10 december 2016

1-3-1, eller, vi vickar på rumpan-spel!

1-3-1



Över tid denna säsong har jag försökt förstå mig på vilken spelmodell som våra nuvarande tränare eftersträvar. Redan när C Olsson tillträdde hörde jag från olika håll att han var en tränare med "försiktighet" som ledstjärna. Tanken är att ett väl sammanhållet lag ute på isen skapar möjligheter. Ett lag som backar av, täcker isytor, slösar inte energi när motståndare har puck. Det är när man vinner puck som påslaget ska komma. Då kör man. Full fart. 

Tanken är nog god men genomförandet svårare. Min upplevelse är att våra motståndare ständigt har mer fart under rören. Även då de tappar puck hinner de väldigt enkelt ställa om till försvar. Anledningen är enkel. De tar med sig farten från offensiven till det defensiva arbetet. 

När vi väl vinner puck startar vi från närmast stillastående. Det förstår vem som helst att det inte är optimalt. Hur ofta tvingas inte vi anfalla mot samlat försvar? Min upplevelse är att vi i nio fall av tio möter ett väl samlat försvar när vi väl fått ordning på puck och klubba för egen offensiv. 

Vi är med andra ord ett lag som inte sätter press, någonstans, ute på isen. Jo, fel av mig. När vi väl får panik och matchen är på väg att rinna oss ur händerna, då börjar vi spela med mer fart och mer presspel. Det intressanta är att då, och först då, börjar vi ta oss in i matcherna! 

Ett vanligt scenario denna säsong:
- Matchen startar. Vi åker runt och tar det lite lugnt. Spelar avvaktande. Kollar in lite hur våra motståndare spelar. Känner av läget. Plötsligt ligger vi under med 0-1 eller 0-2. Nu blir goda råd dyra. Vad göra? Jo, tycks spelarna tänka, vi skiter i taktiken och bara kör! Och se på fan! Vi kan spela offensiv hockey och skapa rejält tryck. Vi kan skapa chanser, vi kan göra mål!

Naturligtvis kan jag ha helt fel i mina tankebanor men jag redovisar bara hur jag upplever det. Utifrån dessa mina tankar kommer som ett brev på posten en liten reflektion: 
- Har C Olsson en plan B

Vad jag menar är helt enkelt om C Olsson envist vill hålla fast vid sin spelmodell, eller, om han i det läge laget befinner sig har förmågan att sadla om. Är han principfast, tjurig, introvert och håller fast vid sin egen förträfflighet, eller, kan han ödmjukt ta till sig intryck och tankar från sin omgivning? Är han beredd att lyssna på goda råd, helt enkelt? Råd som kan komma från spelare i truppen. Eller från våra sportchefer. Tja, inte vet jag!

En sak vet jag med bestämdhet: - Efter 26 omgångar har inte C Olsson bevisat sin förträfflighet med hänvisning till lagets tabellplacering.

Lägg väl märke till att jag i detta inlägg inte kommer med ursäkter om att "vi har haft många skador" etc. Det är något som alla lag drabbas av, hela tiden!












Stå upp för varandra, för i helvetet!

Björklöven - Västerås 5-4
Ja, vi förlorade igen. Ja, vi gjorde en härlig uppryckning. Ja, vi hade chans till poäng trots urusel start. Ja, domaren var inte på vår sida denna gång. Men allt detta tycker jag är irrelevant i denna nattens timma. Det som är relevant är en iakttagelse jag gjort denna säsong. En iakttagelse som förstärks i och med en händelse i matchen mot Björklöven. Men vi tar det i tur och ordning.


Omgång 15
Match i ABB Arena mot BIK Karlskoga. Fredrik Höggren gör in inbrytning mot mål där han kör över, och skadar, Henrik Lundberg. Efter matchen meddelas att Lundberg blir borta en längre tid. 

Omgång 25
Match i ABB Arena mot SSK. I sudden blir Simon Karlsson fult tacklad av SSK:s Anton Holm. Samme spelare, Anton Holm, kör lite senare över vår målvakt Henrik Lundberg. I båda fallen resulterar detta i skador som innebär att både Simon och Henrik är borta från spel. 

Omgång 26
Match borta mot Björklöven. Johan Jonsson åker på en ful tackling av Björklövens Mattias Granlund. Johan blir liggande på isen och kan först efter några minuter resa sig och ta sig till båset. Kommer inte tillbaka i spel under matchen. 

Vad har ovan nämnde incidenter för gemensam nämnare? Jo, den flathet som övriga spelare på isen visat upp. Är det något fel på folk nu för tiden? Känner man ingen empati med den lagkamrat som blivit pååkt, överkörd, söndertacklad? Inte vid något av ovan nämnda tillfällen har jag sett att laget, de övriga spelarna på isen, visat det rätta engagemanget när egen spelare farit illa ute på isen. Istället har övriga spelare mest agerat fågelholkar. Vad är det för jävla ordning? Nu senast, när Jonsson blev pååkt bakom målet, hände precis samma sak. Inte en synlig reaktion från övriga spelare som visade att de brydde sig! Man tar sig för pannan! Ska det vara på det viset?

Vad är det då jag vill se? Vad är det många med mig vill se? Jo, vi vill se att spelarna ställer upp för varandra. På alla sätt. Att man tydligt markerar att man inte accepterar när en kompis blir pååkt eller skadad. Jag vill helt enkelt se mer glöd, ilska, frustration. Jag kan till och med acceptera att man delar ut en och annan snyting för att markera sitt ogillande. Att man tar en utvisning för den goda sakens skull. Kanske till och med ett matchstraff om det är av nöden tvunget.

Jag inbillar mig nämligen att ett lag, ett kollektiv, där spelarna känner att alla står upp för varandra, i vått och torrt, oavsett vad som händer och sker, på sikt blir ett mycket starkare kollektiv. Kortsiktigt kan det kosta på att stå upp för en kompis men långsiktigt lär sig våra motståndare att det kommer göra ont att göra fel. 

Är det möjligen så illa att det just nu inte finns någon lagkänsla att tala om? Att spelarna för tillfället inte känner något större engagemang för sin uppgift? Att de är lite less på allt? Att de helt enkelt skiter i det mesta? Att de gör sitt jobb bara för att de måste? Inte vet jag. Det jag vet är att det ser jävligt illa ut då man lämnar en kompis i sticket. Som idag. Att se Johan Jonsson ligga närmast livlös på isen utan att övriga spelare reagerade nämnvärt mot den som åsamkat Johans belägenhet gjorde mig fullkomligt bestört, ja rent av rasande! 

För oss supportrar är det livsviktigt att alla spelare i laget sänder ut rätt signaler. Att de visar sin passion för uppgiften, för laget, för föreningen. En sådan signal är att man aldrig låter en kompis fara illa ute på isen utan någon form av repressalier. Nån jävla ordning måste det vara, helt enkelt!

Nästa gång en av våra spelare blir överkörd, pååkt, skadad, vill jag se hela båset tömmas. Jag vill se hela  laget storma in på isen för att ta fatt i och läxa upp den skyldige. Det må strida mot gängse regler men skit samma. Jag, och många med mig, skulle då verkligen känna att rätt signaler sändes ut. "En för alla, alla för en", "rör inte min kompis", och så vidare.



Det om detta!













8 december 2016

Förlust mot SSK!



Västerås - SSK 1-2
Man vet inte riktigt vad man ska säga, skriva, eller tänka, efter matchen mot SSK. Det känns en aning modlöst. Hör möter vi ett lag som spelmässigt uppträder som ett riktigt bottenlag. Vi för matchen i långa perioder. Vi dominerar avsluten. Vi skapar den ena maffiga målchansen efter den andra. Men ingenting får vi med oss. SSK tycks mest nöjda med att överleva ute på isen. Att ta sig till och från avbytarbåset med hedern i behåll. Endast ett fåtal gånger fram till mitten av den tredje perioden lyckas SSK vaska fram någon målchans av större dignitet. Detta trots att vi själva drar på oss en mängd utvisningar. 

Känslan infann sig rätt snart att detta kommer barka åt helvetet. Kunde man inte få in trissan trots sju-åtta frilägen, ja då är det inte lätt att vinna någon match. 

När vi så äntligen, efter en kavalkad av missade målchanser, lyckas göra 1-0 via ett powerplay, ja då tänds hoppets lampa. När målet dessutom faller sent in i den tredje perioden känns det som att vi till slut ska kunna vinna en match på hemmaplan, igen. Det var liksom länge sedan sist.

Men då står vi för den stora genomklappningen? Istället för energi av vårt ledningsmål tycks hela laget drabbas av ett kollektivt stillestånd. Anledningen till detta är att SSK plötsligt börjar anfalla. De sätter full fart framåt. De kastar helt enkelt av sig livbälten och flytvästar och bara kör. Detta överrumplar tydligen oss fullständigt. Det kom tydligen som en överraskning att SSK faktiskt kunde spela offensivt. SSK radar upp chanser och är flera gånger om nära att kvittera. En kvittering som till slut kommer, helt logiskt, då SSK chansar med spel sex mot fem. 

Vi lyckades alltså dominera matchen ganska ordentligt i 52 minuter mot ett väldigt blekt SSK som släppte till den ena målchansen efter den andra. Fram till vårt ledningsmål hade SSK endast fått iväg två(2) avslut mot vårt eget mål i den tredje perioden. Två avslut! Efter vårt ledningsmål var det SSK som vann skotten med 8 mot 3 de sista sju minuterna av perioden. Snacka om scenförändring! 

Naturligtvis fanns det inte i spelarnas värld att vi skulle bli så oerhört passiva efter vårt ledningsmål. De ville nog annat. Men si så blev det inte. Och varför det blev som det blev istället för att det blev som man tänk det skulle bli, det vet nog ingen. 

- Att vi dessutom brände ett gyllne läge i sudden att avgöra till vår fördel, då vi fick spela powerplay, blev mest en naturlig följd av lagets tillfälliga förlamning. 

- Att vi sedan förlorade på straffar var så självklart att det var givet.

- Är det inte märkligt så det kan bli? 

- På de två senaste hemmamatcherna har vi gjort, hm, ett(1) mål!


Det känns ruttet att vi inte kunde vinna mot SSK. Anledningen är enkel. Vi var det bättre laget långa stunder men kunde inte förvalta vårt pund. Det är direkt illavarslande. Kan vi inte vinna mot ett lag som släpper till högoktaniga målchanser i parti och minut, hur i hela friden ska vi då lyckas mot bättre lag som inte bjuder på samma dukade bord?

Var är målskyttarna? Några av de avslut som togs i avgörande lägen var direkt dåliga. Närmast patetiskt usla. En sak om man tvingar målvakten att sträcka ut i sin fulla längd för att avvärja. En annan om man prickskjuter mitt i magen på densamme! Det kändes som om SSK kunde ställt in en kebab-kartong i målet. Våra avslut hade troligen stött på patrull även då.

Viss spelarkritik ämnar jag även framföra. Gäller en spelare. Ett mysterium till spelare. Jag pratar nu om Niklas Lihagen. Vad är det som händer? Mår inte karln bra? Är han inte fullt fysiskt kurant? En försäsong och inledningen av seriespelet där han var närmast dominant på isen. Vår bäste forward. Nu endast en blek skugga. 

Efterdyningar av matchen blev inte bättre av skaderapporter om Simon Karlsson och Henrik Lundberg. Simon fick sig en tryckare i ett sarghörn under sudden och blev liggande länge innan han tog sig av isen. Henrik Lundberg blev pååkt av Anton Holm och befaras fått en hjärnskakning, Om så är fallet blir han borta från spel ett bra tag. Samme Anton Holm som tacklade Simon Karlsson. Anton Holm som tidigare spelat i BIK Karlskoga. Samme Anton Holm som skickade in både kvitteringen till 1-1 samt satte avgörande målet i straffläggningen. Mycket Anton Holm blev det. 


















4 december 2016

Så här tycker folket, om läget i laget...



Det är alltid intressant att stämma av. Vad tycker andra? Har de samma syn som jag själv? Ser vi lösningar på samma sätt? Upplever vi problemen olika? Har vi en samsyn när det gäller hur laget ska ta sig ur det prekära läge som råder? 

Som synes visar min lilla omröstning att meningarna går isär en aning. Det mest oroväckande är att så många som 45% anser att det behövs en rejäl remake för att få ordning på torpet. Både spets framåt, bakåt, samt tränarskifte. Framför allt framåt.  

Den spelform som klarar sig bäst från kritik blir därmed vårt defensiva spel. Trots att alla våra backar, av och till, ifrågasätts ordentligt efter var match. Henrik Lundbergs insatser, innan skada, påverkar nog en del. Innan den oturliga skadan bidrog hans spel till att laget hade chans att vinna varje match. Det som fallerade var då, tyvärr, vår offensiv.

Att så många anser att vi behöver ett skifte på tränarsidan bottnar sannolikt i det faktum att vi supportrar inte ser någon nämnvärd utveckling i lagets agerande på isen. Det ser ut lite som de gjorde under de första fem sex omgångarna. Det är fortfarande ett famlande efter kedjeformationer, backpar, och uppställningar i powerplay som ska bära frukt. Visst har skador bidragit till den klena utvecklingen men faktum kvarstår. Många spelare når ännu inte upp till en prestationsnivå som man både kan förvänta sig och kräva.

Det jag själv upplever som det stora problemet är att så många av våra etablerade spelare misslyckas att leda laget. Bland forwards har vi en handfull spelare med enorm rutin från spel i HockeyAllsvenskan. Att skuldbelägga alla unga spelare, från egna led, som nu fyller på när skador tär är inte rimligt. 

Fredrik Johansson
Eddie Davidsson
Mikael Frycklund
Christopher Fish
Stefan Gråhns
Niklas Lihagen


Av ovan nämnda spelare är det endast två som inte ligger på minus! Av våra tio främsta poänggörare är det endast två(2) som inte har minusstats!

Som en liten jämförelse kan vi titta hur det ser ut för Moras topp 10:

Naturligtvis är det enklare att vinna matcher om fler spelare gör fler mål framåt än de är inne på bakåt! Man kan även notera att vår bäste poänggörare, Christopher Fish, skulle hamna först på åttonde plats i Moras interna skytteliga. Även det säger en del.


Det ligger en hel del i kritiken mot vårt offensiva spel. Den går inte att undkomma, längre. I matchen senast mot Hästen var det väldigt tydligt. Trots att vi lyckades hålla Hästen borta från mer en en handfull farliga avslut mot eget mål mäktade vi inte med att utnyttja detta faktum. Vår egen oförmåga att skapa, samt att nyttja chanser, var helt enkelt undermålig. 


- Vad hjälper det med en bra defensiv om vår oförmåga att skapa offensivt, samt sätta våra chanser, fortsätter i samma hjulspår

Nu är ju detta med "bra defensiv" en sanning med modifikation. Vinner man inga matcher skuldbeläggs allt och alla. Att bara släppa in ett mål är inte mycket värt om man gör noll mål själva! Hur man än vrider och vänder på det återstår kalla fakta: - Vi måste bli bättre på att göra mål!


Jag frågar mig om Christer Olsson har förmågan att leda ett lag i motgång. Eller, fel formulerat. Han leder idag ett lag i motgång. Sedan den dag han klev in som ansvarig tränare har laget arbetat i rejäl uppförsbacke. Först en försäsong utan segrar. Därefter en inledning på serien med en räcka förluster. Efter det oerhört varierande insatser från match till match. Inte mycket till stabilitet, vill jag påstå.

Så frågan får omformuleras: - Är Christer Olsson rätt man att få ordning på spelet, laget, och börja vinna matcher? I ärlighetens namn har han fått rätt långt tid på sig. Om det ska till en förändring får den inte dröja. Oavsett hur den kan komma att se ut.

Som vanligt har jag inte alla kort på hand och vet inte vad spelare tycker. De kanske är nöjda med ledarskapet och känner sig fyllda av tilltro. Vad vet jag? Det enda jag vet är att vi ligger näst sist i tabellen och fortsätter att förlora matcher i allt för stor utsträckning....


Det var det...







3 december 2016

Ingen jävel ska få julskinka....

Den som inte tar avslut blir utan skinka...



Västerås - Hästen 0-2
Det är då alldeles förtvivlat vad svårt det ska vara! Här har vi nu världens chans att göra avstamp från bottenträsket, ge oss själva en framgångsknuff, något att bygga vidare på, inför nästa match, och nästa. Men vad händer? Tja, inte vet jag, men vi lämnar matchen med noll(0) gjorda mål! Detta på hemmaplan mot en bottenkonkurrent. Inte en enda liten jädrans poäng får vi med oss.

- Det är så man kan få skörbjugg för mindre!

Dagens motståndare, Vita Hästen, var inte på något sätt briljanta. I sanning var de ungefär lika usla som oss själva. Tyvärr för oss hade de en gameplan. Göra två mål, hålla nollan, och ta tre poäng. Något de lyckades förträffligt med. I allt övrigt var de oerhört beigea. Men vad hjälpte detta oss när vi själva var fullständigt inkompetenta när det väl vankades avslut. Inte bara där, för övrigt. Det var någon form av kollektiv inkontinens. 

Jag vet inte vad det beror på men det är tröstlöst tråkigt att se så många väletablerade spelare i laget få ut så oerhört lite av sitt spel, samtidigt. Är alla nedtränade? Frågan är berättigad då jag inte upplever att det finns det där rätta klippet i skridskoåkningen, närkampsspelet, avsluten. Det är helt enkelt en provkarta av sextiofyra nyanser beigt just nu. Spelarna tar i så de bli röda om kinder och blå om läppar men det hjälper föga då samspelet mellan tanke, ben, armar, puck och klubba lyser med sin frånvaro. 

- Att spelarna verkligen försöker göra sitt bästa, varje match, är min ständiga övertygelse. Men det är då eländigt lite vi får tillbaka av allt deras slit. 

Så, vari består problemet? Vi är faktisk inne i omgång tjugofyra och min subjektiva uppfattning är att det ser ut som fan. Vår tränare må hävda att "vi gör många bra saker" och att "vi lär oss varje dag". Det har han all rätt i världen att hävda. Själv stirrar jag med stel blick på vår tabellplacering. Den talar sitt språk. Den ljuger inte. Den pekar på att många saker är fel. 

- Vi är det lag, tillsammans med SSK, som gör minst antal mål!
- Vi är ett lag som släpper in för många mål!

Man behöver inte ha examen i matematik för att inse problematiken. Vi läcker för mycket bakåt och är helt uddlösa framåt. Detta trots allt snack om att "en stark defensiv ger en bra offensiv". Det är helt enkelt förbaskat svårt att vinna matcher om man gör NOLL mål! Något som inträffat ett antal gånger redan denna säsong.

En del hävdar då att, snyft snyft, vi har inga målskyttar! Sicket trams. Alla spelare på isen, utrustade med klubba, är presumtiva målskyttar. Sanningen är att man föds inte till målskytt. Man kan däremot bli målskytt om man försöker träffa mål med ett och annat avslut. Gärna under match. Med andra ord kan vem som helst bli målskytt. När som helst. I vilken match som helst. Att lämna bort avslutet till någon annan för att man själv inte är "målskytt" är ju så dumt så man kan bli steril. 

Ibland får jag just känslan av att ingen spelare i laget anser sig vara målskytt. Bättre då att passa pucken till någon annan, som inte heller tycker sig vara någon målskytt, osv osv. Men för i helskotta! Så fort man kommer in i anfallszon kan man ta avslut mot mål! Alla kan göra detta. Från alla håll och kanter! 

Nu är inte jag någon expert men om man skjuter många skott mot mål inbillar jag mig att sannolikheten är större att det blir mål än om man inte skjuter mot mål, typ!

- Att sedan många avslut effektueras i form av knallpulverskott må vara hänt!

Se där vad enkelt allt kan lösas. Mer skott mot mål. Alla kan skjuta. Sikta och skjut. Gå på retur. Grisa. Slå och böka. Pucken ska in. Lägg ned ambitionen att "lira hockey". Börja "kötta" från minut nummer ett. Bli obekväma som fan. Passa även på att ta bort det vattenkammade. Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Det är sedan gammalt!

- Den som inte tar avslut så fort chansen ges ska fan i mig inte få någon julskinka!





26 november 2016

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.


Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!


Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 


Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 


Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)


Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!