9 augusti 2020

Denna söndag, den 9/8 2020, var det premiär för VIK Support HC!

 

VIK Support HC 2020/21
VIK Support HC 2020/21

Övre raden:
Gustav Wiberg, Niklas Ingvarsson, Rickard Lindgren, Tobias Långerud, Kim Östman, Victor Andersson, Patrik Strand, Daniel Sehlberg, Tommy Skoog, Fredrik Olsson (på väg ut)
Nedre raden:
Daniel Valmila, Martin Fredriksson, Patryk Kaczmarek, Kevin Ådin, Daniel Olzon, Robin Öhman, Philip Odehag (utlånad till AHL Stars)


För några veckor sedan offentliggjordes att VIK Support tillsammans med Patrik Strand skulle sjösätta ett nytt spännande projekt i VIK Supports historia. Det deklarerades stolt att från denna säsong kommer supporterföreningen driva ett eget ishockeylag i AHL. AHL som står för Aros Hockey League. En liga som på sitt sätt kan jämföras med den kvartershockey som förekom i Västerås fram till tidigt 70-tal. Kvartershockeyn samlade massor av unga pojkar som inte ville satsa på ishockey på "riktigt" utan mer spela för att det var så förbaskat roligt.

AHL fångar på samma sätt upp spelare som av olika anledningar vill spela ishockey bara för att det är så förbaskat trevligt. Här hittar du allt från rena amatörer som aldrig spelat i någon organiserad form tidigare till spelare med gedigen hockeybakgrund. Spelare som av olika anledningar inte har intresse av att spela på en högre nivå. 

Det var därför en speciell dag för de spelare som just nu representerar VIK Support HC. En träningsmatch mot AHL Allstars. Spelplats ABB Arena Nord. Allstars bestod av en härlig blandning av spelare från olika lag. Inför match var de på gott humör och det fanns spelare(1) som hävdade att han varit på is i flera veckor inför denna match. Andra spelare i Allstar var mer tveksamma till formen och den fysiska statusen. Gemensamt för dem alla var att de redan innan uppvärmning svettades kopiöst i den värme som rådde i spelargång och ishall!

Inne hos VIK Support HC var stämningen på topp inför nedsläpp. Spelande sportchef Patrik Strand deklarerade att det var ett riktigt bra gäng han nu hade att coacha. Eller coacha och coacha! Enligt Patrik var det mer så att den spelare som hade något vettigt att säga på bänken gärna fick ta den rollen under match! 

Klockan 16:20 var det matchstart. Spelarna fick några minuter till att värma på isen innan pucken kunde släppas.

När pucken väl släpptes var det VIK Support HC som till en början höll i taktpinnen. Detta accentuerades av att Daniel Olzon klippte in första målet fram till 1-0 för Support. Ett mål som på sitt sätt blev historiskt då det var det första någonsin för detta nybildade lag. Daniel Olzon nöjde sig dock inte med att bli förste målskytt utan passade även på att göra mål nummer två i matchen. Efter dryga tio minuter hade Daniel genom två snabba mål satt sitt lag i förarsätet. Perioden bjöd inte på fler mål trots att både lagen vaskade fram en hel del fina chanser ytterligare. Skott: 8-9.

Den andra periodens inledning blev spektakulär. Support, genom Robin Öhman, stänkte in 3-0. Det gick så snabbt att sekretariatet inte ens han starta matchklockan. Målet gjordes med andra ord 00:00! Det kan man kalla snabbt! Fem minuter senare höll han sig framme igen, kvällens målkung, Daniel Olzon då han lyfte in 4-0 för sitt Support. Det hade då bara gått knappa sex minuter av den andra perioden och folket på läktaren befarade en riktig överkörning av gästande AHL Allstar. Men se det blev inte riktigt så. Allstars reducerade till 1-4 och fick lite luft. Den luften pyste visserligen ut en aning då Tommy Skoog klippte in 5-1 efter dryga nio minuters spel. Där kändes matchen avgjord på alla sätt och vis. Man Allstars ville annat. Ny reducering. Denna gång till 2-5. Support svarade omgående med att skicka in 6-2 genom Gustav Wiberg. Återigen var känslan att Support stängt ned sina motståndare och mest behövde defilera mot en första seger. 

Men nu är ishockey en lagsport där saker kan hända väldigt snabbt. Och det gjorde det. Inom loppet av fyra minuter reducerade Allstars tre gånger om och plötsligt stod det 6-5 i matchen inför den sista och avgörande perioden. Skott 13:18

Inför tredje perioden var sportchefen Patrik Strand segerviss. "Det här tar vi", uttryckte han som vilken självklarhet som helst. Och visst fick han rätt, den gode Patrik. Support inledde den tredje och sista perioden med att utöka ledningen till 7-5 genom, gissa vem, Daniel Olzon! Målet kom redan efter knappa tre minuter och gjordes utan assist. När Victor Andersson sedan klämde in 8-5 efter sju minuters spel hade Support återtagit kommandot i matchen. Än mer cementerades detta faktum då Daniel Olzon skickade in sitt femte(!) mål för kvällen fram till 9-5. Under tredje periodens avslutande tio minuter kunde visserligen Allstar reducera tre gånger om men det räckte inte hela vägen fram. Matchen slutade 10-8 till Support efter att Gustav Wiberg gjort lagets tionde mål i matchen. Skott: 12-15

Summering:
- Överraskande många fina aktioner ute på isen av båda lagen. Även om det skiljde en hel del på spelarnas förmågor fanns där mycket hockeygodis att hitta. Allt från fina flippass till öppnande passningar som skar som knivar genom motståndarnas försvar. Många avslut vittnade om att flera spelare hade fin skotteknik. Skridskoåkningen var av mer blandad karaktär vilket till stor del kan skyllas på avsaknad av isträning. Gissar att alla spelare kommer var betydligt rappare i påkarna när det fått lite mer istid under fötterna. 


Matchens citat: 

- Jag coachar inte så mycket men jag brukar bänka mig själv först!
[Patrik Strand, spelande sportchef]








10 augusti 2019

Lite snack..

Tre musketörer!?


Det var länge sedan nu. Väldigt länge. Länge sedan jag skrev ett inlägg på denna blogg. De som följt mig annorstädes har säkert förstått. Det blir lite mycket ibland. För många järn i elden. Men nu är det dags. Dags för att litet återtåg. 

Vad är det då som föranleder mig att återigen skriva ett inlägg på min blogg. Tja, en sak är glädjen att få skriva och uttrycka mig. Ja, jag gillar att skriva. Att berätta. Detta har legat mig till last(!) allt sedan tonåren. Där, i mitt mest pubertala tillstånd, kom lusten till att skriva och berätta. Andra valde moped. Jag valde pennan. Mycket av det jag skrev i min ungdom är fallet i glömska. Inget finns kvar. Bara minnen av när jag stundom satt försjunken i  mig själv och skrev. Vad skrev jag då? Det var det mesta. Oftast var det ett rent fabulerande. Ibland försökte jag mig på att skriva dikter. Sedan gick jag vidare i livet. Hamnade i relation. Blev familj. Arbete. Mycket annat som upptog och fyllde mitt liv. Skrivandet hamnade i träda. På undantag. Gömdes undan. 

Men så, runt mitten av 80-talet kom lusten, behovet, tillbaka. I en ny tappning. Jag började skriva dagbok. I närmare tretton(!) år skrev jag. Temat var nu ett intresse som jag odlat sedan barnsben. Fiske. Eller mer korrekt, sportfiske. Ja, jag skrev fiskedagbok. Det blev några böcker. Faktiskt tre stycken. Böcker som finns kvar. Ståendes på hedersplats i min bokhylla. Uppskattade av mig själv som ett tidsdokument. Uppskattade av mina barn som fått en källa att ösa ur. De har läst dessa mina dagböcker med stor glädje. 

När jag själv läser igenom alla dessa dagboksberättelser inträffar något märkligt. Plötsligt förflyttas jag, tidsmässigt, bakåt. Det jag beskriver i mina dagböcker väcks till liv. Jag kan förnimma dofterna, minnas ljuden, känna regnets strilande, från mina anteckningar. Det som hände för så länge sedan känns nu så nära. Som det var igår. Hjärnan är ett vidunderligt organ. Om man bjuder in så blir gensvaret monumentalt. Hjärnan plockar fram och dukar upp. Bilder dyker upp. Jag tänker osökt på filmen "Tillbaka till framtiden". Med hjälp av mina dagboksanteckning gör jag en tidsresa. Tillbaka. Tillbaka till det som var trots att jag befinner mig i nutid. Två ställen samtidigt. Här och nu samtidigt som där och då. Fascinerande.

Sedan tog det stopp igen. I mitt eget skrivande. Skrivandet som rekreation och avkoppling. Det gick en tid. Och lite mer tid. Men sedan hände det igen. Behovet, suget, intresset av att skriva, uttrycka mig, berätta, blev återigen starkt. Det blev dags att börja, blogga!

För runt tio år sedan antog jag utmaningen att börja skriva om en annan stor passion. Västerås Ishockey. Västerås IK. Västerås Hockey Ungdom Västerås IK. Ja, ni förstår. Västerås stolta ishockeylag som efter några bittra år återuppstått i ny tappning. 

Under tiden som jag aktivt skrev i bloggen hann det bli rätt många inlägg. Runt 2100, om jag inte är helt fel ute. 2100 inlägg! Om ett ishockeylag! Det beredde mig stor glädje att skriva. Att berätta. Att ge uttryck för mina egna tankar och reflektioner. Nu när jag sitter här, denna lördagskväll anno 2019, inser jag att även alla dessa inlägg kommer fungera som ett tidsdokument. På samma sätt som alla mina dagboksanteckningar om fiske. 

Jag kan utan omsvep erkänna att vissa av de inlägg jag skrev, och läser nu, känns som skrivna av en annans hand. "Skrev jag verkligen detta", kan jag tänka. Jag kan, utan att skämmas, erkänna att jag fnittrar förtjust åt vissa inlägg, imponeras av andra, men även tycker att mycket är lite "skämmigt". Rent av uselt. Men, vad gör det? Jag vet att jag var ärlig i allt det jag skrev. Just då, den kvällen, den dagen, tyckte jag så som jag skrev. Inte mer med det. Det intressanta är att när jag läser vissa av mina gamla inlägg kommer jag till insikten att vi alla utvecklas. Mer eller mindre ofrivilligt. Vi tillskansar oss större erfarenhet, mer insikter, djupare kunskaper. Kort sagt vill jag påstå att vi alla blir lite klokare för var dag som går(förhoppningsvis)

En annan sak som skrivandet(bloggen) gav mig var nya vänner. Ibland blev jag uppriktigt sagt förvånad över hur mina anspråkslösa texter kunde nå ut och engagera. Självklart blev jag glad och upprymd när någon berömde mig för mitt skrivande. Jag är inte sämre än att erkänna detta faktum. Vi vill nog alla till mans få bekräftelse då och då. 

Under senare år har jag härjat på ett annat socialt medium. Twitter. Det tog sin tid, runt två tre år, innan jag fullt ut började använda Twitter som alternativ plattform för mitt skrivande. Fördelen med den plattformen var den direktkontakt man fick med sina läsare(följare). Omedelbar respons. Tog bara sekunder ibland innan någon besvarade ett "inlägg". Att det tog ganska lång tid innan jag gick över till att kommunicera allt mer på Twitter berodde bland annat på språkformatet. Helt annorlunda och till viss del svårare. Förutom att man endast tilläts använda få tecken(150) blev det genast mycket viktigare hur man formulerade sig. Här fanns inte utrymme för påståenden som krävde tydlig underbyggnad. Väldigt ofta missförstods mina inlägg på Twitter. Då jag i mitt skrivande på bloggen ofta använda humor(!) och en stor portion ironi fick jag nu tänka om. Ironi i dess skrivna form uppfattas inte alltid som ironi av mottagaren. 

Nåja, oavsett detta fick jag nu några år på Twitter där jag rumsterade om väldiga. På relativt kort tid fick jag en ansenlig mängd följare. Det var roligt. Det var uppmuntrande. Det var bekräftelse i dess vackraste form. De fina under denna min Twitterperiod var alla de vänner som det genererade. Vänner över hela landet. Från storstad till landet. Från hög till låg. Alla sorter. Det som förenade oss var passionen för ishockey. Men, så tog det slut! Punkt och slut! En dag var mitt konto stängt. Ej tillgängligt. Vad som egentligen hände är det ingen som vet. Under någon vecka försökte jag på alla sätt få åtkomst till mitt konto med inget hjälpte. Där och då bestämde jag mig. Jag tar en paus!

Från att skrivit blogg(9 år), twittrat i tre år, gick jag in i ett tillstånd av tystnad. Mitt skrivande gick in i ett standby läge. Faktum är att denna period var nyttig. Gav andrum. Fick mig att under en tid fokusera på annat i livet. Det mediala brus(blogg/twitter) som varit min vardag så länge gick i träda. Det var som att min hjärna tackade för denna paus. Den fick tid till att rensa upp, sortera ut, katalogisera. Bringa ordning, helt enkelt. 

Efter några månader valde jag att "komma tillbaka". Skapade nytt Twitterkonto. Återtog kontakt med gamla vänner. Nu är jag med igen. Renad, återställd, fylld av energi. Glädjen att skriva och berätta har nog aldrig känts starkare. 

Så vad ville jag då säga med detta mitt inlägg. Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Fick bara en lust att berätta just detta. 

Idag har jag, som bekant, andra uppdrag som ger mig utrymme för min skrivarlust. Som skribent för föreningen, Västerås IK, får jag numera alla möjligheten till att uttrycka mig. Nåja, inom vissa givna ramar förstås. 

Min tanke är dock att jag ska kunna kombinera. Allt. Twitter, blogg, skribent. Det kan gå. Det måste gå. Det skulle vara kul, tycker jag. Men, vem vet. Jag kanske byter spår på bloggen. Skriver om helt andra saker. Båt, som exempel. Eller varför inte svamp. Tja, den som lever får se.

På återhörande...


14 november 2018

Efterlängtad seger på bortaplan trots skröpligt spel..

Västervik - Västerås 2-4
Där satt den! En efterlängtad trepoängare på bortaplan. Detta trots ett rätt skröpligt spel sett över sextio minuter av våra Gulsvarta hjältar. Det var mycket fummel, tappade puckar, missade passningar, spel i sarghörn, stök och bök. Men vem bryr sig, egentligen? Tre poäng! Tre poäng som i slutänden av säsongen kan innebära en plats bland de åtta bästa, eller, i sämsta fall(!) innebära nytt kontrakt. 

Man behöver inte vara en Wikegård för att inse att vi fortsatt har rysligt svårt att få till spelet fem mot fem. Det haltar. Det är osynkat. Det är blekt. Det är närmast obefintligt i dagens match. Endast korta sekvenser lyckas laget hålla trissan i anfallszon och där flytta runt för att komma till avslut. I allt övrigt handlade det om att försvara sig, vilket man gjorde bra, och sedan hoppas på lite spelvändningar. 

Något jag gläds speciellt mycket över denna afton är att Dahlbom äntligen fick vinna en match. Ja, han bidrog till denna seger med ett antal riktigt fina räddningar. Så otroligt viktigt. Kanske det enskilt viktigaste när man summerar dagens bortamatch(förutom de tre poängen). En Dahlbom som kommer upp i sitt spel är helt enkelt en livsnödvändighet för laget. 

Vårt powerplay är fortsatt riktigt bra. Att få en chans, och ta den, när matchen stod och vägde visade sig denna gång vara helt avgörande. Visserligen släppte vi idag in två kassar i boxplay men det var inte så mycket att säga om. Första målet för Västervik kan ses som en ren sinkadus. Ett löst backskott och en styrning precis framför Dahlbom. Hopplöst att hantera för en målvakt. Svårt att försvara sig emot då Västerviks forward, Philip Rondahl,  åkte in i exakt rätt ögonblick och därmed lurade våra backar. Västerviks kvittering i spel fem mot tre var inte mycket att säga om, det heller. 

Men det är detta med spelet fem mot fem. Idag provades nya formationer, igen. Utfallet blev magert, anser jag. Mikael Frycklund tycks i dagsläget vara enda forward med förmåga att hålla puck i anfallszon. I övrigt är det mycket "sprätta iväg längs sarger" och hoppas på det bästa. Här finns en enorm förbättringspotential. 

Med denna viktiga bortaseger har vi nu hela nio(9) poäng ned till Västervik som ligger på trettonde plats. Med andra ord var denna seger mer värd än just tre poäng. Man kan nog kalla den en "sexpoängsmatch". Istället för ett Västervik på 19 poäng och vi kvar på 22 har vi nu 25 och Västervik 16. Därav uttrycket "sexpoängsmatch" antar jag..

Tänka sig att Tingsryd som såg så bra ut under försäsongen nu ligger och skvalpar i botten av tabellen. Det hade i alla fall inte jag väntat mig. Ett tidigt tränarbyte tycks inte heller ha påverkat nämnvärt. 

Lite kuriosa. Läser med viss förnöjelse på både Leksand och AIK:s forum efter varje spelomgång. Speciellt AIK:are tycks oerhört missnöjda med det mesta. Allra mest med tränare Mitell. AIK som fram till nu endast förlorat en(!) match samt delar förstaplatsen med Oskarshamn. Visserligen har spelet svajat i många matcher men för sjuttons gubbar. Jag hade alla dagar i veckan accepterat lite svajigt spel om det räckt till delad serieledning. För övrigt är det inte nu man ska vara bäst. Det är sedan gammalt. Jag tror faktiskt AIK blir det lag som kan hota om en plats i SHL till våren. Deras trupp går inte av för hackor. Många individuellt skickliga spelare som alla har en växel till, när det behövs. Akilleshälen för AIK i dagsläget är nog målvaktsspelet. Två bra målvakter men ingen har spelat riktigt bra!

När det gäller Oskarshamn blir det sannolikt lite som "vanligt". Spelar bra ishockey men kroknar när det drar ihop sig till allvar. Lite som oss själva. Sämst när det gäller. Tja, undantaget då förra säsongen, förstås!

Modo i nästa omgång blir en bra värdemätare. Ett lag som började säsongen rätt storstilat men som nu fått massor av grus i maskineriet. Idag förlust på straffar mot BIK Karlskoga på hemmais. Tydligen radade Modo upp chanser men brände allt under ordinarie tid. En viss Henrik Lundberg i BIK:s kasse storspelade och gav laget chansen till poäng. Bra målvakter är rätt viktigt i ishockey, minst sagt. 

I vårt bortamöte med Modo gjorde vi, med mina mått mätt, vår hittills bästa bortamatch för säsongen. Då rämnade vår defensiv några minuter under andra perioden och Modo kunde sedan hålla undan till en uddamålsseger. Vår fram till dess fenomenalt spelande unge målvakt, Ersson, visade sig plötsligt mänsklig och släppte in några enkla mål. Oavsett detta, och att det sedan blev förlust, var jag personligen väldigt nöjd över lagets insats. Det såg helt enkelt förbaskat bra ut! Matchen borta mot Leksand var även den oerhört väl genomförd. Där lyckades vi dock stjäla med oss en poäng hem efter förlust i sudden.

Nu var det dock ett tag sedan vårt kära Gulsvart visade upp samma fart och frenesi som i bortamatcherna mot Modo och Leksand. Kanske är det så enkelt att våra motståndare scoutat oss bättre och därmed hittat vägar att stänga vårt offensiva spel. Vad vet jag? 

En sak kan jag i alla fall slå fast. Vi har fått stopp på blödningen bakåt. Vi släpper inte in många mål. Det är förbaskat bra. Under de senaste fem omgångarna har vi bara släppt in två(2) mål per match. Det är bra. Tyvärr har vi under samma tid endast orkat göra tretton(13) mål varav två i tom kasse. Man kan med andra ord säga att det är ett målsnålt gäng vi följer just nu. 

Bloggen summerar:
- Defensiven och målvaktsspelet känns stabilt ++++
- Powerplay är klart godkänt +++++
- Boxplay är helt okey ++++
- Spelet fem mot fem är - prutt ++
- Målfabrikationen är - prutt ++

Tack för ordet...









6 november 2018

Neslig förlust i liten lada..

Pantern - Västerås 2-1
Inte helt oväntat blev Pantern för svåra i gårdagens match i Rosenlund. Förlusten berodde dock mer på vår inkompetens än Panterns potens. De förvaltade två av sin målchanser. Det gjorde inte vi. Matchens karaktär påminde i mina ögon väldigt mycket med den tidigare insatsen mot Tingsryd. Inte mycket till skönspel men desto mer av kämpa, bök, och stök. Mycket spel som förlades kring sarger samt nere i sarghörn. Låst och krampaktigt långa stunder. Från båda lagen. Utöver det två målvakter som spelade bra och tog de flesta(få) avsluten utan större besvär. Kort sagt en ganska typisk höstmatch i HockeyAllsvenskan. Flärdfritt. 

Har läst på forum där det framförts synpunkter på Dahlboms agerande vid Panterns mål fram till 2-1. Det mål som sedermera visade sig bli vinstmålet. Ett friläge från mittzonen som förvaltades på bästa sätt av Panterns Oscar Eklind. Personligen riktar jag istället kritik mot det pucktapp(Benker) som skedde i Panterns anfallszon samt det aningen märkliga agerandet av vår backrese Morgan Hassel. Två svaga aktioner som kulminerade i att Dahlbom tvingades kapitulera. Eklind fick fri väg att åka in framför Dahlbom, göra en lång dragning, och elegant lägga in trissan. Visst, man kan skylla på Dahlbom. Som målvakt bör han ta varje avslut oavsett hur de tillkommer. Det vore finemang. Men, jag anser att i rättvisans namn bör man adressera skulden(!) till rätt fötter. 

Med Mikael Frycklund borta(skadad) framgår det rätt tydligt att vår forwardsuppsättning är av typen rätt ordinär. Duktiga hockeyspelare men utan förmåga att vända, vrida, och hitta den lite svårare lösningen.  Det blir stundtals rätt mycket mellanmjölk och förutsägbart. När spelarna dessutom inte upplevs ha den rätta energin(!) så känns det offensiva spelet aningen slätstruket.  Alla behöver vi en 'Conny Strömberg' som kan bryta mönster och öppna upp det tätaste försvar. I avsaknad av detta krävs något annat. Fart, energi, jävlars anamma, och en vilja att gå in i situationer med frisk humör och mod i barm. Pang på rödbetan, typ!

Precis som andra noterat upplever jag att vårt lag är oerhört beroende av energi. Fart under fötterna. När alla spelare, samtidigt, lyckas hålla uppe intensiteten är vi ett riktigt jobbigt lag att möta. Då kompenserar vi brister i teknik och briljans. När inte farten och energin finns på alla händer och fötter blir vi mer sårbara. Utöver detta är vi även lite för harmlösa när det gäller avslut. Alldeles för mycket knallpulver istället för bomber och granater. Nåja, Bergman och Zetterberg och visat några gånger att de har torrt krut i bössan men fler spelare behöver ladda sina bössor med annat än blött krut. 

Glädjande är att vi fortsatt gör mål i powerplay. Även vårt boxplay håller hygglig klass. Värre är, som andra påpekat, vårt spel i fem mot fem. Matchen mot Tingsryd vanns mycket tack vara dessa specialdiscipliner. Matchen mot Pantern kunde ha vunnits genom de möjligheter vi fick i powerplay men denna gång var vi inte riktigt på tå. Tog inte chanser när de gavs.

Efter sexton spelade omgångar kan jag nu våga mig på att reflektera över hur spelare levererat i relation till ställda förväntningar. Här kommer min subjektiva uppfattning över hur spelare levererat fram till nu:

Över förväntan: (spelare som visat lite extra på isen)
Samuel Ersson - Wow, vilken debutsäsong i seniorhockeyn!
Morgan Hassel - Betydligt stabilare, rejälare, än i Ettan.
Kenny Källström - Kom in i spel utan försäsongsmatcher och bara ägde!
Alexander Lindelöf - Ett frågetecken inför säsong som blivit ett utropstecken!
Acke Ringström - Spelar enkelt och rejält. Inget tjafs.
Mikael Frycklund - Precis den offensiva spelarkraft vi visste fanns!
Lukas Zetterberg - Betydligt mer delaktig i spelet än tidigare och vilket skott!
Kalle Östman - Från Borlänge till Västervik. Från Västervik till Västerås. Ett riktigt fynd!

Som förväntat: (spelare som levererar på en bra nivå)
Jimmy Jansson - Fortsätter spela lika stabilt som någonsin tidigare.
Jonas Liwing - Är precis så skicklig som förväntat. Gör sällan misstag.
Jesper Appel - Blandar och ger. Stundtals närmast briljant varvat med mindre misstag.
Jesper Johansson - En otroligt nyttig spelare som gör vad han kan i varje byte.
William Wikman - Frenesi och fart men ännu inte så många poäng.
Marcus Bergman - Gör mål, fina avslut, man behöver få mer understöd för sitt kontringsspel.
Anton Eriksson - Fick stå åt sidan, extraspelare, men tagit chansen när istid bjudits.
Jesper Cederberg - Gör sitt jobb i det tysta både offensivt och defensivt.


Sämre än förväntat: (spelare som jag förväntade mig v)
Marcus Dahlbom - Har inte alls visat upp ett målvaktsspel i paritet med det som bar oss till uppflyttning.
Alexander Younan - Förväntades vara en ledande back. Inte alls kommit upp i nivå med kravbild.
Fredrik Hetta - Tydligen dragits med efterhängsen infektion(!) som påverkat.
Johan Skinnars - Behöver visa mer.
Sebastian Benker - Åker, åker, åker, men det händer förtvivlat lite!
Isak Skedung - Glimtvis hyggliga insatser på isen men ännu rätt anonym i spelet.
Mattias Beck - Den enskilt största besvikelsen så här långt.


Det om detta!

4 november 2018

Dubbla stolar och mycket hockey..

Västerås - Tingsryd 4-2
Senaste vinsten hemma mot Tingsryd var välbehövlig. För att överleva första säsongen i Hockeyallsvenskan som nykomling gäller att vinna rätt matcher. Segern mot TAIF var precis en sådan seger. Ibland funderar jag över om vi supportrar glömmer just det faktum att vi är en nykomling. Visserligen en nykomling med relativt goda förutsättningar till överlevnad men likt förbaskat nykomling. Förväntningarna på laget är inte alltid i paritet med lagets förmåga. Utifrån detta enkla faktum är jag själv oerhört nöjd med de poäng laget spelat in fram till nu. 

Matchen mot Tingsryd var precis så jobbig som förväntat. Ett Tingsryd i desperat behov av poäng kämpade för sin framtida överlevnad. Något som satte spår i spelet på isen. Det blev helt enkelt mer kämpade, från båda lagen, än det blev spel. Två lag som ville ha tre poäng och sedan fick det se ut som det ville spelmässigt. På något sätt tycker jag matchen visade att vårt Gulsvart har förmåga att vinna matcher på flera sätt. En stunden genom flyktigt, lättfotat, och rörligt anfallsspel för att nästa gång ta poäng genom en ren vilje och kämpainsats. Det är inte fy skam. Det visar på god moral. 

Angående detta med dubbla stolar handlar det givetvis om mitt uppdrag som lagledare för J18 Ungdom. Det blir mycket springande i ABB Arenas korridorer varje vecka. Stort fokus ligger på att fullgöra de åtaganden som detta uppdrag kräver. Roligt, intressant, och tankeväckande. Å ena sidan få inblick i ungdomsverksamheten, vara en del av denna, samtidigt som jag som supporter med oförminskat intresse följer A-lagets framfart. Förståelsen för verksamheten, föreningens hela uppdrag, från knatte till A-lag har ökat i kvadrat. A-laget är bara en liten del av föreningens verksamhet. Toppen av isberget. Det som syns medialt. Alla de hundratals(!) personer som på olika sätt arbetar ideellt inom föreningen är de som bär föreningen, gemensamt. Allt från föräldrar som står i kiosker, sitter i sekretariat, skjutsar barn, hjälper till som materialare, lagledare, tränare, allt från knatteskola upp till våra elitlag på ungdomssidan. Det är de som förkroppsligar föreningen. Det är de som ÄR föreningen. 

VD fick sparken
En snackis den senaste tiden är givetvis att Mats Brokvist fick lämna sitt uppdrag. Med omedelbar verkan. Ett besked som överraskade oss alla, törs jag påstå. Inte ens jag, med väldigt goda kontakter inom föreningen, hade hört minsta knyst i ärendet. Imponerade på sitt sätt. Imponerande att styrelsen lyckades hemlighålla sina tankar fram till beslut utan läckage. Inte alldeles lätt i tider då information lätt får fötter, vingar, och flyger ut på social plattformar snabbare än man hinner säga bu!

Vad kan då föranlett detta drastiska beslut? Mats som plockades in för att styra upp och ställa till rätta. Utifrån sett lyckades han alldeles förträffligt med sitt uppdrag. Föreningen tog sig igenom nesan med nedflyttning på ett alldeles förträffligt sätt. Den öppenhet som efterfrågats av supportrar blev verklighet. Vi som följde laget på nära håll upplevde verkligen den familjära känslan. Sportsligt blev det succé med återkomst till Hockeyallsvenskan. Med detta i åtanke kan det givetvis tyckas märkligt att styrelsen nu valt att entlediga Mats från sitt uppdrag. Samtidigt ska vi ha i åtanke att ingen är större än föreningen. Inte ens en VD! Jag själv har mycket stort förtroende för sittande styrelse i föreningen och utifrån det anser jag att de handlat korrekt. Det ligger i styrelsens uppdrag att alltid sörja för föreningens bästa. Sedan må en VD vara hur populär som helst...

Spelare som inte presterar
Tillbaka till det rent sportsliga. A-laget. Det muttras en del från läktarhåll angående några spelares prestationer. Eller avsaknad av prestation. Exempel på detta är Mattias Beck. Den drummeln. Sist in i laget tillsammans med Sebastian Benker. Två spelare med spetsegenskaper. Beck i form av sin enorma rutin från tidigare spel i HockeyAllsvenskan. Benker i kraft av sina fina säsong med Troja/Ljungby. Två spelare som skulle göra avtryck. Vad jag förstår byttes/valdes Oskar Pettersson bort i sista ögonblicket mot just Mattias Beck. Bytt är bytt, typ, och här är vi nu. Oskar Pettersson lirar istället med Linden i division två! Med facit i hand kan man nog påstå att det bytet inte blev riktigt som man önskat. Herr Beck har inte levererat. Herr Beck måste skärpa till sig. Herr Beck behöver komma upp till den nivå han tidigare visat i spel med exempelvis AIK, Mora och Södertälje. Då var Beck riktigt riktigt bra. Nu är han mer gammal än bra, kan man säga! Men än finns tid till bot och bättring. Trots allt kommer han från en ganska svag liga i Tyskland och omställningen kanske blev större än tänkt. Med detta sagt lämnar jag detta...


Dahlbom
Det är bekymmersamt att vår gemytlige och storvuxne värmlänning inte får istid. Visst är det så att "bäst för dagen" ska gälla. Ersson har varit riktigt duktig. Inte tu tal om det. Men man undrar ju! Kommer man lyckas få igång Dahlbom innan Ersson behöver lite vila. Förstå, o hemska tanke, om Ersson plötsligt drar sönder en ljumske? Eller bara får en dipp rent formmässigt. Då står vi där med skägget i ishinken. Jag litar fullt ut på hur våra tränare matchar Ersson. Men frågan kvarstår. Kommer vi klara oss med en målvakt säsongen igenom?

Själv minns jag en match hemma mot Bofors för två(!) säsonger sedan. En tuff och roligt match. Jonas Fransson blev pååkt av Boforsspelare(Högren) och tvingades bryta en bit in i andra perioden. In kom en ranglig värmlänning och spelade fantastiskt bra. Gjorde några riktigt spektakulära räddningar och bidrog starkt till att vi kunde vinna matchen. Efter det fick Dahlbom chansen ytterligare några matcher och gjorde detta förbaskat bra. Med detta sagt så menar jag att Dahlbom kan rädda puckar...


Rosengård ishall

Pantern
Nästa uppgift för laget, innan ett längre uppehåll, blir Pantern på bortais. En match av samma dignitet som senast mot Tingsryd. Här gäller att norpa poäng mot ett lag som sannolikt kommer kämpa med oss om att undvika de nedersta(!) platserna i serien. Ett Pantern som man aldrig riktigt blir klok på. Ett lag som kan vinna mot alla likväl som förlora mot vem som helst. En match som kommer spelas i Rosengård. En hall med publikkapacitet på ett hundratal åskådare. Lite som att spela i vår egen Mimerhall på Rocklundaområdet! 


Tack för ordet..