27 september 2016

Hur mycket istid får spelarna, egentligen?

Istid spelare för spelare i matchen mot Almtuna

Forwards:
Markus Persson 21:20
Niklas Lihagen 20:40
Stefan Gråhns 20:30
Linus Svedlund 18:43
Marcus Bergman 17:43
Lukas Zetterberg 17:27
Fredrik Johansson 17:19
Mikael Frycklund 17:04
Eddie Davidsson 16:11
Jonte Berg 09:23
Hampus Wallin 04:02
Christoffer Jansson 03:49


Backar:
Anton Mylläri 22:11
Rasmus Edström 19:27
Gustav Ahnelöv 19:06
Hampus Larsson 11:50
Jimmie Jansson 10:35
Johan Jonsson 09:23
Albin Lindgren 08:02
Alexander Lindelöf 03:27

Istid kedjeformationer:
4:e
Eddie Davidsson 16:11
Hampus Wallin 04:02
Christoffer Jansson 03:49
Totalt:24:02

3:e
Markus Persson 21:20
Mikael Frycklund 17:04
Jonte Berg 09:23
Totalt:47:47

2:a
Marcus Bergman 17:43
Lukas Zetterberg 17:27
Fredrik Johansson 17:19
Totalt: 52:29

1:a
Niklas Lihagen 20:40
Stefan Gråhns 20:30
Linus Svedlund 18:43
Totalt: 59:53


Istid backpar:
4:e
Albin Lindgren 08:02
Alexander Lindelöf 03:27

3:e
Anton Mylläri 22:11
Gustav Ahnelöv 19:06

2:a
Hampus Larsson 11:50
Jimmie Jansson 10:35

1:a
Rasmus Edström 19:27
Johan Jonsson 09:23


Reflektioner
Det första jag noterar är att vi går runt på åtta(!) backar varav tre får mer speltid än övriga fem tillsammans! 

Trots att vi drog på oss en mängd utvisningar mot Almtuna stannar Jonte Berg på blygsamma 09:23 i istid. Spelar han inte boxplay i samma omfattning som tidigare? 

Bland forwards är det istället, aningen överraskande Markus Persson som har mest istid. Detta är i och för sig något man kan vänta sig av en spetsforward. Dock lite oroväckande att mycket av den tiden spelas i boxplay. En spelform som är gjuten för Jonte Berg!

Ynglingen Lucas Zetterberg får mycket istid. Landar på 17:27. Som jämförelse hade Mathias Bromé 4-6 minuter per match under Filanders ledning(sista säsongen). 

Johan Jonsson, vår mest erfarne back, kvitterar endast ut 09:23 i speltid. Även det anmärkningsvärt. 

Anton Mylläri drar ett tungt lass. Tillbaka efter rehab av skada. Mest speltid av backar. Ett stor ansvar på hans axlar. 

Är det optimalt att gå runt på åtta backar? Normal går man runt på sex backar, tre backpar, och har en sjundeback som kan gå in och avlasta några ströbyten. Backar brukar av hävd bli bättre och bättre med mer istid. 

Det finns självklart variabler som påverkar den istid spelare får under match. Allt från boxplay, powerplay, till att tränaren aktivt coachar laget under match. Utifrån det får man ta ovanstående siffror för vad de är. De speglar endast det som hände i den senaste matchen.



-----------------------------------------------------------------------

Som jämförelse:
Istid spelare för spelare i matchen mot Timrå 

Forwards:
Fredrik Johansson 24:56
Markus Persson 21:26
Stefan Gråhns 21:16
Linus Svedlund 19:24
Jonte Berg 18:09
Niklas Lihagen 17:01
Eddie Davidsson 17:37
Lukas Zetterberg 15:51
Marcus Bergman 14:32
Eric Berkerud 05:30
Jesper Andersson 05:30
Christopher Fish 03:45 (utgick skadad)

Backar:
Anton Mylläri 27:04
Hampus Larsson 22:01
Johan Jonsson 17:06
Rasmus Edström 16:32
Jimmie Jansson 13:57
Albin Lindgren 11:32
Alexander Lindelöf 10:40
Douglas Alenbring 02:32 


Så. Var och en får dra sin egen slutsats.

--------------------------------------- ---------------------------------


26 september 2016

Det går lite tungt, men visst finns det saker som fungerar

I stunder av motgång är det lätt att sätta på sig gnällbältet och stämma in i den allmänna klagosången. Följa med strömmen. Lite lagom bekvämt. Nicka instämmande till andras argument. Le lite igenkännande när spelare hängs ut för att vara allmänt oduglig. Argument som att vi måste kunna kräva mer av spelare som har bra betalt, är särskilt gångbart. Hur man nu vet vem som tjänar vad? 

Jag hävdar att man i stunder av motgång måste försöka få distans till det som händer, eller har hänt. Försöka se förbi detaljerna. Söka efter helheten. Att spelare begår individuella misstag är ingen nyhet. Det förekommer ända upp på allra högsta nivå. Se bara på vårt landslag, Tre Kronor. Om vi försöker förbise spelares individuella misstag och istället höjer blicken lite, vad ser vi då? Är spelarna bekväma med de roller de fått tilldelade? Känner de sig trygga med den spelmodell som är tänkt? Känner de förtroende från lagkamrater och tränare? 

Min enkla tes är att spelare som känner trygghet i gruppen, trygghet i sin roll, har förståelse för vad som förväntas samt känner förtroende från tränare, det är spelare som lyckas i spelet. Vi får aldrig glömma att i en lagidrott är summan av allas insats mycket mer värd en enstaka individualisters. Det är när alla spelare bidrar på förväntad nivå som framgångar kan skördas. 

I dagsläget upplever jag att laget har en bra bit kvar innan kollektivet fungerar. Det är allt för många spelare som ännu lever i skuggan. Som inte vågar ta klivet ut på isens scen fullt ut. Detta gäller både mer etablerade som mer oerfarna spelare. Känslan som infinner sig hos mig när laget spelar är att spelarna inte riktigt tror på sina förmågor. Naturligtvis en sublim känsla som kan vara felaktig. Men ändå. Det fattas något i spelet över hela isen, i många delmoment. Jag hävdar att det som fattas är just tron på den egna förmågan. I det sista avgörande momentet påverkar tvivlet handlingen. Istället för att sätta in tacklingen, fullfölja, viker man undan. Istället för att ta avslutet vänder man bort från situation eller passar pucken vidare. Det är som att spelarna dväljs mellan två samtida agendor. Spela aggressivt för att vinna mark men inte så aggressivt att man tappar mark. Konsekvensen av detta blir ett mellanting, mellanmjölk, ingenting. 

Vår tränare har uttryck sin besvikelse över att spelarna inte är beredda när matchen startar. Att de låter sina motståndare äga momentum. Detta tolkar jag som att min tes äger en viss riktighet. Spelarna är vankelmodiga. De är inte riktigt säkra på hur de ska agera. Att spelarna känner osäkerhet ser jag mer som ett ledarskapsproblem. Är direktiven, taktiken, av sådan karaktär att spelarna inte riktigt köper konceptet eller känner de sig bara obekväma i själva utförandet? 

Jag har ännu inte riktigt förstått vilken typ av ishockey som vår tränarstab förordar men allt som oftast upplever jag oss som väldigt passiva i agerandet. Är det agendan som gäller? Är rädslan för att gå bort sig så stark att passiviteten blir betungande för hela laget? Den passivitet som jag tycker mig skönja i vårt spel påverkar även i vårt offensiva spel. Till och med vårt powerplay. Det är riktigt illa. 

Finns det något som är bra, som fungerar, som man kan bygga vidare på trots fyra raka förluster. Naturligtvis. Men denna passivitet gör mig frustrerad. Nåja, nu ska jag sluta ondgöra mig över detta och istället se på det som faktiskt fungerar.

- Vår defensiv är, trots vad många tycker, inte alls så dålig. Vi släpper inte in många mål i spelet fem mot fem. 

- Våra målvakter, trots vad vissa anser, håller måttet.

- Vår boxplay har blivit allt bättre för var match.

- I spelet fem mot fem har vi hållit jämna steg i tre matcher av fyra, men, vi är ack så trubbiga i våra avslut

Till sist ställer jag mig lite frågande till hur laget matchas, eller coachas, under pågående match. Det är väldigt mycket istid på få spelare. En mycket tydligare belastning på färre spelare än jag upplevt från tidigare säsonger och tränare. Är det denna överbelastning som i förlängningen gör att vi ser lite orkeslösa ut i vår offensiv? Är det helt enkelt trötta spelare som inte orkar driva på som ger intrycket av denna passivitet i spelet? Det kan inte undgått någon att tex Markus Persson får slita i alla spelformer. Det ska fan vara fräsch då för att driva på offensiven när laget ska jaga ikapp från underläge. Hur reagerar de spelare som inte får istid? Känner de förtroende från tränarna?

- Hönan eller ägget, tränarna eller spelarna, kollektivet eller individen. Var är det det som felar just nu?


Oavsett vilket räknar jag kallt med seger mot Mora på onsdag.




18 september 2016

Våra usla målvakter....

Spännande tema för en målvaktsmask!



När förväntningar grusas, besvikelse ska kanaliseras, så är det alltid skönt att kunna projicera problemet till några få detaljer. Det blir liksom enklare då. Inför denna säsong visste nog alla att det skulle bli tuffare än någonsin för vårt kära Gulsvart. Bortskämda som vi varit de senaste fyra fem åren med hyggligt spektakulära värvningar. Nu står vi här med två raka nederlag och tingens ordning ska utredas. Varför förlorar vi?

Naturligtvis är det till största delen våra usla målvakters fel. Hade de bara tagit den eller den pucken så hade vi minsann vunnit matchen. Och visst är det så. I en värld byggd på illusioner och självbedrägeri.

Tittar man på de stats som nu finns tillgängliga på swehockey kan den tes som förs fram tyckas ha viss bäring. Både Marcus Dahlbom och Henrik Lundberg ståtar med skrala 84,1 i räddningsprocent. Det är naturligtvis inte mycket att hänga i toppen av en julgran. I ett tidigare inlägg hävdade jag själv att våra målvakter måste ligga på 93-94% för att hjälpa laget till segrar. Men inte ens detta är en garanti för segrar. Se bara Almtunas Jonas Johansson som har fina 93,1 i räddningsprocent. Vad hjälper det när Almtuna ännu inte gjort ett enda mål framåt!

Backar vi tillbaka bandet till första matchen mot Modo så släppte Henrik Lundberg in tre mål i boxplay samt ett mål föll i tom kasse. I den efterföljande matchen mot BIK Karlskoga släppte Dahlbom in ett mål i boxplay samt det sista målet kom även det i tom kasse.

Ska jag försöka lyfta fram något mål som målvakterna "borde tagit" så var det framför allt Modos 3-1 mål. Patrik Karlkvist fick vandra in från högerkanten och knäppa iväg ett skott. Där upplevde jag att pucken gick "rakt igenom" Lundberg. Spel i boxplay.

I matchen mot BIK Karlskoga klagades det en del över 3-1 målet. Många menade att Dahlbom var för långsam i en sidledsförflyttning. Spel i boxplay.

Självklart kan man nöja sig med att konstatera ovanstående fakta. Med bättre målvaktsspel hade vi haft större chans till poäng. Men då gör man det aningen lätt för sig. Tänk så här istället. Hade inte Markus Persson dragit på sig en fullständigt onödig utvisning för interference så hade BIK Karlskoga inte fått chansen att göra 3-1 i powerplay!

Samma sak i matchen mot Modo. Hade inte utespelarna dragit på sig en mängd onödiga utvisningar så hade vi inte behövt släppa in tre mål i eget boxplay!

Det är ingen statshemlighet och krävs ingen raketforskare för att förstå dessa enkla samband. Minimerar vi antalet minuter i utvisningsbåset maximerar vi samtidigt våra vinstchanser! Framför allt är det en gammal sanning att en målvakt blir inte bättre än det understöd han får av övriga laget.

Ett exempel på detta var när BIK Karlskoga fick göra 2-0 på en målvaktsretur. Dahlbom gjorde det han skulle göra. Räddade skottet. Därefter är det backarnas uppgift att hålla rent och sopa undan eventuella returer. Målvakter kommer alltid släppa ett antal returer i varje match. Även det en sanning.

Sensmoralen i detta inlägg är mycket enkel. Det duger inte att värva ny/a målvakt/er om vi fortsätter dra på oss utvisningar samtidigt som vi inte klarar av att göra mål i eget powerplay! Det är mer ett flyktbeteende istället för konkret problemlösning. 

Jag litar fullt ut på våra målvakter. Med rätt understöd, färre egna utvisningsminuter, kommer deras insatser bli bättre. Sanna mina ord.

OBS. Jag har inte ens nämnt att våra backar måste upp några snäpp!

Nu vinner vi mot Timrå!

17 september 2016

Torsk mot BIK Karlskoga

BIK Karlskoga - Västerås  4-2
Trots ännu en hedervärd insats kammade vi noll i kvällens match mot BIK Karlskoga. Precis som i matchen mot Modo var det i boxplay och powerplay-spelet som det avgjordes. I spelet fem mot fem höll vi jämna steg med Karlskoga även om de var aningen hetare när chanser dök upp. 

För mig känns det som spelarna inte riktigt tror på sin egen förmåga. Ibland blir det lite alibispel. Man lämnar över ansvaret till någon annan. Naturligtvis en subjektiv känsla som jag inte närmare kan precisera. Efter en följd av förluster är det inte så märkligt att spelarna tvivlar på sina förmågor. Det gäller nu att bryta den känslan. Börja lita på att man kan. Våga ge sig på den svåra passningen, det oväntade avslutet, sätta in den avgörande tacklingen. 

Den stora frågan i dagsläget är vilka spelare som tar täten i nästa match. Vilka som släpper sargen och bara kör. Visst, det är klyschigt att skriva så, men det ligger ganska nära sanningen. Börjar några spelare kliva på ordentligt i varje moment följer andra med per automatik. En form av naturlag.


Positiv i denna match var  att vi inte drog på oss en mängd utvisningar som senast mot Modo. Ett tecken på att vi för det mesta jobbade med både fötter och huvud. Den stora plumpen, och kanske helt matchavgörande, var vårt uddlösa spel fem mot tre i den andra perioden. Där hade vi verkligen chansen att få momentum i matchen. Under de senaste säsongerna har vi blivit bortskämda med att poäng och segrar bärgats just i den spelformen. Samma förväntningar kan vi självklart inte ha denna säsong. Men så tamt som vi spelade idag i fem mot tre vill man inte se fler gånger. Det kostar på för hjärtat.

Markus Persson fortsätter att göra mål. Det är oerhört viktigt. Nu vill jag se än lite mer från honom. Tror det finns mer att plocka ut och ta fram.

Mikael Frycklund fick sätta en kasse. Oerhört positivt och viktigt. Är det någon som behöver lite extra positiv förstärkning så är det just Frycklund. Lyfter den pojken så har vi en härlig offensiv resurs i laget.

Negativ idag var slarv från backar med pucktapp i egen zon. Minst lika illa när forwards slarvade med pass i mittzon och spelvändningar som följd.


Summerar jag mina intryck efter de två första matcherna finner jag att vi spelat jämt med både Modo och BIK Karlskoga men inte lyckats nyttja de chanser vi skapat. Med tanke på att vi inte har någon, eller några, uttalade målskyttar/avslutare så får vi nog fortsättningsvis räkna med liknande scenarier varje match som nu följer. Vi får förlita oss på att skapa tillräckligt många chanser i varje match. Till slut kommer detta ge utdelning. Vem som sedan gör målen är sekundärt. 


- Återigen noterar jag hur beroende vi kommer vara denna säsong av att våra målvakter tar allt och lite till. Ingen tacksam uppgift!


Det om detta...






15 september 2016

Stryk i premiären...




Förr i SHL

Västerås - Modo 1-4
Det blev inte helt oväntat förlust mot Modo. Med tanke på vår skrala försäsong var inte förhoppningarna hos mig direkt skyhöga. Trots förlusten vill jag ändå peka på saker som såg bättre ut än förväntat. I spelet fem mot fem såg det stundtals rätt okey ut. Det var inte bra i varje byte men då och då synkade spelet och vi kunde skapa lite chanser och tryck mot Bjurö i Modokassen. Visst såg jag att flera spelare ännu inte hittat den optimala tajmingen i sitt sätt att hantera puck och klubba eller positionera sig på isen. Trots försäsongsmatcher behövs nu ett antal tävlingsmatcher för att hitta rätt tempo i allt som ska utföras. 

Att dela ut spelarkritik redan efter en första match är inte lätt. En spelare som stack ut lite mer i denna match var gamle Niklas Lihagen. En spelare som inte fick ut så mycket av sitt spel under föregående säsong. Desto roligare då att se hans kraftfulla framfart i gårdagens match. Med lite flyt hade han på egen hand satt oss i förarsätet med mål på sina chanser. I övrigt måste alla spelare upp en nivå till. Inte mer med det.

- Kul även för Markus Persson att få hänga en kasse. Där förväntar jag mig dock än mer än vad som visades denna match. Har höga förväntningar på den grabben. 

Om Bjurö stundtals var fenomenal i Modos kasse var vår egen Lundberg inte så långt efter. Gjorde flera fina ingripande som lovar gott. Dock en liten plump att släppa igenom Modos 3-1 mål. Kompenserade visserligen genom att rädda några frilägen men just 3-1 målet blev det som fick matchen att slutligen väga över till Modos fördel. 

- Denna säsong kommer vi som aldrig tidigare vara beroende av målvakter som räddar både möjliga och omöjliga lägen!

Vad ska man då säga om Modo? Tja, de var inte bättre än oss i spelet fem mot fem men hade däremot ett betydligt vassare spel i powerplay samt ett bättre, mer aggressivt spel, i eget boxplay. Vill Modo aspirera på en topplacering i tabellen behöver de kamma till sig lite.

Det känns i många stycken väldigt annorlunda att se vårt defensiva spel nu mot förr. Inte alls samma självklara och närmast hysteriska överbelastning i egen zon som tidigare. Istället ett mer avvaktande spel där man försöker styra bort alla farligheter genom att vara på rätt ställe, hela tiden. Med lite fler matcher i benen kommer säkert alla känna sig mer bekväma i sitt defensiva spel. Som alltid i ishockey är det en oerhört smal balansgång i alla beslut som tas på isen. Det går fort därute. Lättare för oss på läktaren att göra rätt.


För övrigt starkt av Oskarshamn att vända och vinna hemma mot Björklöven. Mora imponerade genom att nolla BIK Karlskoga. Den största bedriften stod dock SSK för som snodde tre poäng borta mot SSK. Resultat som i dagsläget inte ger andra indikationer än att alla lag kan slå varandra. Som alltid. 

Nu får grabbarna träna lite powerplay inför bortamatchen mot BIK Karlskoga.

Tack för ordet...