30 januari 2016

Den nye sportchefen..

Det kan inte undgått någon att Västerås söker med ljus och lykta efter ny sportchef. En oerhört viktigt position i föreningen. Näst efter klubbchefen, Johan Fägerblad, den person som mest kommer förknippas med föreningen. Att jag skriver "näst efter" är i den övertygelsen att klubbchefen alltid är den person som ska stå först i ledet. Den som driver föreningen både inåt och utåt och medialt. Det är viktigt med tydligt ledarskap. Veta vem som bestämmer.  Även i en demokratisk föreningsstruktur behövs tydlig hierarki. Om inte annat finns risk för, anarki.

Bakom vår klubbchef behöver vi nu en dynamisk personlighet som tilltalar flera målgrupper, samtidigt. En inte helt lätt uppgift för de som nu ansvarar för rekryteringen. Om jag känner vår klubbchef rätt så har han en vilja, en agenda, som han nu vill driva. I beskrivningen av den nye sportchefen finns säkerligen attribut som måste matcha föreningens framtidssyn. Föreningen vill försäkra sig om att det finns en tydlig samsyn, annars får det vara. 

Föreningen har uttryckt en tydlig vilja om att den tillträdande sportchefen skall ha lokal anknytning. En signal om något. Det är bra, anser jag. Andra tycker annat. 

Det har poppat upp en del namn som vid första påseendet kan tyckas matcha de specifika krav som ställs. Patrik Juhlin, är ett av dem. Johan Tornberg, nu verksam som tränare i Örebro, en annan. I föreningen finns redan Patrik "Z" Zetterberg. Gemensamt för alla tre är att de har tydliga rötter i föreningen och visat oerhört stort klubbhjärta. Det finns naturligtvis fler personer som kan aspirera. 

Fördelen med att rekrytera en sportchef med anknytning till föreningen är igenkännandet. En faktor god som någon annan. Både sponsorer, media, supportrar kommer sannolikt uppskatta en sportchef som tidigare visat sin passion för föreningen.  Om Patrik Juhlin nappar på uppdraget skulle inte jag grina ihjäl mig, direkt. 

Oavsett vem som tillträder som sportchef finns det självklart inga garantier att denne lyckas bättre med rekryteringar än den tidigare sportchefen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att vi kommer få se ett helt annat tänk när det gäller lagbyggandet. Därom är jag säker på min sak. Det kommer med största sannolikhet bli ett slut med de främlingslegioner som ställts på ABB Arenas is de senaste säsongerna. 

Runt om i landet finns idag en drös med spelare som lämnat oss genom åren. Spelare som nu utvecklats i division ett och nu kan vara ett alternativ. Ett alternativ mot alla de importer som kommit och gått de senaste åren.  Det finns många fördelar med en sådan strategi. En är att risken för ett "grisen i säcken-scenario" minskar radikalt. Det är betydligt lättare att scouta  en spelare i Sverige än att förlita sig på tvivelaktiga agenter som vill sälja in allehanda spelare från lägre i ligor i USA och Kanada. Träffsäkerheten kommer bli mycket större, helt enkelt. Inte nog med det. Att värva lovande spelare från division ett innebär många andra fördelar. Inte minst socialt. Dessutom behöver inte alla nyförvärv spela 32 matcher för att "vänja sig vid ligan, den större rinken", osv.

Behöver jag påpeka att AIK använder just den värvningsstrategin! Det går rätt bra, eller hur? Ett annat lag som varje säsong bevisar att det går att hitta bra spelare i divison ett är BIK Karlskoga. Säsong efter säsong lyckas de skola in dessa spelare till att bli riktigt konkurrenskraftiga. 

Ungefär så här kan jag tänka mig hur man bygger/vill bygga nästa säsongs lag:

Importer:
- Ja, självklart, men då ska de verkligen vara spetsspelare. Ledande spelare offensivt, defensivt eller i specialteam. Kan tänka mig 3-4 spelare. (Gärna behålla Jan Urbas, Jeremy Williams)

Lovande spelare:
- Division ett. Här finns möjligheten att testa spelare. Tänker mig nu spelare som ännu inte blommat ut men som visat stabilitet. Spelare som tidigare lämnat oss då de inte ansetts tillräckligt bra kan bli ett lyckokast. Exempelvis Oscar Pettersson, Kevin Weiskog i Enköping. Två, tre spelare ur denna kategori kan mycket väl erbjudas och ta chansen. (Se exempel som Anton Mylläri och Eddie Davidsson)

Juniorer:
- Det måste finnas en öppen dörr in i A-laget för juniorer. Nu menar jag inte att juniorer ska en plats. Nej, men de ska banne mig få en reell chans att ta en plats! Att sitta ombytt som forward, eller back, men aldrig få spela, är inget alternativ. Att låta en i grunden offensiv forward komma in och spela defensivt i tre byten, är inte utvecklande. Vill man att juniorer ska utvecklas måste förutsättningarna till detta ges. Två, tre juniorer är ingen utopi i nästa säsongs A-lag. 

Då vi idag har cirka tio spelare på kontrakt till nästa säsong får dessa ses som kärnan runt vilken nästa trupp ska byggas...

Hur summerar då jag detta inlägg? Tja, kanske så här: 
- Det blåser nya vindar i Gulsvart och jag är försiktigt förhoppningsfull. Vi har ännu inte sett slutet på innevarande säsong och vet i dagsläget inte hur utfallet blir. Den sportchef som tillträder kan komma hamna i en märklig situation. Antingen ska han snabbt bygga ett lag för SHL(!) eller ett lag som på lite längre sikt ska ge oss de sportsliga framgångar vi så hett suktar efter..


Over och out...






Hästjävlar....och odugliga backar!

Odugliga backar ska bort...


Vita Hästen - Västerås 4-2
Ett fall framåt spelmässigt men två steg bakåt i tabellen, ungefär. Så kan man beskriva utfallet av matchen mot Hästen under torsdagskvällen. 

Vi gör en anständigt förstaperiod, en riktigt bra andra, och en skaplig tredje. Sammantaget tillräckligt bra spel för att kunna knipa poäng eller seger. Men, återigen, sjabblar vi bort våra chanser och ställer till det för oss själva. De senaste fyra matcherna med våra nya tränare följer ungefär samma mönster. Vi är med, vi är där, men vi förblir lottlösa.

På olika sociala medier finns lösningar på det mesta. Även på lagets prekära läge. Det handlar bara om att se ut några syndabockar som ska bänkas eller sparkas. Efter det ordnar sig allt. Nu senast fick Juha Uotila massor av kritik. "Värdelös", "oduglig", etc.  Kritiken var framför allt riktad mot hans onödiga utvisningar som gav Hästen möjlighet att göra två mål. Kritisera gärna sakligt men glöm inte bort att det finns en annan sida av myntet. Samme spelare, Juha Uotila, är den back som har bäst +/- av våra backar. 

Sett till vårsäsongen har följande syndabockar lyfts fram:
- Andreas Borgman
- Jakub Cutta
- Juha Uotila

Tre backar som ofta fått klä skott för lagets misslyckanden. Övriga backar har inte på något sätt undkommit kritik utan framställts som "misslyckade" och "odugliga" rent allmänt. En back som ofta anses fullständigt oduglig är unge Hampus Larsson. Enligt sakliga läktarbedömare "har han inte ett rätt på isen" och borde omgående deporteras till Surahammar. Tittar man dock på statistiken så har Hampus +1 efter 42 spelade omgångar. Det är inte alls värdelöst, om ni frågar mig. 

Vill man raljera lite så är allt tydligen backarnas fel. Precis allt! Om inte de vore så genomusla hade vi troligen redan nu säkrat en plats i den kommande seriefinalen. 

Backarnas +/- efter spelade 42 omgångar:
Andreas Borgman 0
Jakob Cutta -9 
Juha Uotila +7
Johan Jonsson -2
Hampas Larsson +1
Charlie Cook 0
Maksim Matushkin +5
Anton Mylläri +3 

Nu har inte alla backar spelat lika många matcher så statistiken kanske inte är helt rättvisande. Den ger dock en fingervisning om läget. Johan Jonsson började säsongen med en långtidsskada och har som exempel bara spelat 18 matcher. Charlie Cook har spelat många matcher som, center! Ska man döma av ovanstående statistik är det naturligtvis Jakub Cutta som är den största syndabocken. Bort med honom, då jävlars vänder det...

Nog om detta denna gång..





28 januari 2016

Hästen borta....

Ny match stundar. Frågorna är många, svaren ännu få. Har tränare Appelgren hittat något mer att skruva på inför dagens match. En förändring är att Marcus Dahlbom ställer sig i kassen. Senast han spelade i Himmelstalundshallen höll han nollan. Med andra ord har han goda minnesbilder att ta till inför kvällens drabbning. 

I övrigt kommer vi säkert fortsättningsvis få se ett visst laborerande med uppställningar i backpar och kedjor. Här gäller för Appelgren att använda fingertoppskänsla kombinerat med viss portion tur.  Vilka spelare har övertygad mer än andra under de tre matcher som våra nya tränare huserat i laget. Vilka spelare kommer nu få större ansvar än andra. Vilka spelare är tänkta att gå i bräschen och leda laget. 

Som det nämns på andra forum finns det för tillfället inte några givna ledargestalter i laget. Ingen spelare som sticker ut mer än andra. Ett undantag dock. Christopher Fish tycks gå från klarhet till klarhet. Frågan är dock om han är den som ska driva hela laget. Är det inte en aning för mycket begärt? 

I tider av ständig motgång är det naturligt att allt fler spelare sällar sig till den grå massan, blir en i mängden. Finns det ingen ledare att ta rygg på får man följa den med gamnacke, typ. Inte optimalt.  Vår nye lagkapten, Fredrik Johansson, gör alltid bra dagsverken. Vi får förlita oss på att Fredrik genom sitt agerande på isen, och i båset, iklär sig rollen som lagets härförare. 

Nu kanske jag är lite orättvis i min beskrivning men min spontana känsla är att spelarna mer gömmer sig bakom varandra än kliver fram för tillfället. Med detta menar jag att spelarna inte riktigt vågar spela ut alla sina trumfkort på isen. De håller igen lite. De vill inte riskera något. Vill inte tappa pucken, få en spelvändning mot sig, och blir därmed hämmade i sitt agerande. Även detta ett agerande som är fullständigt naturligt utifrån den situation laget befinner sig i.

Som supporter vill jag givetvis se spelare som ständigt utmanar, försöker. Samtidigt förbannas den spelare som misslyckas. En knepig ekvation. Beslut som fattas på isen sker inom bråkdelen av sekund. Vi supportrar kan älta misslyckandet i timmar, ja rent utav i dagar. Skillnad det. För spelare gäller dock att släppa, glömma, och spela vidare. Ältande spelare gör ingen människa glad.

När det gäller vår motståndare Vita Hästen vet jag inte vad jag ska tycka eller skriva. Ett knepigt lag. Ett lag som stundom ser närmast kollektivt stelopererade ut för att i nästa ögonblick spela en vägvinnande ishockey. Senast såg jag dem bli besegrade på bortaplan av Tingsryd. Deras insats imponerade inte på en fläck. Inte ens deras powerplay lockade till kittlingar. Längst bak har de en målvakt vid namn Axel Brage. Någonstans där framme finns Marcus ”Macke” Eriksson. Utöver detta inte mycket mer. Åtminstone inte sett till hur de presterat på isen. Trots detta har Hästen segat sig upp och förbi oss. Iofs en inte speciellt anmärkningsvärd prestation då vi själva inte vunnit en match sedan säsongen 2009, typ. 

Trots att jag anser Hästen, spelmässigt, vara ett rätt mediokert lag är jag inte ett dugg övertygad om att de kommer spela mediokert. Huru det blir med den saken får vi besked om under kvällen. Blir det skritt, trav, galopp, eller sporrsträck? Kanske skenar det iväg till vår fördel? 

En otroligt viktig nyckel i kvällens match blir vårt målvaktsspel. Ett understatement, närmast. På något sätt känns det som om det vi allra mest behöver nu är en målvakt som gör idioträddningar, står på huvudet, spikar igen.  Utifrån det kan vi börja jobba för poäng och segrar.


Nu kör vi över hästarna...



26 januari 2016

Fortsatt motlut .....

Swehockey


Västerås - Björklöven 2-4
Måndagens hemmamatch mot Björklöven blev inte vändpunkten för nya tränarparet Appelgren och Rosén. Tvärtom blev det ännu ett pungslag, en smäll i solarplexus, en ny plump i protokollet. Som supporter trycks kepsen allt längre ned över öronen. Numera en riktig blykeps. 

Vad är det som händer, egentligen? Man ställer sig gärna frågan, om och om igen. Hur kan ett lag med så många individuellt skickliga spelare ständigt misslyckas med att nå minsta lilla framgång. Ett mysterium, sanna mina ord. 

Under de år som jag stått på Rocklundas läktare har jag fått uppleva mången motgång. Det sitter i väggarna. Inpyrt, på något sätt. Är det månne det som är haken? Arenan? Vilar det en slags förbannelse som kväver alla försök till den sportsliga framgång vi alla vi nå? I tider av monumentala motgångar gäller att finna lösningar. Vad göra? Vad kan man göra som inte redan gjort. Vilken sten är ännu inte vänd. Ska man rask måla om hallen, byta ut sargen, färga plexiglaset rosa, skifta avbytarbås, skippa introt, ta bort jumbotronen, köra vita tröjor hemma, börja hemmamatcher med nationalsången, mer salt i energidrycken, längre klubbor, mindre hjälmar, större suppe? 

I sanning ett dilemma för alla inblandade. Visst kan det tyckas att jag raljerar och står i men faktum är att vägen till vändning kan handla om en liten ynka detalj. Under gårdagens match framgick det tydligt hur just de små detaljerna slog oss i ansiktet. Sett över sextio minuter gjorde laget många bra saker. Rent av väldigt bra saker. Stundtals var vi nära att få med oss det momentum som laget så väl behövde. Men, varje gång vi var där och nosade så brast det i en liten detalj. Vi var nästan uppe på bergets topp men blev brutalt nedknuffade, om och om igen. Denna förbannade lilla detalj.

Under säsongens första matcher gjorde vi samma misstag, i match efter match, men räddades då av andra styrkor. Jonas Fransson inledde säsongen förtroendegivande och lyckades med många avgörande räddningar. Räddningar som höll oss kvar. Räddningar som gjorde att vi vann, tog poäng, trots att vi tummade på dessa detaljer. Vi lyckades även nyttja våra numerära överlägen på ett konsekvent och effektiv sätt. 

Idag, denna dag som idag är, har vi inte en målvakt i spel som gör dessa räddningar. Det är naturligtvis inte bra. Det är rent av ett elände. Sett till spelet i de sista fem-tio omgångarna hade vi troligen, skriver troligen, haft en helt annan poängskörd med ett riktigt bra målvaktsspel. 

Idag, denna dag som idag är, har vi inte längre ett effektivt spel i powerplay. Vi kan inte längre dra fördel i denna spelform på samma sätt som tidigare. Det är bekymmersamt. Det är rent av närmast olidligt. 

När ett lag inte längre har trygghet i sitt målvaktsspel eller kan nyttja sitt spel i powerplay, då ställs än större krav på produktion i det övriga spelet. Redan förra säsongen hade vi generellt svårt att producera i spelet fem mot fem. Vi levde både gott och högt på effektivt powerplay, stabilt boxplay, samt bra målvaktsspel. Tre spelformer som i vi idag, denna dag som idag är, inte alls behärskar på samma sätt. 

Som jag ser det, ur mitt perspektiv, sviktar vi just nu betänkligt i alla spelformer på isen! Vi har ingenting att falla tillbaka på, känna trygghet i, just nu. Det är mycket bekymmersamt. Allt detta sammantaget är självklart något som spelarna tar med sig ut på isen, i match efter match. En extra ryggsäck. En ryggsäck som tynger och skaver. Något de blir ständigt påminda om match, efter match. Och ryggsäcken blir bara tyngre, och tyngre, och skaver allt mer…


Det enda som hjälper just nu är lite, lite, framgång. Lite medflyt. Lite medstuds. Gärna en oförtjänt poäng eller en stulen seger. Oavsett vad våra nya tränare säger, eller gör, fram till nästa match så faller allt platt om inte spelarna belönas med sportslig framgång. Spelarna måste tillföras energi. Massor av energi. Den energin kommer inte av tuffa träningar eller taktiska genomgångar. Den energin kommer av framgång på isen i form av poäng och segrar. 

Även om det just nu känns lagom muntert att vara Gulsvart supporter vägrar jag envist kasta in handduken. Jag tror rentav att vi fortfarande kan vända allt elände ryggen och avsluta säsongen på ett snyggt och anständigt sätt…


Ny kör vi...

21 januari 2016

Den obotliga supportern, och mammutar..

Nu jävlars ska vi fälla mammuten!


Jag är en sådan. Obotlig. En obotlig supporter. En sjukligt obotlig. Det är inte alltid av godo. Ibland vore det skönt att kunna vända ryggen till. Att bara gå vidare. Lämna allt det onda. Ta sig an något annat. Knyppla badbryggor, fila på en självbiografi, ansa en kilometerlång hagtornshäck, anmäla sig som dikestäckare i övre Norrland. 

Alternativ finns men har aldrig känts tillräckligt lockande. Nog har jag i stunder av djupaste depression försökt överge min passion men ständigt misslyckats. Att överge sitt älskade lag är som att sluta andas. Det fungerar en kort stund men sedan måste jag ha syre igen, ovillkorligen. Som en fisk på torra land kippar jag snart efter syre och sprattlar hjälplöst. På samma sätt som fisken vederkvickas av att komma tillbaka i sitt rätta element återhämtar jag mig själv. Mitt i trångmodet inser jag nämligen att det kommer en ny match. En ny chans. Likt fisken som återbördats till vattnet får jag ny energi, nytt syre, i vetskapen om att allt kan vända. Att nästa match kan bli vändpunkten. Och händer det inte i nästa match så kan det vända i nästa, eller nästa. Och går allt fullständigt åt pipan så kommer det med största sannolikt vända, nästa säsong!

- Obotlig, är bara förnamnet. Dum i huvudet, kanske ligger närmare sanningen!

I allt övrigt är jag en sansad och självständigt tänkande person som lär av misstag och kan skilja på brevlådor och elefanter. I allt utom när det gäller passionen till det egna laget. Då, när mitt lag går på is, slår passionen till och förblindar, fördunklar och fördummar....

Jag ska dock villigt erkänna att jag inte skäms ett dugg över dessa omständigheter. Snarare känner jag mig stolt. Stolt över att stå fast vid något så innerligt och envist, år efter år. Överlag anser jag att gemene man borde stå fast lite mer. Världen är så full av tappade sugar, kappvändare, vindflöjlar, att det räcker och blir över. Hur hade världen sett ut idag, egentligen, om folk gett upp redan i tidernas begynnelse! 

- Mammuten är för stor, vi kommer aldrig klara av att fälla den! Som tur var gav inte dessa förfäder till oss alla upp utan fann en väg att nedlägga även det största av bytesdjur. Det är jag tacksam för. Det borde alla vara jävligt tacksamma över. Om inte detta skett hade vi troligen inte haft tillgång till Internet och sociala medier idag. Och det, mina vänner, hade varit ett riktigt elände!

- Nu är det dags att vi samlar ihop oss och gemensamt ställer upp för vårt lag. Då jävlars kan vi fälla hur många mammutar vi önskar!


Over and ut!





20 januari 2016

Bestulna på framgång, igen...

Kanske en aning missvisande rubrik på detta inlägg men låt mig förklara. Gulsvarts insats mot Timrå under gårdagen var på många sätt ett lågvattenmärke, spelmässigt. Det sticker jag inte under stol med. Men, det jag syftar på är att när väl laget reste sig ur askan och gjorde en heroisk avslutning av matchen, då fick laget ändå ingen belöning. Genast var motflytet framme och hångrinade spelarna, truppen, laget, föreningen, supportrarna, publiken, sponsorerna rakt i ansiktet.

Jag tänker naturligtvis på det osannolika mål som avgör matchen. På något sätt en plågsam upprepning av skeendet i matchen mot Leksand. Ett avslut, ett skott, utan egentlig mening som denna gång styrs i mål, av egen back!.  Ett självmål(!) när laget så innerligt suktade efter en liten liten framgång. En ynka liten seger. En seger, visserligen bra två poäng, men ändå en seger. Något att bygga vidare på, ta med sig. 

Visst kan man vända på resonemanget och hävda att de fick skylla sig själva då de spelade som krattor de första femtiofem minuterna av matchen. Att de därmed inte ens var värda poäng, eller seger. Där håller jag dock inte med. Ok, de spelade som krattor, det är sant, men ett lag är alltid värda en framgång oavsett detta. Även om det ser ut som att alla spelare nyligen blivit stelopererade så finns en vilja hos varje aktör på isen att prestera. Den som tror annat tror fel. Med tanke på den senaste tidens motgångar är det faktiskt inte förvånande att laget uppträder precis som i gårdagens match. 

Även om vi nu bytt tränare är det inte bara att vrida om strömbrytaren och tro det ska bli ljust. Strömbrytaren må vara funktionell och duglig men laget, lampan, har trasiga glödtrådar. Där är problemet. Appelgren har ärvt ett lagbygge som har sina uppenbara brister, skavanker, skador samt massor av uselt självförtroende. 

- Av den anledningen hade en seger mot Timrå varit så oerhört betydelsefullt, oavsett hur segern tillkommit!

På olika forum toksågas nu spelare till höger och vänster. Själv kunde jag höra många besvikna åskådare skrika ut sin frustration från läktarplats. Jag ställer mig lite undrande till detta! Är det månne samma supportrar som för en kort tid sedan hävdade att med ny tränare skulle allt bli bra? Då skulle minsann alla spelare börja prestera som aldrig förr! 

Tänk om sanningen är en annan? Tänk om sanningen är den att laget från början var felbalanserat! Att fel spelare värvats! Att det aldrig funnits rimlig möjlighet för spelarna att fungera som ett kollektiv, en vinnande maskin! Om det är denna sanning som råder då är tränarens inverkan och påverkan sekundär. Jag säger inte att det är så, jag vill bara öppna upp för ett annat perspektiv. 

Oavsett vad eller vilket har jag i alla fall inte övergett tanken om en trevlig och spännande avslutning av denna säsong. Chansen till topp två var borta redan före jul. Chansen till playoff ligger öppen och inbjudande. Jag är 100% säker på att vi är med när det blir dags. 

De signaler jag hört från spelare i laget är tydliga: - De har INTE gett upp, någonting!


Nu vinner vi mot Björklöven....

17 januari 2016

Tillståndet, förväntningarna, framtiden...

Johan Fägerblad



Har tagit del av VIK Fan Centralens inlägg idag. Det Micke skriver speglar några saker på ett bra sätt. Besvikelse, ilska, och oro. I samma andetag. I grunden handlar det om att han, liksom jag, och tusenden andra, vurmar för vår förening. Den är vårt gemensamma skötebarn. Någon som vi vill ska utvecklas, blomma ut, skänka oss glädje. Göra oss stolta. Vi vill alla bli en del av denna utveckling på olika sätt. Vi vill alla försöka bidra. Vi väljer dock olika uttryckssätt, ibland. Somliga skriker ut sin ilska, andra dukar under av egna förväntningar, andra skriver på sociala medier. Gemensamt för oss alla är att vi vill föreningens bästa även om vi emellanåt uttrycker oss både plumpt, ogenomtänkt, och elakt. 

Denna säsong tycks ställa utomordentliga krav på mig som supporter. Något utöver det vanliga. Ärligt talat har jag sällan tidigare känt sådana emotionella svängningar i mitt supporterskap. Varför? Jag ska försöka förklara hur jag tänker, resonerar, fungerar i den situation som vi nu befinner oss i. 


Sedan säsongen 07/08, då vi för första gången nådde spel i Kvalserien, har jag väntat på den sportsliga fullträffen som skulle föra föreningen upp till den sista nivån. SHL. Där och då gick föreningen ut med agendan "lite bättre, var säsong". Målsättningen var att laget skulle stå lite bättre rustat till nästa gång. Ta lite fler poäng, vara lite vassare, komma lite närmare. Idag skriver vi säsongen 15/16 och min spontana, omedelbara, känsla är att vi står kvar på exakt samma ruta som säsongen 07/08!


Nu kanske någon tycker att jag är orättvis i min beskrivning av föreningens sportsliga utveckling de senast nio åren, men faktum är att det är precis så jag känner! Känslor är sällan grundade på statistik eller faktiska omständigheter. Känslor är mycket starkare än så. Känslor är rent utav blinda för de faktiska omständigheter som försöker redovisas. Känslor är det som skapar passion för ett lag och lockar åskådare till läktaren. Känslor är inte bara av ondo. Varje föreningen måste ta hänsyn till dessa känslor och göra dessa till sina bundsförvanter. Inte gömma sig, blunda för, eller negligera. 


När jag pratar med många gamla ihärdiga supportrar till vår älskade förening ser jag lidandet i deras ögon, känner lidandet i deras formuleringar, ser lidandet i deras kroppsspråk. Ett lidande som allt mer tenderar att gå mot uppgivenhet. Det enda som bromsar till att dessa personer slutgiltigheten kastar in handduken, ger upp, är känslorna, passionen för föreningen. 


Om vi för ett ögonblick stannar upp och betänker det jag redovisar så vill jag summera på följande sätt: - Det finns många, väldigt många, passionerade supportrar till Västerås som hyser oerhört starka känslor för sitt lag, men, som ständigt känt sig "pissade på" när säsongen summeras


Jag vill påstå att passionen till föreningen är närmast oproportionerlig i relation till den möjlighet klubben har att infria våra förväntningar. Vi talar helt enkelt om ett systemfel! Det föreningen lyckats med, de senaste nio åren, är att ständigt invagga sina supportrar i en falsk tro. En tro om att den här gången, den här säsongen, kommer vi äntligen lyckas! Nu ska ingen förledas tro att ansvariga inom föreningen medvetet försökt föra någon bakom ljuset. Istället vill jag påstå att man i sin iver att tillfredsställa sina supportrar mer gått i egen fälla. Ledare har själva blivit allt för hänryckta i sina uppdrag och därmed tappat fotfästet i den sportsliga verklighet vi alla lever i. De har helt enkelt, i sin godhet, försökt leverera det vi efterfrågat, sportslig framgång, trots att förutsättningarna varit ytterst blygsamma. Systemfel!


- Med detta som en liten bakgrund är det inte svårt att förstå den frustration som jag känner, som de flesta andra känner, i denna stund. Dagens sportsliga tillstånd, med ett lag som står och stampar på samma ruta sedan omgång 14, framkallar och förstärker alla de dåliga erfarenheter vi supportrar genomlevt sedan säsongen 07/08. 


I det inlägg som jag tidigare hänvisat till i (VIK Fan Central) belyser Micke en sida av myntet. En nog så viktig sida. Visst är det spännande med importer men någonstans känner jag att vår förening tappat fotfästet. Idag räknar vi in tio(10) importspelare i truppen. I mina ögon ungefär fem för många. Detta sagt utan hänsyn till ekonomiska aspekter. Säsong efter säsong ser vi hur spelare utvecklas, lyckas,  och försvinner. Eller misslyckas och, försvinner. Väldigt få blir kvar och bidrar till identitet eller långsiktighet. Här finns att göra. Här kan föreningen påbörja ett förändringsarbete. Och det för mig osökt in på nästa spörsmål, framtiden...


Framtiden är ett besvärligt tillstånd. Framtiden kan vi bara sia om. Vi vet ingenting. Det skapar ofta obehag. Ett sätt att undanröja känslan av obehag, eller oro, är att i nutid, den tid som är nu, agera för att framtiden ska bli mer som den vi önskar oss. Ur det perspektivet känner jag mig mer tillfreds, andas mer optimismen, känner större tilltro. Nu tänker jag inte på den omedelbara framtiden som innebär match på tisdag. Nej, jag tänker på nästa säsong, och nästa, och nästa. Varje steg vi nu tar, från just nu, kommer på olika sätt inverka och påverka på denna framtid. 


Med vår nya klubbchef, Johan Fägerblad, vid rodret känner jag tilltro. Johan har ingen avundsvärd uppgift. Släcka ständiga bränder men samtidigt förhindra nya brandhärdar att uppstå. När väl bränderna är släckta får han inte förglömma det eftersläckningsarbete som måste vidtas. Johan måste med andra ord arbeta med dåtid(all gammal skit), nutid(dagens elände) och vår framtid(det som händer i morgon och nästa säsong). Kort sagt får Johan i dagarna klä skott för allt, och lite till. Och vet ni vad? Jag är övertygad om att han är exakt rätt man på rätt plats för att hantera allt detta. Det ger mig framtidstro.

Att entlediga Niklas Johansson från sin roll som sportchef ser jag som ett tydligt bevis för att föreningen har för avsikt att sadla om. De är definitivt inte blinda för det som skett, det är inte döva för den opinion som finns. De är redo att kavla upp ärmarna och göra sitt.

Även Johan Thalberg har uttryckt väldigt kloka tankar och åsikter i detta ämne. Ta gärna del av hans inlägg där han torgför det förändringsarbete som han anser nödvändigt för föreningen. Här kan du läsa Johans inlägg...


Som en enkel supporter mår jag just nu pyton. Det smakar illa. Det luktar skit. Det stinker unken raggsocka. Ett tillstånd jag säkerligen delar med många. Men ge upp, aldrig. Däremot tillåter jag mig själv friheten att avgå när det passar...

Ha det gott...


16 januari 2016

Äppeleffekten #2.....



För stunden allt för bedrövad för att orka analysera, kommentera, reflektera, fundera. Konstaterar att vi står kvar på samma ruta. Den rutan som genererar noll poäng. För en kort stund(första perioden) lät jag mig förföras och förledas. Det såg så bra ut. Sedan kom vardagen, misstagen, ångesten, ängslan och lade sordin över festen. Vi lyckades med konststycket, återigen, att hitta en väg till förlust. Denna gång mot ett Leksand som troligen har den svagaste laguppställningen i modern tid. 

Till sist noterar jag att den dag en Leksing visar ett visst mått av ödmjukhet inför framgång, då kommer det sannolikt börja regnar biblar i helvetet!

Drar mig tillbaka...




Äpplet.......

Omröstning 16-01-13

Denna dag, den 16 januari, skrivs ännu ett nytt blad in i vår förenings historia. I båset till kvällens match mot anrika Leksand står nu Andreas Appelgren. En tränare som för några få år sedan dök upp som en frälsare för, Leksand! Lagsportens värld är förunderlig och föränderlig. Gårdagens sopor blir dagens middag, kan man lite slarvigt uttrycka det. Appelgren fick lämna Leksand som lite av en syndabock men kommer nu åter som vår frälsare. Han förväntas nu göra oss till ett nytt "Leksand". En märklig omständighet på sitt sätt men något vi ständigt ser upprepas. På några futtiga dagar ska nu Appelgren lösa alla de knutar som gjort vårt lag så sorgesamt ineffektivt. Är det rimligt? Har "Äpplet" detta magnifika trollspö att vifta med?

Naturligtvis har inte Appelgren något trollspö. Självklart kommer det ta minst några veckor(!) innan hans agenda kan börja råda fullt ut. Om ens då. Min stora förhoppning står till spelarna själva. Med all respekt för tränarbytet, det är fortfarande spelarna ute på isen som ska göra jobbet. I första hand måste alla spelare rannsaka sig själva och se till att göra rätt saker ute på isen. Till det behövs ingen tränare. De vet vad de måste göra. Finns inga hemligheter. Hårt och fokuserat arbete. Överallt, hela tiden. 

Den viktigaste uppgiften vår nye tränare har, den viktigaste rollen, är att genom klokt ledarskap varsamt leda trupperna. Han måste använda all sin rutin, sin fingertoppskänsla, till att säga rätt saker vid rätt tillfälle. Skapa lugn, inte kaos. Ingjuta mod, inte ångest. Det är på denna punkt jag inbillar mig Appelgren kan lyckas bättre än flyktade Filander. I allt övrigt när det gäller tränarrollen är de troligen likvärdiga. Den rutin och erfarenhet som saknades hos den ene finns mer hos den andre. Det är med andra ord "den nya rösten" jag förlitar mig på mest initialt. Längre fram, om några veckor, förväntar jag mig andra förändringar. 

Appelgrens uppgift är inte avundsvärd på något sätt. Han måste å ena sidan leva upp till närmast hysteriska förväntningar, till varje match, samtidigt som han förväntas arbeta mer långsiktigt. Vi supportrar kommer kräva omedelbara resultat, annat är inte att vänta. Blir det torsk redan idag mot Leksand kommer det genast börja muttras. Sanna mina ord. Man känner sina löss, om jag säger!

Hur stora är då mina egna förväntningar på denna rockad av tränare? Tja, jag har alltid varit skeptisk till denna typ av åtgärd. Att behöva sparka en tränare är alltid ett genuint misslyckande. Samtidigt är det den åtgärd som alltid ligger närmast tillhands. Sett över tid, i alla lagsporter, finns det inte mycket som säger att byte av tränare ger effekt. Eller mer korrekt. Det finns inte mycket som pekar på att det är tränarbytet i sig som får eventuell positiv effekt. Det är andra parametrar, variabler, som gör sig mer gällande. 

Det positiva med ett tränarbyte ligger oftast på ett annat plan. I vårt exempel visar tränarbytet på handlingskraft från styrande i föreningen. Att man inte accepterar situationen. Att man vill ha en förändring. Att man sätter ned foten, agerar. Detta tilltalar pöbeln på många sätt. Den pöbel som innan ropat på att "huvuden måste rulla" känner sig nu lugnad och tillfreds. Det skapas arbetsro, om än tillfälligt. En arbetsro som  ger laget, spelarna, en viss respit, lite andrum. Trycket mot truppen, förväntningarna, blir förhoppningsvis mer balanserade, nyanserade. Ur detta tillstånd föds sedan den framgång vi alla vill ha. Förhoppningsvis. 

Man kan likna det hela med att föreningen gör ett "bondeoffer" och ger sig själva lite tid. I detta fall blev Martin Filander bondeoffret. Nu återstår bara att se om detta var det mest optimala schackdraget..

Det om detta...











13 januari 2016

Sportchefen...för mycket spindel i nätet?

Omröstning 16-01-13


Vi står för tillfället utan sportchef sedan Niklas Johansson entledigades från sin tjänst. En åtgärd som kom aningen överraskande men inte desto mindre kan visa sig  betydelsefull. För gemene man, den vanliga supportern, finns det säkert många olika åsikter kring hur framgångsrik Niklas varit i sin roll. Fokus har bland annat varit på hur många värvningar som lyckats, misslyckats. Det är naturligt men bara en sida av myntet. En annan sida, som kanske inte synts utåt lika mycket, har varit det interna arbetet i föreningen. Allt från spelarrekrytering till utvecklandet av hela föreningen. En förening är så mycket mer än sitt representationslag. Niklas har helt enkelt haft många järn i elden och därmed och styrt och ställt på flera sätt. 

Niklas har under sin tid som sportchef bidragit positivt på många sätt men när vågskålen slutligen synades vägde bevisligen nackdelarna över. Troligen sågs Niklas som ett "hinder" till det nytänkande som jag vet finns inom föreningen. Niklas ska självklart ihågkommas för många spännande och intressanta spelare som gett oss supportrar härliga upplevelser på läktaren. Han har även bidragit till att vi varje säsong stått rustade med en spelartrupp som kunnat utmana alla lag i serien. 

Föreningen har nu gett sig själv möjligheten att byta spår, inriktning, och det är viktigt. Trots allt står vi kvar på perrongen till SHL trots relativt stora satsningar säsong efter säsong. Ser vi nu ett slut på den ström av importspelare som genomsyrat vår trupp? Finns det en annan agenda som förening nu vill följa? Ja, jag är rätt övertygad om detta. Ur det perspektivet känner jag redan en stor nyfikenhet inför säsongen 2016/17! 

Det om detta..







12 januari 2016

Tränare kommer, tränare går....

Tack och lycka till Martin! Den bäste Örebroaren på länge...


Så kom då beskedet som till slut kändes oundvikligt. Martin Filander får lämna skutan. Detta hand i hand med den person, Niklas Johansson, som rekryterade honom till vår förening. Martin har under denna säsong varit under enorm press. Med sig i bagaget till denna säsong hade han "misslyckandet" säsongen innan. Ett misslyckande som likväl kunde ha bedömts som en stor framgång. Om det inte varit för de allra sista, och avgörande, matcherna mot KHK och Rögle BK

Skillnaden mellan succé och fiasko är ibland inte mer än utvisning åt fel håll, en puck som studsar snett, ett felaktigt beslut av en spelare. Oerhört små marginaler som kan vända en framgångsrik säsong till endast vånda och mörker. 

Det var kanske den ballasten som gjorde att drevet bland supportrar snabbt fick fäste denna säsong. Så upplevde jag det hela. Misstron, eller kanske oron, att skeendet skulle upprepas. Vill man kan man lägga till tidigare säsongers misslyckande då vi lyckats(!) prestera som minst när det gällt som mest. På något sätt summerades dessa misslyckanden och lades Filander till last. 

När tron på en ledare/tränare går förlorad är det fara å färde. Sakliga argument går då snabbt förlorade i den allt mer aggressiva opinon som drivs framför allt på social medier. En opinion som snabbt sprider sig likt en löpeld till övriga media. När den negativa opinionen väl fått ordentligt fäste är den närmast omöjlig att bemöta eller bemästra. 

- I mångt och mycket fick jag ibland känslan av att Martin Filander bar de senaste årens sportsliga misslyckanden på sina axlar. Ett minst sagt orättvis omständighet. Han var på väg att bli vår Messias, vår välgörare, var ytterst nära att genomföra ett närmast Gudomligt under, men stupade på tröskeln. Som tack blev hans tid på slutet en lång Golgatavandring!

Själv har jag flera gånger uttryckt mitt vankelmod i denna delikata fråga. Mycket beroende på att jag inte haft tillräcklig insikt eller kunskap för att göra en rättvis bedömning av Filanders förmågor. Andra har dock inte sett denna brist på insikt som ursäkt för att framföra bestämda uppfattningar vilket får stå för dem. Jag har utgått från att spelare, kloka spelare, aldrig accepterar ett ledarskap som inte fungerar. Med andra ord inbillar jag mig att en tränare som spelare upplever som inkompetent inte blir särskilt långvarig i en förening. Ur det perspektivet tror jag, ännu, att spelarna hade fortsatt förtroende för Filander och var beredda att göra allt i sin makt för att vända på lagets dystra trend. 

- Men, nu är detta mina personliga spekulationer och jag kan självklart vara fel ute. Något som jag varit förut. Dock står jag för det jag tror...

Att spelare, in i det sista, går ut på sociala medier till försvar till sin tränare är inte bara ett skådespel. Det är nog så allvarligt menat. Det inte många tänker på är att spelarna ofta är de sista i ledet som får reda på när tränare ska entledigas. De kan ana, känna på sig, men de vet förvånansvärt sällan vad som faktisk kommer beslutas. Något att tänka på. På samma sätt är tillkomsten av nya spelare till en spelartrupp något som ofta är utan deras vetskap. 

Vad kommer då denna förändring att betyda? Den omedelbara effekten kan man ta del av i olika sociala medier. Genast vänder vinden och de allra flesta vädrar morgonluft. Nu ska det vändas, allt ska bli bättre. Nu kör vi och alla till hallen, etc. En annan effekt, mer i det fördolda, som är av än större vikt är den ökade tilltro som sponsorer kan känna. Även sponsorer är människor, typ. Ska de lätta på lädret och tillföra mer kapital vill även de känna hopp och framtidstro. De sveps med i den allmänna positiva opinionen. Trots detta finns det varningsklockor man måste lyssna till. Även i tider av eufori. Det är en bräckligt tid framöver. Laget, med sina nya tränare, kommer inte få allt för många chanser att nyttja detta gynnsamma läge till att vända. Trots medvinden. 

Om laget befunnit sig i ett tillstånd av stiltje en längre period kommer nu en period av medvind i seglen. Dock finns risk att även denna vind kan mojna så nu gäller det att segla rätt, ta ut rätt kurs, för att ständigt hitta nya vindar som bär farkosten Gulsvart fortsatt framåt. 

- Ett fullständigt skräckscenario för Gulsvart är att de inte får vind i seglen, fortsatt sitter fast i stiltjen. Vad har vi då att ta till? Kasta ankar för gott?

Man kan utan att överdriva att det just nu spelas högt av de beslutande i föreningen. Jag gissar att de alla har en hel del fjärilar i sina respektive magar. Nu har de agerat. Bra. Men vad blir utfallet på denna investering i handfast agerande? 

Vad tycker jag då själv, egentligen, om att man låter tränaren lämna? I sak tror jag det var nödvändigt. Detta trots att laget under de sista matcherna visade mer än på länge. Men, då segrar uteblev bakbands Filander. 

När det gäller vår sportchef säger jag pass, just nu. Där vill jag återkomma med ett annat inlägg. Kanske väljer jag att lätta på förlåten och berätta lite om de omständigheter som till slut fick föreningen att ta detta beslut. 

Nu önskar jag våra nya tränare välkomna och ställer mig givetvis bakom denna rekrytering. Jag lever i den fullständiga övertygelsen att de som är satta att förvalta vår underbara förening gör det på allra bästa sätt...


KROSSA LEKSAND!


11 januari 2016

Tingsryd borta.....

Ikväll ställs Gulsvart mot ett lag som haft motsatt utveckling gentemot oss själva denna säsong. Tingsryd gick in i denna säsong med den självklara målsättningen att klara nytt kontrakt. Själv stack jag ut hakan och påstod att TAIF nog kunde sno en placering mellan tre till åtta. Så bra ansåg jag deras trupp såg ut. Jag fick fel. De var bättre än så! Tingsryd har legat i topp mest hela säsongen och undgått alla de svackor som de flesta lag drabbas av. En förklaring kan vara att de fått vara förvånansvärt skadefria. Det underlättar. Naturligtvis finns fler anledningar till att Tingsryd ångat på men det lämnar jag därhän, nu. 

Själva har vi som bekant befunnit oss, resultatmässigt, i den andra änden av tabellen från omgång 17. Det mesta har studsat emot. Jag kan faktiskt inte minnas när vi senast hade en sådan lång uppförsbacke som denna säsong. En sådan motig tid. Vi har uppriktigt sagt spelat riktigt uselt i en räcka matcher och därmed inte förtjänat poäng. Men, vi har även spelat riktigt hyggligt men inte ens då fått med oss segrar eller poäng. Ett antal  matcher har vi lyckats ta oss till sudden och straffar men då har vi oftast dragit det kortaste stråt. Kort sagt, vi har inte haft flyt med det mesta. 

Lägger vi sedan till alla skador som hemsökt oss under hela höstsäsongen kan man där finna en del av förklaringen till vår kräftgång. Någon har räknat efter och då redovisat att vi haft sexton(16) spelare skadade vid olika tillfällen. Det är mycket. Väldigt mycket. Mest kännbart var nog perioden då tre av våra centrar gick skadade, samtidigt. Men, detta är nu historia. Nu är det nya skador som gäller. Två backar, Mylläri och Jonsson. Den förstnämnde blir borta för operation den andra hoppar runt på kryckor pga en skada i foten. Jonsson kanske kan medverka i kvällens match med hjälp av sprutor. En inte helt optimal lösning. 

Prognosen inför kvällens match är som vanligt. Man vet inte alls hur det kommer bli. Utifrån insatsen mot Oskarshamn senast när man en förhoppning om poäng. Vi var inte alls dåliga. Tvärtom spelade vi stundtals riktigt bra. Dock är vår förmåga att göra mål fortsatt under all kritik. Med tanke på att Tingsryd av tradition släpper in väldigt få mål så blir det ett rejält test för våra forwards ikväll. Även vår målvakt kommer få det svettigt. För målvakten, den som nu får stå, gäller det att inte släppa in den endaste lilla puck. Helst. 

En sak till jag vill lyfta fram från matchen mot Oskarshamn är att de kedjeformationer som då spelade kändes rätt bra. Personligen hade jag föredragit att vår eminenta fjärdeformation fått fortsatt förtroende. Tänker då på konstellationen Berg, Gråhns, Fish. Där fanns en kemi som skördade framgångar. Hade även med stor tillfredsställelse sett Urbas, Johansson, Murphy spela tillsammans. Men, det är bara vad jag tycker, en enkel amatör.

Ville Korhonen, vårt senaste förvärv på forwardssidan, såg inte alls tokig ut mot Oskarshamn. Kan det måhända vara på det sättet att det finns mer att hämta här? Det vore en riktig bonus. 

Överlag tycker jag tyvärr flera av våra backar har spelat rätt svagt, av och till, i egen zon. Undantaget Johan Jonsson som är en mer utpräglad defensiv pjäs. En spelare som Jakub Cutta med en meritlista utöver det vanliga, har ännu mycket att bevisa. Att sedan Maksim Matushkin inte har sin bästa uppsida i det defensiva spelet får vi leva med. Dock kan han försöka spela med lite större marginaler, anser jag. Unge Andreas Borgman måste nog våra tränare sätta en extra grimma på till kvällens match. Hålla tillbaka honom lite. Få honom att spela det spel som han gjorde med stor bravur under inledningen av säsongen. Mer fokus på det defensiva arbetet och låt forwards stå för offensiven, typ.

Charlie Cook har fått extraknäcka som center och gjort det på ett godkänt sätt. Trots detta anser jag att han som back ska spela back. Sett över säsong, när han spelat back, har han varit förhållandevis stabil. Gör sällan misstag i sin defensiv. Det är bra och ska nyttjas för lagets bästa. Hampus Larsson har fram till nu haft en rätt knölig säsong. Tycker jag. Har en förmåga att få det enkla att bli så svårt, ibland. Säkert en följd av den ängslighet som ibland präglar hela lagets spel i egen zon emellanåt. I Hampus finns ämne till något större, sanna mina ord.  Får Douglas Alenbring kliva in idag så vet vi vad vi får. Ett resolut backspel. Här gäller det dock att hålla in hästarna i närkampsspelet för att inte dra på sig jobbiga utvisningar. 

Det var lite om det. I övrigt behöver vårt boxplay komma upp på en mer normal nivå för oss. Vi har varit bortskämda med oerhört stabilt spel i boxplay de senaste säsongerna. I andra änden gäller samma sak med vårt powerplay. Under en tid, tror det var sju matcher, låg vår effektivitet på ynka 3,8%. Den senaste tiden har det dock sett bättre ut. Kan vi fortsatt ligga på 20-25% är jag nöjd. 


Summerar jag mina tankar så måste vi bli lite bättre på allting för att kunna bärga poäng i kvällens match. Framför allt: - Inga idiotutvisningar!

- Jag känner på mig att allas vår "Fish" kommer hänga en kasse mot Tingsryd!

Nu kör vi!










10 januari 2016

Jag hade båt, men ingen sommar, men gav aldrig upp...

Skutan Gulsvart

Det finns stunder då solen aldrig tycks lysa. Så var det för mig under sommaren 2015. Som nybliven båtägare med ambitionen att kryssa runt bland kobbar och skär i Mälarens vackra arkipelag blev det istället mörka moln. Maj, juni och stora delar av juli bjöd mest på regn och rusk och den efterlängtade värmen lyste med sin frånvaro. Först i slutet av juli och augusti behagade sommaren äntligen infinna sig. Sent omsider, kan man säga. I sommarens elfte timme fick jag äntligen njuta frukterna av allt mitt slit med båten. En underbar känsla av tillfredsställelse. 

Lite på samma sätt är säsongen med mitt kära hockeylag. Säsongen började med lite vackert väder men allt eftersom övergick det till blytunga skyar med kyla, mörker och gråruggiga dagar. Stundtals fick man känslan av att solens strålar var på väg att bryta igenom men i nästa ögonblick var himlen åter täckt av regntunga moln. 

Hur hanterade då jag den långa tunga period då molnen hängde gråa och tunga, regnet strilade, och vinden slet i kapellet. Jo, jag gav aldrig upp tanken om att sommaren, värmen, solen en dag skulle förgylla min vardag som båtägare och slet därför varje dag för att iordningställa båten. Oavsett hur mycket det blåste, eller hur mycket det regnade, åkte jag ned till båten varje dag och lagade, målade, putsade, snickrade. Jag ångrade inte en sekund av den tid jag lagt ned den dag då solen, sommarn, äntligen gjorde sitt intåg. Då var jag redo att kasta loss och bara njuta. Och som jag njöt! Trots en miserabel inledning av sommaren blev avslutningen, hösten, en fantastisk upplevelse. När jag väl tog upp båten, i mitten av oktober, gjorde jag detta med den självklara känslan av en otroligt lyckad säsong...

Lite så försöker jag tänka mig att mitt lag, Gulsvart, resonerar i dagarna. Lite så hoppas jag att allt fler supportrar borde tänka. Lite så förutsätter jag att våra ledare i föreningen tänker. Oavsett läget idag måste alla fortsätta sträva mot att vara väl förberedda då sommaren kommer! Det går helt enkelt inte att ge upp!

Vår tränare, Martin Filander, som i dagarna är oerhört ifrågasatt måste givetvis, dagligen och stundligen, göra allt i sin makt för att skutan Gulsvart ska vara redo när värmen kommer. Alla spelare i laget, måste vid varje träning, slita arslet av sig i ambitionen av att vara fysiskt och mentalt rustade när solen åter börjar lysa. 

Och, vet ni vad? Jag är övertygad om att så är fallet. Jag är övertygad om att alla inblandade fortsatt tror det kan bli sommar! 

För er andra, som tydligen inte är beredda att jobba hårt även när prognosen är dyster, vet jag ingen råd. Tänker då på alla supportrar som redan tycks gett upp. Som redan nu lämnat "sin båt" väder för vind och istället köpt sig en utlandssemester. Man kunde önska att vi supportrar i lite större utsträckning kunde stå vid lagets sida även när det regnar som mest. Men, det är klart, det är mycket mysigare att delta när solen skiner och det är varmt och gott.

Jag är övertygad om att alla spelare, ledare, tränare i föreningen skulle uppskatta mer att få stöd än spott och spe, när motvinden är som störst.

- Man kan faktiskt kritiskt granska och ifrågasätta men samtidigt visa sitt stöd. Det är inget motsatsförhållande. Det är inte ens förbjudet...

Ha det gott!

Det såg så bra ut...

Swehockey



Oskarshamn - Västerås 3-1
Tredje raka torsken denna säsong mot Oskarshamn. Det är så man kan bli med eskimåbarn. För första gången på mycket länge kände jag mig tillfreds med det jag såg. Gulsvart var verkligen redo till match från första nedsläpp denna gång. Visserligen fick IKO några halvfarliga anfall till en början men sedan visade Gulsvart att man ville vara med och tävla på allvar. Trots detta åkte vi på ett mål i arslet efter cirka sju minuters spel. Ett mycket märkligt mål, för övrigt. Ett "inlägg" från ena sarghörnet hittade in bakom Marcus Dahlbom. Hur det gick till framgick inte ens av de repriser man fick se. Kanske det var en styrning eller så gick pucken in direkt via målvaktens benskydd. Precis ett sådan mål som vi absolut inte behövde. 

Trots denna motgång fortsatte Gulsvart att försöka anfalla och gjorde det på ett hyggligt sätt. Då kom nästa "märkliga" situation. I ett kampmoment bakom IKO:s mål hittade plötsligt domaren en utvisning på Fredrik Johansson. I samband med att IKO:s målvakt skulle åka av isen kolliderade denne med Jan Urbas och domaren tolkade detta som en regelvidrighet. Därmed fick IKO chansen till spel fem mot tre. När senast, denna säsong, fick vi med oss den typen av utvisningar? Det kändes minst sagt surt. 

Lyckligtvis kunde vi hålla undan trots att IKO var nära att hänga en kasse. Två stolpskott var det närmaste de kom till att utöka sin ledning. Då, just då, kändes det som om det äntligen skulle kunna väga över till vår fördel. Något som inte hänt för många gånger denna säsong. Detta förstärktes då Jeremy Williams lyckades stänka in kvitteringen till 1-1 på fin pass från Matias Myttynen

Den andra perioden kanske var vår bästa period på länge. Åtminstone på bortaplan. Dock var vi fortsatt för uddlösa i våra avslut. Överlag såg spelet riktigt bra ut och tidigare misstag som varit rätt frekventa syntes inte till. Perioden slutade med fortsatt oavgjort resultat, 1-1.

I den tredje perioden fortsatte Gulsvart att idka ett rätt framgångsrikt spel som ofta var förlagt i IKO:s egen zon. Tyvärr kunde inte heller nu laget förvalta alla de chanser som skapades. Det såg ut att gå mot förlängning. En förlängning som jag kände vore ett stort fall framåt. En viktig poäng. Då inträffade den stora katastrofen. Unge Borgman fick för sig att stöta på en IKO-spelare som stod vänd ut från sargen. Det slutade med att nämnde IKO-spelare dråsade ihop som om blixten slagit ned. Domaren var inte sen att höja armen och döma utvisning för crosschecking. Ridå! I det efterföljande powerplayspelet lyckades naturligtvis IKO skyffla in en puck och därmed gå vinnande ur striden. Att vi sedan tog ut målvakten och gjorde ett desperat försök att kvittera var mer av akademiskt intresse. Det var inte vår kväll denna kväll, heller. 

Det som kändes extra jobbigt denna gång var att vi spelmässigt var aningen vassare än våra motståndare men likt förbaskat stod vi med byxorna nere när slutsignalen väl ljöd. Man kan säga att vi i denna match tog tre steg framåt, spelmässigt, men likt förbaskat hamnande fyra steg bakåt resultatmässigt...

Förhoppningsvis tar spelarna med sig allt det som faktiskt var bra från denna match till måndagens möte med Tingsryd. Om man gör det har jag goda förhoppningar om att vi äntligen får med oss ett resultat i form av poäng eller seger. 

Det som är lite nedslående, trots allt, är vår impotens i målskyttet. Det ska fan vara målvakt i Västerås. Släpper du in mer än ett mål så är risken stor att laget förlorar. Så länge vi inte mäktar med att göra mer än 1-2 mål per match blir trycket på våra målvakter exceptionellt stort. Vår målproduktion måste upp, så enkelt är det. Om inte annat för att våra målvakter ska få en rimlig arbetsbörda. 

Sist men inte minst, utvisningarna. I matchen mot Asplöven räknade jag in minst tre utvisningar som får betecknas som fullständigt onödiga. Det är dags nu, för alla spelare, att rannsaka sig själva. Sluta upp med dessa dumheter, tack!

Det var allt för denna gång...




9 januari 2016

Men, ska det va så svårt...

Swehockey


Västerås - Asplöven 3-4 (straffar)
Jaha! Då blev man blåst på konfekten, igen. Inför matchen mot Asplöven hade jag intalat mig själv att det var dags nu. Det stora avstampet. Det var just denna torsdagskväll som Gulsvart skulle ta avstamp mot bättre tider. Det var nu, här och då, en ny väg skulle anträdas. En väg krönt av poäng, segrar och avancemang uppåt(!) i tabellen. 

Vad var det då som låg till grund för mina närmast oantastliga förhoppningar? Tja, vanligt sunt förnuft samt en lagom dos naivitet och optimismen. Då jag besökt två träningar innan torsdagsmatchen förleddes jag kanske en aning. Det jag såg på träningarna lovade betydligt mer än det jag fick se under match. Tyvärr! 

Det är tydligt att något händer när spelarna går från träning till match. Det som ser så självklart ut på träning behöver nödvändigtvis inte fungera i en matchsituation. En anledning till detta är att man ställs mot en motståndare som gör allt för att jävlas. Anspänning är en annan orsak. På träning belönas ett misstag med tränarens missnöje, vilket inte svider så mycket. Under match kan samma misstag kosta en seger. Det svider jävligt mycket! Ur det perspektivet ökar naturligtvis anspänningen i kvadrat. Ingen spelare vill vara den som gör matchavgörande misstag. Cirkeln sluts. Den onda cirkeln. När spelare slutar våga så minskar chansen till sportslig framgång. Se där en analys så god som någon. Ett klassiskt moment 22:

- Spela försiktigt, riskeliminera.
- Våga, öka risktagandet.

Ur mitt synfält, från Södra ståplats, är känslan att Gulsvart för tillfället pendlar mellan viljan att våga och rädslan att göra misstag. Dessutom är spelare olika. En del försöker(vågar) medan andra är mer försiktiga(säkrar). När detta sker samtidigt blir det inte bra. Det idealiska vore naturligtvis om alla spelare på isen ligger på samma "nivå". Att det finns en inbyggd tro, självkänsla, om att det vi gör det kommer bli bra, Bra som fan. Ett annat ord som kan beskriva det jag efterlyser är trygghet. Trygghet är bra. Trygghet är något som jag upplever saknas nu på många händer och fötter i laget. Trygghet kommer med framgång. Framgång är något som kollektivet Gulsvart inte har, för tillfället. 

Lag som saknar trygghet drabbas ofta av frustration. Spelare blir helt enkelt förbannade på sig själva, på isen, på domaren, på sina lagkompisar, och fan och hans mormor. Frustration är ofta ett tecken på att något är fel men det kan även vara en signal om något positivt. Frustrerade spelare kan, i sin ilska, göra prestationer som bidrar till att skapa, framgång! Dessvärre brukar frustration i de allra flesta fall bidra till att spelare försätter sig själva, och laget, i än sämre läge. 

I matchen mot Asplöven tyckte jag mig se allt det jag beskrivit i min text ovan. Gulsvart gick från att uppträda stabilt, med visst mått av trygghet, till att visa allt större frustration när saker och ting gick emot. Det som från en början såg ut att kunna bli en stabil hemmaseger förvandlades åter till en mara för både supportrar, ledare och spelare. Moment 22!

Som jag tidigare sagt och skrivit så finns det inga "snabba fix" för att ta sig ur den situation som råder för tillfället. Den enda vägen, den bästa vägen, är att vinna matcher. Vinna matcher görs genom att alla spelare drar åt samma håll. Vill samma sak. Presterar på en hög nivå. Arbetar hårt. Det är banalt och klyschigt men det är samtidigt den nakna sanningen. Endast genom segrar, sportslig framgång, skapas den trygghet som är grunden för ett framgångsrikt lag. Oavsett sport. 

Dagens prövning, Oskarshamn borta, är ur många aspekter en perfekt match för oss just nu. Förväntningarna på laget är låga. Inte många tror på poäng. Det är just en sådan match som ska vinnas. Det är just en sådan seger som kan innebära första steget mot resan ut ur det stora mörker som laget, och dess supportrar, befunnit sig i de senaste två månaderna....

- Nu kör vi!

5 januari 2016

Ångan är tillbaka....

Berg, Gråhns, Fish 

Nu är vi på gång..
Vill gärna påpeka för de som ännu misstror vårt lag, spelare, och ledare. Visst, det har sett segt, lojt, och oinspirerat ut i flera matcher denna säsong, men nu känns det att en vändning är på gång. På vilka grunder kan jag påstå detta, kanske någon undrar? Jo, det ska jag förklara på följande sätt: - Det ser förbaskat bra ut på träningarna! 

En sak ska alla ha fullständigt klart för sig och det är att spelarna inte gett upp. De är synnerligen redo att påbörja en förändringens resa. De är revanchsugna och vill visa alla sina supportrar att de kan prestera på en betydligt bättre nivå än de visat tidigare. Eller rättelse. De vill visa att det inte var en tillfällighet att de då och då under hösten faktiskt spelade riktigt bra. 

Var återigen på plats i ABB Arena och synade träningen under förmiddagen. Jag var inte helt ensam. Några kunniga supportrar gjorde mig sällskap på läktaren. Gemensamt konstaterade vi att det var en oerhörd intensitet i alla övningar. Spelarna gick verkligen för fullt, i alla moment, och tycktes dessutom trivas väldigt bra! En viktig signal. 

- Kan spelarna komma ut till match mot Asplöven på torsdag med samma inställning, intensitet, fokus, ja då blir det en promenadseger mot ett bortasvagt Asplöven. 

Vår nye målvakt, Vitali Koval, såg väldigt lovande ut. Låt honom stå redan på torsdag. Det kan locka några hundra extra, minst, till arenan. Det som imponerade på mig var hans fenomenala rörlighet längs isen. Kommer bli riktigt bra. 

Om jag får gissa ser vi ingen Niklas Lihagen till spel i matchen på torsdag. Vid några tillfällen markerade han att det ännu inte känns 100% i den skadade handen. Dumt att chansa. Låt honom vila några dagar till.

Jonte Berg fick en halvläskig smäll i en närkamp och såg för en stund ut att ha fått riktigt ont. Lyckligtvis inget som kommer påverka hans medverkan mot Asplöven. Det gör ont att lira hockey, trots alla skydd!

Det om detta....


4 januari 2016

Vår bäste tränare - enligt supportrar

Enkät "2016-01-03

Ett ganska intressant utfall på min lilla enkät angående vilken tränare som lyckats förvalta sitt spelarmaterial på bäst sätt. Som synes vinner Jocke Fagervall en jordskredsseger men sedan är det jämt skägg mellan övriga tre tränare. 

Vad kan man då dra för växlar av detta? Jag har medvetet valt att jämföra Filanders prestation med tre tränare som får anses som betydligt mer erfarna. Detta med tanke på kritiken mot Filanders avsaknad av just, erfarenhet! 

Per Bäckman kom in i ett skede då föreningen gjorde en mer offensiv satsning efter omstarten(konkursen). Ett etablerat och respekterat tränarnamn. En värvning som markerade att föreningen på allvar ville börja marschen mot högre höjder. Utfallet blev dock inte det förväntade trots spelartrupper som lovade mer. Avslutade sin karriär på ett brådstörtat sätt, under säsong, för att istället försöka hjälpa Västra Frölunda klara nytt kontrakt i dåvarande Elitserien. In klev istället den då helt färske Johan Tornberg.

Mats Waltin kom in efter en turbulent tid där flera tränare avlöst varandra inom kort tid. Återigen en tränarvärvning som signalerade att föreningen ville ta avstamp mot bättre sportsliga resultat. Båda säsongerna fick ungefär samma utfall. Vi var som sämst när det gällde. Dock fick vi uppleva den fantastiska kedjan med Peter Öberg, William Karlsson och Broc Little. Den så kallade LÖK-kedjan. En av de bästa kedjor vi sett i Gulsvart sedan omstarten. Waltin valde dock att gå vidare i sin karriär efter sina två år.

Jocke Fagervall kändes som en nödlösning när han kom. Kanske inte det tränarnamn som klingade högst. Vårt sätt att spela ishockey blev väldigt tydligt. Allt byggde på en ramstark defensiv. Utifrån detta nötte man ned sina motståndare och kunde vinna många matcher med uddamålet. Definitivt ingen flärdfull ishockey, men effektiv. Många tyckte vi spelade tråkhockey, men, segrar och poäng tystade de flesta kritiker. Tyvärr, som vanligt, tappade vi nästan allt när vi kom till spel i Kvalserien. Vår defensiva hockey räckte inte till. 

Ur mitt lilla perspektiv tycker jag nog vår nuvarande tränare står sig rätt bra i konkurrensen med tidigare tränares resultat. Om vi tagit oss till SHL förra säsongen hade troligen vi supportrar skramlat till en staty att ställa på Stora torget! 

Så tycker jag... 




Spelare på ingång, eller?

Det har ryktats ett tag om att vår sportchef spejat och spanat efter ännu någon spelare att spetsa truppen med. Vi supportrar har nog lite olika uppfattningar om vad som vore bäst. En riktigt bra back, en målgörare, eller en stabil målvakt. Kan tänka mig att någon/några anser att vi behöver både och. Både back, sniper och en riktigt bra målvakt.

Under dagen har jag roat mig med att försöka luska lite i detta. Är det något på gång. Svaret är otvetydigt att något är på gång, eller ingång. Mikael Norén på Vik Fan Central är helt klart något på spåret. Det finns även skribenter på Gurkburken som "vet" att något är på gång. När dessa rykten väl börjat cirkulera är det svårt att få hejd och stopp. Oavsett sanningshalten. 

Den stora frågan blir då vad som är på gång?

Målvakterna
Det kan inte undgått någon att våra målvakter varit mer ifrågasatta än tidigare säsonger. Den normalt så stabile Jonas Fransson har inte övertygat. Marcus Dahlbom har inte gjort bort sig i sina framträdanden men har ändå inte övertygat om sin förträfflighet. En inte allt för vågad gissning är att Niklas Johansson fiskat upp en målvakt. Finns troligen relativt gott om "tredjemålvakter" som kan tänka sig att få lite mer speltid.

Backarna
Ser vi till backsidan har NJ plockat in Maksim Matushkin för att stärka upp offensivt. Har Maksim de kvaliteter som behövs för att bli den tongivande offensive backen som önskas eller vill vår sportchef krydda än mer på den positionen. Jag är tveksam av ett skäl. En riktigt bra offensiv back är väldigt dyr, om det överhuvudtaget går att hitta en sådan på  marknaden idag! Ur det perspektivet är jag tveksam till att vi får se ett nytillskott av en  back.

Forwards
Sitter månne NJ nöjd med den forwardsuppsättning vi nu har eller finns det tankar på att hitta än mer spets. Kan tänka mig att det är betydligt lättare att hitta en hyggligt bra forward än en bra back för rimliga pengar. Nick Sorkin är inte oäven men försvinner för mycket ur spelet för att man ska vara riktigt nöjd. Det vi behöver är en kvick forward som dessutom kan göra mål. Kanske en Dustin Johner typ. Stora och tunga forwards har vi så det räcker. Här tror jag det finns rätt stor chans att vi får se en komplettering.

Så, mina egna tämligen grundlösa, spekulationer pekar på att vi kan få se en ny målvakt och/eller en hygglig forward inom en snar framtid.

Så var det med det....

2 januari 2016

Tränarfrågan...

Förtroendet är lågt..



Det har nu gått några dagar sedan den usla prestationen mot Pantern på bortaplan. Direkt efter match var det väldigt upprört i supporterleden. Det vevades frisk på olika sociala forum och inte många var vatten värda. Upprördheten var så stor att flera supportrar stoppade sina bidrag till klubben(Bli Viktig 2.0) Inte ens under den usla säsongsupptakten 14/15 kan jag minnas att upprördheten var lika stor. 


Nu har det dock gått några dagar och de allra flesta supportrar har besinnat sig en aning, kanske resignerat(!), och istället börjar spekulera i vilka förändringar som behövs för att få fart på Gulsvart. Den stora stötestenen är den klassiska. Är det spelarna det är fel på eller är det spelmodellen? Hönan eller ägget. Som vanligt finns det lika många olika uppfattningar om vilken lösning som är bäst som det finns supportar. En sak sticker dock ut. Förtroendet för tränare Martin Filander. Eller kanske mer korrekt, ifrågasättandet, av Martin Filander.


Det som ligger den gode Filander till last är naturligtvis misslyckandet att ta laget till SHL förra säsongen. Bordet var dukat, dörren stod på vid gavel, men laget snubblade till när det gällde som allra mest. Redan då fanns det kritiker som  hävdade att med en annan coach, mer erfaren, hade vi absolut lyckats med uppgiften och nu spelat i SHL. Om detta är alldeles korrekt kan vi bara spekulera i. Det finns inget facit. 


Jag misstänker starkt att det är denna ryggsäck av misslyckande, vilket sved i själ och hjärta hos alla supportrar, som nu ligger till grund för den kritik som förs fram. Det finns en stor oro för att scenariot ska upprepas. Att laget ska stå med byxorna nere när väl allt ska avgöras vid eventuellt kvalspel till SHL. 


Själv har jag ingen riktig uppfattning huruvida Filander är rätt man eller inte. De enda som sitter på svaret är spelarna själva. Har de fortsatt förtroende för sin tränare, och tror på den spelmodell som föreningen vill gagna sig av, då finns det ännu hopp. Ytterst är det trots allt spelarna som ska utföra det praktiska momenten ute på isen. Alla spelare är otroligt välskolade och behärskar hockeyns ABC på sina fem fingrar. De vet vad de ska göra när de skrinnar ut på isen. 


Vi får inte heller glömma bort att Martin Filander var en chansning från föreningens sida. En medveten sådan. Den som sägs ligga bakom är vår sportchef Niklas Johansson. Med andra ord ska inte Filander behöva stå ensam när det blåser upp en storm av kritik. Han tackade jag till en fantastisk möjlighet. Inget ont i det. Det största ansvaret anser jag ligga hos vår sportchef som stod för rekryteringen. Ur det perspektivet borde sportchefen mer aktivt stå upp för sitt val genom att medialt ge sitt stöd till Filander. 


Fortsättning följer...







1 januari 2016

Kris, eller inte, kris?

Funderingar..


Det blåser kalla vindar just nu. Inte alldeles onormalt med tanke på årstiden. Dock har dessa vindar nu även dragit in över föreningen, dess supportar, sponsorer, och lagt lite sordin på de förhoppningar om sportslig framgång som fanns till denna säsong. 

Gulsvart har som lag, kollektiv, inte levererat som förväntat. Som en naturlig följd av detta söks nu orsak. Vad är det som är fel? Varför får inte tillsatta tränare ut mer ur det spelarmaterial som de har till sitt förfogande? Ett spelarmaterial som på pappret lovar mycket mer än det som presterats. 

Det vi nog alla kan enas om, oavsett vilken lösning vi föredrar på problematiken, är att det spel som Gulsvart presterat fram till nu varit väldigt ojämnt. Stundtals riktigt dåligt. Detta oavsett om vi vunnit eller förlorat. Om jag ska vara riktigt ärlig anser jag att laget endast genomfört en handfull matcher denna säsong med betyget "väl godkänt". Därutöver finns en handfull matcher som jag bedömer som "godkända". Sett till de totalt 35 matcher vi spelat denna säsong handlar det om 10-15 matcher där laget presterat på "godkänd" till "väl godkänd". 

Ett problem som jag belyst av och till i mina inlägg är avsaknaden av det kollektiva spelet. Allt som oftast är det enskilda spelares prestationer som burit frukt i form av poäng och segrar. Allt för sällan har man sett "maskinen Gulsvart" denna säsong. Spelet har helt enkelt inte satt sig ordentligt trots 35 omgångar.

Innan jag går vidare är det viktigt att vi i vår "analys" tar med de faktiska förhållanden som varit i form av skador på olika spelare. Det började tidigt med att Johan Jonsson skadade sig i den sista matchen(Leksand) innan seriespelet startade. En tuff långtidsskada på en tänkt bärande spelare i defensiven. Sedan rullade det på med skador i parti och minut på våra backar. När väl alla backar började friskna till kom utslagningen av våra centrar! Fredrik Johansson, Eddie Davidsson, och Niklas Lihagen

- Inget lag går opåverkat igenom en sådan skadesituation! 



Pga denna skadehistorik tvingades naturligtvis Martin Filander ständigt hitta nya lösningar på laguppställning från match till match. En inte helt lätt uppgift. Glöm inte heller bort att det under resans gång värvades in tre(3) nya backar som plötsligt skulle hitta sina roller. Juha UotilaJakub Cutta samt Maksim Matushkin. Inte nog med detta! Vår sportchef fyllde även på med två forwards under resans gång. Nick Sorkin och Ville Korhonen har tillkommit.

- Som synes har truppen förändrats en hel del från det lag som gick på is under försäsong. Förändringar som tränarna fått hantera efter bästa förmåga



Hur mycket man kan lasta ansvariga tränarna med tanke på ovanstående? Borde de lyckats bättre trots skador på flera nyckelspelare? Är de ansvariga för att nytillkomna spelare inte tillfört som det var tänkt? Handlar det helt enkelt om att våra nuvarande tränare inte har kompetensen, överhuvudtaget, att leda ett lag på A-lagsnivå i Hockeyallsvenskan? Kan det vara så att de spelare som rekryterats helt enkelt varit felscoutade och nu sitter tränarna med dessa i sina knän? 

Som supporter är det lättast att utgå ifrån svart eller vitt. Bra eller dåligt. Om man byter tränare, då blir allt bättre, Svart mot vitt. Sparka spelare, värva nytt. Svart mot vitt. Det är  egendomligt att vi så ofta låter oss ledas av reptilhjärnan istället för lite med bondförnuft. Supportrar är ofta mer benägna att vädra blod än att se till helheten, komplexiteten, med problematiken. 

- Jag har den största respekt för alla som tycker till om Gulsvart. Det kan inte nog poängteras. Men innan vi låter bilan falla, sparkar högt och lågt, är det på sin plats med lite fakta i målet, så att säga.



Som ett exempel på detta med komplexiteten så är det minst sagt oerhört viktigt hur föreningen agerar när det blåser snålt. När trovärdigheten börjar gå förlorad mot supportrar, publik, sponsorer så måste det ageras. Oavsett vilken väg föreningen har för avsikt att välja framledes måste de nu på alla sätt försöka återskapa det förtroende man är satta att förvalta. Att göra en "struts" när det blåser snålt är inget som tilltalar varken sponsorer eller publik. Ett sätt kan vara att erkänna sakers tillstånd. Säga att "detta liknar skit" men "vi ska fan i min låda" få ordning på detta! Man kan göra detta utan att skuldbelägga någon. Det går alldeles utmärkt. Men då måste alla inblandade även erkänna att det begåtts misstag, att felbedömningar gjorts, etc. Uttrycket "ärlighet varar längst" ska inte underskattas.

- Ett tydligt uttalande från tex vår klubbchef/sportchef kan innebära att de 400 personer som inte tänkt gå på nästa match tänker om! 



För att ytterligare påvisa komplexiteten i denna soppa visar jag denna bild:

Vi ligger på fjärde plats i tabellen! Fjärdeplats! Hur dåligt är det, egentligen? Jämför gärna med det tänkta topplaget Björklöven som nu huserar på plats tolv! Minns även AIK:s och SSK:s undermåliga prestationer förra säsongen som resulterade i kvalspel för att behålla sin plats i Hockeyallsvenskan. Ett kvalspel som dessutom innebar att anrika SSK nu spelar i division ett. 

Sannolikheten för att vi, på ett eller annat sätt, spelar någon form av kvalspel(SHL) till våren är fortfarande hög. Väldigt hög, till och med. Det kan till och med bli så att vi får spela direkt avgörande utslagsmatcher mot ett SHL-lag! Sug på den! 

Man kan med andra ord konstatera att vi, Gulsvart, gjort en förhållandevis dålig insats spelmässigt fram till omgång 35. Men, vi har fortfarande chansen att få ordning på grejerna och vara riktigt på topp när det väl vankas playoff! Är det inte alldeles fantastiskt, egentligen?


Vad krävs då för att laget ska få fart på spelet för att vara med och utmana fram på vårkanten. Finns förutsättningar i rådande organisation för att fixa biffen? Och, då står vi där jag började med detta inlägg. Tränarfrågan. Har våra nuvarande tränare förmågan att få ordning på laget, spelet, innan det är dags för säsongsavslutningen? Ett steg i rätt riktning vore om föreningen klargjorde, snarast, hur de ser på detta. Har de fortsatt förtroende för sina tränare, bra, säg det då. Då vet alla vad som gäller, Spelare, supportrar, publik, sponsorer, får förhålla sig till detta. Framför allt skulle ett sådan uttalande skapa arbetsro för alla inblandade parter. 

- Sedan återstår bara att bevisa för publik, supportrar, sponsorer, att man faktiskt klarar av att förvalta sitt uppdrag på bästa sätt. Enklaste sättet är att börja vinna matcher, igen


Det om detta....