Kontrollerat...

Hoppet lever...

Västerås - Skövde 7-1

Gårdagens match mot Skövde var i många stycken en njutning för mig på Södra stå. Inför matchen hyste jag viss oro. Skulle våra grabbar vara tyngda av den tyngre träningen som de påstods ägnat sig åt den senaste tiden. Då vi dessutom redan inför gårdagens match var klara för spel i AllEttan fanns med andra ord farhågan att den riktiga tändningen skulle saknas. Jag såg framför mig ett scenario där ett revanschsuget Skövde, efter sin förlust senast mot Mariestad, skulle äta upp oss denna kväll. 

Tänk så fel jag tänkte! Eller, tänk så fel det blev för Skövde! Skövde ska ha all heder för sin insats under gårdagskvällen. De försökte verkligen. De åkte, kämpade, pustade och frustade. De skapade en och annan chans. De såg pigga och rappa ut i sin skridskoåkning. De uppträdde i det stora hela som som ett bra lag. I paritet med det motstånd som väntar i AllEttan. Problemet för Skövde denna kväll var att de mötte ett än bättre lag. De mötte maskinen, lagmaskinen, Gulsvart!

Redan från första nedsläpp kunde jag notera med vilket lugn alla våra spelare agerade, trots Skövdes stundtals ivriga försök att skapa tryck offensivt. Ett lugn som allt mer satt sin prägel på hela lagets agerande över hela isen. Så många spelare gör rätt saker, hela tiden, vid rätt tillfälle. Man ger varandra understöd, på rätt ställe, vid rätt tillfälle. 

Två gånger, ynka två gånger, under tre perioder tilläts Skövde spela sig fram till avslutsläge i slottet. I allt övrigt stängde vi ned alla deras intentioner till vassa avslut. Det var imponerande. I allt övrigt fick Skövde stånga sig blodiga för att överhuvudtaget ta sig fram till en målchans. En enda gång, vid ett ynka tillfälle, tappade vi markering och gav Skövde målchans. Det skedde i eget powerplay. Men då klev Dahlbom fram som den jätte han är för stunden och avväpnade attacken hur lugnt som helst. 

Kontroll, kontrollera, kontrollerat, kontrollerade. Ungefär så. Det var Gulsvart för dagen. Vi kontrollerade det som hände. Vi bestämde skeendet på isen. Det var som om Thomas Paananen stått på läktaren med ett trollspö och där skickat ut en besvärjelse om - kontroll. Och Skövde kämpade på. Slet, svettades, frustade, och blev allt mer frustrerade. För Skövde måste det varit riktigt jobbigt mentalt. De tyckte sig säkert "vara med i matchen" men allt var bara en illusion, en villfarelse, en falsk fasad. 

Fram till nu, i denna text, har jag inte med ett ord nämnt vår offensiv med namn. Det behövs inte. Bara att se på resultatet. Vi vinner med 7-1. Jävla 7-1. Trots detta sitter jag här och hyllar kollektivets kontrollerade insats över sextio minuter. Vi manövrerar ut en bra motståndare efter konstens alla regler, vinner med sex mål, och jag lyfter fram kollektivets förmåga att förhålla sig till sin matchplan. 

Lugn, lugnet, lugna, lugnast. Det är vad som infunnit sig hos spelarna i laget. Det stora lugnet. I matcher tidigare under säsongen fanns en vilja att prestera, en iver, en frenesi, som stundtals skapade mer frustration än inspiration. Mer huvudlöst. Man ville SÅ MYCKET. Man ville så mycket att man stundtals glömde bort det fundamentala. Att göra alla de små sakerna rätt. Att göra rätt avvägningar. Det blev lika mycket slarv som ordnat spel. Det tappades markering, puckar och omdöme. Allt i den goda viljans namn. Av detta ser vi inte mycket numera. I gårdagens match ingenting. Viljan finns kvar, minst i samma omfattning, men nu utför man alla handlingar med ett större lugn, med större trygghet. 

Låt mig exempelgöra med en enda spelare. Dennes utveckling kan överföras till hela laget. Alexander Lindelöf. Backtalangen. Idag en helt annan spelare än i början av seriespelet. Han har hittat precis rätt avvägningar i sitt spel. Plötsligt är han den skicklige tvåvägsback som vi alla förväntar oss han ska vara. Lika trygg defensivt som han är kreativ offensivt. Utifrån detta kan han nu ta nästa steg i sin utvecklingskurva. Bygga vidare. Bli än mer dominant i sitt agerande på isen. Det är min omedelbara övertygelse.

- Att sedan Marcus Bergman numera har ständig utlösning i sitt målskytte är inte så tokigt.

Men, återigen. Det som gör mig glad, ger mig känslan av något större, är kollektivets resning. Att leva på några få individers skicklighet ger aldrig bärighet över en lång säsong. Att förlita sig på några enskilda spelares spetsegenskaper är inte tillräckligt för att klara eventuellt kvalspel. Det är lagets samlade kompetens som ger kraften, förmågan, till en större sportslig framgång. Allt från Dahlbom där bak till Marcus Bergman där framme. 

Den största funderingen för eget vidkommande just nu är: - Räcker denna spelartrupp fram till en kvalserie? Frågan är ytterst relevant. Lyssnar man till de som är mer insatta i Hockeyettan och känner till övriga lags kapacitet bättre så blir svaret på min fråga: Ja! Detta under förutsättning att vi får vara skadefria och att spelartruppen, kollektivet fortsätter utvecklas i takt med att matcher spelas.

Nästa frågeställning blir då: - Räcker dagens spelartrupp till för att hota om en plats till HA? Där känner jag ännu visst tvivel. Tänkta motståndare från HA är bättre än oss i dagsläget. De har bättre spets i flera avseende. Kan vi bygga ett tillräckligt starkt kollektiv med relativt knappa resurser som matcher motståndares bättre spets? Ja, den möjligheten finns. 

Ska Patrik Zetterberg redan nu börja söka efter potentiella förstärkningar eller avvakta tills vi närmar oss playoff eller kvalseriespel? På sitt sätt en rätt delikat uppgift. Patrik behöver just nu bara leta efter något enstaka russin till en redan välgräddad kaka. Inte som de senaste säsongerna leta efter spets för att rädda det som räddas kunde närmast i affekt! 

Nåja, nöjer mig där. Vi kan tillsammans spekulera  och argumentera hur mycket vi vill. I slutänden är det föreningens ekonomiska villkor som avgör. 

- För övrigt är jag väldigt nöjd med Niclas Lehmanns utveckling. En Lihagen light, men bättre! 

Ha det gott...

Målskyttar saknas!

Västerås - Arboga 4-3 (straffar)

Ungefär så. Målskyttet fallerar. Sedan kan spelare(och vår tränare) prata hur mycket de vill om att "vi mötte ett bra lag" etc. Sanningen är att fram till nu har vi egentligen bara mött ett riktigt bra lag. I första omgången hemma mot Mariestad. Därefter har vi avverkat Surahammar, Köping, Enköping, Borlänge, utan att vid något tillfälle övertyga spelmässigt. Visst, vi har vunnit, men det har inte varit några enkla viktorior även om det trillat in några mål. Lägg därtill dagens match mot Arboga. Det finns ett tema som går igen, match efter match. Vi är ruskigt ineffektiva i spelet fem mot fem!

Hur många mål har vi mäktat med i spel fem mot fem? Låt oss grotta lite i statistiken:

Västerås - Mariestad 4-3

1-1 pp Oscar Pettersson

3-3 pp Johan Skiöld

Spel fem mot fem: 2

Surahammar - Västerås 0-5

0-5 pp Kenny Källström

Spel fem mot fem: 4

Köping - Västerås 2-5

0-2 pp Fredrik Johansson

2-3 pp Kenny Källström

2-4 pp Robin Nilsson

2-5 pp Alexander Lindelöf

Spel fem mot fem: 1

Enköping - Västerås 2-3 (sudden)

1-2 pp Marcus Bergman

2-3 pp Fredrik Hetta

Spel fem mot fem: 1

Västerås - Borlänge 2-0

2-0 SH1 Johan Skiöld
Spel fem mot fem: 1

Västerås - Arboga 4-3 (Straffar)

2-1 pp Kenny Källström

Spel fem mot fem: 2

Jag summerar: 

- På sex spelade matcher, arton perioder, 360 minuter, har vi lyckats göra hela 11 mål! Vi har med andra ord lyckats peta in ett spelmål, i fem mot fem, ungefär var 32:a minut! Detta mot lag där vi tillbringat största delen i anfallszonen!

Man man fråga sig varför? Man kan slita sitt hår! Man kan skaka på axlarna och tänka att det ordnar sig! Man kan skylla på fan och hans mormor, otur, motflyt, oflyt och migrän! Men faktum kvarstår. Vi är pinsamt ineffektiva i spelet fem mot fem! Vi har överhuvudtaget svårt att göra mål!

Låt oss se hur ett annat topplag lyckats prestera under samma tid. Kristianstad.

Hanhals IF - Kristianstads IK 3-2

Spel fem mot fem: 2

Kristianstads IK - Helsingborgs HC 10-0

Spel fem mot fem: 6

Kristianstads IK - Grästorps IK 7-2
Spel fem mot fem: 3

HA 74 Sävsjö - Kristianstads IK 1-9

Spel fem mot fem: 7

Kristianstads IK - Vimmerby HC 6-3

Spel fem mot fem: 6

Jag summerar: 

- På fem spelade matcher, femton perioder, 300 minuter, har Kristianstad lyckats göra hela 24 mål i spelet fem mot fem! De har med andra ord lyckats peta in ett mål ungefär var 13:a minut! 

Det jag härmed belyst är att Kristianstad, i dagsläget, är mer än dubbelt så effektiva i spelet fem mot fem! Det är ju ingen rolig läsning, precis!

Kristianstad snittar totalt 6,8 mål per match.

Västerås snittar totalt 3,8 mål per match.

Även här är Kristianstad närmast dubbelt så effektiva! Men, hallå, kanske någon tänker nu. Kristianstad har bara mött skräplag, bottengäng! Men, hallå, säger då jag. Vad har vi mött?

Hur ser det då ut med skotten? Har Kristianstad avlossat dubbelt så många skott och att vi där kan finna förklaringen? Jag räknar:

Västerås: 27+38+43+33+34+54= 229/6 = 38/match = 10 skott/mål

Kristianstad:34+46+45+26+30= 181/5 = 36/match = 5 skott /mål

Återigen slår Kristianstad oss på fingrarna. De är dubbelt så effektiva i sina avslut! De behöver bevisligen betydligt förra avslut för att få utdelning!

Med tanka på ovan beskrivna har Thomas Paananen och grabbarna i Gulsvart verkligen något att fundera över! Varför i hela Hälsingland är vi så fruktansvärt uddlösa i våra avslut?

Oscar Pettersson, Fredrik Johansson, Fredrik Hetta, Petter Mattsson, Johan Skiöld, Kevin Weiskog samt Marcus Bergman är alla potentiella målskyttar. Med andra ord saknas det inte underlag för en betydligt bättre utdelning målmässigt! Lägg därtill två-tre backar som gärna deltar offensivt.

VAD ÄR DET DÅ SOM FELAR?

Den frågeställningen, mina vänner, överlämnar jag med varm hand till de som är satta att ro vår skuta i hamn till våren. Att hänga ut spelare, ledare, tränare, har aldrig varit min passion, men det är redan nu hög tid att hissa lite varningsflagg. Visst, vi ligger i topp, vi behöver bara komma femma, vi kommer gå till AllEttan även med det spel vi presterar just nu. Men. MEN. Det är under höstens matcher spelet ska sättas, formationer hittas, spelare ska utvecklas, för att stå redo för nästa nivå. Detta gäller inte minst våra speciell teams i både box och powerplay. 

DET ÄR NU, IDAG, NÄSTA MATCH, OCH NÄSTA, som vi måste börja hitta alla svar. 

Ja, jag vet. Ännu ingen ko på isen, inte nu vi ska vara bra, etc. Men, goda vanor tar sin tid att skapa. Dåliga vanor kommer av sig själv(De behöver man inte ens slita för)

Även om vi inte lyckades vinna dagens match gjorde många spelare heroiska insatser fram till sista sekunden av tredje perioden. Man ville verkligen vinna. Man gick för att vinna. Det ska de ha all heder för. Men, detta med målskyttet måste upp i nivå. Så enkelt är det. Sedan kan alla andra säga vad de vill...

Nu drar jag något gammalt över mig och somnar om. 

Tack för besöket!

Hanhals IF - Kristianstads IK

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa

Så här ser jag det, från läktaren..

Läste i VLT att vår eminente tränare, Tomas Paananen, undrade lite hur det såg ut på isen från läktaren? Detta utifrån den matchbild som blev mot Köping senast då det delades ut powerplay rätt frikostigt åt båda håll. 

Från läktaren ser det annorlunda ut denna säsong. En anledning till detta är att man som åskådare nu står så nära händelsernas centrum. Hemma i ABB Arena Nord har man ett helt annat fågelperspektiv vilket ger en helt annan överblick. Det är med andra ord lite lurigt för mig som åskådare att objektivt beskriva hur jag tycker det ser ut, på isen. 

Oavsett detta så ser det ibland lite energilöst ut. Nej, det var nog inte korrekt. Energi finns det nog men det ser ibland lite lojt ut. Lojt ur det perspektivet att man ibland får intrycket av att alla spelare inte trampar på ordentligt i alla lägen. Som om man tycker sig ha lite mer tid än man faktiskt har för att lösa sin uppgift. Det är lite som jag skrivit tidigare. Spelarna känner sig troligen lite större och starkare än sina motståndare och invaggas då i någon form av villfarelse att det behövs inte tas i 100%. Det räcker med 92%. 

I senaste matchen mot Köping tycker jag Paananen själv är inne på det som jag, och flera med mig, upplevde. När kedjan med Lidström, Cederberg och Mattisson kom in på isen blev det mer sprutt i buggarna. Mer fart. Mer tempo. I de övriga tre formationerna var det mest Marcus Bergman som stod för tempot i åkningen. Och Fredrik Johansson. Men han kör ju på samma sätt i varje match. Hög nivå.

Nu handlar ishockey inte bara om att åka fort. Tempot i spelet bestäms mer av hur väl man lyckas sätta ett pass till en kompis. Några bra passningar i rad skapar bra tempo. Fart. 

Självklart är ovan beskrivna en väldigt subjektiv bedömning. Andra tycker säkert annorlunda. Oavsett detta räds jag inte att lägga ut texten utifrån mitt perspektiv. 

Rent generellt anser jag att laget, kollektivet, ännu inte nyttjar all den kompetens som ryms under hjälmarna. Det är mer glimtvis man får se briljans. Jämfört med många insatser under våra träningsmatcher tycker jag vi fallit tillbaka en aning. Mycket av den kreativitet jag såg både i egen zon, uppspel, och offensivt, har falnat en aning. Detta kan självklart bero på att det nu spelas riktiga tävlingsmatcher och det är segrar och poäng som räknas. Det tas inte lika stora risker, helt enkelt. Riskeliminering stjäl av kreativiteten.

Angående matchen mot Surahammar upplevde jag på läktaren ungefär samma sak som troligen både spelare och ledare gjorde under match. Det kändes som om Gulsvart lade i treans växel från start och sedan tuffade på. När målen började trilla in fanns liksom ingen större anledning att växla upp. Det räckte bra att köra på någon form av ekonomiväxel.

Däremot anser jag att det sprudlade och sprattlade betydligt mer om alla grabbar i laget i hemmamatchen mot Mariestad. Där frustade och pustade och kämpade alla till(viss del i motvind) men gav aldrig upp. Efter hand gav detta utdelning då Mariestad inte orkade stå emot i långa loppet. Inställningen, energin, gav utdelning till slut. Trots att många spelare såg frustrerade ut långa stunder fanns inga tecken på att vika ned sig. Alla bara pumpade på. Lagmaskin. 

Med andra ord känner jag mig rätt trygg. Det tycks finnas en nivå till i truppen som kan plockas fram när det behövs. Det vore intressant att se hur det artar sig den dag grabbarna får några snabba mål i röven även mot lite sämre lag. Då får jag kvitto på om det var en tillfällighet, vändningen mot Mariestad, eller om det finns en högre växel att lägga in när det verkligen behövs.

Summering: 

- Jag tycker inte det sprudlat eller sprattlat speciellt mycket om laget de två senaste matcherna. Trots detta känner jag mig lugn. Laget har redan visat under försäsong att det ryms mycket kvalitet i truppen. Från målvakt, backar till forwards. Tomas Paananen har ett viktigt uppdrag i detta. Något som våra tränare under förra säsongen misslyckades med allt som oftast. Tomas måste hitta en metodik, pedagogik, som får spelarna att gå ut på isen, oavsett motstånd, och spela som om det gällde kval till en högre serie direkt från första nedsläpp...

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Adam Lidström. Lite av en doldis i truppen. Där har vi en kille som gör jobbet i varje byte. Håll gärna ett extra öga på honom nästa match. Räkna hur många max-åkningar han gör i varje byte. Hur många tacklingar, offensiva, han sätter in. 

Så tycker jag..

Det är farten som gör det.....

Fart är grejen...

Västerås - Vita Hästen 1-3

Det har nu gått några dagar sedan matchen mot Vita Hästen i ABB Arena Nord. Det bestående intrycket från matchen hänger dock kvar. Fart, fart, fart! Kanske var det en illusion men jag upplevde att det var betydligt mer fart i benen på alla spelare än tidigare försäsong. Och inte bara i benen. Även i armar, klubba, puck och tanke. Fart, fart, fart. 

Bara under första perioden räknade jag till fler lyckade offensiva räder där passningar satt på blad än vad jag såg under en hel match förra säsongen! Visst, mitt minne kan svika men det var så jag upplevde det.

En annan sak som slog mig var avsaknaden(!) av "sarg ut". Tror laget bara använde detta vid ett fåtal tillfällen under matchen. Visst, ibland fastnade vi i egen zon pga detta, men, det var roligt att se hur både backar och forwards ständigt letade konstruktiva lösningar, där man hade puckkontroll, istället för att bara hiva iväg pucken. Kreativiteten hos både backar och forwards är mångfalt större än tidigare säsong. Kul att se!

Vita Hästen såg inte så rappa ut som jag förväntat mig. De kändes dock lite större och tyngre över lag, som kollektiv. Det var endast i powerplay som Hästen visade prov på klasskillnad då de satte oss under rejält tryck(vet inte om de körde med någon powerplay-uppställning). 

I spelet fem mot fem matchade vi Hästen överraskande bra. Det var endast under en sekvens i början andra perioden där de lyckades nagla fast oss ordentligt i egen zon. Vi fick till och med ta en timeout för att överleva. Då fick jag intrycket av att Hästen bestämt sig för att öka tempot och döda matchen. Visa sin klass. De gick dock bet uppgiften då de inte fick utdelning i form av mål. Istället kunde våra raska pojkar sakta men säkert börja hota offensivt igen. Med lite flax kunde vi tagit ledningen strax efter Hästens dominans men pucken hoppade tydligen över bladet för Oscar Pettersson(?) som hade närmast öppet mål.

Återigen måste jag lyfta det faktum att det var länge sedan jag såg så många offensiva sekvenser där spelarna hittade varandra med snabba passningar. Från back till forward, från forward till forward. Två, tre, fyra(!) passningar i rad som satt på blad. Vilket flyt det blir i offensiven när något så fundamentalt fungerar. Det spelar ingen roll hur fort en spelare åker om denne inte får passning på bladet. Det är inte skridskoåkningen som skapar tempo. Det är passningskvalitén. 

Det som många redan påtalat är att det i årets trupp finns fler spelare som känns bekväma med puck och klubba. Både bland backar och forwards. Det finns nu ett gäng spelare som vill vara kreativa. Både defensivt och offensivt. Rädslan att göra fel, begå misstag, som genomsyrade vårt spel nästan hela förra säsongen har förbytts i viljan att utmana, skapa, våga, vara kreativ. 

Säkerligen kommer vi bli straffade då och då för denna vilja att vara kreativ i de flesta lägen men det köper jag. Alla dagar i veckan. Redan i våra två första matcher har det skapats massor av fina målchanser tack vare kreativiteten. Nu fattas bara att hänga dit puckarna. Då jävlars..

Jag vet inte riktigt hur jag skall summera mina intryck från då till nu. Varför såg spelarna så sega och handlingsförlamade ut då men så sprudlande och kreativa nu? Någon som vet? Förstår? Jag har mina tankar och funderingar men inte blir jag så klokare för det.

Såg någon skrivit på Gurkburken att förra årets trupp skulle vinna med minst fem mål mot dagens upplaga av Gulsvart. Visst, det är möjligt, men jag ställer mig tveksam. Jag tror förra årets upplaga av Gulsvart fått det jobbigt med den speed, fart, som dagens upplaga visar. Men, som sagt, svårt att sia om. 

Kan det vara så enkelt att det är tränarens filosofi som slår igenom så tydligt? Både Paananen och Olsson pratar/de om att bygga en fungerande defensiv. Av det kommer så småningom en bra offensiv. 

Problemet med Olssons lagbygge var att vi inte såg så mycket av varken det ena eller det andra. Och ytterst sällan i samma match! Årets upplaga har redan visat upp en i jämförelse sprudlande offensiv men samtidigt lyckats hyggligt defensivt! Förklara det, du som kan och förstår! Är det så enkelt att Christer Olsson saknade de kreativa spelare som nu Thomas Paananen disponerar? 

Naturligtvis finns det saker som måste styras upp, rättas till, och ordnas  innan seriepremiären hemma mot Mariestad. Stundtals såg det lite väl valpigt ut. Vi saknade mot Hästen lite tyngd på backsidan. Kanske även hos forwards. Vi hade emellanåt oerhört svårt att få stopp på spelet i egen zon. Fick inte fast våra motståndare vid sarg. De kunde alldeles för enkelt manövrera sig vidare. Vi släppte även till oerhört många avslut mot egen målvakt. Ett tecken på att forwards inte han upp i skottlinjen? Där var förra årets upplaga av Gulsvart betydligt skickligare. 

För övrigt kanske man nu kan kalla Marcus Dahlbom för "Svampen". Det var rackarns vad få returer han släppte trots mångfalden av skott han fick emot sig. Mycket bra. Tycker han överlag agerade med en härlig pondus matchen igenom. Höll sig lugn, placerade sig rätt, fick skotten på sig. Inga snedseglingar, helt enkelt! 

Återigen hoppar jag över spelarkritiken i övrigt. 

Träning nummer sju, bedömning, matriser, luftfartsverket, och lite annat..

Kan inte riktigt släppa denna bild...

Besökte dagens träning i ABB Arena Nord. Om jag räknat rätt är det den sjunde träningen jag följer denna försäsong. Allt mer börjar jag känna igen de olika spelarna på isen. Detta trots avsaknad av både nummer och namn. En del spelare har i varje träning stuckit ut lite extra andra varit mer anonyma. Förhoppningen är att över tid, med tio träningsmatcher innan seriestart, ska än fler spelare kliva fram och visa sina skills. Av erfarenhet vet jag att vissa spelare behöver matcher för att tända till som väntat och förväntat. Inte för att de håller igen på träning utan mer att adrenalinet, tävlingslusten, kickar in på allvar när det finns en riktig motståndare på andra sidan isen. "Nu jävlars", helt enkelt!

Visste ni att Luftfartsverket hade synpunkter på söndagens motståndare, Arlanda Wings HC. Detta angående deras namn. Luftfartsverket accepterade inte namnet då detta "konkurrerade" med Arlanda flygplats. Av den anledningen tituleras nu Arlanda Wings HC istället Wings HC Arlanda! Vi lever i en knasig värld, eller?

Visste ni att William Karlsson har sina rötter hos just Wings HC Arlanda? Just den William Karlsson som slog igenom med dunder och brak hos oss. En annan profil som fostrats i den klubben är Håkan Södergren. 

Hemmahallen för Wings HC Arlanda är Pinbackshallen. Här kan du läsa mer om den!

------

En sak jag reagerade över på dagens träning var hur spelarna agerade i en viss övning. Vi kan kalla den 1-0. Spelare kom ensam mot målvakt. Visserligen fanns det en back som markerade närvaro men inte störde den ensamkommande(!) spelaren nämnvärt. Gemensamt för alla spelare var följande:

1. Puckmottagning 

2. Driva/åka mot mål

3. Avslut

Men, det som störde mig lite var att i stort sett alla spelare valde samma "beteendemönster". Direkt efter avslut vek man av, slutade åka skridskor, och gled in mot sarghörnet för nästa omgång. Såg ingen spelare som efter avslut följde upp rakt mot mål för eventuell retur. Man brukar säga "som man tränar spelar man". Inte vet jag. Jag är ingen tränare. Men visst vore det en tanke god som någon att spelare driver på kassen efter varje avslut! Trots allt dyker det upp en och annan retur.

------

Pratade lite med Jimmie Jansson på läktaren. Har ännu inte hittat någon ny klubb. Sympatisk kille som i min bok kunde fått chansen i årets upplaga. Visade av och till förra säsongen att det finns potential. För bra för att vara klubblös, enligt mig.

------

Ibland är jag nog lite dumdryg, eller så. Glömmer bort att presentera mig för folk. Det tillhör god ton, helt enkelt. Skyller på att jag är lite dement, stundtals. Idag fick jag kvitto på just detta att det är bra att presentera sig. Föreningens klubbdirektör, Mats Brokvist, som jag pratat med några gånger hade tydligen inte förstått att det är jag som är GurkOlle. Idag reddes detta ut på läktaren. Skönt. Nu vet han vem jag är och kan därmed undvika mig allt efter behag i fortsättningen...

------

Läste i den eminenta intervju som Mikael Norén genomfört med tränare Thomas Paananen att spelare ska göra någon form av självbedömning på sin insats efter varje match. Bedömning är något som jag är specialiserad på i min yrkesroll som lärare. Därmed vet jag också att det är oerhört komplext med bedömningar. Enkelt uttryck kan man säga att "som man ropar får man svar!" Med andra ord, du får bara svar på just de frågeställningar du ställer. Det innebär att du behöver vara insiktsfull och ställa relevanta frågor som bidrar till den kunskapsutveckling du strävar mot. 

Själv har jag använt samma metodik i mina försök att göra en korrekt och övergripande kunskapsbedömning av mina adepter. Elever har med andra ord, precis om är tänkt med A-laget, gjort egna bedömningar av sina kunskaper och förmågor. Dessa har jag sedan stämt av med min egen bedömning samt de kursmål och kriterier som finns uppsatta. 

Enkelt uttryckt: - Det är viktigt att du själv vet vad du ska ställa för frågor. Dessutom utomordentligt viktigt att du förstår att analysera de svar som inkommer.

I fallet med A-laget, och spelarnas egna bedömningar, behöver dessa hanteras på ett sådant sätt att de får en tydlig återkoppling. Om inte blir de av föga värde. Med andra ord måste tränaren på ett klokt och sakligt sätt tolka spelarnas egna bedömningar för att sedan göra återkoppling. Och det blir här som ett problem kan uppstå? Utifrån vilka kriterier ska spelarna göra sin individuella bedömning? Med andra ord, vad vill tränaren/arna veta/bedöma?

Jag påstår inte att denna metodik inte skulle fungera. Jag bara påtalar att bedömning är komplext. Anta att en spelare ger sig själv betyg 5 som innebär, vadå? Spelaren måste helt enkelt veta vad de olika bedömningsnivåerna innebär. I skolvärlden innebär detta att man arbetar med matriser. Matriser som tydligt påvisar vilken prestation som behöver uppnås för respektive bedömningsnivå. Med hjälp av matriser kan spelare enklare bedöma sin insats. Det blir tydligt. Det blir även betydligt enklare att jämföra spelarens egen bedömning gentemot tränarens egen. Man pratar samma språk, helt enkelt!

---------

Nu till något helt annat. Har noterat att den gode Oscar Petterson snott Johan Jonsson nummer, #20. Det kommer sannolikt bli en stor belastning under kommande säsong. Varför då, kanske du undrar? Jo, det ska jag berätta både här och nu. Under den tid som Johan Jonsson spelade i föreningen utsattes han för bedömning av VLT sports utsända reportrar. Oavsett insats på isen hamnade betyget på samma nivå. Det blev en tvåa. Knappt godkänd, typ. Risken är uppenbar att denna bedömning sitter så hårt i väggarna på VLT´s sportredaktion, med Kevin Johansson i spetsen, att de även fortsättningsvis kommer göra samma njugga bedömning av #20! Vänta bara och se...

---------

Det om detta...

Snack med tränare och sportchef samt detta med J20

Under söndagen, ja jag har inte hunnit berätta allt ännu, fick jag även en stund på tu man hand med Thomas Paananen och vårt sportchef  Patrik Zetterberg. Vi pratade om mycket. Bland annat detta med hur spelare förr, och nu, går vidare från ungdomslagen upp till A-laget. Idag finns det en stor förhoppning, både bland utövare och supportrar, att bra spelare i J20 per automatik ska kunna ta en plats i A-laget. Annat var det förr. Då var det helt enkelt väldigt ovanligt att spelare gick rakt in i ett A-lag i Allsvenskan direkt från J20. Oftast fick spelare ta omvägen via en lägre division. Ta ett, eller två år, i en lägre division och där ta sista steget mot seniorhockey. 

På rak arm kan jag bara minnas tre-fyra spelare som klarat av att gå från J20 till producerande spelare i HockeyAllsvenskan.  Då pratar vi om exceptionella talanger. Och inte ens för dem var det en helt enkel uppgift. De ficks slita hårt innan de vuxit färdig och kunde börja leverera. Tänker närmast på Mikael Backlund och Patrik Berglund. Båda debuterade i A-laget som sjuttonåringar och fick 12 respektive 21 matcher att visa upp sig på. Trots massor av talang blev det ingen direkt poängskörd att tala om. Men erfarenhet fick de. Säsongen efter lossnade det för Patrik som på 35 matcher skramlade ihop 48 poäng medan "Mickis" hade en mer blygsam utveckling och fick ihop 13 poäng på 37 matcher. 

William Karlsson var även han en spelare som slog igenom stort som artonåring. I hans fall handlade det mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med Waltin som tränare fick han redan från försäsong möjlighet att spela med Peter Öberg och Broc Little. Ett lyckokast för unge William som fick enorm draghjälp i sin utveckling. När dessutom tränaren, Waltin, gav honom massor av förtroende så blev hans utveckling sensationellt bra. 

Vad jag, och Patrik enades om, är att det krävs något utöver det vanliga för att en spelare ska kunna ta klivet från juniorlagen in i ett A-lag och börja leverera. Steget är så mycket större än vad många av oss vill tro. Detta är naturligtvis även ett bekymmer. På flera sätt. En tränare, med mångårig erfarenhet från hockey på högsta nivå, sa till mig att kan man ta in en (1) spelare från J20 per säsong som tar plats i A-laget så får man vara nöjd! Då pratar vi om spelare som går in och bidrar, producerar, och inte bara är med för att se och lära. Utifrån detta förstår var och en att det är ett verkligt nålsöga att passera för J20-spelare. En bra J20 spelare ska dessutom konkurrera med alla de spelare som redan finns tillgängliga på marknaden. Spelare med rutin och erfarenhet av spel på en högre nivå. 

Det är med andra ord inte lätt att bedriva ungdomsverksamhet då man redan från början vet att avkastningen riskerar att bli rätt mager. Det är inte lätt att vara J20-spelare och veta att man behöver vara otroligt skicklig för att ha en rimlig chans att få ett A-lagskontrakt. Inte sällan ratas lovande juniorer till förmån för mer säkra kort när trupper väl ska formas. Man värvar helt enkelt utifrån. 

Vad krävs det då för att unga talanger ska få en verklig chans att ta klivet upp i ett A-lag. Personligen tror jag det behövs en agenda från föreningen. En uttalad målsättning. En verklig vilja att ge unga spelare chansen. Inte plocka upp juniorer för att man måste. Dessutom måste faktiskt de unga spelare man ger chansen besitta grundläggande kvalitéer. 

För en förening som vår, har det inte funnits de rätta förutsättningarna de senaste säsongerna för att vidareförädla eventuella talanger från juniorlagen. Då agendan varit att nå SHL har man istället valt en annan väg. Den transatlantiska. Under en följd av år tyckte nog de flesta supportrar det var festligt värre när det säsong efter säsong ramlade in spännande och exotiska spelare från andra sidan Atlanten. Att det hela tiden handla om kortsiktigt tänkande och snabba fix brydde man sig inte så mycket om. Huvudsaken att laget kunde vara med och slåss och den åtråvärda platsen till SHL. Hur många juniorer fick chansen under den eran? Jag har inte svaret givet men inte var det många. Istället gick man ständigt ut med värvningshåven när spelet haltade eller någon blev skadad. Supportrar, sponsorer, media, och publik jublade. Kul med transatlanter, finnar och slovaker. 

I den miljön är det närmast omöjligt för spelare i J20 att slå sig in i A-laget. De fick vara tacksamma om skadeläget blev så allvarligt i A-laget att inget annat alternativ erbjöds. Egna lovande spelare skickades till Nittorp, Kallinge/Ronneby, eller någon annan gudsförgäten håla. 

Under de två senaste säsongerna har läget varit ett annat men minst lika ogynnsamt för spelare i juniorlagen. Sportsliga katastrofer för A-laget där man riskerat åka ur för att sedan i alla fall åka ur. Under en sådan pressad situation är det väldigt få tränare som vågar chansa på att kasta in juniorer i truppen. Det är dessutom ingen rolig situation för unga spelare om de väl får chansen. Att komma in i ett lag där varje enskilt misstag kan bli oerhört kostsamt är ingen rolig lärmiljö. Den är istället hämmande. Rädslan att göra fel blir överväldigande. Istället för att vara kreativa, som förväntas , väljer de unga spelarna att spela säkert. Med marginal. Sarg ut. I och med detta tillförs ingen som helst ny energi i laget. 

Visst kan enstaka juniorer komma in en match, kanske två, och sprattla till lite. Röra om i grytan. Men att förvänta sig att de ska kunna leverera över en längre matchserie är naivt. Till det behövs talanger som nämnts ovan. Eller, ett stort förtroende från tränare!

Hur ska jag då avrunda detta inlägg. Jag kanske ger intryck av att det är tämligen hopplöst att förvänta sig spelare från J20 ska kunna ses som alternativ till befintliga spelare i A-laget. Men där ser jag nu en ljusning. På flera sätt. Jag känner mig mer hoppfull. Detta av två anledningar. Den första är Thomas Paananen som kommer direkt från J20. Det andra är att steget från J20 till spel i division ett inte är lika dramatiskt som mellan J20 och HockeyAllsvenskan. Det kommer därför finnas större utrymme för Thomas att plocka upp spelare från J20 och ge dem chansen om han inte är nöjd med spelare i den befintliga truppen. Detta ger två positiva effekter, minst. Spelare i J20 förstår att de har chansen och spelare i A-laget känner hotet att missta sin plats om de inte levererar. Konkurrens, mina vänner! Det är fint. 

Se där lite tankar så här mitt i natten...

Mycket surr med passionerade ledare, spelare, supportar..

VIK Support hade medlemsmöte..pratade om föryngring.

Besökte ABB Arena Nord under söndagen. Redan strax efter halv tolv stretade jag mig genom regnet(från parkeringen) upp mot VIK:s kansli och mötet mellan VIK Support och ledare, spelare samt tränare från A-Laget. 

Precis när jag klev in till det pågående mötet( ja, jag var lite sen) så hörde jag en supporter säga "vi måste värna om att få in fler ungdomar i VIK Support". Kändes lagom att göra entré just då. Jag menar, mycket kan man anklaga mig för men någon ungdom är jag inte. För ett kort ögonblick kände jag mig aningen exkluderad men i samma stund upptäckte jag att Herr Brostedt fanns i rummet. Med andra ord en gamling till. Kändes genast lättare. 

Det var mycket som avhandlades under VIK Supports möte. Bland annat diskuterades huruvida man skulle genomföra en gemensam inmarsch till hemmapremiären mot Mariestad. Mötet röstade för detta. Det informerades även om kommande resor till bland annat Surahammar. Mötet ondgjorde sig lite över det korta avståndet. Eller som Brostedt förtydligade: "Grabbarna hinner bara dricka en öl innan de är framme i Surahammar". Supports ordförande ställde frågan, till nämnde Brostedt, och man fick sätta upp någon form av affischering på vägen ovanför klacken på Södra Ståplats. Vad jag förstod var detta ingen omöjlighet. Förslag framfördes att ordförande för VIK Support, Jimmie, skulle stå modell iförd endast ett suspensoar. Hur det blir med den saken återstår att se.

Mötet avrundades med att Thomas Paananen kom in och berättade lite om hur upplägget sett ut under den första träningsveckan. Det började dock inte så bra för den gode Paananen då hans insikter i det tekniska tydligen hade mer att önska. Fick naturligtvis inte igång sin Powerpoint  då det saknades för ändamålet fungerande kablage. Han yrade på som tidigare tränare och pratade om offensiv, defensiv, passningsfickor, backchecking samt kreativitet. Jag fick ett intryck av att han visste vad han pratade om. Något han lyfte fram var att "brinna för uppgiften". Enligt egen utsago var han inte speciellt framstående själv som spelare, men, han "brann för uppgiften". Något som Bo Wallin höll med om. 

Jag träffade nämligen på oraklet Bo Wallin i korridorerna och han byta många tankar och åsikter. Tycker själv jag har ett hyggligt CV när det gäller Gulsvart då jag följt föreningen sedan säsongen 68/69. När man pratar med Bosse inser man dock att man mött sin överman. 

Passade även på att ta ett snack med Marcus Bergman som gled in lagom diskret, och snyggt solbränd, på mötet. Det är lite som att träffa på "familjen" numera när man rör sig i ABB Arena Nord. Känns väldigt familjärt och kamratligt. En god känsla som ska vårdas ömt. Marcus som i slutet av mötet bjöds fram att berätta för sittande mötet om sina tankar inför kommande säsong. Enligt honom så fanns det mycket "spritt i benen" och en "mycket god känsla". Detta gällde inte bara honom utan hela spelartruppen.

Detta får räcka för nu. Får berätta lite mer i nästa inlägg. Träffade på och fick sköna snack med många ledare, tränare, supportrar och spelare innan dagen avrundades med första officiella ispasset. Ett ispass som jag såg i sällskap med Mathias Bromé. För övrigt kanske jag berättar varför han var så arg, i nästa inlägg! Och vad sa "Dogge" till mig?

Fortsättning följer............