Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!

Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

[Svenska fans]

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...

Äntligen #2

Swehockey

Västerås - Mora 4-3

Ny seger mot Mora. En förväntad seger. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig i Mora. Dock blev det tuffare denna gång att bärga tre poäng. Om detta sedan berodde på vår egen oförmåga eller om Mora spelade bättre låter jag vara osagt. Spelarna i Gulsvart har fortfarande en liten bit kvar innan de känner sig bekväma ute på isen. Det är något som jag upplever från läktaren. Oron. Ängslan. Ibland tycker jag mig se det på kroppsspråket på spelarna i vissa situationer. Ibland blir det någon sekunds fördröjning i spelarnas agerande och genast krånglar saker till sig. Den enkla  passningen blir plötsligt svår, sarg ut stoppas på blå, understödet saknas. Motgång är ofta summan av alla misstag. Ju färre misstag ett lag generar över tre perioder desto bättre flyter spelet. Över hela isen. Färre misstag stärker. Enkelt. 

Det är intressant att se hur ett enda litet misstag av enskild spelare kan få förödande följder. Detta oavsett var på isen det sker. Ishockey är en icke förlåtande sport ur det perspektivet. Detta ska man som åskådare ha med i beaktande då man reflekterar över spelares prestationer på isen. Beslut fattas i en rasande fart. Hela tiden. 

Inte sällan kan en forwards fummel med puck i mittzon generera ett systemfel som gör att back kommer helt fel i position. Är man inte medveten om denna sanning är det lätt att skuldbelägga fel spelare för situationer som uppstår. Minns tiden då Per Albrandt och Niklas Olausson huserade i Gulsvart. De var inte speciellt sugna på backchecking vilket rätt ofta fick till följd att backar lämnades ensamma mot anstormande motståndare. Vilka fick bära hundhuvudet? Jo, inte sällan fick backarna veta att de var odugliga! En av dessa "odugliga" backar var Elias Fälth. En spelare som så småningom debuterade i Tre Kronor!

Utifrån detta perspektiv är det förståeligt att spelare försöker spela så försiktigt(säkert) som möjligt för att inte sätta sina kompisar på isen i ett pissigt läge. Speciellt gäller detta ett lag som under en längre tid levt med motgångar. Där individuella misstag lyfts fram som  anledning till förluster. 

Den enda vägen ur detta ängslans land är att fortsätta vara noggrann i allt man gör på isen. Fortsätta spela med marginal, minimera risktagandet. Med tiden, när mål görs och segrar radas upp, kommer per automatik spelarna bli mer avslappnade, trygga, och därmed våga mer. Då, och först då, kan vi supportrar förvänta oss att få se ett mer frejdigt och vägvinnande spel från vårt kära Gulsvart. Fram till dess får vi nöja oss med det lilla. Se ett lag som stundom spelar krampaktigt. Bara poängen ramlar in i en anständig takt kommer jag vara fortsatt nöjd.

En spelare i laget tycks opåverkad av situationen. Tänker på Christopher Fish. För honom tycks varje match vara en stor fest. Ett party. Det bara spritter om karln ute på isen. Som en kalv som släppts på grönbete. Allt är kul! Antingen har han en enastående förmåga att förtränga allt negativt eller också är han bara "lite dum i huvudet". För korkad att inse allvaret, typ! Oavsett vilket är "Fishen" en otroligt skön fläkt i Gulsvart. Redan nu en publikfavorit. Det är stort!

Hur ska man då summera matchen mot Mora? Tja, en blandning av det mesta. Bra spel, kladdigt spel, dåligt spel, i en salig röra. Dock en stor eloge till arbetsinsatsen överlag. Mycket vilja och jävlars anamma. Det är kul att se. Inga inställningsproblem. Några spelare vill jag lyfta fram efter matchen:

Maksim Matushkin, lika elegant offensivt som vek defensivt. Blandar offensiv briljans med svaga ingripanden defensivt. Hans förarbetet till 2-1 ren hockeygodis!

Cody Murphy, en evighetsmaskin som tycks kunna åka hur mycket som helst. Ser hela tiden möjligheter på isen. Fick kröna sin insats med ett rackarns fint mål.

Nick Sorkin, den lealöse store amerikanen syns inte så mycket i spelet men dyker upp och gör mål. Det räcker långt i  min bok.

Andreas Borgman, är spelaren som vill så oändligt mycket, varje match, varje byte. Varvar gediget försvarsarbete med enstaka horribla misstag. Fick avgöra denna match med sitt mål. Mycket bra!

Matias Myttynen, kliver fram när man minst anar det. Förarbetet till segermålet ren klass. Samlade på sig två assist i matchen. Klart godkänd arbetsinsats i övrigt.

Eddie Davidsson, kanske inte syntes så mycket i matchen men klev fram med en riktig "Conny Strömbergare" i powerplay. Serverade Nick Sorkin öppet mål. Genialiskt!

Anton Mylläri, som haft lite svårt att övertyga i det offensiva spelet, visade nu vilken kvalitet det finns i den kroppen. Ett bländande fint förarbete till Cody Murphys mål.

Marcus Dahlbom, gjorde en stabil insats även om han stundtals såg nog så "darrig ut" i vissa lägen.

Powerplay, genererar mål igen. Underbart!

Boxplay, är en gren vi behärskar riktigt bra. Den femminutare laget dödade i första perioden lade sannolikt grunden till slutresultatet. Lysande!

Lite så tycker jag man kan summera matchen igår. Det var inte kollektivet Gulsvart som firade triumfer, det var mer enskilda spelare som klev fram och gjorde avgörande prestationer. Inget fel i det. Jag vill absolut inte förringa övriga spelares prestationer, men, i jämna matcher är det helt avgörande att det finns spelare som kan göra det "lilla extra". 

Sist min inte minst måste jag skriva några rader om den otäcka kollisionen/tacklingen mellan Juha Uotila och Moras Robin Johansson. Från min position på läktaren, cirka 55 meter bort, upplevde jag inte att det var någon våldsam satsning från Juha´s sida. Domaren var dock tvärsäker och skickade ut Juha till omklädningsrummet. När jag kom hem tittade jag på situationen några gånger och insåg att den var värre än det jag först upplevde. Framför allt får den en olycklig utgång. Jag kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att Juha använda någon form av "övervåld". Däremot kunde han givetvis valt att inte fullfölja tacklingen när nu Moraspelaren uppenbarligen kom lågt och dessutom i viss obalans. Att diskutera "hur fel" han gjorde känns meningslöst. Gjort är gjort och dömt är dömt. Jag hoppas naturligtvis att Robin Johansson inte får några allvarliga men av den otäcka smällen.

(Enligt vissa källor kommer Robin Johansson vara redo till spel redan nästa match på onsdag)

Här kan du läsa VLT:s betygsbedömning av alla spelare!

Broc Little!

Liten men naggande god....

Det är svårt att inte fängslas av det lilla ibland. Det stora, som ständigt syns, som låter och tar plats, får denna gång stryka på foten, för det lilla. Vi har i vårt lag en spelare som tycks sakna de begränsningar som annars är rätt tydliga för de som är lite mindre. De som är lite mindre brukar inte alltid få komma fram, få synas, få stå i fronten, när vinnare skall koras. Självklart finns det undantag. Stefan Holm, höjdhopparen, var på sitt sätt en "little". När han laddade för sina hopp stod han omgiven av medtävlare som var betydligt resligare. Ibland skymdes han i TV-rutan av sina betydligt större och längre medtävlare. Att vara liten kan vara att inte få synas. Att inte få plats. Stefan Holm struntade i att han var minst och tog både plats och medaljer...

Som tur är betyder inte att vara "liten" att vara sämre än någon annan. Heter man dessutom Liten (Little) kan nog världen te sig väldigt stor - ibland. Men precis som Stuart Little, musen, aldrig lät sin litenhet begränsa sig har Broc Little följt samma väg. Broc kompenserar sin litenhet med att göra saker som ingen annan. Troligen är han väldigt stor i tanken istället. Där andra ser hinder ser Broc möjligheter. Ett exempel på detta är att han ofta ser saker på isen redan innan det händer. Han har emellanåt en kusligt, nästan andlig, förmåga att hitta ytor till sig själv eller sina medspelare. Han hittar passningsvägar redan innan de uppstår. Broc har även en unik känsla för när han ska utmana eller avvakta. Det är som om han ibland känner instinktivt att motståndaren sänker garden - och då hugger han direkt!

Det är svårt att på ett korrekt sätt beskriva alla hans förmågor. Broc är något så unikt som en ytterst begåvad ishockeyspelare kombinerat med en fantastisk lojalitet för laget. Han arbetar precis lika hårt hem  i försvarsarbetet som kan kreerar och skapar i offensiven. Han kan växla mellan att vara en slitvarg, en brunkare, till en bländande offensiv spjutspets.

Under alla år jag följt Gulsvart har jag svårt att dra mig till minnes en spelare med samma kvaliteter som denne Broc! Den ende spelare, i modern tid, som kan matcha honom är flyktade Patrik "Bulan" Berglund. Åtminstone enligt mig.

Nu kanske någon pekar och säger "Pär Albrandt" eller "Niklas Olausson"! Visst. De var också extremt duktiga i våra tröjor. Pär och Niklas tillsammans var emellanåt oslagbara - offensivt. Men de hade en gemensam akilleshäl och det var defensiven. Trots alla sina poäng hade de faktiskt en rätt usel +- statistik. De regerade framför allt i powerplay där de öste in poäng. 

Så mina vänner! Denna skribent hävdar att Broc Little är ett av de allra bästa fynd som någonsin spelat i vår förening. När Pär Albrandt anlände visste vi att han skulle producera poäng. När Broc Little kom visste vi inte ett dugg om vad han skulle prestera! 

För övrigt gjorde Broc Little tre mål idag mot Mora + en assist:). Bara en sådan sak....

Aftonbladet om matchen: