Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3

Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...

Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 

Supporterbuss anländer..

Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.

Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad

Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 

Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...

Christer möter supportrar...

Alla har inte gett upp!

Det har nu gått några timmar sedan mötet med Christer Olsson och Andreas Appelgren. Mötet där frustrerade och arga supportrar hade möjlighet att konfrontera tränare och sportchef. Ställa de rätta frågorna. Framföra sin kritik. Prata av sig sin frustration. Ställa mot väggen. Ja, allt det där vanliga som man pratar om inför ett möte av denna dignitet. 

Vem som egentligen initierade till detta möte är jag inte riktigt säker på men inbillar mig att initiativet kom från föreningen. Rätta mig gärna om jag har fel. Ibland är hänger jag inte med i svängarna, helt enkelt.

Hur ska man då försöka återberätta allt det som sades under mötet? Inte helt lätt. Det sas en hel del. Men frågan är vad som är relevant att återberätta. Vad själva konsensus blev av mötet? Ska göra ett försök men hålla mig kort då det har redan skrivits en redovisning av allt det som sas på andra forum. 

Inledning

Christer poängterade inledningsvis att han inte ville delta i en diskussion där enskilda spelare hängdes ut. Därefter bjöd han på en noggrann statistisk genomgång. Berättade om hur han som tränare analyserade olika delar av spelet:

Periodvis: 

- bra målvaktsspel

- bra backspel

- bra boxplay

- bra powerplay

- bra defensiv

- få insläppta mål

Periodvis:

- sämre målvaktsspel

- fler insläppta mål

- fler gjorda mål

- sämre backspel

- sämre boxplay

Det som framgick med stor tydlighet var att vi hade en peak runt omgång 10-15 där vi spelade bra och fick med oss en hel del poäng. Christer försökte förklara varför det gått bra och mindre bra under olika perioder av säsongen. Inte helt lätt, vill jag lova, då det är många parametrar som ska beaktas. Skador, sjukdomar, form, lånespelare, motståndare, etc.

Efter den inledande genomgången öppnades mötet upp för frågor. Och många frågor blev det. En del av allmän karaktär andra mer specifika. Huvudtemat under kvällen blev naturligt fokus kring dåliga prestationer, tabellplaceringen, återstående omgångar, eventuella värvningar, skador på spelare, ett eventuellt negativt kvalspel.

Under stundom fastnade vi i taktik-träsket där det diskuterades hur Christer ville att laget skulle spela vid vissa givna matchsituationer som boxplay, powerplay, uppspel, styrspel, forechecking och så vidare.

Den stora frågan, som intresserar de som inte kunde delta, är naturligtvis om det framfördes någon kritik att tala om. Det gjordes. Fokus på varför spelare underpresterade. Varför spelet stundtals såg så lamt och andefattigt ut. Varför spelare ibland såg uppgivna ut på isen. Varför vi tappade spelet i matcher. 

Frågor som naturligtvis blev besvärligare att besvara än de som rörde det rent taktiska. Jag lyssnade aktivt på det som sades och försökte tolka de svar som gavs. I det stora hela kände jag att Christer på ett objektivt sätt kunde gå i svaromål och redovisa sina tankar om varför det inte blev som det var tänkt. Det är bra. Men det besvärande är att om man vet varför det blivit fel, varför har man då inte hittat ett sätt att rätta till? 

Kan det vara så enkelt, eller besvärande, att det spelarmaterial vi har att tillgå just nu inte är bättre än så här? Är det skador på fel spelare som är felkällan? Har inte våra tränare lyckats motivera spelarna tillräckligt? Har vi bara haft otur? Ärligt talat blev jag inte riktigt klok på det som sades. Inte ens nu, dagen efter, vet jag riktigt hur jag ska tolka och sammanställa det hela. Man kan säga att jag själv just nu känner mig förvirrad - men på en högre  nivå! 

Den som söker enkla svar på komplexa frågeställningar blir alltid besviken. Det är oerhört komplext att förklara ett skeende med så många olika variabler. Det finns allt för många obekanta faktorer, "x" och "y", som inte går att förutse innan och dessutom svåra att tolka och analysera efteråt. 

-Ta matchen mot Timrå hemma senast som exempel. Laget kommer ut och gör en helt okey förstaperiod. Spelar med viss fart och fläkt och skapar en del chanser. Tar även ledningen med 1-0. När det är en minut kvar av den första perioden händer det som man inte vill ska hända. Faktor "x". En egen spelare bryter plötsligt den överenskommelse som finns över hur man ska lösa en uppgift. Resultatet blir att Timrå kvitterar och luften gick ur laget. 

Ett lag i desperat behov av framgång, medgång, medstuds, är ett skört lag. Ett lag som desperat suktar efter positiv energi är oerhört sårbart för minsta motgång. Vi är idag ett lag i enormt behov av medgång, medstuds, stolpe in. Varenda spelare i laget har sannolikt en så stor anspänning inför varje match, varje moment i spelet, att allt kan fallera, rasa ihop, vid minsta motgång. Det skulle kunna förklara varför skickliga spelare stundtals inte klarar av att lösa de mest fundamentala i spelet ute på isen. Varför var och varannan återkommande drabbas av gummiarmar och beslutsångest. Varför man inte lägger pucken mot mål istället för att dumpa i hörnet, varför man inte tar skott utan istället söker en passning, varför man backar av istället för att ligga på. Listan kan göras lång.

- Ett lag utan självförtroende är ett lag i nöd!

Min spontana känsla efter mötet är: 

-Det är inte den taktik som Christer vill att laget ska förhålla sig till som blir avgörande. Det är spelarnas förmåga att efterleva taktiken. Om ni nu hänger med i mina tankebanor. Om Christer vill att spelarna ska ligga på hårt i sin forechecking, fullfölja i närkamper, lägga puckar mot mål, då måste spelarna våga göra detta. Inte tveka. Annars blir det ingenting av det hela. Jag hyser inga tvivel om att Christer har förmågan hantera det taktiska. Däremot funderar jag över om han har förmågan att få spelarna att ta till sig de taktiska direktiven. Det handlar om att sälja in sin idé, helt enkelt. Få spelarna att köpa konceptet, typ.

- Att leda en grupp utan självförtroende är som att vandra på nattgammal is. Ett enda felsteg, felbeslut, kan få allt att krackelera, brista, och falla samman!

Misslyckande

Jag avundas inte Christer det minsta. Å andra sidan är det så här det fungerar i tränarbranschen. För all del i många andra yrken. Du har fått en tydligt uppgift, ett uppdrag. Klarar du inte av att leverera som det är tänkt blir du kritiserad. Detta oavsett om du fått arbeta med "sekunda" varor. Ur det perspektivet har våra nuvarande tränare misslyckats. Att vi ligger toksist i tabellen understryker detta faktum.  

Sluta analysera, börja leverera

Det finns enligt mitt förmenande en risk att allt för mycket analyserande blir kontraproduktivt. För mycket tid används till att granska brister istället för att hitta lösningar. Detta skrivet utifrån min egen erfarenhet som lärare. I mångt och mycket ett uppdrag som påminner om en tränares. Att vägleda, coacha, uppmuntra, styra och ställa. Även jag har i min yrkesutövning hamnat i fällan. Fastnat i analyserandet istället för att söka gångbara lösningar. Ibland har lösningen funnits given och enkel men man har inte sett den pga - analyserandet. Lite moment 22.

- Nu handlar det mycket om att kasta handväskan(!) och bara gå ut och köra! Spelarna vet vad de ska göra. Nu gäller det att göra det de vet att de ska göra. Svårare är det inte!


Hur ska jag då summera mina tankar. Är Christer rätt man att leda laget resterande säsong? Både ja och nej. Det finns argument både för och emot:

För:
- En ny "röst" kan vara som balsam för själen. Spelare som hört sin tränare upprepa samma mantra träning efter träning kan uppleva det som positivt med lite andra tongångar.

Mot:
- Statistiskt sett är det ytterst sällan ett tränarbyte ger effekt.

För:
- Ny tränare kan hitta nya sätt att presentera gammal skåpmat. Kort sagt kan en ny tränare få spelarna att göra det den gamle tränaren ville!

Mot:
- Om spelarna i laget upplever att samarbetet är bra med nuvarande tränare är det direkt förödande att byta tränare!

För:
- En förening som sparkar sin tränare visar handlingskraft. "Vi sitter inte och rullar tummarna, vi agerar". Kan fungera bra mot krävande sponsorer, supportrar, media.

Mot:
- Förening som sparkar tränare kan upplevas som att de handlar i panik och huvudlöst. Ger inget gott intryck gentemot sponsorer, supportar, och media


Men vad tycker jag då? Har jag inte en egen uppfattning? Jo, det har jag. När jag nu suttit och vägt alla argument fram och tillbaka väljer jag att ställa mig bakom Christer. Det är ett pragmatiskt beslut. Ett beslut där jag vägt för och emot med guldvåg. Jag inbillar mig att spelare i truppen är så professionella att de nu ställer upp bakom sin tränare. Att de tar sitt ansvar. Att de spelar för sin förening. Så, ja, jag står för denna min uppfattning.

Det finns även en joker i denna röra. En joker som på olika sätt kan medverka till att Christer går i land med sitt uppdrag att klara oss kvar i HA denna säsong. Tänker på Andreas Appelgren. Den mannen har en räv bakom örat. Om han är ärlig i det han säger, att han vill ha Christer kvar, då kommer han på alla sätt bistå så att Christer kommer klara sitt uppdrag!

Så, nu har jag tagit ställning i frågan och ruttna tomater finns att köpa via VIK Support! #ByggaVIK

----------------------------

Ja, detta blev inte riktigt det inlägg som några av er kanske förväntade sig. Den som vill veta ALLT som sades på mötet hänvisar jag till andra källor:

"En sammanfattning av mötet med Christer Olsson.
Olssons vädjan till fansen: Sluta bua. 
Det var en avslappnad Christer Olsson som tillsammans med sportchefen Andreas Appelgren tog emot fansen på andra våningen i ABB - arena Nord."
(Källa:)

Läs även:
"Undertecknad fick kliva rakt in i hjärtat av VIK:s verksamhet då Christer Olsson bjöd in till sitt arbetsrum i direkt anslutning till omklädningsrummet. ”Kontoret” ligger inbäddat i en distinkt doft av hockeysvett och det står ett antal skridskor inne hos coachen"
(Källa:)

Men jävla öken...

Omröstning inför matchen...

Almtuna - Västerås 5-2

Då jag inte var allt för hoppfull inför gårdagens bortamatch mot Almtuna är det relativt enkelt att smälta förlusten som sådan. Det förhindrar dock inte att frustration är hög för stunden. Vilket jävla mörker!

Ja, vi förlorade, igen. Frustrationen jag känner beror inte enbart på att vi förlorade utan till lika stor del i på det sätt vi förlorade! Vi ser så förbaskat slaka ut, helt enkelt. Det tycks inte finnas energi i laget. Allt kan inte förklaras med att våra motståndare är så mycket bättre. Så enkelt är det inte. Sanningen är den att Almtuna såg bra ut i gårdagens match mycket beroende på vår egen passivitet i stora delar av matchen. Varför tycks ständigt våra motståndare åka dubbelt så fort som vi själva gör? Jag vet att det inte är riktigt så, men, det är så jag upplever det från sidan av isen. 

- Varför klarar inte vi av att hantera ett uppspel från egen zon när alla andra lag tycks klara av den saken?

- Varför kan inte vi ta in pucken med kontroll i offensiv zon när alla andra lag tycks klara av den saken?

- Varför kan inte vi få lite långa anfall och tryck mot motståndarmålet när alla andra lag tycks klara av den saken?

Erkänner  att ovanstående påståenden är aningen subjektiva, skrivna med viss frustration, men faktum kvarstår. Det är så jag, och många med mig, upplever det från sidan av isen! Vi är faktiskt komna till omgång trettio(30) i årets seriespel men vi uppträder stundtals/ofta som om vi ännu spelade försäsong. Det håller naturligtvis inte. 

Omdöme

Om jag i nuläget summerar lagets utveckling från försäsong till dagens datum blir omdömet klart underkänt. Ett stort fett F! Utan tvekan underkänt. När en grupp misslyckas är det naturligt att leta orsaker. Att ligga sist i tabellen är inget man snackar bort med vanliga termer som "stolpe ut" eller "vi hade inte marginalerna med oss". Felet är mer fundamentalt. Rent av ett systemfel.

Ser jag på vår trupp, spelare för spelare, så finns det potential att spela bättre, att ligga högre upp i tabellen, än vad vi gör idag. Varför gör vi då inte det? 

- Ta en spelare som Niklas Lihagen. Vad är det som händer?

- Ta en spelare som Fredrik Johansson. Vad är det som händer?

- Ta en spelare som Mikael Frycklund. Vad är det som händer?

Vad är det som gör att tre så skickliga spelare har så svårt att få ut mer av sitt kunnande under matcher? 

- Ta en spelare som Marcus Bergman. Togs in på tryout. Spelade till sig ett kontrakt. Slocknade!

- Varför?

- Ta en spelare som Kalle Jellvert. Inlånad från Örebro med meriter från spel i SHL. Tillför ingenting.

- Varför?

- Ta en spelare som Daniel Bernhardt. Meriter från spel i SHL och Tre Kronor(J20) Närmast osynlig.

- Varför?

Underprestation

Ja jag vet att ovanstående tre spelare är unga och inte ska bära ett lag. Men vad fan! Gemensam nämnare för alla tre är att de tycks prestera mindre och mindre! Varför blir det så? Att spela med oss är ju en ypperlig möjlighet att "visa upp sig" och därmed få komma tillbaka till sina respektive SHL-lag och spela på en högre nivå. De har faktiskt blivit utlånade av sina lag med motiveringen att de ska få istid och därmed en chans att utvecklas. Av detta ser vi inte mycket just nu. Snarare avveckling.

Systemfel

När så många spelare tycks underprestera kan man inte längre skylla på den enskilde individen. Då får man sannolikt söka felet annorstädes. Vi får istället leta efter ett systemfel. Kan det vara så att den spelmodell våra tränare förespråkar på ett effektivt sätt tar udden av spelarnas förmågor. Att taktiken dödar individen. Att spelsystemet är överordnat spelarnas enskilda förmågor. Ja, jag tror det lutar dit hän. Att så många spelare underpresterar under en så lång tid som nu skett kan inte förklaras annat än med ett - systemfel.

Christer Olsson

Därmed är jag framme vid vägs ände med dagens inlägg. Föreningen behöver på allvar tänka över möjligheten att göra ett skifte. Christer Olsson har kört fast, kört i diket, gått vilse i dimman. Om inte spelarna fram till nu lyckats anamma den spelmodell som C Olsson företräder är sannolikheten försvinnande liten att detta plötsligt ska ske i en nära framtid. C Olssons krut är numera blött. Hans tankar och värderingar inte längre gångbara eller mottagliga av spelare. Någon annan tolkning kan inte jag göra när jag summerar säsongen fram till nu.

Appelgren

Det allra bästa vore om Appelgren själv tar ett steg ned i organisationen. Tar över rodret, så att säga. Att ta in en extern kraft är inte att tänka på med tanke på föreningens redan ytterst ansträngda ekonomi. Vilken roll man istället kan erbjuda C Olsson är mig främmande. En sak vet jag dock med bestämdhet. Ska man göra något måste det göras nu. Inte sen. 

Förmiddagsträning...

Dagens träningsmoment

Klockan 11:30 stämplade jag in i Mimerhallen. Kom lagom för att se ismaskinen avsluta sitt arbete. Kunde därefter följa dagens förmiddagsträning med mina argusögon. Dock fick jag problem ganska omedelbart. Anledningen? Vem var vem på isen? Då nästan inga spelare har nummer på sina persedlar krävdes mycket god syn, och nära håll, för att urskilja vem som var vem. Undantaget då våra målvakter. Där fanns bara en lång och en kort. 

Det som slog mig mest var den intensitet, den fart, som varje övning genomfördes med. Svårt att tro att detta endast var det tredje ispasset. Mycket bra fart på grabbarna och pucken satt oftast som klistrad på bladet när den passades runt. Våra tränare, Olsson och Sabel, gav ett oerhört bra intryck. Lugnt, metodiskt, tydligt, instruerades spelarna inför varje moment. Det som slog mig var att nu pratar alla svenska, hela tiden. Kan inte på rak arm minnas när jag senast bevittnade en träning med vårt A-lag där alla instruktioner skedde på, svenska! Nya tider.

En stor fördel med ett gemensamt språk är inte att underskatta. Detta gäller inte bara när tränare instruerar under träning eller inför match. Det gäller framför allt i det sociala samspelet mellan spelare. Alla förstår det som sägs. Nåja, en och annan kanske har avvikande dialekt som kan försvåra(Dahlbom, värmländska). Även om de allra flesta spelare behärskar engelska, mer eller mindre bra, så går det aldrig att uttrycka sig lika självklart som på sitt eget modersmål. 

Var det då några spelare som stack ut? Tja, det kanske man kan säga. Eller inte. Vi har ju en drös nya unga spelare som ska iklä sig kostymen för A-lagsspel. Egna juniorer. Utöver det spelare som kliver upp från division ett till Hockeyallsvenskan. Därtill kommer det gamla gardet med spelare som varit med förr. En intressant mix. Här kommer ett litet axplock av reflektioner efter dagens förmiddagsträning:

Thomas Ebbing: 

- Inte alls dum. Ser inte ut att ha några problem att hänga med på isen. Fin balans. Täcker pucken bra. Vänder och vrider. Svår att komma åt. Någon på läktaren sa "han påminner lite om Broc Little". Det är minsann ingen dålig jämförelse!

Albin Lindgren: 

- Ser lite vek ut i kroppen men skenet bedrar. Rörlig och fin back. Scoutad av Andreas Appelgren. Tidigare klubb Skövde där hans offensiva kvaliteter firade triumfer. Inte den tunga pjäs man förväntar sig lyfta bort motståndare runt egen kasse. Ser lovande ut.

Douglas Alenbring:

- Här pratar vi fysik. Visade på träningen idag att han kan sätta stopp för vem som helst. Enligt bedömare behöver han få upp rörligheten i egen zon.  Inte lätt att ständigt flytta runt på nära 100 kilo. Att åka fort rakt fram inget problem. Har alla möjligheter att bli en publikfavorit med sin frejdiga fysiska spelstil.

Alexander Lindelöf:

- Forward omskolad till back. Spås en bra utveckling. Enligt bedömare behöver han träna upp baklängesåkningen. Inte alls märkligt då han tidigare agerat forward som inte alls behöver jobbar lika mycket med baklängesåkning som en back. Spelare som agerat back sedan ungdomsåren har där ett försprång, rent tekniskt. Tros kunna bli en viktig kugge i powerplay. Ser trots detta väldigt stabil och trygg ut på träning. 

Marcus Persson 

- Vad kan vi förvänta oss här? En spelare som under de tre senaste säsongerna varit en stabil poänggörare i Tingsryd. Frågan är vilken typ av spelare han är? Skapar han sina egna chanser, lägen, eller är han beroende av att någon annan dukar upp? Efter endast en träning kan jag inte skönja vilket. Under dagens träning hängde han en snygg balja. Framspelad av Linus Svedlund och Stefan Gråhns. Är det så det kommer funka? Markus smyger upp framför mål, får pucken på bladet, och hänger in den? Det får framtiden utvisa.

Slutintrycket av dagens träning är väldigt positiv. Det såg bara så bra ut. Redan nu. Kan hemligheten vara att alla spelare samtränat hela försäsongen? Alla är lika väl fysiskt preparerade innan de går på is? Inte vet jag. 

Med Andreas Appelgren som sportchef och Olsson/Sabel som tränarduo börjar jag faktiskt känna en viss optimismen. Och vem kunde ha trott detta efter vårens ångest.....

Bytte ett par ord med Marcus Dahlbom och Fredrik Johanson efter träningen. Marcus lovade(!) hålla nollan borta mot BIK Karlskoga nästa vecka och Fredrik lät bara så oerhört nöjd. Två spelare som kommer få nyckelroller denna säsong. Bra grabbar.

För övrigt fick jag även sällskap en stund av vår eminente bloggare Mikael Norén. I vanlig, och god ordning, utbytte vi lite information oss bloggare emellan. Genom åren har vi bjudit varandra på intressant information, roliga anekdoter, rörande vår förening som inte gör sig lämpade att torgföra. Lite hemligheter måste man få ha...

Ha det...

P:S Kan förekomma vissa namnförväxlingar i mina inlägg fram till dess spelarna börjar köra med numrerad utrusning:)