Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

Seger i Sura

Sura-Pelle

Surahammar - Västerås 0-5

Svårt att skriva när det redan skrivits spaltmeter om matchen i olika medier. Det mesta har redan sagts, dryftats, ventilerats, analyserats, och nagelfarits. Väljer därför att försöka summera mina intryck av det som redan summerats.

Tomas Paananen sa precis det jag ville höra efter matchen. Rätt saker. Bland annat att vi hade lite flyt att inte Surahammar hängde en kasse innan vi fick igång lite eget spel. Även att det kändes som om laget, spelarna, inte växlade upp. Det gick på någon form av lågväxel i närmare två perioder. Man spelade tillräckligt bra för att hålla sig kvar i matchen men inte tillräckligt bra för att ta tag i skeendet.

Något som även Alexander Lindelöf lyfte fram efter matchen.

När väl 0-1 och 0-2 kom upp på tavlan bytte matchen ansiktet. Rejält. Plötsligt blev det lite mer tempo i spelet. Lite mer energi. Lite mer fart. Lite mer anfäkta anamma. Efter det var Surahammar ett slaget lag. 

Kul för övrigt att vara tillbaka i Surahammar för att se på hockey. Minns faktiskt inte när jag senast besökte deras ishall för match. Många år sedan är det i vilket fall. En rätt mysig liten hall som håller rätt hög nivå för Ettan, vill jag säga. Trots allt har det spelats en hel del hockey på hög nivå i denna hall. Bilden av Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson på ena kortsidan fängslade mig. En svunnen epok då det vimlade av härliga spelarprofiler i svensk ishockey. Fjärran från dagens "jobba, jobba, backchecka, jobba, jobba". Tänk bara att Uno "Garvis" Örlund spelade med Surahammar 1970-1972 i division 2. 

Nåja, åter till vår match. Det var inte så mycket klang och jubel över vårt spel denna gång. Det var mer "en dag på jobbet". Ännu ett tillfälle att spela ihop formationer. Hitta ett fungerande grundspel. Någon sa till mig under matchen att det är inte lätt att spela med fart och fläkt om motparten bara försöker bromsa. Så kan det mycket väl varit. Vi får räkna med att alla lag vi möter under hösten har detta högt på sin agenda. Bromsa ned vår fart. Styra och ställa så vi inte kommer igång med ett vägvinnande pucktempo. Få oss att stanna upp, ta burskydd, och dra ned på farten i det vi gör. 

I första matchen mot Mariestad såg man samma tendens. Så länge de orkade bromsa, hålla i, få oss att spela längs sargen, var vi inte riktigt med i matchen. Bök-hockey är inte riktigt vår grej, helt enkelt. När orken tröt för Mariestad och vi började flytta pucken lite snabbare var vi klassen bättre som hockeylag. Precis som mot Surahammar denna onsdagskväll.

Kul att laget lyckades pillra in några puckar till i slutet av matchen. Alltid nyttigt med mål. Det är stärkande på många sätt. 

Som vanligt är det vanskligt med spelarkritik. Eller beröm. Alla spelarna gjorde ett gott dagsverke utan att sticka ut. Tycker dock att Marcus Bergman fortsatt ser bra ut även om han inte får så stor utdelning, ännu. Rejäl. Marcus Dahlbom gör en stabil match. Hade några knepiga lägen som han avvärjde med den äran. Inte mycket fummel med returer vad jag såg. Skönt! Bra att Alexander Lindelöf får utdelning offensivt. Bra att Kenny Källström fick hänga sin första kasse. Riktigt kul att Pontus Holmberg fick göra detsamma. Det får räcka.

Jag konstaterar att det spel vi visat upp mot Mariestad och Surahammar inte på något sätt är tillräckligt för att vi ska kunna marschera genom höstens matcher med idel triumfer. Det är nog som så att det handlar om lärdom. För var match som spelas läggs nya erfarenheter till och ger därmed utrymme för utveckling. 

Om ni orkar minnas förra säsongen så var det just avsaknaden av utveckling som präglade hela laget. Från försäsongens matchande fram till den sista ödesdigra matchen upp i Umeå var känslan att det aldrig hände något! Visst försökte våra tränare "vända på varje sten" för att hitta en väg ut ur mörkret, men, det ville sig aldrig. Vi sprattlade till enstaka matcher för att sedan åter befinna oss på ruta ett i vår utveckling. Det är min känsla.

Min förhoppning är att laget nu ska visa tydliga tendenser till utveckling. Lite bättre dag för dag, vore något att still bedja om. Ur det perspektivet tror jag vi har både rätt ledarskap och rätt spelarmaterial. 

Nu ser jag fram mot att besöka Köping på lördag!

Mål: 

0–1 (38.21) Alexander Nilsson-Lindelöf (Hampus Wallin, Jesper Cederberg), 

0–2 (39.04) Fredrik Johansson (Fredrik Hetta, Johan Skiöld)

0–3 (40.16) Alexander Nilsson-Lindelöf

0–4 (43.15) Pontus Holmberg (Niclas Lehmann)

0–5 (58.00) Kenny Källström (Robin Nilsson) spel fem mot fyra.

Skott: 20–38 (9–11, 7–17, 4–10)

Utvisningar: Sura: 5 x 2. VIK: 4 x 2, 1 x 10.

Publik: 1 710 och så jag!

Backar är bra att ha....

Plötsligt plingade det till. En liten notis. Den gjorde mig glad. Någon hade hört någon säga att Jimmie Jansson var på väg in i truppen. Under de veckor som gått sedan årets trupp gick på is har jag vid några tillfällen haft förmånen att prata med Jimmie. Han var inte blyg att berätta lite om hur han tänkt inför denna säsong. Utan att avslöja för mycket, förstås. Det är ju så det är i branschen. För någorlunda skickliga hockeyspelare finns idag många intressanta marknader runt om i Europa. När man är ung och ännu inte bundit upp sig med familj, barn och villa, lockar det naturligtvis extra att prova sina vingar annorstädes. Ett land, och en marknad, som just nu drar hyggliga spelare från HockeyAllsvenskan, och Ettan(!), är England. Det finns nog ingen föreningen i HockeyAllsvenskan, och definitivt ingen i Ettan, som kan matcha de löner som erbjuds i England. Klart som sjutton då att spelare tar chansen att göra en eller annan säsong i en sådan liga. Vem skulle inte göra det?

- Jag pratade som bekant tidigare med Jonas Westerling om hans flytt till England denna säsong. Genom honom fick jag klart för mig att det var hyggliga pengar som erbjöds. Väldigt hyggliga, till och med!

Om vi lyckas få in Jimmie i årets trupp ser det plötsligt förbaskat bra ut på backsidan. Se bara vad den gode Mjörnberg skriver i ämnet:

Inte för att man ska gå händelserna i förväg, men, vi är på väg att få en backuppsättning som ser förbaskat bra ut. Både bredd, tyngd, och offensiv kvalitet. Huruvida den är bättre än förra säsongens backuppsättning låter jag vara osagt. Trots allt spelar vi nu i en lägre division. Jag vill gärna se några seriematcher först. Jag har redan berömt de offensiva intentioner som hela laget visat upp, och det med all rätt, men vill ge våra backar mer tid att spela ihop innan deras defensiva kvalitéerna nagelfars.

Det optimala vore om vi till denna säsong fick tre backpar som får chansen att spela ihop, match efter match och därigenom bli bekväma i sina roller. Något som inte var fallet säsongen 16/17, enligt mig. Då var det en ständig rotation på backparen. Rätta mig om jag minns fel.

Utöver ovan nämnda vill jag nämna en sak till. Pontus Holmberg. Överraskande framfusig och kreativ. Endast arton år gammal. Kan bli en riktig publikfavorit. Höjer dock ett varningens finger. Det är ett s t o r t steg att gå från juniorhockey till dito senior. Detta oavsett hans talang. Att göra några enstaka matcher som junior på seniornivå mot att lira en hel säsong, det är skillnad det. Trots allt kommer han hela tiden få kämpa mot spelare som är äldre, mer erfarna, fysiskt starkare, och lite elakare(!) än vad han gjort som junior. Både Patrik Berglund och Mikael Backlund behövde tid att anpassa sig och då var dessa herrar exceptionella talanger! Så, kort sagt. Pontus är en mycket lovande junior men vi får inte ställa allt för stora förväntningar. Vi behöver ge honom tid att både lyckas och misslyckas. Då kan det bli kanon.

För övrigt tycker jag Kevin Weiskog ser mycket rappare ut i skridskoåkningen än vad jag minns från hans tid hos oss tidigare. Att han är stor, reslig, och kan använda sin tyngd, det visste jag. Men nu ser han även riktigt rapp ut på rören. Härligt!

Att Oscar Pettersson är rapp både i munnen och på rören det visste jag sedan tidigare. Men att han fram till nu varit lagets överlägset mest framgångsrike(!) målsumpare, är mer överraskande. Å andra sidan kan man förlita sig på matematiken. Den som skapar sig själv många chanser kommer rent statistiskt göra mycket mål. Så, jag kommer förlita mig på matematiken..

Nog om detta.....