Tredje raka torsken denna säsong mot Oskarshamn. Det är så man kan bli med eskimåbarn. För första gången på mycket länge kände jag mig tillfreds med det jag såg. Gulsvart var verkligen redo till match från första nedsläpp denna gång. Visserligen fick IKO några halvfarliga anfall till en början men sedan visade Gulsvart att man ville vara med och tävla på allvar. Trots detta åkte vi på ett mål i arslet efter cirka sju minuters spel. Ett mycket märkligt mål, för övrigt. Ett "inlägg" från ena sarghörnet hittade in bakom Marcus Dahlbom. Hur det gick till framgick inte ens av de repriser man fick se. Kanske det var en styrning eller så gick pucken in direkt via målvaktens benskydd. Precis ett sådan mål som vi absolut inte behövde.
Trots denna motgång fortsatte Gulsvart att försöka anfalla och gjorde det på ett hyggligt sätt. Då kom nästa "märkliga" situation. I ett kampmoment bakom IKO:s mål hittade plötsligt domaren en utvisning på Fredrik Johansson. I samband med att IKO:s målvakt skulle åka av isen kolliderade denne med Jan Urbas och domaren tolkade detta som en regelvidrighet. Därmed fick IKO chansen till spel fem mot tre. När senast, denna säsong, fick vi med oss den typen av utvisningar? Det kändes minst sagt surt.
Lyckligtvis kunde vi hålla undan trots att IKO var nära att hänga en kasse. Två stolpskott var det närmaste de kom till att utöka sin ledning. Då, just då, kändes det som om det äntligen skulle kunna väga över till vår fördel. Något som inte hänt för många gånger denna säsong. Detta förstärktes då Jeremy Williams lyckades stänka in kvitteringen till 1-1 på fin pass från Matias Myttynen.
Den andra perioden kanske var vår bästa period på länge. Åtminstone på bortaplan. Dock var vi fortsatt för uddlösa i våra avslut. Överlag såg spelet riktigt bra ut och tidigare misstag som varit rätt frekventa syntes inte till. Perioden slutade med fortsatt oavgjort resultat, 1-1.
I den tredje perioden fortsatte Gulsvart att idka ett rätt framgångsrikt spel som ofta var förlagt i IKO:s egen zon. Tyvärr kunde inte heller nu laget förvalta alla de chanser som skapades. Det såg ut att gå mot förlängning. En förlängning som jag kände vore ett stort fall framåt. En viktig poäng. Då inträffade den stora katastrofen. Unge Borgman fick för sig att stöta på en IKO-spelare som stod vänd ut från sargen. Det slutade med att nämnde IKO-spelare dråsade ihop som om blixten slagit ned. Domaren var inte sen att höja armen och döma utvisning för crosschecking. Ridå! I det efterföljande powerplayspelet lyckades naturligtvis IKO skyffla in en puck och därmed gå vinnande ur striden. Att vi sedan tog ut målvakten och gjorde ett desperat försök att kvittera var mer av akademiskt intresse. Det var inte vår kväll denna kväll, heller.
Det som kändes extra jobbigt denna gång var att vi spelmässigt var aningen vassare än våra motståndare men likt förbaskat stod vi med byxorna nere när slutsignalen väl ljöd. Man kan säga att vi i denna match tog tre steg framåt, spelmässigt, men likt förbaskat hamnande fyra steg bakåt resultatmässigt...
Förhoppningsvis tar spelarna med sig allt det som faktiskt var bra från denna match till måndagens möte med Tingsryd. Om man gör det har jag goda förhoppningar om att vi äntligen får med oss ett resultat i form av poäng eller seger.
Det som är lite nedslående, trots allt, är vår impotens i målskyttet. Det ska fan vara målvakt i Västerås. Släpper du in mer än ett mål så är risken stor att laget förlorar. Så länge vi inte mäktar med att göra mer än 1-2 mål per match blir trycket på våra målvakter exceptionellt stort. Vår målproduktion måste upp, så enkelt är det. Om inte annat för att våra målvakter ska få en rimlig arbetsbörda.
Sist men inte minst, utvisningarna. I matchen mot Asplöven räknade jag in minst tre utvisningar som får betecknas som fullständigt onödiga. Det är dags nu, för alla spelare, att rannsaka sig själva. Sluta upp med dessa dumheter, tack!
Det var allt för denna gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar