28 februari 2015

Seger på hovet och ny måstematch...


AIK - Västerås 2-3
Det började precis som det inte skulle göra på Hovet mot AIK. Redan i matchminut tre lyckades AIK stänka in ett ledningsmål efter en något annorlunda situation. Ett långt nedlägg mot ett sarghörn som hinns upp av AIK:s Joakim Hagelin. Då han är först ned på pucken hävs icing och han tar chansen med ett direktskott ur dålig vinkel. Och se på den! Pucken seglar elegant in över axeln på en något förvånad Jonathan Bjurö! Just där och då fick jag dåliga vibbar och tänkte tillbaka på vårt förra möte med AIK på Hovet. Även då lyckades de pillra in puckar ur dåliga vinklar. 


Som tur var struntade Gulsvart i denna motgång och bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg satte de press mot AIK:s mål och till slut kom utdelningen. Först ut var Jan Urbas som tog vara på en retur efter en fin inbrytning och avslut mot mål av Fredrik Johansson. Strax därefter fick vi ett powerplay där Eddie Davidsson smackade in pucken. Utan att överdriva vill jag påstå att vi dominerade den första perioden rätt kraftfullt. Skotten vanns med 21-6 vilket understryker denna min tes.


Om någon nu trodde att vi enkelt skulle kunna spela av matchen i ledning så blev det inte riktigt så. Visserligen fortsatte vi spela bra även i den andra perioden och skapade flera lägen till att utöka vår ledning. Men nu studsade det inte med längre. Snarare emot. Speciellt sju minuter in i perioden då Jonathan Bjurö skulle blockera en lös puck som gled ned mot honom. På något märkligt sätt lyckades Bjurö fippla med sin plockhandske så att pucken gled ifrån honom och gav AIK:s Daniel Olsson-Trkulja öppet mål! Plötsligt hade AIK utjämnat målmässigt i matchen. Spelmässigt var det fortsatt vi som förde matchen medan AIK hade väldigt svårt att etablera något anfallsspel att skryta med. Perioden vanns dock av AIK.


Inför tredje perioden började jag ana lite oråd. Skulle AIK verkligen orka stå emot och eventuellt lyckas peta in ännu en puck bakom Jonathan Bjurö? Med tanke på att AIK dittills gjort två mål på två "ickechanser" så kändes det lite olustigt. 


2-3
Som tur var klev matchens lirare fram igen och löste upp mina tvivel. Fredrik Johansson tog tillvara på en eminent passning från Per Helmersson och lyckades skrinna fram och peta in pucken mellan benen på hemmamålvakten. Ett målvaktsingripande som var till vår fördel, kan man säga. AIK försökte febrilt och energisk lägen till kvittering men kammade noll. De lyckades bara få iväg sex skott mot vårt mål under den sista perioden vilket vittnade om att vår defensiv höll en bra nivå. På slutet av matchen tog AIK ut målvakten och hade några halvchanser, inte mer.


Summerar jag matchen så var vi numret större än AIK denna gång. Trots att hemmalaget hade massor att spela för och verkligen gav allt så kom de inte riktigt nära. Vi själva borde givetvis hängt några fler mål på alla de chanser som skapades men seger är alltid en seger även om den är målmässigt knapp. Jag kan inte låta bli att imponeras över det starka kollektiv som vi nu blivit. Visst finns det några spelare som sticker ut men det är framför allt den höga nivån på allas insats som bär laget just nu. Vi är lite av en lagmaskin just nu. Vi är inte beroende av enskilda spelare. Det är förbaskat bra. Inte ens skadan på Jeremy Williams oroar mig nämnvärt för stunden. 


Om Jeremy blir borta resten av säsongen är detta självklart att avbräck för laget. Däremot är jag inte helt övertygad om att vi som kollektiv, som lagmaskin, blir sämre. Detta skriver jag inte med andemeningen att förringa Jeremy Williams. Nej, nej! Detta ska istället ses som en hyllning till att vi har ett så starkt lag att vi inte är beroende av en enskild spelares deltagande. Nu får någon annan spelare chansen. Både Linus Svedlund och Mikael Frycklund är nog mer än beredda att axla den fallna manteln efter Williams.

Jag tycker det är förbaskat kul att se Nick Angell på isen just nu. Nu spelar han på den nivå som krävs. Bra balans i både det defensiva och offensiva spelet. Jag har väldigt höga krav på den gode Nick och tycker att han just nu infriar dessa med råge. Underbart att se...

Fortfarande anser jag dock att vi får allt för liten utdelning på vår offensiv. Vi behöver helt enkelt peta in fler puckar på alla de chanser som skapas. Det är då en rackarns tur att vårt defensiva spel är så stabilt att vi kan fortsätta vinna våra matcher med uddamålet. Nu har vi lyckats med detta konststycke tre matcher i rad. 3-2 mot BIK, MIF och AIK.


Jonathan Bjurö gjorde inte sitt livs insats mot AIK. I sanning var de mål han släppte in närmast att beteckna som "tavlor". Men, alla konstnärer gör tavlor. Gissar att Johan Fransson nu får chansen mot Björklöven hemma på lördag. Kan behövas lite rutin i bakfickan nu när allt ställs på sin spets. 

Mot Finalen!






26 februari 2015

Boris, AIK och Hovet...

En Black_Boris och en GurkOlle, eller, en förlorare och en vinnare


Jag har en kompis som heter Boris. Ja, han heter inte så egentligen men kallar sig så. Ska jag vara riktigt ärlig benämns han som @Black_Boris när han är ute på sociala medier och kråmar sig. Han är en AIK:are. Honom är det synd om. Han håller på ett lag som på många sätt nu tycks vittra sönder och närmast försvinna. Först åkte AIK ur SHL med buller och sorgesång. Nu är de på väg att åka ur(!) Hockeyallsvenskan. Till råga på allt är hans AIK på väg att gå i konkurs om det vill sig riktigt illa. Man kan tycka vad om vill om detta men en sak är klar, jag tycker synd om Boris för han är en riktigt fin kompis. 

Ikväll kan mitt Västerås vara med och bidra till att AIK hamnar i ett negativ kval. Det känns bra för mig men sämre för Boris, för han håller på AIK. När jag pratade med honom under gårdagen var han dock fylld med tilltro. Han påstod rentav att hans AIK minsann inte var sämre än de andra lagen i serien. Han påstod även att AIK nu, äntligen, hittat lite harmoni i sitt spel och sett "bättre ut". Så pass, säger jag.

Jag vill därför, här och nu, förbereda min kompis Boris på det värsta. Det är liksom lika bra att berätta hur det ligger till så han slipper vanka runt med falska förhoppningar inför kvällens match. Boris kan med andra ord redan nu bespetsa sig på en sista omgång där de får försöka sno poäng av Malmö för att slippa negativt kval. Av oss får de noll och intet. Det är då säkert som Amen i den Svenska Kyrkan.

Det finns tre spelare, minst, i vårt lag som gör att jag känner den största tillförsikt inför matchen. De spelarna är i tur och ordning Jan Urbas, Oscar Steen och Stefan Gråhns. Självklart finns det andra spelare i laget som kan avgöra matcher men nu vill jag förklara hur jag tänker:

- Ovanstående spelare anser jag vara exempel på "motorer" som driver laget. Gemensam nämnare är hårt arbete i sextio minuter kryddat med en del briljans. Ett vinnande lag behöver denna typ av spelare som alltid levererar på en jämn högnivå. De är lite av "vägvisare" för övriga forwards. 

Tittar jag på min kompis Boris AIK ser jag inte att det finns några "motorer" som driver laget. Istället handlar det om enstaka spelare som då och då poppar upp och levererar för att sedan försvinna in i skuggan. Ingen kontinuitet i prestationen, sa Bull!

Förutom dessa enastående och viktiga offensiva motorer är vi dessutom begåvade med några defensiva ankare som skapar trygghet i de bakre leden. Vill där lyfta fram Johan Jonsson och Per Helmersson som i match efter match håller en hög nivå. De har med sitt envetna defensiva slit räddat arslet på oss i fler än en match denna säsong.

Så därför, Boris, måste jag redan nu meddela att slaget är förlorat för din del. Tråkigt men sant.  Nu är det ju som bekant så att det sista som överger oss människor är hoppet. Förstår om Boris tänker i termer som "motivation slår klass" i detta nu. Men det säger jag, Boris, det kan du fetglömma denna dag. Idag möter ni ett lag som har både motivation och klass. Sug på den du, Gnagarjävel....


PS! Jag hoppas trots detta att vi även i fortsättningen kan vara vänner.



25 februari 2015

Fullsatt, fullt ös, och tre poäng..



Västerås - Malmö 3-2
Otroligt roligt att stå på södra stå under gårdagens match mot Malmö. Bra dra i klacken, bra dra på publiken, och framförallt bra drag på laget! Två lag som satte fart från första nedsläpp. Inga livremmar eller hängslen på. Underbart! Av någon outgrundlig anledning var jag för en gångs skull helt avspänd på läktaren. Kände ett stoiskt lugn inför lagets uppgift. Detta skulle bli vår kväll, så kändes det bara. Min gode vän "Kepsen" uppvisade i vanlig ordning tecken på grav ångest och plågsam vånda allt från första nedsläpp trots att jag försäkrade honom om att "det var lugnt". 

Trots att chanser skapades gick dock den första perioden utan att ett enda mål gjordes. Det jag tog med mig var farten, energin, samt Mathias Bromés felskär vid ett friläge. Den gode Mathias blev så till sig i brallorna när han fick sitt fina läge att det slog lite slint i skridskoåkningen. Istället för ett distinkt avslut mot mål blev det platt fall och lite simövningar på isen. Men, vad gjorde väl det en kväll som denna. Detta vår ju vår kväll.

Den andra perioden var ungefär som den första. Det var mycket "pang på rödbetan" och chanser skapades mot Malmös mål i parti och minut. Det mest minnesvärda kanske var chansen som dök upp framför fötterna på Stefan Gråhns. En retur rakt ut, öppet mål, och bara att skyffla in trissan. Men, se det gick inte. Pucken studsade försmädligt över Gråhns klubba och istället för att målfirande hamnade han liggandes på rygg bakom målet(!). Men vad gjorde det, då detta var vår kväll.  Periodens enda mål gjordes, mycket elegant, av Erik Andersson. Detta efter finfint lir med Robin Jacobsson och Dustin Johner som medhjälpare. Närmast att göra ännu ett mål för Gulsvart under denna andra period var Jeremy Williams som smällde ett slagskott i stolpen under ett powerplay.

Man kan sammanfatta andra perioden med att vi styrde och ställde fram till att Malmö klarat av sina utvisningar. Efter det föll vi tillbaka en del och Malmö tilläts komma upp i banan och sätta oss under viss press. Som tur för oss sköt de hellre än bra denna kväll och många farliga avslut smet strax utanför våra stolpar.

Inför den tredje perioden deklarerade jag myndigt för min vän "Kepsen" att det inte fanns någon orsak till oro. Vi skulle sätta nästa puck och därefter defilera mot slutsignalen och segern, lugnade jag honom med. Av den anledningen passade självklart Malmö på att kvittera till 1-1 i ett powerplay redan efter knappa tre minuter. Men vad gjorde väl det, då detta var vår kväll!

Trots detta mentala bakslag för mig "Kepsen" och publiken fortsatte Gulsvart framåt och nu med än mer energi. Om man trodde att Malmö skulle få luft under vingarna efter sin kvitteringen trodde man fel. Belöningen kom i form av ett ledningsmål signerat Simon Fredriksson. Ett skott från blå som letade sig fram och förbi målvakten och slutligen retsamt, för Malmö, rullade in och lade sig någon centimeter innanför mållinjen. Stort jubel i hallen och själv kände jag mig lugn. Vad var det jag sa! Jo, denna kväll var vår kväll.

Som om inte det skulle vara nog lyckades vi i bytet efter detta mål peta in ännu en trissa bakom Malmös gigantiska målvakt Hovinen. Ett skott som på något sätt smet förbi hans enorma kroppshydda, träffade stolpen, och blev liggande bakom honom. Ingen såg pucken utom Broc Montpetit. I en position bakom målet upptäckte han att pucken låg fri och kunde snabbt tränga sig in vid ena stolpen och peta in trissan över mållinjen. Återigen ett enormt jubel i hallen och jag tittade på min vän "Kepsen" med en menande blick. Vad var det jag sagt? Jo, denna kväll var vår kväll.

Efter denna målexplosion med två mål inom loppet av 48 sekunder drog vi oss tillbaka en aning spelmässigt och överlät åt Malmö att ta initiativet. En taktik som lyckades utmärkt fram till att Jan Urbas, mycket olyckligt, tappade bort en puck i egen zon och bjöd Malmös Fredrik Storm på ett friläge. Blev jag orolig över denna fadäs då? Icke. Jag hade bestämt från början, från första nedsläpp, att detta skulle bli vår kväll. 

Efter sin reducering till 2-3 gjorde Malmö ett ärligt försök att sätta press mot vårt mål men misslyckades med uppgiften. De hade helt enkelt otroligt svårt att sätta upp någon form av offensiv spel mot ett taktiskt spelande hemmalag. Inte ens när de tog ut målvakten med minuten kvar blev det någon större dramatik. Gulsvart spelade av matchen de sista fem-sex minuterna på ett exemplariskt sätt. Mycket tack vare en klok coachning av tränarna där några spelare fick extra mycket förtroende i slutfasen av matchen. Så ska en slipsten dras.


Summerar jag mina intryck så vann vi rättvist. Vi skapade fler, och bättre, målchanser än gästande Malmö. Vi var lite starkare runt båda målen, lite hetare när lägen dök upp. Vi var helt enkelt aningen bättre som kollektiv denna gång. Inte mycket men fullt tillräckligt för att vinna rätt komfortabelt även om det blev målmässigt knappt. 

Återigen gladdes jag över vår defensiv som i det stora hela fungerade klanderfritt hela matchen. Det var bara några minuter i slutfasen av den andra perioden som vi tappade lite i vår defensiv. I övrigt mycket bra. Offensivt såg det bättre ut än i många tidigare matcher. Det var bra fart och intensitet och man gav varandra bra understöd i agerandet ute på isen. Några spelare utmärkte sig lite mer än andra men lägstanivån denna gång var hög på alla spelare. 

Jonatan Bjurö behövde inte glänsa denna gång. De räckte utmärkt att han var stabil. 

Tack vare denna starka insats, inför ett fullsatt ABB Arena, har nu laget givit sig själv chansen att bli ett av de två lag som kommer spela direktfinal om en plats i nästa säsongs SHL. Vem hade kunnat tro detta när vi i oktober sladdade på fjortonde plats i tabellen?


Mot AIK!

24 februari 2015

Måste-vinna-matchen....

Idag får vi, eller laget, surt betala för missade poäng tidigare under säsongen. Idag pratar vi om Årets viktigaste match. Säsongens viktigaste match. Detta är givetvis en sanning i sig men faktum är att ALLA matcher man spelar under en säsong är precis lika viktiga. Varje poäng men vinner, eller förlorar, har lika stor betydelse oavsett om det är i omgång sju eller 49. Både Malmö och vi har försatt oss i detta bryderi då vi under perioder denna säsong spelat lite sämre. Den formsvacka, eller helt avsaknad av vinnande spel, vi själva hade under tidigare delen av höstsäsongen biter oss nu i röven. 

Nåväl. Vi närmar oss nu vägs ände och det som är gjort är gjort. Vi kan gräma oss grå över snöpliga förluster och tappade poäng. Nu står vi inför en mangrann uppgift. Tre matcher återstår och vi behöver troligen vinna dem alla. 

Malmö
AIK
Björklöven

Tre lag som alla kommer göra sitt till för att förhindra oss att nå vårt mål. Tre lag som alla har otroligt mycket att spela för och om. Tre lag som kommer ge allt, och lite till, i våra möten. 

Genom åren har jag själv genomlidit(!) så många "måstematcher" på Rocklundas läktare att jag inte kan minnas dem alla. Gemensamt nämnare har varit den lamslagna ångest man känt inför och under matchens gång. Trots min erfarenhet av tidigare upplevelser kommer jag hamna i samma tillstånd igen. Sanna mina ord. Då och då har man blivit belönad av att laget gjort heroiska insatser och vilket fyllt mitt bröst med stolthet och sprudlande euforisk lycka. Ett tillfälligt tillstånd som närmast kan liknas vi ett långt rus av välbehag. Men, jag har även fått uppleva motsatsen. Den enorma tomhet som ett misslyckande innebär. En märkligt känsla av att falla rakt ned i ett bottenlöst grått hål av misströstan. Det har då ibland tagit dagar innan man blivit sig själv igen. 

Dagens match mot Malmö anser jag dock inte ha riktigt samma höga dignitet som många andra viktiga matcher som spelats i hallen. Sanningen är att vi kan förlora men ändå i slutänden bli vinnare. Det går till exempel inte att jämföra denna match betydelse med många av de utslagsmatcher vi spelat genom åren. Där det verkligen gällt "vinna eller försvinna". 

Trots att jag innerst inne vet att allt inte avgörs i denna omgång, i dagens match mot Malmö, kommer jag sannolikt känna mig som en överkörd och tillplattad bäver vid en förlust. Men det är en helt annan sak. 

Oavsett vad som händer och sker i dagens match vill jag passa på att salutera laget, och tränarna, till en så här långt mycket väl genomförd säsong. Nu fattas "bara" att spetsa till och avrunda på allra bästa sätt...

Mot målet...

22 februari 2015

Seriefinalen MIF - KHK och lite inför...

De jagade, och jagade, men kom aldrig ifatt..


Såg matchen mellan Malmö och KHK under gårdagen. Det fanns alla förutsättningar till en högdramatisk match men på något sätt blev det aldrig riktigt så. Åtminstone inte för mig som utomstående betraktare. Matchen tände aldrig riktigt till. Den bara flöt på, period efter period, och plötsligt var den slut med Karlskrona som värdiga vinnare. Och det, mina kära läsare, är så det ser ut när man möter just KHK! 

Anledningen till att matcher utvecklas på detta sätt är just KHK:s spelplan. De vill inte gärna få stopp i spelet. De dumpar sällan, eller aldrig, puckar för att sedan jaga ifatt och låsa fast densamma vid sargkanter. Istället kommer de farande med fart och puckkontroll och försöker hitta närmsta vägen mot mål, hela tiden. Om de misslyckas med detta, eller tappar puck, använder de farten till att vända hem, direkt. I och med denna ständiga rörelse så stannar spelet väldigt sällan upp och därmed blir det få avblåsningar i matchen. Tiden bara rinner iväg.

För försvarande lag ställer detta särskilda krav. Framför allt på backar. Det finns väldigt liten tid att positionera sig. Kommer man inte rätt på en gång kommer man aldrig ifatt, typ. Man blir på efterkälken och i värsta fall överspelad. Detta var något som Malmös backar drabbades av, gång efter annan, under gårdagens match. De var överallt men inte där de förväntades vara. De var mer i vägen för egen målvakt än till nytta. Åtminstone två av KHK:s mål tillkom pga att Malmös backar var helt desorienterade och hjälpte till att skymma sin egen målvakt så till den milda grad att ingen motståndare kunde gjort detta bättre.

Det som överraskade mig var att inte Malmö läst på läxan inför matchen. De tillät KHK att spela sitt spel, hela matchen. Malmö gjorde, i mina ögon, en slät figur och var aldrig riktigt nära att hota om seger i denna match. Detta trots att de vände 0-1 till 2-1. Sett till helheten var KHK hela tiden lite bättre i det mesta. Malmö såg faktiskt ganska tröga och tunga ut. Speciellt deras backar som i normala fall är väldigt duktiga blev ofta akterseglade och bortkollrade.

Sett ur gårdagsmatchens perspektiv lyckades vi bättre i vårt möte med KHK. Under stora delar av den matchen lyckades vi hålla KHK borta från att skapa riktigt bra målchanser. Mot Malmö radade KHK upp riktigt bra lägen. 

Var det så enkelt att även Malmös spelare kände av trycket att spela en avgörande match inför en fullsatt arena? Självklart var det så. De darrade helt enkelt på manschetten, de små pågarna. Dessutom upplevde jag att Malmö just nu har ungefär samma problematik som oss. De har ingen ledande formation som kan gå in på isen och "ta tag i spelet". De har som oss fyra formationer som alla jobbar hårt, vilket inte är fy skam. Men i gårdagens match hade Malmö behövt en formation som gått in och visat vägen...

Summerar jag matchen så var KHK det bättre laget och vann fullt rättvist. Själv kände jag mig lite lurad på konfekten då Malmös jakt på kvittering helt uteblev. De hade varken metod, kraft, eller förmåga att gå för en kvittering. Hade förväntat mig en enorm slutforcering, men av den blev platt och intet...

Scenariot på tisdag, när vi möter Malmö, kommer bli helt annorlunda. Tänker då speciellt på matchbilden. Visst kommer det finnas fart och fläkt även då men det finns en tradition med mer fysiskt spel oss emellan. Gärna med inslag av dåligt humör och lite box.  Förväntar mig därför en riktig holmgång där utgången är närmast omöjlig att sia om...

MOT ABB ARENA!





21 februari 2015

Vi grisade till det lite mot grisarna..

Glad gris idag...

Västerås - BIK Karlskoga 3-2
Första sju-åtta minuterna mot BIK Karlskoga lovade mer. Dock uteblev målen. Då blev det lite som vanligt. Ängsligt och lite tveksamt. När sedan gästerna fick utdelning på det första(!) riktiga anfallet i vår egen zon i minut nummer nio kändes det tungt. Gustaf Thorell avlossade ett alibiskott ur dålig vinkeln och pucken letade sig in under en förvånad Jonas Fransson. "Ett bra hockeymål", sa Leffe Strömberg, expertkommentator på Viasat. "Ett riktigt skitmål", ansåg jag. Rent av en målvaktstavla av den gode Jonas Fransson. Den pucken skulle naturligtvis aldrig fått slinka in. Efter målet fick gästerna mod i barm och flyttade upp spelet allt oftare i vår egen zon. Fransson hann revanschera sig genom att parera några knepiga avslut som kunde resulterat i fler baklängesmål. 

I slutet av perioden lyckades Jeremy Williams dra på sig en ytterst onödig utvisning i anfallszonen. Det kostade ännu ett mål i baken. BIK som inte har något fungerande powerplayspel gjorde mål i powerplay. I brist på bra powerplay dög det denna kväll utmärkt med att skjuta ur dålig vinkel för att kvittera ut mål. Denna gång var det Linus Fröberg som hittade ett hål genom Fransson. Till Fransson försvar ska sägas att han inte fick mycket hjälp av sina backar i just den situation.

- Vilket mörker, vilken öken! Underläge 0-2 efter första perioden trots att vi började så bra. 

Den andra perioden gjorde inte mig övertygad om att vi skulle kunna vända på matchen. BIK hittade rätt i sin forechecking, sitt styrspel, och avväpnade vår offensiv genant enkelt till största delen. Vi kom inte någonstans, helt enkelt. Vi såg flata ut i vårt uppträdande. Hela den andra perioden bestod i ett sökande att komma till någon form av avslut mot BIK:s mål. Den inkomne Jonathan Bjurö, som ersatte Jonas Fransson, fick parera ett antal frilägen när det fumlades med pucken vid egna uppspel. Våra egna riktigt farliga lägen mot BIK:s kasse kunde räknas på ena handens tumme. Men så, efter lång väntan, fick äntligen Jan Urbas ett läge där pucken skickades in bakom en duktig Joel Gistedt i gästernas mål. För en gångs skull satte vi lite tryck mot deras mål och belönades för detta. Underbart skönt. Reducerat till 1-2 och hoppets lampa tändes.

- Det som var direkt oroväckande under period två var oförmåga att skapa längre anfall!


Tredje perioden utvecklades till en lång kamp mot ett allt mer tröttkört BIK Karlskoga. De höll tappert stånd långt in i perioden med genom att dra på sig utvisningar gav de oss till slut chansen att vända på matchen. Vårt powerplay som den senaste tiden varit rent ut sagt uselt gav äntligen utdelning igen. Dustin Johner kvitterade till 2-2 och en poäng var räddad.  När sedan BIK:s Henrik Björklund lite oturligt(!) drog på sig en utvisning öppnades dörren på vid gavel för en vändning av matchen. Trots ett lite stapplande powerplay fick till slut Jeremy Williams ett kanonläge att avlossa bössan mitt i slottet och 3-2 var ett faktum. Att det skottet hittade förbi alla spelare som stod framför mål var banne mig en ren sinkadus. För inte kunde den gode Jeremy ha siktat i någon pytteliten lucka? Nej, jag tror han bara "blundade och sköt" denna gång.

På slutet tog BIK ut målvakten och fick till ett makalöst bra läge att kvittera. En situation som var skrämmande lik den mot KHK senast. Då blev missen kostbar eftersom KHK utnyttjade läget till att göra segermålet i sudden. Nu räddades vi av en fenomenal räddning av Bjurö. Små marginaler, typ!


Jag är oerhört glad över att laget lyckades vända gårdagens match. Det vittnar om styrka. Under den tredje perioden infann sig känslan av att spelarna gick mer på vilja och adrenalin. De gick in i varje situation med mer pondus och glöd. Det fanns ett visst mått av desperation i spelarnas agerande. Precis de egenskaper som jag efterlyste i ett tidigare inlägg. Det kändes bra. Utan dessa inslag i vårt spel vinns inga matcher. 

Något att ta med sig från matchen:
- Vi har två riktigt bra målvakter. Idag sviktade den ene, då regerade den andra. Perfekt!
- Jeremy Williams hittade nät!
- Jan Urbas gjorde äntligen mål igen!
- Broc Montpetit fick spela med Jan Urbas och Fredrik Johansson i senare delen av matchen - då hände det saker.


I segeryran ska vi dock inte glömma bort att det BIK Karlskoga vi lyckades vinna mot just nu är inne i en tyngre period. En formsvacka, helt enkelt. Med många spelare på skadelistan tycker jag de bjöd upp förvånansvärt bra. Med lite flyt kunde de tagit med sig både en eller två poäng från matchen. Spelmässigt var vi inte mycket bättre. Skillnaden denna gång var att vi äntligen fick lite medflyt i våra inbördes möten denna säsong...




- Förövrigt noterar jag att en del BIK:are ansåg att vi spelade grisigt. Att det var därför vi vann matchen. Vad säger man om det? Nöff, nöff, kanske?


Mot Malmö....




19 februari 2015

Lite tankar om det som varit och det som komma ska..

När man lyssnar av alla kommentarer från gårdagens match mot Karlskrona växer olika bilder fram. Somliga anser att det var "en bra match mellan två bra lag som tog ut varandra" andra att "det var en rätt seg och tråkig match". När det gäller olika spelares prestationer under matchen är bedömningen stor mellan olika betraktare. Jonas Fransson, tex, ansågs både ha spelat "kanon" och "darrigt". Man brukar uttrycka att "sanningen finns i betraktarens ögon". Med det menas helt enkelt att vi alla, var och en för sig, gör en egen subjektiv bedömning och uppfattar detta som "sanningen". 

Det jag skriver på denna blogg är mina intryck och reflektioner. De behöver inte nödvändigtvis överensstämma med någon annans. Det jag påstår behöver inte ens vara helt sant. Det jag beskriver är helt enkelt "min sanning". En sanning som vilar på mina egna insikter och kunskaper.  Inte någon annans. 

Efter gårdagens poängtapp mot Karlskrona kände jag en stor besvikelse. Inte över förlusten i första hand. Mer över den tendens jag anar hos mitt kära lag. De som följt laget under många år anar nog vad jag menar. Under ett antal år har jag och många med mig tvingats bevittna hur vårt lag, säsong efter säsong, tappat ork, fart och energi när det gällt som mest. 

Minns förra säsongen. Seriefinal hemma mot Malmö med några få omgångar kvar. Vid seger hade vi sannolikt ångat på mot serieseger. Istället blev det förlust efter förlängning och sedan rasade(!) laget ihop mentalt med mediokra resultat i de följande matcherna. Vi gick därmed in i Kvalserien med en dålig trend, tendens, i ryggen. 

I gårdagens match mot Karlskrona saknade jag tyvärr den hetta som präglar ett lag som verkligen vill bli topp två. Det kändes som om vårt fokus, lagets prioritet, var att förhindra KHK från att göra mål. Spelplanen var uppenbar, och inget ont i detta. Problemet, som jag uppfattade det, var att detta fokus blev på bekostnad av viljan att själva våga vinna. Mentalt hade vi förlorat denna match redan när vi klev ut på isen. 

Karlskrona hanterade matchen på ett annat sätt. De tänkte inte be om ursäkt. De tänkte inte börja darra bara för att matchen gällde lite mer än vanligt. De använde sin sportsliga framgång som ett utmärkt verktyg till att ta ännu ett kliv framåt. De lyfte fram möjligheterna, pekade inte riskerna. 

Kort sagt: - KHK var mer inställda på att vinna, vi mer på att inte förlora. 

Karlskronas fördel gentemot oss och Malmö är just att de hela tiden har allt att vinna. De har redan presterat mer än vad någon kan begära. För oss och Malmö finns ett helt annat ok att bära. Vi har det gemensamt att vi genom åren presterat som sämst när det gällt som mest. Vi supportrar har känt oss besvikna och svikna, lite förda bakom ljuset. Vi har gått i samma fälla säsong efter säsong och verkligen trott att "denna gång händer det".

Jag tror att den upprördhet man nu kan spåra både hos mig och andra supportrar till Gulsvart bottnar i tidigare säsongers motgångar. Ingen vill stå där igen, med byxorna nere, och inse att allt blev som vanligt, igen. Den oron sätter sannolikt sin prägel på alla supportrar, till alla lag, men kanske främst till de lag som år efter år nosat på doften av avancemang.

Som supporter vill man helt enkelt se en enorm glöd hos sitt lag. En vilja att verkligen vinna. Att man trots detta åker på en förlust kan alltid bäras. Det viktiga är att vi supportrar känner att laget, spelarna, verkligen gett allt för att uppnå vår gemensamma dröm.

Igår såg inte jag den glöden i laget. Istället ett lag som inte förmådde/vågade spela ut. Nu finns ingen tid till begrundan. Nu är det bara att släppa handbromsen. Full fart ända in i kaklet. Om vi missar att gå upp i SHL denna säsong så ska vi åtminstone kunna säga att laget gjorde allt, precis allt, de kunde. Om detta inte räcker till, ja då går alla utan skuld. Då kan spelarna lämna denna säsong med huvudet högt och bibehållen kärlek från alla supportrar.

- Kämpa Gulsvart!











18 februari 2015

Förlust, igen...mot KHK



Karlskrona - Västerås 2-1 (sudden)
Jag hade inte så stora förväntningar inför kvällens match. Visst, toppmöte och "seriefinal" men med tanke på vårt spel den senaste tiden var jag smått orolig. Vi vann borta mot Mora i föregående omgång och det var starkt, och det tackar jag för. Återigen var det dock vår defensiv och målvaktsspel som lade grunden till den segern. Vår offensiv var däremot inte bländande.


Med matchen borta mot Rögle i färskt minne fanns det fog för min oro inför dagens match. Då var vi inte med i matchen de första femtio minuterna. Rögle dominerade det mesta och utförde det bästa. Själva var vi lite av statister. Med underläge 0-4 tio minuter in i sista perioden var det packat och klart för hemfärd utan poäng och skammens rodnad på spelarnas kinder. Men så hände det som händer då och då i ishockey. Vi lyckades med flyt, tur och visst mått av skicklighet göra fyra snabba mål och ta matchen till förlängning. Den blev dock mållös och Rögle kunde sedan vinna matchen via straffar. Som matchen gestaltade sig är jag oerhört nöjd med denna ynka pinne vi fick med oss hem.


Idag fick vi åter vända hem med en ynka pinne. Denna gång är jag dock väldigt besviken över det magra poängutfallet. Speciellt med tanke på att vi bjöds chansen, i sudden, att avgöra matchen till egen fördel via ett powerplay. Tyvärr fortsätter vårt spel i powerplay att gäcka oss. Den spelform som tidigare räddat oss i många jämna matcher var idag tröstlöst uddlöst i både form och utförande. Närmast mål i den spelformen under matchen var Nick Angell som träffade stolpen. Men i allt övrigt är det otroligt fina spel vi tidigare visat upp i pp som bortblåst. Det känns lagom bra att detta händer när vi behöver det som allra mest. 


- Jan Urbas makalösa måltorka håller i sig. Idag, i slutet av andra perioden, i ett powerplay, blev han elegant frispelad i slottet och skulle "bara lyfta in pucken" i tomt mål. Inte ens det lyckades han med. Precis i skottögonblicket hann en KHK:spelare lyfta lite, ytterst lite, på hans klubba, vilket gjorde att han totalmissade chansen...


Erik Andersson gjorde första målet i matchen. Ett mål av ett annorlunda slag. Han bokstavligen lobbade in pucken bakom en förvånad målvakt! Ett avslut träffade "någonstans" och fick pucken att sticka rakt upp i luften, cirka 3-4 meter, innan den ramlade ned i ryggen på målvakten och in i mål. Stort tack till domaren som såg pucken och därför inte slentrianmässigt blåste av för blockering. Något som händer alldeles för ofta. 

- Detta hände iofs strax efter vårt ledningsmål. Domaren Jarnebring blåste för målvaktsblockering trots att pucken gled fram och var spelbar bakom Patrick Galbraith´s  rygg. 


Första perioden var godkänd spelmässigt ur ett Gulsvart perspektiv. Vi kom upp i banan och lyckades göra rätt avvägningen i vår forechecking. Något som skapade problem för KHK:s backar. Vid flera tillfällen kunde vi snappa upp pucken och skapa chanser mot deras kasse. Skotten vann vi med 8-3 första perioden vilket vittnade om att vi höll bort KHK:s offensiv på ett bra sätt.


Om den första perioden var godkänd spelmässigt var den andra mer att likna vid ett bottennapp. Vi tappade puck i egen zon, i mittzon, i anfallszon och troligtvis även i eget avbytarbås. Vår offensiv var lika samspelt som den politiska ordning som just nu styr detta land. En "röra" helt enkelt. Ambitionen fanns naturligtvis men utförandet hade mycket i övrigt att önska. Det var inte ett spel att gå till val med, kan jag säga, ur ett politikerperspektiv. Naturligtvis lyckades KHK hitta ett genomspel och kvittera. Ett skott som faktiskt styrdes lite av täckande back och helt ställde Fransson i målet. Vad var det vi sa om att "bra lag har flyt" nu igen? Minns gärna KHK:s kvittering mot AIK senast. Skotten slutade 10-11.

I den tredje perioden klev vi på lite mer över hela banan och gjorde spelet jämt ute på isen. Dock hade vi fortsatt väldigt svårt att ta oss fram till några riktigt heta lägen. Inte ens när vi fick chansen i ett powerplay lyckades vi hota riktigt. Vi vann skotten i sista perioden med 13-5. Ett bevis för att vi lyckades bättre med vårt defensiva arbete över hela isen. KHK hade fasligt svårt att hitta fram till mål med några avslut. Oerhört tråkigt att vår stabila defensiv som städar undan så bra inte belönas med att forwards förmår att peta in några puckar.


Matchen gick till förlängning och som jag skrev inledningsvis slarvade vi bort chansen att vinna denna match. Istället kom, naturligtvis, KHK fram med ett avslut i slutsekunderna och kunde vinna matchen. En situation som egentligen aldrig hade behövt uppstå. En av våra spelare skulle bara "frysa" pucken vid sargen sista sekunderna av sudden. Det gick inte så bra. Alexander Bergenström lyckades fippla fram pucken till Joel Kellman som gjorde avgörande målet.


Sammantaget en match som inte alls levde upp till epitetet toppmatch. Kanske var det digniteten på matchen som påverkade spelet. Det såg lite låst och krampaktigt ut från båda lagen. Inget av lagen spelade som ett topplag, helt enkelt. Karlskrona är ett bra lag och har för tillfället ett ruskigt medgångsflyt. Trots att de inte skapade många målchanser vinner de matchen/er. Ungefär samma scenario som i deras match mot AIK på hovet senast.

Det finns två saker, eller tre, eller fyra, som oroar mig just nu:
- Powerplay funkar inte alls (gör man inga mål fungerar det inte).
- Våra "stjärnspelare" är iskalla.
- Vårt offensiva spel fem mot fem är för uddlöst (vi gör för få mål).
- Vi har ingen formation som bär laget just nu (ommöbleringarna har inte skapat fler fungerande kedjor)

Det som är bra är:
- Backspelet
- Målvaktsspelet
- Boxplay
- Det hårda kollektiva arbetet

Martin Filander måste redan till nästa match ställa minst två kedjor på isen som åtminstone visar en antydan till samspel. Idag, och allt för många matcher på slutet, har det synkat allt för dåligt i offensiven. Det blir allt för mycket "egen pucktransport" istället för understöd. 

Ska vi då kasta in handduken när det gäller topp två? Ja, säger jag, om vi inte hittar tillbaka till ett bättre offensivt spel och bättre spets i vårt powerplay. Det är tyvärr en realitet..

Nu väntar nästa ödesmatch...



15 februari 2015

Nödvändig seger mot Mora..

Mora - Västerås 0-2
Enligt rapporter från matchen i FM Mattson Arena gjorde vi återigen en "lagom" insats. Så lagom att den gav seger och tre poäng. En arbetsseger ånyo, kan man uttrycka det. Laget tenderar allt mer till att bli samma typ av segermaskin som med Fagervall vid rodret. Det är vår defensiv som bär oss. Det är två bra målvakter som turas om att rädda oss kvar i matcher. Det är ett riktigt bra boxplay som reder ut prekära lägen i matcherna.

Däremot fortsätter spelet, fem mot fem, att gäcka oss. Det vill sig inte riktigt. När nu även vårt tidigare så framgångsrika powerplay börjat svikta känns det än mer lite oroande. Det återstår bara några få omgångar av serien där alla matcher är av vinna-eller-försvinna-karaktär och det hade varit önskvärt att våra formationer varit mer samkörda. Nu är det fortfarande ett sökande efter rätt konstellationer. Inte så bra.

Det är då en faslig tur att backspelet, som tidigare under hösten såg aningen svajigt ut, numera rätat upp sig markant. Under säsongens gång har vi av och till fått till spelet, det stora offensiva spelet över hela isen, på ett hyggligt sätt. Men då och nu så hackar det fortfarande. Det är inte optimalt. 

Frågan är hur våra tränare ska hinna hitta uppställningar som ger maximal prestanda. Fortfarande känns det som om Jeremy Williams inte kommer riktigt till sin rätt. Jan Urbas sliter och åker men kommer inte till så många avslut. Broc Montpetit men sin eminenta skridskoåkning och klubbteknik borde kunna utmana och skapa mer. Kort sagt är spelarpusslet ännu inte färdigt. Jag avundas inte våra tränare som vet att tiden håller på att rinna ut. Redan på onsdag står laget för en ny utmaning då man tar sig an Karlskrona på bortaplan. 

Man tackar dock och bockar för en viktigt bortaseger. Mora är alltid Mora och man vet aldrig vad som väntar i möten med dessa dalkarlar. Ibland är de riktigt bra, ibland inte alls. Hur de spelade idag vet jag inget om men det viktiga var att vi vann...

Kul att Marcus "Slangen" Söderqvist fick hänga en kasse. Det har han gjort sig förtjänt av. Det får gärna komma mer när han nu spräckt nollan, så att säga.




0-1 (EQ) VIK 12. Johansson, Fredrik (13)
9. Urbas, Jan
83. Johner, Dustin

0-2 (EQ) VIK 82. Söderkvist, Marcus (1)
19. Andersson, Erik


Såg förövrigt matchen mellan AIK och KHK under eftermiddagen. AIK stretade på bra och ledde välförtjänt med 2-0. Detta trots att man spelade flera powerplay utan att kunna utnyttja detta till mer än ett mål. Bland annat spelade de 5 mot 3 i nära två minuter utan att skapa att vettigt avslut. Riktigt dåligt. Självklart straffades AIK för detta innan matchen var över. KHK kunde reducera och kvittera. KHK:s kvitteringsmål var något utöver det vanliga. Ett ickemål, kan man säga. Ett pass från sarghörnet in framför mål som ändrade riktning och gick in bakom en ställd hemmamålvakt. Ungefär lika märkligt som när Oskarshamn lyckades kvittera till 2-2 i matchen mot oss. Även då slängdes pucken in från ett sarghörn och det hela slutade med att vår egen back(!) elegant slog in pucken i mål!

Bra lag har flyt, brukar man säga. Detta gällde inte i vår hemmamatch mot Timrå senast. Trots spel mot ett mål sista perioden lyckades vi inte få in en kvitteringspuck. Så var det med den teorin.

Å andra sidan gick allt in sista tio minuterna borta mot Rögle senast. Det kanske jämnar ut sig.



Nu är det bara att ladda om inför nästa match...








13 februari 2015

Risigt spel men roligt avslut...

Det räckte med tio minuter denna gång..

Rögle - Västerås 5-4 (straffar)
Matchen mot Rögle blev lite som jag tänkt mig, men ändå inte. Stundtals levde den upp till mina förväntningar, emellanåt inte. Under delar av matchen var vi bra med, i andra inte. Det var en märklig match på flera sätt.

Till denna match hade vår tränare Filander valt att stuva om i alla formationer. En åtgärd som kan skapa viss förvirring och oro. Inte minst hos mig som supporter. I takt med att skadade spelare kommit tillbaka har tidigare konstellationer fått ge vika. Den så framgångsrika kedjan med Urbas, Steen och Johansson är numera ett minne blott. Mathias Brome´som fram till nu mest huserat i fjärdelinan flyttades upp i andralinan. Dustin Johner flyttades ut på en kant från att tidigare alltid spelat i centerposition. Broc Montpetit klev in i fjärdelinan. Eddie Davidsson placerades åter vid sidan om Mikael Frycklund. Kort sagt väldigt stora förändringar, minst sagt.

Kanske var det alla dessa ommöblering som satte prägel på vår insats i denna match. Det blev varken hackat eller malet, kan jag tycka. Eller ömsom vin och ömsom vatten. Att påstå att någon av dessa nya formationer var lyckosamma är att ta till överord. Däremot var det några spelare som lyste lite mer än andra denna match. En av dessa var Oscar Steen. Han tycks kunna spela lite överallt och med vem som helst. Var det någon som lyckades hitta passningar som skapade chanser så var det just han. Hans blick och känsla för spelet är magnifikt. I övrigt hade alla våra forwards en ganska tung afton. De kämpades och slets på ett föredömligt sätt men rent spelmässigt var det inte ett fall framåt mot tidigare matcher. 

Lilla ettermyran Mathias Bromé kämpade till sig två utvisningar vilka vi dock inte kunde utnyttja. Det var bra. Store Jan Urbas verkar dock ha kört fast en aning. Får inte ut mycket av sitt slit för tillfället. Våra backar hade en tuff afton mot oerhört aggressiva hemmaspelare som verkligen tog för sig framför vårt mål. Där förlorade vi många kamper under matchen. Vid tre tillfällen resulterade detta i baklängesmål. 

Men så händer det som man inte förväntar sig ska hända. När rullgardinen dragits ned och allt känns så där fånigt tungt och trist, vänder det! Ett vådaskott(!) från Per Helmersson från blå slinker in under annars utmärkte hemmamålvakten Volden direkt efter powerbreaket i tredje perioden. Reducering till 1-4. Bra, tänker jag. Bra för moralen att få spräcka nollan. Hinner knappt tänka färdigt innan vi reducerar till 2-4 genom Jeremy Williams. Endast 20 sekunder mellan målen! Kameramannen zoomar in Rögles tränare som ser en aning besvärad ut. Kan vi verkligen göra match av detta? undrar jag och expertkommentatorn Harald Luckner. Frågan besvaras av att Erik Andersson skickar in 3-4! Vi gör alltså tre mål på mindre än fem minuter i en match där vi varit närmast överkörda under de första femtio minuterna! Under över alla under. 

När det är någon minut kvar skrinnar utmärkte Jonathan Bjurö av isen och vi sätter in en extra utespelare. Efter stor möda och mycket besvär lyckas vi komma in i anfallszonen med knappt 25 sekunder kvar. Jeremy Williams håller i pucken, tittar upp, och smeker iväg en passning till Eddie Davidsson som ur ganska dålig vinkel hänger in pucken till 4-4! Ett makalöst vacker mål. Återigen zoomas Rögles tränare in i bild och han ser bister ut. Tänker osökt på saltgurka. Eller varför inte en "surgurka". Återigen har vi snuvat hans Rögle på tre säkra poäng. Själv begriper jag ingenting...


Ska man försöka summera matchen objektivt så var vi egentligen inte så dåliga under matchens första femtio minuter. Problemet var bara att Rögle var hetare än oss i alla viktiga moment. De kändes snabbare, större, starkare helt enkelt. Trots detta hade vi minsann våra chanser att komma in i matchen tidigare om det inte varit för Rögles målvakt, Lars Volden, som gjorde en riktigt bra match. Ett tidigare mål för oss i matchen hade troligen dämpat Rögles framfart och gett oss själva mer energi och tilltro till uppgiften. Nu fick vi aldrig någon energiboost då vi missade våra lägen. Rögle, däremot, fick betalt för sin inställning.

Att förlängningen blev så tam om intetsägande berodde nog på det faktum att båda lagen var i någon form av chocktillstånd! Rögle för att de tappat matchen och vi för att vi räddat poäng. Att Rögle till slut vann på straffar får ses som någon form av gudomlig(!) rättvisa. 

Trots att Johan Jonsson höll på att ge mig ett hjärtstopp i slutet av matchen, vid ställningen 4-3, då han tappade pucken till en fristående Röglespelare tycker jag han var riktigt bra idag. Däremot överraskade Robin Jacobsson och Nick Angell mig med vekare insatser. Kapten Helmersson gjorde även han, som vanligt, ett gediget arbete i de bakre linjerna. Olycksgubben(!) Jonas Emmerdahl tappade en puck som gav Rögle 2-0 men gjorde i övrigt en stabil insats. Sist, men inte minst, får jag tacka Jonathan Bjurö att han höll siffrorna nere när Rögle pressade på som mest.

En sak kan jag i alla fall slå fast. Spelar vi inte bättre över sextio minuter kommande matcher kommer vi få det oerhört svårt att kamma hem fler poäng..



Tack för poängen - Gulsvart



11 februari 2015

Nu kör vi, Rögle, KHK, BIK Karlskoga, Timrå och lite annat..



Ett onödigt långt uppehåll just nu i Hockeyallsvenskan. Efter vår senaste match där det blev förlust mot Timrå känns det extra surt med denna väntan. Ett lag är aldrig bättre än sin senaste insats, brukar man säga. Vår insats mot Timrå var lite vissen. Som om bränslet, bensinen, var uppblandat med vatten. Vi gick inte på all cylindrar, kort sagt. Nu är det ingen panik att förlora en enstaka match bara vi snabbt tar oss upp i vinnarcirkeln igen.

Se bara på BIK Karlskoga som briljerade genom att vinna otroliga fjorton raka matcher för att efter detta förlora fem(!)i rad. VästeråsMalmö, och Karlskrona är de lag som har jämnast form. Vi tappar lite poäng då och då men det blir övervägande vinster. Tre stabila lag som plockar poäng i en jämn strid ström. Frågan är om alla tre lagen även fortsättningsvis kommer hålla samma nivå de sista skälvande omgångarna. Det vet sjuttons.


Såg matchen mellan KHK och BIK Karlskoga där de förstnämnda avgick med en knapp 2-1 seger. Försökte verkligen analysera hemligheten med KHK:s sportsliga framgång, men misslyckades. Det finns nämligen ingen hemlighet. De bara kör. Enkelt och okomplicerat. De har troligen seriens mest enahanda spelidé men den fungerar förträffligt. För mig är det förvånansvärt att inte andra lag genomskådat KHK:s spelplan och kommit med något verkningsfullt motdrag. En anledning till att så inte skett kan bero på det enkla faktum att inga har tagit KHK på riktigt allvar. De har fått härja ostört, helt enkelt. Nu sitter flera av de andra lagen och grämer sig till sömns över detta faktum.

Visst, KHK vann matchen men min hyllning riktas ändå till BIK Karlskoga som lyckades hålla matchen vid liv till sista matchminuten. Detta trots ett otroligt stort manfall av ordinarie spelare. Två av fyra ordinarie kedjeformationer fick stanna hemma i Karlskoga till denna match. När BIK dessutom bara hade med sig fyra ordinarie backar och fick C Berglund illa skadad i andra perioden, framstår deras insats som närmast heroisk.

Nej, KHK imponerade inte spelmässigt på mig i gårdagens match. Med tanke på förutsättningarna borde de kunnat avfärda sina motståndare för dagen på ett enklare sätt.


Nu vankas det snart match mot Rögle BK. En mycket tuff uppgift. Trots att jag inte hyser några som helst sympatier för Rögle BK som företeelse eller förening måste jag ge det erkännandet att det allt som oftast blir rasande bra ishockeymatcher när vi möts. Rögle spelar i mina ögon "riktig hockey" med dess nödvändigaste ingredienser. De har en mycket bredare palett att visa upp än till exempel KHK. De kan spela både med fart och kraft, lagom fult och tufft, men även kontrollerat och städat. De går aldrig att räkna bort under en match, oavsett resultat. De är helt enkelt riktigt jobbiga att ha att göra med. På många sätt tycker jag att våra lag spelar på ett likartat sätt. Kanske därför det så ofta slutar med delade poäng i våra möten?

I vårt senaste möte, i ABB Arena, ägde vi matchen till 70% spelmässigt. Trots detta höll sig Rögle kvar i matchen och tvingade fram ett oavgjort resultat. I ett av våra möten på bortaplan var det precis omvända förhållanden. Då var det Rögle som ägde matchen till 80% innan vi lyckades med en fenomenal upphämtning och fick matchen till förlängning. Både vi och Rögle har under denna säsong visat prov på mycket fin moral i våra lag.

Det kommer bli en svettig, underhållande, och nervkittlande tillställningen i Lindab Arena under morgondagen, sanna mina ord..




8 februari 2015

Tuff träning, landskamp, Skultuna...

Besökte fredagens träning i Mimerhallen. ABB Arena Nord vad upptagen av Tre Kronor som körde ett lättare träningspass inför fredagskvällens match mot Finland. Stannade till en stund först inne i ABB Arena för att titta på "dagens" Tre Kronor. Lyckades med stor möda identifiera två-tre spelare i laget. I allt övrigt var det okända ansikten för undertecknad. Detta ser jag som ett stort problem med dagens Tre Kronor. Omsättningen av spelare gör att laget inte får någon tydlig identitet eller karaktär. De spelare som deltar är säkert duktiga hockeyspelare, men, de är inte några stjärnor. Laget Tre Kronor består till största del av tillgängliga spelare, numera. Speciellt i alla dessa olika träningsmatcher som spelas av under säsong. 

Men åter till Gulsvart. Jag blev närmast förbluffad över den intensitet som rådde på träningen. Ruskig fart på alla spelare, i alla moment. Det var verkligen 100%, hela tiden. Fokus var det "lilla spelet" på isen. Att vinna närkamper framför mål, eller vid sarger, och komma till avslut. Spelarna var verkligen riktigt heta på gröten. Så heta att det ibland uppstod tumult där en hel del hårda ord växlades. Det var tacklingar i ryggen, armbågar i ansiktet, och slag över både armar och ben. Rena Vilda Västern, banne mig. 

Om spelarna kan ha samma intensitet i kommande matcher som de hade på fredagens träning, då blir vi jäkligt tuffa att möta. Det var väldigt mycket "Bofors" över grabbarna..

Under fredagskvällen dristade jag mig till att besöka landskampen mot Finland. Det blev ett riktigt antiklimax. Matchen avbruten pga sprickor i isen. Jag lägger skulden på Svenska Ishockeyförbundets krav om att det ska läggas ny reklam inför match. Vilket trams. Tre Kronor är numera en "produkt" och fokus tycks ligga på att håva in så mycket sponsorpengar som möjligt. Det sportsliga får komma i andra hand. Att sent komma och kräva att befintlig reklam måste målas över styrker denna min tes. Förbannade klantskallar, säger jag bara. 

Tragiskt för alla busslaster med barn och ungdomar som nu fick lämna Arenan redan efter en spelad period.

Själv tog jag det med visst jämnmod. Spelet under den första perioden imponerade inte nämnvärt. Det spelades inte mycket bättre hockey än när vi själva lirar i hockeyallsvenskan. Trodde i min enfald att ett landslag, med landets bästa spelare, skulle prestera bättre...

Kvällens goda nyhet var att mitt andralag, Skultuna, vann sin första match i det playoff som nu startat i Division 3. Det lovar gott...



..så var det med detta!


5 februari 2015

Förlust mot Timrå

Mathias Bromé briljerade på pass från Oscar Steen och hängde mycket snyggt 1-0 redan i matchminut två. Det tog dock bara knappa tre minuter så hade Timrå, hastigt och mindre lustigt, kvitterat till 1-1. De första sju åtta minuterna öste vi på med fart och kraft mot Timrås mål. Det såg trots allt rätt bra ut, tyckte jag.

Men sedan gick det mesta i stå....

Den första perioden vann vi knappt på poäng men Timrå hade en tydlig spelplan för kvällen. Täppa till, säkra upp, och backa av. En taktik som skulle visa sig fungera förträffligt denna afton. När de dessutom bjöds en straff i inledningen av andra perioden och kunde ta ledningen med 2-1 anade undertecknad vartåt det barkade. Trots att vi kvitterade till 2-2 i powerplay, genom en soloåkning av Fredrik Johansson, kunde vi inte riktigt få grepp om ett oerhört strikt och försiktigt spelande Timrå. Stundtals höll vi på att ge bort matchen genom eget slarv. Endast Jonas Franssons säkra målvaktsspel hindrade Timrå från att nyttja några bjudningar och utöka sin målskörd under andra perioden.

Men när man tyckte att vi ändå började få lite grepp över skeendet på isen kom nästa kalldusch. Timrås Emil Berglund flippade iväg en puck från blålinjen som studsade till framför Fransson, ändrade riktning, och studsade upp i nättaket! Målvaktstavla, kan tyckas, men sanningen är att den typen av studsar går nog inte att värja sig mot. Trots att vi till stor del ägde spelet i denna period var det Timrå som vann perioden med 2-1.

I den tredje perioden gjorde Gulsvart ett ärligt försök att kvittera och vända matchen till sin egen fördel. En kombination av usla avslut, oskärpa, samt en aning otur förhindrade dock detta. Timrås målvakt Adam Reideborn lyckades stå i vägen för alla skott oavsett om de kom högt eller lågt. Det powerplay som tidigare, oftast, firat stora triumfer fanns inte alls denna afton. Inte ens i spel fem mot tre i den avslutande perioden lyckades Gulsvart skapa tillräckligt bra avslut för att överlista Timrås målvakt. Det såg för ovanlighetens skull väldigt krångligt och omständligt ut i vårt pp. Ingen ville ta avslut. Det duttades och petades utan nämnvärt resultat. 

Ett hedervärt försök gjordes i slutfasen av matchen då man tog ut målvakt och körde på med sex mot fem spelare på isen. Chanser skapades men inget som gav resultat. Naturligtvis(!) fick Timrås Ludvig Nilsson tag i trissan och han lägga in pucken fram till 4-2 i samma ögonblick som slutsignalen ljöd. Detta underströk på att bra sätt att det var Timrå som hade marginalerna på sin sida denna gång..

Jag har tidigare påtalat vår oförmåga att göra mål i spelet fem mot fem. Denna afton underströks detta faktum. Vadan detta beror på kan man bara sia om. Chanser skapades för att göra både två,tre, fyra och fem mål i denna spelform. Det är avsaknaden av den riktiga spetsen i våra avslut som gör sig påmind. Ibland är det så att man sitter och saknar en Stefan "Loppan" Hellqvist som kunde vara osynlig i 57 av matchens 60 minuter men ända hänga två-tre kassar i en och samma match. Frågan är vem av våra spelare som kan iklä sig målgörarens roll? Det får gärna vara fler som kommer ut ur garderoben och mer frekvent börjar göra mål....

Självklart var detta en sur, tung och onödig förlust. Det var inte mot Timrå jag förväntade mig att tappa poäng. Inför matchen skrev jag att Timrå måste vara "riktigt riktigt bra" för att vinna mot oss. Där fick jag fel. Timrå behövde inte briljera speciellt mycket för att vinna matchen. Det var snarare vår impotens i avsluten som bäddade för denna förlust. 

Dock finns det ingen större anledning att gräva ned sig. Förluster måste givetvis komma. Nu är det bara att ladda om för laget och fortsätta vara seriens bästa bortalag(!). Då har vi snart tagit igen dessa förlorade poäng.

Skottstatistik:
39 - 22

Puckinnehav:
67% - 33%

Powerplay:
25% - 0,00%

Räddningsprocent:
81:22% - 94:87%

--------------

Matchens formationer:
1:a lina
62. Jacobsson, Robin
55. Fredriksson, Simon 

9. Urbas, Jan
12. Johansson, Fredrik
18. Williams, Jeremy

2:a lina
26. Larsson, Hampus
7. Angell, Nicholas

86. Bromé, Mathias
45. Steen, Oscar
79. Montpetit, Brock

3:e lina
44. Helmersson, Per
20. Jonsson, Johan

19. Andersson, Erik
83. Johner, Dustin
80. Davidsson, Eddie

4:e kedja
16. Berg, Jonte
91. Frycklund, Mikael
72. Svedlund, Linus

Extraspelare
11. Nilsson-Lindelöf, Alexander
58. Emmerdahl, Jonas

.... öken!

3 februari 2015

Inför Timrå....och lite Johan Jonsson


Janne fick lämna SSK...

Snart dags för ännu en måstematch. Finns bara den typen av matcher kvar denna säsong. Vi slarvade bort för många poäng i början av säsongen för att nu har råd att tappa en endaste pinne. Gissar att spelare och ledare gillar läget. Det handlar om att gå "all-in" i varje match, varje period, varje byte långt in i månaden mars. Om så sker finns möjligheten att vi ändar denna säsong med avancemang till SHL.


Drar mig till minnes ett samtal jag hade med Johan Jonsson när det såg som mest dystert ut under den tidiga höstsäsongen. Vi hade då förlorat knappt både mot Mora och BIK på hemmaplan med mål i slutminuten för våra motståndare. Johan och jag pratade lite allmänt om detta spel som vi kallar ishockey och jag dristade mig till att fråga "hur det känns" att torska så snopet som vi då gjorde. Tappa in mål i slutminuterna och därmed förlora matcher. Johans svar var att "det är inget man tänker på, man bara kör vidare, nästa match". Sedan följde han upp med att säga "vi har en målsättning och det är att komma till SHL, och det ska vi fixa". 

Just då, när Johan sa dessa ord, när läget i tabellen inte var så mycket att skryta om, kändes ett avancemang till SHL oerhört långt borta. Nu, idag, när jag kollar in tabellen inser jag att Johan hade alldeles rätt. Som spelare är det nog oerhört viktigt att man snabbt lägger en match bakom sig. Detta oavsett vinst eller förlust. Fokus måste hela tiden vara på nästa match. Nästa uppgift. Att älta det som varit är mer tillägnat oss supportrar. Det är lite av vår roll. Att gnälla, ifrågasätta, och vara allmänt bittra. 


I morgon möter vi Timrå, eller mer korrekt, idag. Ett Timrå som firade sin överlevnad med att tappa spelet, ledningen, och matchen hemma mot AIK senast. Ett Timrå som innan den förlusten lyckades vinna bort mot BIK Karlskoga med klara 5-2. Efter förlusten mot AIK har Timrå dessutom hunnit med att förstärka sin trupp(!) med inlånade spelare från Modo. Ett Modo som för tillfället rustar upp med nyförvärv och därmed kan låna ut spelare.


Som lag betraktat är vi bättre än Timrå på de flesta positioner. Detta är tyvärr ingen garanti för poäng eller seger. Istället kommer det som vanligt handla om inställning, attityd och ett visst mått av ödmjukhet. Enligt mitt förmenande har våra fyra senaste segrarna haft det gemensamt att de varit frukten av ett starkt kollektiv som arbetat hårt och konsekvent med hockeys ABC. Vi har inte på något sätt briljerat eller dominerat. Däremot har vi visat upp en soliditet som varit imponerande. Väldigt få misstag defensivt samtidigt som vi nyttjat våra offensiva lägen till ett peta in puckar i motståndarens kasse.


Med samma inställning, samma laginsats, mot Timrå är allt annat än tre poäng en missräkning. Timrå måste helt enkelt var riktigt riktigt bra för att ta med sig poäng hem från ABB Arena. Lyckas de med detta är jag den förste att lyfta på hatten...

Bloggens tips: 
Västerås - Timrå 4-2