Fågel eller fisk, sol eller pannkaka, vad är vi?

Jag sitter på min kammare, denna förhållandevis vackra januaridag, och funderar över vårt kära Gulsvart. Jag blir inte klokare för det. 

Paananen säger det vi ser: - Det kuggar inte i! 

- Det kuggar inte i men vi leder serien, svarar jag!

Paananen tycker:  - Vi får inte tryck i grejerna! 

Den gode Mikael Mjörnberg som bevakar Hockeyettan ställer sig frågan: - Varför ger Västerås bort initiativet till motståndarna? Framför allt på bortaplan.

Hemma mot Kalix gör vi en anständig insats sett till 60 minuter. Vi lyckas trycka in segermålet med endast sekunder kvar.

Borta mot Borlänge gör vi en anständig insats. Vi lyckas kvittera med enstaka sekunder kvar för att sedan vinna på straffar.

Lika bra att få ur sig med en gång: - Vi gör för lite mål! Ja, så är det. "Äsch, så länge vi vinner spelar det ingen roll", säger någon annan. Så kan det också vara. Jag vet fan inte ut eller in.

Problemen med att inte producera fler mål, på givna lägen, är flera. Det skapar en jädrans anspänning i spelet. Att behöva femtioelva försök för ett mål, det dränerar energi. För tillfället vägs vår dåliga offensiva effektivitet upp av fenomenalt målvaktsspel. Men, det är en skör tråd. Har Dahlbom en dålig dag, hur går det då? Att behöva förlita sig på att Dahlbom ligger kvar på 95-96% räddningsstatistik är ett vågspel. 

Powerplay. Ack så viktigt. Och än viktigare för ett lag som har förtvivlat(!) svårt att göra mål i övrigt. Vi ligger på godkända 26.67% i denna spelform men ändå är jag inte nöjd. Låt mig exempelgöra:

Mot Skövde, borta, fick vi chansen till att spela pp 2+2 i början av tredje perioden. Med en 2-0 ledning och klar dominans hade vi chansen att stänga ned matchen. Avgöra. Kvittera ut tre enkla poäng. Men icke. I ärlighetens namn skapade vi knappt ett dugligt avslut. Direkt därpå fick vi ny chans till pp. Då släpper vi in en reducering! Öken!

Mot Borlänge senast fick vi chansen till spel fem minuter i pp. Vi gör ett mål. I övrigt rätt svagt spel. Strax därpå får vi ny chans i pp. Vi skapar inte mycket. Sju minuter där vi kunde ha avgjort matchen, spelat av, och kammat hem tre viktiga poäng!

Varför får vi inte till det när vi bjuds chansen att avgöra! Här finns utvecklingspotential. Här finns många sköna mål och poäng att hämta hem. Vår effektivitet är för låg, helt enkelt. Vi ligger först på sjunde plats i Allettan Norra i den grenen. 

Och då kan man ju undra hur i hela friden vi kan leda serien? Det går inte riktigt ihop. Tränarna är inte nöjda. Spelarna är inte nöjda. Supportrar kräver mer. Men vi leder serien!

Hur mycket påverkas laget, spelet, av skador som just nu finns i truppen. Tja, Marcus Bergmans frånvaro skapar ett stort tomrum. Oscar Pettersons skada har påverkat "Enköpingskedjans" möjlighet till att visa upp sig. Petter Mattson, som i ärlighetens namn haft lite svårt att komma till i Allettan, åkte på ny skada. Frågan är om Enköpingskedjan med Mattson, Weiskog, Pettersson överhuvudtaget kommer återuppstå denna säsong? 

Vår nye Nordamerikan, Lucas Venuto, har gjort skillnad. På tre matcher har han skramlat ihop 3+3! Det är riktigt bra. 

Vår relativt nye Anthon Eriksson står kvar på 0+0 efter nio(9) matcher i Allettan. Det är naturligtvis underkänt. Ja, jag vet. "Han gör ett bra jobb på isen", och så vidare. Nu senast mot Borlänge gjorde han troligen sin bästa insats i Gulsvart. Men i alla fall. Det är poängen, målen, jag ännu suktar efter!

Hur går det då för våra backar? "De är för små och lätta", hörs ibland. Att vara liten behöver inte vara ett hinder för att vara bra på sin uppgift. Men, visst. Ibland ser vi från läktaren, vi alla experter, att mindre och lättare backar har det tyngre(!) när det gäller att böka och stöka framför eget mål. Att hålla rent. Mindre och lättare backar har även svårt att "få stopp i spelet" ute vid sarger. Något som förra säsongens tränare, Christer Olsson, ofta lyfte fram. 

Det största problemet ligger inte där, anser jag, tvärtom som jag är. Det är inte i det defensiva arbetet runt egna målet vi har, får, stora problem. Det är istället när våra backar ska sätta igång vår offensiv jag ser problem. Ibland stora problem. Då spelar det ingen roll vilka fysiska förutsättningar som finns. En bra offensiv börjar oftast med uppspel från våra backar. Det är våra backar som i mångt och mycket sätter agendan i forwards möjligheter att skapa fart i offensiven. 

Någon annan än jag som noterat att många motståndare, speciellt från norr, kör med rätt skoningslös forcheck mot våra backar? De siktar in sig på puckförande back samtidigt som de skickar annan forward mot den andre, icke puckförande, backen. De vill helt enkelt:

- Förhindra puckförande back att spela enkelt back-back spel.

- De vill stressa puckförande back till att slå en svår förstapass.

Detta är något som skapat synbara problem för våra backar. De hamnar i en obekväm situation och paniken lurar därmed runt hörnet. Här måste forwards ge understöd på ett bättre sätt. Hur detta ska ske lämnar jag åt mer sakkunniga att lösa. Nu senast mot Borlänge tyckte jag dock det såg stabilare ut än i tidigare matcher som mot Kalix och Boden. Å andra sidan är inte Borlänge ett Norrlandslag!

Hur summerar jag då detta mitt inlägg? Tja, jag är nöjd. Nöjd med att vi trots smärre problem här och där hankar oss fram på ett rätt förtjänstfullt sätt. Att vara serieledare indikerar i alla fall på att vi gör många saker både rätt och bra. De två senaste matcherna är bevis för detta. Sena mål och räddade poäng. Fint som snus..

Tack för ordet...

Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

Imse vimse spindel..

Imse Vimse spindel

Imse Vimse spindel klättra upp för trå´n.

Ner faller regnet spola spindeln bort

Upp stiger solen torka bort allt regn.

Imse Vimse spindel klättra upp igen

Tycker på många sätt den gamla barnvisan om Imse Vimse Spindel belyser hur livet som supporter kan vara. Det kommer alltid en morgondag, typ. På samma sätt illustrerar denna enkla visa hur det kan fungera för ett kollektiv. Ibland går det emot, men, för den som inte ger upp kommer solen åter.

Det som vi alla sett från sidan av isen är att vi har ett lag som rymmer en hel del offensiv talang. Kanske mer än på länge. En hel drös med spelare som gillar att hålla i pucken, att utmana, vara kreativa. 

Men, det mynnar inte ut i den förväntade produktion av mål. Något som jag belyste i mitt förra inlägg.

Så, frågan är hur våra ledare, tränare, spelare, ska få solen att lysa igen när det gäller effektiviteten i offensiven! En liten iakttagelse jag gjorde under uppvärmningen inför matchen mot Arboga. Under en uppvärmningsövning åkte spelarna fram, en och en, för avslut. Det var hiskligt många som inte ens träffade målet! Om jag inte räknade fel i hastigheten var det bara en handfull spelare som i denna övning tvingade målvakten till ett ingripande. Ännu förre som lyckades hänga en kasse. 

Inte för att jag vill dra för stora växlar av denna iakttagelse, men, hur gick det sedan på den straffläggning som genomfördes? Ja, just det. Det gick inte bra alls. Avsluten var ungefär av samma dignitet som under uppvärmningen! Och vet du vad! Om jag inte såg alldeles fel var Petter Mattsson en av få som gjorde mål i friläge under uppvärmningen. Varför lyfter jag fram det? Jo, vem av alla lyckades till slut göra mål i straffläggningen? Just det, Petter Mattsson!

Vad jag vill lyfta fram är att "som man tränar - spelar man". En riktig målskytt, en poängkung, försöker alltid, ALLTID, göra mål oavsett träning eller match. Det ligger i generna. Man lallar inte runt på en uppvärmning, eller träning, när läge ges. Då ska det vara fullt fokus och rejäla avslut. Allt annat är ovärdigt.

Nu påstår jag absolut inte att spelare gör som ovan, lallar runt och inte tar alla träningsmoment som tävlingsmoment, men pekar på faran om så sker. 

Som man tränar - spelar man!

Imse Vimse Spindel...

Nu vill jag snart se solen skina över en betydligt effektivare offensiv!

Tack för uppmärksamheten..