Seger på hovet och ny måstematch...

AIK - Västerås 2-3

Det började precis som det inte skulle göra på Hovet mot AIK. Redan i matchminut tre lyckades AIK stänka in ett ledningsmål efter en något annorlunda situation. Ett långt nedlägg mot ett sarghörn som hinns upp av AIK:s Joakim Hagelin. Då han är först ned på pucken hävs icing och han tar chansen med ett direktskott ur dålig vinkel. Och se på den! Pucken seglar elegant in över axeln på en något förvånad Jonathan Bjurö! Just där och då fick jag dåliga vibbar och tänkte tillbaka på vårt förra möte med AIK på Hovet. Även då lyckades de pillra in puckar ur dåliga vinklar. 

Som tur var struntade Gulsvart i denna motgång och bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg satte de press mot AIK:s mål och till slut kom utdelningen. Först ut var Jan Urbas som tog vara på en retur efter en fin inbrytning och avslut mot mål av Fredrik Johansson. Strax därefter fick vi ett powerplay där Eddie Davidsson smackade in pucken. Utan att överdriva vill jag påstå att vi dominerade den första perioden rätt kraftfullt. Skotten vanns med 21-6 vilket understryker denna min tes.

Om någon nu trodde att vi enkelt skulle kunna spela av matchen i ledning så blev det inte riktigt så. Visserligen fortsatte vi spela bra även i den andra perioden och skapade flera lägen till att utöka vår ledning. Men nu studsade det inte med längre. Snarare emot. Speciellt sju minuter in i perioden då Jonathan Bjurö skulle blockera en lös puck som gled ned mot honom. På något märkligt sätt lyckades Bjurö fippla med sin plockhandske så att pucken gled ifrån honom och gav AIK:s Daniel Olsson-Trkulja öppet mål! Plötsligt hade AIK utjämnat målmässigt i matchen. Spelmässigt var det fortsatt vi som förde matchen medan AIK hade väldigt svårt att etablera något anfallsspel att skryta med. Perioden vanns dock av AIK.

Inför tredje perioden började jag ana lite oråd. Skulle AIK verkligen orka stå emot och eventuellt lyckas peta in ännu en puck bakom Jonathan Bjurö? Med tanke på att AIK dittills gjort två mål på två "ickechanser" så kändes det lite olustigt. 

2-3

Som tur var klev matchens lirare fram igen och löste upp mina tvivel. Fredrik Johansson tog tillvara på en eminent passning från Per Helmersson och lyckades skrinna fram och peta in pucken mellan benen på hemmamålvakten. Ett målvaktsingripande som var till vår fördel, kan man säga. AIK försökte febrilt och energisk lägen till kvittering men kammade noll. De lyckades bara få iväg sex skott mot vårt mål under den sista perioden vilket vittnade om att vår defensiv höll en bra nivå. På slutet av matchen tog AIK ut målvakten och hade några halvchanser, inte mer.

Summerar jag matchen så var vi numret större än AIK denna gång. Trots att hemmalaget hade massor att spela för och verkligen gav allt så kom de inte riktigt nära. Vi själva borde givetvis hängt några fler mål på alla de chanser som skapades men seger är alltid en seger även om den är målmässigt knapp. Jag kan inte låta bli att imponeras över det starka kollektiv som vi nu blivit. Visst finns det några spelare som sticker ut men det är framför allt den höga nivån på allas insats som bär laget just nu. Vi är lite av en lagmaskin just nu. Vi är inte beroende av enskilda spelare. Det är förbaskat bra. Inte ens skadan på Jeremy Williams oroar mig nämnvärt för stunden. 

Om Jeremy blir borta resten av säsongen är detta självklart att avbräck för laget. Däremot är jag inte helt övertygad om att vi som kollektiv, som lagmaskin, blir sämre. Detta skriver jag inte med andemeningen att förringa Jeremy Williams. Nej, nej! Detta ska istället ses som en hyllning till att vi har ett så starkt lag att vi inte är beroende av en enskild spelares deltagande. Nu får någon annan spelare chansen. Både Linus Svedlund och Mikael Frycklund är nog mer än beredda att axla den fallna manteln efter Williams.

Jag tycker det är förbaskat kul att se Nick Angell på isen just nu. Nu spelar han på den nivå som krävs. Bra balans i både det defensiva och offensiva spelet. Jag har väldigt höga krav på den gode Nick och tycker att han just nu infriar dessa med råge. Underbart att se...

Fortfarande anser jag dock att vi får allt för liten utdelning på vår offensiv. Vi behöver helt enkelt peta in fler puckar på alla de chanser som skapas. Det är då en rackarns tur att vårt defensiva spel är så stabilt att vi kan fortsätta vinna våra matcher med uddamålet. Nu har vi lyckats med detta konststycke tre matcher i rad. 3-2 mot BIK, MIF och AIK.

Jonathan Bjurö gjorde inte sitt livs insats mot AIK. I sanning var de mål han släppte in närmast att beteckna som "tavlor". Men, alla konstnärer gör tavlor. Gissar att Johan Fransson nu får chansen mot Björklöven hemma på lördag. Kan behövas lite rutin i bakfickan nu när allt ställs på sin spets. 

Mot Finalen!

Vi grisade till det lite mot grisarna..

Glad gris idag...

Västerås - BIK Karlskoga 3-2

Första sju-åtta minuterna mot BIK Karlskoga lovade mer. Dock uteblev målen. Då blev det lite som vanligt. Ängsligt och lite tveksamt. När sedan gästerna fick utdelning på det första(!) riktiga anfallet i vår egen zon i minut nummer nio kändes det tungt. Gustaf Thorell avlossade ett alibiskott ur dålig vinkeln och pucken letade sig in under en förvånad Jonas Fransson. "Ett bra hockeymål", sa Leffe Strömberg, expertkommentator på Viasat. "Ett riktigt skitmål", ansåg jag. Rent av en målvaktstavla av den gode Jonas Fransson. Den pucken skulle naturligtvis aldrig fått slinka in. Efter målet fick gästerna mod i barm och flyttade upp spelet allt oftare i vår egen zon. Fransson hann revanschera sig genom att parera några knepiga avslut som kunde resulterat i fler baklängesmål. 

I slutet av perioden lyckades Jeremy Williams dra på sig en ytterst onödig utvisning i anfallszonen. Det kostade ännu ett mål i baken. BIK som inte har något fungerande powerplayspel gjorde mål i powerplay. I brist på bra powerplay dög det denna kväll utmärkt med att skjuta ur dålig vinkel för att kvittera ut mål. Denna gång var det Linus Fröberg som hittade ett hål genom Fransson. Till Fransson försvar ska sägas att han inte fick mycket hjälp av sina backar i just den situation.

- Vilket mörker, vilken öken! Underläge 0-2 efter första perioden trots att vi började så bra. 

Den andra perioden gjorde inte mig övertygad om att vi skulle kunna vända på matchen. BIK hittade rätt i sin forechecking, sitt styrspel, och avväpnade vår offensiv genant enkelt till största delen. Vi kom inte någonstans, helt enkelt. Vi såg flata ut i vårt uppträdande. Hela den andra perioden bestod i ett sökande att komma till någon form av avslut mot BIK:s mål. Den inkomne Jonathan Bjurö, som ersatte Jonas Fransson, fick parera ett antal frilägen när det fumlades med pucken vid egna uppspel. Våra egna riktigt farliga lägen mot BIK:s kasse kunde räknas på ena handens tumme. Men så, efter lång väntan, fick äntligen Jan Urbas ett läge där pucken skickades in bakom en duktig Joel Gistedt i gästernas mål. För en gångs skull satte vi lite tryck mot deras mål och belönades för detta. Underbart skönt. Reducerat till 1-2 och hoppets lampa tändes.

- Det som var direkt oroväckande under period två var oförmåga att skapa längre anfall!

Tredje perioden utvecklades till en lång kamp mot ett allt mer tröttkört BIK Karlskoga. De höll tappert stånd långt in i perioden med genom att dra på sig utvisningar gav de oss till slut chansen att vända på matchen. Vårt powerplay som den senaste tiden varit rent ut sagt uselt gav äntligen utdelning igen. Dustin Johner kvitterade till 2-2 och en poäng var räddad.  När sedan BIK:s Henrik Björklund lite oturligt(!) drog på sig en utvisning öppnades dörren på vid gavel för en vändning av matchen. Trots ett lite stapplande powerplay fick till slut Jeremy Williams ett kanonläge att avlossa bössan mitt i slottet och 3-2 var ett faktum. Att det skottet hittade förbi alla spelare som stod framför mål var banne mig en ren sinkadus. För inte kunde den gode Jeremy ha siktat i någon pytteliten lucka? Nej, jag tror han bara "blundade och sköt" denna gång.

På slutet tog BIK ut målvakten och fick till ett makalöst bra läge att kvittera. En situation som var skrämmande lik den mot KHK senast. Då blev missen kostbar eftersom KHK utnyttjade läget till att göra segermålet i sudden. Nu räddades vi av en fenomenal räddning av Bjurö. Små marginaler, typ!

Jag är oerhört glad över att laget lyckades vända gårdagens match. Det vittnar om styrka. Under den tredje perioden infann sig känslan av att spelarna gick mer på vilja och adrenalin. De gick in i varje situation med mer pondus och glöd. Det fanns ett visst mått av desperation i spelarnas agerande. Precis de egenskaper som jag efterlyste i ett tidigare inlägg. Det kändes bra. Utan dessa inslag i vårt spel vinns inga matcher. 

Något att ta med sig från matchen:

- Vi har två riktigt bra målvakter. Idag sviktade den ene, då regerade den andra. Perfekt!

- Jeremy Williams hittade nät!

- Jan Urbas gjorde äntligen mål igen!

- Broc Montpetit fick spela med Jan Urbas och Fredrik Johansson i senare delen av matchen - då hände det saker.

I segeryran ska vi dock inte glömma bort att det BIK Karlskoga vi lyckades vinna mot just nu är inne i en tyngre period. En formsvacka, helt enkelt. Med många spelare på skadelistan tycker jag de bjöd upp förvånansvärt bra. Med lite flyt kunde de tagit med sig både en eller två poäng från matchen. Spelmässigt var vi inte mycket bättre. Skillnaden denna gång var att vi äntligen fick lite medflyt i våra inbördes möten denna säsong...

- Förövrigt noterar jag att en del BIK:are ansåg att vi spelade grisigt. Att det var därför vi vann matchen. Vad säger man om det? Nöff, nöff, kanske?

Mot Malmö....

Mellandagsmjölksishockey...

Det var då förbannat! Har hade jag bespetsat mig att få se ett frustande och taggat Gulsvart som stormade ut och fullständigt krossade, pulveriserade, gästande Karlskrona inför säsongens största publik. Av det blev intet. Inte för att vi var dåliga. Inte då. Mer för att vi inte var tillräckligt bra, på någonting, i denna match. Jag har oerhört svårt att sätta fingret på vad som fattades, men, något var inte riktigt på plats. 

Bara det enkla faktum att vi knappt skapade några riktigt farliga avslut mot KHK:s mål understryker att vi inte var med, på riktigt. 

Att KHK spelade som de gjorde kom inte som någon överraskning. Så här spelar de jämt. Varje match. Vi kan därmed inte skylla på någon form av överraskningsmoment från våra motståndare. Det som var lite tråkigt att se var att vi inte hade något riktigt bra motvapen, denna gång. 

Vi lyckades inte forechecka fast deras backar, vi klarade inte av att stänga av mittzon, men vi lyckades lyckligtvis allt som oftast att avvärja de flesta av deras attacker mot vårt mål. Däremot hade vi fasligt svårt att själva skapa spelvändningar. Det såg segt, långsamt, och omständligt ut i uppspelsfasen och KHK hann allt som oftast backa hem och ställa upp. 

Den enda formationen, återigen, som lyckades skapa lite tryck i anfallszon, checka fast pucken, var den utomordentligt hårt jobbande fjärdelinan. Den formation som är tänkt att vara en ren checkingline var därmed den bästa offensiva enheten. Detta är givetvis ett underbetyg till övriga formationer. Spelare som Jan Urbas, Fredrik Johansson, Mikael Frycklund, Broc Montpetit, med flera var sällsynt anonyma matchen igenom. Visst jobbade de hårt i sina byten men kreativiteten offensivt var som bortblåst.

Inför matchen var den stora frågan hur vårt powerplay skulle lyckas utan den fenomenale Conny Strömberg. Svaret blev att det funkade ganska ok. Målet som gjordes av Dustin Johner var lika vackert som någonsin tidigare. Denna gång elegant framspelad av Stefan Gråhns och Eddie Davidsson. Tyvärr lyckades vi bara göra ett mål i denna spelform trots fyra(!) försök. 

Det är rent av väldigt svårt att analysera gårdagens match. Arbetsinsatsen överlag var bra men det var framför allt udden, spetsen, drivet, i offensiven som lyste med sin frånvaro. Om detta sedan berodde på att KHK var skickliga på att avstyra vår offensiv eller om det var vi själva som inte kom upp i nivå, låter jag vara osagt.

Oscar Steen gjorde debut och det syntes att det saknas en del innan han kan bedömas på ett ärligt sätt. I sina första byten varvade han viss genialitet med rent usla ingripande. Allt beroende på ovanan med matchspel. Att hitta tajmingen är nu det viktigaste för den gode Oscar. När han väl gör det är jag övertygad om att han kommer bidra på många sätt. Sanna mina ord.

Defensiven finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Den var tillräckligt stabil för att vi skulle kunnat vinna matchen. I spelet fem mot fem släppte vi endast in två mål vilket är väl godkänt mot ett så spelskickligt lag som KHK. Vårt boxplay var lysande. Vi städade av sex boxplay där KHK hade fasligt svårt att komma till riktiga avslut. Dessutom gjorde Jonathan Bjurö några riktigt bra räddningar när skotten väl nådde fram till honom. 

- Men det var då själva den att vi skulle bjuda KHK på kvitteringsmålet! Innan det målet kändes det lite som om vi hade det berömda momentumet i matchen. Ett huvudlöst och nonchalant slarv av Nick Angell kostade kanske - matchen! "Mannen i de trasiga byxorna" tackade och tog emot och vispade in pucken under en helt ställd(!) Bjurö!

- Även KHK:s 2-1 mål föregicks av ett besynnerligt försvarsspel som utmynnade i att en helt fristående Alexander Bergström kunde skyffla in pucken bakom en övergiven Bjurö.

Vi blev väldigt hårt straffade för våra förhållandevis fåtaliga misstag i egen zon.

Om jag ska summera matchen:

Målvaktsspelet: Med beröm godkänd

Backspelet: Godkänd 

Defensiven: Godkänd

Offensiven: Underkänd

Boxplay: Med beröm godkänd

Powerplay: Godkänd

Matchens lirare:

- Jonte Berg (så han sliter åt alla håll och kanter i varje byte)

Bubblare:

- Mathias Bromé (om han bara kunde göra mål)

Bästa backpar:

- Johan Jonsson & Per Helmersson

Bästa kedja:
- Berg, Söderqvist, Bromé 

Bäst i publiken:

- Min kompis "Kepsen" (alltid lika balanserad)

Tack för mig, leverpastejmacka...