Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey

Västerås - Almtuna 3-0

Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.

Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.

Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!

Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 

Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 

Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)

Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...

Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2

Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2

Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2

I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3

Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...

Kvalspöket

Folket tycker..

Västerås - Västervik 4-1

Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!

Seg insats mot Timrå borta....

Timrå - Västerås 1 - 0

Nej, det blev ingen uppföljning av den fin-fina insatsen hemma mot BIK Karlskoga. Själv hade jag bara möjlighet att se matchen från mitten av den andra perioden men mitt intryck var inte odelat positivt. I mina ögon upplevde jag vår insats som blek och rent ut sagt svag. Det enda som gladde var att vår defensiv fortsatt höll riktigt hög nivå. Detta trots målvaktsbyte. Som bekant är Henrik Lundberg skadad efter matchen mot BIK Karlskoga och Marcus Dahlbom fick kliva in från start i denna match. Jag upplevde att Dahlbom skötte sig alldeles förträffligt. Det var inte där det felade. Det var när vi själva skulle gå på offensiven som det såg som mest skruttigt ut. Riktigt skruttigt rent av. 

Det såg länge ut som vår hyper-defensiva(!) taktik skulle bära ända fram till slutsignalen. Timrå snurrade stundtals rätt friskt i vår egen zon men utan att få till de riktigt vassa avsluten. Till slut gav dock deras flit utdelning då de lyckades hitta en spelare mitt i slottet som fick lägga in en hög puck i klykan bakom en helt skymd Dahlbom.

Om någon hade förväntat sig en frustande offensiv från vår sida efter det baklängesmålet fick denne minsann mest lång näsa. Vi hade förskräckligt svårt att överhuvudtaget få ned puckuslingen i Timrås zon. Än svårare att behålla den någon längre stund. Taffligt och putti-nuttigt såg det ut för det mesta. 

Bästa chansen i tredje perioden hade Eddie Davidsson som hastigt och lustigt blev frispelad helt ren framför Timrås målvakt av Christopher Fish. Tyvärr fick tydligen Davidsson gummiarmar och lyckade inte få höjd på avslutet som ganska enkelt räddades. Med en sådan defensiv inställning till matchen måste man ta vara på chanser som denna. Annars är man rökt. Och rökta blev vi som sagt då Timrå senare i period tre hängde in enda målet i matchen. 

Det är sannerligen märkligt hur laget kan pendla i intensitet och arbetsinsats mellan två matcher! Var det möjligen agendan för dagen som satte käppar i hjulet? Var stallordern från tränare att spela snålt som fan, säkra hemåt, och förlita sig på enstaka spelvändningar? Jag begriper faktiskt inte. Hemma mot BIK Karlskoga kompenserade man brister i briljans med ett redigt hårt arbete över hela isen. I matchen mot Timrå såg det annorlunda ut, minst sagt. Två helt olika uppträdanden av ett och samma lag.

Det lite tragiska i det hela är att Timrå, som topplag, inte presterade som ett sådant. De såg förhållandevis harmlösa ut och i det stora hela hade vi rätt bra koll på deras offensiv. Med andra ord fanns det ingen anledning att inte ta chansen att vinna. Att spela lite frejdigt, offensivt och energiskt. Det var trots allt inte Skellefteå eller Västra Frölunda vi mötte. Var respekten så stor för Timrå att vi helt enkelt valde att agera sköldpadda(passivt) istället för hare(energiskt)? Tja, inte vet jag.

Nåja, vi får glädja oss över det lilla. Defensiven sitter som en smäck. Målvaktsspelet fungerar. Nu återstår bara resten. 

Det var det för denna gång..

Äntligen #2

Swehockey

Västerås - Mora 4-3

Ny seger mot Mora. En förväntad seger. Speciellt med tanke på hur matchen utvecklade sig i Mora. Dock blev det tuffare denna gång att bärga tre poäng. Om detta sedan berodde på vår egen oförmåga eller om Mora spelade bättre låter jag vara osagt. Spelarna i Gulsvart har fortfarande en liten bit kvar innan de känner sig bekväma ute på isen. Det är något som jag upplever från läktaren. Oron. Ängslan. Ibland tycker jag mig se det på kroppsspråket på spelarna i vissa situationer. Ibland blir det någon sekunds fördröjning i spelarnas agerande och genast krånglar saker till sig. Den enkla  passningen blir plötsligt svår, sarg ut stoppas på blå, understödet saknas. Motgång är ofta summan av alla misstag. Ju färre misstag ett lag generar över tre perioder desto bättre flyter spelet. Över hela isen. Färre misstag stärker. Enkelt. 

Det är intressant att se hur ett enda litet misstag av enskild spelare kan få förödande följder. Detta oavsett var på isen det sker. Ishockey är en icke förlåtande sport ur det perspektivet. Detta ska man som åskådare ha med i beaktande då man reflekterar över spelares prestationer på isen. Beslut fattas i en rasande fart. Hela tiden. 

Inte sällan kan en forwards fummel med puck i mittzon generera ett systemfel som gör att back kommer helt fel i position. Är man inte medveten om denna sanning är det lätt att skuldbelägga fel spelare för situationer som uppstår. Minns tiden då Per Albrandt och Niklas Olausson huserade i Gulsvart. De var inte speciellt sugna på backchecking vilket rätt ofta fick till följd att backar lämnades ensamma mot anstormande motståndare. Vilka fick bära hundhuvudet? Jo, inte sällan fick backarna veta att de var odugliga! En av dessa "odugliga" backar var Elias Fälth. En spelare som så småningom debuterade i Tre Kronor!

Utifrån detta perspektiv är det förståeligt att spelare försöker spela så försiktigt(säkert) som möjligt för att inte sätta sina kompisar på isen i ett pissigt läge. Speciellt gäller detta ett lag som under en längre tid levt med motgångar. Där individuella misstag lyfts fram som  anledning till förluster. 

Den enda vägen ur detta ängslans land är att fortsätta vara noggrann i allt man gör på isen. Fortsätta spela med marginal, minimera risktagandet. Med tiden, när mål görs och segrar radas upp, kommer per automatik spelarna bli mer avslappnade, trygga, och därmed våga mer. Då, och först då, kan vi supportrar förvänta oss att få se ett mer frejdigt och vägvinnande spel från vårt kära Gulsvart. Fram till dess får vi nöja oss med det lilla. Se ett lag som stundom spelar krampaktigt. Bara poängen ramlar in i en anständig takt kommer jag vara fortsatt nöjd.

En spelare i laget tycks opåverkad av situationen. Tänker på Christopher Fish. För honom tycks varje match vara en stor fest. Ett party. Det bara spritter om karln ute på isen. Som en kalv som släppts på grönbete. Allt är kul! Antingen har han en enastående förmåga att förtränga allt negativt eller också är han bara "lite dum i huvudet". För korkad att inse allvaret, typ! Oavsett vilket är "Fishen" en otroligt skön fläkt i Gulsvart. Redan nu en publikfavorit. Det är stort!

Hur ska man då summera matchen mot Mora? Tja, en blandning av det mesta. Bra spel, kladdigt spel, dåligt spel, i en salig röra. Dock en stor eloge till arbetsinsatsen överlag. Mycket vilja och jävlars anamma. Det är kul att se. Inga inställningsproblem. Några spelare vill jag lyfta fram efter matchen:

Maksim Matushkin, lika elegant offensivt som vek defensivt. Blandar offensiv briljans med svaga ingripanden defensivt. Hans förarbetet till 2-1 ren hockeygodis!

Cody Murphy, en evighetsmaskin som tycks kunna åka hur mycket som helst. Ser hela tiden möjligheter på isen. Fick kröna sin insats med ett rackarns fint mål.

Nick Sorkin, den lealöse store amerikanen syns inte så mycket i spelet men dyker upp och gör mål. Det räcker långt i  min bok.

Andreas Borgman, är spelaren som vill så oändligt mycket, varje match, varje byte. Varvar gediget försvarsarbete med enstaka horribla misstag. Fick avgöra denna match med sitt mål. Mycket bra!

Matias Myttynen, kliver fram när man minst anar det. Förarbetet till segermålet ren klass. Samlade på sig två assist i matchen. Klart godkänd arbetsinsats i övrigt.

Eddie Davidsson, kanske inte syntes så mycket i matchen men klev fram med en riktig "Conny Strömbergare" i powerplay. Serverade Nick Sorkin öppet mål. Genialiskt!

Anton Mylläri, som haft lite svårt att övertyga i det offensiva spelet, visade nu vilken kvalitet det finns i den kroppen. Ett bländande fint förarbete till Cody Murphys mål.

Marcus Dahlbom, gjorde en stabil insats även om han stundtals såg nog så "darrig ut" i vissa lägen.

Powerplay, genererar mål igen. Underbart!

Boxplay, är en gren vi behärskar riktigt bra. Den femminutare laget dödade i första perioden lade sannolikt grunden till slutresultatet. Lysande!

Lite så tycker jag man kan summera matchen igår. Det var inte kollektivet Gulsvart som firade triumfer, det var mer enskilda spelare som klev fram och gjorde avgörande prestationer. Inget fel i det. Jag vill absolut inte förringa övriga spelares prestationer, men, i jämna matcher är det helt avgörande att det finns spelare som kan göra det "lilla extra". 

Sist min inte minst måste jag skriva några rader om den otäcka kollisionen/tacklingen mellan Juha Uotila och Moras Robin Johansson. Från min position på läktaren, cirka 55 meter bort, upplevde jag inte att det var någon våldsam satsning från Juha´s sida. Domaren var dock tvärsäker och skickade ut Juha till omklädningsrummet. När jag kom hem tittade jag på situationen några gånger och insåg att den var värre än det jag först upplevde. Framför allt får den en olycklig utgång. Jag kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att Juha använda någon form av "övervåld". Däremot kunde han givetvis valt att inte fullfölja tacklingen när nu Moraspelaren uppenbarligen kom lågt och dessutom i viss obalans. Att diskutera "hur fel" han gjorde känns meningslöst. Gjort är gjort och dömt är dömt. Jag hoppas naturligtvis att Robin Johansson inte får några allvarliga men av den otäcka smällen.

(Enligt vissa källor kommer Robin Johansson vara redo till spel redan nästa match på onsdag)

Här kan du läsa VLT:s betygsbedömning av alla spelare!

Spetsen framåt...

Jag har i tidigare inlägg skrivit om grundbultar och grythundar. Denna gång tänkte jag ge  mig på att skriva om spetsen. Alla behöver vi lite spets här i livet. Det är på något sätt kryddan som ger vardagen mer uthärdlig. På samma sätt behöver ett lagbygge någon form av spets. Frågan är bara hur man definierar spets? Ett lag med för mycket spets tenderar till att bli aningen trubbigt. Det får inte vara för mycket spets, helt enkelt. Se gärna inledningen av förra säsongen då det vimlade av spets i vår trupp. För mycket spets skapar problem. Hur ska man som tränare se till att spetsspelare får det utrymme som behövs om det dräller av spets? Gemensam för spets är att dessa gärna vill figurera högt upp i spelarhierarkin. De vill gärna spela mycket och helst i alla spelformer. Det säger sig självt att denna ekvation inte går ihop. 

När det gick som tyngst för oss förra säsongen plockade vi bort lite spets och genast svängde pendeln. Se där ett exempel som ger min tes bärighet. Det får inte vara för mycket spets i ett lag. Lagom är bäst.

Frågan blir följaktligen vad vi har för spets i truppen inför denna säsong. Det bör nämligen finnas spets åt båda hållen. Både offensivt och defensivt. Denna gång nöjer jag mig med att titta på den offensiva spetsen. 

När vi tänker på offensiv spets tänker vi oftast på de som gör poäng. Det är naturligt. Dock finns det olika typer av offensiv spets för att den tänkta offensiven ska falla väl ut. Alla förväntas inte kruta in puckar i mål. En del förväntas slå öppnande passningar. Ett typexempel på spets som figurerat i Gulsvart var Per Albrandt och Niklas Olausson. Det var nästan löjeväckande mycket offensiv spets. Där fanns en genial passningsspelare(Olausson) och en notorisk avslutare(Albrandt). De var så geniala i sitt offensiva spel att det faktisk skapade ett problem! Vem skulle spela tillsammans med denna superduperduo? Vilken spelartyp skulle komplettera dessa två för att skapa balans i kedjan? Vill minnas att flera olika spelare fick chansen att spela som tredjelänk i denna formation utan att man någonsin hittade riktigt rätt. 

Med detta exempel vill jag bara påvisa att det är inte så himla enkelt alla gånger. Det optimala är naturligtvis att allt spets omges med kompetens vilket gör att spets utnyttjas maximalt.

Låt mig nämna ett annat exempel. Firma Peter Öberg, Broc Little och William Karlsson. En grymt bra offensiv enhet. Minns ni? Bra! Minns ni även att den formationen fungerade endast riktigt bra om alla tre herrar fanns tillgängliga samtidigt. När Peter Öberg drabbades av skador tappade denna formation plötsligt sin offensiva kraft. Oavsett vilken tredjelänk tränarna kastade in så haltade formation spelmässigt. Spetsen i denna formation var utan tvekan Broc Little följt av William Karlsson. Peter Öberg, däremot, var en helt annan spelartyp som genom sina unika egenskaper kom att fungera som motor i enheten. Se där ett exempel på att spets blir spets bara under specifika förutsättningar.

Visst är det härligt krångligt detta med spets! Ni anar säkert vad jag försöker beskriva med min text. Spets är bra men än bättre är att man lyckas skapa en omgivning för spetsen. En notorisk målskytt/avslutare gör få mål om han aldrig får en vettig passning. 

Så, vad har vi då för offensiv spets i årets upplaga av Gulsvart? Låt mig se. Följande spelare får anses vara denna säsongs offensiva spets:

- Jan Urbas

- Niklas Lihagen

- Jeremy Williams

- Cody Murphy

- Matt Leitner

- Charlie Cook 

Av dess sex är det bara de första tre som jag faktisk vet vilka skills de besitter. Jag begriper även rätt väl vilka förutsättningar som krävs för att just dessa tre ska leverera tänkta mål och poäng. Gemensamt för all sex är att de är individuellt skickliga och har stora förväntningar(press) på sig. Dock kommer de leverera på olika sätt. 

- Jan Urbas är en spelartyp som inte är så beroende av sin omgivning. Genom sin starka skridskoåkning, goda klubbteknik, fina speluppfattning, tyngd, kan han så att säga skapa sina egna lägen. Ge han pucken så fixar han, typ! Kommer säkerligen ges chans att spela mer powerplay denna säsong.

- Niklas Lihagen är en kopia av Jan Urbas på många sätt. En spelare som driver offensivt oavsett vem han spelar med. Lihagen ser jag dock mer som en framspelare än en avslutare. Niklas kommer även, högst sannolikt, få en viktig roll i det defensiva spelet. Tänker då främst på boxplay.

- Jeremy Williams är mer specialiserad än ovan nämnda spelare. Hans avslutsförmåga, skott, är överlägset andra offensiva spelare i laget. Dock är Jeremy mer beroende av en fungerande omgivning för att själv komma i bra avslutslägen. Jeremy är även en given spelare i powerplay.

Då jag ännu inte vet vilken faktisk kompetens våra nya importer besitter väljer jag att inte försöka beskriva deras förmågor. Dock räcker mina beskrivningar av Urbas, Williams och Lihagen för att jag ska kunna gå vidare och avrunda, få ihop, mitt resonemang kring detta med spets.

Vad jag vill uppnå med mitt resonerande är insikten om att spets blir inte spets utan vissa givna förutsättningar. Spets måste alltid omges av hög kompetens. Den kompetens som kan komma ifråga kan vara allt från att vara duktig tekare, bra passningsspelare, till "bara" riktigt hårt jobbande. Kan våra nuvarande tränare hitta samma balans som fanns i formation Williams, Öberg, Little, den fruktade LÖK-kedjan, blir ingen gladare än jag. 

Finns det idag spelartyper för att skapa en ny LÖK-kedja? Ja, hävdar jag. Det finns. Mitt förslag ser ut som följer:

- Jeremy Williams (avslut)

- Fredrik Johansson (pucktransport)

- Eddie Davidsson (framspelare)

Så, nu är det bara för Martin Filander att ta till sig av mina visdomsord och låta grabbarna visa hur rätt jag har!

I ett kommande inlägg ska jag lyfta fram de spelare som ofta omnämns som "komplementspelare". De är jävligt viktiga, bara så ni vet..

Ha det gott!

Seger på hovet och ny måstematch...

AIK - Västerås 2-3

Det började precis som det inte skulle göra på Hovet mot AIK. Redan i matchminut tre lyckades AIK stänka in ett ledningsmål efter en något annorlunda situation. Ett långt nedlägg mot ett sarghörn som hinns upp av AIK:s Joakim Hagelin. Då han är först ned på pucken hävs icing och han tar chansen med ett direktskott ur dålig vinkel. Och se på den! Pucken seglar elegant in över axeln på en något förvånad Jonathan Bjurö! Just där och då fick jag dåliga vibbar och tänkte tillbaka på vårt förra möte med AIK på Hovet. Även då lyckades de pillra in puckar ur dåliga vinklar. 

Som tur var struntade Gulsvart i denna motgång och bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg satte de press mot AIK:s mål och till slut kom utdelningen. Först ut var Jan Urbas som tog vara på en retur efter en fin inbrytning och avslut mot mål av Fredrik Johansson. Strax därefter fick vi ett powerplay där Eddie Davidsson smackade in pucken. Utan att överdriva vill jag påstå att vi dominerade den första perioden rätt kraftfullt. Skotten vanns med 21-6 vilket understryker denna min tes.

Om någon nu trodde att vi enkelt skulle kunna spela av matchen i ledning så blev det inte riktigt så. Visserligen fortsatte vi spela bra även i den andra perioden och skapade flera lägen till att utöka vår ledning. Men nu studsade det inte med längre. Snarare emot. Speciellt sju minuter in i perioden då Jonathan Bjurö skulle blockera en lös puck som gled ned mot honom. På något märkligt sätt lyckades Bjurö fippla med sin plockhandske så att pucken gled ifrån honom och gav AIK:s Daniel Olsson-Trkulja öppet mål! Plötsligt hade AIK utjämnat målmässigt i matchen. Spelmässigt var det fortsatt vi som förde matchen medan AIK hade väldigt svårt att etablera något anfallsspel att skryta med. Perioden vanns dock av AIK.

Inför tredje perioden började jag ana lite oråd. Skulle AIK verkligen orka stå emot och eventuellt lyckas peta in ännu en puck bakom Jonathan Bjurö? Med tanke på att AIK dittills gjort två mål på två "ickechanser" så kändes det lite olustigt. 

2-3

Som tur var klev matchens lirare fram igen och löste upp mina tvivel. Fredrik Johansson tog tillvara på en eminent passning från Per Helmersson och lyckades skrinna fram och peta in pucken mellan benen på hemmamålvakten. Ett målvaktsingripande som var till vår fördel, kan man säga. AIK försökte febrilt och energisk lägen till kvittering men kammade noll. De lyckades bara få iväg sex skott mot vårt mål under den sista perioden vilket vittnade om att vår defensiv höll en bra nivå. På slutet av matchen tog AIK ut målvakten och hade några halvchanser, inte mer.

Summerar jag matchen så var vi numret större än AIK denna gång. Trots att hemmalaget hade massor att spela för och verkligen gav allt så kom de inte riktigt nära. Vi själva borde givetvis hängt några fler mål på alla de chanser som skapades men seger är alltid en seger även om den är målmässigt knapp. Jag kan inte låta bli att imponeras över det starka kollektiv som vi nu blivit. Visst finns det några spelare som sticker ut men det är framför allt den höga nivån på allas insats som bär laget just nu. Vi är lite av en lagmaskin just nu. Vi är inte beroende av enskilda spelare. Det är förbaskat bra. Inte ens skadan på Jeremy Williams oroar mig nämnvärt för stunden. 

Om Jeremy blir borta resten av säsongen är detta självklart att avbräck för laget. Däremot är jag inte helt övertygad om att vi som kollektiv, som lagmaskin, blir sämre. Detta skriver jag inte med andemeningen att förringa Jeremy Williams. Nej, nej! Detta ska istället ses som en hyllning till att vi har ett så starkt lag att vi inte är beroende av en enskild spelares deltagande. Nu får någon annan spelare chansen. Både Linus Svedlund och Mikael Frycklund är nog mer än beredda att axla den fallna manteln efter Williams.

Jag tycker det är förbaskat kul att se Nick Angell på isen just nu. Nu spelar han på den nivå som krävs. Bra balans i både det defensiva och offensiva spelet. Jag har väldigt höga krav på den gode Nick och tycker att han just nu infriar dessa med råge. Underbart att se...

Fortfarande anser jag dock att vi får allt för liten utdelning på vår offensiv. Vi behöver helt enkelt peta in fler puckar på alla de chanser som skapas. Det är då en rackarns tur att vårt defensiva spel är så stabilt att vi kan fortsätta vinna våra matcher med uddamålet. Nu har vi lyckats med detta konststycke tre matcher i rad. 3-2 mot BIK, MIF och AIK.

Jonathan Bjurö gjorde inte sitt livs insats mot AIK. I sanning var de mål han släppte in närmast att beteckna som "tavlor". Men, alla konstnärer gör tavlor. Gissar att Johan Fransson nu får chansen mot Björklöven hemma på lördag. Kan behövas lite rutin i bakfickan nu när allt ställs på sin spets. 

Mot Finalen!