18 februari 2018

Supportrar kraftsamlar men laget lägger sig platt...

Det är med kluvna känslor jag summerar denna helg. Två matcher, två förluster. Gemensam nämnare ett Gulsvart lag som mest sett väldigt blekt ut. Beigt. Inte vad jag hade förväntat mig. Inte alls. Speciellt inte med tanke på den heroiska insats alla supportrar gjorde under veckan innan transferfönstret stängde. En kraftsamling där över 100 000 kronor samlades in till sportchefen att förstärka truppen. Förstärkningar kom men effekten av dessa uteblev, fullständigt. Istället för heroiska insatser inför sin trogna hemmapublik bjöds vi alla istället på, kanske, säsongens sämsta insats idag mot Örnsköldsvik. 

Hur kan det bli så här? Tja, den som det visste!

Naturligtvis har inte grabbarna i laget bestämt sig för att göra dåliga insatser. Inte heller har de haft för avsikt att göra sin supportrar så grymt besvikna som de nu är. Jag kan inte heller tänka mig att våra tränare haft någon dold agenda där laget fått som uppgift att spela dåligt. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Självklart ville alla inblandade gå in till helgens matcher och bjuda tillbaka. Visa sin uppskattning för det enorma stöd supportrar visat upp både under säsong samt nu med sin insamling. 

Men, agerandet väcker naturligtvis berättigade frågeställningar. Säsongen håller på att spetsas till. Det är nu det gäller. Alla tidigare insatser är glömda. Det är bara det omedelbara nuet som gäller. Vi hade chansen att säkra en andraplats, minst, genom våra två hemmamatcher under helgen. Utfallet blev istället att vi nu riskerar att falla ned till en fjärdeplats. En fjärdeplats som kommer innebära en skärseld för alla inblandade i form av utslagningsmatcher via flera playoff-omgångar. 

Är det så att vårt ledarskap inte har förmågan att hantera den situation vi nu är i. Trots allt är det en rätt ovan position för vår tränare Tomas Paananen. Hans erfarenhet av matcher med högsta dignitet är inte stor på seniornivå. Det vimlar av spelare i truppen som inte varit med och spelat på den nivå som nu förväntas. Man kan kort och gott säga att allt ställs på sin spets nu i slutfasen av säsongen. 

Ingen kan ta ifrån att laget, med sina ledare, har gjort ett gott arbete som inneburit en topplacering i Allettan. Men, vägen dit har varit kantad av viss oro. Dels skador, men, framför allt avsaknad av riktig struktur i spelet. I många matcher är det vårt målvaktsspel som räddat oss. Dahlbom har helt enkelt spelat på en riktigt hög nivå och räddat många poäng. Men, inte ens han kan stå emot det fummel som laget visat upp i egen zon under helgens matcher. Det defensiva arbetet har, minst sagt, krackelerat samtidigt som offensiven gått i stå. 

Men, det är alltid för tidigt att ge upp. En vinst i sista matchen borta på Mariestad kan vända tillbaka allt. Jag väljer att tro på det. En stabil bortamatch, tre poäng, och vi kan andas lite morgonluft igen..

Så får det bli...










Det saknas - målgester - för sjuttons!

Målgest?

Efter gårdagens förlust hemma mot Piteå slog det mig. Som ett hammarslag mot tinningen. Våra uttalade svårigheter att förpassa gummit i nät har sin givna och enkla förklaring. Den närmast totala avsaknaden av metaforiska, dynamiska, eller teatrala målgester. Hur ser det ut när någon av våra grabbar gör mål? Tja, denne åker och ställer sig i ett hörn, inväntar lagkompisarna, varefter de dunkar varandra lite lätt på axlar och huvud. Efter denna känslostorm(!) åker spelarna mot egna båset och knackar handske mot handske med hela laget. Sött och fint på sitt sätt men så himla beigt! Detta samtidigt som publiken vrålar hänfört och extatiskt! Nej, kära grabbar i Gulsvart. Detta duger inte. Inte på långa vägar. Här behövs räfts och rättarting. Ett rejält omtag. Ett nytänk. Här finns obanad terräng att utforska och bemästra. För i helvetet, kort sagt, behövs det en förändring. En förändring som jag nu kommer sätta mitt fokus på. En förändring till något mer bombastiskt, storstilat, publikfriande samt gentemot våra motståndare ytterst plågsamt och generande. 

Det pratas om att man inte ska håna sina motståndare. Visa god ton. Sportsmannaanda, som de gamla engelsmännen, typ. SKIT I DET, säger jag närmast i affekt. Skit i god ton. Vem vill ha spelare i laget som är mer angelägna om att uppträda korrekt gentemot sina motståndare istället för att ge egna supportrar och publik vad de vill ha. Hets. HETS. Hets är vad vi vill ha. Inget jävla gulli-gullande. Nej bot och bättring, om jag får be.

Till att börja med tycker jag det vore en fullständig självklarhet att våra spelare, direkt efter ett mål, åker förbi motståndarnas bås och kör en high five! Redan där skulle ribban läggas. Agendan sättas. Tydligheten klargöras. Den irritation som då skulle skapas är precis det jag efterlyser i och med detta inlägg. Perfekt, om ni frågar mig. 

Självklart ska motståndarmålvakten alltid, och direkt, få höra vilken jävla klåpare han är vid insläppt mål. Samlas hela femman i ring runt målvakten omedelbart då pucken slunkit in. Klappa honom gärna lätt hånfullt på hjälmen med klubbladen. Avsluta med att sno dennes vattenflaska som tas med till eget bås.

Se där. På kort tid har jag lyft fram några små förändringar i beteende som skulle ge oss på läktarna så mycket för pengarna! Men, låt oss gå vidare. Det som inlägget huvudsakligen var tänkt att handla om. Målgester. Men, hallå? Vad är det för fjoll? När senast såg vi en spelare i laget verkligen skrika ut sin glädje över att mål med efterföljande jitterbugg och dansanta skridskoskär? Nä, jag säger ju det. Det är för beigt! 

Jag har nämligen en teori. En teori som bestämt säger att en rejäl och gärna för motståndare förnedrande målgest, inverkar menligt på en spelares förmåga att göra mål. Så fungerar i alla fall jag. Jag menar. Har jag en möjlighet att förnedra en motståndare och visa denne min fulla ringaktning kommer jag göra allt i min makt för att nå dit. Har jag en utstuderad målgest som kommer få min motståndare att gå "bananas", då ser jag till att få använda den i just det syftet. Alltså gör jag mål. Jag stänker in en kasse för att därefter triumfatoriskt få spela ut min målgest. Få förnedra.

Varför ser vi aldrig en hockeyspelare slita av sig tröjan efter ett mål? Kan man i fotbollen kan man banne mig göra samma sak i hockey. Det handlar bara om att vilja. Slänga av sig hjälmen, då. Kan vara ett fattigmansalternativ men känns inte alls lika effektfullt. Vad jag sett finns det inget i hockeyns regelverk som skulle kunna förhindra detta. Å andra sidan. Får man en domare som hete Kukinen kan man aldrig veta säkert!

På rak arm kan jag inte komma på så många uppseendeväckande målgester inom ishockeyn. Återigen. Jämför med fotbollen. Där tycks varje spelare tränat lika intensivt på sin målgest som på vilket annat övrigt moment som helst. Kan en hockeyspelare göra/slå en volt? Tja, konståkarna kan.

Min uppmaning till alla spelare i Gulsvart är att, som hemläxa, fila på riktigt häftiga målgester. Lägg gärna in ett eller annat träningspass där endast detta moment tränas. Om så behövs kan jag, och någon fler med samma insikt, fungera som konsult i ärendet.

Avslutningsvis snappar jag upp något som skrevs under dagen på sociala mediet Twitter. Varför kan inte Dahlbom göra som handbollsmålvakterna efter en räddning? Hoppa upp i luften, sträcka ut ful-fingret, och vråla högt och extatiskt! Snacka om att det skulle påverka våra motståndare, ur vår synvinkel, väldigt positivt. Alternativet är att han, efter varje räddning, skriker: - Alla lösa går om!

Glöm nu bara inte bort att en målgest måste vara väldigt personlig och spegla den enskilde spelarens egenskaper på ett framgent och tydligt sätt. Tänker på Oscar Pettersson. Han ska absolut ha en "Flamingo" som målgest. Ni vet den där fågeln som står på ett ben den mesta tiden av sitt liv...

Nej, slut på flamset. Vi ses i ABB Arena Nord...

10 februari 2018

Norrlandsresa, serietopp, förväntningar, krav, framtid..

Norrlandsresan
Efter den fina segern hemma mot Borlänge är vi helt klart med i racet om en förstaplats i Allettan Norra. Viktiga matcher i helgen. Svårspelade Kalix och Boden står på schemat. Två lag som bevisligen passar oss illa. Precis som övriga Norrlandslag. Vi gillar inte när våra motståndare tokkör överallt på isen. Vi är inte riktigt bekväma när våra backar utsätts för intensiv och hög forcheck i alla lägen. Vi tappar ofta själva linjerna i vårt eget spel när vi  rycks med i flängandet över isen. När det går så där vansinnigt fort då tappar vi i kvalitet. Passningar sitter inte på bladet. Det offensiva spelet förfaller till att gå på kryckor. Trots farten. 

Under senare delen av höstsäsongen hittade vi balansen, avvägningarna, i spelet som gjorde oss starka. När vi mött lagen från höstens serie, Mariestad, Lindlöven, Borlänge, Skövde, då hittade vi tillbaka till vårt eget spel. Det som passar oss bäst. Vi har vunnit mot Mariestad, Lindlöven(ggr 2), Borlänge(ggr 2), Skövde(ggr 2) mycket tack vara detta. Vårt eget spel. Tryggt, stabilt, och hyggligt effektivt. 

Värre har det varit mot Boden, Kalix, Östersund, Piteå och Örnsköldsvik. Där har vi ännu inte hittat riktigt rätt. Känner oss lite osäkra. Tappar vårt eget spel i rätt stor utsträckning. Visserligen har vi vunnit mot Boden och Kalix hemma men det var med nöd och näppe. En strid in i matchminut sextio. Det är endast mot Örnsköldsvik, borta, som vi kändes rejält mycket större och starkare, men, inte ens då kunde vi stänga ned matchen ordentligt.

Nu står vi alltså här. Idag. Två matcher mot lag som vi bevisligen har svårt att hantera mycket beroende på deras höga forcheck samt i allt övrigt flängiga spelstil. Lägg därtill att vi nu har en handfull spelare, viktiga spelare, på skadelistan. Känns lagom mysigt!


Vi ligger i serietoppen!
Det som är roligt, förvånande, anmärkningsvärt, är att vi faktiskt är delad etta i serien. Trots skador på bärande spelare, trots stundtals stapplande offensivt spel, trots ett pp som inte levererar som det borde, trots att allt för få spelare bidrar med mål och poäng. Vi har, kort sagt, blandat och gett prestationsmässigt fram till nu. Ömsom vin, ömsom vatten. En förklaring till detta, våra blandade insatser, kan finnas i det enkla faktum att vi har så svårt för Norrlandslagen! Vi har svårt för lag som bygger sin spelidé på extremt mycket skridskoåkning, hög fart, samt hög forechecking. Kan det var så enkelt? Eller svårt, beroende på hur man ser det. Oavsett detta måste vi vara nöjda med lagets sportsliga prestation sammantaget så här långt i Allettan.


Förväntningar
Inför säsongen stod vi med ett tomt blad. Eller vi och vi. Sportchefen. En ödesfråga var huruvida Fredrik Johansson skulle stanna kvar, eller inte. Men det fanns fler frågetecken. Marcus Bergman. Hur skulle han göra? I juniorleden försvann en drös J20 spelare. Spelare som redan provat på spel i A-laget och som kunde tänkas ta en ordinarie plats till årets trupp. Många tycks redan glömt bort det prekära läge vi befann oss i. Inget lag, inga pengar. Tomt i båset, kan man säga. Dessutom med en rekonstruktion i färskt minne. Vår förening var riktigt på fallrepet bara för något år sedan kan man påstå utan att överdriva. Vi stod vid stupkanten och blickade ned mot avgrunden..

Utifrån ovan nämnda perspektiv bör vi se på den säsong vi nu har för våra fötter. Utifrån ovan angivna omständigheter bör vi bedöma årets sportsliga prestation fram till dags datum. Vi gick in i höstens seriespel med ett  väldigt oprövat lag. Visst, flera av spelarna hade redan spelat på relativt hög nivå i division ett, men, inte alls med den kravbild som finns inbyggd i att spela med Västerås. Det är en sak att åka runt och lira för Enköping, Arboga, Surahammar eller Köping. En helt annan att dra på sig vårt matchställ och därmed infria alla de förväntningar som per automatik ställs från oss supportrar, sponsorer, och publik. 

Krav
Vi vann höstens seriespel. Vi radade upp tretton raka vinstmatcher. Vi såg allt fler spelare som tog steg i sin utveckling och allt mer bidrog till lagets, kollektivets, styrka. Inför Allettan fanns en stor osäkerhet. Hur skulle vi stå oss mot tuffare matcher, tuffare motstånd? Jag tycker vi har svaret framför oss. Vi har klarat oss bra. Vi gör det dessutom med ett lag med många spelare som aldrig spelat på denna sportsliga nivå tidigare! Det är något som tycks glömmas bort med viss regelbundenhet. Känslan är att vi allt för ofta sätter likhetstecken mellan årets trupp och förra säsongens trupp, eller tidigare säsongers. Vi inbillar oss att spelarna, trots sin bristande rutin och erfarenhet av spel på denna nivå, ska fortsätta att leverera bra och kreativ ishockey. Att de till och med ska dominera i alla matcher för - vi är ju Västerås

Vi negligerar våra motståndares kvalitéer och slår istället ned på våra egnas tillkortakommanden. Det är, banne mig, att göra sig själv som supporter en otjänst. Jag har skrivit det tidigare men skriver det igen: - Vi har en bra trupp för division ett. Punkt. Vi har en tillräckligt bra trupp i dagsläget för att utmana om serieseger i Allettan. Det är inte fy skam...

Framtiden
Framtiden för laget är hela tiden nästa match. För oss supportrar kan det vara nästa säsong. Enligt mitt förmenande vore det bra om vi går lite mer hand i hand. Vi supportrar borde sätta mer fokus på nästa match, glädjas vid segrar, och utifrån detta gå vidare. Till nästa match. Om man redan nu börjar ifrågasätta lagets chanser i ett eventuellt kvalspel så förtar man på något sätt glädjen i ett laget vinner matcher. Tesen är att "om man inte kan hävda sig i en kvalserie så är det liksom ingen idé att vinna matcher för att ta sig dit!" Det är ju så tokigt tänkt att man kan bli snöblind mitt i öknen! En annan tes är att "om vi inte går upp i år så är vi rökta som förening". Säger samma sak igen. Låt oss ta en match i taget. Vi har inte ens tagit oss till en kvalserie! Jag förstår inte argumenten att "det är ingen idé att vi vinner om vi ändå ska förlora i en kvalserie!" Alla spelare i dagens trupp lär sig något nytt vid varje match. Tja, undantaget då de få spelare som redan spelat på en högre nivå. Allas förhoppning är att när det väl drar ihop sig till riktigt avgörande matcher så ska hela laget lyfta sig. Det är en grundtanke hos alla lag, i alla divisioner, alla lagsporter. Man tar sig fram till ett delmål, sedan tar man nästa. Och nästa. I takt med detta ställer man större krav på varje individ. Alla blir lite bättre. 

Seriespelet: - Målsättningen att gå till Allettan. Utfallet blev - serieseger!
Allettan: - Målsättning att ta sig minst till playoff. Utfallet just nu - delad serieledning!

Jag upplever, trots allt, att laget har gjort precis det jag ovan beskrivit. Utvecklats. Man har tagit små steg i rätt riktning hela tiden trots några smärre bakslag. Det, DET, mina vänner, ska vi ta med oss inför helgens matcher samt alla matcher som kommer spelas resten av denna säsong...

Tack för kaffet..


1 februari 2018

Grisbilen stannade till vid ABB Arena...

Härligt grisiga Mariestad...

Västerås - Mariestad 5-1

Ja jäklar i min lilla låda! Det blev precis så grisigt och tufft som jag förväntat mig i matchen mot Mariestad. Vilken otrolig skillnad det blev i intensitet, överallt, på isen redan från första nedsläpp mot tidigare matcher. 

Jag spekulerar nu, men, en del kan säkerligen bero på en viss revanschlusta från hela laget efter insatsen mot Östersund. Då var vi istället pinsamt bleka. Säsongens bottennapp, månne?

Inför matchen visste jag i vanlig ordning inte vad jag skulle förvänta mig. Naturligtvis närde jag en förhoppning om rejäl uppryckning från Gulsvart. Nu ställdes vi mot ett Mariestad som ångat på rätt bra och som till skillnad mot oss skottat in massor av mål. Med tidigare drabbningar i färskt minne var jag därför försiktigt optimistisk inför nedsläpp.

- När slutsignalen senare ljöd var jag till lika stora delar överväldigad som chockad! 

Nåja, en sak i taget. 

Grisarna från Bofors. Fel, grisarna från Mariestad. Säga vad man vill om Mariestad men de skapar definitivt massor av känslor på isen och läktaren genom sitt sätt att spela ishockey. Det tackar jag så hemskt mycket för. Jag vill inte i detta inlägg hänga ut någon särskilt grisig spelare i Mariestad, men, det fanns en med skägg som var lite av en överstegris. En fantastisk rollspelare, om än väldigt begränsad spelmässigt, som i varje byte delade ut hugg och slag både högt och lågt. Tyvärr halkade hans gloria som tuff och brysk på sned då han även ägnade sig åt att försöka filma sig till utvisningar. Man måste välja. Antingen eller. Man kan inte både vara tuff och feg, typ.

Som tur är fanns det inte en enda spelare i Gulsvart som vek undan. Tvärtom. Alla stod upp. Tog inte skit. Därutöver var det några spelare i egna laget som tycktes trivas mer än andra när det väl drog ihop sig till verbala och fysiska utmaningar. Tänker på Hassel, Weiskog och Anthon Eriksson som exempel. En viktig dimension i ett starkt kollektiv. Egna spelare som inte räds att stå upp, ta en smäll eller två för laget. 

Inför den tredje perioden sa jag till min ständige medföljare "Kepsen" att det vore kul om Fredda Johansson fick lite utdelning för allt sitt fina slit. Jo tack! Freddan svarade upp med att göra två riktigt fina mål. Två klassavslut. I det ena fallet elegant framspelad av Niclas Lehmann. I det andra fallet ordnade Freddan allt själv genom att helt sonika åka in med pucken ensam mot back och målvakt. I boxplay! Helt enkelt formidabelt. I ansiktet på grisarna, typ!

Jag har lite svårt att lyfta fram enskilda spelare i en match där alla tycktes fyllda av adrenalin och självförtroende. Det fanns banne mig inte en enda spelare som föll ur ramen denna match. Okey. Ska jag vara ärlig kan jag peka på en spelare som hade det märkligt svårt att få ordning på puck, klubba och skridskor vid några tillfällen. Robin Nilsson. Jag tror det var tre tillfällen i matchen där han följde med fint upp i anfallet, fick puck serverad i slottet, men närmast slog knut på sig själv utan att någonsin träffa den lilla svarta trissan på isen. Såg lite roligt ut, på sitt sätt. Ingen större fara på taket kan tyckas men i jakten på en topplacering är alla detaljer viktiga. 

Kevin Weiskog. Har skrivit det förut. Helvetet vad han gör mycket nytta på isen. Stor, tung, och jobbig att möta. 

Inför sista perioden fruktade jag, i vanlig ordning, det värsta. Då vi inte lyckades nyttja vårt spelmässiga övertag i de tidigare två perioderna hade det inte alls varit ologiskt om Mariestad skickat in ett ledningsmål. Ty sådan är ordningen. Enligt mig. När det egna laget spelar bra, pressar på, så gör motståndarna mål. 

Lyckligtvis blev det precis tvärtom. Gulsvart kliver in i tredje perioden och formligen kör över Mariestad. Stänker in fyra kassar. Det såg jag inte komma! Speciellt inte med senaste matcher i minnet. Så jävla skönt! Jimmie Jansson gör mål. Lucas Venuto gör mål. Och så Freddas dubbla. Fyra raka kassar mot ett starkt Mariestad. Det var fan i mig smått imponerande. 

Det tidigare, med all rätt, så kritiserade powerplayet var inte så mycket bättre denna match. Men. Se på sjuttons. Två mål i denna spelform! Trots allt, kan man säga. Här finns mer att hämta. Tycker jag.

Backspelet, som i matchen mot Östersund var mest öken, var åter så stabilt som vi sett tidigare under höstsäsongen. Å andra sidan tokkörde inte Mariestad i sin forechecking som flera av Norrlandslagen gjort tidigare. Eller så var våra backar bättre förberedda. Vet i fan! Oavsett så fick vi vid flera tillfällen njuta av hur våra backar lugnt hanterade puck och satte upp det offensiva spelet. Bra så.

Oscar Pettersson, den spelevinken, var tillbaka och fick några byten. Kul, kul. 

När man betänker att vi har Marcus Bergman och Petter Mattson utanför laget just nu p.g.a skador ser det i dagsläget spännande ut. Gulsvart går trots deras frånvaro ut och gör, förmodligen, säsongens mest gedigna insats på hemmaplan. Förstå när dessa herrar är spelklara igen. Sugna som den. Då blir det åka av. 

Summa summarum. Denna fina insats, dessa tre poäng, är inte vatten värt om inte laget fortsättningsvis kan hålla samma höga nivå. Vi har än så länge inte "vunnit" någonting. Målet måste vara att hålla sig kvar i toppen av tabellen och i slutänden försöka sno åt sig en placering som nummer ett. När vi nu varvat serien och mött alla lag, några två gånger, så ser jag inget som säger emot denna målbild. Trots att vi blev utskåpade av Piteå och Östersund på bortais anser jag vi har en stor chans att sluta etta i Allettan Norra!

Nu kör vi, mot seriefinal, eller vad sjuttons det heter. Förstå att få möta Kristianstad i bäst av tre för gå direkt till en kvalserie! Jag får ribba bara av tanken...

Mariestad då? Tja, de var inte alls dåliga. Tunga, i mångt och mycket skridskostarka, men denna gång väldigt trubbiga offensivt. Ett bra hockeylag, helt enkelt. De kommer säkert kunna ta tillräckligt många segrar i de omgångar som är kvar för att hota om en placering i toppen. Eddie Davidsson gjorde inte mål mot oss denna gång heller men fick i alla fall nöjet att spela fram till en kvittering. 

Tack för kaffet...



28 januari 2018

Soppatorsk och neslig förlust...

Östersund - Västerås 5-1
Jag hade mina ogrundade föraningar om att dagens match kunde bli en skuffelse. Så blev fallet. Kunde inte följa den första perioden men det jag såg i resterande två signalerade rätt mycket om soppatorsk. Det fanns inget riktigt bett i våra attacker och vår defensiv fallerade å det grövsta. Både 0-3 och 0-4 var frukten av väldigt veka insatser av våra backar. Efter det var vi rökta. Östersundsspelarna kunde närmast "promenera" förbi respektive back och hänga in puckarna. I den sista perioden gav Gulsvart det en chans och gick för att reducera. Kanske få lite häng. Som på beställning kom även reduceringen till 1-4 men sedan var det stopp. Återigen brände vi våra chanser till att skapa lite nerv i matchen genom närmast uddlöst powerplay.

En match att lägga bakom sig. Glömma. Glömma och gå vidare.

Jag har inte full koll på laguppställningen till denna match. Inte heller noterade jag vilka som fick spela den sista perioden. Oavsett detta är det tydligt att vi behöver alla ordinarie spelare hela och friska för att behålla vår position i tabellen. 

Tyckte mig se att Paananen satte ihop Fredrik Johansson med Hetta och Lehman i tredje perioden utan någon märkbar effekt på spelet.

Nej, idag var det ett blekt Gulsvart som uppträdde på isovalen. När jag nu sett alla Norrlandslagen vill jag påstå att både Boden, Kalix och framförallt Piteå, spelar bättre ishockey än Östersund. Lite märkligt ur det perspektivet att vi idag släpper in fem kassar. Men, men. Så är det i detta jordelivet. Upp och nedförsbackar. 

Paananen har ju själv sagt att laget inte riktigt synkar som han eller spelarna vill. Det är bara att ta nya tag. Lagsport är inte som andra sporter. Det kan se motigt, segt, och tungt ut för att sedan, plötsligt, lossna. Lite som för Östersund denna helg. Förra helgen åkte de på två storförluster. Denna helg vände de till två storvinster! Det kan svänga snabbt.

Nu väntar otrolig rolig match i ABB Arena. Grislaget Mariestad kommer på besök. Ett perfekt tillfälle för våra härliga grabbar att studsa tillbaka...

Mot tre nya poäng!




Fågel eller fisk, sol eller pannkaka, vad är vi?


Jag sitter på min kammare, denna förhållandevis vackra januaridag, och funderar över vårt kära Gulsvart. Jag blir inte klokare för det. 

Paananen säger det vi ser: - Det kuggar inte i! 

- Det kuggar inte i men vi leder serien, svarar jag!

Paananen tycker:  - Vi får inte tryck i grejerna! 

Den gode Mikael Mjörnberg som bevakar Hockeyettan ställer sig frågan: - Varför ger Västerås bort initiativet till motståndarna? Framför allt på bortaplan.

Hemma mot Kalix gör vi en anständig insats sett till 60 minuter. Vi lyckas trycka in segermålet med endast sekunder kvar.

Borta mot Borlänge gör vi en anständig insats. Vi lyckas kvittera med enstaka sekunder kvar för att sedan vinna på straffar.

Lika bra att få ur sig med en gång: - Vi gör för lite mål! Ja, så är det. "Äsch, så länge vi vinner spelar det ingen roll", säger någon annan. Så kan det också vara. Jag vet fan inte ut eller in.

Problemen med att inte producera fler mål, på givna lägen, är flera. Det skapar en jädrans anspänning i spelet. Att behöva femtioelva försök för ett mål, det dränerar energi. För tillfället vägs vår dåliga offensiva effektivitet upp av fenomenalt målvaktsspel. Men, det är en skör tråd. Har Dahlbom en dålig dag, hur går det då? Att behöva förlita sig på att Dahlbom ligger kvar på 95-96% räddningsstatistik är ett vågspel. 

Powerplay. Ack så viktigt. Och än viktigare för ett lag som har förtvivlat(!) svårt att göra mål i övrigt. Vi ligger på godkända 26.67% i denna spelform men ändå är jag inte nöjd. Låt mig exempelgöra:

Mot Skövde, borta, fick vi chansen till att spela pp 2+2 i början av tredje perioden. Med en 2-0 ledning och klar dominans hade vi chansen att stänga ned matchen. Avgöra. Kvittera ut tre enkla poäng. Men icke. I ärlighetens namn skapade vi knappt ett dugligt avslut. Direkt därpå fick vi ny chans till pp. Då släpper vi in en reducering! Öken!

Mot Borlänge senast fick vi chansen till spel fem minuter i pp. Vi gör ett mål. I övrigt rätt svagt spel. Strax därpå får vi ny chans i pp. Vi skapar inte mycket. Sju minuter där vi kunde ha avgjort matchen, spelat av, och kammat hem tre viktiga poäng!

Varför får vi inte till det när vi bjuds chansen att avgöra! Här finns utvecklingspotential. Här finns många sköna mål och poäng att hämta hem. Vår effektivitet är för låg, helt enkelt. Vi ligger först på sjunde plats i Allettan Norra i den grenen. 

Och då kan man ju undra hur i hela friden vi kan leda serien? Det går inte riktigt ihop. Tränarna är inte nöjda. Spelarna är inte nöjda. Supportrar kräver mer. Men vi leder serien!

Hur mycket påverkas laget, spelet, av skador som just nu finns i truppen. Tja, Marcus Bergmans frånvaro skapar ett stort tomrum. Oscar Pettersons skada har påverkat "Enköpingskedjans" möjlighet till att visa upp sig. Petter Mattson, som i ärlighetens namn haft lite svårt att komma till i Allettan, åkte på ny skada. Frågan är om Enköpingskedjan med Mattson, Weiskog, Pettersson överhuvudtaget kommer återuppstå denna säsong? 

Vår nye Nordamerikan, Lucas Venuto, har gjort skillnad. På tre matcher har han skramlat ihop 3+3! Det är riktigt bra. 

Vår relativt nye Anthon Eriksson står kvar på 0+0 efter nio(9) matcher i Allettan. Det är naturligtvis underkänt. Ja, jag vet. "Han gör ett bra jobb på isen", och så vidare. Nu senast mot Borlänge gjorde han troligen sin bästa insats i Gulsvart. Men i alla fall. Det är poängen, målen, jag ännu suktar efter!

Hur går det då för våra backar? "De är för små och lätta", hörs ibland. Att vara liten behöver inte vara ett hinder för att vara bra på sin uppgift. Men, visst. Ibland ser vi från läktaren, vi alla experter, att mindre och lättare backar har det tyngre(!) när det gäller att böka och stöka framför eget mål. Att hålla rent. Mindre och lättare backar har även svårt att "få stopp i spelet" ute vid sarger. Något som förra säsongens tränare, Christer Olsson, ofta lyfte fram. 

Det största problemet ligger inte där, anser jag, tvärtom som jag är. Det är inte i det defensiva arbetet runt egna målet vi har, får, stora problem. Det är istället när våra backar ska sätta igång vår offensiv jag ser problem. Ibland stora problem. Då spelar det ingen roll vilka fysiska förutsättningar som finns. En bra offensiv börjar oftast med uppspel från våra backar. Det är våra backar som i mångt och mycket sätter agendan i forwards möjligheter att skapa fart i offensiven. 

Någon annan än jag som noterat att många motståndare, speciellt från norr, kör med rätt skoningslös forcheck mot våra backar? De siktar in sig på puckförande back samtidigt som de skickar annan forward mot den andre, icke puckförande, backen. De vill helt enkelt:
- Förhindra puckförande back att spela enkelt back-back spel.
- De vill stressa puckförande back till att slå en svår förstapass.

Detta är något som skapat synbara problem för våra backar. De hamnar i en obekväm situation och paniken lurar därmed runt hörnet. Här måste forwards ge understöd på ett bättre sätt. Hur detta ska ske lämnar jag åt mer sakkunniga att lösa. Nu senast mot Borlänge tyckte jag dock det såg stabilare ut än i tidigare matcher som mot Kalix och Boden. Å andra sidan är inte Borlänge ett Norrlandslag!

Hur summerar jag då detta mitt inlägg? Tja, jag är nöjd. Nöjd med att vi trots smärre problem här och där hankar oss fram på ett rätt förtjänstfullt sätt. Att vara serieledare indikerar i alla fall på att vi gör många saker både rätt och bra. De två senaste matcherna är bevis för detta. Sena mål och räddade poäng. Fint som snus..

Tack för ordet...




21 januari 2018

Hur går det, egentligen? Jag granskar och grunnar..

På hemmaplan...



Jaha, dags för att inlägg igen. Har varit lite sparsmakad med mina inlägg den senaste tiden. Men, nu är det dags igen. Har lite att ta igen.

Senaste inlägget jag skrev handlade om matchen hemma i ABB Arena mot Skövde. En match vi vann med siffrorna 4-0 utan att glänsa speciellt mycket spelmässigt. Någonstans där, i den matchen, började mina tankar snurra. Tankar som allt sedan dess följt mig i lagets övriga matcher fram till dags datum.

Låt oss summera.
(Om du tycker det ser konstigt ut med ordningen av omgångar så utgår jag från swehockey)

Omgång 1
Västerås - Lindlöven 3-2 efter sudden

Kommentar: En match där vi länge hade svårt att få bukt med våra motståndare. Vi lyckades inte stänga av deras vägar genom mittzon och de kunde väldigt enkelt skapa chanser och tryck mot Dahlbom genom återkommande snabba spelvändningar.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 2
Lindlöven - Västerås 0-3

Kommentar: Vi kom ut till match oerhört fokuserade och hade lärt läxan. Vi bjöd inte Lindlöven samma möjligheter till att rinna genom mittzonen. Kort sagt gjorde laget en taktiskt helgjuten insats där Lindlöven aldrig hittade ett vapen för att hota oss. Dock fortsatt dålig utdelning på chanser vi skapade. 
Betyg på spelet: 4/5

------

Omgång 8
Västerås - Skövde 4-0

Kommentar: Vi kom ut till match där de våra tre fyra första byten lovade gott. Då fick vi ett boxplay och Skövde tog över matchen! Allt vårt eget spel försvann. Bara så där! Dock kommer laget ut och hittar fram till tre mål i andra perioden, visar styrka, kvalitet, och Skövde har inget mer att komma med.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 5
Skövde - Västerås 1-2

Kommentar: En till stora delar väl genomför bortamatch mot ett Skövde som är i desperat behov av poäng. Period ett och två kontrollerar vi närmast fullständigt och 0-2 är smickrande för Skövde. Men, vad händer i den tredje? Vi bjuds tre powerplay utan att kunna skapa vettiga avslut. Dessutom tillåts Skövde reducera i boxplay när det är sex minuter kvar av matchen. Stor panik utbryter och det är med minsta marginal vi lyckas hålla undan.
Betyg på spelet: 3/5


Omgång 6
Örnsköldsvik - Västerås 0-3

Kommentar: En matchbild som är väldigt snarlik bortamatchen mot Skövde. I två perioder har vi bra kontroll och dominerar spelbilden. Dock fortsätter vi bränna lägen för att utöka ledningen.Vårt powerplay firar inte direkt några triumfer.
Betyg på spelet: 3/5

------

Omgång 7
Piteå -Västerås 4-0

Kommentar: Den första perioden följer det mönster som jag förväntade mig. Ett skickligt och spelsuget hemmalag kommer ut för fulla muggar och vill sätta agendan i matchen. Vi försvarar och lyckas hålla defensiven, med viss möda. Inför andra förväntade jag mig att vi skulle komma ut hårdare och börja ta tag i vårt eget spel. Av detta blev ingenting. Absolut ingenting. Vi förmådde inte ställa om från den medvetet passiva inledningen. Piteå roade sig kungligt och skapade chanser i parti och minut. En förskräcklig upplevelse för mig som supporter.
Betyg på spelet: 1/5

------

Omgång 9
Västerås - Boden 4-2

Kommentar: Våra första byten ger intryck av att detta blir bra. Boden ger ett tamt intryck. Allt som tiden går får vi själva allt svårare att hålla ihop spelet. Fummel med uppspel, stillastående forwards, dump av puck men ingen som åker, osv. Det ser helt enkelt ut som, hm, fan! Om jag förväntade mig en uppryckning till den andra perioden så kom den, men, det var Boden som tog tag i spelet! Trots att vi tar ledningen med 1-0 genom ett skitmål signerat Niclas Lehman så vaknar inte laget till. Istället kan Boden, inte alls oförtjänt, vända till 2-1 innan perioden är slut. Inför sista perioden tar Gulsvart på sig jobbet och går in med massor av hjärta. Tack vara en rejäl viljeinsats för de som får speltid den sista perioden lyckas laget vända hotande förlust till seger.

Betyg på spelet: 2/5

Så här ser det ut i tabellen för tillfället:

Summering:
- Jag blir förbanne mig inte klok på vårt lag! I tidigare inlägg lyfte jag fram problematiken(!) att endast två kedjeformationer stod för all poängproduktion. Så här såg poängfördelningen ut efter tre omgångar:


Låt oss då uppdatera till dags datum:(7 omgångar) Gäller alla utom Lucas Venuto(1) samt Marcus Bergman(6).


Jaha, och vad kan man dra för slutsats av ovan skrivna och redovisade!? En sak ser man tydligt. Det lyser fortsatt väl mycket rött bland forwards! Ja, jag vet. Alla ska inte göra mål. Alla ska inte producera poäng i parti och minut. Men i alla fall. Att tredje och fjärdeformationen fram till idag inte producerat mer än två assist måste ses som ett bekymmer. Här finns förbättringspotential. 

När det gäller våra backar är läget lite bättre. Där får vi nog vara rätt nöjda med poängproduktionen även om jag önskar mer av en spelare som Kenny Källström. Förväntningarna på Kenny är aningen högre än för övriga backar då det gäller delaktighet i offensiven.

Men spelet då? Spelet!  Ja, här finns lite att jobba med. Mellan tumme och pekfinger anser jag att vi gjort, på sin höjd, en handfull bra perioder ur det perspektivet. Till stor del kan detta säkert skyllas(!) på det faktum att vi nu möter lag som är snäppet bättre än grundserien. Trots detta gillar jag inte alltid det som sker och det jag ser ute på isen. Just att vi tycks tappa linjerna i vårt eget spel. Sanningen kan helt enkelt vara att vi är inte bättre än så här! Sanningen kan vara att flertalet spelare i truppen inte är tillräckligt bra för spel på den nivå som nu gäller framledes.

Någonstans där, i skymningslandet, är jag med mina tankar just nu. Fågel eller fisk. Vad är vi? Vi får inte, eller aldrig, glömma bort det faktum att vi är nykomlingar på denna nivå. Låt vara att vi kommer uppifrån, nedflyttade, men likt förbaskat nykomlingar. Jämför gärna med övriga topplag i Ettan som under flera säsonger byggt sina trupper för att klara vårens spel i Allettan. Kristianstad, Mariestad, Huddinge, Hudiksvall, och så vidare. De har redan gjort denna resa flera gånger. De vet mycket bättre än våra sportchefer vilka spelartyper, vilket spel, vilka prestationer, som krävs. Vi är kort sagt lite gröna när det gäller konsten att bygga ett starkt division-ett-lag(med blygsam budget), som kan vara med och hota om en plats till HockeyAllsvenskan.

Kanske har jag för stora förväntningar på vår spelartrupp? Kanske är jag lite förblindad av det faktum att vi är Västerås och självklart(!) borde spela i HockeyAllsvenskan!

Ärligt talat vet jag varken ut eller in. Det enda jag vet med säkerhet är att vår Marcus Dahlbom fortsatt håller hög nivå. Med en räddningsprocent på 94.32 måste vi vara nöjda...


Nu kör vi över Kalix!