Spetsen framåt...

Jag har i tidigare inlägg skrivit om grundbultar och grythundar. Denna gång tänkte jag ge  mig på att skriva om spetsen. Alla behöver vi lite spets här i livet. Det är på något sätt kryddan som ger vardagen mer uthärdlig. På samma sätt behöver ett lagbygge någon form av spets. Frågan är bara hur man definierar spets? Ett lag med för mycket spets tenderar till att bli aningen trubbigt. Det får inte vara för mycket spets, helt enkelt. Se gärna inledningen av förra säsongen då det vimlade av spets i vår trupp. För mycket spets skapar problem. Hur ska man som tränare se till att spetsspelare får det utrymme som behövs om det dräller av spets? Gemensam för spets är att dessa gärna vill figurera högt upp i spelarhierarkin. De vill gärna spela mycket och helst i alla spelformer. Det säger sig självt att denna ekvation inte går ihop. 

När det gick som tyngst för oss förra säsongen plockade vi bort lite spets och genast svängde pendeln. Se där ett exempel som ger min tes bärighet. Det får inte vara för mycket spets i ett lag. Lagom är bäst.

Frågan blir följaktligen vad vi har för spets i truppen inför denna säsong. Det bör nämligen finnas spets åt båda hållen. Både offensivt och defensivt. Denna gång nöjer jag mig med att titta på den offensiva spetsen. 

När vi tänker på offensiv spets tänker vi oftast på de som gör poäng. Det är naturligt. Dock finns det olika typer av offensiv spets för att den tänkta offensiven ska falla väl ut. Alla förväntas inte kruta in puckar i mål. En del förväntas slå öppnande passningar. Ett typexempel på spets som figurerat i Gulsvart var Per Albrandt och Niklas Olausson. Det var nästan löjeväckande mycket offensiv spets. Där fanns en genial passningsspelare(Olausson) och en notorisk avslutare(Albrandt). De var så geniala i sitt offensiva spel att det faktisk skapade ett problem! Vem skulle spela tillsammans med denna superduperduo? Vilken spelartyp skulle komplettera dessa två för att skapa balans i kedjan? Vill minnas att flera olika spelare fick chansen att spela som tredjelänk i denna formation utan att man någonsin hittade riktigt rätt. 

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det är inte så himla enkelt alla gånger. Det optimala är naturligtvis att allt spets omges med kompetens vilket gör att spets utnyttjas maximalt.

Låt mig nämna ett annat exempel. Firma Peter Öberg, Broc Little och William Karlsson. En grymt bra offensiv enhet. Minns ni? Bra! Minns ni även att den formationen fungerade endast riktigt bra om alla tre herrar fanns tillgängliga samtidigt. När Peter Öberg drabbades av skador tappade denna formation plötsligt sin offensiva kraft. Oavsett vilken tredjelänk tränarna kastade in så haltade formation spelmässigt. Spetsen i denna formation var utan tvekan Broc Little följt av William Karlsson. Peter Öberg, däremot, var en helt annan spelartyp som genom sina unika egenskaper kom att fungera som motor i enheten. Se där ett exempel på att spets blir spets bara under specifika förutsättningar.

Visst är det härligt krångligt detta med spets! Ni anar säkert vad jag försöker beskriva med min text. Spets är bra men än bättre är att man lyckas skapa en omgivning för spetsen. En notorisk målskytt/avslutare gör få mål om han aldrig får en vettig passning. 

Så, vad har vi då för offensiv spets i årets upplaga av Gulsvart? Låt mig se. Följande spelare får anses vara denna säsongs offensiva spets:

- Jan Urbas

- Niklas Lihagen

- Jeremy Williams

- Cody Murphy

- Matt Leitner

- Charlie Cook 

Av dess sex är det bara de första tre som jag faktisk vet vilka skills de besitter. Jag begriper även rätt väl vilka förutsättningar som krävs för att just dessa tre ska leverera tänkta mål och poäng. Gemensamt för all sex är att de är individuellt skickliga och har stora förväntningar(press) på sig. Dock kommer de leverera på olika sätt. 

- Jan Urbas är en spelartyp som inte är så beroende av sin omgivning. Genom sin starka skridskoåkning, goda klubbteknik, fina speluppfattning, tyngd, kan han så att säga skapa sina egna lägen. Ge han pucken så fixar han, typ! Kommer säkerligen ges chans att spela mer powerplay denna säsong.

- Niklas Lihagen är en kopia av Jan Urbas på många sätt. En spelare som driver offensivt oavsett vem han spelar med. Lihagen ser jag dock mer som en framspelare än en avslutare. Niklas kommer även, högst sannolikt, få en viktig roll i det defensiva spelet. Tänker då främst på boxplay.

- Jeremy Williams är mer specialiserad än ovan nämnda spelare. Hans avslutsförmåga, skott, är överlägset andra offensiva spelare i laget. Dock är Jeremy mer beroende av en fungerande omgivning för att själv komma i bra avslutslägen. Jeremy är även en given spelare i powerplay.

Då jag ännu inte vet vilken faktisk kompetens våra nya importer besitter väljer jag att inte försöka beskriva deras förmågor. Dock räcker mina beskrivningar av Urbas, Williams och Lihagen för att jag ska kunna gå vidare och avrunda, få ihop, mitt resonemang kring detta med spets.

Vad jag vill uppnå med mitt resonerande är insikten om att spets blir inte spets utan vissa givna förutsättningar. Spets måste alltid omges av hög kompetens. Den kompetens som kan komma ifråga kan vara allt från att vara duktig tekare, bra passningsspelare, till "bara" riktigt hårt jobbande. Kan våra nuvarande tränare hitta samma balans som fanns i formation Williams, Öberg, Little, den fruktade LÖK-kedjan, blir ingen gladare än jag. 

Finns det idag spelartyper för att skapa en ny LÖK-kedja? Ja, hävdar jag. Det finns. Mitt förslag ser ut som följer:

- Jeremy Williams (avslut)

- Fredrik Johansson (pucktransport)

- Eddie Davidsson (framspelare)

Så, nu är det bara för Martin Filander att ta till sig av mina visdomsord och låta grabbarna visa hur rätt jag har!

I ett kommande inlägg ska jag lyfta fram de spelare som ofta omnämns som "komplementspelare". De är jävligt viktiga, bara så ni vet..

Ha det gott!