Under söndagen, ja jag har inte hunnit berätta allt ännu, fick jag även en stund på tu man hand med Thomas Paananen och vårt sportchef Patrik Zetterberg. Vi pratade om mycket. Bland annat detta med hur spelare förr, och nu, går vidare från ungdomslagen upp till A-laget. Idag finns det en stor förhoppning, både bland utövare och supportrar, att bra spelare i J20 per automatik ska kunna ta en plats i A-laget. Annat var det förr. Då var det helt enkelt väldigt ovanligt att spelare gick rakt in i ett A-lag i Allsvenskan direkt från J20. Oftast fick spelare ta omvägen via en lägre division. Ta ett, eller två år, i en lägre division och där ta sista steget mot seniorhockey.
På rak arm kan jag bara minnas tre-fyra spelare som klarat av att gå från J20 till producerande spelare i HockeyAllsvenskan. Då pratar vi om exceptionella talanger. Och inte ens för dem var det en helt enkel uppgift. De ficks slita hårt innan de vuxit färdig och kunde börja leverera. Tänker närmast på Mikael Backlund och Patrik Berglund. Båda debuterade i A-laget som sjuttonåringar och fick 12 respektive 21 matcher att visa upp sig på. Trots massor av talang blev det ingen direkt poängskörd att tala om. Men erfarenhet fick de. Säsongen efter lossnade det för Patrik som på 35 matcher skramlade ihop 48 poäng medan "Mickis" hade en mer blygsam utveckling och fick ihop 13 poäng på 37 matcher.
William Karlsson var även han en spelare som slog igenom stort som artonåring. I hans fall handlade det mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Med Waltin som tränare fick han redan från försäsong möjlighet att spela med Peter Öberg och Broc Little. Ett lyckokast för unge William som fick enorm draghjälp i sin utveckling. När dessutom tränaren, Waltin, gav honom massor av förtroende så blev hans utveckling sensationellt bra.
Vad jag, och Patrik enades om, är att det krävs något utöver det vanliga för att en spelare ska kunna ta klivet från juniorlagen in i ett A-lag och börja leverera. Steget är så mycket större än vad många av oss vill tro. Detta är naturligtvis även ett bekymmer. På flera sätt. En tränare, med mångårig erfarenhet från hockey på högsta nivå, sa till mig att kan man ta in en (1) spelare från J20 per säsong som tar plats i A-laget så får man vara nöjd! Då pratar vi om spelare som går in och bidrar, producerar, och inte bara är med för att se och lära. Utifrån detta förstår var och en att det är ett verkligt nålsöga att passera för J20-spelare. En bra J20 spelare ska dessutom konkurrera med alla de spelare som redan finns tillgängliga på marknaden. Spelare med rutin och erfarenhet av spel på en högre nivå.
Det är med andra ord inte lätt att bedriva ungdomsverksamhet då man redan från början vet att avkastningen riskerar att bli rätt mager. Det är inte lätt att vara J20-spelare och veta att man behöver vara otroligt skicklig för att ha en rimlig chans att få ett A-lagskontrakt. Inte sällan ratas lovande juniorer till förmån för mer säkra kort när trupper väl ska formas. Man värvar helt enkelt utifrån.
Vad krävs det då för att unga talanger ska få en verklig chans att ta klivet upp i ett A-lag. Personligen tror jag det behövs en agenda från föreningen. En uttalad målsättning. En verklig vilja att ge unga spelare chansen. Inte plocka upp juniorer för att man måste. Dessutom måste faktiskt de unga spelare man ger chansen besitta grundläggande kvalitéer.
För en förening som vår, har det inte funnits de rätta förutsättningarna de senaste säsongerna för att vidareförädla eventuella talanger från juniorlagen. Då agendan varit att nå SHL har man istället valt en annan väg. Den transatlantiska. Under en följd av år tyckte nog de flesta supportrar det var festligt värre när det säsong efter säsong ramlade in spännande och exotiska spelare från andra sidan Atlanten. Att det hela tiden handla om kortsiktigt tänkande och snabba fix brydde man sig inte så mycket om. Huvudsaken att laget kunde vara med och slåss och den åtråvärda platsen till SHL. Hur många juniorer fick chansen under den eran? Jag har inte svaret givet men inte var det många. Istället gick man ständigt ut med värvningshåven när spelet haltade eller någon blev skadad. Supportrar, sponsorer, media, och publik jublade. Kul med transatlanter, finnar och slovaker.
I den miljön är det närmast omöjligt för spelare i J20 att slå sig in i A-laget. De fick vara tacksamma om skadeläget blev så allvarligt i A-laget att inget annat alternativ erbjöds. Egna lovande spelare skickades till Nittorp, Kallinge/Ronneby, eller någon annan gudsförgäten håla.
Under de två senaste säsongerna har läget varit ett annat men minst lika ogynnsamt för spelare i juniorlagen. Sportsliga katastrofer för A-laget där man riskerat åka ur för att sedan i alla fall åka ur. Under en sådan pressad situation är det väldigt få tränare som vågar chansa på att kasta in juniorer i truppen. Det är dessutom ingen rolig situation för unga spelare om de väl får chansen. Att komma in i ett lag där varje enskilt misstag kan bli oerhört kostsamt är ingen rolig lärmiljö. Den är istället hämmande. Rädslan att göra fel blir överväldigande. Istället för att vara kreativa, som förväntas , väljer de unga spelarna att spela säkert. Med marginal. Sarg ut. I och med detta tillförs ingen som helst ny energi i laget.
Visst kan enstaka juniorer komma in en match, kanske två, och sprattla till lite. Röra om i grytan. Men att förvänta sig att de ska kunna leverera över en längre matchserie är naivt. Till det behövs talanger som nämnts ovan. Eller, ett stort förtroende från tränare!
Hur ska jag då avrunda detta inlägg. Jag kanske ger intryck av att det är tämligen hopplöst att förvänta sig spelare från J20 ska kunna ses som alternativ till befintliga spelare i A-laget. Men där ser jag nu en ljusning. På flera sätt. Jag känner mig mer hoppfull. Detta av två anledningar. Den första är Thomas Paananen som kommer direkt från J20. Det andra är att steget från J20 till spel i division ett inte är lika dramatiskt som mellan J20 och HockeyAllsvenskan. Det kommer därför finnas större utrymme för Thomas att plocka upp spelare från J20 och ge dem chansen om han inte är nöjd med spelare i den befintliga truppen. Detta ger två positiva effekter, minst. Spelare i J20 förstår att de har chansen och spelare i A-laget känner hotet att missta sin plats om de inte levererar. Konkurrens, mina vänner! Det är fint.
Se där lite tankar så här mitt i natten...
En mycket intressant och viktig analys ur ett VIK-perspektiv, tack Gurkolle!
SvaraRadera