Torsk mot BobCats/Bofors/BIK

Någon måste hitta ratten, rodret, och sedan fast mark.

BIK Karlskoga - Västerås 6-3

Efter den inspirerande insatsen mot Modo där laget på många sätt visade en härlig attityd till uppgiften var vi i gårdagens match plötsligt tillbaka på ruta ett, igen. Till en början var vi inte med alls. Som vanligt i Nobelhallen, vill jag påstå, gav vi BIK en stunds friåkning. Som de artiga gäster vi var tillät vi BIK att bekvämt ta ledningen, och utöka den, innan ens sju minuter gått av matchen.

Lyckligtvis sprattlade vi till och genom Niklas Lihagen och Linus Svedlund kunde vi reducera och senare kvittera till 2-2.  Båda målen i form av spelvändningar där BIK inte hängde med i hemarbetet. Vi började även spela lite mer fysiskt och var plötsligt på allvar med i matchen.

BIK tog tag i matchen i andra perioden genom mål i powerplay men direkt efter fick vi en fribiljett in i matchen igen då Daniel Bernhardt noterades för mål fram till 3-3. Om han överhuvudtaget rörde pucken eller inte gick inte att avgöra på TV-bilderna som visades. Kanske var det ett självmål! Men oavsett detta var vi med igen.

I slutet av perioden fick vi chansen att spela i powerplay och faktiskt sätta oss själva i förarsätet. Tyvärr var spelet allt för uddlöst och det hela rann ut i sanden(!). Istället kunde BIK återigen ta ledningen genom att vi fullständigt tappade bort en BIK:are som fick skjuta fritt mitt i slottet. Där och då var vi ett slaget lag. Vår energi var redan innan målet på upphällning. Min förhoppning var att vi skulle orka ladda om i paus och ge det en chans i all fall i inledningen av tredje perioden. 

Till en början kändes det lite hoppfullt men efter ett märkligt slarv i egen zon gav vi bort pucken, och matchen, då BIK enkelt fick smälla in 5-3. Ridå. Att Wessner avslutningsvis fick hänga en kasse via skott från blå var lite signifikativt för tredje perioden. Vi var inte där, längre.

Ska man då kräva huvuden på fat efter denna förlust? Ska någon avgå? Naturligtvis inte. Men det som oroar mig mest är vårt svajiga spel. Vi har toppar och dalar i match efter match. En stunden spelar vi faktiskt hyggligt. Visar upp ett spel som lovar mer. I nästa stund är vi inte alls med i matchen/erna. Detta oavsett vilka formationer som just då är på isen. Det känns oroande. 

Frånvaron av eget spel, eller ett lagets identitet, lyser allt för ofta igenom. Vad är VIK? Är vi ett "hårt arbetande lag" eller "ett försiktigt spelande lag"? Det pratas så mycket om att "vi ska vara jobbiga att möta"eller "vi ska arbeta hårdare än andra lag". Just nu upplever jag tyvärr att vi allt som oftast varken är det ena eller det andra. Min bedömning är att vi är ett "fegt spelande lag". Fegt ur den aspekten att vi inte tycks tro att vi kan. 

Västerås är just nu att likna vid ett skepp på stormande hav utan fungerande roder. Eller än värre. Ett skepp med fungerande roder men ingen som styr! "-Vart är ratten", typ! 

- Kom igen grabbar, nu anfaller vi!

- JAAAAAAAAAA!

- Stopp ett tag!

- Vad, vad,vad?

- Vi måste hitta land först!

Men, men. Undrens tid är inte förbi. Vi behöver bara vinna nästa match för att hoppets låga inte ska slockna. Vi är inte så general-usla som folk vill göra gällande. Vi är inte så dåliga som jag i detta inlägg kanske vill påskina. Vi får helt enkelt göra en "Leksand". Inte mer med det.

Krossa Mora!