Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa