Fågel eller fisk, sol eller pannkaka, vad är vi?

Jag sitter på min kammare, denna förhållandevis vackra januaridag, och funderar över vårt kära Gulsvart. Jag blir inte klokare för det. 

Paananen säger det vi ser: - Det kuggar inte i! 

- Det kuggar inte i men vi leder serien, svarar jag!

Paananen tycker:  - Vi får inte tryck i grejerna! 

Den gode Mikael Mjörnberg som bevakar Hockeyettan ställer sig frågan: - Varför ger Västerås bort initiativet till motståndarna? Framför allt på bortaplan.

Hemma mot Kalix gör vi en anständig insats sett till 60 minuter. Vi lyckas trycka in segermålet med endast sekunder kvar.

Borta mot Borlänge gör vi en anständig insats. Vi lyckas kvittera med enstaka sekunder kvar för att sedan vinna på straffar.

Lika bra att få ur sig med en gång: - Vi gör för lite mål! Ja, så är det. "Äsch, så länge vi vinner spelar det ingen roll", säger någon annan. Så kan det också vara. Jag vet fan inte ut eller in.

Problemen med att inte producera fler mål, på givna lägen, är flera. Det skapar en jädrans anspänning i spelet. Att behöva femtioelva försök för ett mål, det dränerar energi. För tillfället vägs vår dåliga offensiva effektivitet upp av fenomenalt målvaktsspel. Men, det är en skör tråd. Har Dahlbom en dålig dag, hur går det då? Att behöva förlita sig på att Dahlbom ligger kvar på 95-96% räddningsstatistik är ett vågspel. 

Powerplay. Ack så viktigt. Och än viktigare för ett lag som har förtvivlat(!) svårt att göra mål i övrigt. Vi ligger på godkända 26.67% i denna spelform men ändå är jag inte nöjd. Låt mig exempelgöra:

Mot Skövde, borta, fick vi chansen till att spela pp 2+2 i början av tredje perioden. Med en 2-0 ledning och klar dominans hade vi chansen att stänga ned matchen. Avgöra. Kvittera ut tre enkla poäng. Men icke. I ärlighetens namn skapade vi knappt ett dugligt avslut. Direkt därpå fick vi ny chans till pp. Då släpper vi in en reducering! Öken!

Mot Borlänge senast fick vi chansen till spel fem minuter i pp. Vi gör ett mål. I övrigt rätt svagt spel. Strax därpå får vi ny chans i pp. Vi skapar inte mycket. Sju minuter där vi kunde ha avgjort matchen, spelat av, och kammat hem tre viktiga poäng!

Varför får vi inte till det när vi bjuds chansen att avgöra! Här finns utvecklingspotential. Här finns många sköna mål och poäng att hämta hem. Vår effektivitet är för låg, helt enkelt. Vi ligger först på sjunde plats i Allettan Norra i den grenen. 

Och då kan man ju undra hur i hela friden vi kan leda serien? Det går inte riktigt ihop. Tränarna är inte nöjda. Spelarna är inte nöjda. Supportrar kräver mer. Men vi leder serien!

Hur mycket påverkas laget, spelet, av skador som just nu finns i truppen. Tja, Marcus Bergmans frånvaro skapar ett stort tomrum. Oscar Pettersons skada har påverkat "Enköpingskedjans" möjlighet till att visa upp sig. Petter Mattson, som i ärlighetens namn haft lite svårt att komma till i Allettan, åkte på ny skada. Frågan är om Enköpingskedjan med Mattson, Weiskog, Pettersson överhuvudtaget kommer återuppstå denna säsong? 

Vår nye Nordamerikan, Lucas Venuto, har gjort skillnad. På tre matcher har han skramlat ihop 3+3! Det är riktigt bra. 

Vår relativt nye Anthon Eriksson står kvar på 0+0 efter nio(9) matcher i Allettan. Det är naturligtvis underkänt. Ja, jag vet. "Han gör ett bra jobb på isen", och så vidare. Nu senast mot Borlänge gjorde han troligen sin bästa insats i Gulsvart. Men i alla fall. Det är poängen, målen, jag ännu suktar efter!

Hur går det då för våra backar? "De är för små och lätta", hörs ibland. Att vara liten behöver inte vara ett hinder för att vara bra på sin uppgift. Men, visst. Ibland ser vi från läktaren, vi alla experter, att mindre och lättare backar har det tyngre(!) när det gäller att böka och stöka framför eget mål. Att hålla rent. Mindre och lättare backar har även svårt att "få stopp i spelet" ute vid sarger. Något som förra säsongens tränare, Christer Olsson, ofta lyfte fram. 

Det största problemet ligger inte där, anser jag, tvärtom som jag är. Det är inte i det defensiva arbetet runt egna målet vi har, får, stora problem. Det är istället när våra backar ska sätta igång vår offensiv jag ser problem. Ibland stora problem. Då spelar det ingen roll vilka fysiska förutsättningar som finns. En bra offensiv börjar oftast med uppspel från våra backar. Det är våra backar som i mångt och mycket sätter agendan i forwards möjligheter att skapa fart i offensiven. 

Någon annan än jag som noterat att många motståndare, speciellt från norr, kör med rätt skoningslös forcheck mot våra backar? De siktar in sig på puckförande back samtidigt som de skickar annan forward mot den andre, icke puckförande, backen. De vill helt enkelt:

- Förhindra puckförande back att spela enkelt back-back spel.

- De vill stressa puckförande back till att slå en svår förstapass.

Detta är något som skapat synbara problem för våra backar. De hamnar i en obekväm situation och paniken lurar därmed runt hörnet. Här måste forwards ge understöd på ett bättre sätt. Hur detta ska ske lämnar jag åt mer sakkunniga att lösa. Nu senast mot Borlänge tyckte jag dock det såg stabilare ut än i tidigare matcher som mot Kalix och Boden. Å andra sidan är inte Borlänge ett Norrlandslag!

Hur summerar jag då detta mitt inlägg? Tja, jag är nöjd. Nöjd med att vi trots smärre problem här och där hankar oss fram på ett rätt förtjänstfullt sätt. Att vara serieledare indikerar i alla fall på att vi gör många saker både rätt och bra. De två senaste matcherna är bevis för detta. Sena mål och räddade poäng. Fint som snus..

Tack för ordet...

Jansson, Weiskog, Bergman - tre musköter!

Jansson, Weiskog, Bergman

Ja just det. Tre musköter. Inte musketörer. Musketörer är något annat. Musketörer är märkliga män klädda i kråskragar och puffärmar viftandes med pinnar. Lite feminint. Musköt, däremot, är ett mäktigt och kraftfullt vapen samt mycket manligt. Redan Gustav II Adolf , den gamle krigaren, visste att med musköter i laget vann man matcherna.

Kriterierna för att uppnå epitetet "musköt" är omfattande. Som spelare måste man vara lite oborstad, opolerad, lagom tjurskallig, kraftfull, samt besitta ett så kallat "vinnarhuvud". Inte att förväxla med "vattenskalle". Till detta omfattande transpiration. Gärna hinkvis. 

När vi nu går in i en fas där varje match kommer kräva lite mer av var spelare är jag övertygad om att ovan nämnda herrar kommer gå i bräschen. Ta täten. Visa vägen. 

Marcus Bergman kan liknas vid DC Comics superhjälte The Flash

Jimmie Jansson personifierar på de flesta sätt Dr. Jekyll och Mr. Hyde. 

Kevin Weiskog påminner om asaguden Tyr, krigets och kampens gud.

Tre spelare med unika kompetenser som kommer göra skillnad. Tre musköter. 

I dagens VLT lyfts Kevin Weiskog´s fysiska spel fram. Detta med all rätt. I flera matcher har han på ett kraftfullt och resolut sätt markerat mot våra motståndare att ishockey är en kontaktsport. Han har dessutom gjort detta på ett balanserat sätt. Tror han bara blivit utvisad en gång då domaren, naturligtvis helt felaktigt, bedömt hans tackling som ojyst. Visst vill vi alla att Kevin gör mål och poäng men hans fysiska spel är minst lika viktigt för matchers utgång. Redan när Kevin debuterade i A-laget såg många av oss att det fanns kompetens. Det jag, och andra med mig, tycker Kevin utvecklat är framför allt farten. Skridskoåkningen. Nu har han sin fina skridskoåkning som grund för att hinna fram till våra motståndare och bjuda dem en och annan bröstvärmare. Förträffligt!

-

I Jimmie Jansson har vi en spelare som trots sina ringa(!) fysiska attribut kan spela både smart och lagom elakt. Han påminner lite om min morfar, faktiskt! Min morfar var så kallad månskensbonde. Drev lantbruk parallellt med att han jobba i fabrik. Jobbade från tidig morgon till sen kväll. Var en tvärhand hög och senig. Men jävlar i mitt skal vad kraftfull han var, trots detta! Lyfte och bar säckar med korn och havre som om de vägde luft. En annan försökte hänga på, som tonåring, men fick vika snabbt ned mig. Efter fyra fem säckar fick jag ta paus. Morfar, däremot, han bara bar, och bar, och bar tills alla hundra(!) säckar var avlastade. Precis så är Jimmie Jansson. Som min morfar. Precis lagom tjurig, målmedveten, senig och kraftfull.

-

Marcus Bergman gjorde ett uttalande, om jag inte minns alldeles fel, i början av säsongen där han hintade om att "får han spela med rätt spelare" så "kan han vinna skytteligan". Det började si så där med målskyttet. Det vet vi alla. Men så plötsligt gick proppen ur. Någonstans på vägen lossnade det. Målen började trilla in. Så även nu i matchen mot Lindelöven. Det är alldeles fenomenalt bra. Säsongen 2015-16 smällde han in 19 mål på 36 matcher. Denna säsong har han, enligt eliteprospects, gjort 14 mål på 22 matcher. Marcus är på god väg att vinna den interna skytteligan, det står alldeles klart. Det som imponerar på mig, och många andra, är inte bara att han gör mål. Det som imponerar mer är hans - fart! Hans explosivitet. Hans driv. Har sett många träningar denna säsong men slutar aldrig imponeras när Marcus tar fart ute på isen. Kan vi nyttja detta fullt ut, denna speed, denna kraftfulla framfart, då jävlars blir det riktigt bra.

-

Självklart finns det andra spelare i truppen som är betydelsefulla. Men, i detta inlägg tog jag mig friheten att lyfta fram tre spelare vars unika kompetenser kommer betyda särskilt mycket just till kvällens match. Så det så.

-

Nu ses vi i hallen, i Lindesberg, kära Gulsvarta supportrar...

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Förkrossande överlägset mot Sura..

Västerås - Surahammar 7-1

Det var kattens lek med råttan. Klasskillnaden så stor att det närmast blev löjligt. Där vi gått fram, där laget vuxit, där har Surahammar backat i samma utsträckning. Att lagen ens en gång spelar i samma divison pekar på styrkeförhållandena i dagsläget. Jag är uppriktigt orolig över Surahammars fortsatta överlevnad. Betänk att under de senaste säsongerna har de dansat på ytterst tunn lina och klarat sig kvar via kval. Vid dessa tillfällen har man förstärkt laget med spelare från länet som spelat färdigt i sina respektive klubbar. I våras klev Oscar Pettersson och Kevin Weiskog in och räddade föreningen kvar i ettan. 

Dessutom tillsätter man nya tränare utan större erfarenhet istället för att lyfta upp och ta hjälp av Tomas Sjögren som finns i föreningen(juniortränare). Tomas som tidigare tränat lag på SHL-nivå samt Visby/Roma och Surahammar(!) i ettan.  För mig mycket märkligt. Jag är rädd för att Surahammar kommer försvinna från hockeykartan om det blir degradering till division 2!

Matchen då? Som jag skrev inledningsvis blev det aldrig någon match. I vårt tidigare möte med Surahammar, omgång tre, var laget forfarande fyllt av tilltro till sin egen förmåga och spelade jämt med oss i halva matchen. Igår, tja, då kom de ut på isen som ”våta kalvar” och såg mest ut att vilja åka hem. Trots att de fick chansen till ett powerplay redan efter två minuter och en liten ingång i matchen hjälpte detta föga. Det var i stort sett enda gången på hela matchen(!) som de kunde hålla pucken i vår zon längre än 10-15 sekunder. Skottstatistiken blev förödande överlägsen trots att många skott blockades eller gick utanför. 

Inför den sista perioden, med ledning 7-0, kände jag sådan empati för våra motståndares underlägsenhet att jag hoppades Gulsvart skulle dra ned på tempot och inte göra så många fler mål. Trots allt hyser jag stor respekt för att Surahammar, med ytterst små medel, lyckas bedriva hockey på denna nivå. För länet vore det direkt förödande om ännu en klassisk förening skulle hamna på riktig dekis!

Turligt nog för Surahammar blev det lite som jag önskade. Gulsvart drog ned lite på gasen och spelade av tredje perioden mer på en skridsko. Trots detta fanns det en handfull riktigt bra lägen att utöka ledningen. Istället fick nu Surahammar ta med sig att de vunnit den sista perioden mot serieledarna. Det unnar jag dem verkligen. 

Sett till vårt eget spel fortsätter jag glädjas över att allt ser lite bättre ut. Från första till sista nedsläpp. Slarvet i egen zon var minimerat, nästan. Självklart dyker det alltid upp någon enstaka situation där man tappar fokus för ett ögonblick. Så även denna match. Men jämfört med tidigare under säsongen är det stor skillnad.

Vi har blivit mycket bättre på att hantera vår eget spel när motståndare envisas med att inte anfalla. Det finns en annan trygghet, ett lugn, i det alla gör på isen. Igår dyrkade man ständigt upp Surahammars igelkottförsvar något vi hade förfärligt svårt i inledningen av serien. Återigen. Laget lär sig, hela tiden, att bemästra olika scenarier på isen. Göra rätt avvägningar. Mycket bra!  Vi får aldrig glömma bort att inte många spelare i dagens trupp är vana att spela med en kravbild som finns på laget. Nu tycks de förstått och acklimatiserat sig även när gäller detta. 

Extra roligt i gårdagens match att kämpen Adam Lidström fick hänga en balja. Han gör många bra byten när han får chansen och ett mål ger alltid råg i ryggen. Även Anton Brandhammar fick hänga en strut. Roligt! Nu är det bara Hassel och Lehman som saknas i målfabrikationen, om jag inte sett fel. De får gärna bidra mot Köping på fredag!

Fullständig info om matchen - här!

Tack för besöket!

Ståfräs i tredje efter impotens i två..

Tar av mig toupén och tackar för vändningen..

Jävlars i min lilla låda vad kul med hockey igen. Ja, faktiskt! Detta oavsett att vi nu lirar på hockeyns bakgård. Tredjedivisionen. Det är som man vill kräkas. Hur fan hamnade vi här? Allt är någons fel, men inte mitt, det står fullständigt klart.

Nåja, åter till gårdagens match. Inför nedsläpp var jag helt lugn. Efter första perioden aningen ur balans. Efter två perioder mentalt vilsen. Efter tre perioder välmående likt en brukspatron som precis pungslagit sina arrendatorer. Pöste och pyste av både lättnad och stolthet. Vilken jädrans gäng!

Mariestad var för mig något nytt. Säkert har vi spelat mot detta gäng tidigare. Dock något jag med bästa välvilja förträngt. Ryktesvis sades att de spelade lite "grisigt". Gärna lite småfult. Med en lagkapten som frontfigur i denna ädla disciplin. Ryktet var inte överdrivet. Det var som ett se ett BIK Karlskoga Light. Dubbelkollade matchprogrammet för att kontrollera. Fanns det någon "Wessner" dold i laguppställningen?

Mariestad stod upp bra, det ska erkännas. Lite för bra för min smak. När vi själva dessutom frikostigt som en friherre med demens delade ut små presenter i den egna defensiven, så såg det inte alls bra ut. 

0-1

Vid målet var Alexander Lindelöf lite mjuk i sargspelet bakom mål som slutligen resulterade i en överspelad Marcus Dahlbom. I sanning var det fler Gulsvarta som i just den sekvensen uppvisade mer inkontinens än konsekvens i agerandet. Dahlbom utan skuld. Vad ska karln göra? Friläge för tusan! Vi spelade alltså powerplay! 

1-1

Lyckligtvis lyckades vi komma tillbaka och kvittera till 1-1 genom Oscar Pettersson som stod rätt placerad på retur efter att Lehman skjutit. Vi spelade alltså powerplay och nu blev det mål i rätt kasse.

1-2

Men säg den lycka som varar! Drygt tre minuter senare stod vi återigen för ett impotent defensivt arbete och tillät Mariestad att enkelt peta in ännu ett ledningsmål! Pojklagsnivå, förbanne mig! Detta utan för den skull nedvärdera pojklagsspelare i övrigt.

1-3

Men nu jävlars skulle vällan vi ändå ta tag i detta. Sätta ned foten. Markera. Börja spela vårt eget spel. Visa musklerna, etc. etc. Inte då. Istället drog Douglas Alenbring på sig en utvisning för interference och gästerna nyttjade detta på sämsta sätt, för oss.

En något märklig period där vi i spelet fem mot fem såg större och starkare ut men fatala missar i defensiven, samt utvisningar, blev väldigt kostsamt. Nåväl, inför andra perioden kände jag ändå att det skulle kunna ordna upp sig. Att vi skulle kunna hänga en kasse, få lite häng, momentum,och ta över tillställningen. Hur gick det med det då? Tja, inte alls, vill jag påstå.

Andra perioden

I den andra perioden föll vi djupt ned i den fälla som Mariestad ställt ut. Istället för att försöka spela oss fram hemföll vi till någon form av "bök-och-stök-hockey" där vi inte alls var bekväma. Frustrationen spred sig på läktaren i samma takt som på isen för de Gulsvarta. 

En bild som beskriver perioden bra...

Källa:

Den andra perioden blev mest en kamp för våra Gulsvarta hjältar att hålla sig kvar i matchen. Trots att utvisningsminuterna tycktes jämt fördelade blev det Mariestad som fick chans på chans att avgöra, stänga, döda, matchen i flera powerplay. Chanser fanns. I mängd. Som tur var för oss misslyckades våra motståndare förvalta sina lägen. Ett enormt uppoffrande slit i boxplay bidrog även, naturligtvis, men i sanning, vi hade lite flyt, tur...

Fördröjning av spelet
Något som jag, och många med mig, störde oss på under matchen var Mariestads ständiga maskande vid byten. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett lag så konsekvent dragit ut på sina byten. Inte sällan uppstod någon form av polsk riksdag vi Mariestads bås innan rätt spelare kom in för spel. Något som domaren till slut ledsnade på och därför delade ut 2 minuter för delaying the game. Något som skulle visa sig straffa Mariestad rätt hårt. Riktigt bra, tycker jag. De blev bitna i röven av sin egen ful-taktik vill jag påstå!

2-3

För vad hände sedan? Jo, direkt i inledning av tredje perioden drog Mariestad på sig ännu en utvisning och vi fick spela fem mot tre! Vi fick därmed en perfekt inledning av sista perioden med ett våldsamt tryck mot våra motståndares målvakt. Visserligen blev det inte mål i powerplay men strax efter att Mariestad blivit fulltaliga vräkte Jesper Cederberg sig fram och stänkte in 2-3. Vi var med igen! På riktigt! Så gött!

3-3

Efter målet fortsatte Gulsvart sin anstormning mot Mariestad som genast drog på sig ny utvisning. Smack, pang, och 3-3. Johan Skiöld höll sig framme på en retur och vräkte sig besinningslöst fram och slog in pucken. Snacka om att offra sig för att vara på rätt ställe. Man börjar allt mer förstå varför denne lirare ständigt gjort så många poäng i sin karriär. Inte det minsta rädd om näsan, typ!

4-3

Efter kvitteringen var det bara en tidsfråga, en formalitet, innan vi skulle göra ännu ett mål. Mariestad hade nu kroknat betänkligt och hade oerhört svårt att skapa något offensivt. Segermålet kom lika självklart som en finne på näsan i tonåren. Fredrik Johansson fick tag på trissan, drev på kassen, väntade, väntade, väntade, och la in pucken så elegant. P.g.a trötthet gjorde Mariestad ett klassiskt räknefel i den egna zonen vilket gav Fredda chansen att avgöra matchen. 

Defilering

Återstående tid i perioden(ca: 5 minuter) försökte självklart Mariestad flytta fram sina trupper för att få till en kvittering men de hade inte kraft nog kvar i armar eller ben. Visserligen fick de en chans i powerplay men då visade flera spelare i Gulsvart stort hjärta genom att täcka skott och slita räv. Inte minst Marcus Bergman som enligt osäkra källor nu har ett rejält blåmärke på ett onämnbart ställe!

Sammantaget en match med flera ansikten. Vi började hyggligt men spelade slarvigt defensivt. Därefter en fas där frustrationen slog tillbaka i form av massor av boxplay. Slutligen en urladdning där spelarna gav sig själva chansen att spela den ishockey som laget faktiskt kan. Från impotens till ståfräs, typ.

Det fanns en spelare som jag lade märke till extra i denna match. Kevin Weiskog. Var han bra eller var han bra? Jäklar vad han klev fram i tredje. 

Oscar Petterson, måltjuven, fick hänga en kasse. Så bra. Då är han igång.

Fredrik Johansson drev på hela matchen och i tredje perioden gav det utdelning i form av flera formidabla byten och ett segermål.

Övriga spelare ska ha en stor eloge för den moral som uppvisades denna match. Ingen jävel med gamnacke så långt mitt öga nådde. Alla klev in på isen med en tydlig vilja att påverka, ta för sig, skapa, vända, vinna. Länge sedan jag fick bevittna något liknade i ABB Arena. Jag tar av mig min toupé och tackar allra ödmjukast för uppvisningen...

Mot Surahammar..

Backar är bra att ha....

Plötsligt plingade det till. En liten notis. Den gjorde mig glad. Någon hade hört någon säga att Jimmie Jansson var på väg in i truppen. Under de veckor som gått sedan årets trupp gick på is har jag vid några tillfällen haft förmånen att prata med Jimmie. Han var inte blyg att berätta lite om hur han tänkt inför denna säsong. Utan att avslöja för mycket, förstås. Det är ju så det är i branschen. För någorlunda skickliga hockeyspelare finns idag många intressanta marknader runt om i Europa. När man är ung och ännu inte bundit upp sig med familj, barn och villa, lockar det naturligtvis extra att prova sina vingar annorstädes. Ett land, och en marknad, som just nu drar hyggliga spelare från HockeyAllsvenskan, och Ettan(!), är England. Det finns nog ingen föreningen i HockeyAllsvenskan, och definitivt ingen i Ettan, som kan matcha de löner som erbjuds i England. Klart som sjutton då att spelare tar chansen att göra en eller annan säsong i en sådan liga. Vem skulle inte göra det?

- Jag pratade som bekant tidigare med Jonas Westerling om hans flytt till England denna säsong. Genom honom fick jag klart för mig att det var hyggliga pengar som erbjöds. Väldigt hyggliga, till och med!

Om vi lyckas få in Jimmie i årets trupp ser det plötsligt förbaskat bra ut på backsidan. Se bara vad den gode Mjörnberg skriver i ämnet:

Inte för att man ska gå händelserna i förväg, men, vi är på väg att få en backuppsättning som ser förbaskat bra ut. Både bredd, tyngd, och offensiv kvalitet. Huruvida den är bättre än förra säsongens backuppsättning låter jag vara osagt. Trots allt spelar vi nu i en lägre division. Jag vill gärna se några seriematcher först. Jag har redan berömt de offensiva intentioner som hela laget visat upp, och det med all rätt, men vill ge våra backar mer tid att spela ihop innan deras defensiva kvalitéerna nagelfars.

Det optimala vore om vi till denna säsong fick tre backpar som får chansen att spela ihop, match efter match och därigenom bli bekväma i sina roller. Något som inte var fallet säsongen 16/17, enligt mig. Då var det en ständig rotation på backparen. Rätta mig om jag minns fel.

Utöver ovan nämnda vill jag nämna en sak till. Pontus Holmberg. Överraskande framfusig och kreativ. Endast arton år gammal. Kan bli en riktig publikfavorit. Höjer dock ett varningens finger. Det är ett s t o r t steg att gå från juniorhockey till dito senior. Detta oavsett hans talang. Att göra några enstaka matcher som junior på seniornivå mot att lira en hel säsong, det är skillnad det. Trots allt kommer han hela tiden få kämpa mot spelare som är äldre, mer erfarna, fysiskt starkare, och lite elakare(!) än vad han gjort som junior. Både Patrik Berglund och Mikael Backlund behövde tid att anpassa sig och då var dessa herrar exceptionella talanger! Så, kort sagt. Pontus är en mycket lovande junior men vi får inte ställa allt för stora förväntningar. Vi behöver ge honom tid att både lyckas och misslyckas. Då kan det bli kanon.

För övrigt tycker jag Kevin Weiskog ser mycket rappare ut i skridskoåkningen än vad jag minns från hans tid hos oss tidigare. Att han är stor, reslig, och kan använda sin tyngd, det visste jag. Men nu ser han även riktigt rapp ut på rören. Härligt!

Att Oscar Pettersson är rapp både i munnen och på rören det visste jag sedan tidigare. Men att han fram till nu varit lagets överlägset mest framgångsrike(!) målsumpare, är mer överraskande. Å andra sidan kan man förlita sig på matematiken. Den som skapar sig själv många chanser kommer rent statistiskt göra mycket mål. Så, jag kommer förlita mig på matematiken..

Nog om detta.....

Träning, tjurskallar, hopp och stim

Besökte en träning och hittade ett gäng hockeyspelare som hoppade "groda"....

Det jag noterat efter att följt sex-sju träningar med A-laget denna försäsong är den glädje som tycks genomsyra spelarna i alla moment. Glädje och intensitet. Det syns så påtagligt att alla vill göra det bästa av varje situation i de olika träningsmomenten. Något annat jag noterat är att det finns helt klart flera vinnarskallar i årets trupp. Spelare som tävlar mot varandra oavsett övning. "Hänger du en i krysset så ska jag inte vara sämre", typ!

Under det senaste ispasset hörde jag även spelare skälla lite på varandra när någon inte var nöjd med kompisens insats. Det är helt enkelt briljant. 

Under en följd av säsonger har vi haft en drös av spelskickliga och rutinerade spelare. Däremot har vi inte haft speciellt många tjurskallar. Spelare som blir förbannade och höjer rösten. Ger uttryck för sitt missnöje när inte kompisen presterar och levererar. Spelare som kan tända till på en träning och skapa känslor. Känslor liknande de som ständigt är närvarande i matchspel. 

När jag följt träningarna har jag tyck mig se just detta. Lite mer hetta, lite mer ilska, lite mer tjurighet. Om mina iakttagelser är korrekta och spelarna tar med sig dessa egenskaper ut i match, då kan det bli en väldigt rolig säsong.

Den senast förekommande tjurskallen i A-laget är kanske Andreas Lindh. En annan Stefan "Stiffen" Holmgren. Utav alla importer som passerat revy var det kanske bara Greg Jacina och Kenndal McArdle som uppvisade lite extra hetta och tjurighet i matcher. I allt övrigt var det väldigt artigt och välkammat bland alla våra importer. Jag skulle vilja lägga till en spelare till i denna kategori. Marcus Jonsson. Även han hade förmågan att vara i "ansiktet" på sina motståndare och skapa frustration, irritation och misstag.

Tjurskallars positiva inverkan på en trupp, ett lag, ett kollektiv, kan aldrig underskattas. Om inte blir denna spelartyp snabbt supportrars, och publikens, kelgrisar. Man vet att när dessa spelare är på isen händer det ofta lite extra. De kan med ett enda byte skapa känslor, tryck, intensitet, och väcka både egna laget och publiken. Viktigt!

Att jag i denna kategori spelare inte lyfter fram en spelare som Viktor Mårtensson beror på det faktum att han inte var någon tjurskalle i samma bemärkelse. Han spelade mer hårt och rejält samt var alltid redo att stå upp för en kompis. 

Just att "stå upp för en kompis" var något som saknades under föregående säsong. Det fanns tillfällen då egna spelare blev "överkörda" utan att laget reagerade nämnvärt. Två exempel:
- Överkörningen av Johan Jonsson i omgång arton uppe i Umeå

- Överkörningen av Stefan Gråhns i bortamötet mot Huddinge(kvalserien)

Vid båda dessa tillfällen hade jag velat se en tydligt sympatireaktion från övriga spelare på isen. Någon, eller några, som markerat tydligt att det är INTE okey att köra över min kompis! Avsaknaden av denna reaktion symboliserade tyvärr lagets, kollektivets, karaktär.

Av vad jag sett hittills på träningarna finns det ett helt gäng spelare som är precis lagom heta, tjurskalliga, för att vi ska slippa uppleva samma undvikande uppträdande på isen. Härligt!

Jag nämnde vid något tillfälle, på Twitter, att några spelare börjat sticka ut lite mer under träning. En av dessa tycker jag är Marcus Bergman. En annan Oscar Pettersson. Gemensamt för bägge är att de visar en väldig hunger. De går verkligen "all in" i alla moment. Tävlar stenhårt. Vill komma fram. Vill komma till avslut. Vill göra mål. Marcus Bergman har fått tillbaka "klippet" i åkningen som han visade upp under de första matcherna förra säsongen. Ett härligt driv. Ser tung och närmast ostoppbar ut!

Full fart på isen....

Nu ser jag fram mot match. Arlanda Wings. Märsta. Härligt!