Men, ska det va så svårt...

Swehockey

Västerås - Asplöven 3-4 (straffar)

Jaha! Då blev man blåst på konfekten, igen. Inför matchen mot Asplöven hade jag intalat mig själv att det var dags nu. Det stora avstampet. Det var just denna torsdagskväll som Gulsvart skulle ta avstamp mot bättre tider. Det var nu, här och då, en ny väg skulle anträdas. En väg krönt av poäng, segrar och avancemang uppåt(!) i tabellen. 

Vad var det då som låg till grund för mina närmast oantastliga förhoppningar? Tja, vanligt sunt förnuft samt en lagom dos naivitet och optimismen. Då jag besökt två träningar innan torsdagsmatchen förleddes jag kanske en aning. Det jag såg på träningarna lovade betydligt mer än det jag fick se under match. Tyvärr! 

Det är tydligt att något händer när spelarna går från träning till match. Det som ser så självklart ut på träning behöver nödvändigtvis inte fungera i en matchsituation. En anledning till detta är att man ställs mot en motståndare som gör allt för att jävlas. Anspänning är en annan orsak. På träning belönas ett misstag med tränarens missnöje, vilket inte svider så mycket. Under match kan samma misstag kosta en seger. Det svider jävligt mycket! Ur det perspektivet ökar naturligtvis anspänningen i kvadrat. Ingen spelare vill vara den som gör matchavgörande misstag. Cirkeln sluts. Den onda cirkeln. När spelare slutar våga så minskar chansen till sportslig framgång. Se där en analys så god som någon. Ett klassiskt moment 22:

- Spela försiktigt, riskeliminera.

- Våga, öka risktagandet.

Ur mitt synfält, från Södra ståplats, är känslan att Gulsvart för tillfället pendlar mellan viljan att våga och rädslan att göra misstag. Dessutom är spelare olika. En del försöker(vågar) medan andra är mer försiktiga(säkrar). När detta sker samtidigt blir det inte bra. Det idealiska vore naturligtvis om alla spelare på isen ligger på samma "nivå". Att det finns en inbyggd tro, självkänsla, om att det vi gör det kommer bli bra, Bra som fan. Ett annat ord som kan beskriva det jag efterlyser är trygghet. Trygghet är bra. Trygghet är något som jag upplever saknas nu på många händer och fötter i laget. Trygghet kommer med framgång. Framgång är något som kollektivet Gulsvart inte har, för tillfället. 

Lag som saknar trygghet drabbas ofta av frustration. Spelare blir helt enkelt förbannade på sig själva, på isen, på domaren, på sina lagkompisar, och fan och hans mormor. Frustration är ofta ett tecken på att något är fel men det kan även vara en signal om något positivt. Frustrerade spelare kan, i sin ilska, göra prestationer som bidrar till att skapa, framgång! Dessvärre brukar frustration i de allra flesta fall bidra till att spelare försätter sig själva, och laget, i än sämre läge. 

I matchen mot Asplöven tyckte jag mig se allt det jag beskrivit i min text ovan. Gulsvart gick från att uppträda stabilt, med visst mått av trygghet, till att visa allt större frustration när saker och ting gick emot. Det som från en början såg ut att kunna bli en stabil hemmaseger förvandlades åter till en mara för både supportrar, ledare och spelare. Moment 22!

Som jag tidigare sagt och skrivit så finns det inga "snabba fix" för att ta sig ur den situation som råder för tillfället. Den enda vägen, den bästa vägen, är att vinna matcher. Vinna matcher görs genom att alla spelare drar åt samma håll. Vill samma sak. Presterar på en hög nivå. Arbetar hårt. Det är banalt och klyschigt men det är samtidigt den nakna sanningen. Endast genom segrar, sportslig framgång, skapas den trygghet som är grunden för ett framgångsrikt lag. Oavsett sport. 

Dagens prövning, Oskarshamn borta, är ur många aspekter en perfekt match för oss just nu. Förväntningarna på laget är låga. Inte många tror på poäng. Det är just en sådan match som ska vinnas. Det är just en sådan seger som kan innebära första steget mot resan ut ur det stora mörker som laget, och dess supportrar, befunnit sig i de senaste två månaderna....

- Nu kör vi!