten firade triumf...

Swehockey

Leksand - Västerås 4-3

En sur förlust mot ett hårt kämpande hemmalag. En inte alls oväntad utgång. Mina farhågor inför match besannades delvis. Leksand kom ut hårt, åkte massor av skridskor, och satte oss under hög press. Utan att skapa speciellt många farliga chanser fick hemmalaget matchen dit man ville. Man fick det berömda momentumet. 

Förutom att Leksand fick matchbilden som man ville drabbades vi tidigt av en riktigt tung jobspost. I en sammanstötning i offensiv zon blev Niklas Lihagen skadad och fick utgå från matchen. Inte nog med detta. Lihagen bedömdes av domare Bergman att ha utfört en regelvidrig handling och belönades dessutom med två minuters utvisning. Som om inte detta räckte passade naturligtvis Leksand på att nyttja detta powerplay till att ta ledningen i matchen. Man kan här verkligen prata om att en olycka sällan kommer ensam. Skadas, utvisad, mål i baken i samma sekvens. Till råga på allt dömde domare Bergman först bort målet för spark för att sedan, efter videogranskning, döma målet som korrekt. Då grinade det emot på riktigt. 

Efter Leksand mål tyckte jag att vi stundtals lyfte upp spelet och skapade en del lägen. Vi såg fortsatt lite ängsliga ut i spelet men kunde i alla fall förhindra Leksand från att rida vidare på sitt ledningsmål. 

När det gäller sändningen från Tegera Arena denna kväll fanns det mycket i övrigt att önska. Kameramannen brydde sig stundtals inte så mycket om det som hände på isen utan valde istället att botanisera runt sitt objektiv och zooma in allt från sargkanter till plexiglas. På sitt sätt underhållande men inte det jag betalat för via mitt abonnemang till Cmoresport. Om kameramannen då och då tappade fokus var det inget emot kommentatorns oerhört fantasifulla omskrivningar av spelarnas namn, status, härkomst och bakgrund. Här kommer ett litet axplock av tokigheterna:

• Västerås Matias Myttynen, vars pappa är brottarlegenden Leo Myttynen! (Anton Mylläri har en pappa som heter Leo Mylläri och är en brottarlegend)
• Där har vi Fredrik Johansson som nyss skrivit på ett nytt treårskontrakt med klubben (Den han såg var Johan Jonsson som kommit tillbaka efter en långtidsskada)
• Jakob Fish, slovaken, drar på sig en utvisning! (Han syftade på Christopher Fish, svensken)
• Jocke Berg jobbar alltid hårt och åker mycket skridskor!(Naturligtvis var det Jonte Berg)
• Kottar får ut pucken ur egen zon! (Cutta, var det denna gång)
• Linus Svedberg jobbar hårt!(Linus Svedlund)
• Leksandsbacken skjuter ett skott men pucken träffar en Västeråsspelare som studsar ur zon!(Menade troligen att pucken studsade ur zon)
• John Knutts får ett bra läge!(Troligen lokalt uttal av Jon Knuts)

Frånsett detta var kommentatorn närmast lyriskt över matchen och ansåg att det var både högt tempo och bra spel. Där ser man. Kul för honom, typ! 

I den andra perioden fick vi möjlighet att kvittera via ett powerplay då Viktor Mårtensson åkte ut för en spökutvisning. Domare Bergman ansåg att det var en charging. Själv tyckte jag det var rent trams men tackade och tog emot. På ett något märkligt sätt lyckades vi göra mål. Målskytt blev Nick Sorkin som troligen styrde in ett skott från Jeremy Williams. Domare Bergman valde denna gång att först döma mål för att därefter ångra sig. Återigen en plågsamt utdragen videogranskning innan det godkända målet blev godkänt! Spörsmålet var tydligen om Sorkin använt sig av otillåtet hög klubba. Något som var omöjligt att se på repriserna. Nåja, den för dagen vakne och falkögde  kommentatorn tycktes plötsligt se att Sorkins klubba var ”misstänkt hög”. En bedrift i sig med tanke på den gryniga bild som levererades från Tegera Arena. Man fick vara tacksam att man kunde urskilja var spelarna befann sig på isen, typ.

- En back som utmärkte sig negativt denna kväll var Juha Uotila. Fick lite vibbar av gamle kämpen Andreas Lindh. Visst spelar Juha robust och fysiskt, utan puck, men med puck i egen zon är han stundtals en ren säkerhetsrisk. Räknade till minst två tillfällen då han skickade passning rakt i gapet på Leksandspelare som fick fri lejd mot stackars Jonas Fransson i målet. 

- Som motpol vill jag lyfta fram Johan Jonsson. Han har varit borta från spel sedan träningsmatchen mot Leksand men visade upp ett väldigt stabilt och tryggt bakspel. Lite skillnad det, vill jag säga. Lovar gott inför framtiden. 

Den tredje perioden blev lite mer spännande och händelserik. Leksand stänkte in 2-1 i powerplay genom Viktor Amnér. Vi kvitterade snyggt till 2-2 genom Matias Myttynen. Leksand vådasköt därefter 3-2 via Robin Jacobsson. Efter powerbreak försökte vi lyfta upp spelet, lyckades delvis, och hade någon chans till ännu ett kvitteringsmål. Mitt i vår ambition att skapa offensivt tryck slarvade vi med defensivspelet och Leksand bjöds en spelvändning 3 mot 1. Då ringde det igen bakom Jonas Fransson. Denna gång var det Jon Knuts som la in pucken mycket elegant efter fin passning från Johan Porsberger. Ridå! Mörker! Eländes elände.

När det är någon minut kvar tog Martin Filander ut Fransson och chansade på spel sex mot fem. Vårt senaste tillskot på backsidan, Maksim Matushkin, fick kröna sin godkända debut med ett mål fram till 3-4. 

- Matchen slut och noll poäng. Surt sa räven. 

Hur ska jag då summera vår insats under gårdagen? Inte helt lätt. Som vanligt fluktuerade vår insats över matchens sextio minuter. Med tanke på avsaknaden av två ordinarie centrar, nya ommöbleringar i kedjeformationerna, skadan på Niklas Lihagen, så kan jag sträcka mig till att ge laget knappt godkänt. Detta trots att jag under sändningens gång pendlade mellan hopp och förtvivlan, ångest och andnöd, frustration och förtvivlan. Ett helt normalt tillstånd numera när Gulsvart lirar match.

Vi mötte ett för dagen rätt bra Leksand som genom att vara lite mer intensiva än tidigare matcher ofta lyckades störa våra försök till speluppbyggnad. Leksand var även lite mer organiserade i egen zon än jag sett i tidigare matcher. De slängde inte bort puckar till höger och vänster utan hittade enklare lösningar. 

Utan att vara elak vill jag tyvärr påstå att det såg ut som två lag från botten av serien som möttes. När det gäller Leksand är ju detta faktum alldeles korrekt medan vi själva inte visade, mer än glimtvis, att vi ännu tillhör toppen av tabellen. 

Men, återigen, vi är för stunden läskigt skadedrabbade. När våra tre främsta offensiva centrar är skadade, ja då kanske vi inte kan begära så mycket mer av vårt lag just nu. Visst kan vi både trösta och glädja oss över att vi nu äntligen har alla backar skadefria men den glädjen förtas istället av skador som påverkar vår offensiv i kommande matcher. 

Som tur är för oss så är serien oerhört jämn och alla lag kommer även fortsättningsvis lugga poäng av varandra. Frågan är bara om vi överlever en räcka matcher bara genom att förlita oss på att andra matcher går vår väg? Kommer vi kunna hänga kvar i övre skiktet av tabellen under den tid det tar att få tillbaka våra skadade centrar? Ett rejält dilemma för alla inblandade. Det finns en uppenbar risk att vi under kommande omgångar kommer börja sjunka flera placeringar i tabellen. Hur långt kan vi sjunka, poäng och placeringsmässigt, för att fortfarande ha chansen att utmana om en topplacering när vi väl har en helt frisk trupp? Finns det möjligen anledning till mer desperata lösningar? Låna in spelare eller chansvärva?

- Det är tur att man inte är sportchef eller tränare utan istället en helt vanlig supporter. En supporter som kan föreslå vilka huvudlösa åtgärder och lösningar som helst utan att behöva ta minsta ansvar. 

Nu samlar vi ihop oss och ser till att stötta laget på fredag. Då ska Tingsryd få känna på hur riktigt hårda gurkor kan kännas, i röva!

Kämpa Gulsvart!