Tokigt skön seger efter seg och ängslig start.

Källa

Västerås - Vita Hästen 3-1

Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig för ansikte på matchen denna gång, heller. Ett heltaggat hemmalag som pustande och frustande bankade ned Hästen i skridskosulan eller ett avvaktande försiktigt hemmalag med nerver utanpå suppet!

Det blev mest det senare alternativet. Ett hemmalag som såg väldigt obekväma ut i alla sina beslut på isen. Det var inte roligt att ha puck, helt enkelt. Ingen visste riktigt vad han skulle göra med den där lilla runda svarta saken. Bäst att göra sig av med den, fortast möjligt. Perioden visade upp en lång provkarta på felbeslut från våra spelare. Vita Hästen tackade, tog tag i taktpinnen, och höll den i fast hand de första tjugo minuterna. 

Som tur för oss var Hästen precis så ineffektiva som jag beskrivit i ett tidigare inlägg inför matchen. De snurrade runt friskt stundtals i vår egen zon men hade förfärligt svårt att komma till riktigt bra avslutslägen. Trots deras synliga spelövertag kunde jag räkna till endast ett fåtal riktigt farliga chanser. Enda gångerna jag var lite extra orolig var när väldige(!) Markus Eriksson äntrade isen. Honom kan man inte lita på i ett motståndarlag!

Att vi kom undan med 0-0 efter den första perioden var en ren bonus. Även om Hästen hade svårt att skapa riktigt bra chanser vet jag hur enkelt en förlupen puck kan studsa in i mål. Något som vi nu undkom med stort besvär.

Det var därför förbaskat glädjande att se scenförändringen direkt från nedsläpp i den andra perioden. Tydligen hade nervositeten lagt sig och nerverna hamnat på rätt ställe. Plötsligt var det vi som drev spelet och Hästen fick börja arbeta allt mer i egen zon. 

Efter knappa treminuter fick vi utdelning. Ett uppspel i mittzonen fångades upp av Niklas Lihagen som ångade rakt ned mot Hästens mål men fick inte till avslutet. Det gjorde inte så mycket då Fredrik Johansson höll sig framme på returen och vispade in pucken i mål. Den passning Lihagen tog emot kom i ansiktshöjd(!) från Stefan Gråhns. Det var alltså lagets åldermän, krutgubbarna, som satte oss i förarsätet.

Drygt sex minuter senare höll sig krutgubbarna framme igen. Denna gång understödda av Mikael Frycklund. En avvaktande utvisning på Hästenspelare. Fredrik Johansson höll rutinerat i pucken så vi hann få in en sjätte utespelare. Skickad sedan pucken till Lihagen som hittade Frycklund. Den sistnämnde tog saken i egna händer och skickade ett dragskott upp i nättaket!

2-0 på tavlan och det var inte ens orättvist med tanke på spelet fram till dessa i den andra perioden. Det var nästan bara ett lag på isen och det var Gulsvart. Skottstatistiken(15- 4) samt puckinnehavet (63%) underströk detta. Det som imponerade mycket på mig under period två var vårt spel efter att vi gjort två mål. Fullständigt kontrollerat, vill jag påstå. Vi höll i pucken lagom länge, spelade längs sarger, lade ned djupt i Hästens zon, och satte press. Hästen hade oerhörda problem att få ordning på sitt spel perioden ut. Lysande!

Endast en gång i den andra perioden var det riktigt nära att Hästen bjöds in i matchen igen. Vi var lite ivriga att vinna tillbaka puck vid Hästens blå linje vilket gav Norrköpingslaget chans till en spelvändning två mot en. Då stod Henrik Lundberg för matchens räddning. En snabb överflyttning mot högra stolpen och räddning med klubbskaftet(!) 

Inför den sista perioden hyste jag, och många andra, en viss oro över att laget skulle falla tillbaka till den första periodens spel. Bli allt för passiva och avvaktande. Så blev det inte alls. Vi höll Hästen på mattan på ett mycket bra sätt samtidigt som vi fortsatte skapa egna chanser offensivt. Inte ens Hästens reducering till 1-2 i powerplay rubbade lagets cirklar nämnvärt. Laget fortsatte spela oerhört fokuserat perioden ut. Visst blev det lite darr på ribban då vi drabbades av ännu en utvisning med endast fyra minuter kvar. Domaren plockade ut Christopher Fish för hög klubba. Jag, och flera med mig, muttrade över att Fish ännu en gång lyckades dra på sig en onödig utvisning i slutfasen av en match. 

I efterhand visade det sig att det var inte alls Fish som var den skyldige till den höga klubba som renderade i två minuters boxplay! Efter matchen fick jag detta meddelande från hans far, Andrew, på Twitter:

Var bara tvungen att kolla upp detta med huvudpersonen själv som medgav att så var fallet! Fish tyckte det var bättre han tog utvisningen då Fredda är en viktig boxplayspelare! Den "blåsningen" kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller inte när vi summerar denna vecka! 

I slutskedet av matchen chansade Hästen med spel sex mot fem. I en lite rörig situation lyckades Mikael Frycklund få tag på pucken, tittade upp, siktade, och skickade trissan mot det övergivna motståndarmålet. Precis när han knäppte iväg skottet stack en hästenspelare fram sin klubba och fick en liten touch. Om det var det som gjorde att pucken hittade in i mål eller inte får vi aldrig veta. Men mål blev det och stort lättat jubel bland spelare och oss på läktaren.

Om jag ska summera mina intryck av matchen så var den ängslig, mycket bra, kontrollerad, sett period för period. Starkt som bara sjutton att vända matchen till egen fördel som laget nu gjorde med tanke på att man bar med sig tre raka förluster i bagaget. Stor eloge till ALLA inblandade.

Att Pantern till slut lyckades bärga extrapoängen mot Björklöven blev en välkommen extrabonus för oss Västeråsare. Då Modo lyckades vända 0-4 till 5-4, i sudden, borta mot Mora kan vi nu helt avskriva dem från nedflyttningsstriden. Det står nu mellan oss och Löven. Löven som i nästa omgång tar sig an Mora på bortaplan. Ett Mora som i gårdagens match ställt över fyra-fem tongivande spelare. Vad jag förstått kommer dock Mora med starkast möjliga lag till onsdagens omgång.

Vi har liten matchboll nu, kan man säga. SSK låter som en betydligt enklare uppgift än Mora. Men, osvuret är bäst. Våra matcher denna säsong mot SSK har varit jämna och oförutsägbara vid två tillfällen tidigare. Det helt avgörande blir med vilken inställning SSK respektive Mora kliver in i omgång 51. Vill de verkligen gå för seger eller spelar de av matchen? SSK som är lite skadedrabbat har ett oerhört viktig negativt kval ett spara sig till. Mora ett finalspel mot BIK Karlskoga. Jag hoppas den gamla klyschan "motivation slår klass" inte gäller i omgång 51!

Matchens gurkor:

Henrik Lundberg

Mikael Frycklund

Stefan Gråhns 

Fredrik Johansson

Niklas Lihagen

Hedersomnämnande:

- För att på ett genialiskt och snabbtänkt sätt tagit skulden för lagets bästa!

Cristopher Fish 

Så, tack för kaffet...

Seger mot BIK Karlskoga och jag drömmer vidare..

Swehockey

Västerås - BIK Karlskoga 4-3

Mäktigt, häftigt, roligt, spännande, ångestladdat. Kan man sammanfatta matchen mot Karlskoga på ett bättre sätt? Självklart kan man det man detta är min beskrivning av matchen. Häftigt att vi kunde stå upp mot BIK:s offensiv. Mäktigt att vi kunde utnyttja de chanser som dök upp. Roligt att laget fick lite medgång på hemmais. Spännande när BIK satte in allt de hade för att gå ifatt. Ångestladdat när vi var på väg att tappa match, poäng, och seger under slutminuter. 

Vad mer kan man begära av en hockeymatch? Rätt mycket tillbaka på insatt kapital, vill jag mena. Var i övrigt bjuds på samma gastkramande underhållning för en ynka hundring? Det är denna typ av matcher som gemene man längtar och trängtar efter. Fart, fläkt, mål, och ångest. I en salig blandning. Lite som att åka karusell och bergochdalbana på en och samma gång.

Ja, det var minsann en kväll där det mesta studsade med oss. BIK Karlskoga dominerade matchen till stora delar men vi kämpade på, bet i från, och vägrade kapitulera. Det var ett spelförande lag mot ett spelförstörande, långa stunder. Lite David mot Goliat. Ett offensivt mycket starkt motståndarlag som ständigt testade vårt försvar med snabbt, rappt, och fyndigt anfallsspel. BIK kastade in puckar från "alla håll" i ett allt mer desperat försök att komma in i matchen. 

Den första perioden kom vi ifrån med andan i halsen. BIK förde spelet långa stunder men vi struntade i detta och smällde helt ogenerat in två puckar. Gråhns stod för en lysande framspelning till Fredrik Johansson som lekte in pucken i nättaket fram till 1-0. Lucas Zetterberg bombade, i vanligt ordning, in en riktig rackarrökare fram till 2-0 i vårt första powerplay. 

Tidigt i den andra perioden kunde sedan Rasmus Edström, aningen turligt, trycka in 3-0 från sin backposition. Ett skott som styrdes via BIK:spelare och helt ställde Andrew Engelage. Förarbetet till målet stod William Wikman för. Han tacklade bort en motståndare ner vid kortsargen, skickade pucken till Mikael Frycklund som serverade Rasmus.

Lite snopet kunde dock Viktor Ejdsell vispa in en backhand någon minut senare och reducera till 1-3. Trots detta reduceringsmål fortsatte vi faktiskt att trycka på bra offensivt och fick till långa anfall i BIK:s zon. Som ett resultat av detta fick vi möjlighet att spela ett nytt powerplay. Tro det eller ej men återigen lyckades firma Fredrik Johansson&Christopher Fish köra samma variant som i tidigare matcher. Fish driver puck, slänger iväg en stenhård passning mot bortre stolpen, Johansson kommer farande och trycker in pucken! Var det fjärde gången de lyckades med denna variant efter nyår? 

Den andra perioden tycker jag vi vinner på poäng, och mål, naturligtvis.

Inför den tredje perioden var frågan hur Gulsvart skulle uppträda. Backa hem och spela avvaktande eller fortsätta med samma spel som i de tidigare perioderna. Svaret blev att vi fick inte ens välja. BIK satte en väldig fart och sköljde över oss, hela tiden, med anfall efter anfall. Redan efter tre minuter kom ännu en reducering. Jag som sett hur detta BIK i tidigare omgångar lyckats vända underlägen började naturligtvis känna en viss oro. 

Lyckligtvis kunde vi hålla undan fram till matchminut 58 innan BIK lyckades reducera ännu en gång. 4-3 på tavlan och drygt två minuter kvar.  Som om inte detta var nog lyckades domare Lyth hitta en fasthållning på Fish med knappa minuten kvar. Men, trots att BIK spelade med sex man mot fyra sista minuten kunde vi hålla undan och ta tre nya poäng. Makalöst starkt!

Snacka om en lagseger! 

Summering:

- Under delar av matchen visade vi upp ett bra anfallsspel. Det var bra fart på rören och många gånger lyckades man vända, vrida, och hålla i pucken på ett bra sätt i anfallszon. Vårt powerplay håller förvånansvärd hög klass, måste jag säga. Det är inte så mycket kladdande med puck och man hittar ganska snabbt fram till avslutslägen. Defensivt gjorde vi återigen en stabil insats. Trots BIK: s enorma spelövertag i den tredje perioden var det inte många röda avslut för våra gäster. Båda deras mål, i den tredje perioden, var av mer slumpmässig karaktär. Skott från kanterna som studsade, styrdes in. Det går inte att skydda sig mot allt, helt enkelt. Samtidigt visade BIK att det lönar sig att kasta in puckar mot mål istället för att leta det perfekta avslutsläget.

- Många spelare gjorde en strålande arbetsinsats. Längst bak svarade Henrik Lundberg ånyo för en riktigt stabil insats. 

Vi vann, VI VANN! Fler krismöten, tack!

Swehockey

Västervik - Västerås 1-3
Ja jävlars i min lilla låda. Vi vann! Det är så man får nypa sig i bröstvårtan både en och två gånger. Jag upprepar: - Vi vann!

Nu var det inte direkt så att vi körde över våra motståndare Västervik i gårdagens match. Jag vill inte ens påstå att det var jämt spelmässigt. Rent krasst måste jag nog erkänna att det långa stunder var ett lag på isen. Nämligen Västervik. De bara körde. Och körde. Och sköt, och sköt. Radade upp chanser och vi själva fick mest ägna oss åt sarg ut och ren överlevnad. Men vad gör det? Absolut ingenting! 

Ett lag som är i vår situation handlar mest om att gilla läget. Att inse sina begränsningar men samtidigt sina förmågor. Göra det man kan bäst för stunden. I gårdagens match valde vi att fokusera på överlevnad. Att hålla oss kvar i matchen. Att hålla rent. Att inte ge bort för många bra målchanser. Att täcka skott. Att slita röv, helt enkelt.

Till lagets undsättning kom Henrik Lundberg och spelade precis så äckligt bra som han måste göra, stackaren, för att vi överhuvudtaget ska ha chans till poäng i matcher. Själv ansåg han sig inte gjort någon märkvärdig insats. Istället hyllade han laget som gav honom så bra understöd. Tycker dock han ska ta till sig allt beröm. Det ena ger det andra. Med en målvakt som spelarna känner stor tilltro till blir hela det defensiva spelet bättre, lugna, tryggare.


- Att Conny Strömberg fick trixa in en puck i nätet var ett ögonblicks feltänk av ett annars väl fungerande försvar denna kväll. Sånt som händer. Det går inte att skydda sig mot allt. Speciellt en spelare, lirare, som gör lite som han vill. Det var dessutom ytterst välförtjänt.


Jag är mest nöjd med hela lagets insats även om två, tre, spelare fick spela mer avgörande roller i detta drama:

- Marcus Bergmans två mål naturligtvis oerhört viktiga!
- Stefans Gråhns mål fram till 3-1 i tom kasse avgörande!
- Men den spelare jag vill hylla lite extra är Jonte Berg. Går in och gör makalöst bra arbete i boxplay och bidrar hela tiden med stark skridskoåkning. Hans jakt efter puck i slutet, när Västervik spelade sex mot fem, var mästerligt. Det visade på alla de goda egenskaper som vi supportrar efterlyst denna säsong. Vilja, hjärta, jävlars anamma. Allt på samma gång. Tack vara hans exempellöst uppoffrande åkning kunde Gråhns lägga in avgörande puck i mål. Magiskt bra! Man bugar, bockar, och tackar!

Samma Jonte Berg som under sin konvalescens från skada agerade julgran(!) vid entrén till en hemmamatch i mellandagarna! Bara en sådan sak.

Kul även att se unge William Wikman tillbaka i truppen. Leksandsspelaren som med sin frejdiga åkning hela tiden bidrar. Självklart även stort plus till våra unga backar i form av Hercules Horn/Hölander och August Nilsson som gjorde ett gott dagsverke.

I allt övrigt ska naturligtvis hela laget ha beröm för sitt slit denna afton. Som bekant räcker det inte om några få spelare gör sitt jobb. Alla måste bidra med det de kan. Så anser jag skedde i matchen mot Västervik. Kan man avslutningsvis dra till med "motivation slog klass" månne!

Tack för tre poäng Gulsvart!

Speltid

Nu fanns det lite jävlars anamma...

Västerås - Modo 3-1

I gårdagens inlägg skrev jag:

"Vi kan med andra ord inte matcha Modo när det gäller målskyttet, eller, spetsen offensivt. Vi kan troligen inte heller matcha Modo när det gäller målvaktsspelet då jag håller Hanses som en bättre målvakt än vår egen Dahlbom. Men jag har gärna fel i detta"

- Vad skönt att jag fick fel. Vi kunde visst matcha Modo när det gäller spetsen i avslut. Dessutom klev Dahlbom upp stort och vann målvaktsmatchen, om än med lite flax med stolpträffar!

"Vår enda chans, som jag ser det, är att vi är hetare än Modo. Att vi vill mer. Att vi verkligen vågar gå för fulla muggar. Och i sanning. Vad har vi för alternativ? Vid en förlust ligger vi hemska åtta poäng bakom Modo. Åtta poäng! Med en mer match spelad. Man kan få gallsten för mindre. Vi har nog inget annat alternativ än att vinna och ta tre poäng, som jag ser det"

- Vad härligt att laget anammade just den ingrediens som jag efterlyste. Vi var helt enkelt lite hetare, lite grinigare, lite mer bestämda, än Modo i kvällens match. Spelarna stod upp i varje situation, öga mot öga, och vek inte ned sig i en enda närkamp. De spelade exakt på gränsen. Och den som satte nivån, ribban, var Stefan Gråhns som i mina ögon gjorde en formidabel insats. 

Enligt en källa så gav Stefan Gråhns hela laget en riktig hårtork efter förlustmatchen borta mot Björklöven. Viktigt att någon kliver fram och markerar. 

Nu är det "bara" att ta med sig kvällens insats till nästa match. Och nästa.

Tack för kaffet, Gulsvart!

Seger är alltid en seger...

Matchens lirare...

Så bra, så skönt, så underbart! Laget reste sig efter den mindre bra insatsen mot Västervik. Det tog visserligen nära en period innan Gulsvart tuffade igång och började utmana Pantern ordentligt. Men då gick det stundtals riktigt bra. Pantern är ett resligt lag, om ingen lade märke till det. Väldigt storvuxna överlag. Tunga. Dessutom rätt rappa på rören. Inledningsvis var det Pantern som höll i taktpinnen och vi själva fick mest försöka överleva, byte för byte. Men, som sagt, sakta men säkert insåg spelarna att de kunde utmana sina motståndare ordentligt.

Startskottet till detta blev när inlånade William Wikman daskade in kvitteringen till 1-1 med fint förarbete av Daniel Bernhardt. Då fick grabbarna energi. Började andas lite morgonluft. Den första perioden vanns av Pantern rent spelmässigt men Gulsvart närmade sig för var minut.

1-2

Den andra perioden började inte direkt lysande. Redan efter två minuter lyckades Sebastian Dyk smälla in en puck via volley. En märkligt situation. Ett inspel från förlängda mållinjen tuschade något, eller någon, och fick pucken att flyga i en båge förbi Dahlbom, mot bortre stolpen, Där kom Dyk och lyckades, en aning turligt, få träff på pucken i luften! 

2-2

Som tur var lät sig inte spelarna i Gulsvart nedslås av detta utan började allt oftare sätta tryck mot Panterns mål. Belöningen kom i form av en spelvändning där pucken gick som på ett snöre fram till Eddie Davidsson som elegant styrde in trissan förbi en överrumplad Pantern-målvakt. Framspelningen från Christopher Fish var genial. Ibland är det löjligt enkelt att hitta fram till mål!

3-2

I slutet av perioden åkte vi på kvällens första utvisning. Läge för Pantern att skaffa sig momentum i matchen. Som tur var visade inte Pantern upp något speciellt vasst och genomtänkt powerplay utan istället kunde Fredrik Johansson transportera ut puck ur egen zon, genom mittzon, och avslutningsvis klämma in ett ledningsmål! En fenomenal prestation, måste jag säga. De två Panternspelarna som försvarade mot anstormande Johansson förväntade sig definitivt inte att han skulle utmana och gå på avslut. Men det gjorde han. 

3-3

Det var med andra ord rätt skönt att få inleda den tredje perioden med ledning samt vissheten om att vi faktisk var med i matchen, på riktigt. Det vankades poäng. Kanske till och med seger och tre poäng. Under den tredje periodens första del lyckades vi skapa och bränna några riktigt fina lägen framför Panterns mål. Givetvis straffas man för detta. I ett blygsamt anfallsförsök där endast två spelare från Pantern deltog kom kvitteringen. Ett skott från blå, lite skymning framför Dahlbom, och pucken seglade behagligt in strax under ribban. 

Efter Panterns kvittering räknade jag till minst fyra riktigt bra lägen där vi inte lyckades få in ett segermål. Närmast kom Niklas Lihagen som i fritt läge lyfta pucken i ribban!

I sudden turades lagen om att skapa enormt fina lägen för ett segermål men båda lagens målvakter gjorde strålande räddningar.

Känslan inför straffläggningen var lagom munter. Det kändes som vi bränt alla broar och nu skulle få nöja oss med en ynka poäng. Detta trots att vi sett över hela matchen inte hade behövt skämmas ett dugg över en seger redan vid full tid.

Men, undrens tid var tydligen inte förbi! I den tionde straffrundan klev kämpen Stefan Gråhns in på isen och satte den matchavgörande straffen på ett exempellöst elegant sätt! Om jag blev glad? Japp, det blev jag. Till lika delar glad som lättad. Detta behövde grabbarna i Gulsvart!

Efter denna match vill jag lyfta på kepsen lite extra för Eddie Davidsson. Vilken lirare, vilken blick för spelet, den grabben har. Det är inte alltid han får utrymme för sin briljans i matcher men mot Pantern visade han flera gånger vad han förmår. Under en sekvens i tredje perioden matade han fram delikata pass till sina medspelare. Rena Gretzky-fasonerna. Tyvärr lyckades ingen förvalta dessa mackor denna gång. 

I allt övrigt måste jag ge alla spelare godkänt. Denna gång fanns det mycket mer energi i allas agerande. Den passivitet som stundtals visades upp mot Västervik såg man inte mycket av denna kväll. 

Slutligen några ord om Marcus Dahlbom och hans målvaktsspel. Ingen skugga ska falla på hans insatser de senaste matcherna. Han har varit bra, men, ibland agerar han som en älg i en torvmosse. Bättre kan jag inte beskriva det hela. Det jag syftar på är att Herr Dahlbom då och då helt tappar sin position i målet! Har han vallat benskydden fel? Har han för långa ben? Inte vet jag. Det jag däremot vet är att jag vid varje tillfälle detta sker får aningen högre blodtryck!

Nu laddar vi om...

Plötsligt händer det....

Swehockey

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå"

Av: Albert Einstein

SSK - Västerås 0-4

Lite så känner jag mig när jag följer Gulsvart denna säsong. Jag tycker mig veta varför saker händer men förstår inte varför. Lite som det här med att lyssna och höra. Att lyssna innebär inte att man hör. Att höra innebär däremot att man tar första steget mot förståelse. Jag har lyssnat på många kloka personer som försökt förklara fel och brister i lagets spel. Däremot har jag inte hört många förslag om förändringar till det bättre. Ett av de vanligaste argumenten denna säsong har varit att den eller den spelaren varit dålig, ja rent av usel. - Ja, jag vet, kan jag då svara då jag sett samma sak med egna ögon. Men, jag har inte förstått varför!

Efter matchen på bortaplan mot Vita Hästen kände jag någon slags uppgivenhet jag inte tidigare känt när jag följt mitt lag i HockeyAllsvenskan. De två första perioderna var, ja faktiskt, närmast outhärdliga att följa. Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg Gulsvart genomföra två så slätstrukna perioder senast. Då, just då, kände jag mest olust. Ville mest bara stänga av, fly, och förtränga det jag sett. Mirakulöst nog skedde en förändring till det bättre i den sista perioden och jag valde att utstå ångesten och följa matchen till slut. Av någon outgrundlig anledning började Gulsvart plötsligt spela ishockey och utmana sitt motståndarlag. Vad hände i periodpausen mellan andra och tredje perioden? Jag försökte förstå. Ställde sig någon spelare upp och höll ett brandtal? Hade man spetsat kaffet? Oavsett vilket blev effekten att laget till slut kunde spela till sig en poäng efter 1-1 vid full tid. Men, hur kunde man komma ut till spel i två perioder och uppträda så oerhört lojt och energilöst? Jag försökte förstå. 

Inför gårdagens match mot SSK var jag därför oerhört spänd. Säkert flera med mig. Vi skulle nu ta oss an ett lag i samma predikament som oss själva. Ett lag som söker vägar att vinna. SSK hade i omgången innan gjort en heroisk match på bortaplan och vänt ett 0-3 underläge mot IKO till seger med 4-3 i sudden. 

Anspänningen var därmed påtaglig då jag slog mig ned i fåtöljen för att följa matchen. Ja, kan man tänka sig! Det var faktiskt en TV-match, denna gång. 

Nästan genast efter första nedsläpp anande jag något som såg annorlunda ut. Först tvivlade jag men efter några byten skingrades mina tvivel. Det såg bra ut! Var det verkligen mitt Gulsvart som nu i nästan varje skär och puckkontakt visade en trygghet och självsäkerhet jag inte sett tidigare denna säsong? När Stefan Gråhns, slog in 1-0 pucken på assist av Rasmus Edström var de sista tvivlen definitivt borta. Trots att vi, i vanligt ordning vill jag påstå, drog på oss några onödig utvisningar i den första perioden kunde vi hålla SSK stången och spelet uppe. Utan att överdriva vill jag påstå att vi såg ut att vara både starkare och tyngre än SSK i spelet fem mot fem. 

När sedan Mikael Frycklund och Daniel Bernhardt hängde var sin kasse i den andra perioden kunde jag för första gången denna säsong slappna av och försöka njuta av Gulsvarts spel. Just då, i slutet av andra perioden, fick jag vibbar av hur vi spelade under ledning av Jocke Fagervall. Strikt defensivt och tydliga avvägningar när man skulle anfalla, ligga på, eller dra sig tillbaka. För första gången denna säsong upplevde jag ett kollektiv på isen som agerade i harmoni.

Naturligtvis gnagde en viss oro inför den sista perioden. Kunde SSK steppa upp och hota oss trots underläge 0-3? Svaret blev "Nej". Visst försökte SSK med alla medel hitta en väg in i matchen. De surrade då och då runt i vår zon som ilskna getingar men i sanning rätt uddlösa. Denna gång, denna kväll, fungerade vår defensiv som det var tänkt. Vi backade hem, ställde upp, och lät våra motståndare yra runt längs sarger. När det behövdes körde vi lite traditionell överbelastning och motade ut de objudna gästerna ur vår zon.

När sedan Marcus Bergman vispade, vevade, slog in 4-0 i powerplay var saken klart. SSK var ett slaget lag och vi kunde för första gången denna säsong defilera hem en trepoängare. 

Någon kanske rynkar på näsan åt en seger mot "svaga" SSK på bortaplan. Låt gå för det. Gärna för mig. Kanske SSK var dåliga, usla, helt ur form. Det förtar dock inte på minsta sätt hur Gulsvart konsekvent och fokuserat genomförde sin matchplan till punkt och pricka. Inte en enda spelare föll ur ramen denna gång. Från målvakt Lundberg till spelare i fjärdelinan gjorde sitt jobb klanderfritt. 

Men då måste jag ställa mig frågan, igen: - Varför? Varför fungerade det plötsligt? Om vi inte förstår blir det svårt att upprepa. Var det återkomsten av Markus Person som avgjorde? Var det de nya kedjeformationerna? Hittade tränarna plötsligt rätt balans i alla formationer? 

En sak är i alla fall fullständigt klar. Laget kommer behöva upprepa gårdagens stabila insats, om och om igen, fram till årsskiftet innan jag vågar tro att faran är över. Först då kan vi, förhoppningsvis, släppa alla tankar om negativt kval.

Matchens lirare: 

- Mikael Frycklund

Istider för Gulsvart

Nästan seger - om man vill vara positiv.

Fish - måltjuven

Västerås - AIK 1-2 (Sudden)

Möte mot AIK. Två lag som för tillfället är lite på dekis i tabellen. Ett AIK som av mig, och många andra, tippades vara med i toppen av tabellen även denna säsong. Två lag som letar form och självförtroende. Två lag drabbade av skador. Två lag i stort behov av framgång. 

Så var förutsättningarna inför match. Vi själva kom från en vi-tog-nästan-poäng-match mot Tingsryd. AIK lyckades vända och vinna på straffar senast mot Mora.  AIK som fram till gårdagen inte tagit en enda poäng på bortaplan. 

Inte var det vi som tog tag i taktpinnen denna match, heller. Istället var det AIK som med bra fart under rören snabbt ställde svåra frågor till vårt försvar. Henrik Lundberg fick snabbt bekänna färg. Redan efter fyra minuter var vi lite passiva i vårt styrspel och en elegant passning från back nådde en framstormande Jesper Bratt som enkelt kunde åka fram och lägga in pucken mellan benen på Lundberg. Våra backar var för tillfället på besök i en tvillingdimension. 

Genom två powerplay kom vi sakta in i spelet utan att få till de riktigt vassa avsluten. En spelmässigt rätt jämn period där AIK stod för de farligaste avsluten. 

I den andra periodens första del fick Henrik Lundberg, gång på gång, kliva fram och rädda oss. Räknade till tre fyra riktigt vassa räddningar där matchen kunde tagit slut för oss. Om AIK tryckt in 2-0 hade det med största sannolikhet varit fullständigt godnatt för oss. Jag räknade till två riktigt bra chanser för oss i denna period. Den mest minnesvärda var när Anton Mylläri blev serverad öppet mål men lyckades pricka högt i plexit på kortsidan istället för målet! Lite mer kyla och kvitteringen hade varit given.

Den tredje perioden kom äntligen kvitteringen. Efter en tilltrasslad situation på backskott i powerplay letade sig pucken fram till Christopher Fish som smekte in trissan i mål. Snacka om måltjuv. Andra målet efter återkomsten. Mål i varje match. Får gärna bli en vana. 

Naturligtvis skulle vi klanta till det efter kvitteringsmålet. Istället för att få rida på en liten framgångsvåg drog vi raskt på oss två utvisningar genom S Gråhns och J Jansson. AIK fick chansen att spela fem mot tre i en evighet. Som tur för oss spelade AIK ruskigt omständligt och skapade egentligen inte mer än ett riktigt farligt avslut. Det tackar jag för.

Matchen slutade 1-1 och själv stod jag rätt nöjd på läktaren. En poäng är trots allt en poäng. Man får vara glad över det lilla. Trots allt hade vi nu i våra fyra senast spelade matcher vunnit en, spelat oavgjort i två, samt förlorat en rätt knappt. Som sagt, det gäller att hitta ljuset i mörkret.

Att AIK sedan dödade sudden genom Christian Sandberg var inte alls orättvist sett över hela matchen. AIK var vassare än oss, skapade betydligt fler röda avslut. Den där Sandberg är värd ett eget kapitel. Någon som lade märke till han insats som föregick målet i sudden? Vår egen väldige Niklas Lihagen ångade, som vanligt, ned med puck i anfallszon. När han skulle runda bakom AIK:s mål tog det stopp. Lille Christian Sandberg klev bara fram och stängde vägen för väldige Lihagen och snodde pucken. Spelvändning och lite kalabalik i vår zon innan samme Sandberg återigen klev fram i handlingen med Lihagen som motpart. Denna gång använde han väldige Lihagen som sköld  när han smällde in pucken under armen på Lundberg i vår kasse. Hade väldige Lihagen agerat som vilken random back som helst kunde kanske målet avstyrts helt. Ni vet det där med att ha klubban i isen och söka motståndarens blad. Lihagen gjorde återigen en godkänd insats, inte tu tal om detta, men i egen zon är han inte till större nytta:)

Jag förstår att AIK har det lite jobbigt serien just nu. Detta var inte alls det AIK, spelmässigt, som jag förväntade mig när serien drog igång. Det var endast när kedjan med Olsson-Trkulja, Sandberg, Lindqvist var inne på isen som AIK visade mer klass än oss. De lyckades sätta en väldig press mot vårt mål var gång de var inne på isen. Däremot såg jag inte röken av en sådan skicklig spelare som Jens Jakobs.

Ett stor dilemma för oss just nu är avsaknaden av riktig bredd i truppen. Det duger inte att ha en fjärdelina som inte får mer än några få byten under match. Belastningen på våra få produktiva spelare i de andra formationerna blir då allt för hög. Tar man ut spelare till match ska de spela. Att låta en fjärdelina sitta på bänken i match efter match är inte optimalt på något sätt. Är det kanske läge att disponera om i kedjorna? Offra den lilla spets vi har för att istället få fyra jämnstarka kedjor som orkar hålla spelet uppe i sextio minuter?

Tja, inte vet jag!

Vi har på de senaste fyra matcherna tagit poäng i tre. Låt oss se detta som en positiv trend. Jag gör det.

Noterade även att hemvändande Mikael Frycklund gjorde många bra saker ute på isen i denna match. Vågar hålla i pucken som få andra. Vända och vrida. Leta öppningar för pass och avslut. Mycket bra. 

Nu är det helg!

Torsk mot Mora och jag blir bara grinigare..

Random Västerås-supporter i ishockey.

Västerås - Mora 3-5
Som vanligt, får man säga. Som vanligt slutade det hela i moll. Trots ljusglimtar i matchen, i det egna spelet, fann vi åter en väg att förlora matchen. Behovet av antidepressiva medel ökar för var omgång som går. Snart dags att inhandla en magnumburk med Zoloft.

Det positiva var tre mål framåt. Utöver det är det svårt att som supporter plocka fram fler positiva inslag i matchen. Lite grinig är man, det ska erkännas. Rent av irriterad. Gubbgrinig. När man blir bitter och grinig är man inte längre lika objektiv i sina omdömen efter match. Det mesta känns helt enkelt öken. Sedan får tränare efteråt stå och säga vad de vill. Prata om "vad de ska ta med sig till nästa match", "det gäller att se det som var positivt", "jobba vidare på detaljer", och andra kryptiska uttalanden. 

För supporter på gränsen till mental kollaps ser sanningen annorlunda ut. Jag ger blanka fan i detaljer. Jag vill se fart, vilja, inställning, jävlar anamma, näsblod, tacklingar, uppoffrande spel. Jag vill se spelare som täcker skott, som kastar sig in i situationer, som fullföljer överallt på isen. Till detta behövs ingen dynamisk tränarduo. Ovanstående är egenskaper som varenda ishockeyspelare bär inom sig. Under hjälm och matchtröja. Det gäller med andra ord om att sätta fart. Släppa sargen. Lämna handväskan(!) i omklädningsrummet. Ska det vara så svårt?

Min egen subjektiva uppfattning är att det råder fullkomlig obalans i de formationer som våra tränare ställer på isen. Felscoutat, banne mig. Fel spelare får fel roll i formationen. Fel spelare spelar i fel formation på fel plats. Allt är fel. Fel, fel, fel. 

Att sätta Lihagen som center med ansvar för hemjobb är som att be om problem och kaos i egen zon. Lihagen är en tank som ska ödsla energi framåt. Sedan åka och byta. I egen försvarszon, på raka ben, är han till ingen nytta. Linus Svedlund har massor av spring i benen och kan ta den rollen. Han orkar åka minst dubbelt så många skär som den gode Lihagen i ett byte. Gamle Grållan, Gråhns, ser för tillfället ut som en random pensionär medelst behov av färdtjänst på isen. Det är inte bra. Grållan ska fara fram, arg som få, och skapa kaos. In och kötta vid sarger, ställa till upplopp framför motståndarmålet. Just nu är han mil från detta. Varför? Jo, obalansen i formationerna. 

Sätter man ihop tre, var för sig kompetenta spelare, på fel sätt, får man plötsligt tre kompetenta spelare som uppträder som inkontinenta! De ser helt enkelt pissnödiga ut på isen. Här måste Christer Olsson tänka om, vaska om, och släppa tyglarna fria för spelarna. 

En annan sak som stör en gammal grinig gubbe är hur spelare hoppar ut och in, upp och ned, i formationerna? Men vad fan? Ska det vara på det viset? Ena dagen i 3:femman nästa dag i 1:a femman. Varför då, typ? Nyförvärv som knappt hittar till Erikslund går plötsligt in och får massor av speltid och en plats högt upp i hierarkin! I alla lagidrotter råder en dynamik, en speciell hierarki mellan spelare. En tränare med känsla läser av detta och tar hänsyn till denna ordning. Att lira i en bärande formation, en förstalina, är ett hedersuppdrag. Där återfinner man spelare som har förmågan att med vilja, kunnande och attityd, leda hela laget. De är med andra ord det lok som drar hela jävla tåget. Har vi någon sådan formation idag? Finns det uttalat vilka spelare som ska leda laget, visa vägen, gå i bräschen? 

Det finns i truppen ett antal spelare med både kunnande och rutin som borde vara självklara till denna uppgift, enligt mitt förmenande. 

- Och som lök på laxen för en redan grinig gammal gubbe fick jag se Mathias Bromé briljera i Mora-tröjan. 

Jag är fortsatt grinigt övertygad om att den trupp vi har, de spelare vi förfogar över, har betydligt mer kunnande än de ännu visat. Vår trupp är fan i mig inte mycket sämre än många andras lag i denna serie. Det vår trupp, ledare, spelare, tränare just nu saknar är modet att gå ut och vinna en match. Har man inte det, ja då kvittar det lika vilka spelare vi ställer ut på isen. Just det. Ställer ut. 

Laget, tränarna, spelarna, sportchef, måste sluta "tycka synd om sig själva" genom att hänvisa till den rekonstruktion som föreningen gått igenom, den dåliga ekonomin, inga pengar till nyförvärv, och istället göra det de ska. Fokusera på att prestera på isen. Så ser jag det. Grinig som jag är.

- Kom igen nu Gulsvart! Åk ut på isen och ge järnet. Alla älskar vinnare som förlorar och förlorare som vinner, typ.

Det är inte nu vi ska vara bra...

Återigen var jag på besök i anrika Scaniarinken för att se Gulsvart spänna musklerna mot hemmalaget  och nykomlingen SSK. SSK som är ett, på pappret, riktigt bra division ett lag. På pappret, alltså. 

När väl matchen rullade igång blev det andra bullar, eller kringlor, om man så vill. Trots att vi själva lyckades ta ledningen via ett pp-mål signerat Lucas Zetterberg blev aftonen mer svart än och gul och svart. Detta trots att vi för dagen spelade i kycklinggula tröjor. 

De ansatser till linjer i spelet som syntes senast i matchen mot Almtuna i Enköping lyste med sin frånvaro. Det var helt enkelt en bedrövlig insats från Gulsvart. Under den första perioden lyckades laget inte få till en enda offensiv tekning, vad jag kan minnas. Anledningen var att vi aldrig lyckades komma till avslut i spelet fem mot fem. Istället var det SSK som bjöds öppna landskap och fick fria åkvägar över isens flesta ytor. Det tyckte de var roligt. SSK tackade för kaffet och åkte åttor på isen runt allt mer frustrerade VIK:are. 

Det finns helt enkelt inte så mycket mer att säga om denna match. Det var en fullständigt usel insats som räddades en liten aning av att laget lyckades börja spela lite mer vägvinnande sista minuterna av den tredje perioden. Men, det var så dags då, kan man säga.

Kan man då dra några som helst slutsatser av det man såg utspelas på isen? Svaret blir nog ett rungande "nej". Det är väldigt svårt att bedöma SSK:s slagstyrka utifrån vår egen lama insats. De såg rörliga och fyndiga ut i sitt anfallsspel men blev aldrig riktigt pressade defensivt. Min spontana reflektion är att SSK spelade som ett bra division-ett-lag. Detta utan ironiska undertoner. Det var full fart framåt som gällde. Frågan är vad som händer när SSK ställs mot lag som sätter stopp på deras framfart redan i mittzon eller sätter press mot deras backar. Svaret på detta får vi givetvis när serien kommer igång.

Nu återstår en(1) match innan serien drar igång. Ett ynka tillfälle att försöka få till ett vägvinnande spel. En enda match att försöka hitta en, eller flera, formationer som kan bära laget.

Istället för att ta fram yxan, sågen, och kasta handduken i sjön redan nu väljer jag att hålla huvudet högt och fortsatt nära en förhoppning om förbättring. Ge laget tio omgångar i serien. Det kommer de behöva innan någon form av eget spel kommer på plats. 

Avslutningsvis upprepar jag något som andra redan påpekat. Denna säsong kommer vi bli oerhört beroende av målvakt/er som står på huvudet. Det kommer inte räcka att ligga på 89-90% i räddningsprocent. Gissar att våra målvakter behöver upp i klass med när Jonas Fransson var som bäst hos oss. Då pratar vi minst 93-95%!

Uppdaterat:
- Glömde skriva om de matchstraff som utdelades. Två till vardera laget. Unge herr Alenbring och gamle(!) Gråhns boxade(!) sig till var sitt matchstraff. Så kan det gå.

För övrigt var kanelbullarna i Scaniarinken stora, kladdiga men tyvärr rätt torra! Betyg 2 av 5. Bättre kan ni....

Ett ispass i augusti...

En härlig spelare, Gråhns.

Under eftermiddagen smet jag in bakvägen(!) in i ABB Arena. Till mitt sällskap hade jag bland annat VIK Supports sympatiske Tom Lindh. Med var sin kaffemugg i handen travade vi bakvägen, via spelargången och spelarbåset, upp på läktaren. Passade på att skaka hand med vår eminente materialförvaltare Mio. Där bytte vi lite reflektioner inför säsongen. Vi vara ense om att det inte fanns anledning att kasta några yxor i sjön trots en betydligt mindre namnkunnig trupp än tidigare. Trots allt är det få lags spelartrupper i Hockeyallsvenskan som skrämmer. Det är inte bara vi som drabbats av en allt större återhållsamhet när det gäller värvningar. Gemensamt för samtliga klubbar, ja jag skriver samtliga, är en allt stramare ekonomisk verklighet. Inte ens nedflyttade Modo kan stoltsera med en fet plånbok. Ur det perspektivet så står sig vår nuvarande trupp rätt hyggligt. Dock med viss gardering. Vi har trots allt ett par tryout-spelare som ska visa vad de går för. 

Träningen som bedrevs under eftermiddagen var tydligen ämnad till att drilla våra backar. De allra flesta övningar handlade om att förfina det defensiva spelet. Som exempel fick backar, samt en forward, träna på snabba uppspel ur egen zon. Dessutom var endast halva truppen på is. Lite roligt var det att se den gamle, Stefan Gråhns, härja runt på isen. Den "gubben" blir att räkna med i vinter. Gissar att han kommer betyda väldigt mycket som pådrivare för alla unga spelare i truppen. Att han är tjurig som få och begåvad med en riktig vinnarskalle syntes i alla övningar. Om alla andra spelare följer Stefans exempel när det gäller olika träningsmoment är mycket vunnet.

Försökte hålla ett öga på Thomas Ebbing. Jänkaren som tagit sig hit på eget bevåg för att visa upp sig. Då jag inte har en aning om vilken typ av spelare han är var det svårt att bedöma hans insats under träning. Han såg okey ut. Åtminstone kunde han åka skridskor!

Det mest anmärkningsvärda kanske var Linus Svedlund. Såg oerhört rapp ut på rören. Framför allt de första skären. Närmast blixtrande snabb. Vad har hänt? Kör han med någon astmamedicin? Har han fått snabbare skridskor? 

Nåja, det var lite roligt att hänga vid sargen igen. Ny träning i morgon förmiddag. Då hänger jag på låset till Mimerhallen. 11:30. 

Ha det gott!

Historien upprepar sig...

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Ja, så kan man inleda detta inlägg. ”Historien som upprepar sig”. Det är då förbryllande att vi ska uppträda som vi gör. Som vi gjort under den senaste tiden. Just att vi spelar så ojämnt från period till period. 

Förstaperioden var godkänd. Allt som oftast lyckades vi stoppa upp och bromsa ned AIK:s försök till samlade anfall. Vi såg stabila ut i egen zon. Vi lyckades då och då skapa lite tryck i anfallszonen. Plötsligt tappar vi lite fokus, gör små små misstag, och det står 0-2 på tavlan. Det går fort när det går fort, kan man säga! Ur ”ingenting” trycker AIK in två mål och sätter sig i förarsätet. Skaffar sig momentum. Styr matchen. 

I det ögonblicket såg jag framför mig ett skräckscenario där vi fortsättningsvis skulle bli upprullade, bortkollrade, av AIK:s rappa offensiv. Att målen skulle trilla in i vår kasse i en strid ström resten av matchen. Tack och lov skedde inte detta. Vi lyckades stoppa blödningen, samla nytt mod, och börja skapa lite egna chanser i slutänden av perioden. En relativt jämn period där AIK:s vassare avslut stack ut. 

Inför den andra perioden påpekade jag för min ständige följeslagare, Kepsen, att nu handlade det om överlevnad i matchen. Här gällde det att täppa till och stänga för i första hand. Fälla ned bommen och förhindra AIK att göra ett tredje mål. Det och inget annat för att samla nytt mod och komma tillbaka starkt i den tredje perioden. Tråka ut AIK, helt enkelt. 

Och tråka ut, var vad vi gjorde. Det var en oerhört tråkig insats vi gjorde under stora delar av den andra perioden. Tyvärr tråkade laget ut den egna publiken mer än motståndarna som tog emot vår klena insats med öppna armar. Om AIK hade förväntat sig en anstormning från hemmalaget så blev de snuvade på konfekten. Återigen(!) lyckades vi genomföra en riktigt dålig period något som blivit närmast en tradition denna säsong. Och det vet vi alla att traditioner, det ska man värna.

Enligt vittnen på läktaren var den andra perioden ”den sämsta de sett på denna sidan sekelskiftet”.

- Själv nöjde jag mig med att bara må lite illa.

Som tur var för oss framgångstörstande Västeråsare bjöd laget upp till dans i den sista perioden. Det var inte speciellt välorganiserat, inte speciellt vackert, inte alltid helt genomtänkt, men laget visade en vilja till förändring. Det borrades ned skallar på flera spelare som genom individuella prestationer lyckades skapa lägen till reducering. Efter mycket bökande, stökande, och kämpande belönades laget med lite framgång. En reducering kom, Williams, och senare en kvittering, Gråhns, och man kunde stoppa undan skämskudden för denna gång. 

Vi lyckades ta matchen till förlängning, för tredje gången i rad, och som tidigare gånger stod vi slutligen som förlorare vid den efterföljande straffläggningen. 

Västerås - Vita Hästen 2-3 (straffar)

Västerås - Almtuna 2-3 (straffar)

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Det är som en sämre roman, det hela. Tre matcher där vi kämpar, sliter, så att svetten lackar. Belöningen för allt detta slit summeras till tre(3) ynka poäng! Detta är naturligtvis inte bra någonstans för ett lag som strävar att nå toppen i en tabell. Lägger vi till förlustmatchen borta mot Timrå har vi på de senaste fyra(4) omgångarna skrapat ihop hela tre(3) poäng. Är det inte dags nu att sluta kalla oss för ”topplag”? 

Vad ska jag då tycka om AIK:s insats. Som väntat, vill jag säga. Blixtrande snabba i sitt omställningsspel, hyperfarliga i anfallszon, bra målvaktsspel, och nu dessutom en helt annan stabilitet i backspelet än tidigare under säsongen. Lite surt att se hur dominerande Oscar Steen är nu i AIK jämfört när han spelade för oss förra säsongen. En helt annan nivå. Är även oerhört imponerad av hur stabilt Simon Fredriksson spelar på sin backplats. En spelare som jag inte riktigt förstår varför vi inte behöll till denna säsong. Å andra sidan, det är väldigt mycket jag inte förstår. 

- AIK har ett fungerade spel i alla spelformer. Det har inte vi. Åtminstone inte nu. 

Spelarkritik då? Svårt. Spelarnas prestationer överlag rätt ojämna. Några få som stack ut och gjorde sitt jobb i tre perioder. En är givetvis evighetsmaskinen och slitvargen Stefan Gråhns. En annan Fredrik Johansson. En tredje kan vara Jan Urbas. Lille Cody Murphy fortsätter med sitt riviga spel men det generar tyvärr inga poäng. När det gäller våra backar tycker jag det var jämt skägg. Ingen som stack ut denna gång. Jonas Fransson i målet gjorde en gedigen insats utan att glänsa. 

Apropå detta med ”släkten är värst”. Marcus ”Messi” Jonsson gjorde mål och fick assist från Simon Fredriksson!

Summering av vår insats:

- Godkänd första och tredjeperiod.

- Bra spel i boxplay

- Bra att ta matchen till oavgjort

- Underkänt spel i powerplay

Nu försöker vi ta poäng mot Sundsvall!

Lite tjatigt men alltid lika roligt...

Västerås - Björklöven 5-2
Jag tänker naturligtvis på de segrar vi radar upp för tillfället. Trots att vi av tradition är ett starkt lag i Hockeyallsvenskan som brukar landa i toppen av tabellen, år efter år, är det alltid lika roligt att vänja sig vid framgång. Även om det rullar på som tåget för tillfället är risken till en förlust ständigt närvarande i detta spel som kallas ishockey. Vi kan leda en match med klara siffror, dominera tillställningen fullständigt, men ändå förnimma den svindlande känslan av att det kan gå åt helvete, i alla fall.

Matchen igår mot Björklöven var just en sådan tillställning. Under stora delar av matchen kändes vi ett nummer större än våra gäster. Det kändes tryggt, säkert, kontrollerat. På läktaren väntade vi bara på målet som skulle dra plösen över öronen på Lövenspelarna. Få dem att krokna, tappa sugen, ge upp. Nu lyckades vi inte fabricera det viktiga 3-0 målet som säkerligen gjort att matchen fått en annan karaktär. Istället kom ett byte där spelaren blott för några ögonblick var lite ouppmärksamma och genast fick vi ett mål i röven, istället. Och ny match! 

Troligtvis är det just detta, dessa ständiga omkastningar i skeendet, som gör ishockey så oerhört attraktivt att följa som åskådare. På gott och ont. Det ena laget kan ha det berömda momentumet för att i nästa ögonblick, nästa byte, tappa konceptet, matchen och ansiktet fullständigt.

I går lyckades vi, med viss möda, pricka in ett 3-1 mål som kunde gett oss andrum och momentum för att segla ifrån till en bekväm viktoria. Men, se det gick inte denna gång heller! Genom ett visst mått av övermod valde vi att anfalla med tre man i numerärt underläge(!) och det kostade oss en snabb spelvändning av Löven som elegant hängde in 2-3. 

Återigen var vi jagade av ett poängtörstande Löven som såg sin chans att ta sig in i matchen trots att de under stora stunder inte varit inbjudna i spelet. När sedan duktige Joakim Lilliehöök mycket olyckligt drog på sig 2+2 för hög klubba satt vi bokstavligen i trångmål. 

Återigen fick vi alla bevis för att det är summan av alla misstag som fäller avgörandet i en match. Det lag som minimerar sina misstag går segrande ur striden. Genom våra egna misstag hade vi hux-flux bjudit in Löven att ta del av poängen. 

Genom att vi så frikostigt(!) missade flera gyllne lägen(och frilägen) till att hänga av Löven tidigare under matchen stod vi nu plötsligt med byxorna nere och fick slita i anletes svett för att rädda det egna målet från påhälsning i 2+2 minuters boxplay.

- En kvittering av Löven i det läget och det vete sjuttons hur matchen slutat. 

Jag tycker det är viktigt att när man i efterhand saluterar, gratulerar, och hyllar laget för en ny seger samtidigt har så mycket fötter på jorden att man ser till helheten. Att man faktiskt sakligt analyserat vad som hände, varför det hände, och hur vi undviker att det händer igen. Att bara stå upp och förtjust applådera segern i efterhand utan dessa insikter känns inte - professionellt. 

Nu lyckades vi till slut, mycket rättvist, bärga segern med ett "slumpmål" signerat av den för dagen offensivglade backen Andreas Borgman. En mycket fin uppåkningen som avslutades med ett skott som duktige Kevin Lindskoug normalt tar alla dagar i veckan. Ja, vi måste vara ärliga även i framgång. Det var ett turligt mål. 

Redan i nästa byte(!) lyckades sedan rappe och spelglade Cody Murphy åka sig fri och mot Lövens mål. Ett avslut som dock förhindrades av en Löven-spelare med straff som påföljd. Cody visade ingen pardon utan stänkte oerhört elegant in pucken till 5-2 och matchen var äntligen vunnen.

Sett till hela matchen var det väldigt välförtjänt att vi vann. Segersiffrorna speglade matchen bra. Totalt sett var vi så mycket bättre att tre mål upp får anses som både logiskt och försvarbart. Björklöven reste sig under matchens gång. Mycket beroende på vår egen oförmåga att stänga matchen. Vi missade alldeles för många "givna lägen" i spelet fem mot fem och slarvade, enligt mitt förmenande, bort några powerplay. Där måste vi vara mer noggranna. Både i avslut och i vårt powerplay. 

Björklöven ställde för dagen en ny import på isen. Broc Trotter. Trots att detta var Trotters första match i Löven-tröjan såg jag och många med mig att där finns det kvaliteter. Trotter hann med många fina prestationer i sin blott första match. Ska bli intressant att följa honom framöver. Kanske är han precis den spelare Löven behöver för att pendeln ska svänga från "godkända matcher men förluster" till - segrar. Jag tror Trotter blir en rejäl flipp!

När det gäller vår lagkapten Jeremy Williams försökte jag följa hans agerande extra noga denna match. Mitt slutintryck är i till sin helhet positivt, men, jag har några mindre anmärkningar:

- Bra att Williams gör mål, spelar fram till mål, och blivit mer delaktig i spelet fem mot fem.

- Dåligt att Williams drog på sig en helt onödig tripping samt att hamnade i "bråk" med Lövenspelare.

Betyg: 4/5

- Våra motståndare kommer i allt högre grad försöka påverka Williams under match. Han får räkna med en hel del småsmällar och trashtalk. Som lagkapten är det då extra viktigt att han håller huvudet kallt och inte bjuder motståndarna på det minsta. 

Till sist anser jag att vår tränare Martin Filander växer i sitt ämbete. Inför matchen mot Björklöven sa han något som jag gillar och uppskattar. Ett litet bevis för att han vuxit i sitt ledarskap. "Vi kommer försöka spela vårt eget spel men vi vet hur Löven vill spela och har anpassat oss lite efter det". Mycket bra! När en tränare slentrianmässigt(!) hävdar att "vi ska spela vårt eget spel och bryr oss inte om hur våra motståndare spelar", blir jag mer orolig......

Summerar:

- En ny bra laginsats där vi med bättre skärpa i egna avslut, både i spelet fem mot fem och i powerplay, skulle avgjort denna match redan efter två perioder.

Matchfakta - Swehockey

Tack för kaffet, typ!

Vi pratar grundbultar...

"En grundbult eller grundskruv, är ett i betong ingjutningsbart skruvankare, det vill säga ett av flera fästelement som används inom byggbranschen. En sådan bult eller skruv kan användas för infästning av exempelvis en pelare eller en maskin till någon typ av fundament" [källa: wikipedia]

Till denna säsong mönstrar vi ett till stora delar nytt lag(igen). Inget ovanligt med detta. Till varje säsong brukar jag fundera över vilken, eller vilka, spelare som kommer få mer betydande roller. Spelare som själva tar på sig att vara ledare i sitt sätt att agera. Spelare som har den inneboende pondusen, kraften, som är nödvändig för att leda truppen i vått och torrt, i med och motgång. Spelare som går in till match och levererar byte efter byte, match efter match, på en jämn hög nivå.

Det är dessa spelare som jag anser vara grundbultarna i ett lagbygge, de bärande delarna, i en trupp. Utan dessa spelartyper saknar truppen en genuin ryggrad.

Här är de spelare som jag personligen anser uppfylla ovan nämnda kriterier och därmed får ses som denna säsongs grundbultar:

Johan Jonsson (alias: Jonas Johansson, John Jönsson, Johan Jonason)

Defensivt skicklig back som sällan får rubriker för sitt spel. En kille som gör sitt jobb i det tysta. En spelartyp som ofta glöms bort medialt. Hur kul är det att skriva om en spelare som "bara gör sitt jobb" i match efter match? För oss som har lite mer insikt i ett lagbygges mekanismer är denna spelartyp ovärderlig. Till denna säsong kommer  Johans stabila defensiva spel bli än mer avgörande för lagets totala framgång. En sann son av Skultuna. En defensiv - grundbult!

Stefan Gråhns (getingen i saften, myggan i tältet, finnen i röven)

Har under hela sin karriär varit samma typ av spelare. Hårt arbetande forward med fallenhet för att skapa irritation(mycket) hos varenda motståndare på isen. Som en mygga i ett tält en sommarnatt. Man försöker negligera(myggan/Gråhns) men vet att den/han när som helst, vid första obevakade ögonblick, kommer att sticka och orsaka både irritation, sveda och värk. En spelare som står upp för laget i vått och torrt. Är lika beredd att ge som att ta en smäll för laget. Genom sitt agerande banar han väg, motiverar,  övriga spelare i laget. En irriterande - grundbult!

Jonte Berg (eleganten, mustaschen)

En tränares dröm, vill jag påstå. Sällsynt laglojal spelare som tacksamt tar emot den istid som erbjuds och alltid gör det bästa av varje möjlighet. Är beredd att ta enormt defensivt ansvar likväl som han kan hota offensivt genom sin eminenta skridskoåkning. Täcker skott med samma självklarhet som andra borstar sina tänder. Kan användas i flera olika positioner i laget. Varje lag med ambition behöver en Jonte Berg, minst. En mångsidig - grundbult!

Gemensamt för dessa tre spelare är att de förväntas inte stå för någon större poängproduktion. Istället är det deras gemensamma insatser på isen som ska ge förutsättningar för andra spelare att kliva fram. De ska bana vägen, duka bordet, röja stigen, för andra. Ett lag må bestå av en drös kreativa och spelskickliga spelare. Utan spelare som gör det vardagliga hårda och nödvändiga jobbet  kommer kreatörerna inte att få utrymme att bli framgångsrika. 

Att bygga ett lag utan grundbultar är som att bygga ett hus utan väggar...

- Ha det gott till nästa gång...

Tunga poäng borta mot IKO

Gråhns vs Engsund

Oskarshamn - Västerås 2-3 (0-0, 1-1, 1-1, 0-1)

Det blev lite som vanligt i våra möten med Oskarshamn. Tufft, jobbigt, lite småfult, och ovisst. Den minnesgode kommer säker ihåg att vid segern hemma i ABB Arena senast belönades Evan McGrath med avstängning efter en tackling mot Erik Andersson. Detta i en match som i allt övrigt inte var stökig eller ful på minsta sätt. Inför denna match raljerade jag på #Twitter och påstod att IKO:s Oskar Engsund skulle dra på sig 2+2+2+5+Game. Herr Engsund har en historik som talade för detta. Bland annat smällde han på vår Tony Romano förra säsongen med en hjärnskakning som följd. Inte visste jag att det skulle bli som det sedan blev....

Matchen då? Jag följde den via Viasat.se. En gratissändning som man tackade för. Dock var kvalitén inte den bästa och jag fick utstå både hackande bild och osynkat ljud. Men gratis är alltid gratis. Tyvärr får matcher en annan karaktär när streamen inte flyter på som den ska. Man förleds att tro att även spelet ute på isen hackar.

Första perioden var en helt ok period ur ett Gulsvart perspektiv. Det blev inte alls den anstormning från hemmalaget mot vår kasse som jag befarat innan match. Då jag tidigare sett IKO närmast förödmjuka Mora i en förstaperiod inte allt för länge sedan visste jag vad som kunde komma. Nog för att IKO försökte lägga puckar djupt, ta sig ned och sätta tryck på våra backar. Allt som oftast lyckades vi dock krångla oss ur denna press och skicka iväg puckar med bra adress till forwards. Min känsla var att Gulsvart mer försökte kontrollera IKO än att själva föra spelet. Något vi lyckades väldigt bra med. Liten spelmässig fördel till oss.

Skott: 5-11

Den andra perioden började med att Nick Angell drog på sig en utvisning. IKO tackade för denna möjlighet. Emil Kristensen slängde in en puck från blå som elegant smet förbi allt och alla och in bakom en skymd Jonatan Bjurö. Det behöver inte konstras till så mycket i powerplay. Kasta in pucken mot mål, då finns alltid chansen. 

Efter IKO:s ledningsmål trodde jag hemmalaget skulle gasa på ordentligt för att behålla momentum i matchen. Så skedde icke. Istället var det vi som allt mer tog över spelet ju längre perioden gick. Vid ett av våra många besök i IKO:s försvarszon lyckades till slut Oscar Steen hitta en fin macka till Nick Angell som åkte in på sovande sidan och stänkte in reduceringen till 1-1. Faktiskt ett riktigt snyggt hockeymål, om jag får säga det själv.

Någonstans på vägen i denna period, vet inte exakt tid, inträffade två incidenter som senare utmynnade i ett större bråk:

1. Oscar Engsund kliver fram i vår zon och ska stöta mot Jeremy Williams som är på väg fram med puck. Precis när Engsund ska "trycka till" ändrar Williams åkriktning en aning och Engsund sätter då ut sitt högra ben/knä för att inte bli överspelad. En solklar ben/knätackling som tillfälligt däckar Williams. Med tanke på dennes tidigare skada som hållit honom borta från spel i nästan sex veckor höll jag, och många andra, andan av förskräckelse. Domaren väljer dock att fria helt och Williams får hjälp av isen.

2. Per Helmersson kliver upp i mittzon med puck, passar ifrån sig pucken, och blir efter detta pååkt av en spelare från IKO. Även detta en tydlig ben/knätackling. Dock anser jag att denna tackling mer får föras in på olyckskontot. Det fanns inget uppsåt från IKO:s spelare att försöka skada. En kollision, helt enkelt, men likväl kunde domaren även här tagit utvisning.

Efter denna reducering fortsatte vi att trumma på och tillbringade en hel del tid i IKO:s försvarszon. Efter en målvaktsblockering av IKO:s målvakt utbryter sedan det stora tumultet. Vad som egentligen startade det hela är för mig oklart. Det kan ha varit att en av våra spelare stötte med klubban mot målvaktens när denne skulle blockera pucken. Oavsett vilket så var kalabaliken ett faktum och slagsmålet snart igång. De som brakade ihop var Stefan Gråhns och Oscar Engsund. En domare försökte gå emellan och belönades för sitt nit med flera slag mot ansiktet. Domaren gav därmed upp och släppte kombattanterna som fick boxas vidare. 

Som vanligt är jag själv väldigt ambivalent till dessa slagsmål. Jag har förståelse för att de förekommer och de har ett visst underhållningsvärde. De kan även fungera som moralhöjare både för lag och publik. Så länge inte dessa slagsmål är "iscensatta" kan jag köpa det hela. Nu slutade denna "match" med att båda stridstupparna fick lämna isen och ingen var mer nöjd över detta än undertecknad. Anledningen till denna min förnöjsamhet bottnade i rädslan för skador på någon av våra spelare om Oscar Engsund varit kvar på isen. 

På vårt eget forum, Gurkburken, har känslorna svallat höga efter detta slagsmål. Många ropar på att vi måste ha en "polis" i laget som går in och skyddar våra stjärnor. Jag förstår upprördheten men samtidigt vill jag påpeka en viss problematik. Om vi har en "polis" som ska hoppa in på isen och "spöa upp" elaka motståndare så får vi kallt räkna med att denna polis blir avstängd! Vad ska vi då göra under dennes avstängningsperiod? Värva ännu en - polis? 

Perioden slutar 1-1 i mål men spelmässigt tar vi över allt mer. 

Skott: 4-13

I den tredje perioden kommer IKO ut lite mer desperata och sätter lite mer tryck mot vår egen kasse. Trots detta har vi inte speciellt svårt att värja oss. Det byts lite chanser fram och tillbaka innan IKO slarvar med ett uppspel som Dustin Johner snappar upp. Han vänder tillbaka in i IKO:s zon och skickar iväg ett lågt skott där Gasper Kroselj tvingas släppa retur. Returen går rakt ut till anstormande Erik Andersson som skickar in pucken i nät. Efter målet känns det som om vi, som vanligt, stänger igen matchen. Tre poäng är som i den lilla berömda asken.

När det är knappt två minuter kvar tar IKO ut sin målvakt och chansar med spel 6 mot 5. Stabil som jag är i min tro förväntar jag mig att vi ska sno trissan och stänga matchen med ett tredje mål. Och, det är vad vi gör. Vi gör matchens tredje mål - dock i egen kasse! Olycksgubben Markus "Slangen" Söderqvist lyckas med det hemmalaget inte gör. Han överlistar Jonatan Bjurö och skickar liggandes in IKO:s reducering till 2-2. Ett på många sätt elegant mål men denna gång i fel bur...

Lyckligtvis lyckas vi sedan vinna matchen i sudden där Oscar Steen får kröna en fin insats med att stänka in segermålet. 

Skott: 7-6

Summering:

- Oskarshamn var, lyckligtvis, inte alls så heta och jobbiga som de kan vara på hemmaplan. Allt eftersom matchen led var det vi som styrde och ställde på isen. Först i tredje perioden lyckades IKO, stundtals, ställa till med problem för oss i egen zon. 

- Jag är oerhört tacksam att Jeremy Williams och Per Helmersson undkom denna match utan skadeproblem.

- Gulsvart gjorde en gedigen bortamatch. Den trygghet som finns i laget lyser igenom i alla formationer. Laget bara nöter på. Inte alltid briljans, men alltid hårt arbete.

- Vi gör fortsatt väldigt få misstag. Därmed bjuder vi inte motståndare på lägen.

- Tre poäng hade varit perfekt. Två poäng är mycket bra.
- Domaren/na hamnade mycket i fokus. Efter matchen erkände de att det skulle har varit utvisningar vid ovan nämnda incidenter.

Mot Timrå...