19 november 2017

Andreas eller Jimmie!? Vem är "bäst"? En skakig jämförelse...

Bild på Jimmie från filmen "Inside VIK" producerad av Kevin Johansson för Hockeypuls



Dagens inlägg är ett försök att jämföra. Det kan falla platt men jag gör ett försök. Jag har inte generat mig förr när det gällt att skriva om det mesta. Inte alltid det bästa. Hur har jag då tänkt? I vanligt ordning inte speciellt mycket. Det var bara en tanke som dök upp. Till viss del påhejad av kommentarer jag hört av andra supportrar. Då dessa dragit upp gamla spelares prestationer och jämfört med dagens. Vem var bäst? Så, någonstans där tänkte jag spinna vidare. Och, ja, det är inte helt enkelt att jämföra spelare mot spelare speciellt då vi nu halkat ned en division. Men, nog svamlat, nu kör jag!

Andreas Lindh mot Jimmie Jansson - vem är bäst?

Andreas Lindh
- Kom tillbaka till moderklubben, från Hammarby, säsongen 2003-04. Spelade elva raka säsonger innan han tackade för sig säsongen 2013-14. Avslutade karriären med några matcher i Hallstahammar och bidrog till att de avancerade till division två. Spelade i Elitserien med både Västerås och Södertälje. 

Jimmie Jansson
- Kom till oss, från Kallinge/Ronneby IF, säsongen 2016-17 . Ett oprövat kort men med rykte om sig att vara lite av en friskus och offensivt lagd. Samlade ihop 25 poäng på 35 matcher i Kallinge varav åtta mål. 

Här nedan kommer nu ett antal kriterier som ska visa vem av dessa herrar som är bäst ur mitt mycket subjektiva perspektiv:

Fysik:
Jimmie
Längd: 187
Vikt: 82

Andreas: 
Längd: 186
Vikt: 93
Ronden vinns av Andreas 
--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan
Jimmie:0.24
Andreas: 0.19

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:
Jimmie: 0.67
Andreas: 0.18

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Bäst plus/minus en säsong
Jimmie: + 15 säsongen  2013-14 HV71 J20 
Andreas: + 23 säsongen 2008-09 i Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns av Andreas
--------------

Kan vi redan här skönja något som skiljer? Min reflektion är att Andreas framträder mer som en utpräglad defensiv back medan Jimmie är mer offensiv. Men, vi går vidare..


Mest utvisningsminuter en säsong
Jimmie: 50 säsongen 2010-11 Hudiksvall J18
Andreas: 144 säsongen 2003-04 Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns överlägset av Andreas!
--------------

Men hallå, kanske någon tycker nu. Hur kan man vinna då man drar på sig en massa utvisningar. Det är ju inte bra för laget! Lugn nu, säger jag. Det är jag som bestämmer reglerna.

Minst utvisningsminuter en säsong som senior:
Jimmie: 10 säsongen 2014-15
Andreas: 30 säsongen  2010-11
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Skridskoåkning:
Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas: +++ av fem möjliga
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Teknik puck/klubba
Jimmie:+++ av fem möjliga
Andreas: +  av fem möjliga

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Förstapass ur egen zon:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: + av fem möjliga
Ronden vinns av Jimmie
--------------

Rensa bort runt eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Jävligt elak mot alla motståndare nära eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Tacklingar:
Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas:+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Överfall:
Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas
--------------

Skott/slagskott
Jimmie: +++
Andreas:+++

Ronden bedöms som oavgjord
--------------

Kultstatus:
Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga
Ronden vinns av Andreas
--------------

Pådrivare i laget:
Jimmie: +++++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden bedöms som oavgjord
--------------


Så, det var lite olika kriterier som jag nu kommer använda för att summera det hela. I mångt och mycket tycker jag att Jimmie Jansson påminner väldigt mycket om Andreas Lindh i sitt spel. Jag skulle vilja påstå att Jimmie är en "Andreas light", på något sätt. Samma frejdiga, friska, tag ute på isen men utan riktigt samma övertoner. Precis som Andreas gjorde förr kan Jimmie göra nu. Det vill säga, jaga iväg som en skenade älg över isen för att "proppa" en motståndare. Men det blir inte lika våldsamt efterspel med matchstraff och avstängning som följd. Nu vill jag inte påstå att detta var Andreas signum, att spela fult och vårdslöst, men då och då hemföll han till detta. Inget av detta har jag ännu sett hos Jimmie, men osvuret är bäst.


Jag minns några händelser som visar hur Andreas kunde spela då han klev utanför regelboken, och det med råge. 

- Hemma mot Rögle. Kenny Jönsson tar pucken bakom eget mål. Börjar åka mot sarghörnet för att ta fart upp mot mittzon. Andreas ser detta och tänker att "nu jävlars ska han få åka", och tar fart ned mot samma sarghörn från sin position vid offensiv blå. Vi är många som ser vart det är på väg att barka och "hela hallen" håller andan, känns det som. Två expresslok som är på väg att mötas. Den rutinerade Jönsson ser dock att Andreas är i antågande, i ögonvrån, och lyckas med minsta möjliga marginal vrida sig undan när det andra loket, Andreas, kommer farande. Andreas rammar sarg och plexi så det hörs till Sala, domaren sväljer pipan, publiken står tyst, och Kenny åker iväg, oskadd! Det hela slutar med att Andreas utvisas för boarding trots att han nästan enbart träffade sargen, av en märkbart tagen domare. 

- Hemma mot Mora i en kvalseriematch. Vi leder med 2-1. Mora kommer från Elitserien och ska rädda sig kvar. Då, i andra perioden, hamnar Andreas i dispyt med motståndare. Spelet avstannar. Allt tycks vara över. Då händer det. Andreas "skallar" sin motståndare och får fem minuter i syndabåset. Mora stänker in tre(3) mål och vinner slutligen matchen!

- Säsongens första match. Vi möter Timrå. Första bytet(!) för Andreas. Han skrinnar upp från egen zon(!) och ska stoppa/pincha ett uppspel vid motståndarnas egen blå. Kommer alldeles fel in i situationen med hög fart. Träffar Timråspelare på hakan med armbåge. Det blir "God natt" för Timråspelaren. Det blir "Hej då" för Andreas som belönas med matchstraff och avstängning. 

Andreas var som allra bäst när han spelade precis på "gränsen". Då var han briljant i sitt defensiva arbete. Han satte formligen skräck i alla forwards som kom in på hans domän. Han var ett fysiskt praktexemplar och tycktes rå på allt och alla. Vi minns även hur vi upplevde att Andreas tappade sitt spel när han utsågs till "C" säsongen  2009-10. Att snacka med domare var inte riktigt hans grej :)

---------------

Jimmie då? Som jag redan skrivit ser jag många likheter mellan Jimmie och Andreas. Men vem vann då? 

Om man summerar alla kriterier:
Jimmie: 6 vunna
Andreas: 8 vunna
Oavgjorda: 2


Vem som vann vete sjuttons då mina kriterier är lite svårbegripliga. Men låt mig säga så här:
- Andreas var en elak, tuff, defensiv back som helst inte skulle hantera puck. 
- Jimmie är en friskus som inte räds att sätta emot när det behövs, men, kan även hantera puck och klubba i egen zon utan att vi på läktaren får andnöd. 

I den bästa av världar skulle vi haft en Andreas och Jimmie i samma backpar. Det hade varit närmast optimalt. Den Onde och den Gode. Knoll och Tott. Ler och långhalm. Helan och Halvan, osv. 

Som ni märker är jag ytterst ambivalent och kan inte bestämma mig. Jag misstänker att Jimmie kan bli en ny Andreas Lindh, nå samma status, utan att för den skull behöva sitta allt för många minuter i utvisningsbåset(ett eller annat matchstraff får dock ses som meriterande). Vill man nå kultstatus får man offra sig lite.

Kort sagt, jag gillar Jimmie, både som person och spelare, och ser i honom en spelare som i allra högsta grad kommer bidra till vår föreningens sportsliga framgång. Den som är av annan uppfattning får stå för det men har naturligtvis alldeles käpprätt fel!

(För övrigt vill jag bara påpeka att Andreas Lindh borde fått extrapoäng för den fula cykel han använde till resor fram och tillbaka till träningarna)

Tack för besöket...

18 november 2017

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2
Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1
Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1
Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2
I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

17 november 2017

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?


Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:
Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!


15 november 2017

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....



"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!


Borlänge - Västerås 1-4
Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3
16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)
Västerås - Köping 4-1
47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)
Borlänge - Västerås 1-4
11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)
37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)


Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 
4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 
- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 
- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!


10 november 2017

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!


Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...