31 december 2016

Säsongens omdömen, spelare, laget #1

Har kört en bedömning av lagets insats via #Twitter. Väljer att sammanställa allt på detta sätt. Håll till godo. Kommer mera i senare inlägg...typ!






































30 december 2016

Vad sa han, egentligen, chefen?

Efter artikel som publicerades i VLT

Jaha,då vet vi det. Att de inte blir någon förändring på ledarsidan i båset. Att allt rullar på. Eller! Vet vi det? Så här uttalar sig vår ordförande Mattias Jonson:
"– Vi står bakom Christer och Tony till fullo och meningen är att de ska köra säsongen ut, även om det så klart aldrig går att garantera någonting i hockeyns värld. Men de har vårt fulla förtroende och vi står bakom våra tränare. Vi planerar inte att göra någon förändring på den fronten"

Vi har både sett, hört, och läst liknande uttalanden tidigare. Vi vet även vad som brukar hända. Just det. Föreningen byter fot och tränare sparkas. Det kan ske över en natt. Helt utan förvarning. Av den anledningen har jag markerat en del av texten i hans uttalande. "Aldrig går att garantera någonting". Genom denna formulering talar man om, indirekt, att inga dörrar är stängda till en förändring. Minns när Martin Filander fick gå. Exakt samma tongångar då. "Vi har fullt förtroende", etc, etc. 

I nästa stycke uttalar sig Mattias enligt följande:
"– Oavsett om det blir playoff eller division 1-kval, vilket är en risk vi inte kan negligera även om jag inte tror att det kommer bli så, är vår intention att Christer och Tony tränar laget även då, säger Jonson"

Här finns ytterligare en formulering som tyder på annat än det som sägs. En "intention" kan ersättas med "tanke". Alltså är föreningens "tanke" att behålla nuvarande tränare även i ett eventuellt negativt kval. Han säger inte att vårt b e s l u t är att behålla nuvarande tränare i ett eventuellt negativt kval. Återigen ett något vagt sätt att uttrycka sig på. Återigen inbjuder hans sätt att uttrycka sig till vidlyftiga tolkningar. Återigen tolkar jag det som att "vi håller dörren öppen till en förändring"


På frågan om hur föreningen förbereder sig inför ett(eventuellt) negativt kval svarar Mattias:
"– Jag och "Äpplet" (Andreas Appelgren, sportchef) för hela tiden en dialog med tränarna om vår situation, vilka verktyg de behöver och hur vi kan försöka hjälpa dem. De detaljerna vill jag inte gå in på just nu"

Om det är något Mattias, och sportchefen, verkligen behöver göra så är det att visa utåt att det finns en beredskap. Skapa trovärdighet. Nej, Mattias behöver inte berätta "detaljer" men han behöver ge intryck av att föreningen är redo för det värsta. Att det finns en plan-B redo att sjösättas! 

Slutligen väljer jag att kommentera en del av uttalandet där "Bygga VIK" - insamlingen tas upp.
"– Sedan har vi "Bygga VIK"-pengarna och där för vi också en dialog huruvida vi eventuellt ska ta in ytterligare spelare, eller om det kanske snarare skulle störa dynamiken i gruppen"

Här tar jag mig faktiskt för pannan! Hur menade Mattias här? Snubblade han på orden så det blev en olycklig formulering? Jag hoppas verkligen så var fallet. Att påstå att ett eventuellt nyförvärv skulle störa dynamiken i ett lag som fram till  nu inte lyckats visa upp någon form av identitet, eller fungerande spel, är ju bara så tokigt att det inte finns. Skillnad om man har ett lag där sportsliga framgångar, och poäng, kan adderas och läggas på hög efter var omgång. Där är inte vi. Vi är faktiskt ett lag som vunnit endast en av de senaste nio matcherna. Vi har vunnit totalt sju(7) av trettio(30) matcher denna säsong. Lägg till försäsongsmatcherna så blir facit än sämre. 

Vad Mattias kunde sagt är: - Vi avvaktar med nyförvärv fram till att vi vet om det blir negativt kval. Då vet vi bättre vilken typ av spelare som måste in i truppen! Bara som ett exempel...

Tråkigt nog blev nu föreningens vilja, och skyldighet, att skapa transparens rätt misslyckad. Ni minns säkert hur tongångarna var inför denna säsong med ny styrelse. Nu skulle det bli mer öppna dörrar och större tydlighet. Inget skulle sopas under mattan. Raka rör. Ärlighet varar längst. Kommunikation var nyckelordet. Lätt att säga, svårare att efterleva. Vi var nog alla lika naiva när vi trodde på någon större förändring i det avseendet. Jag tror inte för en sekund att föreningen medvetet försöker undanhålla information. Däremot tror jag inte de i alla väder är riktigt rustade att hantera uppgiften. 

Nåja, det om det.

Nu är det match igen och jag ser fram emot att få besöka ABB Arena Nord än en gång. Mot seger!




29 december 2016

Men jävla öken...

Omröstning inför matchen...


Almtuna - Västerås 5-2
Då jag inte var allt för hoppfull inför gårdagens bortamatch mot Almtuna är det relativt enkelt att smälta förlusten som sådan. Det förhindrar dock inte att frustration är hög för stunden. Vilket jävla mörker!

Ja, vi förlorade, igen. Frustrationen jag känner beror inte enbart på att vi förlorade utan till lika stor del i på det sätt vi förlorade! Vi ser så förbaskat slaka ut, helt enkelt. Det tycks inte finnas energi i laget. Allt kan inte förklaras med att våra motståndare är så mycket bättre. Så enkelt är det inte. Sanningen är den att Almtuna såg bra ut i gårdagens match mycket beroende på vår egen passivitet i stora delar av matchen. Varför tycks ständigt våra motståndare åka dubbelt så fort som vi själva gör? Jag vet att det inte är riktigt så, men, det är så jag upplever det från sidan av isen. 

- Varför klarar inte vi av att hantera ett uppspel från egen zon när alla andra lag tycks klara av den saken?
- Varför kan inte vi ta in pucken med kontroll i offensiv zon när alla andra lag tycks klara av den saken?
- Varför kan inte vi få lite långa anfall och tryck mot motståndarmålet när alla andra lag tycks klara av den saken?

Erkänner  att ovanstående påståenden är aningen subjektiva, skrivna med viss frustration, men faktum kvarstår. Det är så jag, och många med mig, upplever det från sidan av isen! Vi är faktiskt komna till omgång trettio(30) i årets seriespel men vi uppträder stundtals/ofta som om vi ännu spelade försäsong. Det håller naturligtvis inte. 

Omdöme
Om jag i nuläget summerar lagets utveckling från försäsong till dagens datum blir omdömet klart underkänt. Ett stort fett F! Utan tvekan underkänt. När en grupp misslyckas är det naturligt att leta orsaker. Att ligga sist i tabellen är inget man snackar bort med vanliga termer som "stolpe ut" eller "vi hade inte marginalerna med oss". Felet är mer fundamentalt. Rent av ett systemfel.

Ser jag på vår trupp, spelare för spelare, så finns det potential att spela bättre, att ligga högre upp i tabellen, än vad vi gör idag. Varför gör vi då inte det? 

- Ta en spelare som Niklas Lihagen. Vad är det som händer?
- Ta en spelare som Fredrik Johansson. Vad är det som händer?
- Ta en spelare som Mikael Frycklund. Vad är det som händer?

Vad är det som gör att tre så skickliga spelare har så svårt att få ut mer av sitt kunnande under matcher? 


- Ta en spelare som Marcus Bergman. Togs in på tryout. Spelade till sig ett kontrakt. Slocknade!
- Varför?

- Ta en spelare som Kalle Jellvert. Inlånad från Örebro med meriter från spel i SHL. Tillför ingenting.
- Varför?

- Ta en spelare som Daniel Bernhardt. Meriter från spel i SHL och Tre Kronor(J20) Närmast osynlig.
- Varför?

Underprestation
Ja jag vet att ovanstående tre spelare är unga och inte ska bära ett lag. Men vad fan! Gemensam nämnare för alla tre är att de tycks prestera mindre och mindre! Varför blir det så? Att spela med oss är ju en ypperlig möjlighet att "visa upp sig" och därmed få komma tillbaka till sina respektive SHL-lag och spela på en högre nivå. De har faktiskt blivit utlånade av sina lag med motiveringen att de ska få istid och därmed en chans att utvecklas. Av detta ser vi inte mycket just nu. Snarare avveckling.

Systemfel
När så många spelare tycks underprestera kan man inte längre skylla på den enskilde individen. Då får man sannolikt söka felet annorstädes. Vi får istället leta efter ett systemfel. Kan det vara så att den spelmodell våra tränare förespråkar på ett effektivt sätt tar udden av spelarnas förmågor. Att taktiken dödar individen. Att spelsystemet är överordnat spelarnas enskilda förmågor. Ja, jag tror det lutar dit hän. Att så många spelare underpresterar under en så lång tid som nu skett kan inte förklaras annat än med ett - systemfel.

Christer Olsson
Därmed är jag framme vid vägs ände med dagens inlägg. Föreningen behöver på allvar tänka över möjligheten att göra ett skifte. Christer Olsson har kört fast, kört i diket, gått vilse i dimman. Om inte spelarna fram till nu lyckats anamma den spelmodell som C Olsson företräder är sannolikheten försvinnande liten att detta plötsligt ska ske i en nära framtid. C Olssons krut är numera blött. Hans tankar och värderingar inte längre gångbara eller mottagliga av spelare. Någon annan tolkning kan inte jag göra när jag summerar säsongen fram till nu.

Appelgren
Det allra bästa vore om Appelgren själv tar ett steg ned i organisationen. Tar över rodret, så att säga. Att ta in en extern kraft är inte att tänka på med tanke på föreningens redan ytterst ansträngda ekonomi. Vilken roll man istället kan erbjuda C Olsson är mig främmande. En sak vet jag dock med bestämdhet. Ska man göra något måste det göras nu. Inte sen. 


28 december 2016

Viktig, viktigare, viktigast - segra eller dö!

Fish i duschen efter kvällens match!

Almtuna borta!
Varje match framgent kommer kunna rubriceras som viktig. Eller jätte-viktig. Eller jätte-jätte-viktig. Eller viktigast någonsin, typ. Det kommer inte bli lätt att vara rubriksättare i VLT de kommande omgångarna av HockeyAllsvenskan. Gäller att spara på adjektiven så de räcker till. Det kan bli en väldigt lång resa. En resa fylld av avgörande, betydelsefulla, matcher. På samma sätt får vi nog vara lite sparsamma med superlativen när en liten framgång uppnås. En seger är bra men långt ifrån tillräckligt för att räta upp det som redan krokigt blivit. 

Vi får inte tappa kontakten
Tabelläget är redan idag aningen ansträngt. Inte hopplöst. Frågan är dock hur långt vi kan komma efter innan vi helt tappar möjligheten. Jämför gärna med löpare som springer maraton. Lite så är det för oss nu. Vi har tappat kontakten med tätgruppen. Vi har tappat kontakten med den stora klungan. Vi springer lite för oss själva en bit bakom. Ser bara en massa ryggar som guppar, vajar, vid horisonten. Så länge vi, laget, har visuell kontakt med de framför oss finns hoppet. Men när vi inte längre har några ryggar att följa, då kommer det bli tungt. Väldigt tungt. Med andra ord får vi inte tappa mer. Vi måste ha några ryggar att gå på. Om inte är risken uppenbar att spelarna, laget, rent mentalt går in i väggen. Ger upp. Naturligtvis kommer ingen någonsin erkänna detta, men, vi kommer se det på deras uppträdande på isen. Den rätta glöden, kampviljan, kommer endast finnas där sporadiskt. Om ens det!

Det blev inte som det var tänkt
Utifrån dessa mina positiva(!) tankegångar innebär kvällens match att vi, laget, måste haka på. Haka på de fåtal ryggar som ännu känns nåbara. Inför säsongen var jag fullt medveten om att det värsta kunde hända. Att vi skulle hamna pyrt till. Att laget skulle få kämpa mot demonerna i form av negativ kval. Trots det hoppades jag att det skulle bli som vår sportchef önskade. Att ett lag bestående av många unga spelare skulle prestera personbästa. Att de skulle överträffa både sig själva och alla andras förväntningar. Med facit i hand ser vi med all tydlighet att det inte blev som det var tänkt.

- Varför det blev som det blivit finns säkert många som tycker sig veta. Oavsett orsak lever vi nu i den verklighet som tabellen påvisar. Vi ligger sist. Sist!

Med tanke på vår dystra historik när det gäller matcher i Uppsala mot Almtuna känns det aningen tungt. Inte hopplöst, men tungt. En liten tröst är att titta på lagens formkurva inför kvällens match:


Västerås  - Mora IK 2-4
Karlskoga - Västerås  6-3
Västerås - Modo  3-1
Björklöven - Västerås  5-4
Västerås HK - Södertälje 1-2 s

IK Pantern - Almtuna  4-2
Modo - Almtuna 3-2
Västervik - Almtuna  3-2 sd
Almtuna  - Timrå  3-1
Almtuna  - Vita Hästen 1-3


Västerås
Antal gjorda mål: 13
Antal insläppta: 18
Poäng: 4

Almtuna
Antal gjorda mål: 10
Antal insläppta: 14
Poäng: 4


Man kan enkelt uttrycka det så att båda lagen har haft sviktande form den senaste tiden. Almtuna gav som bekant sin tränare(Niklas Eriksson) stora foten för en tid sedan men det har ännu inte gett sportsligt resultat. Eller så har det, det. Fast i negativ riktning.

Som vanligt kommer mycket, eller kanske allt, hänga på hur vi själv tar oss an uppgiften. Sett över säsong har vi väldigt ofta sett vilsna och bortkomna ut inledningsvis i våra bortamatcher.  Lite som om vi avvaktat och väntat in vad vår motståndare haft för avsikt. Det är ju dumt. Det begriper alla att de motståndare vi möter har exakt samma agenda. De vill ta kommandot på hemmaplan och få det berömde momentumet. Då jag nu så vänligt avslöjat den lilla detaljen är det bara att gå in och köra. Från första nedsläpp. Enklare än så kan det inte bli!


Mot seger!

17 december 2016

Torsk mot BobCats/Bofors/BIK

Någon måste hitta ratten, rodret, och sedan fast mark.


BIK Karlskoga - Västerås 6-3
Efter den inspirerande insatsen mot Modo där laget på många sätt visade en härlig attityd till uppgiften var vi i gårdagens match plötsligt tillbaka på ruta ett, igen. Till en början var vi inte med alls. Som vanligt i Nobelhallen, vill jag påstå, gav vi BIK en stunds friåkning. Som de artiga gäster vi var tillät vi BIK att bekvämt ta ledningen, och utöka den, innan ens sju minuter gått av matchen.

Lyckligtvis sprattlade vi till och genom Niklas Lihagen och Linus Svedlund kunde vi reducera och senare kvittera till 2-2.  Båda målen i form av spelvändningar där BIK inte hängde med i hemarbetet. Vi började även spela lite mer fysiskt och var plötsligt på allvar med i matchen.

BIK tog tag i matchen i andra perioden genom mål i powerplay men direkt efter fick vi en fribiljett in i matchen igen då Daniel Bernhardt noterades för mål fram till 3-3. Om han överhuvudtaget rörde pucken eller inte gick inte att avgöra på TV-bilderna som visades. Kanske var det ett självmål! Men oavsett detta var vi med igen.

I slutet av perioden fick vi chansen att spela i powerplay och faktiskt sätta oss själva i förarsätet. Tyvärr var spelet allt för uddlöst och det hela rann ut i sanden(!). Istället kunde BIK återigen ta ledningen genom att vi fullständigt tappade bort en BIK:are som fick skjuta fritt mitt i slottet. Där och då var vi ett slaget lag. Vår energi var redan innan målet på upphällning. Min förhoppning var att vi skulle orka ladda om i paus och ge det en chans i all fall i inledningen av tredje perioden. 

Till en början kändes det lite hoppfullt men efter ett märkligt slarv i egen zon gav vi bort pucken, och matchen, då BIK enkelt fick smälla in 5-3. Ridå. Att Wessner avslutningsvis fick hänga en kasse via skott från blå var lite signifikativt för tredje perioden. Vi var inte där, längre.

Ska man då kräva huvuden på fat efter denna förlust? Ska någon avgå? Naturligtvis inte. Men det som oroar mig mest är vårt svajiga spel. Vi har toppar och dalar i match efter match. En stunden spelar vi faktiskt hyggligt. Visar upp ett spel som lovar mer. I nästa stund är vi inte alls med i matchen/erna. Detta oavsett vilka formationer som just då är på isen. Det känns oroande. 

Frånvaron av eget spel, eller ett lagets identitet, lyser allt för ofta igenom. Vad är VIK? Är vi ett "hårt arbetande lag" eller "ett försiktigt spelande lag"? Det pratas så mycket om att "vi ska vara jobbiga att möta"eller "vi ska arbeta hårdare än andra lag". Just nu upplever jag tyvärr att vi allt som oftast varken är det ena eller det andra. Min bedömning är att vi är ett "fegt spelande lag". Fegt ur den aspekten att vi inte tycks tro att vi kan. 

Västerås är just nu att likna vid ett skepp på stormande hav utan fungerande roder. Eller än värre. Ett skepp med fungerande roder men ingen som styr! "-Vart är ratten", typ! 
- Kom igen grabbar, nu anfaller vi!
- JAAAAAAAAAA!
- Stopp ett tag!
- Vad, vad,vad?
- Vi måste hitta land först!

Men, men. Undrens tid är inte förbi. Vi behöver bara vinna nästa match för att hoppets låga inte ska slockna. Vi är inte så general-usla som folk vill göra gällande. Vi är inte så dåliga som jag i detta inlägg kanske vill påskina. Vi får helt enkelt göra en "Leksand". Inte mer med det.

Krossa Mora!







15 december 2016

Det var bättre supportrar förr...

Den optimale supportern


Nej, det var bättre förr. Förr är den tid då det var bättre. Om inte förr. Det är lätt att hänge sig till subtila tillbakablickar som är lika substanslösa som en engelsk Yorkshire-pudding. Man minns helt enkelt vad man vill minnas. Minnet är fiffigt på så sätt. En sorts reprismaskin som återskapar en verklighet som egentligen inte fanns. Men som man minns som om den fanns. Hänger ni med? 

Lite som när man drömmer sig tillbaka till sina barndoms somrar. Då sken solen, alltid. Då var man lycklig, varje dag. Naturligtvis en minnesbild värd att moderera och revidera om det inte vore för att vår hjärna har den egenheten att blanda ihop korten. Detta gör den, hjärnan alltså, i någon form av omtanke. Den lindar in det onda, det fula, det tråkiga, i lite tyll och bomull och genast framstår det som var då som både oskuldsfullt och ljuvligt. Livet lekte helt enkelt, förr.

Minnet är med andra ord inte mycket att lite till. Men då minnet är den enda källa vi har till vårt eget förflutna envisas jag fortsättningsvis med att hävda samma tes: - Det var bättre förr!

Ta bara detta med våra möten mot BIK Karlskoga, före detta Bofors, före detta Bobcats, etc. Trots att jag vet att minnet sviker mig vill jag minnas att det var hetare förr. Att det var mer knogar i luften, fler handskar kastade, argare spelare, galnare supportrar, eldigare tränare, än vad det är nu. Det var knallskott från läktare, fylla och näsblod, stenade bussar, hatiska läktarramsor, nidfulla banderoller. Det var helt enkelt fest. Fest på gräsrotsnivå. Feta arbetargrabbar med byxhäng och prilla käckt på svaj under sprucken överläpp. Det var grabbarna från verkstaden, från gruvorna, från golvet på ASEA som stod på läktaren och hängav sig. Det var helt enkelt det enkla folket. Den breda massans företrädare. 

Nu för tiden, innan det var bättre förr, är supportrar annorlunda. De jobbar i serviceminded-yrken, går omkring i flotta märkeskläder, och zippar på Kaffe latte. De är välutbildade, kan skriva flerstaviga ord, vet skillnad på presens och presenning, dricker fin-öl, och uttrycker sig välartikulerat. Man tar sig för pannan. Vart är sporten på väg? 

Min tes är enkel. In med med mer lågpannade supportrar. Då blir det fart på läktaren och matchen. Se gärna engelsk fotboll där den genomsnittlige supportern uppvisar en IQ som knappt överstiger kragnumret. Där kan vi snacka om tryck och stämning! Om de dessutom, likt den grekiska mytologins cykloper, är enögda, fulländas bilden. Enögdhet är en supporters bästa attribut.

Se där hur mina tankar vandrar en vanligt torsdagskväll. 

Nu kör vi över BIK Karlskoga!






13 december 2016

Nu fanns det lite jävlars anamma...



Västerås - Modo 3-1

I gårdagens inlägg skrev jag:

"Vi kan med andra ord inte matcha Modo när det gäller målskyttet, eller, spetsen offensivt. Vi kan troligen inte heller matcha Modo när det gäller målvaktsspelet då jag håller Hanses som en bättre målvakt än vår egen Dahlbom. Men jag har gärna fel i detta"

- Vad skönt att jag fick fel. Vi kunde visst matcha Modo när det gäller spetsen i avslut. Dessutom klev Dahlbom upp stort och vann målvaktsmatchen, om än med lite flax med stolpträffar!



"Vår enda chans, som jag ser det, är att vi är hetare än Modo. Att vi vill mer. Att vi verkligen vågar gå för fulla muggar. Och i sanning. Vad har vi för alternativ? Vid en förlust ligger vi hemska åtta poäng bakom Modo. Åtta poäng! Med en mer match spelad. Man kan få gallsten för mindre. Vi har nog inget annat alternativ än att vinna och ta tre poäng, som jag ser det"

- Vad härligt att laget anammade just den ingrediens som jag efterlyste. Vi var helt enkelt lite hetare, lite grinigare, lite mer bestämda, än Modo i kvällens match. Spelarna stod upp i varje situation, öga mot öga, och vek inte ned sig i en enda närkamp. De spelade exakt på gränsen. Och den som satte nivån, ribban, var Stefan Gråhns som i mina ögon gjorde en formidabel insats. 

Enligt en källa så gav Stefan Gråhns hela laget en riktig hårtork efter förlustmatchen borta mot Björklöven. Viktigt att någon kliver fram och markerar. 

Nu är det "bara" att ta med sig kvällens insats till nästa match. Och nästa.

Tack för kaffet, Gulsvart!



11 december 2016

Hallå, dags att vakna!

Vakna, gärna till första nedsläpp!



Match mot ett pånyttfött Modo. Kan det vara något? Ett Modo som till en början vann några matcher för att därefter sjunka som en sten i tabellen. Men nu har de fått tillbaka lite flås och fart och poängen har åter trillat in i en rätt bekväm ström. Egentligen var det bara en tidsfråga innan Modo skulle börja komma igång. Det finns trots allt en hög med riktigt duktiga spelare i laget. Kanske var de lite väl naiva till en början och trodde det skulle funka att köra med en massa duktiga juniorer. HockeyAllsvenskan är lite för bra för det. Det behövs juniorer av högsta dignitet för att detta ska fungera. Se Timrå, som exempel. Inte ens AIK:s duktiga juniorer orkar riktigt hänga med i den hockey som spelas. 

Nåja, nu är det upp till bevis, igen. Matchen borta mot Björklöven är glömd och arkiverad. Åtminstone försöker jag förtränga. Något som däremot inte är glömt är den flathet spelarna visade upp när Johan Jonsson blev pååkt och skadad. Det får inte upprepas. Någonsin.


Vad är det då hos Modo vi ska se upp med? Tja, offensivt har Modo en kille vid namn Henrik Björklund. Bekant sedan sin tid i BIK Karlskoga. En spelare som inte behöver synas så mycket men ändå kan avgöra matcher. Som senast när Modo vann borta mot Timrå. Vi hittar även Patrik Karlkvist. Ungefär samma där. Kan när som helst kliva fram och skapa målchans och mål. Snabbskrinnaren David Rundqvist en annan att se upp med. I de bakre leden härjar Drew Paris. Även om han inte klivit fram som det var tänkt en knepig herre att brottas med. Kort sagt finns det i Modo några beståndsdelar som vi själva saknar. Tre - fyra spelare som håller riktigt hög klass och när som helst kan sätta en trissa i nät. Dessutom har de numera en riktigt bra målvakt mellan stolparna i form av Erik Hanses.

Vad kan då vi kontra med? Visserligen gjorde vi fyra mål borta mot Löven senast men på hemmais har målproduktionen varit förfärande usel. På de senaste tre hemmamatcherna har vi lyckats producera tre(3) mål! Två mot TAIF, noll mot Hästen, samt ett mot SSK! Det är generande dåligt. 

Vi kan med andra ord inte matcha Modo när det gäller målskyttet, eller, spetsen offensivt. Vi kan troligen inte heller matcha Modo när det gäller målvaktsspelet då jag håller Hanses som en bättre målvakt än vår egen Dahlbom. Men jag har gärna fel i detta.

Vår enda chans, som jag ser det, är att vi är hetare än Modo. Att vi vill mer. Att vi verkligen vågar gå för fulla muggar. Och i sanning. Vad har vi för alternativ? Vid en förlust ligger vi hemska åtta poäng bakom Modo. Åtta poäng! Med en mer match spelad. Man kan få gallsten för mindre. Vi har nog inget annat alternativ än att vinna och ta tre poäng, som jag ser det.





Nu kör vi!

10 december 2016

1-3-1, eller, vi vickar på rumpan-spel!

1-3-1



Över tid denna säsong har jag försökt förstå mig på vilken spelmodell som våra nuvarande tränare eftersträvar. Redan när C Olsson tillträdde hörde jag från olika håll att han var en tränare med "försiktighet" som ledstjärna. Tanken är att ett väl sammanhållet lag ute på isen skapar möjligheter. Ett lag som backar av, täcker isytor, slösar inte energi när motståndare har puck. Det är när man vinner puck som påslaget ska komma. Då kör man. Full fart. 

Tanken är nog god men genomförandet svårare. Min upplevelse är att våra motståndare ständigt har mer fart under rören. Även då de tappar puck hinner de väldigt enkelt ställa om till försvar. Anledningen är enkel. De tar med sig farten från offensiven till det defensiva arbetet. 

När vi väl vinner puck startar vi från närmast stillastående. Det förstår vem som helst att det inte är optimalt. Hur ofta tvingas inte vi anfalla mot samlat försvar? Min upplevelse är att vi i nio fall av tio möter ett väl samlat försvar när vi väl fått ordning på puck och klubba för egen offensiv. 

Vi är med andra ord ett lag som inte sätter press, någonstans, ute på isen. Jo, fel av mig. När vi väl får panik och matchen är på väg att rinna oss ur händerna, då börjar vi spela med mer fart och mer presspel. Det intressanta är att då, och först då, börjar vi ta oss in i matcherna! 

Ett vanligt scenario denna säsong:
- Matchen startar. Vi åker runt och tar det lite lugnt. Spelar avvaktande. Kollar in lite hur våra motståndare spelar. Känner av läget. Plötsligt ligger vi under med 0-1 eller 0-2. Nu blir goda råd dyra. Vad göra? Jo, tycks spelarna tänka, vi skiter i taktiken och bara kör! Och se på fan! Vi kan spela offensiv hockey och skapa rejält tryck. Vi kan skapa chanser, vi kan göra mål!

Naturligtvis kan jag ha helt fel i mina tankebanor men jag redovisar bara hur jag upplever det. Utifrån dessa mina tankar kommer som ett brev på posten en liten reflektion: 
- Har C Olsson en plan B

Vad jag menar är helt enkelt om C Olsson envist vill hålla fast vid sin spelmodell, eller, om han i det läge laget befinner sig har förmågan att sadla om. Är han principfast, tjurig, introvert och håller fast vid sin egen förträfflighet, eller, kan han ödmjukt ta till sig intryck och tankar från sin omgivning? Är han beredd att lyssna på goda råd, helt enkelt? Råd som kan komma från spelare i truppen. Eller från våra sportchefer. Tja, inte vet jag!

En sak vet jag med bestämdhet: - Efter 26 omgångar har inte C Olsson bevisat sin förträfflighet med hänvisning till lagets tabellplacering.

Lägg väl märke till att jag i detta inlägg inte kommer med ursäkter om att "vi har haft många skador" etc. Det är något som alla lag drabbas av, hela tiden!












Stå upp för varandra, för i helvetet!

Björklöven - Västerås 5-4
Ja, vi förlorade igen. Ja, vi gjorde en härlig uppryckning. Ja, vi hade chans till poäng trots urusel start. Ja, domaren var inte på vår sida denna gång. Men allt detta tycker jag är irrelevant i denna nattens timma. Det som är relevant är en iakttagelse jag gjort denna säsong. En iakttagelse som förstärks i och med en händelse i matchen mot Björklöven. Men vi tar det i tur och ordning.


Omgång 15
Match i ABB Arena mot BIK Karlskoga. Fredrik Höggren gör in inbrytning mot mål där han kör över, och skadar, Henrik Lundberg. Efter matchen meddelas att Lundberg blir borta en längre tid. 

Omgång 25
Match i ABB Arena mot SSK. I sudden blir Simon Karlsson fult tacklad av SSK:s Anton Holm. Samme spelare, Anton Holm, kör lite senare över vår målvakt Henrik Lundberg. I båda fallen resulterar detta i skador som innebär att både Simon och Henrik är borta från spel. 

Omgång 26
Match borta mot Björklöven. Johan Jonsson åker på en ful tackling av Björklövens Mattias Granlund. Johan blir liggande på isen och kan först efter några minuter resa sig och ta sig till båset. Kommer inte tillbaka i spel under matchen. 

Vad har ovan nämnde incidenter för gemensam nämnare? Jo, den flathet som övriga spelare på isen visat upp. Är det något fel på folk nu för tiden? Känner man ingen empati med den lagkamrat som blivit pååkt, överkörd, söndertacklad? Inte vid något av ovan nämnda tillfällen har jag sett att laget, de övriga spelarna på isen, visat det rätta engagemanget när egen spelare farit illa ute på isen. Istället har övriga spelare mest agerat fågelholkar. Vad är det för jävla ordning? Nu senast, när Jonsson blev pååkt bakom målet, hände precis samma sak. Inte en synlig reaktion från övriga spelare som visade att de brydde sig! Man tar sig för pannan! Ska det vara på det viset?

Vad är det då jag vill se? Vad är det många med mig vill se? Jo, vi vill se att spelarna ställer upp för varandra. På alla sätt. Att man tydligt markerar att man inte accepterar när en kompis blir pååkt eller skadad. Jag vill helt enkelt se mer glöd, ilska, frustration. Jag kan till och med acceptera att man delar ut en och annan snyting för att markera sitt ogillande. Att man tar en utvisning för den goda sakens skull. Kanske till och med ett matchstraff om det är av nöden tvunget.

Jag inbillar mig nämligen att ett lag, ett kollektiv, där spelarna känner att alla står upp för varandra, i vått och torrt, oavsett vad som händer och sker, på sikt blir ett mycket starkare kollektiv. Kortsiktigt kan det kosta på att stå upp för en kompis men långsiktigt lär sig våra motståndare att det kommer göra ont att göra fel. 

Är det möjligen så illa att det just nu inte finns någon lagkänsla att tala om? Att spelarna för tillfället inte känner något större engagemang för sin uppgift? Att de är lite less på allt? Att de helt enkelt skiter i det mesta? Att de gör sitt jobb bara för att de måste? Inte vet jag. Det jag vet är att det ser jävligt illa ut då man lämnar en kompis i sticket. Som idag. Att se Johan Jonsson ligga närmast livlös på isen utan att övriga spelare reagerade nämnvärt mot den som åsamkat Johans belägenhet gjorde mig fullkomligt bestört, ja rent av rasande! 

För oss supportrar är det livsviktigt att alla spelare i laget sänder ut rätt signaler. Att de visar sin passion för uppgiften, för laget, för föreningen. En sådan signal är att man aldrig låter en kompis fara illa ute på isen utan någon form av repressalier. Nån jävla ordning måste det vara, helt enkelt!

Nästa gång en av våra spelare blir överkörd, pååkt, skadad, vill jag se hela båset tömmas. Jag vill se hela  laget storma in på isen för att ta fatt i och läxa upp den skyldige. Det må strida mot gängse regler men skit samma. Jag, och många med mig, skulle då verkligen känna att rätt signaler sändes ut. "En för alla, alla för en", "rör inte min kompis", och så vidare.



Det om detta!













8 december 2016

Förlust mot SSK!



Västerås - SSK 1-2
Man vet inte riktigt vad man ska säga, skriva, eller tänka, efter matchen mot SSK. Det känns en aning modlöst. Hör möter vi ett lag som spelmässigt uppträder som ett riktigt bottenlag. Vi för matchen i långa perioder. Vi dominerar avsluten. Vi skapar den ena maffiga målchansen efter den andra. Men ingenting får vi med oss. SSK tycks mest nöjda med att överleva ute på isen. Att ta sig till och från avbytarbåset med hedern i behåll. Endast ett fåtal gånger fram till mitten av den tredje perioden lyckas SSK vaska fram någon målchans av större dignitet. Detta trots att vi själva drar på oss en mängd utvisningar. 

Känslan infann sig rätt snart att detta kommer barka åt helvetet. Kunde man inte få in trissan trots sju-åtta frilägen, ja då är det inte lätt att vinna någon match. 

När vi så äntligen, efter en kavalkad av missade målchanser, lyckas göra 1-0 via ett powerplay, ja då tänds hoppets lampa. När målet dessutom faller sent in i den tredje perioden känns det som att vi till slut ska kunna vinna en match på hemmaplan, igen. Det var liksom länge sedan sist.

Men då står vi för den stora genomklappningen? Istället för energi av vårt ledningsmål tycks hela laget drabbas av ett kollektivt stillestånd. Anledningen till detta är att SSK plötsligt börjar anfalla. De sätter full fart framåt. De kastar helt enkelt av sig livbälten och flytvästar och bara kör. Detta överrumplar tydligen oss fullständigt. Det kom tydligen som en överraskning att SSK faktiskt kunde spela offensivt. SSK radar upp chanser och är flera gånger om nära att kvittera. En kvittering som till slut kommer, helt logiskt, då SSK chansar med spel sex mot fem. 

Vi lyckades alltså dominera matchen ganska ordentligt i 52 minuter mot ett väldigt blekt SSK som släppte till den ena målchansen efter den andra. Fram till vårt ledningsmål hade SSK endast fått iväg två(2) avslut mot vårt eget mål i den tredje perioden. Två avslut! Efter vårt ledningsmål var det SSK som vann skotten med 8 mot 3 de sista sju minuterna av perioden. Snacka om scenförändring! 

Naturligtvis fanns det inte i spelarnas värld att vi skulle bli så oerhört passiva efter vårt ledningsmål. De ville nog annat. Men si så blev det inte. Och varför det blev som det blev istället för att det blev som man tänk det skulle bli, det vet nog ingen. 

- Att vi dessutom brände ett gyllne läge i sudden att avgöra till vår fördel, då vi fick spela powerplay, blev mest en naturlig följd av lagets tillfälliga förlamning. 

- Att vi sedan förlorade på straffar var så självklart att det var givet.

- Är det inte märkligt så det kan bli? 

- På de två senaste hemmamatcherna har vi gjort, hm, ett(1) mål!


Det känns ruttet att vi inte kunde vinna mot SSK. Anledningen är enkel. Vi var det bättre laget långa stunder men kunde inte förvalta vårt pund. Det är direkt illavarslande. Kan vi inte vinna mot ett lag som släpper till högoktaniga målchanser i parti och minut, hur i hela friden ska vi då lyckas mot bättre lag som inte bjuder på samma dukade bord?

Var är målskyttarna? Några av de avslut som togs i avgörande lägen var direkt dåliga. Närmast patetiskt usla. En sak om man tvingar målvakten att sträcka ut i sin fulla längd för att avvärja. En annan om man prickskjuter mitt i magen på densamme! Det kändes som om SSK kunde ställt in en kebab-kartong i målet. Våra avslut hade troligen stött på patrull även då.

Viss spelarkritik ämnar jag även framföra. Gäller en spelare. Ett mysterium till spelare. Jag pratar nu om Niklas Lihagen. Vad är det som händer? Mår inte karln bra? Är han inte fullt fysiskt kurant? En försäsong och inledningen av seriespelet där han var närmast dominant på isen. Vår bäste forward. Nu endast en blek skugga. 

Efterdyningar av matchen blev inte bättre av skaderapporter om Simon Karlsson och Henrik Lundberg. Simon fick sig en tryckare i ett sarghörn under sudden och blev liggande länge innan han tog sig av isen. Henrik Lundberg blev pååkt av Anton Holm och befaras fått en hjärnskakning, Om så är fallet blir han borta från spel ett bra tag. Samme Anton Holm som tacklade Simon Karlsson. Anton Holm som tidigare spelat i BIK Karlskoga. Samme Anton Holm som skickade in både kvitteringen till 1-1 samt satte avgörande målet i straffläggningen. Mycket Anton Holm blev det. 


















4 december 2016

Så här tycker folket, om läget i laget...



Det är alltid intressant att stämma av. Vad tycker andra? Har de samma syn som jag själv? Ser vi lösningar på samma sätt? Upplever vi problemen olika? Har vi en samsyn när det gäller hur laget ska ta sig ur det prekära läge som råder? 

Som synes visar min lilla omröstning att meningarna går isär en aning. Det mest oroväckande är att så många som 45% anser att det behövs en rejäl remake för att få ordning på torpet. Både spets framåt, bakåt, samt tränarskifte. Framför allt framåt.  

Den spelform som klarar sig bäst från kritik blir därmed vårt defensiva spel. Trots att alla våra backar, av och till, ifrågasätts ordentligt efter var match. Henrik Lundbergs insatser, innan skada, påverkar nog en del. Innan den oturliga skadan bidrog hans spel till att laget hade chans att vinna varje match. Det som fallerade var då, tyvärr, vår offensiv.

Att så många anser att vi behöver ett skifte på tränarsidan bottnar sannolikt i det faktum att vi supportrar inte ser någon nämnvärd utveckling i lagets agerande på isen. Det ser ut lite som de gjorde under de första fem sex omgångarna. Det är fortfarande ett famlande efter kedjeformationer, backpar, och uppställningar i powerplay som ska bära frukt. Visst har skador bidragit till den klena utvecklingen men faktum kvarstår. Många spelare når ännu inte upp till en prestationsnivå som man både kan förvänta sig och kräva.

Det jag själv upplever som det stora problemet är att så många av våra etablerade spelare misslyckas att leda laget. Bland forwards har vi en handfull spelare med enorm rutin från spel i HockeyAllsvenskan. Att skuldbelägga alla unga spelare, från egna led, som nu fyller på när skador tär är inte rimligt. 

Fredrik Johansson
Eddie Davidsson
Mikael Frycklund
Christopher Fish
Stefan Gråhns
Niklas Lihagen


Av ovan nämnda spelare är det endast två som inte ligger på minus! Av våra tio främsta poänggörare är det endast två(2) som inte har minusstats!

Som en liten jämförelse kan vi titta hur det ser ut för Moras topp 10:

Naturligtvis är det enklare att vinna matcher om fler spelare gör fler mål framåt än de är inne på bakåt! Man kan även notera att vår bäste poänggörare, Christopher Fish, skulle hamna först på åttonde plats i Moras interna skytteliga. Även det säger en del.


Det ligger en hel del i kritiken mot vårt offensiva spel. Den går inte att undkomma, längre. I matchen senast mot Hästen var det väldigt tydligt. Trots att vi lyckades hålla Hästen borta från mer en en handfull farliga avslut mot eget mål mäktade vi inte med att utnyttja detta faktum. Vår egen oförmåga att skapa, samt att nyttja chanser, var helt enkelt undermålig. 


- Vad hjälper det med en bra defensiv om vår oförmåga att skapa offensivt, samt sätta våra chanser, fortsätter i samma hjulspår

Nu är ju detta med "bra defensiv" en sanning med modifikation. Vinner man inga matcher skuldbeläggs allt och alla. Att bara släppa in ett mål är inte mycket värt om man gör noll mål själva! Hur man än vrider och vänder på det återstår kalla fakta: - Vi måste bli bättre på att göra mål!


Jag frågar mig om Christer Olsson har förmågan att leda ett lag i motgång. Eller, fel formulerat. Han leder idag ett lag i motgång. Sedan den dag han klev in som ansvarig tränare har laget arbetat i rejäl uppförsbacke. Först en försäsong utan segrar. Därefter en inledning på serien med en räcka förluster. Efter det oerhört varierande insatser från match till match. Inte mycket till stabilitet, vill jag påstå.

Så frågan får omformuleras: - Är Christer Olsson rätt man att få ordning på spelet, laget, och börja vinna matcher? I ärlighetens namn har han fått rätt långt tid på sig. Om det ska till en förändring får den inte dröja. Oavsett hur den kan komma att se ut.

Som vanligt har jag inte alla kort på hand och vet inte vad spelare tycker. De kanske är nöjda med ledarskapet och känner sig fyllda av tilltro. Vad vet jag? Det enda jag vet är att vi ligger näst sist i tabellen och fortsätter att förlora matcher i allt för stor utsträckning....


Det var det...







3 december 2016

Ingen jävel ska få julskinka....

Den som inte tar avslut blir utan skinka...



Västerås - Hästen 0-2
Det är då alldeles förtvivlat vad svårt det ska vara! Här har vi nu världens chans att göra avstamp från bottenträsket, ge oss själva en framgångsknuff, något att bygga vidare på, inför nästa match, och nästa. Men vad händer? Tja, inte vet jag, men vi lämnar matchen med noll(0) gjorda mål! Detta på hemmaplan mot en bottenkonkurrent. Inte en enda liten jädrans poäng får vi med oss.

- Det är så man kan få skörbjugg för mindre!

Dagens motståndare, Vita Hästen, var inte på något sätt briljanta. I sanning var de ungefär lika usla som oss själva. Tyvärr för oss hade de en gameplan. Göra två mål, hålla nollan, och ta tre poäng. Något de lyckades förträffligt med. I allt övrigt var de oerhört beigea. Men vad hjälpte detta oss när vi själva var fullständigt inkompetenta när det väl vankades avslut. Inte bara där, för övrigt. Det var någon form av kollektiv inkontinens. 

Jag vet inte vad det beror på men det är tröstlöst tråkigt att se så många väletablerade spelare i laget få ut så oerhört lite av sitt spel, samtidigt. Är alla nedtränade? Frågan är berättigad då jag inte upplever att det finns det där rätta klippet i skridskoåkningen, närkampsspelet, avsluten. Det är helt enkelt en provkarta av sextiofyra nyanser beigt just nu. Spelarna tar i så de bli röda om kinder och blå om läppar men det hjälper föga då samspelet mellan tanke, ben, armar, puck och klubba lyser med sin frånvaro. 

- Att spelarna verkligen försöker göra sitt bästa, varje match, är min ständiga övertygelse. Men det är då eländigt lite vi får tillbaka av allt deras slit. 

Så, vari består problemet? Vi är faktisk inne i omgång tjugofyra och min subjektiva uppfattning är att det ser ut som fan. Vår tränare må hävda att "vi gör många bra saker" och att "vi lär oss varje dag". Det har han all rätt i världen att hävda. Själv stirrar jag med stel blick på vår tabellplacering. Den talar sitt språk. Den ljuger inte. Den pekar på att många saker är fel. 

- Vi är det lag, tillsammans med SSK, som gör minst antal mål!
- Vi är ett lag som släpper in för många mål!

Man behöver inte ha examen i matematik för att inse problematiken. Vi läcker för mycket bakåt och är helt uddlösa framåt. Detta trots allt snack om att "en stark defensiv ger en bra offensiv". Det är helt enkelt förbaskat svårt att vinna matcher om man gör NOLL mål! Något som inträffat ett antal gånger redan denna säsong.

En del hävdar då att, snyft snyft, vi har inga målskyttar! Sicket trams. Alla spelare på isen, utrustade med klubba, är presumtiva målskyttar. Sanningen är att man föds inte till målskytt. Man kan däremot bli målskytt om man försöker träffa mål med ett och annat avslut. Gärna under match. Med andra ord kan vem som helst bli målskytt. När som helst. I vilken match som helst. Att lämna bort avslutet till någon annan för att man själv inte är "målskytt" är ju så dumt så man kan bli steril. 

Ibland får jag just känslan av att ingen spelare i laget anser sig vara målskytt. Bättre då att passa pucken till någon annan, som inte heller tycker sig vara någon målskytt, osv osv. Men för i helskotta! Så fort man kommer in i anfallszon kan man ta avslut mot mål! Alla kan göra detta. Från alla håll och kanter! 

Nu är inte jag någon expert men om man skjuter många skott mot mål inbillar jag mig att sannolikheten är större att det blir mål än om man inte skjuter mot mål, typ!

- Att sedan många avslut effektueras i form av knallpulverskott må vara hänt!

Se där vad enkelt allt kan lösas. Mer skott mot mål. Alla kan skjuta. Sikta och skjut. Gå på retur. Grisa. Slå och böka. Pucken ska in. Lägg ned ambitionen att "lira hockey". Börja "kötta" från minut nummer ett. Bli obekväma som fan. Passa även på att ta bort det vattenkammade. Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Det är sedan gammalt!

- Den som inte tar avslut så fort chansen ges ska fan i mig inte få någon julskinka!





26 november 2016

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.


Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!


Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 


Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 


Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)


Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!















19 november 2016

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...



Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2
Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2
Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2
I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3
Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...


17 november 2016

Kvalspöket

Folket tycker..



Västerås - Västervik 4-1
Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.


Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!