Seg seger mot Enköping men värt en Oscar!

Mannen som gett begreppet "buteljaxlar" ett ansikte!

Västerås - Enköping 3-2

Började besöket denna fredagskväll i ABB Arena med att betitta förhandsvisningen av filmen "Vägen tillbaka". En melodramatisk nutidsskildring med  anslag av både realismen och pungsvett. Klart sevärd. Där har Kevin Johansson, på VLT Sport, gjort ett fantastiskt arbete med minimala resurser. Det sägs att han bokstavligen talat kröp under skinnet på spelarna. Därav den kännbara närvarokänslan som präglade filmen. 

Utöver detta spelades en match. Enköping på besök. Ledda av två personer med förflutet i Västerås. Johan Jonsson och Robert Kimby. Undrar om de tog med burken med lakritsgrodor? Inför match hade jag lagom kaxigt påstått att det skulle bli en dag på jobbet för Gulsvart. Att Enköping skulle avfärdas lagom enkelt. Så blev det inte alls. Efter en hygglig inledning föll vi tillbaka spelmässigt och uppträdde rätt blekt, milt sagt. Enköping tackade, tog emot, och gick till anfall. Efter ett märkligt passivt försvarsarbete kunde så Enköping krångla sig fram till ett avslut som, efter en retur, resulterade i ett ledningsmål. Sedan hände inte så mycket mer den perioden.

Något frustrerad skickade jag en uppmaning via Twitter:

Tydligen läste ingen spelare detta! Den andra perioden började ungefär på samma sätt som den första avslutades. Ingen riktig sprutt i grabbarna. Eller när det väl "spruttade" så saknades koordinationen. Det hackade, kort sagt. Och Enköping tyckte det var lajbans. Körde på som om de hade för avsikt att vinna matchen. Inte ens ett powerplay i fem minuter kunde nyttjas till att vända på skutan, få momentum i matchen. Tror faktiskt vi bara lyckades få till tre(!) riktiga avslut mot mål under detta powerplay. Det såg s e g t ut, kort sagt.

1-1

Tydligen tröttnade Paananen på lagets uppträdande och tog en timeout. Vad som sas vet jag icke men det fungerade. Det blev bättre fart, mer energi, mer jävlars och anfäkta. Enköping fick freda sig med lem och liv. Matchens mest avgörande ingripande vill jag faktiskt tillskriva Alexander Lindelöf! Ett beslut som jag anser blev matchavgörande. Enköping försökte som sagt mer eller mindre desperat få ut trissan ur egen zon, var på väg att lyckas, då Lindelöf ångade fram, räddade pucken kvar i anfallszon med liten marginal, och skickade den vidare till Johan Skiöld. Resten är, som man säger, historia! Skiöld till Pontus Holmberg till Marcus Bergman! SMACK! Kvitterat! Så jävla snyggt, om du ursäktar språket. Vi avslutar perioden på ett anständigt sätt utan att för den skull dominera spelmässigt.

2-1
Den tredje perioden inleds och spelet, från båda lagen, håller ingen högre kvalitet. Trevande. Ska Enköping gå för seger eller börja försvara poängen? Då kliver Kevin Weiskog in i handlingen. Jagar en Enköpingsspelare nere i sarghörnet, hinner ifatt och plattar till, snor pucken som hamnar hos Oscar Pettersson. Han tjolar iväg trissan till en halv fristående Petter Mattsson som nästan i affekt drar till med ett slagskott(!) rakt upp i bortre krysset! Ledning i matchen! Kanske inte så jädrans välförtjänt sett till spelet, men, vem bryr sig!

3-1

Det tar bara fyra minuter så kliver samma spelare fram igen. Enköpings-kedjan. Grabbarna som förra säsongen spelade just i Enköping. Weiskog hittar fram med passning till Pettersson som närmast panikskjuter. Får till en projektil som borrar sig in i samma kryss som Mattsson tidigare träffade. En riktig rackar-rökare. En RAKET, ta mig fan!

3-2

I samband med att Jimmie Jansson, den olyckan(!) drar på sig en utvisning chansar Enköping på att spela sex mot fyra. Självklart smäller de in en reducering omgående och det är riktig match igen! Ett skott, en retur, och pucken pillas in. Aningen passivt försvarsspel, månne!?

Som väl är lyckas inte Enköping etablera nämnvärt tryck återstående tid av perioden trots att de återigen chansar med att ta ut målvakten. Vi kan avgå med åttonde raka segern och inkassera tre nya friska poäng.

Under dagen ringde jag upp Johan Jonsson, andretränare för Enköping, för att få lite av hans tankar kring matchen:
"- Vi gör en mycket bra prestation spelmässigt men faller på några misstag som Västerås utnyttjar och gör mål. Vi lyckades bra att stänga ned mittzon och egen zon. Vår gameplan fungerade bra. Även nöjd med att vi lyckades hålla lite längre anfall" 

Vi enades även om att de allra flesta mål tillkommer på motståndares misstag. Det är inte ofta något lag lyckas rulla upp sin motståndare tack vara egen kompetens. Allt som oftast uppstår istället chanser då en aktör på isen gör ett litet misstag. Att vara n o g g r a n n i allt man gör där ute på isen har väldigt avgörande, helt enkelt!

Bloggen tänkte avsluta, för ovanligheten skull, att ranka matchens tre bästa spelare:

- Oscar Pettersson: 1+1 och gediget slit över hela isen. Hans avslut fram till 3-1 värd minst fem gurkor!

- Marcus Bergman:  Mina tankar går till Bofors och kanoner. Booooom! Mål igen. Lysande!

- Alex Lindelöf: Spelade kontrollerat, tog initiativ, och bidrog till vändningen av matchen.

Bubblare:
- Tomas Paananen som tog timeout!

Det om detta...

En liten utflykt till en "konkurrent" ....

Salta grodor, iso-tejp, whiteboard-penna och stoppur. Allt en tränare behöver!

Besök hos konkurrent..

Så kan man säga, även om det inte är riktigt med sanningen överensstämmande. Fick under gårdagen möjlighet att följa med min arbetskollega(!) Johan Jonsson till Enköping och där ta del av hur de förbereder och genomför en träning. Ja, Johan Jonsson är numera min arbetskamrat. Sedan en tid tillbaka jobbar han som fritidsledare/idrottslärare på min skola. På min arbetsplats finns det flera personer med anknytning till Västeråsidrotten. Inte minst bandyspelare från både VSK och Tillberga. På skolan finns även Tomas Sjögren(idrottslärare) med ett långt förflutet som ishockeytränare på elitnivå. Tomas var med som assisterande tränare till Mikael Lundström säsongen 92/93 då vi faktiskt vann grundserien - rätt överlägset! 

Med andra ord finns det utrymme, när tiden medger, till en hel del hockeysnack med mina kollegor. Och lite bandy, men bara lite. Man måste trots allt vara lite snäll mot sina kollegor! (Vilka dessa herrar är, som jagar en liten röd boll, förbigår jag med tystnad) Oj, glömde att det även finns handbollsspelare, kvinnlig, från Irsta/Västerås! Så, nu har jag nog fått med alla..

För er som minns skrev jag för två säsonger sedan rätt mycket om ett annat lag i närområdet, Skultuna. Anledningen till detta var att min kollega, Sjögren, tränade laget under en säsong och min nyfikenhet drev mig att följa detta lag i stadens utkant. Det blev många roliga möten med spännande människor som drevs av en stark passion för hockeyns verkliga rötter bortom det mediala bruset. Matcherna, division tre, var ofta riktigt underhållande och bjöd emellanåt på en hel del hockeygodis!

Men nu till gårdagens besök i Bachohallen. Naturligtvis underhöll jag Johan med en massa anekdoter från mitt eget liv som utövare av allehanda bollsporter som ung. Jag vet inte om han blev särdeles imponerad då det var rätt mörkt i bilen.

Väl framme vid Bachohallen parkerade Johan på sin VIP-plats utanför arenan. På vänster sida flankerad av en gammal, och tydligen avställd Mercedes, av okänd årgång! In i arenan med språng och några dörröppningar senare visades jag in i "tränarrummet". 

Johan förbereder videogenomgång inför dagens träning!

Jag har som sagt besökt en del hockeyföreningar över åren och kan konstatera att de lokaliteter som Skultuna disponerade, innan hockeysektionen lades ned,  höll minst lika hög(!) klass. Trots brist på utrymme bjöds jag in att sitta ned. Efter lite omdisponering av tofflor, skridskor, stolar, och annat lösöre gjorde jag mig plats och sjönk förnöjt ned i besöksstolen.

Innan ombyte sker värms rummet upp!

När jag suttit en stund och insupit atmosfären stormade huvudtränaren, Robert Kimby, in i rummet, hälsade mig glatt välkommen och bjöd mig att vara med på genomgång inför träning. Jag insåg ganska snart att jag i Robert Kimby mött min överman. Det var mig en rackare på att snacka! Utan att avslöja något av det som sades kan jag säga att det var så öronen höll på att trilla av. Det pratades om allt från den förestående träningen till saker som hänt i både Roberts och Johans karriärer. Tränare, spelare, matcher, och alla möjliga och omöjliga händelser, strapatser, avhandlades i en rasande takt. Som bekant har Robert Kimby representerat Västerås under en säsong. Då med Joakim Fagervall som tränare. Utöver det har Johan och Robert kamperat ihop i Almtuna under ledning av Bert Robertsson och Jonas Rönnqvist.

Gissa om en bloggare och hockeynörd som undertecknad försökte insupa allt som berättades. Rena rama barnkalaset men utan tårta och ballonger, ungefär.

Overload, backchecking, bågar, styrspel, och annat kollas från tidigare match.

Ibland önskar jag att man använde sig mer av modern teknologi. Dold bandspelare, som exempel. Herregud vad material jag haft med mig efter gårdagens möte med herrar Jonsson/Kimby. Nu är jag dock både gammalmodig och teknikfientlig emellanåt och förlitar mig på att komma ihåg det som är värt att komma ihåg. Det jag inte kommer ihåg kommer aldrig att saknas då jag inte ens vet att jag glömt! I takt med begynnande demens kanske man måste tänka om..

Fokus, fokus, fokus. Nåde den som fuskade! Robert övervakar...

Efter träningen satt vi en lång stund och pratade om det mesta. Själv fick jag framföra mina reflektioner efter att sett kvällens träning. Dessa mottogs och bemöttes på ett intressant och givande sätt. Trots att jag bara varit i Bachohallen knappa två timmar kände jag mig redan som "en i gänget". Detta är något som jag upplevt tidigare i mitt flackande runt i närområdet och möten med likasinnade. När man har en gemensam passion så sker en förbrödring närmast omedelbart. Detta oavsett om man är supporter, ledare, spelare eller tränare. 

- På att samma sätt känner jag vid möten med våra egna ledare, spelare, tränare och materialare. En skön familjär känsla. Det är inte "vi och dom" utan det är bara "vi! Passion förbrödrar..

En sak noterade jag särskilt under denna kväll. Det var ett jäva mumsande på salta grodor! Alla som passerade genom tränarrummet försåg sig helt ogenerat av de grodor som stod på tränarbordet. Självklart kunde Robert berätta historien bakom att dessa grodor åts högt och lågt. Tydligen fanns det en koppling till hans civila arbete. Mer än så vill jag inte avslöja nu...

Hur summerar jag då mitt besök i Bachohallen? För det första vill jag passa på och tacka för det otroligt inkluderande bemötande jag fick av alla i hallen. För det andra kunde jag, från min läktarplats under träning, konstatera att det skiljer en hel del när det gäller kompetens. Enköping har inte samma bredd, spets, kompetens bland spelare som exempelvis Västerås och Mariestad. Det Enköpings spelartrupp saknar i kompetens får de ersätta med annat. Ett exempel på "annat" är att spela efter förmåga och resurser. Med rätt inställning kommer Enköping fortsätta ta poäng i serien. Om de lyckas följa tränarnas direktiv, spela smart, efter situation, och förhålla sig till vad de är bra på, så kommer fler poäng att ramla in. Senast besegrades Skövde på hemmais vilket bevisar tesen: "Om du gör det du är bra på, jävligt bra, då räcker det långt".

Avslutningsvis vill jag bara lyfta fram att det är en väldigt stor skillnad på de förutsättningar ett lag som Enköping har, organisatoriskt, jämfört med till exempel oss. Jag skulle vilja beskriva det som att det skiljer en division, minst! Vi är ett HA-lag organisatoriskt, trots spel i Ettan. Enköping är ett division-ett-lag med små resurser! Något att tänka på när vi ibland klagar över vår förenings bristande(!) resurser..

Även här fanns tröjor i taket...

Habegäret! Vad kostar en sådan maskin?

Tack för titten och må vi köra över Mariestad...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Vi som vill upp...

Spännande att se om Sundsvall har förmåga att kravla sig upp från kvalet till allsvenskan i konkurrens med hungriga lag som kommer underifrån. Senaste omgången gick Sundsvall på pumpen mot Olofström och öppnade därmed upp för jagande lag som Tingsryd.

Så här ser tabellen ut när serien vänder:

• Oskarshamn 11
• Sundsvall 10
  -------
• Tingsryd 9
• Nybro 6
• Olofström 6
• Enköping 3

Tänk vad skönt om vi kunde slippa Sundsvall nästa säsong. Sundsvall är lite av Norrlands Almtuna. Ett lag som med ytterst små medel stretar på varje år utan att ha någon framtid att se fram mot. Sundsvall kämpar jämsides med Timrå om den lilla publik som finns i närområdet. En ständig lillebror som slåss för sin existens och överlevnad. Allsvenskan i ishockey klarar sig utmärkt utan detta lag...

Däremot ser jag gärna att Tingsryd tar sig upp i allsvenskan. Jösses vad många Smålandsderbyn vi skulle få och vad glada alla Örebroare skulle bli. Ännu ett "hatlag" att möta för dem. Tingsryd andas hockeykultur till skillnad mot Sundsvall. Jag tror helt enkelt att TAIS skulle bidra både sportsligt och publikt till att höja statusen på allsvenskan.

Enköping har gjort en fantastisk resa denna säsong. De har klivit ut ur garderoben och är nu med och knackar på porten till ishockeyns framsida. Imponerande. Att de dessutom slog ut hårdsatsande Asplöven i playoff till denna kvalserie förstärker bara det positiva intrycket.

Nybro, däremot, får gärna stanna kvar där de är. Olofström vet jag inte mycket om men kan aldrig tänka mig att de skulle kunna vara med och matcha andra lag i en allsvenska. Lite av Tegs-varning där. Umeålaget som alltid slagits i skuggan av Björklöven. Finns Teg kvar överhuvudtaget?