Marknadsföring, värva, trams...

Hjälm på - överallt!

Det är trevliga grabbar som lirar i Gulsvart. Det är ett som är säkert. Oavsett hur se ser ut. På tal om att "se ut" har jag fortfarande besynnerligt svårt att känna igen spelare när de inte har rustningen på. Med eller utan är som dag och natt. Med rustning ser de alla ut som gladiatorer. Utan rustning påminner de flesta om - glasspinnar. Tycker, för igenkännandets skull, det borde ingå i uppdraget för alla spelare att alltid bära hjälm, åtminstone. Med rätt nummer. Oavsett. Ett enkelt och effektivt sätt att alltid marknadsföra sin förening, dessutom. Följande scenarier skulle tänkas utspelas om mitt tips efterlevs:

Marknadsföring #ICA

- Kolla, han med vid godishyllan!

- Vad, vad är det med honom?

- Men, ser du inte? Det är ju Jesper Cedergren. Han spelar i VIK

Marknadsföring #Badhuset

- Ha, kolla dåren vid trampolinen!
- Vart, vart!
- Där, nu ska han hoppa i!
- Men, det är ju Jimmie Jansson, han spelar i VIK!

Tänk så mycket goodwill som kunde skapas med så enkla medel. 

------------

Jag vet att det mumlas i leden. Supporterleden. Och tisslas. Och tasslas. Kommer det någon förstärkning till laget. En center, en back, en målvakt. Önskemålen varierar beroende på vem man pratar med. Med skador nu på Oscar och Kenny aktualiseras detta. Vi behöver bredda truppen. Frågan är då vad vi kan förvänta oss? 

Ut mitt perspektiv skulle jag föredra följande:
- En Mats Lusth
- En Marcus Persson

Du kanske inte förstår hur jag menar? Tja, det förstår jag. Vad jag menar är att vi behöver en elak jävel till de bakre regionerna. En chef. När man ställer ut honom på isen, i ett boxplay som exempel, då blir det lugn och ro för Dahlbom. Låt mig exemplifiera lite till. Dick Ahlström, Lindlöven. 114 pannor tung back. Vissa av våra supportrar roade sig med att ropa "tjockis" till denne spelare. Må så vara. Jag själv roade mig med att titta på hans spel de senaste tre matcherna mot oss. Stabil, är ordet. Med sin tyngd städade han bort runt målet. Spelade i övrigt väldigt enkelt. Stabilt. Den typen av back vill jag ha. Gissar att det är ungefär den digniteten vi kan förvänta oss vid ett förvärv. En stabil back som rensar returer framför eget mål och sedan spelar sarg ut. Vi har redan tillräckligt med spelande backar, anser jag. 

När det gäller forwards önskar jag mig en korsning mellan Fredrik Johansson och Marcus Bergman. Vad får man då? Jo, en Markus Persson. Ni känner säkert alla till att Persson har haft det fortsatt motigt i sin karriär trots klubbyte till SSK. Persson som var tänkt som en av tre viktiga poängspelare i SSK har haft en synnerligen tung höst i HockeyAllsvenskan. Väldigt få matcher spelade. Skador. Sjukdom. Sidsteppad av nuvarande tränare som hellre plockar in någon 17-årig junior från SHL! Enligt vissa rykten är Markus på väg bort från Kringlorna. Nu är ju Herr Persson en ytterst osäkert kort med tanke på bakomliggande historik, men, det är den typen av spelare vi behöver för att det ska göra skillnad. Lite klass. Inte bara bredd. Tycker jag!

När det gäller målvaktsspelet känner jag mig än så länge väldigt trygg. Vår väldige Värmlänning känns väldigt stabil. Dahlbom har tagit steg i sitt målvaktsspel denna säsong. Helt naturligt då han nu får spela regelbundet och med stort förtroende från ledarstab. Det bygger. Målvakter är rent allmänt lite underliga. Det är sedan gammalt. De måste nog vara stöpta i en annan mental form än utespelare. Tänk dig själv att träna sex dagar i veckan och sedan stå där som ett fån och öppna båsdörren! Vänta på sin chans. "Hoppas" att kompisen misslyckas så man själv får spel. Eller omvänt. Stötta kompisen så att han spelar så bra att du själv INTE får spela! Märkligt, på min ära. Själv hade jag nog aldrig accepterat att stå och öppna en jävla båsdörr i tre veckor. Hade troligen gjort allt för att sabotera för min målvaktskollega. Klipulver i suppen inför match, som exempel. 

Nu hoppas jag att vår nya Anton Eriksson kommer in i andra andningen på morgondagens träning. Har sett honom två träningar nu samt två matcher. Utan att vara elak vill jag nog påstå att den gode Anton ligger lite efter i sin fysiska status. Fullt förståeligt. Har man jönsat runt med Arboga hela hösten så blir det lite så. Mer allmänhetens åkning på träningarna, typ. Han har trots allt hela våren på sig nu att jobba ifatt. Vara riktigt redo när det drar ihop sig till playoff och kval! Att Anton har kvalitéer det syns. Gäller bara att få upp flåset...

Tack för detta...

Jansson, Weiskog, Bergman - tre musköter!

Jansson, Weiskog, Bergman

Ja just det. Tre musköter. Inte musketörer. Musketörer är något annat. Musketörer är märkliga män klädda i kråskragar och puffärmar viftandes med pinnar. Lite feminint. Musköt, däremot, är ett mäktigt och kraftfullt vapen samt mycket manligt. Redan Gustav II Adolf , den gamle krigaren, visste att med musköter i laget vann man matcherna.

Kriterierna för att uppnå epitetet "musköt" är omfattande. Som spelare måste man vara lite oborstad, opolerad, lagom tjurskallig, kraftfull, samt besitta ett så kallat "vinnarhuvud". Inte att förväxla med "vattenskalle". Till detta omfattande transpiration. Gärna hinkvis. 

När vi nu går in i en fas där varje match kommer kräva lite mer av var spelare är jag övertygad om att ovan nämnda herrar kommer gå i bräschen. Ta täten. Visa vägen. 

Marcus Bergman kan liknas vid DC Comics superhjälte The Flash

Jimmie Jansson personifierar på de flesta sätt Dr. Jekyll och Mr. Hyde. 

Kevin Weiskog påminner om asaguden Tyr, krigets och kampens gud.

Tre spelare med unika kompetenser som kommer göra skillnad. Tre musköter. 

I dagens VLT lyfts Kevin Weiskog´s fysiska spel fram. Detta med all rätt. I flera matcher har han på ett kraftfullt och resolut sätt markerat mot våra motståndare att ishockey är en kontaktsport. Han har dessutom gjort detta på ett balanserat sätt. Tror han bara blivit utvisad en gång då domaren, naturligtvis helt felaktigt, bedömt hans tackling som ojyst. Visst vill vi alla att Kevin gör mål och poäng men hans fysiska spel är minst lika viktigt för matchers utgång. Redan när Kevin debuterade i A-laget såg många av oss att det fanns kompetens. Det jag, och andra med mig, tycker Kevin utvecklat är framför allt farten. Skridskoåkningen. Nu har han sin fina skridskoåkning som grund för att hinna fram till våra motståndare och bjuda dem en och annan bröstvärmare. Förträffligt!

-

I Jimmie Jansson har vi en spelare som trots sina ringa(!) fysiska attribut kan spela både smart och lagom elakt. Han påminner lite om min morfar, faktiskt! Min morfar var så kallad månskensbonde. Drev lantbruk parallellt med att han jobba i fabrik. Jobbade från tidig morgon till sen kväll. Var en tvärhand hög och senig. Men jävlar i mitt skal vad kraftfull han var, trots detta! Lyfte och bar säckar med korn och havre som om de vägde luft. En annan försökte hänga på, som tonåring, men fick vika snabbt ned mig. Efter fyra fem säckar fick jag ta paus. Morfar, däremot, han bara bar, och bar, och bar tills alla hundra(!) säckar var avlastade. Precis så är Jimmie Jansson. Som min morfar. Precis lagom tjurig, målmedveten, senig och kraftfull.

-

Marcus Bergman gjorde ett uttalande, om jag inte minns alldeles fel, i början av säsongen där han hintade om att "får han spela med rätt spelare" så "kan han vinna skytteligan". Det började si så där med målskyttet. Det vet vi alla. Men så plötsligt gick proppen ur. Någonstans på vägen lossnade det. Målen började trilla in. Så även nu i matchen mot Lindelöven. Det är alldeles fenomenalt bra. Säsongen 2015-16 smällde han in 19 mål på 36 matcher. Denna säsong har han, enligt eliteprospects, gjort 14 mål på 22 matcher. Marcus är på god väg att vinna den interna skytteligan, det står alldeles klart. Det som imponerar på mig, och många andra, är inte bara att han gör mål. Det som imponerar mer är hans - fart! Hans explosivitet. Hans driv. Har sett många träningar denna säsong men slutar aldrig imponeras när Marcus tar fart ute på isen. Kan vi nyttja detta fullt ut, denna speed, denna kraftfulla framfart, då jävlars blir det riktigt bra.

-

Självklart finns det andra spelare i truppen som är betydelsefulla. Men, i detta inlägg tog jag mig friheten att lyfta fram tre spelare vars unika kompetenser kommer betyda särskilt mycket just till kvällens match. Så det så.

-

Nu ses vi i hallen, i Lindesberg, kära Gulsvarta supportrar...

12 raka - Fula Forshaga - Assist och plus och minus

Jimmie Jansson-style

Forshaga - Västerås 2-5

Passade på att knalla ned till dagens träning och titta till våra pojkar. Ja, ja. Alla är inte pojkar. Men många. Allt är relativt och korven den har två, ungefär. För övrigt är jag så jädrans gammal att alla som inte fyllt fyrtio upplevs som unga och osnutna. Det är så man tror det ska dofta lite barnpuder när man träffar några av de yngre spelarna!

Nåväl! Hann byta några ord med ett antal spelare. Först fick jag tag på Lindelöf på väg in i Mimerhallen. Vi konstaterade först och främst att det ännu inte var mycket till julkänsla i luften. Några grader varmt samt duggregn ger inte riktigt de rätta vibbarna av renar, tomte, glögg och gran. I övrigt kunde han rapportera att Forshaga var "grisiga". Glömde i ivern att gratulera honom till sitt mål men gav å andra sidan beröm för att de inkasserade tolfte raka. Fick räcka så.

Träningen var inte så mycket träning. Några korta övningar innan Zetterberg och Paananen lämnade isen i all hast. De såg ut att ha bråttom upp mot kansliet. Kanske glöggen som väntade?

Spelarna avslutade träningspasset med "fria övningar". Ett gäng ställde upp sig framför Dahlbom och turades om att försöka göra mål. Förstod inte mycket. Påminde om när man själv var grabb och lirade "Guld eller Silver" på en fotbollsplan. Då gällde det att göra mål. Eller, om man stod i mål, att inte stå närmast när bollen gick i mål. För då åkte man ut. Sedan blev det final. Och så vann jag. I alla fall vad jag minns! Fick i efterhand kolla upp med Jesper Cederberg vad leken hette. "Rebound" berättade han. Gällde att göra mål. Den som först fick tio poäng vann. Vem som vann vete sjuttons.

Efter träning hann jag prata lite med Marcus "Berra" Bergman. Och Jimmie "Eleganten" Jansson. Om ni undrar varför jag kallar Jimmie för "Eleganten" så beror det på hans känsla för stil. Lite fotomodellvarning på den pojken. Enligt rykten den mest välklädde i truppen. Eller modemedvetne. När det gäller den biten kan man lugnt säga att "Berra" har en mer avslappnad stil. Lite mer "trash". Säkert något som faller väna damer i smaken. Själv påverkas jag inte, alls!

Men vad sa då Bergman? Jo, jag började med att påpeka:
- Du gjorde inte mål mot Forshaga, är du inne i en svacka?

- Nä, sa han då. Jag ville vara snäll mot Mattson. Ge honom ett mål. 

I övrigt berättade han att Forshaga var, som tidigare sagts, lite smutsiga i sitt spel. Att vi kunde, borde, gjort lite fler mål, på chanser som skapades. Vad Jimmie sa kommer jag inte riktigt ihåg! Jo, han fick ju några nya assist-poäng! Och sedan nämnde jag att han har hyggligt bra plus/minus. Faktiskt så bra att endast en spelare i hela AllEttan är bättre. 

Det är faktiskt ruskigt bra gjort att vinna tolv raka matcher. I min minnesbank finns inte en sådan vinstrad. Då pratar vi det mer omedelbara närminnet. När det gäller långtidsminnet så har jag icke lyckats plocka fram några relevanta fakta. Jag vill minnas att vi hade en intressant svit av vunna hemmamatcher under Tornbergs era som tränare. Vet att vi även hade en imponerande svit den säsong vi vann Elitseriens grundserie. Bosse, oraklet, har berättat att vi efter omstarten, i division två, fick ihop en svit på fjorton raka segrar. 

- Hur som helst. Tolv raka segrar skrattar man inte bort. Det är förbannat bra. Oavsett division. 

----------------

Annat då? Tja, man kan ju alltid berätta att Oscar Pettersson njuter av sin tillfälliga invaliditet. Missförstå mig rätt. Självklart är det tråkigt, deppigt, tragiskt, att han inte får vara med och spela men ett mynt har som bekant flera sidor. Gäller att gilla läget och dra de fördelar som finns. Misstänker att den gode Oscar kommer gå in i någon form av barndom om man inte ser upp. Nu kommer han bli uppassad på alla håll och kanter. Bara vifta lite förstrött med ett ögonbryn så kommer manna i form av tidningar, läsk, kakor, kaffe bli serverat utan minsta ansträngning. Det är ju synd om någon som är skadad. Det är sedan gammalt. Själv hävdade han i lokaltidningen att han skulle passa på att bygga upp sin överkropp. Kan mycket väl bli så. Risken är dock uppenbar (om han inte ser upp) att den mesta påbyggnaden kommer hamna i området kring naveln!

Från VLT

För övrigt har jag förstått att Oscar hade tur i oturen. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir komplikationer i samband med den typ av skada han nu ådragit sig. Hade han haft riktigt otur kunde han ha tvingats till att bryta upp gipset för operation! Om så skett kunde han fått ge upp hela säsongen. Tur i oturen, var namnet, sa Bill!

Vad jag förstår, apropå detta med Oscar och hans skada, så kommer Jesper Cederberg få en ny chans att lira i Enköpings-linan. Det blir bra det, anser jag. Utmärkt tillfälle för Jesper att visa sina framfötter, som man brukar säga. Gärna alla tre!

Nog av SVAMMEL!

Andreas eller Jimmie!? Vem är "bäst"? En skakig jämförelse...

Bild på Jimmie från filmen "Inside VIK" producerad av Kevin Johansson för Hockeypuls

Dagens inlägg är ett försök att jämföra. Det kan falla platt men jag gör ett försök. Jag har inte generat mig förr när det gällt att skriva om det mesta. Inte alltid det bästa. Hur har jag då tänkt? I vanligt ordning inte speciellt mycket. Det var bara en tanke som dök upp. Till viss del påhejad av kommentarer jag hört av andra supportrar. Då dessa dragit upp gamla spelares prestationer och jämfört med dagens. Vem var bäst? Så, någonstans där tänkte jag spinna vidare. Och, ja, det är inte helt enkelt att jämföra spelare mot spelare speciellt då vi nu halkat ned en division. Men, nog svamlat, nu kör jag!

Andreas Lindh mot Jimmie Jansson - vem är bäst?

Andreas Lindh

- Kom tillbaka till moderklubben, från Hammarby, säsongen 2003-04. Spelade elva raka säsonger innan han tackade för sig säsongen 2013-14. Avslutade karriären med några matcher i Hallstahammar och bidrog till att de avancerade till division två. Spelade i Elitserien med både Västerås och Södertälje. 

Jimmie Jansson

- Kom till oss, från Kallinge/Ronneby IF, säsongen 2016-17 . Ett oprövat kort men med rykte om sig att vara lite av en friskus och offensivt lagd. Samlade ihop 25 poäng på 35 matcher i Kallinge varav åtta mål. 

Här nedan kommer nu ett antal kriterier som ska visa vem av dessa herrar som är bäst ur mitt mycket subjektiva perspektiv:

Fysik:
Jimmie
Längd: 187

Vikt: 82

Andreas: 

Längd: 186

Vikt: 93

Ronden vinns av Andreas 

--------------

Poängsnitt i HockeyAllsvenskan
Jimmie:0.24
Andreas: 0.19

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Poängsnitt i Hockeyettan:
Jimmie: 0.67
Andreas: 0.18

Ronden vinns av Jimmie

--------------

Bäst plus/minus en säsong
Jimmie: + 15 säsongen  2013-14 HV71 J20 

Andreas: + 23 säsongen 2008-09 i Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns av Andreas

--------------

Kan vi redan här skönja något som skiljer? Min reflektion är att Andreas framträder mer som en utpräglad defensiv back medan Jimmie är mer offensiv. Men, vi går vidare..

Mest utvisningsminuter en säsong
Jimmie: 50 säsongen 2010-11 Hudiksvall J18
Andreas: 144 säsongen 2003-04 Allsvenskan med Västerås

Ronden vinns överlägset av Andreas!
--------------

Men hallå, kanske någon tycker nu. Hur kan man vinna då man drar på sig en massa utvisningar. Det är ju inte bra för laget! Lugn nu, säger jag. Det är jag som bestämmer reglerna.

Minst utvisningsminuter en säsong som senior:

Jimmie: 10 säsongen 2014-15
Andreas: 30 säsongen  2010-11

Ronden vinns av Jimmie

--------------

Skridskoåkning:
Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas: +++ av fem möjliga

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Teknik puck/klubba
Jimmie:+++ av fem möjliga

Andreas: +  av fem möjliga

Ronden vinns av Jimmie
--------------

Förstapass ur egen zon:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: + av fem möjliga

Ronden vinns av Jimmie

--------------

Rensa bort runt eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas

--------------

Jävligt elak mot alla motståndare nära eget mål:
Jimmie: +++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas

--------------

Tacklingar:

Jimmie: ++++ av fem möjliga
Andreas:+++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas

--------------

Överfall:

Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas

--------------

Skott/slagskott
Jimmie: +++
Andreas:+++

Ronden bedöms som oavgjord
--------------

Kultstatus:
Jimmie: ++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden vinns av Andreas

--------------

Pådrivare i laget:
Jimmie: +++++ av fem möjliga
Andreas: +++++ av fem möjliga

Ronden bedöms som oavgjord

--------------

Så, det var lite olika kriterier som jag nu kommer använda för att summera det hela. I mångt och mycket tycker jag att Jimmie Jansson påminner väldigt mycket om Andreas Lindh i sitt spel. Jag skulle vilja påstå att Jimmie är en "Andreas light", på något sätt. Samma frejdiga, friska, tag ute på isen men utan riktigt samma övertoner. Precis som Andreas gjorde förr kan Jimmie göra nu. Det vill säga, jaga iväg som en skenade älg över isen för att "proppa" en motståndare. Men det blir inte lika våldsamt efterspel med matchstraff och avstängning som följd. Nu vill jag inte påstå att detta var Andreas signum, att spela fult och vårdslöst, men då och då hemföll han till detta. Inget av detta har jag ännu sett hos Jimmie, men osvuret är bäst.

Jag minns några händelser som visar hur Andreas kunde spela då han klev utanför regelboken, och det med råge. 

- Hemma mot Rögle. Kenny Jönsson tar pucken bakom eget mål. Börjar åka mot sarghörnet för att ta fart upp mot mittzon. Andreas ser detta och tänker att "nu jävlars ska han få åka", och tar fart ned mot samma sarghörn från sin position vid offensiv blå. Vi är många som ser vart det är på väg att barka och "hela hallen" håller andan, känns det som. Två expresslok som är på väg att mötas. Den rutinerade Jönsson ser dock att Andreas är i antågande, i ögonvrån, och lyckas med minsta möjliga marginal vrida sig undan när det andra loket, Andreas, kommer farande. Andreas rammar sarg och plexi så det hörs till Sala, domaren sväljer pipan, publiken står tyst, och Kenny åker iväg, oskadd! Det hela slutar med att Andreas utvisas för boarding trots att han nästan enbart träffade sargen, av en märkbart tagen domare. 

- Hemma mot Mora i en kvalseriematch. Vi leder med 2-1. Mora kommer från Elitserien och ska rädda sig kvar. Då, i andra perioden, hamnar Andreas i dispyt med motståndare. Spelet avstannar. Allt tycks vara över. Då händer det. Andreas "skallar" sin motståndare och får fem minuter i syndabåset. Mora stänker in tre(3) mål och vinner slutligen matchen!

- Säsongens första match. Vi möter Timrå. Första bytet(!) för Andreas. Han skrinnar upp från egen zon(!) och ska stoppa/pincha ett uppspel vid motståndarnas egen blå. Kommer alldeles fel in i situationen med hög fart. Träffar Timråspelare på hakan med armbåge. Det blir "God natt" för Timråspelaren. Det blir "Hej då" för Andreas som belönas med matchstraff och avstängning. 

Andreas var som allra bäst när han spelade precis på "gränsen". Då var han briljant i sitt defensiva arbete. Han satte formligen skräck i alla forwards som kom in på hans domän. Han var ett fysiskt praktexemplar och tycktes rå på allt och alla. Vi minns även hur vi upplevde att Andreas tappade sitt spel när han utsågs till "C" säsongen  2009-10. Att snacka med domare var inte riktigt hans grej :)

---------------

Jimmie då? Som jag redan skrivit ser jag många likheter mellan Jimmie och Andreas. Men vem vann då? 

Om man summerar alla kriterier:
Jimmie: 6 vunna

Andreas: 8 vunna

Oavgjorda: 2


Vem som vann vete sjuttons då mina kriterier är lite svårbegripliga. Men låt mig säga så här:

- Andreas var en elak, tuff, defensiv back som helst inte skulle hantera puck. 

- Jimmie är en friskus som inte räds att sätta emot när det behövs, men, kan även hantera puck och klubba i egen zon utan att vi på läktaren får andnöd. 

I den bästa av världar skulle vi haft en Andreas och Jimmie i samma backpar. Det hade varit närmast optimalt. Den Onde och den Gode. Knoll och Tott. Ler och långhalm. Helan och Halvan, osv. 

Som ni märker är jag ytterst ambivalent och kan inte bestämma mig. Jag misstänker att Jimmie kan bli en ny Andreas Lindh, nå samma status, utan att för den skull behöva sitta allt för många minuter i utvisningsbåset(ett eller annat matchstraff får dock ses som meriterande). Vill man nå kultstatus får man offra sig lite.

Kort sagt, jag gillar Jimmie, både som person och spelare, och ser i honom en spelare som i allra högsta grad kommer bidra till vår föreningens sportsliga framgång. Den som är av annan uppfattning får stå för det men har naturligtvis alldeles käpprätt fel!

(För övrigt vill jag bara påpeka att Andreas Lindh borde fått extrapoäng för den fula cykel han använde till resor fram och tillbaka till träningarna)

Tack för besöket...

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?

Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:

Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....

"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!" 

Borlänge - Västerås 1-4

Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3

16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)

Västerås - Köping 4-1

47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)

Borlänge - Västerås 1-4

11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)

37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)

Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR! 

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 

4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 

- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 

- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!

Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Backar är bra att ha....

Plötsligt plingade det till. En liten notis. Den gjorde mig glad. Någon hade hört någon säga att Jimmie Jansson var på väg in i truppen. Under de veckor som gått sedan årets trupp gick på is har jag vid några tillfällen haft förmånen att prata med Jimmie. Han var inte blyg att berätta lite om hur han tänkt inför denna säsong. Utan att avslöja för mycket, förstås. Det är ju så det är i branschen. För någorlunda skickliga hockeyspelare finns idag många intressanta marknader runt om i Europa. När man är ung och ännu inte bundit upp sig med familj, barn och villa, lockar det naturligtvis extra att prova sina vingar annorstädes. Ett land, och en marknad, som just nu drar hyggliga spelare från HockeyAllsvenskan, och Ettan(!), är England. Det finns nog ingen föreningen i HockeyAllsvenskan, och definitivt ingen i Ettan, som kan matcha de löner som erbjuds i England. Klart som sjutton då att spelare tar chansen att göra en eller annan säsong i en sådan liga. Vem skulle inte göra det?

- Jag pratade som bekant tidigare med Jonas Westerling om hans flytt till England denna säsong. Genom honom fick jag klart för mig att det var hyggliga pengar som erbjöds. Väldigt hyggliga, till och med!

Om vi lyckas få in Jimmie i årets trupp ser det plötsligt förbaskat bra ut på backsidan. Se bara vad den gode Mjörnberg skriver i ämnet:

Inte för att man ska gå händelserna i förväg, men, vi är på väg att få en backuppsättning som ser förbaskat bra ut. Både bredd, tyngd, och offensiv kvalitet. Huruvida den är bättre än förra säsongens backuppsättning låter jag vara osagt. Trots allt spelar vi nu i en lägre division. Jag vill gärna se några seriematcher först. Jag har redan berömt de offensiva intentioner som hela laget visat upp, och det med all rätt, men vill ge våra backar mer tid att spela ihop innan deras defensiva kvalitéerna nagelfars.

Det optimala vore om vi till denna säsong fick tre backpar som får chansen att spela ihop, match efter match och därigenom bli bekväma i sina roller. Något som inte var fallet säsongen 16/17, enligt mig. Då var det en ständig rotation på backparen. Rätta mig om jag minns fel.

Utöver ovan nämnda vill jag nämna en sak till. Pontus Holmberg. Överraskande framfusig och kreativ. Endast arton år gammal. Kan bli en riktig publikfavorit. Höjer dock ett varningens finger. Det är ett s t o r t steg att gå från juniorhockey till dito senior. Detta oavsett hans talang. Att göra några enstaka matcher som junior på seniornivå mot att lira en hel säsong, det är skillnad det. Trots allt kommer han hela tiden få kämpa mot spelare som är äldre, mer erfarna, fysiskt starkare, och lite elakare(!) än vad han gjort som junior. Både Patrik Berglund och Mikael Backlund behövde tid att anpassa sig och då var dessa herrar exceptionella talanger! Så, kort sagt. Pontus är en mycket lovande junior men vi får inte ställa allt för stora förväntningar. Vi behöver ge honom tid att både lyckas och misslyckas. Då kan det bli kanon.

För övrigt tycker jag Kevin Weiskog ser mycket rappare ut i skridskoåkningen än vad jag minns från hans tid hos oss tidigare. Att han är stor, reslig, och kan använda sin tyngd, det visste jag. Men nu ser han även riktigt rapp ut på rören. Härligt!

Att Oscar Pettersson är rapp både i munnen och på rören det visste jag sedan tidigare. Men att han fram till nu varit lagets överlägset mest framgångsrike(!) målsumpare, är mer överraskande. Å andra sidan kan man förlita sig på matematiken. Den som skapar sig själv många chanser kommer rent statistiskt göra mycket mål. Så, jag kommer förlita mig på matematiken..

Nog om detta.....

Pantern saknade lite klös, och Jonte Berg!

Swehockey

Västerås - Pantern 4-2

Inför gårdagens match var jag som vanligt lagom ambivalent. Onsdagsmatchen mot Västervik satt nämligen kvar på näthinnan. Om vi inte orkade ladda om inför den matchen, hade nu laget hunnit ladda om inför mötet mot Pantern?

Som vanligt passade jag på att spankulera runt i ABB Arena Nord innan match. Alltid lika roligt att träffa på lite folk och surra inför matcher. Denna gång stötte jag på den alltid lika välklädde och vältalige Andrew Fish. Tillsammans försökte vi analysera det mesta. Vi var både två besvikna över insatsen senast mot Västervik och var precis lika oroliga inför kvällens match. Innan vi skiljdes åt sa jag till Andrew att han inte skulle oroa sig. Att det skulle ordna sig. Ibland får man bara en känsla. En känsla av att saker och ting kommer räta upp sig. Dessutom fanns det en viss logik i mitt tänkande. Vi är lite av ett varannan-dags-lag. Det var helt enkelt dags för en gedigen insats igen. Kort sagt, det var varannan dag.

När det gäller matchen är det egentligen inte så mycket att orda om. Under vissa sekvenser av matchen kändes Pantern oerhört starka. De drev på spelet och skapade rätt skapligt tryck mot vår kasse. Pantern står för en tung och rak ishockey med förvånansvärt mycket fart. Så även denna kväll.

Trots att vi öste på rätt bra i den första perioden och vann skotten med 16 - 6 föll det inga mål. Det fanns åtminstone ett par tre lägen som borde resulterat. I den första perioden fick man inte någon känsla av att Pantern är ett topplag. Kanske det var vår desperation som skördade segrar.

I den andra perioden började målen trilla in. I en något tilltrasslad situation, efter bra tryck mot Panterns kasse, kom pucken ut till Albin Jansson som förtjänstfullt tryckte in trissan till 1- 0. Albins första mål i Gulsvart.

Målet blev lite av en signal till Pantern som började öka tempot allt mer. Vi hamnade allt oftare i egen zon och fick freda oss med alla tillgängliga medel. Efter ett boxplay kom dock kvitteringen. Mitt i ett byte hittade Pantern en spelvändning och spelade sig blixtsnabbt fram till ett fint läge och satte kvitteringspucken i nät. Henrik Lundberg var nog inte helt nöjd med att den pucken gled in. Han var med på avslutet och täckte isen mot sin högra stolpe men puckuslingen gled försmädligt in över mållinjen. Små marginaler. Dock var det fullkomligt rättvist att Pantern kvitterade då de tagit över händelserna på isen till stor del. 

Det fanns sekvenser i den andra perioden då jag blev direkt orolig över om laget verkligen skulle orka stå emot Panterns allt aggressivare och tunga offensiva. 

En situation i den andra perioden som kunde blivit direkt matchavgörande, för oss, slarvades bort. Vi fick, aningen billigt, chansen att spela fem mot tre när matchuret stod på 37 minuter. Istället för att ta vara på den chansen och sätta sig i förarsätet lyckades vi slarva bort chansen. Istället för uppställt spel fem mot tre blev det utvisning på Simon Karlsson och spel fem mot fyra. Naturligtvis får man inte slarva bort chanser likt denna i de matcher som nu återstår.

Jag pustade verkligen ut efter den andra perioden. Vi hade några tunga byten i egen zon som kunde ha resulterat i flera mål för Pantern.

Den tredje perioden blev, som vanligt, otroligt spännande. Pantern fortsatte att driva på i spelet och vi fick ägna mycken energi till att freda oss. Extra roligt då att vi lyckades hitta en väg till att göra 2-1. Fredrik Johansson tog ett varv i offensiv zon, hittade Jimmie Jansson som klev in några meter från blå, och dundrade in trissan. 

Aningen oförtjänt sett till spelet på isen men vem bryr sig? Det är målen som räknas. Flest mål vinner.  

Direkt efter vårt ledningsmål ökade Pantern trycket rejält mot vår egen kasse. Det tog inte mer än två minuter, där vi till stor del var fastnaglade i egen zon, innan kvitteringen kom. Det sved som satan även om det var helt logiskt. Pantern spelade riktigt bra i sekvensen som ledde fram till målet.

Den stora frågan blev nu om vi verkligen skulle orka distansen ut. Innan jag ens hunnit tänka färdigt i detta spörsmål kom nästa mål signerat Jonte Berg! Upprinnelsen till målet var en rejäl uppåkning av Chris Langkow som slängde in ett skott mot Panterns målvakt ur snäv vinkel. Pucken hamnade hos Jimmie Jansson som drog iväg ett slagskott mot mål. Där stod, och ingen vet varför, Jonte Berg och fick pucken på sig så ett den singlade in i mål. Makalöst bra!

Pantern svarade med att genast plocka ut målvakten och belönades med ett nytt mål i baken då Jimmie Jansson lyfte pucken från egen zon ned i den övergivna och tomma kassen. Så skönt!

Summering: 

- Som jag redan nämnt fanns det sekvenser i matchen där jag trodde vi skulle få hissa vit flagg. Stundtals i den andra perioden såg vi trötta och slitna ut. Så även i delar av den tredje perioden. Trots detta lyckades laget hela tiden hitta vägar att freda sig mot Panterns anstormning. När man även hittade vägar till några "enkla mål" var kvällen räddad.

- En stor del av förtjänsten ska tilldelas klacken och publiken som i mitten av den tredje perioden drog igång ordentligt på läktaren. Detta mitt i en period då vi såg ordentligt tröttkörda ut på isen. Detta stöd kom utomordentligt vältajmat då det synbart fick många spelare att ta i lite extra. Där kunde man verkligen snacka om "den sjätte utespelaren". 

- Enligt min prognos(gårdagens inlägg) hade vi endast 25% vinstchans mot Pantern. Med andra ord var dessa tre poäng lite mer än vad jag förväntade mig. Oavgjort hade varit gott nog mot ett så pass starkt lag som Pantern. Tre poäng, närmast en gudagåva:)

- Blondie lät som vanligt nere vid sargkanten!