28 augusti 2015

Två kedjor har blivit tre...

Rätt kedjor..



När jag tar del av intryck och synpunkter på olika sociala medier framtonar en bild som jag själv kan instämma med. Just nu har vi två kedjeformationer som ser ut att vara redo för seriespel. I övrigt är det - osäkert.

Enligt bland annat eminente Micke Norén på VIKFanCentral kommer en ny kedjekonstellation nu prövas. Nyförvärvet Cody Murphy kliver in tillsammans med Jan Urbas och Fredrik Johansson istället för speedkulan Robert Lantosi. 

Om den kedjekonstellation faller väl ut har vi plötsligt, och lustigt, tre kedjor som inger viss pondus och respekt för spel på allsvensk nivå:

1:a Williams, Lihagen, Myttynen
2:a Urbas, Johansson, Murphy
3:e vakant
4:e  Berg, Gråhns,Fish


Frågan är då hur Martin Filander ska få fason på ytterligare en kedjekonstellation? Vad har han kvar att laborera med? Att sätta ihop Linus Svedlund och Robert Lantosi kan bli naturligt men vem ska gå center? Kommer experimentet med Eddie Davidsson som center fortsätta eller skrinläggs detta? I mina ögon känns en tredjeformation med Svedlund, Davidsson, Lantosi väldigt - obalanserad. 

Linus Svedlund är en kompetent spelare trots sina unga år. Klara många roller på isen. Är dock tveksam till hans spetsegenskaper. Vad är han egentligen riktigt bra på? 

Robert Lantosi har med viss rätt fått beröm för sin fart på isen, men, i ärlighetens namn är det inte mycket mer han levererat!

Eddie Davidsson är oerhört smart med puck. En spelare som hittar avgörande passningar. Tycker däremot han sett mer eller mindre vilsen ut på isen under träningsmatcherna. Som center "tvingas" han till ett spel som, enligt mig, tar udden av hans spetskompetens. Det är ingen hemlighet att Eddies svaghet är farten på rören. Att lira center med tvåvägsuppdrag är inte optimalt under dessa förutsättningar. 

Nej, jag tycker Eddie Davidsson ska lira vinge. Låt någon annan bära puck, täcka bakåt, och tillåt Eddie att vara kreativ i anfallszon. I den rollen är Eddie en 10-i-topplirare i Hockeyallsvenskan. Som center är han bara en i mängden...


Det om det...





27 augusti 2015

En bra och två sämre....

Mike Helber 

Västerås - LHC 1-2
Träningsmatch i ABB Arena och SHL-laget LHC stod för motståndet. Säger man LHC tänker jag på Mike Helber. Tänker man på Mike Helber blir man mest på dåligt humör. Mike Helber har på något sätt personifierat allt det negativa som styrande i SHL stått för.  Mike Helber har säkert varit bra för LHC men för mig har han alltid varit som ett skavsår på pungen under en cykeltur.

Nog om detta. LHC var bra. Speciellt i andra perioden. Då var det klasskillnad i allt. Då var det SHL mot HA på ett mycket påtagligt sätt. Under långa stunder i andra perioden såg Gulsvart ut som ett pojklag i sitt agerande. Stundom lite pinsamt stor skillnad. 

Min gode vän och ständige följeslagare "Kepsen" var som vanligt betydligt mer sansad och objektiv i sin bedömning av de Gulsvartas insats även när vi såg som mest bortkomna ut. Han menade på att LHC:s skicklighet till stor del berodde på att de redan var i matchform. 

- Såg i VLT att Johan Thalberg hyllade Mylläris insats. Jag är mer skeptisk. Håller med om att Mylläri tagit steg i rätt riktning men vill se mer innan jag stämmer in i hyllandet.

Till denna match fick jag äntligen möjligheten att se Christopher Fish i aktion. Som väntat kom han ut på isen med fart och fläkt och agerade ungefär som jag förväntat mig. Just så där "grythundsaktigt" som jag hoppats. Tror det var redan i andra bytet som Fish smällde på vid sargen så det stod härliga till. Men sedan tog det lite slut. Inte bara för honom utan för hela den kedjan. Mycket beroende på det kompetenta motståndet för dagen. Är dock övertygad om att kedjan med Fish, Gråhns, Berg kommer fira triumfer framöver. 

- Cody Murphy har lång väg kvar för att övertyga mig om sin förträfflighet. 

Den enda kedja som just nu visar viss spets och kompetens är den med Lihagen, Myttynen och Williams. Skönt som fasen att Williams fick hänga en kasse. Myttynen är en spelare som jag personligen tror väldigt mycket på. En känsla bara. Nu fattas bara att alla i denna formation vågar gå på avslut. Finns en tendens till att bra lägen slarvas bort genom en "extra" passning. Skjut, för i helvetet!

- Experimentet med Eddie Davidsson som center kan skrotas nu, anser jag. Funkar inte alls. 

Lite imponerande trots allt att vi gjorde matchen rätt jämn över tre perioder. Detta trots att vi går runt på tre(3) ordinarie backar samt i övrigt kör med juniorer/inlånade spelare från Arboga eller Åkers. Det är faktiskt starkt!

- Jonas Fransson ser bra ut!

Lite oroande att vi just nu bara har två kedjeformationer "klara". I övrigt kommer det bli ett väldigt letande och sökande innan bitar faller på plats. Vi har en första och en fjärdekedja. I övrigt ingenting. I alla fall ingenting som tycks fungera just nu.

Att vi skickade iväg Matt Leitner som värvades som spets är en sak. Att vi "sitter nöjda" med detta just nu känns mindre bra. Skulle inte Leitner vara en playmaker i powerplay? Jag bara undrar! Vem i truppen är manad att ta på sig den rollen nu? Vem vågar? 

Är för övrigt djupt imponerad av alla Gulsvarta supportrar som ständigt hittar glädjekällor att lyfta och dryfta. Lite som att vara lycklig över att bilen startar trots att hjulen är stulna. Det låter bra men man kommer ingenstans, typ! Just nu tycker jag Gulsvart ser ut som en maskin med motor men inga hjul. Nåja, kan sträcka mig till att vi har tre hjul men saknar det fjärde som skapar balans...

Nog om detta...









14 augusti 2015

Men vad är det för skit de hittat på?



Kan inte låta bli att låta mig hänföras och ryckas med när väl försäsongen drar igång. Inser att den passion och lidelse man känner för sitt lag aldrig tycks sina. Upplever stundom att jag är precis lika naivt hoppfull inför varje säsong. Så även denna gång. Det är i sanning mycket anmärkningsvärt. Borde man inte, efter år av sportsligt misslyckande, gett upp och kastat alla yxor i sjön? Finns det ens så många yxor att de räcker till för att täcka den besvikelse man känt efter varje avslutad säsong? 

Denna säsong är på många sätt en annorlunda säsong ty denna säsong är den första av många(?) där förutsättningarna för avancemang uppåt förändrats radikalt. I skrivande stund har jag ännu inte försökt sätta mig in i, och analysera, hur svår uppgiften är för lag med ambitionen att ta steget upp i SHL. 

I korthet gäller som vanligt att placera sig så högt upp i tabellen som möjligt. Ur det perspektivet är intet nytt. Däremot uppkommer en nymodighet när grundserien summeras. Lag ett och två möts för att göra upp om vilket lag som får möta ett SHL-lag i direktkval. 

- Räcker det inte att man redan vunnit serien för att få den chansen

Scenariot kan bli att det lag som vinner serien gör detta på ett suveränt sätt. Överlägset, helt enkelt. Man har varit det bästa laget över säsong utan prut. För detta belönas man inte. Att vinna serien ger därmed ingen fördel gentemot det lag som kommer - tvåa! 

Istället ska nu lag ett och två mötas i en matchserie i bäst av fem. Vinnande lag får därefter möta ett SHL-lag i bäst av sju.

- Men det är ju genialt, åtminstone ur ett SHL-lags perspektiv. Först ska alltså de två bästa lagen i Hockeyallsvenskan spela 52 tuffa omgångar och därefter avrunda det hela med att spela livet ur varandra. Detta gynnar naturligtvis det SHL-lag som väntar.

Ett inte helt otänkbart scenario är dessutom att det SHL-lag som står på tur varit avhängt en längre tid i SHL och därmed bara spelat av de sista omgångarna som en ren förberedelse inför direktkvalet. Kort sagt kan de ha vilat sig fram till den stundande matchserien i bäst av sju!

- Naturligtvis borde den självklara ordningen varit att seriesegraren gått direkt till kval mot SHL-lag!

PS. Vill avslutningsvis poängtera att det enda sportsligt rättvisa är att en seriesegrare, oavsett division, flyttas upp. Men som bekant gäller inte denna ordning i hockeysverige. Sedan en längre tid har vi dock fått lära oss att det är "alldeles för mycket sport i sporten" som Percy Nilsson så klokt formulerade det hela...

Det om detta..

Men vad fan?

För en kort tid sedan värvade vi Sebastian Strandberg från HV71. Vår sportchef berättade att han kände väl till Strandbergs förmågor och ansåg att Malmö gett honom en "pissroll" i laget. Här hos oss, i Gulsvart, skulle Strandberg erbjudas en bättre/större roll och därmed ges möjlighet att utvecklas.

Idag går spelaren Sebastian Strandberg och Gulsvart skilda vägar. Enligt Filander kunde han inte erbjudas den roll i laget som han önskade sig. Jaha! säger jag. Det låter ju vettigt. Men. Det finns ett MEN. 

Sa inte sportchefen att Strandberg värvades just för att vi kunde erbjuda honom en annan roll än den "pissroll" han hade i Malmö? Det rimmar illa detta. Att en förening inte är nöjd med en spelare och därmed bryter ett ingått kontrakt är varken ovanligt eller anmärkningsvärt. Att en föreningen värvar en spelare för att erbjuda honom en specifik roll men därefter inte kan leva upp till detta, är inte lika vanligt. 

Det handlar med andra ord inte om att föreningen är missnöjd med Sebastian Strandbergs insatser under sin korta tid här. Det handlar istället om att föreningen utlovat något som man inte kunde hålla. 

Min spontana känsla blir därmed, rätt eller fel, att denna värvning inte var förankrad hos tränarna. De fick plötsligt en Svarte Petter i sitt knä och försökte hantera detta på ett vettigt sätt. De kunde naturligtvis inte erbjuda spelaren den tänkta rollen då de hade andra planer för truppens utformning. Istället fick Sebastian Strandberg lira som extraforward(!) i fjärdelinan. Om inte detta var en "pissroll" så vet jag inte vad en sådan roll är. Detta sagt utan att på något sätt förringa övriga spelare som är tänkta att spela i en kommande fjärdelina.

Nej, jag gillar inte denna typ av hantering av spelare/värvningar. Det signalerar inkompetens eller åtminstone brist på insikt av ett faktiskt behov. Glöm inte bort att vi värvade Oscar Engsund som redan efter några dagar valde att bryta kontraktet. Var det bara otur den gången, också, att det blev så fel?

Vår trovärdighet mot andra spelare som har för avsikt att spela för oss minskar sannolikt över tid om denna typ av misslyckade värvningar blir återkommande. 

Nog om detta. 



Torsk mot Hästen...

Hästen stängde ytorna


Det blev lite som jag förutspådde. En helt annan matchbild än senast mot Djurgården. Nu fick vi möta ett lag med en spelstil som troligtvis en majoritet av lagen vi möter i Hockeyallsvenskan kommer att praktisera. Fokus på att inte gå bort sig någonstans på isen, backa hem centralt, och låta motståndaren åka omkring längs sargerna. Idag hade vi inte energin, eller förmågan, att dyrka upp Hästens defensiv. Möjligheter fanns att göra fler mål än ett under ordinarie tid men krutet var inte tillräcklig torrt. 

Spelmässigt vill jag nog ge laget godkänt. Från den andra perioden växte vi in allt mer i matchen och började trycka tillbaka Hästen i deras egen zon allt oftare. Men, som vanligt(!), var vi nästan olovligt uddlösa i avsluten. Fler än ett avslut i bra läge hamnade i plexit bakom mål. Så kan vi naturligtvis inte hade det när serien börjar. 

Det märkliga i mina ögon är att de spelare som just nu visar mest kompetens, och spets, är de spelare som mer är tänkta som komplementspelare. Med andra ord är det bredden i laget som levererar, inte den tänkta spetsen. Ett undantag är Niklas Lihagen som var tänkt som lite av en poänggörare. Detta har han infriat genom två mål på tre matcher. Mer än godkänt. Däremot tycks en så kompetent spelare som Jeremy Williams fullständigt iskall när han får sina lägen. Idag accentuerades detta av att han missade sin straff vid straffläggningen. Inte bra alls. Bra då för Jeremy att han fick leverera en underbart öppnande passning till Lihagens mål. Alltid något...

Unge Backen Douglas Alenbring är ett typiskt exempel på spelare som kliver fram och levererar där man inte förväntade sig. Visst är han ännu lite kantig i sitt spel men inställningen är det banne mig inget fel på. Där tas inga fångar, minsann! Smäller på som om han vore släkt med Viktor Mårtensson! Är dessutom förvånansvärd bekväm i hantering av både puck och klubba. Ett exempel på att egna juniorer kan göra minst lika stor nytta som halvbra, och väldigt dyra, importer!

Men, det är lite bekymmersamt att vi tycks fortsätta i samma fotspår som vi avslutade förra säsongen. Vi gör alldeles förskräckligt lite mål! Vi har mäktat med fyra mål framåt på tre matcher. Inte mycket att hänga i julgranen. Ja, ja, säger en del då och menar att det är ju bara träningsmatcher! Vadå bara träningsmatcher, kontrar jag! Är det fel att träna på att göra mål, typ? För poängspelare, målgörare, är det oerhört viktigt att så snabbt som möjligt få göra mål och poäng. Det är detta som driver, föder och göder, dessa spelare. Det är deras näring och livselixir. Gör de inte mål, eller poäng, kommer de sina i produktionen som en gammal fjällko. 

Om inte tänkta målgörare gör mål börjar de grubbla, få mentala blockeringar, gå ned i vikt, tappa både hår och fotfäste. Det är varken nyttigt eller hållbart. I värsta fall tar det sig uttryck i att de inte längre vågar gå på avslut, eller, hela tiden letar efter ett bättre läge. Nej, en målskytt ska vara lagom korkad, inte tänka för mycket, bara ta emot trissan och så snabbt som möjligt avlossa stora kanonen mot målet. Inget tjafs. Tänkande hockeyspelare gör ingen tränare glad. Sanna mina ord. Hellre lagom dum i huvudet och effektiv än intellektuell och genuin målsumpare.

Kul att Stefan Gråhns visar fortsatt gott gry. Gnabbades med sina motståndare som vanligt. Slet som en galärslav som vanligt. Tacklade en motståndare i ryggen, som vanligt. Inte mig emot. Stefan skickar rätt signaler till sina lagkompisar. Visar att det måste kosta en fläskläpp eller två för att nå sportslig framgång.

För övrigt anser jag att Matt Leitner ser genant lam ut i agerandet på isen. Vill jag vara riktigt snäll kan jag säga att han "arbetade hårt för laget". Ska jag vara riktigt elak påstår jag att random junior från J-20 kan göra hans jobb lika bra. Och betydligt billigare! Men, jag kan få äta upp detta i en framtid. Och, det gör jag mer än gärna. Kan tänka mig att äta upp mitt påstående med ett stort leende och en påse sparris!

Vita Hästen då? Tja, de är som de är. De kommer sannolikt att bli precis lika besvärliga att möta denna säsong som förra säsongen. Ett taktiskt spelande lag där spelare underordnar sig varandra på ett föredömligt sätt. Även ett lurigt, rent av lömskt lag, vill jag påstå. När man tror att man har dem i säcken, att de går på knä, att de är på väg att duka under, ge upp, då blixtrar de plötsligt till offensivt och visar tänder. Hästen kan spela offensiv ishockey, men bara när de själva får bestämma!

Dessutom har de en viss Markus Eriksson, mannen med Europas längsta klubba, som alltid ställer till besvär för alla motståndare.

Ha det gott!







13 augusti 2015

Hästen i Hallsta..

Ikväll möter vi förra säsongens popgäng Vita Hästen. Ett lag som travade in på den hockeyallsvenska arenan och ställde till det för de allra flesta. Om inte annat satte de genast käppar i hjulet för oss då de vann premiärmatchen i ABB Arena. Känslan i den matchen var att "ja, ja, de kommer göra några bra matcher i början och sedan rasa ihop". Så blev det inte. Istället spelade Vita Hästen som i ett rus och klev upp till en topplacering i tabellen under hösten. Själva valde vi att harva i botten av densamma de första fjorton omgångarna!


Under den sista tredjedelen av serien började det dock gå grus i maskineriet för Hästen och deras självklara plats i den kommande slutspelsserien var plötsligt i fara. De dalade sakta men säkert allt längre ned i tabellen. Om jag inte minns fel var det under de allra sista omgångarna av seriespelet som de försäkrade sig om en plats bland topp sex och fortsatt spel. Själva hade vi då, sakta men säkert, gnetat oss upp från en sistaplats(omg 14) till en plats i toppen och spelade för att gå till det hägrande direktkvalet till SHL. Malmö och KHK var de som stred tillsammans med oss in i det sista för att nå plats ett till två. 

Vita Hästen gjorde sedan en fenomenal instats i "slutspelsserien" och fick som tack för detta spela direktkval till SHL i matcher mot Modo. Där tog dock krafterna, eller kompetensens slut, och Modo kunde närmast defilera hem fyra raka vinster och behålla sin status som SHL-lag.


Vita Hästens framgång berodde på flera faktorer men den kanske mest avgörande var med vilken taktik de gick ut till match. En mycket framgångsrik taktik som vi andra lag hade väldigt svårt att hantera. I korthet handlade det om att hålla ihop laget centralt, styra ut motståndare mot sarger, backa hem och täta till. Ett väldigt disciplinerat spel. Offensivt levde man högt på snabba omställningar och dessutom ett väl fungerande powerplay. Frågan är om Hästen fortsätter på den inslagna vägen denna säsong eller om man kommer öppna upp spelet och bli mer offensiva i sitt grundspel. 


Normal gäller att andra säsongen i en högre liga är den tuffaste. Vi får se hur Hästen klarar sig. 


Inför kvällens match förväntar jag mig en helt annan matchbild än senast mot Djurgården. Sannolikt blir det betydligt mer försiktigt och mer snålspel. Nu möts två lag som kommer slåss om poäng i kommande seriespel och i båda lägren vill man säkert pinka lite revir och inte bjuda på det minsta. Lite tuppfäktning, med andra ord.

Med tanke på vårt skadeläge, snabbinlånade spelare, ommöbleringar i backpar, så vet man varken eller ut vad man ska förvänta sig. Som vanligt får man intala sig att det faktiskt bara är en träningsmatch och det kan se ut lite hur som helst på isen. Viktigt dock att de spelare som ännu inte visat form i Gulsvart kliver fram lite mer i denna match. Gäller speciellt de spelare som värvats in för att vara vår offensiva spets. De får gärna göra en eller annan poäng...

Uppdaterat! Glömde helt bort att lägga till det mest anmärkningsvärda. Per Hellenberg som förra säsongen var med oss som andretränare är numera en del av Vita Hästens organisation. 

Nu kör vi!






11 augusti 2015

Vi nollade Djurgården...

En anrik klubb med fantastisk historia. Men idag räckte inte det...


Kort sammanfattning av matchen:

Första perioden riktigt bra tempo. Djurgården drog upp farten och vi hängde på. Chanser avlöste varande åt bägge hållen. Perioden spelmässigt helt jämn där vi hade de hetaste chanserna. Dock inga mål då två bra målvakter fanns på isen.

Andra perioden föll vi tillbaka spelmässigt över hela isen. Djurgården lyckades allt som oftast dra isär vårt lag och fick allt lättare att komma in i anfallszon och till farliga avslut. "Frallans " stabila spel höll oss kvar i matchen vid några avgörande tillfällen. Perioden till Djurgården som skapade flest heta chanser. Dock fortfarande mållöst.

Tredje perioden kom vi tillbaka spelmässigt och skapade minst lika bra målchanser som Djurgården. En intensiv period där vi lyckades ta ledningen med 1-0 genom Niklas Lihagen fint framspelad av Matias Myttynen. Matchen avslutades med spel 3 mot 5 och 3 mot 6 då DIF tog ut målvakten i jakten på kvittering. Ett heroiskt kämpade Gulsvart lyckades ge Fransson understöd som kunde avvärja de avslut som kom sista minuterna av matchen.

Matchen slutar 1-0 och är inte alls orättvist sett till sextio minuter.

Summering
- Djurgården visade på vissa händer och fötter verklig klass. I laget finns en mängd riktigt skickliga spelare. Även om DIF inte ställde upp med starkaste laget idag fanns tillräckligt med kompetens för att de skulle/borde vunnit mot ett lag från Hockeyallsvenskan. Men så är det det där med att en match avgörs på isen och inte på pappret. Idag kompenserade vi avsaknaden av kompetens(!) med en härlig och intensiv inställning till uppgiften. Överlag gjorde alla Gulsvarta spelare en gedigen insats. Hårt jobb lönar sig alltid. Speciellt när man möter en motståndare som på förhand ses som starkare.


Positivt
Defensiven: 
- Släpper man inte mål är det alltid bra. Släpper man inte in mål mot ett SHL-lag är det än bättre! Andra matchen i rad där vi inte släpper in mål i spelet fem mot fem. 

Offensiven:
- Vi skapade många riktigt bra målchanser. Vi kom till många avslut. Detta mot ett så starkt lag som Djurgården. 

Negativt:
- Som väntat fick vi ingen fart på vårt powerplay. Inte mycket att säga om. Det får ta sin lilla tid innan denna spelform börjar fungera.
- Vi drog på oss aningen för många utvisningar.




Spelarkritik: (nyförvärv)
1. Detta ser inte så bra ut!
2. Han är värd fler chanser
3. Värd sitt kontrakt (men ingen bonus)
4. Lägg till bonusklausul i kontraktet!
5. Förläng kontraktet, NU!

- Matias Myttynen såg piggare ut nu än senast mot BIK Karlskoga. Mer delaktig i spelet över hela isen. Såg rappare ut på rören. Fin framspelning till Lihagen vid målet. (2/5)

- Cody Murphy blixtrade till några gånger. Har en fart som gör att han hänger med. Frågar aldrig om lov när han kommer mot mål. Tar avslut. Distinkt i sitt spel. (3/5)

- Matt Leitner hade betydligt mer fart på rören denna match än senast i Karlskoga. Kommer fel ibland på isen. Fick jobba mycket utan puck. (1/5)

- Sebastian Sandberg jobbade hårt, hela tiden. Ingen avgörande insatser i kvällens match men oerhört nyttig med sin fart. (3/5)

- Andreas Borgman fortsatte med sitt frejdiga spel som senast mot Bofors. Tacklar hellre än gärna. Är inte rädd att själv dra iväg på offensiva utflykter. Finns en tendens till att han vill för mycket ibland, överarbetar situationer. (3/5)

- Charlie Cook gör en gedigen insats utan att på något sätt dominera. En klok spelare. Idag valde han att prioritera defensiven vilket han mestadels gjorde galant. (3/5)

- Niklas Lihagen är ett säkert kort. Inget glimrande spel men effektivt. Utnyttjade sin styrka, storlek, tyngd till härliga pucktransporter djupt ned i anfallszon. Närmast ostoppbar. (3/5)

- Anton Mylläri gjorde i mina ögon en betydligt bättre insats idag än i förra träningsmatchen. Spelade oftast enkelt och rejält. Blev "överspelad" en gång i andra perioden men höll i övrigt sina motståndare stången runt egen kasse. (2/5)


Det var det om detta...

10 augusti 2015

Spetsen framåt...



Jag har i tidigare inlägg skrivit om grundbultar och grythundar. Denna gång tänkte jag ge  mig på att skriva om spetsen. Alla behöver vi lite spets här i livet. Det är på något sätt kryddan som ger vardagen mer uthärdlig. På samma sätt behöver ett lagbygge någon form av spets. Frågan är bara hur man definierar spets? Ett lag med för mycket spets tenderar till att bli aningen trubbigt. Det får inte vara för mycket spets, helt enkelt. Se gärna inledningen av förra säsongen då det vimlade av spets i vår trupp. För mycket spets skapar problem. Hur ska man som tränare se till att spetsspelare får det utrymme som behövs om det dräller av spets? Gemensam för spets är att dessa gärna vill figurera högt upp i spelarhierarkin. De vill gärna spela mycket och helst i alla spelformer. Det säger sig självt att denna ekvation inte går ihop. 

När det gick som tyngst för oss förra säsongen plockade vi bort lite spets och genast svängde pendeln. Se där ett exempel som ger min tes bärighet. Det får inte vara för mycket spets i ett lag. Lagom är bäst.

Frågan blir följaktligen vad vi har för spets i truppen inför denna säsong. Det bör nämligen finnas spets åt båda hållen. Både offensivt och defensivt. Denna gång nöjer jag mig med att titta på den offensiva spetsen. 

När vi tänker på offensiv spets tänker vi oftast på de som gör poäng. Det är naturligt. Dock finns det olika typer av offensiv spets för att den tänkta offensiven ska falla väl ut. Alla förväntas inte kruta in puckar i mål. En del förväntas slå öppnande passningar. Ett typexempel på spets som figurerat i Gulsvart var Per Albrandt och Niklas Olausson. Det var nästan löjeväckande mycket offensiv spets. Där fanns en genial passningsspelare(Olausson) och en notorisk avslutare(Albrandt). De var så geniala i sitt offensiva spel att det faktisk skapade ett problem! Vem skulle spela tillsammans med denna superduperduo? Vilken spelartyp skulle komplettera dessa två för att skapa balans i kedjan? Vill minnas att flera olika spelare fick chansen att spela som tredjelänk i denna formation utan att man någonsin hittade riktigt rätt. 

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det är inte så himla enkelt alla gånger. Det optimala är naturligtvis att allt spets omges med kompetens vilket gör att spets utnyttjas maximalt.

Låt mig nämna ett annat exempel. Firma Peter Öberg, Broc Little och William Karlsson. En grymt bra offensiv enhet. Minns ni? Bra! Minns ni även att den formationen fungerade endast riktigt bra om alla tre herrar fanns tillgängliga samtidigt. När Peter Öberg drabbades av skador tappade denna formation plötsligt sin offensiva kraft. Oavsett vilken tredjelänk tränarna kastade in så haltade formation spelmässigt. Spetsen i denna formation var utan tvekan Broc Little följt av William Karlsson. Peter Öberg, däremot, var en helt annan spelartyp som genom sina unika egenskaper kom att fungera som motor i enheten. Se där ett exempel på att spets blir spets bara under specifika förutsättningar.

Visst är det härligt krångligt detta med spets! Ni anar säkert vad jag försöker beskriva med min text. Spets är bra men än bättre är att man lyckas skapa en omgivning för spetsen. En notorisk målskytt/avslutare gör få mål om han aldrig får en vettig passning. 


Så, vad har vi då för offensiv spets i årets upplaga av Gulsvart? Låt mig se. Följande spelare får anses vara denna säsongs offensiva spets:
- Jan Urbas
- Niklas Lihagen
- Jeremy Williams
- Cody Murphy
- Matt Leitner
- Charlie Cook 

Av dess sex är det bara de första tre som jag faktisk vet vilka skills de besitter. Jag begriper även rätt väl vilka förutsättningar som krävs för att just dessa tre ska leverera tänkta mål och poäng. Gemensamt för all sex är att de är individuellt skickliga och har stora förväntningar(press) på sig. Dock kommer de leverera på olika sätt. 

- Jan Urbas är en spelartyp som inte är så beroende av sin omgivning. Genom sin starka skridskoåkning, goda klubbteknik, fina speluppfattning, tyngd, kan han så att säga skapa sina egna lägen. Ge han pucken så fixar han, typ! Kommer säkerligen ges chans att spela mer powerplay denna säsong.

- Niklas Lihagen är en kopia av Jan Urbas på många sätt. En spelare som driver offensivt oavsett vem han spelar med. Lihagen ser jag dock mer som en framspelare än en avslutare. Niklas kommer även, högst sannolikt, få en viktig roll i det defensiva spelet. Tänker då främst på boxplay.

- Jeremy Williams är mer specialiserad än ovan nämnda spelare. Hans avslutsförmåga, skott, är överlägset andra offensiva spelare i laget. Dock är Jeremy mer beroende av en fungerande omgivning för att själv komma i bra avslutslägen. Jeremy är även en given spelare i powerplay.


Då jag ännu inte vet vilken faktisk kompetens våra nya importer besitter väljer jag att inte försöka beskriva deras förmågor. Dock räcker mina beskrivningar av Urbas, Williams och Lihagen för att jag ska kunna gå vidare och avrunda, få ihop, mitt resonemang kring detta med spets.


Vad jag vill uppnå med mitt resonerande är insikten om att spets blir inte spets utan vissa givna förutsättningar. Spets måste alltid omges av hög kompetens. Den kompetens som kan komma ifråga kan vara allt från att vara duktig tekare, bra passningsspelare, till "bara" riktigt hårt jobbande. Kan våra nuvarande tränare hitta samma balans som fanns i formation Williams, Öberg, Little, den fruktade LÖK-kedjan, blir ingen gladare än jag. 

Finns det idag spelartyper för att skapa en ny LÖK-kedja? Ja, hävdar jag. Det finns. Mitt förslag ser ut som följer:

- Jeremy Williams (avslut)
- Fredrik Johansson (pucktransport)
- Eddie Davidsson (framspelare)


Så, nu är det bara för Martin Filander att ta till sig av mina visdomsord och låta grabbarna visa hur rätt jag har!

I ett kommande inlägg ska jag lyfta fram de spelare som ofta omnämns som "komplementspelare". De är jävligt viktiga, bara så ni vet..

Ha det gott!






8 augusti 2015

Frycklund, Bromé, Emmerdahl, Mastomäki. Fyra lovande spelare som drog..

En talang som utvecklades i Gulsvart...


Som bekant har vi till denna säsong tappat ett gäng unga lovande spelare. Spelare som jag personligen gärna sett blomma ut i Gulsvart. Tänker på Jonas Emmerdahl (Löven), Mikael Frycklund och Mathias Bromé (Asplöven) samt Christopher Mastomäki till Luleå. 

Vad jag förstått har till exempel Mikael Frycklund och Mathias Bromé fått ett helt annat utrymme att visa upp sig på isen i Asplöven. De ges mer fria tyglar, mycket speltid, och dessutom i alla spelformer. Precis det som behövs för spelare som kört fast lite i sin karriär. I dagens match mellan Asplöven och Modo fick Mathias Bromé hänga första kassen i Asplöventröjan.

Det finns en uppenbar risk(!) att vi denna säsong får se tre spelare från Västerås i Asplöven. Luleå värvade som bekant Christopher Mastomäki som har en historik att låna ut spelare till just - Asplöven. Skulle inte förvåna mig ett dugg om vi får se dessa tre herrar på isen när vi möter Asplöven denna säsong. Kommer kännas minst sagt konstigt. 

Gemensam nämnare för Frycklund, Bromé och Emmerdahl är att det inte fick utrymme att blomma ut i Gulsvart. Man kan även säga att Västerås inte lyckades förädla dessa talanger. Den som vill kan givetvis hävda att de själva inte tog chansen att lyckas. Personligen anser jag att sanningen är för komplex för att man enkelt och kategoriskt ska kunna hävda än det ena eller det andra. 

Alla spelare behöver lite olika förutsättningar för att lyckas. Oavsett vad som ligger bakom att ovan nämnda spelare inte tog fler steg i sin utveckling så får man se det som ett misslyckande för föreningen. Så anser jag.

När det gäller Christopher Mastomäki så anser jag att det hade varit bättre för hans utveckling att ta en ordinarie plats i Gulsvart istället för att gå till Luleå och hamna mellan stolarna. Spel i J-20, extraspelare i A-laget, Asplöven, eller utlånad till annan klubb. Visst är Mastomäki en rasande fin talang men att han ska ta en plats i Luleås trupp redan denna säsong känns minst sagt långsökt. 

Även när det gäller Jonas Emmerdahl är det då själva fan att vi inte lyckades få honom att ta steget från ung och lovande till fullfjädrad och stabil. Under de senaste två säsongerna fanns känslan där hela tiden att  nu, nu händer det! Nu tar Jonas klivet och blir den dominante och spelskicklige back som vi alla väntat på. Men, nej, så blev det inte. Jag begriper ingenting, faktiskt!

Så återigen. Visst kan man skuldbelägga spelare själva för att "inte ta chansen" men jag tror som sagt sanningen är betydligt mer komplex än så. Det är så mycket som ska stämma. Om inte annat är det nog oerhört viktigt att spelare känner det största förtroende från sin omgivning. Många tränare hävdar att spelare "måste våga". Det är bra. Men då måste även spelare få misslyckas. Ibland har jag fått känslan av att spelare som "vågar men misslyckas" rätt ofta hamnar på bänken. Hur ska man då "våga"?

Se där några funderingar ....

Förväntningar - och föreningens roll

GurkOlle levererar den nakna sanningen..



Nu är tid för nya förväntningar att infrias. Drömmar att besannas. Efter det tunga avslutet förra säsongen har nu pendeln svängt. Från den djupaste form av depression till nytt hopp om sportslig framgång. Tror inte det finns en psykolog som kan förklara denna remarkabla, och snabba, återhämtning som sker bland oss supportrar. Jag kan det definitivt inte. Snacka om höga mentala berg och djupa depressiva dalar. 

Vi supportrar tittar och letar nu efter minsta tecken, minsta lilla indikation, som pekar mot en ljusnande framtid. Vi betraktar nytillkomna spelare med argusögon. En lyckad dragning, ett rejält avslut, ett vackert mål. Mer behövs inte innan vi återfår tron. Visst är vi klädsamt skeptiska men samtidigt vill vi så gärna, så innerligt, att vi ska lyckas, äntligen. Av just den anledningen tar vi emot alla de positiva signaler vi kan i ivern att lägga de tråkiga minnena bakom oss.

Själv är jag likadan. När jag nu följer lagets första trevande ispass, åker på försäsongens träningsmatcher, så känner jag hur min sinnesstämning sakta men säkert förändras. Den misstro som jag fortfarande hyste i maj börjar sakta men säkert brytas ned och ersättas av en försiktigt positiv känsla. Är man helt enkelt bara lite dum i huvudet, kanske? 

Ur detta perspektiv, att jag och många andra letar efter positiva signaler, är det viktigt att föreningen är lyhörd och införstådd i detta mentala skeende. Nu är kanske den viktigaste tiden för föreningen att så det som senare ska skördas. Nu gäller att smida. Nu gäller att öppna upp och bidra till att skapa en positiv anda som lockar. Det är nu jag, och alla andra, vill se ledare för föreningen kliva upp på barrikaderna och stolt peka ut färdriktningen. Jag vill se ett ledarskap som griper tag i våra möjligheter och stolt torgför dessa. Sälja in sig eller sälja ut sig spelar ingen roll. Bara man syns, hörs och finns. Skapa en stark känsla av att vi tillsammans ska fixa biffen, att dörren till framgång står öppen, att vi har lika bra chans som alla andra, att vi aldrig ger upp, att vi aldrig förlorar tron. 

Så tycker jag..





7 augusti 2015

Spelarbedömning - nyförvärv



Cody Murphy, forward
- Närmast osynlig första tredjedelen av matchen men växte in allt mer som tiden gick. Visade vid några tillfällen gott gry. Hade inga synbara problem att hänga med i tempot. Ser inte rädd ut för att sticka in näsan i trafik för att komma fram. Explosiv, på något sätt.


Matt Leitner, center
- Fina händer, helt klart. Bra blick för spelet. Lade fram två fina mackor till lagkompisar som dock bommade vid avslut. Hade lite svårt med att hitta rätt tempo i sitt spel. Behöver fler matcher för att lära sig hur han ska spela/agera på större is. 


Charlie Cook, back
- Den som oroat sig för Cooks defensiv behöver inte oroa sig nämnvärt fortsättningsvis. Balanserade sitt spel bra. Vill verkligen vara kreativ med puck. Bra fart på rören. En uppgraderad Angell sett till skridskoåkning. Med rätt backpartner kan detta bli kanon.


Matias Myttynen, forward
- Närmast osynlig hela matchen. Tycktes inte alls hänga med i farten. Snyggt avslut som gav kvittering till 2-2. I övrigt väldigt blek.

Anton Mylläri, back
- Första puckkontakterna indikerade hög anspänning(!) hos den god Anton. Pucken var som en tvål och klubban som ett gummiband(!). Såg tafflig ut. Spelade upp sig markant från andra perioden. Behöver fler matcher innan man vet vart det barkar..


Niklas Lihagen, center
- Precis som förväntat. Stark med pucken, bra driv, tung vid sarger. En pucktransportör av yppersta klass. Känslan var att Niklas tog i så mycket som behövdes, gick inte riktigt fullt i alla situationer. Här finns ingen anledning till oro.


Andreas Borgman, back
- Om jag säger Andreas Lindh så förstår de flesta hur fränt han spelade. Här togs inga fångar i egen zon. Pang på rödbetan, bara. Tjong i medaljongen, typ. Oerhört frejdig i sitt spel. Denna gång gick det bra men han kan behöva lära sig balansera sitt spel. Inte bara köra för att "platta till" allt och alla. En backkollega som håller honom i lagom strama tyglar kan vara bra..


Marcus Dahlbom, målvakt
- Klarade sin premiär på ett bra sätt. Två returmål där han inte fick hjälp av backar samt ett frilägesmål. Trots sin enorma storlek betydligt mer "rörlig" eller "fladdrig" i sin spelstil än "Frallan". Mer puckmotare än puckfångare, om jag säger så. När han nu begått sin debut infinner det sig säkert ett annat lugn i hans agerande. 


Sebastian Strandberg, center
- Såg inte så mycket av Sebastian innan han blixtrade till i en spelvändning och serverade Adam Lidström en delikat passning till 1-1. Är dock inte det minsta orolig. Sebastian kommer bli nyttig med sin riviga spelstil.


Lukas Zetterberg, forward J20
- Hade det svårt i denna match. Kom inte fram på isen, kom inte förbi, hade lite onödiga pucktapp samt felpass. Kan ha varit nervositet. Vad vet jag? Spontana känslan är att Lukas behöver lite fler matcher i J20 innan har är redo för A-lagsspel.


Adam Lidström, forward J20
- Stabil insats av unge Adam. Orädd och tuff. Tog och gav vid sargspelet. Såg inte ut att ha några större problem att hänga med i skridskoåkningen. En härlig spelartyp. Krönte sin insats med ett rasande fint avslut som gav 1-1. (Enligt bedömare är Adam rankad som sjätte-sjunde bäste forward i J-20)


Douglas Alenbring, back J20
- En stor överraskning för mig! Vem fan är "Douglas Alenbring" kände jag spontat när jag såg laguppställningen. Skämde inte ut sig på något sätt på isen. Spelade enkelt och rejält. Med sådana backar på lager känns framtiden ljus..


När det gäller övriga spelare finner jag det rätt meningslöst att göra någon betygsbedömning. De gjorde alla sitt jobb. Inte mer med det. 

Lite foton från BIK - VIK













Träningsmatch #1 BIK Karlskoga

Västerås på besök i Nobelhallen  Foto@GurkOlle



Jag var där. Ville bara poängtera detta. För första gången besökte jag Nobelhallen. Det är faktiskt lite pinsamt. Nej, inte att jag besökte Nobelhallen utan att det faktiskt var första gången! Den första och omedelbara känslan när jag klev in i Nobelhallen var vibbar från gamla Rocklundahallen. En rätt tråkig och steril betongkänsla över det hela. Mer känsla av att komma in i ett parkeringshus än en hockeyarena. Precis som Rocklundahallen upplevdes innan den fick sin ansiktslyftning för några år sedan. Gissar att samma känsla infinner sig när man besöker Hovet i Stockholm. Funktionellt men ack så grått och trist. Å andra sidan ger dessa gamla och slitna arenor en skön känsla av tider som flytt. Tider då den viktigaste upplevelsen var själva hockeymatchen. Numera ska random besökare ha tillgång till alla möjliga bekvämligheter för att orka  masa sig till en hockeyarena. Det var banne mig bättre förr...


Till sällskap på denna bortamatch hade jag naturligtvis min ständige följeslagare "Kepsen". Han och jag inleder nu, om jag räknat rätt, vår trettiosjätte säsong tillsammans. Det kan faktiskt var mer men det räcker så. Vi har alltså kamperat ihop i trettiosex år på Rocklundas läktare! Slå det den som kan! 


Till gårdagens match hade jag dessutom förmånen att få träffa en genuin BIK Karlskoga-supporter i form av Bengt Olsson. Vi hann sitta ned en stund före match och pratat lite om våra respektive tankar inför kommande säsong. Kan meddela här och nu att han icke hade med sig knallskott! En liten besvikelse, faktiskt. En glad och trevlig man på alla sätt. Visste inte att Bosseforsare kunde vara så trevliga.


Vad ska man då spontant säga om matchen? Tja, en förhållandevis välspelad match som växte allt som tiden gick. Lite imponerande att båda lagen hade så bra ordning på spelet trots den tidiga tiden på säsongen. BIK Karlskoga hade mest ordning i första perioden och satte hygglig press mot oss. Blev belönade med fyra(4) powerplay utan att få dit pucken.Vi själva orkade med några mindre lyckade spelvändningar men fokus blev att hålla tätt bakåt.


Den andra perioden bjöd på bättre spel från vår sida och vi kunde allt som oftast skapa chanser mot BIK:s mål. En jämn period som dessutom slutade 1-1.

Tredje perioden flöt på som den andra. BIK lyckades peta in ett ledningsmål till genom ett nytt powerplay men vi var inte sena att kvittera ännu en gång. Matchen slutade 2-2 och det fick anses som rättvist.

I sudden slarvade vi lite med pucken i egen zon vilket gav BIK möjlighet att spela sig fram till ett elegant avgörande mål. Summa summarum en bra första match, av båda lagen, anser jag. 


Senare idag återkommer jag med mina intryck av våra nya spelare...


Ha det gott!


6 augusti 2015

Äckliga, vidriga, Bofors!

Underbara grisiga BIK Karlskoga


Ja, så tycker många. Att Bofors är ett "vidrigt, äckligt, fult, och filmande lag". Själv tycker jag de uppfyller precis alla ovan nämnda kriterier varje gång vi möts på isen. Vi får dock aldrig glömma bort att de ofta även spelar en vägvinnande och i många fall oerhört underhållande ishockey. Personligen älskar jag att hata BIK Karlskoga i våra möten. Det blir alltid en speciell nerv som jag för allt i världen inte vill vara förutan. Under en lång säsong där en del matcher tenderar till att bli lite slentrianmässiga, sega, loja, intetsägande, är det extra skönt med en motståndare som just BIK Karlskoga.

- BIK Karlskoga är helt enkelt den extra kryddan i anrättningen som jag för allt i världen inte vill mista!

Vad ska man då tro om säsongens första träningsmatch? Tja, det kan gå "hur som helst". Det mest sannolika scenariot är att det blir en grinig match. Inte för att något av lagen går in med den specifika målsättningen utan mer beroende på spelarnas status för tillfället. Det är fortfarande väldigt långt till seriepremiär och varken spelare, ledare, tränare eller spelsystem har hunnit mogna. Det ska testas klubbor, skridskor, uppspel, försvar, anfall, formationer, taktik, press, understöd, powerplay, boxplay, etc etc. Allt detta samtidigt som spelarna, i bägge lagen, individuellt kommer känna sig ringrostiga med det mesta. Lägg därtill ett antal spelare som aldrig spelat på svensk is tidigare. En del dessutom aldrig på fullstor rink. 

Kort sagt förväntar jag mig inte någon större prestation lagmässigt. Däremot när jag förhoppningar om att alla spelare ska visa gott gry. Jag vill helt enkelt se spelarna ta för sig, försöka. Inte att de åker runt och gömmer sig. Hellre våga och slå fyra felpass än att ständigt söka burskydd, tex. Det är trots allt en träningsmatch. Då ska man träna, eller hur?

Spelare som blir extra intressanta att följa är våra importer i form av Matt LeitnerCody Murphy samt Charlie Cook. Kravbilden på dessa är minst sagt höga. De är inte här för att bredda truppen, om man säger så. De är här för att dominera och leverera. Det vore en lisa för själen om de redan från första match visar tendenser på att så blir fallet. Trycket på dessa tre är monumentalt, kan man säga. Leverera eller avgå. Så enkelt är det. Även Matias Myttynen har en hel del att bevisa. Där är det dock inte samma fara på taket då han är här på en try-out.

Övriga förvärv känner jag mig mer trygg med. Det är spelare som jag vet ganska väl vad man kan förvänta sig av men även de måste naturligtvis börja leverera så snabbt som möjligt.

Själv åker jag till Karlskoga för att se denna match. Bara en sådan sak..

Ha det gott...



5 augusti 2015

"Grythundarna" - som Johan Tornberg sa..

Christopher Fish?



Patrik Nilsson
Stefan Holmgren
Luca Caputi

Tre spelare som hade ungefär samma karaktärsdrag: De var orädda, elaka, och högg som galningar på lösa puckar framför mål. Urtypen för spelare som forne tränaren Johan Tornberg kallade för "grythundar." 

Den vanligaste hundrasen som används till grythundar är terrier. "Att kämpa och slita som en terrier" är ett uttryck som ofta används om personer som aldrig ger upp. Man skulle även kunna kalla dessa spelarkaraktärer för "Grävlingar".  Grävlingen är ett djur som har rykte om sig att bli nog så vildsint när det gäller att försvara revir eller ett byte. Detta trots sin ringa storlek och vikt. 

De senaste säsongerna har det varit ont om både "grävlingar" och "grythundar" i Gulsvart. Laget har byggts av andra karaktärer. Den senaste spelaren som kunde göra anspråk på epitetet "grythund" var Luca Caputi. Tyvärr var hans skridskoåkning inte av tillräckligt hög klass och dessutom tycktes han vara "skadebenägen". 

En klassisk "grythund" har bara ett mål i sikte. Först in på mål och alla lösa skott går om. Inget planlöst flängande ute i sarghörnen. Pang på rödbetan, hela tiden. 

Som jag minns den gångna säsongen hade vi inga större problem att komma till avslut. Tvärtom var vi nog ett av de lag som var flitigast med avslut. Däremot kommer jag inte ihåg speciellt många tillfällen när vi var först på returer och kunde göra så kallade enkla mål! Kanske mitt minne sviker mig på den punkten men känslan är som den är. Vi var inte tillräckligt heta i boxen framför motståndarmålvakten. Vi saknade helt enkelt en, eller flera, naturliga "grythundar". Spelare som var skoningslösa mot sig själva och bara skulle ha in puck-djävulen i nät!

Nu ställer sig Bloggen frågan om vi inte har hittat den spelartypen i Christopher Fish? Med tanke på hans eldfängda skägg, som ger vibbar av Stefan "Stiffen" Holmgren, känns det lovande. Lyssnar man sedan till hur Christopher vill spela ser jag här ett utmärkt ämne för en ny "grythund". Vi behöver verkligen en, eller annan, spelare som petar in lite "enkla mål". Hade vi lyckats med detta i matchserien mot KHK i våras hade vi sannolikt spelat i SHL denna säsong. Jag tror och hoppas på detta.

Som en liten bubblare till att bli en "grythund" vill jag även plocka fram Matias Myttynen. Där är jag dock ännu lite tveksam. Framför allt är det avsaknaden av ett ilsket rätt skägg som spökar. 

- Med några rejäla grundbultar och ett par tuffa grythundar kommer man långt...


Mot Karlskoga!

Isträning - bilder.

- Hm, vad var det jag skulle tänka på nu? 


- Det där som de gör  kan vi  göra mycket bättre....

- Nu fattas bara en riktigt bra offensiv back!


- Här gäller att inte släppa in mål!


Två härliga spelartyper....


- Mellansnack...


- Det är inte skönt när kulorna hamnar fel!

Patrik "Bulan" Berglund valde att titta på...


4 augusti 2015

Vi pratar grundbultar...




"En grundbult eller grundskruv, är ett i betong ingjutningsbart skruvankare, det vill säga ett av flera fästelement som används inom byggbranschen. En sådan bult eller skruv kan användas för infästning av exempelvis en pelare eller en maskin till någon typ av fundament" [källa: wikipedia]

Till denna säsong mönstrar vi ett till stora delar nytt lag(igen). Inget ovanligt med detta. Till varje säsong brukar jag fundera över vilken, eller vilka, spelare som kommer få mer betydande roller. Spelare som själva tar på sig att vara ledare i sitt sätt att agera. Spelare som har den inneboende pondusen, kraften, som är nödvändig för att leda truppen i vått och torrt, i med och motgång. Spelare som går in till match och levererar byte efter byte, match efter match, på en jämn hög nivå.

Det är dessa spelare som jag anser vara grundbultarna i ett lagbygge, de bärande delarna, i en trupp. Utan dessa spelartyper saknar truppen en genuin ryggrad.

Här är de spelare som jag personligen anser uppfylla ovan nämnda kriterier och därmed får ses som denna säsongs grundbultar:


Johan Jonsson (alias: Jonas Johansson, John Jönsson, Johan Jonason)
Defensivt skicklig back som sällan får rubriker för sitt spel. En kille som gör sitt jobb i det tysta. En spelartyp som ofta glöms bort medialt. Hur kul är det att skriva om en spelare som "bara gör sitt jobb" i match efter match? För oss som har lite mer insikt i ett lagbygges mekanismer är denna spelartyp ovärderlig. Till denna säsong kommer  Johans stabila defensiva spel bli än mer avgörande för lagets totala framgång. En sann son av Skultuna. En defensiv - grundbult!


Stefan Gråhns (getingen i saften, myggan i tältet, finnen i röven)
Har under hela sin karriär varit samma typ av spelare. Hårt arbetande forward med fallenhet för att skapa irritation(mycket) hos varenda motståndare på isen. Som en mygga i ett tält en sommarnatt. Man försöker negligera(myggan/Gråhns) men vet att den/han när som helst, vid första obevakade ögonblick, kommer att sticka och orsaka både irritation, sveda och värk. En spelare som står upp för laget i vått och torrt. Är lika beredd att ge som att ta en smäll för laget. Genom sitt agerande banar han väg, motiverar,  övriga spelare i laget. En irriterande - grundbult!


Jonte Berg (eleganten, mustaschen)
En tränares dröm, vill jag påstå. Sällsynt laglojal spelare som tacksamt tar emot den istid som erbjuds och alltid gör det bästa av varje möjlighet. Är beredd att ta enormt defensivt ansvar likväl som han kan hota offensivt genom sin eminenta skridskoåkning. Täcker skott med samma självklarhet som andra borstar sina tänder. Kan användas i flera olika positioner i laget. Varje lag med ambition behöver en Jonte Berg, minst. En mångsidig - grundbult!


Gemensamt för dessa tre spelare är att de förväntas inte stå för någon större poängproduktion. Istället är det deras gemensamma insatser på isen som ska ge förutsättningar för andra spelare att kliva fram. De ska bana vägen, duka bordet, röja stigen, för andra. Ett lag må bestå av en drös kreativa och spelskickliga spelare. Utan spelare som gör det vardagliga hårda och nödvändiga jobbet  kommer kreatörerna inte att få utrymme att bli framgångsrika. 

Att bygga ett lag utan grundbultar är som att bygga ett hus utan väggar...

- Ha det gott till nästa gång...




3 augusti 2015

Det nya laget...

"Slangen" hyllas...


Under kvällens ispremiär fick vi alla bekanta oss med de spelare som förhoppningsvis ska förgylla vår vardag kommande säsong. Nåja, en spelare saknades. Det var Cody Murphy som tydligen missat planet(!). 

Upplägget var lite annorlunda denna gång än tidigare ispremiärer. Till största del beroende på den hyllning som genomfördes till Marcus "Slangen" Söderkvist ära. Istället för den obligatoriska skills competition som brukat genomföras körde man istället en längre match mellan vita laget(gamla spelare) och svarta laget(nyförvärv) förstärkta med "Bulan", "Mickis" och Dennis Rasmussen. Svarta laget hade även fått med Daniel Grillfors, Per Gustafsson, Ante Lindh och Stefan Holmgren, 

De nyförvärv som gick på is var följaktligen:
- Marcus Dahlbom (målvakt)
- Charlie Cook (back)
- Andreas Borgman (back)
- Anton Mylläri (back)
- Matt Leitner (forward)
- Christopher Fisch (forward)
- Matias Myttynen (forward)
- Niklas Lihagen (forward)


Den som ville dra några växlar eller slutsatser kring nyförvärvens status blev snuvade på konfekten. Åtminstone kände jag så. Jag upplevde att det var sällsynt vänskapligt där ute på isen. Så vänskapligt att ingen ville ta sig för att agera på ett sätt som skulle få någon annan spelare att framstå i sämre dager. Det var enligt mitt förmenande ovanligt intetsägande, det man fick se på isen. Väldigt mycket uppvisning utan att visa upp något, typ! Naturligtvis är inte mycket annat att vänta då flera av spelarna knappt fått ordning på sin utrustning ännu. De kanske inte ens har hunnit med att packa upp sina personliga tillhörigheter sedan de anlände till Västerås. Många av dem lever så att säga fortfarande i kappsäck. Utifrån detta är det närmast lite förmätet att tro att de ska kunna briljera redan nu. 

Men faktum kvarstår. Jag tycker de nya spelarna visade väldigt lite. Med ett undantag. Charlie Cook. Där var en spelare som visade vad han vill med sitt spel. Sällan har jag sett en sådan våldsamt offensiv back i de gulsvarta färgerna. Han fick en spelare som Mattias Linnarud att se ut som en strikt defensivt spelande back (Ni som sett unge Linnarud spela förstår liknelsen). Jag räknade till minst sju(7) tillfällen där den gode Cook följde med upp i anfallen och var den som gick hårdast mot kassen! Vid flera tillfällen var han redan i mittzon när svarta laget lyckats erövra puck i egen zon. På språng framåt för att skapa en snabb spelvändning. Här måste nog tränarna, och sportchefen, ta ett litet kvartssamtal. Berätta för Charlie Cook att han faktiskt är värvad som - back!

I allt övrigt säger jag pass. Jag passar och avvaktar. Bidar min tid. Alla nytillkomna spelare måste ges en reell chans att acklimatisera sig både i truppen och rent socialt. Om några veckor vet vi alla mycket mer. Då, och först då, ska jag sticka ut hakan och försöka göra en bedömning av våra nyförvärvs prestanda. 

När det gäller "det gamla gardet" känner jag mig betydligt mer bekväm. Där är jag inte ens orolig. De spelare som fått förlängt, eller stått under kontrakt, är spelare som jag känner stor tilltro till. Det jag förväntar mig av spelarna i denna kategori är självklart att de ska vara lite bättre, lite vassare, lite mer vältränade, än förra säsongen. De ska helt enkelt ha "levlat upp" en eller två nivåer till denna säsong.

Nu kör vi ...



2 augusti 2015

#82 Marcus "Slangen" Söderkvist - avtackning

Var naturligtvis på ispremiären under kvällen. Där avtackades vår trotjänare Marcus "Slangen" Söderkvist. Den oro jag känt inför detta, att det skulle bli en tafflig tillställning, kom helt på skam. Tvärtemot mina farhågor genomfördes en otroligt vacker och fin hyllning till "Slangen". Spontant tog jag upp min mobilkamera och filmade avtackningen. Naturligtvis är inte en mobilkamera optimal till detta ändamål men min tanke var främst att spara filmen som ett eget minne av en fantastisk spelare. När jag kom hem och tittade igenom filmen inser jag dock att den visst duger att publicera som ett nutidsdokument. Förväntar mig naturligtvis att föreningen inom sinom tid lägger ut en välredigerad version av denna avtackning på sin egen hemsida.

Men till dess, håll till godo..