31 december 2017

Stabilt, var ordet, sa Bull!



Lindlöven - Västerås 0-3
Det blev aldrig någon riktig match denna gång. Lindlöven ville säkert mer, men, kunde inte. Redan efter några byten kände jag att lugn från min plats på läktaren. Vi hade gjort hemläxan från förra matchen och var redo på ett helt annat sätt. Där Lindlöven tidigare hittat åkvägar in i vår zon var det nu - stängt. De hade förfärligt svårt att få ned puck i vår zon överhuvudtaget och när de väl lyckades kom de inte till farliga avslut. 

- Om jag var aningen missnöjd över vårt spel i egen zon i mötet innan så var jag desto mer nöjd denna gång

Att vi dessutom kunde städa av ett tidigt boxplay  utan att Lindlöven fick till några riktiga farligheter var en tydlig indikation på min tes. Vi hade gjort hemläxan. Vi läste sönder deras powerplay rätt enkelt. 

När vi själva bjöds ett powerplay satte vi rejäl press. Efter några hyggliga chanser kunde till slut Marcus Bergman raka in en retur fram till 1-0. Bara knappa minuten kom tvåan. Fredrik Hetta höll sig framme på en retur efter att vi fått till en spelvändning. Lindlöven fortsatte att försöka men vi kunde väldigt enkelt avstyra deras försök till att skapa chanser. Den första perioden genomfördes med ett stort lugn av Gulsvart. Fokuserat. Balanserat. Stabilt

Till den andra perioden var Lindlöven naturligtvis tvungna att hitta en väg in i matchen igen. De var därför ivrigare och lyckades hålla lite längre anfall. Men,  de hade fortsatt väldigt svårt att hitta fram till bra avslutslägen. 

- Utan större besvär höll vi motståndarna längs sargerna och stängde ned deras försök att komma till avslut nära mål.

Jag fick känslan av att spelplanen var just fokus på att inte bjuda några chanser. Utifrån det skulle man gå till attack när rätt tillfälle bjöds. Vi drog oss medvetet tillbaka för att spela som Lindlöven tidigare framgångsrikt spelat mot oss. Invänta spelvändningar. Stabilt var ordet.

Den sista perioden spelades av. Så kändes det. Lindlöven hade inte ork, kraft, eller förmåga att hota mer än ytterst sporadiskt. Vi låg hela tiden på rätt sida med alla våra spelare och kunde enkelt avväpna alla deras försök till konstruktivt anfallsspel. När vi så fick möjlighet till spelvändning kom följdriktigt 3-0. Kedjan med Mattisson, Skiöld, och Bergman krånglade(!) sig fram i anfallszon. En sidledspassning från Bergman till Skiöld som lyckades hitta ett hål mellan stolpe och målvakt och pucken ramlade in. Har inte sett några repriser men kan tänka mig att Lindlövens målvakt var aningen missnöjd med det ingripandet. 

Mitt samlade intryck av matchen, eller kanske matcherna, mot Lindlöven består. Räknar då in alla fyra matcher vi nu spelat mot dem. När vi gör rätt saker, spelar vårt spel, då är vi klassen bättre än Lindlöven. I grunden har vi bättre defensiv, bättre målvakt, starkare kollektiv, samt större bredd på det offensiva spelet. Tilläggas kan att vi sannolikt har bättre fysisk status än de flesta lag som nu spelar i Allettan Norra. 

Lindlöven, som exempel, orkade driva på i sitt spel ungefär halva matchen i ABB Arena. I returmötet såg de faktiskt slitna ut redan från start. De hade inte lyckats återhämta sig på samma sätt som vi gjort. Det tar jag som bevis för mitt påstående att vi själva är väldigt bra tränade!

Tidigare under höstsäsongen har vi sett samma scenario match efter match. Våra motståndare har kommit ut hungriga i period ett för att nästan gå på tandköttet i period tre. 

Summering
- Vi städar av Lindlöven på ett oerhört fokuserat och samlat sätt. Ingen spelare sticker ut. Alla gör sitt jobb. I byte efter byte. Maler på. Håller sina positioner. Går inte bort sig. Bjuder inte på misstag. En lagmaskin, helt enkelt. 

När jag skriver att "ingen spelare sticker ut" är det en sanning med viss modifikation. Marcus Dahlbom såg oerhört trygg, lugn, och samlad ut i sitt spel. Till stor del beroende på att han nu fick ett helt annat understöd i det defensiva arbetet. Inga frilägen, typ. Alexander Lindelöf gjorde sin bästa match i Gulsvart denna säsong! Nu spelade han precis så som vi vill att han ska göra. Går fram och deltar i det offensiva spelet utan att det på något sätt äventyrar det defensiva uppdraget. Balans. 

- Utöver det är det naturligtvis alldeles utmärkt att Marcus "Bärra" Bergman fortsätter göra mål. Likaså med Fredrik Hetta. Notoriska målskyttar är alltid bra att ha.

Men, jag vidhåller, trots allt, att det var KOLLEKTIVET Gulsvart som genom klokt och väl avvägt spel tog hem tre poäng på ett överraskande bekvämt sätt. Jag ser det som ett tydligt tecken på att våra tränare har just den rätta fingertoppskänslan som behövs för att korrigera och rätta till. 

Tack för det...

29 december 2017

Jansson, Weiskog, Bergman - tre musköter!

Jansson, Weiskog, Bergman


Ja just det. Tre musköter. Inte musketörer. Musketörer är något annat. Musketörer är märkliga män klädda i kråskragar och puffärmar viftandes med pinnar. Lite feminint. Musköt, däremot, är ett mäktigt och kraftfullt vapen samt mycket manligt. Redan Gustav II Adolf , den gamle krigaren, visste att med musköter i laget vann man matcherna.

Kriterierna för att uppnå epitetet "musköt" är omfattande. Som spelare måste man vara lite oborstad, opolerad, lagom tjurskallig, kraftfull, samt besitta ett så kallat "vinnarhuvud". Inte att förväxla med "vattenskalle". Till detta omfattande transpiration. Gärna hinkvis. 

När vi nu går in i en fas där varje match kommer kräva lite mer av var spelare är jag övertygad om att ovan nämnda herrar kommer gå i bräschen. Ta täten. Visa vägen. 

Marcus Bergman kan liknas vid DC Comics superhjälte The Flash

Jimmie Jansson personifierar på de flesta sätt Dr. Jekyll och Mr. Hyde. 

Kevin Weiskog påminner om asaguden Tyr, krigets och kampens gud.


Tre spelare med unika kompetenser som kommer göra skillnad. Tre musköter. 


I dagens VLT lyfts Kevin Weiskog´s fysiska spel fram. Detta med all rätt. I flera matcher har han på ett kraftfullt och resolut sätt markerat mot våra motståndare att ishockey är en kontaktsport. Han har dessutom gjort detta på ett balanserat sätt. Tror han bara blivit utvisad en gång då domaren, naturligtvis helt felaktigt, bedömt hans tackling som ojyst. Visst vill vi alla att Kevin gör mål och poäng men hans fysiska spel är minst lika viktigt för matchers utgång. Redan när Kevin debuterade i A-laget såg många av oss att det fanns kompetens. Det jag, och andra med mig, tycker Kevin utvecklat är framför allt farten. Skridskoåkningen. Nu har han sin fina skridskoåkning som grund för att hinna fram till våra motståndare och bjuda dem en och annan bröstvärmare. Förträffligt!

-

I Jimmie Jansson har vi en spelare som trots sina ringa(!) fysiska attribut kan spela både smart och lagom elakt. Han påminner lite om min morfar, faktiskt! Min morfar var så kallad månskensbonde. Drev lantbruk parallellt med att han jobba i fabrik. Jobbade från tidig morgon till sen kväll. Var en tvärhand hög och senig. Men jävlar i mitt skal vad kraftfull han var, trots detta! Lyfte och bar säckar med korn och havre som om de vägde luft. En annan försökte hänga på, som tonåring, men fick vika snabbt ned mig. Efter fyra fem säckar fick jag ta paus. Morfar, däremot, han bara bar, och bar, och bar tills alla hundra(!) säckar var avlastade. Precis så är Jimmie Jansson. Som min morfar. Precis lagom tjurig, målmedveten, senig och kraftfull.

-

Marcus Bergman gjorde ett uttalande, om jag inte minns alldeles fel, i början av säsongen där han hintade om att "får han spela med rätt spelare" så "kan han vinna skytteligan". Det började si så där med målskyttet. Det vet vi alla. Men så plötsligt gick proppen ur. Någonstans på vägen lossnade det. Målen började trilla in. Så även nu i matchen mot Lindelöven. Det är alldeles fenomenalt bra. Säsongen 2015-16 smällde han in 19 mål på 36 matcher. Denna säsong har han, enligt eliteprospects, gjort 14 mål på 22 matcher. Marcus är på god väg att vinna den interna skytteligan, det står alldeles klart. Det som imponerar på mig, och många andra, är inte bara att han gör mål. Det som imponerar mer är hans - fart! Hans explosivitet. Hans driv. Har sett många träningar denna säsong men slutar aldrig imponeras när Marcus tar fart ute på isen. Kan vi nyttja detta fullt ut, denna speed, denna kraftfulla framfart, då jävlars blir det riktigt bra.

-

Självklart finns det andra spelare i truppen som är betydelsefulla. Men, i detta inlägg tog jag mig friheten att lyfta fram tre spelare vars unika kompetenser kommer betyda särskilt mycket just till kvällens match. Så det så.
-

Nu ses vi i hallen, i Lindesberg, kära Gulsvarta supportrar...


28 december 2017

Fasligt nära att historien upprepade sig..


Västerås - Lindlöven 4-3
..ja, ni vet. Agendan i  mitt förra inlägg. Det där med att vi inte klarar av att vara "bäst när det gäller". Matchen påminde väldigt mycket om vår premiär tidigt i höstas hemma mot Mariestad. Vi slet, kämpade, krigade, åkte, frustade och pustade i två perioder utan att riktigt få grepp om våra motståndare. Lite så var det även i denna match mot Lindlöven.

Viljan hos varje enskild spelare var det absolut inget fel på. Men. Det blev aldrig riktigt den där synken i spelet som vi varit bortskämda med under stora delar av höstens seriespel. En anledning till detta är naturligtvis avsaknaden av Kenny Källström samt Pontus Holmberg. Lägg därtill en ny spelare som skulle in i någon formation, Anthon Eriksson

Vi spelade oss igenom hela grundserien med i stort sett samma femmor, formationer, kedjor. Undantaget då olycksfågeln Oscar Pettersson och hans trasiga fot. Till dagens match fick Paananen och Zettergren trixa lite i formationerna. Röra om. Den kemi som tidigare funnits fanns inte riktigt där idag. Lägg därtill en viss anspänning. Premiär är alltid en premiär, med allt vad detta innebär.

Det positiva, ur mitt grodperspektiv, var att Manne Mattisson nu fick chansen att spela i en mer offensiv formation. Facit blev, för hans del, mål och assist. Riktigt bra. Hoppas den formationen, Sköld, Bergman, Mattisson får nytt förtroende nästa match.

Fjärdekedjan såg riktigt intressant ut från start. Wallin, Cederberg och nye Anthon Eriksson. Wallin som är speedig, Cederberg som är klok, och så en rivig Anthon. Tycker nog de gjorde ifrån sig på ett anständigt sätt trots att det var första försöket. Däremot tycker jag kedjan med Weiskog, Skoog, och Mattson hade lite svårt att komma till i kvällens match. Apropå Weiskog. Vilken otursgubbe! Vad hände där, egentligen, när domaren tog ut honom för - hakning?
Alltså! Weiskog smyger upp i rygg på en Lindlövenspelare, mitt framför deras mål. Lyfter snyggt på dennes klubba, tar pucken, och skapar sig ett friläge. Då blåser kvällens domare, Taskinen, för utvisning, hakning? Där gjorde domaren skäl för sitt namn. Taskinen. Det var verkligen taskigt! En i mina ögon helt horribel utvisning. Jag blev så upprörd att jag busvisslade ilsket. Så ilsket att snusen flög iväg! Då jävlars är man upprörd....

- Kul som fan att Marcus Bergman kliver fram igen och gör mål!

Kvällens fulaste:
- Marcus Forsell #19. Armbågstacklingen bakom vårt mål i den andra perioden. Stod välplacerad och såg tydligt att han höjde armbågen så den träffade mitt i snoken på vår spelare. Hade förväntat mig 2+2 på den. Minst. Domaren, Taskinen, var ju dock så förbannat liten att han inte såg vad som hände bakom målet ur den position han befann sig. Med anledning av just detta...

Domaren:
- Finns det inget jävla minimimått på domare? Om inte måste detta införas omgående. En domare måste vara längre än vad en målbur är hög!


Defensiven:
- Den normalt så stabila defensiv som inneburit få insläppta mål såg för dagen lite mer sårbar ut. Lindlövens snabbskrinnare Marcus Forsell kunde nästan genant enkelt glida igenom från blå och hänga 1-1. Vet inte om det var pucktapp vid egen blå som ställde våra backar. Men, det såg lite "billigt" ut. Bättring, tack!
- Om 1-1 kom mot ett lite sovande försvar var Lindlövens mål fram till 2-1 resultatet av någon form av kollektiv handlingsförlamning i egen zon. Det såg lite märkligt ut från min horisont på södra ståplats.

Målvakten:
- Var det inbillning eller såg Marcus Dahlbom lite mer ihålig ut än tidigare!? Tänker då på Lindlövens 3-2 som kom till i ett pp. Visserligen ett friläge från kanten, men i alla fall. Såg ut som pucken slank in vid första stolpen. Där ska det vara stängt, säger alla målvaktstränare. Å andra sidan. Marcus Bergman gjorde sitt mål i samma maska, på samma sätt, tidigare. Men, man kan väl få undra?

- Alexander Lindelöf blev lite av matchvinnare då han stänkte in 3-3 i powerplay. Härligt!


Powerplay:
- Okey, vi gjorde ett mål idag. Ett mål på fyra chanser. Det är inte illa. Men, jag tycker det ser lite statiskt ut. Pucken spelas runt lite väl mycket innan det tas avslut. Det tycks som det letas efter det perfekta passet. Genom detta hålls pucken i lite för länge vid varje blad. Tempot sjunker. Lätt för boxen att flytta runt och täcka av. Det är vad jag tycker. Önskar att backar vågade lägga in lite med "fladderpuckar" från blå för styrning eller returer. Kort sagt: Skjut som fan, ibland!

Summering:
Hur ska jag då summera matchen? På en skala 1 till 10. Tja, runt 7 kan jag sträcka mig. Vi tog trots allt en seger. Vi tog två poäng. En seger är alltid meriterande. Vi ska inte heller glömma att Lindlöven disponerar sina resurser på ett bra sätt. Håller uppe spelet väl. Spelar samlat. Klokt. Ständigt på jakt efter spelvändningar p.g.a puckdräll från vår sida. Då slog de om. Snabbt. Högg som kobror. De har även ett antal spelare som kan hålla i pucken. Johan Persson #9 i Lindlöven tyckte jag var riktigt bra! Lindlövens pp är erkänt bra. Tyckte dock de kroknade betänkligt efter fyra fem minuter in i den tredje perioden. Eller så valde de att spela på resultat. Vad vet jag?

Övrigt:
- Ser att topptippade Piteå hade fullt sjå att vinna mot Örnsköldsvik. Trots en tidig 2-0 ledning fick de slita hårt för segern. Det kommer inte finnas några lätta matcher för några lag inledningsvis i Allettan. Alla lag är utvilade och orkar köra. Piteå gjorde avgörande 3-2 i mitten av tredje perioden. Bara så ni vet.

- Borlänge körde över Östersund med klara 6-2. Det indikerar att Östersund sannolikt inte kommer tillhöra toppen i denna serie!

- Mariestad gjorde som de brukar när de möter Skövde på bortaplan denna säsong. De bara kör. Kör och kör över. Efter den första perioden hade BOIS ryckt till sig en ledning på fyra mål och matchen naturligtvis avgjord. Det mest anmärkningsvärda från den matchen var att Eddie Davidsson inte gjorde en enda poäng! Mest imponerande var publiksiffran: 3252. Riktigt bra!

Till sist:
- Det var väldigt vad Lindlövenspelarna blev liggandes på isen. Fasoner! I det ena fallet hade tydligen Weiskog(!) delat ut en eftersläng. Oavsett vilket tycker jag det är en styggelse när spelare ligger kvar på isen om de inte fått en verkligt allvarlig skada. Förstärkningar, för att påverka domare, kan de få hålla på med i Italiensk fotboll, typ.

Ännu mer till sist:
- Skandal! Under hela matchen tvingades vi på Södra stå stirra på en nedsläckt skärm(Jumbotronen). Pengarna tillbaka, banne mig. Att inte ha tillgång till ett matchur är en plåga. Det insåg jag denna kväll. Noll koll på matchtiden, utvisningar, etc. Dessutom missade vi reklamen. Bara en sådan sak!

Sämre än sämst, eller sämst när det gäller:
- Tycker nog laget, spelarna, föreningen, kan andas ut. Trots stundtals lite knackigt spel tog man sig samman, kvitterade, och fick sedermera avgöra i sudden. Det räcker bra för mig som inledning i Allettan.

Slutligen till sist:
- Morgan Hassel! Vilken sköning. Gör en slagskottspassning med två sekunder kvar. Friställer Fredrik Hetta som kan kasta in segerpucken till 4-3. Tack och bock!


Tack för kaffet....



27 december 2017

Nu börjar den långa vandringen, på riktigt!


ÄNTLIGEN..
...har vi tagit oss igenom höstens seriespel. En till stora delar rätt avslagen upplevelse då vi i de flesta fall varit alldeles för bra för våra motståndare. Den pirriga känslan inför match infann sig aldrig av den anledningen. Undantaget bortamatchen mot Mariestad. Då kände jag det bekanta "pirret" inför nedsläpp. Den där skönt obehagliga känslan av ovisshet, förhoppning, och oro. Ärligt talat var det rätt länge sen jag senast kände den känslan. Det var nog sista omgången borta mot Björklöven. Då pirrade det ordentligt. Vi hade samlat ihop till den absolut sista livlinan i den sista matchen. En livlina som höll i cirka 59 minuter men sedan brast den. Med en smäll. Efter det bara tomhet. En tomhet som höll i sig genom hela negativa kvalspelet. 

Även om jag försökte hålla fanan högt, tänka positiva tankar, om våra möjligheter att överleva det negativa kvalet fördunklades allt av den där förbannade tomheten. Tomheten som gjorde sitt intåg redan då vi torskade i avgörande matchspelet mot Karlskrona. En tomhet som förstärktes av våra svaga insatser när vi ställdes mot ett hungrigt Rögle. Andra chansen. Det gick som bekant inte alls. Vi var inte med. Spelarna var inte med. Mentalt var vi förlorare redan innan första nedsläpp i första matchen mot Rögle.
Säsongen som följde därefter, med tränarskiftet, målvaktsaffären, den spelmässiga kräftgången, blev bara en ytterligare förstärkning av tomheten. Ett litet hopp tändes under de allra sista omgångarna att vi skulle kunna vända den negativa trenden, men, nej det gick inte. Vi missade topp åtta och fick avsluta säsongen i moll. Ännu ett steg bakåt. Ännu lite mer tomhet. 

Som om detta inte var nog hamnade i vi ekonomisk kris med hot om konkurs. Tomhet. Efter en heroiskt insats från supportrar, sponsorer, och vissa styrelsemedlemmar lyckades vi undvika konkurs efter en tuff rekonstruktion. 

Säsongen efter byggde vi ett lågbudgetlag. Ett lag som skulle växa under säsong. En mellansäsong. En säsong där vi skulle samla ny energi, ny kraft, för att åter resa oss upp ur förnedringen. Försäsongen började inte direkt lysande. Idel förluster. Seriespelet började inte lysande. Idel förluster. Tomhet. Trots alla möjliga försök till att få rätsida på den sjunkande skutan hände inte mycket som kunde stoppa den negativa spiral som startats efter "säsongernas säsong". På tre säsonger gick vi från att vara ett sketet litet steg från våra drömmars mål till att ramla ur HockeyAllsvenskan. Tomhet.

Allt detta ovan skrivna bär vi supportrar med oss i vårt Gulsvarta hjärta. Alla denna smärta. Denna tomhet. Dessa minnen. Det gjorde ont, och, det gör fortfarande, ont. 

Under de tre sista säsongerna lyckades laget, truppen, föreningen, visa att mantrat, myten, "sämst när det gäller" verkligen var vår förenings agenda. "SÄMST NÄR DET GÄLLER". Tomhet. 


Allt detta bär vi med oss, vi supportrar, när vi nu går in i nästa fas. 


Det som nu talar till vår fördel är att allt det gamla, det unkna, det illaluktande, den smutsiga byken, nu är borta. Under denna höst har vårt lag, vår förening, steg för steg gett oss supportrar tron tillbaka. Vi har påbörjat en mödosam, och gemensam, klättring upp ur hopplöshetens mörka brunn. Det har fötts en ny anda inom hela föreningen som spridit sig som ringar på vattnet. Det har helt enkelt tänts ett antal ljus i det berömda mörkret. 

Under höstens matcher har supportrar slutit upp på ett sätt som imponerat. Vi har stöttat varandra. Vi har sjungit tillsammans. Vi har klappat i takt. Vi har rest. Vi har njutit av att se hur vårt lag utvecklats steg för steg, skär för skär, byte för byte, match för match. Vi har känt en närhet till vårt lag som vi aldrig tidigare upplevt. På något sätt har vi ingått i en symbios. Spelare, ledare, supportrar, har blivit VI(k) tillsammans. 

Just detta är det som slutligen kommer skingra den tomhet många av oss känt. Gemenskapen. Vi tillsammans. Vi ska klara detta. Vi på läktaren och vi på isen. Vi tillsammans ska skrämma bort det där jävla snacket om "sämst när det gäller". Så enkelt är det....


Nu kör vi över Lindlöven..

21 december 2017

Ranka mig hit och ranka mig dit... #2



Oj, jag vet att du längtat efter del två av min rankingorgie. Detta oavsett om du är spelare, ledare, supporter eller bara en helt vanligt flanör på de sociala mediernas boulevard som råkat slinka in. Oavsett vilket har jag nu för avsikt att ranka vidare. Utan skyddsnät och livrem. Skoningslöst och bekymmerslöst. Den som har annan åsikt är välkommen att inte uttrycka den. Så, nu kör jag...



Säsongens transparens:
Efter år av motgång, nedgång, samt snedsprång när det gäller förmågan att skapa en fungerande dialog mellan laget, föreningen, och dess supportrar(transparens som det så fint heter) är jag glad att kunna nominera representanter för vår styrelse, vår VD, samt tränare och spelartrupp.

Motivering:
- Aldrig tidigare har det varit så lätt, och så otvunget, att i alla möjliga och omöjliga sammanhang , skapa en dialog med alla de som representanter vår älskade förening. Allt från vår ordförande Pär Södergren till vår klubbchef Mats Brokvist och därtill övriga ledare samt spelare. Jag, och många med mig, upplever hur "De" och "Vi" numera ersatts av "Oss tillsammans". 

----------------------


Säsongens skrän:
Alla lag är beroende av entusiastiska supportrar. Det är en oomkullrunkelig sanning. Av den anledning vill jag härmed lyfta från vår fantastiska supporterklack.

Motivering:
- Oavsett motstånd, oavsett läge i matchen, oavsett var matchen spelats, har uppslutningen och röstläget varit på en behagligt hög nivå. Mariestad, Arboga, Enköping, Köping, Surahammar är platser där klacken firat triumfer. Trots att klacken rent numerärt inte alltid varit av kolossalformat har intensiteten för att stötta laget alltid varit av högsta magnitud.

----------------------


Säsongens VLT:are
En person som tidigare aldrig riktigt lyckats övertyga sina läsare om sin genuina insikt och förståelse för spelet ishockey. En ung man som oftast fått jobba i motvind och ofta blivit ifrågasatt av sina belackare. Jag ger er Kevin Johansson!

Motivering:
- Med sin ständiga närvaro där han rapporterat om laget, oavsett hemma eller borta, har han nu till slut nått det erkännande jag anser han borde fått sedan tidigare. Genom artiklar, intervjuer, krönikor har han slutligen genomgått sin mediala metamorfos och kan nu röra sig ohotad i arenan. Det som slutligen bröt ned allt tidigare motstånd, eller tidigare missunnsamhet, var hans bidrag i form av spelfilmen "Vägen tillbaka". 

----------------------


Årets olycksfågel:
Alla säsonger har sina olycksfåglar. Det hör till. Man kan drabbas av måltorka, frost på visiret, sträckning i ljumsken, stukade fingrar, eller annat. Denna säsongs olycksfågel är dock otvivelaktligen  Oscar Pettersson.


Motivering:
- Började säsongen med att missa alla möjliga och omöjliga lägen framför mål. Om så målet stod vidöppet lyckades Oscar snava på sina egna tåspetsar på det mesta oefterhärmliga sätt som utmärker en riktig olycksfågel.Inte sedan Matthias Bromé gjorde sin första säsong i Gulsvart har vi upplevt något liknande. Men, säg den olycka som kommer ensam! När det som minst behövdes klev Oscar fram och täckte slagskott. Det skulle han naturligtvis inte gjort. Benbrott och sex till åtta veckors vila!


Ser inte benet väldigt krokigt ut?
----------------------

Så, det var det! På återhörande...

19 december 2017

En fylleresa modell magnum med GurkOlle




- Kan inte du vara en smula seriös när du håller på att ranka, frågar du!
- Va, seriös?
- Ja, ranka på riktigt. Typ som man gör i Aftonbladet och Expressen!
- Jaså, du tänker så!


Jaha, då får jag försöka kliva ur den verbala sandlådan och leverera på ett mer relevant och mindre underhållande sätt, då då!

Hm, det tog som stopp nästan bums. Inte lätt att vara seriös, ska du veta. Men, lugn, ge mig lite tid så ska det nog lösa sig, ska du se.

Under tiden kan jag berätta en liten anekdot. För många herrans år sedan, när vi lirade i Elitserien, bar det iväg till Stockholm för match mot Djurgården. På vägen dit underhöll jag mina medpassagerare med gitarrspel, sång och musik. Vid min sida hade jag en arbetskamrat som var aningen säregen. Förutom att han var uttalad nazist(!) bryggde han sitt eget vin. Oavsett detta hade vi trevligt där bak i bilen. I framsätet, på passagerarsidan, satt ännu en arbetskamrat. Även han aningen udda utrustad som han var med flaskbottnade glasögon. Nåja, Som sagt var. Jag lirade gura, sjöng, drack av det hemgjorda vinet allt medan min arbetskamrat, i baksätet, Heilade alla bilar vi körde om. Festligt värre, om ni frågar mig. Han med flaskbottnar i framsätet deltog efter förmåga i sången. 

När vi närmade oss arenan, Globen, vevade vi ner fönsterrutorna bak i bilen och förkunnade med fylldruckna stämmor att vi var från Västerås! Gitarren låg sedan länge på golvet och fokus var nu riktat mot det medhavda vinet. Förbaskat gott. Blev som godare ju mer man drack. Men det var fasligt vad det började snurra i knoppen!

När bilen väl var parkerad och det var dags att kliva ur och anträda den korta promenaden fram till entrén slog det till. Ordentligt. Jävla arena att gunga, var känslan. Den där jättekulan. Den låg ju inte still. Hur fan skulle man kunna ta sig in när entrén gungade fram och tillbaka! Och biljetten. Den vi köpt i förköp. Var fan var den? Många frågor som hopade sig.

Nåväl! Med stöd av vår chaufför, som bett om att få vara anonym, tog vi oss in på arenan. Självklart hade vi fått platser långt upp i taket. När jag väl hittade min sittplats och tittade ned på isen kom svindeln över mig som ett pukslag. Helvetet vad det snurrade! Måste varit något fel på biljetten, vinet eller luften.

Mina reskamrater satte sig bekvämt tillrätta medan undertecknad, skyndsamt, fick uppsöka närmaste toalett. Någonstans där, cirka 20 minuter före avspark, gick jag in i den berömda dimman. Kom i efterhand bara ihåg fragmentariskt. Vet att jag spydde som en polsk räv så det stänkte vida omkring. Fick panikångest, trodde jag höll på att kvävas av en orm, slet av mig slipsen som spolades ner i toastolen. Blev efter en stund sittandes mot väggen inne på toaletten. Kom varken upp, fram eller bak. Nödläge, således. Visste knappt längre var jag var, varför och hur!

Gjorde så småningom ett tappert försökt att ta mig ut till mina kompisar men gick genast fullständigt vilse. Blev återigen sittandes mot en vägg. Ville bara sova. Ligga och ha det lite mysigt. Men, se det gick inte an. Plötsligt knackade någon mig i pannan och undrade "hur står det till här då?". Då jag inte hade en aning om var jag befann mig, vem som frågade, eller vem jag var blev jag svaret skyldig.

Som i ett dis såg jag en vakt samt några bastanta konstaplar närma sig. Varför, begrep jag inte riktigt. Inom kort låg jag plötsligt på en bår. Det var skönt. Ville bara sova. Men det fick jag inte. En enveten konstapel ville kommunicera med mig. Dumheter. Jag ville sova. Vara i fred. Men han gav sig inte. Hörde några korta fraser "han är full som fan", "ska vi ta honom till en fyllecell", men begrep inte vem de talade om. Jag ville ju bara sova en stund. 

Någonstans där stod mig lyckan bi, som man säger i visan. Denne äldre och rutinerade konstapeln anande att det kanske inte bara var mitt alkoholintag som försatt mig i detta utslagna läge. Han ordinerade ett alkotest. Var det möjligtvis något annat som fått mig att bli så totalt utslagen. Kanske misstänkte han någon form av drog.

Oavsett detta hände saker snabbt. Polisen hade lyckats lokalisera mina reskamrater, vilka två var fulla som ägg, och meddelade att jag skulle transporteras, via ambulans till Södersjukhuset. Min chaufför, som ville se matchen, fick istället följa med polisen, mig på båren, via någon hiss ned i spelargången bakom Djurgårdens bås. Där kom DIF:s läkare till undsättning för att försöka ställa en diagnos på mitt tillstånd. Allt detta skedde utom min vetskap för jag passade på att sova. Riktigt skönt var det att ligga på båren.

Nästa minnessekvens var omtumlande. Ambulansfärden till Södersjukhuset. Var de tvungna att svänga så mycket! Man blev ju alldeles yr i pallet! Väl framme på Södersjukhuset möttes jag upp av personal som placerade in mig i ett alldeles eget rum. Mysigt, tyckte jag, och ville fortsätta sova. Men, nej. Det skulle tas prover och krånglas. Tydligen visste de vad som fattades mig och in kom sjuksyster med spruta modell magnum. In i skinkan tryckte hon sprutan. Det var skönt. För nu fick jag äntligen sova.

Sedan inträffade undret! Cirka en timme efter ankomsten till sjukhuset satte jag mig upp med ett ryck och undrade var i hela helvetet jag befann mig! Var var mina kompisar. Varför låg jag här. Var var min slips? Många frågor. I samma ögonblick kom en sköterska in i rummet och frågade hur jag mådde. "Fina fisken" svarade jag, sanningsenligt. Faktum var att jag mådde alldeles förträffligt bra och var upprymd som aldrig förr.

Något förvirrad fick jag då veta vad som hänt mig. Tydligen hade läkaren(Djurgården) misstänkt någon form av allergisk reaktion(!) på det vin jag druckit. Orsaken var att det alkotest(0,5 promille) som togs i arenan var så lågt att det inte förklarade att jag var så bortom rim och reson. 

Som tur var fanns det TV på rummet och jag kunde därmed se avslutning av matchen liggandes bekvämt, och nyktert(!), på sängen. På frågan vad de sprutat i mig fick jag svaret "vitaminer". Oavsett vad det var så var det en jävla mirakelkur!

Någon timme senare kom mina kompisar och plockade upp mig och vi kunde åka tillbaka hem till Västerås. Jag kan lugnt säga att det var aningen tryckt stämning i bilen. "Nazisten" gillade inte att jag anklagade honom för att brygga hälsovådligt vin, "Buteljglasögonmannen" hade tydligen tillbringat mesta tiden med att springa fram och tillbaka mellan läktare och WC för att spy, och min chaufför, tyckte vi övriga tre var ena riktiga fyllskallar som förstört hans dag!

Hur det gick i matchen? Vi förlorade, naturligtvis! 


Se där, så det kan bli. Inte speciellt seriöst, kanske! Det där med ranking får jag ta i nästa inlägg!

God natt!


17 december 2017

Ranka mig själv och lite svammel...



Jaha, då går jag vidare i mitt försök att ranka olika händelser, personer, upplevelser denna säsong som ännu är i vardande. I sin linda. Då det lackar mot jul kanske det blir lite jultema här och där i mina försök till formuleringar. Vem vet?


Inleder dock med följande:
 - Jag ska börja åka skridskor! Ja, så illa är det. Då jag var ung åkte jag mycket. Väldigt mycket. Kanske för mycket, enligt mina föräldrar som ofta fick hämta hem mig på kvällskvisten. På samma sätt som dagens ungdomar har svårt att slita sig från sittande framför en dator hade jag svårt att slita mig från den fysiska aktivitet som skridskoåkningen innebar. 

Ni som följt bloggen några år vet vad jag pratar om. Har ju ett förflutet som ivrig utövare av både ishockey och bandy upp till tonåren. Bandy lirades i numera avsomnade föreningen Svartådalen. Hockey spelades till största delen i form av kvartershockey. Jag gjorde ett försök att lira i ett av VIK:s ungdomslag men efter några enstaka träningar drog jag mig ur. Mest för att jag ville lira, finta, skjuta, dribbla och göra mål. Inte lära mig åka i några jävla bågar runt uppställda koner i 60 minuter. Så det fick vara. Mycket roligare då att att lira med kompisarna i kvartersgänget. Där fick man minsann dribbla så mycket man ville..

-Tappade visst tråden lite här! 

Hm, detta med att börja åka skridskor igen ser jag i första hand som ett utmärkt sätt att röra lite på dödköttet. Det erbjuds trots allt goda möjligheter genom Västerås stads försorg. Massor av tider för allmänhetens åkning. Lite roligt också att jag tycks kunna locka med mig några andra personer i detta. Har som exempel blivit erbjuden att låna ett par skridskor så jag slipper köpa nya egna:

Jaha, då ska vi se hur det blir med rankandet i detta inlägg! Hm, tja, varför inte...

Mest överraskande comeback:
- GurkOlle går på is efter några decenniers frånvaro!

Motivering:
"Som ett led i strävandet att förtydliga VIK Hockeys högst möjliga ambition att nå sportsliga resultat har han, GurkOlle, beslutat sig för att bli det levande beviset för att allt är möjligt. Kan han, GurkOlle, åter hitta skäret, dra iväg en handledare, skjuta ett rungande slagskott som får plexit att bågna, ja då finns inga som helst ursäkter för grabbarna i A-laget att inte nå framgång"

----------------------

Se där vilken finurlig formulering en sen söndagskväll! Men vet aldrig vart detta initiativ kan bära. Ska försöka bjuda in min vän David Sköld Sällström för att dokumentera mina framsteg. Rörliga bilder på en stel gammal gubbe kan bli - kul!

----------------------

För övrigt tycks det nu vara klart att vi drar igång AllEttan med dubbelmöten mot(trumvirvel) Lindeshög ... Lindesstad ... Lindesberg ... nej ... Lindlöven ska det vara. Lindlöven! Återstår att se om vi får börja hemma eller borta. Lindlöven, hm. Jaha. Vad ska man säga om det, då? I ärlighetens namn ser jag inte hur vi ska kunna förlora någon match mot detta gäng. Rättelse. Har vi ambitionen att vara med i toppen av AllEttan ska vi vinna båda matcherna mot Lindröven. F´låt, Lindlöven. Inte mer med det.

Vad är det då som talar emot att vi inte skulle vinna dessa två möten!? Hm. Vete tusan. Ingenting, egentligen. 

Får vi med alla spelare friska och krya, förutom drummeln OP med sin ömma fot, så har vi större bredd och bättre spets än våra tilltänkta motståndare. Skulle inte det räcka då får vi skämmas, ta mig fan!

En sak är i alla fall fullständigt klar. Vi kommer riva deras lada, sanna mina ord.

Tack för mig...

16 december 2017

Ranka mig hit och ranka mig dit... #1

Det hör julen till att ranka..


Tänkte ge mig på att ranka lite olika saker så här inför omstarten i AllEttan. Det mesta går att ranka. Det är sedan gammalt. Har du som läsare synpunkter på min ranking är det okey men jag skiter högaktningsfullt i vad ni tycker. Här, på denna blogg, är jag enväldigt och diktatorisk. Mitt ord gäller. Alla andra kan hålla käft. Alternativt starta egen blogg, typ!


Säsongens fyllekamel:
- Ohotad etta i denna ranking är VIK Supports eminente ordförande Jimmie Andersson

Motivering
"- Såsom en kamel med liktornar vinglar han fram i ABB Arenas katakomber med rödsprängd blick och ansträngt tal. Trots sin självdestruktiva belägenhet uppvisar han ständigt ett behjärtansvärt intresse av att vara alla till lags. Ett hjärta som, trots ständigt hög promillehalt, om än ansträngt, slår för allt som har med föreningen VIK Hockey att göra. En hedersman med misstänkt underhållande alkoholproblem" 

----------------------

Säsongens argaste supporter:
- Efter nogsamt överläggande har undertecknad enats om att denna utnämning tillfaller den oftast närvarande Blondie

Motivering:
"- Ingen annan än Blondie har förmågan att i samma utandning lyckas fördöma Sveriges riksdag och regering, invandringsproblematiken, de egna spelarnas tillkortakommanden, den psykosociala situation i förorter till Södertälje, samt statusen på ismaskinen i Arboga med samma inlevelse och dignitet"

----------------------

Säsongens överraskning:
- Till denna säsong är han åter. Klev ut ur skuggorna, kom upp ur diket, och har berett oss supportrar enormt stor glädje. Den tidigare bloggaren 
David Sköld Sällström.

Motivering:
" Till denna säsong dök han upp med en liten handhållen kamera och började dokumentera A-lagets matcher. Med flit, envishet, och visst mått av insikt och begåvning(!) publicerades sedermera dessa alster till oss övriga supportrars stora förtjusning. VIKGulsvartFans har kommit för att stanna! Jag tar av mig tupén och bugar så djupt att skägget fastnar i tofflorna"


----------------------

Säsongens trognaste:
- Det finns flera som aspirerar på denna titel men bloggens enväldiga jurys val blev Filip Sjöström.

Motivering:
- "Ingen annan har på samma sätt visat sin enastående beslutsamhet att stödja sitt lag, i vått som torrt, som Filip. Han må ha brutit sitt löfte om fotvandring till Örebro men kompenserat detta med sin innerliga och påtagliga närvaro när laget skrider till match. Då står han där. Oavsett hemma eller borta. Stolt, stark och fullständigt hängiven. Att han dessutom har en röst som låter likt en mistlur när han manar på sitt lag understryker bara Filips passion och inlevelse"


----------------------

Säsongens mest negative:
- Min återkommande följeslagare de senaste decennierna på ABB Arenas läktare, "Poffen".

Motivering:
"- Med en närmast fanatisk iver lyckas han ständigt lyfta fram olika brister som finns under match. Där vi andra ser mål, poäng och segrar, ser han istället tillkortakommanden i form de mest märkliga oväsentligheter. Allt från "sega byten" till "borde ha skjutit själv" eller andra mer eller mindre irrelevanta påståenden. Ibland tar sig denna negativismen  sådana exceptionella proportioner att han vägrar besöka ABB Arena utan istället tillbringar matchkvällar liggandes i fosterställning yrandes om att "Hallstahammar kan i alla fall spela hockey""

[Med respekt för anhöriga ifråga väljer jag att endast publicera smeknamn]

----------------------

Säsongens bortaresa:
- Här finns det att välja på. Säsongen har bjudit på flera roliga bortaresor. Men, efter moget övervägande, väljer bloggen att nominera - Surahammar borta!

Motivering:
" - Sällan har väl så många entusiastiska supportrar till Gulsvart slutit upp för att åka till en av länets mest sunkiga hålor, Surahammar. Det var en invasion som kunde liknas vid en infektion, en demonstration, en masturbation! Gulsvarta supportrar fyllde ladan och visade genom sin närvaro vilket stöd årets upplaga av VIK Hockey hade att förvänta sig. Att undertecknad dessutom vann strax över 4000 spänn på 50/50 -lotteriet bidrar till denna nominering"

----------------------



Detta var del ett av "Ranka mig hit och ranka mig dit", på återhörande...


Sviten bruten, jämmer och elände!



Lindlöven - Västerås 2-1
Det blev som bekant torsk i den sista matchen, borta mot Lindlöven, och den fina sviten av segrar är därmed bruten. Detta på gott och ont. Laget slipper laget nu en extra börda. Vid seger hade vi tangerat tidigare klubbrekord och stort fokus på nytt rekord hade kommit som lök på laxen. Ett fokus som egentligen är rätt ointressant ur det längre perspektivet. Det viktiga, det fortsatt viktigaste, är naturligtvis att i kommande AllEttan hitta ett sätt att ta sig till den stundande kvalserien. Ur det perspektivet är både rekordet och förlusten mot Lindlöven av rent akademiskt värde. 

Då jag själv var på plats i Lindesberg till denna match kan jag krasst konstatera att vår insats var godkänd men inte mer. Vi skapade tillräckligt många chanser för att vinna även denna match men denna gång hade vi inte den medgång som behövs när skärpan inte är 100%. Vid flera tillfällen spelade vi runt lite för mycket istället för att gå på avslut. Det var lite för lekfullt ibland, helt enkelt. Åtminstone upplevde jag det från läktaren. Lindlöven, däremot, gick för fullt från start till mål. Akilleshälen denna match var att vi inte förmådde utnyttja våra powerplay. Mål där och matchen hade vunnits utan större problem. Men som sagt. Den riktiga skärpan, eller inställningen, var inte med laget denna kväll. Fullt förståeligt. Allt var redan avgjort. Serieseger och fortsatt spel i AllEttan. 

- När vi väl gasade på, tog i som vanligt, lyste klasskillnaden igenom. Så jag är lugn..

Nu är det bara att invänta lottningen till AllEttan och påbörja nästa fas denna säsong. 

Det som gladde en hel del denna kväll var att närmare ett trettiotal supportrar hade tagit sig till Lindesberg denna onsdagskväll för att följa sitt lag i en närmast betydelselös match. Det är fan i mig riktigt bra....

- Att sedan Sami gick bananas över domarens märklig bedömningar i den sista delen av tredjeperioden förhöjde den totala upplevelsen med många procent. Helvetet vilka röstresurser den grabben har!

Jag var även tacksam över att inte behöva frysa tasken av mig under kvällen. Till skillnad mot hallen i Kumla var Lindlövens hall utrustad med värme som gav vistelsen en känsla av visst välbehag. Däremot lite visset att de hamburgare som fanns att köpa värmdes via en smörgåsgrill. Men, tillbehören var goda. Ytterligare ett minus att damen som förestod kiosken hade den gällaste röst jag hört sedan jag lade häftstift på frökens stol i årskurs tre.

Fanns det då ingen spelare som stack ut lite extra denna kväll? Tja, nä, kanske. Jo, Dahlbom stred tappert och gjorde en stabil insats igen. Målen var i det stora hela otagbara. 

Lindlöven har en förstafemma som håller okey nivå. Dessutom ett powerplay som är vasst. I övrigt ett lag på dussinet i Hockeyettan. 


Den som vill kan läsa här hur Lindlövenspelaren Max Lalander upplevde matchen. Jag konstaterar, efter att läst texten, att han inte har någon större insikt i hur matchen egentligen såg ut. "Vi styrde matchen", säger han, som exempel. Jo tjena, säger jag....

Nä, nu får det räcka..

12 december 2017

13 raka - uppåtkurvor

Bromé


Inleder med följande konstaterande. Mathias Bromé klarar sig riktigt bra i SHL! I senaste matchen mot Färjestad, borta, gjorde han ett riktigt snyggt mål. Den som vill kan kolla via denna länk. Varför skriver jag då om Bromé, kanske du undrar? Jo, det ska jag förklara. Det handlar om detta med uppåtkurvor. Utveckling.

Som de flesta minns släpptes Bromé in i A-laget då vi hade lite skadebekymmer. Om jag inte minns fel debuterade han borta mot BIK Karlskoga. Han kom från spel i J20 där han gjort sig ett namn som rivig kreativ och målfarlig. Man kan säga att han blev mer populär för sitt riviga spel än uppskattad för sin produktion. För producerade gjorde han inte. Inte alls. Det tog sin rundliga tid innan han en äntligen kunde spräcka sin målnolla mot SSK hemma i ABB Arena. Fram till dess hade han missat, bommat, fumlat bort varenda målchans. Under sin första säsong med A-laget lyckades han endast peta in tre mål på 37 matcher. Så var det med den kreativiteten! 

Säsongen efter fick han lira 51 matcher men lyckades bara peta in fyra puckar. Han som skulle vara så kreativ och offensiv! Till säsongen 2015-16 surnade Mathias till, tackade nej till en fortsättning, och drog norrut. Till Asplöven. Man kan säga att han gav föreningen fingret. Han ville till en miljö där det fanns utrymme för sitt spel och kompetens. Det offensiva. Och se på fan! I Asplöven började plötsligt mål och assist trilla in i en strid ström. I Asplöven fick han plötsligt utrymme att spela det spel han trivdes med. Han fick spela i alla spelformer. Boxplay, powerplay, fem mot fem, fyra mot fyra och plötsligt var det lajbans igen att lira hockey. På 51 matcher fick han nu ihop 10 mål och 17 assist! En närmast explosionsartad utveckling mot tiden i Västerås. 

Och inte nog med det. Säsongen efter lockades han över till Mora och utvecklingen bara fortsatte. Rena vulkanutbrottet. När man summerade säsongen i Mora hade Mathias blivit klubbens bästa poänggörare och blev dessutom den spelare med bäst plus/minus i hela HockeyAllsvenskan! 18 mål och 31 assist på 51 matcher! 

Nu harvar han alltså omkring i SHL. Till en början gick det trögt. Trögt som bara den. Bra prestationer på isen men poängen uteblev. Det tog till match nr 12(!) innan han fick sin belöning. Borta mot Skellefteå, av alla lag. Då stänkte han in tre kassar och gjorde därmed ett hattrick. Efter det har mål och poäng börjat ramla in och man kan lugnt säga att han nu vuxit in i SHL-kostymen. 

[Här ett inlägg jag skrev när Mathias gjorde sitt första mål i A-laget: - Kepsen är din, Mathias! ]

Jag har roat mig med att se nästan alla hans matcher med Mora och konstaterar att han är lite som den där humlan. Humlan som inte kan flyga men gör det ändå, ni vet. Jag vet att många under hela resans gång varit skeptiska till Mathias kvalitéer som hockeyspelare. Själv har jag envist trott att han skulle lyckas även när det sett som mest motigt ut. Något som jag nu anser att han bevisat med den äran.

Jag hade lika gärna kunnat använda Stefan Warg som exempel. Ratad i Örebro för att han var för dålig. Kom med aningen stukat självförtroende till oss. Ansågs av många som en stor säkerhetsrisk med tanke på sin spelstil i Örebro. Men. Här hände något. Han mötte en tränare, Joakim Fagervall, som trodde på honom, som gav honom massor av istid, tid, och därmed byggde upp Stefans självkänsla. När jag pratade med Stefan lyfte han fram just Fagervall som den enskilt största anledningen till sin fina utveckling. Och, ja, ni vet. Warg lirar nu i SHL med Malmö. En mycket uppskattad defensiv back som går till jobbet varje dag och levererar. Utveckling, som sagt.

Den finns en gemensam nämnare i Stefan och Mathias. Under rätt ledarskap utvecklades de i snabb takt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Något som även Mathias berättat när jag pratat med honom. Får man förtroende, istid, får man en chans att spela sitt spel, då jävlars händer det saker. Stefan hade turen att få sitt genombrott hos oss. Mathias körde fast. Den förste, Stefan, fick massor av förtroende medan Mathias fick iklä sig en roll som inte kändes bekväm. 

Och varför skriver jag allt detta? Jo, för att nu tänkte jag väva vidare i min tankegång om "utveckling" och "förtroende" och applicera detta på vår egen trupp med dess ledarskap. 

Som bekant städade Gulsvart av Grums hemma med bekväma 6-1 under söndagen. En seger som var i underkant. En seger som aldrig var hotad. Utan att förta sig mer än nödvändigt dominerade vi från början till slut. Stundtals var det sådan klasskillnad mellan lagen och det såg ut som vi mötte ett juniorlag. De få gånger Grums lyckades hota oss var när vi själva i visst övermod drällde onödigt med puck och klubba. Det var alltså den 12:e raka segern under full tid, den 13:e segern totalt! Det är förbaskat imponerande siffror. 

Men åter till detta med utveckling

Fredrik Hetta. Jag säger bara det! Jösses och Amalia vad han tagit kliv de senaste matcherna. Från att varit lite anonym i spelet med puck tar han nu för sig på ett helt annat sätt. Kör så det ryker, helt enkelt, och ser så bekväm ut i sitt agerande. Åker runt med trissan och trixar och har sig. En tänkt sniper(hans fina skott) har plötsligt blivit en Fredrik Johansson #2 ute på isen. 

Niclas Lehman. Jag säger då det! Han har en historik som stabil poänggörare i division ett, men, det är remarkabelt vad han utvecklats i Gulsvart sedan seriestarten. Hans överraskande fina spelsinne. Hans enorma förmåga att täcka och transportera puck. Hans överlag kloka spel över hela isen. Visst, han är ingen fartfantom på isen, men vad gör väl det när han i övrigt närmast magnifik i sitt spel just nu!

Alexander Lindelöf. Ja jädrans i min lilla låda! I inledningen av säsongen, de första sju åtta matcherna, gnällde jag med viss rätt på Lindelöf. Tyckte han drällde och hade sig i egen zon. Spelade med för små marginaler. Gjorde tokiga avvägningar när han skulle spela offensivt. Hamnade på rygg på motståndare och drog på sig synnerligen klumpiga utvisningar. Men. Något radikalt har hänt! Numera är samme Lindelöf "Kungen" på isen. I stort sett allt han gör blir rätt. Till och med när han gör fel blir det rätt, typ. Nu ser vi alla att den talang som andra såg när han omskolades till back lyser med sin närvaro. Han har gått från larvstadiet, förbi puppstadiet, och nu kläckts som en vacker fjäril! En fjäril som flyger fram med lätta skär över isen(!). 

Jag stannar här.

Gemensamma nämnare för Fredrik, Nicklas, Alexander är, enligt mitt förmenande, förtroende. Tillit. För att utvecklas måste det finnas utrymme att göra fel. Att få göra fel. Att göra misstag. Att ta risker. Att prova sina gränser. Ett bra ledarskap innebär att man tillsammans med spelare skapar utrymme för allt detta samtidigt som man aktivt vägleder, stöttar, uppmuntrar. När jag ser dessa spelares utveckling blir jag allt mer övertygad om att våra tränare, Tomas och Patrik, besitter just de rätta ledaregenskaperna. Naturligtvis finns det alltid undantag. Spelare som aldrig blommar ut, utvecklas, oavsett miljö. Det är ofrånkomligt. Men, ur mitt perspektiv känner jag stor tilltro till ledarskapet utifrån lagets utveckling den senare delen av höstsäsongen. Jag hade kunnat fortsatt rabbla spelarnamn som exempelgjort detta med utveckling men tycker dessa tre räcker för att understryka min tes: - Förtroende föder framgång!

Så, det får räcka för denna gång...

10 december 2017

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style


Forshaga - Västerås 2-5
Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?
- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål





I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 



Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT











För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

6 december 2017

Kumla - Oscar - Värva

Oscar Petterssons nya fotdon...


Kumla - Västerås 0-3
Besökte som bekant Kumla i söndags. Tog med några trevliga supportrar i bilen för sällskaps skull. Tobbe, Sami och Kepsen. Under resans gång fabulerade vi om det mesta. Bland annat undrade vi om ryktet var med sanningen överensstämmande.  Detta att ishallen i Kumla, enligt rykten, skulle vara Mellansveriges kallaste! Jag kan intyga att så är fallet. Ryktet stämmer! Jäklar i min lilla matlåda vad det drog kallt från topp till tå. 

Kanske var det rådande kyla som påverkade även vårt lag denna dag. De såg nämligen lite köldstela ut när matchen började. Första minuterna av matchen såg lovande ut men sedan tog det lite sopp. Istället var det Kumla som tog för sig. Och det rejält. De tyckte det var riktigt lajbans att lira mot serieledarna som var på besök. De ville sälja sig dyrt, kan man säga. Det byttes lite chanser nu och då utan riktig struktur i spelet från någondera laget. Något som Kumla tjänade på. Lite raggarhockey. Men efter 12-13 minuter började grabbarna i Gulsvart tina upp och Kumla fick ägna merparten av tiden i period ett till att freda det egna målet.

Den andra perioden följde samma mönster som slutfasen av den första. Vi, Gulsvart, förde matchen. Anföll, tryckte på, skapade chanser, men det var lite trögt med prickskyttet. Det mesta gick över, utanför eller under(!). Det tog fram till minut 13 i andra perioden innan Marcus Bergman bröt förtrollningen och spräckte Kumlas nolla. Ett plötsligt uppkommet skottläge i slottet nyttjades. Tjong i medaljongen, så hade han stänkt in sitt 12:e mål för säsongen. Perioden avslutades med att Kumla pressade på  lite för reducering och hade ett skott som studsade via målvakt(!) och i ribban. Men närmare än så kom de inte.

Kumla kom ut med friskt humör till period tre. De hade ännu vittring. Ett måls ledning är närmast intet värt i en hockeymatch. De bara körde. När vi dessutom drog på oss två utvisningar efter varandra i inledningen av slutperioden var det dukat för reducering. Men tji fick de, reservörebroarna! Vi kunde hålla undan genom bra boxplay.

I slutfasen av perioden åkte Bergman runt med puck i anfallszonen. "Skjut, skjut, för böveln", manade jag från läktaren. Med den matjord Bergman har i fickorna just nu ska han skjuta på allt. Men inte sjuttons sköt han. Istället gled han in framför mål och styrde in ett skott från Lindelöf! Se där, så där ja! Så kan man också göra när man är i "zonen". 

I slutminuten tog Kumla ut målvakt i ett desperat försök att slå hål på vår nolla. Naturligtvis var det alldeles dödfött. Istället kunde Jimmie Jansson, genom ett solonummer(!) hänga in tredje målet för kvällen precis innan slutsignalen ljöd.
Elfte raka! Elfte jävla raka! Och kallt som fan på läktaren. 

En incident i mitten av tredje perioden skulle i efterhand visa sig vara mer ödesdiger än jag kunde ana. Oscar Petterson täckte backskott, fick ont som fan, och hjälp av isen. Såg inte bra ut. Dock kom han ut till spel igen något byte senare och jag andades ut. "Det kanske inte var så farligt", sa jag till den som ville höra. Men, det var det, tyvärr. Skottet tog så illa att ha nu får hoppa runt med gipsad fot sex till åtta veckor. Vilket jävla mörker!

Inte nog med att vi tappar en spelare, vi tappar även dynamiken i en formation! Dubbelt upp med mörker. I detta mörker får man dock försöka hitta lite ljus som vägleder mot bättre tider. Vi har tre betydelselösa matcher kvar i grundserien. Först den 27 december drar AllEttan igång. Ingen ko på isen, i dagsläget. Det finns gott om tid att finna en lösning på den uppkomna situationen. Kanske kan vi spela in en junior i fjärdeformationen och flytta upp Jesper Cederberg på Petterssons plats? Fungerar den lösningen kan vi säkerligen gå in i AllEttan med gott mod. Tycker faktiskt Jesper är värd den chansen! "Den enes död den andres bröd, ni vet!"

Om jag ska summera matchen mot Kumla? Tja, återigen ett rejält dagsverke. Kumla tog chansen, stred tappert, och gav oss en match. Trots att vi syntes gå lite på halvfart stundom hade vi inte något större besvär att avgå med segern. Stabilt är återigen nyckelordet, vill jag påstå!


För övrigt hörde jag idag en person "med viss insyn i verksamheten" som det heter, säga att det är en värvning på gång. Ett namn som är bekant för oss alla. Väldigt bekant. Återstår att se hur det blir med det. Vem det är? Det tänker jag inte säga. Man är väl ingen MrRödhök som slänger ur sig vad som helst för lite medial uppmärksamhet!

Utöver det har jag även hört att man försöker hitta en annan lösning för en back i truppen. Vår vän, och bland supportrar så populäre,  Douglas Alenbring har fått minimalt med speltid. Gissar att man här försöker hitta annan klubbadress då grabben behöver speltid. Inte sitta och ruttna bort på en avbytarbänk, typ! Utlåning eller bryta kontrakt! Återstår att se vad som händer.

Se där lite "silly" mitt i natten! Som vanligt finns det inga som helst garantier att jag är rätt ute. Rykten är rykten och skvaller likaså. 


- Till sist tycker jag det var fett bra att inhoppande Daniel Wahlberg fick hålla nollan! 

MOT SERIESEGER!


3 december 2017

Bergman - Fish

Duellen

Så får det bli. Efter en del vånda, beslutsångest och tankemöda har jag slutligen bestämt mig för att jämföra Marcus Bergman med flyktade Christopher Fish. Till en början har jag tänkt mig Jan Urbas men det kändes inte riktigt rätt, på något sätt. Lite för olika i spelsättet, helt enkelt. Däremot anser jag att det finns rysligt många likheter mellan Marcus och Christopher. Förutom hårfärgen då, förstås! 

Då kör jag!

Marcus Bergman: ålder 25
- Kom till oss säsongen  2016-17. Från Huddinge. Under de första matcherna yrade han runt rätt ordentligt på isen. Fel plats vid fel tillfälle. Dock visade han prov på bra rörlighet, bra skridskoåkning, och man anade att det fanns potential. Efter några matcher kom Marcus in i hur spelet fungerade och började producera mål och poäng. Men sedan tog det lite stopp. Fick avsluta grundserien med att stå vid sidan om p.g.a skada. Kom till spel igen till det negativa kvalet men fick bara göra två matcher. 

Christopher Fish: ålder 24
- Kom till oss säsongen  2015-16. Från Mora. När jag fick veta att han skrivit på för oss tog jag kontakt med Johan Alcén. Numera spelandes i Brynäs. Ville höra lite vitsord. Han svarade kort: "-Underbar lagkamrat och bra skridskoåkare". Det räckte för mig. Fish var inte känd för att göra mål och poäng. Mer en obekväm spelarkaraktär som skulle vara i ansiktet på sina motståndare och ställa till lite kaos. Rivig, helt enkelt. Christopher överraskade oss alla, och troligen även sig själv, med att smälla in mål på löpande band! 

Head to head, öga mot öga, Marcus mot Christopher!

Fysik:
Marcus:
Längd: 190
Vikt: 93

Christopher:
Längd: 188
Vikt: 92

Ronden vinns av Marcus
--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan
Marcus: 0.31
Christopher: 0.38

Ronden vinns av Christopher
--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:
Marcus: 0.72
Christopher: Inga matcher spelade i Hockeyettan

Ronden vinns av Marcus
--------------

Bäst plus/minus en säsong
Marcus: + 9 säsongen  2015-16 Huddinge IK 
Christopher: + 19 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher
--------------


Mest utvisningsminuter en säsong
Marcus: 22 säsongen  2013-14 IFK Tumba Division 1
Christopher: 33 säsongen 2011-12 Linköping HC J20

Ronden vinns av Christopher!
--------------


Minst utvisningsminuter en säsong som senior:
Marcus: 8 säsongen 2014-15 Huddinge IK Division 1
Christopher*: 8 säsongen  2014-15 Mora IK Allsvenskan

Ronden slutar oavgjord!
* Svårt då Christopher hoppat mellan flera lag samma säsong innan han kontrakt med Mora 2014!
--------------


Skridskoåkning:
Marcus: +++++ av fem möjliga
Christopher: ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Marcus
--------------


Teknik puck/klubba
Marcus :+++ av fem möjliga
Christopher : +++  av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!
--------------


Passningsspelare (sätter upp lägen för kompisar)
Marcus: +++ av fem möjliga
Christopher: ++++ av fem möjliga
Ronden vinns av Christopher
--------------


Avslut:
Marcus: ++++ av fem möjliga
Christopher: ++++  fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!
--------------


Elak på isen:
Marcus: ++ av fem möjliga
Christopher : ++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher
--------------


Tacklingar:
Marcus: ++  av fem möjliga
Christopher :++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher
--------------


Målgest:
Marcus: ++  av fem möjliga
Christopher :+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Christopher
--------------

Popularitet hos fans:
Marcus: +++++ av fem möjliga
Christopher: +++++ av fem möjliga

Ronden slutar oavgjord!
--------------


Jaha, och hur summerar man ovanstående? Inte det lättaste. Marcus vinner tre ronder, Christopher sju, fyra slutar oavgjort. Jordskredsseger, skulle man kunna säga, i favör till Christopher. Tittar man lite mer noggrant är det dock inte riktigt så. Om jag räknar alla + ser vi detta:
- Marcus 27 +
- Christopher 33 +

I mångt och mycket har de väldigt likartade skills men samtidigt skiljer de sig åt på några punkter. Båda är duktiga skridskoåkare, energiska, jobbar hårt, kan sätta puckar i nät. Däremot håller jag  Christopher som en bättre passningsspelare. Något han visade under sin andra säsong hos oss. En annan sak de har gemensamt är förmågan att sno puckar och göra mål i numerärt underläge! 

- Marcus är lite mer ånglok på isen. Väntar på rätt passning för att kunna skrinna iväg genom zonerna och utmana med avslut. Raka vägen.

- Christopher var mer elak på isen. Kunde gärna jaga någon stackare för att smälla på mot sargen. Inte heller rädd att kasta en handske eller två om så behövdes. 

- Marcus måste jobba lite med sin målgest. Den är aningen diffus. Fish hade sin klassiska "Fisken" eller vad han kallade den! Andra har spelat fiol på klubban. Här finns utrymme för utveckling. 

- Det Marcus kan spetsa till lite, ur mitt grodperspektiv, är grinigheten och närkampsspelet vid sarger. Lite mer eldfängt. Lite mer skotskt! Lite mer - Fish! 

Trots allt, med lite betänketid och viss vånda, håller jag ännu Christopher Fish som lite vassare. Dock måste jag påpeka att den utvecklingskurva som Bergman har just nu lovar väldigt mycket. Framgång föder framgång, heter det i visan. När vi summerar säsongen skulle det inte förvåna mig speciellt mycket om Herr Bergman skenat iväg och blivit lagets bäste målskytt! Just nu är det bara Fredrik Johansson som gjort fler kassar så mitt tips känns rätt säkert. 

Så, det var det om detta.

Slutligen en liten anekdot om Fish
- Match mot AIK. Underläge 0-2. Christopher lackade ur. Tyckte nog att den egna, och lagets, prestation var generalusel. För att råda bot på detta valde han att ta en fight, boxas lite, med en av sina motståndare. Han hade i ett moment tidigare fått en crosschecking i nacken av denne spelare men domaren valde att fria. Det svingades lite, handskar flög, och publiken jublade. Det blev helt enkelt lite god stämning i arenan, om jag säger så. Efter fighten reste vi oss spelmässigt och lyckades både reducera och kvittera men fick sedan ge oss i efterföljande straffläggning. 

Mer om matchen









Men nu till själva poäng i denna lilla anekdot. Någon dag senare i skolan, var jag tillförordnad som rastvakt för årskurs fem. Ordinarie lärare sjuk och jag fick rycka in. På skolgården spelades bandy, med innebandyklubbor, och det kämpades och kivades som det sig bör. Plötsligt avbröt två pojkar jakten på bollen och istället kastade de klubbor och handskar till marken och började en brottningsmatch! Jag ilade fram till pojkarna och fråga vad de höll på med! Deras svar var överraskande: 
- Vi gör en "fish", sa de, och log.
- Va då, en "fish"?
- Jo, vi var på hockey och såg när Christopher Fish spöade en AIK:are!

Så kan det gå när man är ett föredöme!

MOT KUMLA!