Heroiska insatser gav fem poäng..

Västerås - AIK 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

AIK hemma var en pers att uppleva från läktarhåll. Efter en spelmässigt jämn förstaperiod var det bortalaget som tog över allt mer spelmässigt. Den tredje perioden var för oss på läktaren en känslostormande upplevelse. AIK satte verkligen full fart framåt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och vi själva fick allt svårare att överhuvudtaget få tag i gummit. Rädslan att förlora viktiga poäng gav dock laget enorm energi och man spelade otroligt uppoffrande utan puck. Det täcktes skott i parti och minut och många av AIK:s avslut nådde aldrig fram till storspelande Henrik Lundberg i målet. 

När dessutom Jimmie Jansson lyckades dra på sig en utvisning i matchminut 56 blev spänningen närmast olidlig. AIK var inte sena att plocka ut målvakten för att spela med sex man mot fyra. Om trycket varit hårt mot vår kasse innan så var det intet mot hur det blev de sista minuterna av perioden. Från den position jag hade på Södra ståplats räknade jag in en kvittering till AIK flera gånger om. Men. På något mirakulöst sätt stoppades pucken upp, hela tiden, av något eller någonting. Oftast i form av Henrik Lundberg som sprattlade rejält för att rädda hem segern. 

Två powerplaymål i den första perioden. Målskyttar Marcus Bergman och Fredrik Johansson. Aldrig kunde jag tro att dessa två mål skulle räcka till seger mot ett offensivt mycket kreativt AIK. Men, ibland räcker det otroligt långt med att alla, verkligen alla, i laget knyter nävarna och ger sig fan på att vinna. Det är på sitt sätt skrämmande att vi kunde bli så tillbakatryckta som vi blev i den tredje perioden men man får ta det onda med det goda. Vi vann. VI VANN! Det är liksom det som räknas!

Vita Hästen - Västerås 2-3 (sudden)

Efter seger kommer förlust. Lite så har vår säsong sett ut denna säsong. Vi har sällan haft förmåga att följa upp en vinst med ännu en vinst. Inte haft förmågan att rida vidare på en liten framgångsvåg. Hela tiden tillbaka till ruta ett, på något sätt. Två steg fram, två steg bak, två steg fram, två steg bak. Det var därför med rätt små förhoppningar jag inväntade mötet med Vita Hästen på bortaplan. Naturligtvis började det med en motgång direkt. Och en till. Och en till. Efter knappa sex minuters spel hade Hästen bekvämt fått segla iväg genom två mål i powerplay.  Då kändes det lagom kymigt. Då kom den stora ångesten svepande igen. Som en våt filt. Allt var som vanligt, igen.  Men, under över alla under, vi kom tillbaka in i matchen. Detta genom ett riktigt slumpmål signerat Anton Mylläri. Även det ett mål i powerplay. Anton avlossade stora kanonen från blålinjen och pucken seglade in bakom Hästens målvakt. Tydligen träffade pucken något, eller någon, på vägen fram och ställde Pontus Sjögren i målet. Men vem bryr sig? Äntligen lite medflyt. Kul!

Inför den andra perioden var jag lagom hoppfull. Kanske vi skulle kunna gneta oss till en poäng om vi bara orkade stänga ned Hästens offensiv. Oj, vad fel jag fick. Fast på ett positivt sätt. Vi behövde knappt spela i egen zon under den andra perioden. Istället var det vi som tog tag i taktpinnen och öste på offensivt på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort på bortaplan denna säsong. Hästen fick slita för att försvara sin uddamålsledning. Redan efter fem minuter tog Hästen timeout men det hjälpte föga. Gulsvart bara ångade på och belönades med ett powerplay där Fredrik Johanson stänkte in kvitteringen på en magnifik framspelning av Christopher Fish. 

Resten av perioden fortsatte i samma andra. Vi anföll, skapade chanser, och Hästen slog ifrån sig. Tanken slog mig. Tänk om vi i laget hade haft en Anton Holm! Grabben i SSK som smäller in mål i parti och minut. Eller en Malte Strömvall! En spelare som hänger var tredje chans. Eller varannan. Eller varje chans som dyker upp. Lite som Stefan "Loppan" Hellqvist. Osynlig i 59 minuter av 60 men när man summerar matchen/er har han hängt två baljor. 

Som tur är har vi en Christopher Fish som sadlat om till playmaker och framspelare av rang. Först den suveräna framspelningen till 2-2. Sedan det makalöst smakfulla förarbetet till Niklas Lihagens mål i sudden. Man bugar,bockar, och tackar för uppvisningen. 

Men, visst satt man med darr på läppen och befruktade det värsta i slutet av den tredje perioden. Hästen fick chansen att spela fem mot fyra med knappa två minuter kvar av perioden. För många spelare på isen för Gulsvart! Det hade varit riktigt nattsvart att torska matchen på en sådan utvisning och efter en så väl genomförd bortamatch. Lyckligtvis fick Hästen lite gummiarmar när läget bjöds och lyckades inte förvalta den bjudningen. 

Två segrar i rad! Man tar sig för pannan, slår sig för bröstet, nyper sig i armen. Ja, det är sant. Två jävla segrar i rad! Nu är vi på gång...

Förstår när vi får in lite förstärkning i truppen. En kille med lite näsa för målet. Då blir vi att räkna med i kampen om platserna åtta till tolv. Sanna mina ord.