Pantern saknade lite klös, och Jonte Berg!

Swehockey

Västerås - Pantern 4-2

Inför gårdagens match var jag som vanligt lagom ambivalent. Onsdagsmatchen mot Västervik satt nämligen kvar på näthinnan. Om vi inte orkade ladda om inför den matchen, hade nu laget hunnit ladda om inför mötet mot Pantern?

Som vanligt passade jag på att spankulera runt i ABB Arena Nord innan match. Alltid lika roligt att träffa på lite folk och surra inför matcher. Denna gång stötte jag på den alltid lika välklädde och vältalige Andrew Fish. Tillsammans försökte vi analysera det mesta. Vi var både två besvikna över insatsen senast mot Västervik och var precis lika oroliga inför kvällens match. Innan vi skiljdes åt sa jag till Andrew att han inte skulle oroa sig. Att det skulle ordna sig. Ibland får man bara en känsla. En känsla av att saker och ting kommer räta upp sig. Dessutom fanns det en viss logik i mitt tänkande. Vi är lite av ett varannan-dags-lag. Det var helt enkelt dags för en gedigen insats igen. Kort sagt, det var varannan dag.

När det gäller matchen är det egentligen inte så mycket att orda om. Under vissa sekvenser av matchen kändes Pantern oerhört starka. De drev på spelet och skapade rätt skapligt tryck mot vår kasse. Pantern står för en tung och rak ishockey med förvånansvärt mycket fart. Så även denna kväll.

Trots att vi öste på rätt bra i den första perioden och vann skotten med 16 - 6 föll det inga mål. Det fanns åtminstone ett par tre lägen som borde resulterat. I den första perioden fick man inte någon känsla av att Pantern är ett topplag. Kanske det var vår desperation som skördade segrar.

I den andra perioden började målen trilla in. I en något tilltrasslad situation, efter bra tryck mot Panterns kasse, kom pucken ut till Albin Jansson som förtjänstfullt tryckte in trissan till 1- 0. Albins första mål i Gulsvart.

Målet blev lite av en signal till Pantern som började öka tempot allt mer. Vi hamnade allt oftare i egen zon och fick freda oss med alla tillgängliga medel. Efter ett boxplay kom dock kvitteringen. Mitt i ett byte hittade Pantern en spelvändning och spelade sig blixtsnabbt fram till ett fint läge och satte kvitteringspucken i nät. Henrik Lundberg var nog inte helt nöjd med att den pucken gled in. Han var med på avslutet och täckte isen mot sin högra stolpe men puckuslingen gled försmädligt in över mållinjen. Små marginaler. Dock var det fullkomligt rättvist att Pantern kvitterade då de tagit över händelserna på isen till stor del. 

Det fanns sekvenser i den andra perioden då jag blev direkt orolig över om laget verkligen skulle orka stå emot Panterns allt aggressivare och tunga offensiva. 

En situation i den andra perioden som kunde blivit direkt matchavgörande, för oss, slarvades bort. Vi fick, aningen billigt, chansen att spela fem mot tre när matchuret stod på 37 minuter. Istället för att ta vara på den chansen och sätta sig i förarsätet lyckades vi slarva bort chansen. Istället för uppställt spel fem mot tre blev det utvisning på Simon Karlsson och spel fem mot fyra. Naturligtvis får man inte slarva bort chanser likt denna i de matcher som nu återstår.

Jag pustade verkligen ut efter den andra perioden. Vi hade några tunga byten i egen zon som kunde ha resulterat i flera mål för Pantern.

Den tredje perioden blev, som vanligt, otroligt spännande. Pantern fortsatte att driva på i spelet och vi fick ägna mycken energi till att freda oss. Extra roligt då att vi lyckades hitta en väg till att göra 2-1. Fredrik Johansson tog ett varv i offensiv zon, hittade Jimmie Jansson som klev in några meter från blå, och dundrade in trissan. 

Aningen oförtjänt sett till spelet på isen men vem bryr sig? Det är målen som räknas. Flest mål vinner.  

Direkt efter vårt ledningsmål ökade Pantern trycket rejält mot vår egen kasse. Det tog inte mer än två minuter, där vi till stor del var fastnaglade i egen zon, innan kvitteringen kom. Det sved som satan även om det var helt logiskt. Pantern spelade riktigt bra i sekvensen som ledde fram till målet.

Den stora frågan blev nu om vi verkligen skulle orka distansen ut. Innan jag ens hunnit tänka färdigt i detta spörsmål kom nästa mål signerat Jonte Berg! Upprinnelsen till målet var en rejäl uppåkning av Chris Langkow som slängde in ett skott mot Panterns målvakt ur snäv vinkel. Pucken hamnade hos Jimmie Jansson som drog iväg ett slagskott mot mål. Där stod, och ingen vet varför, Jonte Berg och fick pucken på sig så ett den singlade in i mål. Makalöst bra!

Pantern svarade med att genast plocka ut målvakten och belönades med ett nytt mål i baken då Jimmie Jansson lyfte pucken från egen zon ned i den övergivna och tomma kassen. Så skönt!

Summering: 

- Som jag redan nämnt fanns det sekvenser i matchen där jag trodde vi skulle få hissa vit flagg. Stundtals i den andra perioden såg vi trötta och slitna ut. Så även i delar av den tredje perioden. Trots detta lyckades laget hela tiden hitta vägar att freda sig mot Panterns anstormning. När man även hittade vägar till några "enkla mål" var kvällen räddad.

- En stor del av förtjänsten ska tilldelas klacken och publiken som i mitten av den tredje perioden drog igång ordentligt på läktaren. Detta mitt i en period då vi såg ordentligt tröttkörda ut på isen. Detta stöd kom utomordentligt vältajmat då det synbart fick många spelare att ta i lite extra. Där kunde man verkligen snacka om "den sjätte utespelaren". 

- Enligt min prognos(gårdagens inlägg) hade vi endast 25% vinstchans mot Pantern. Med andra ord var dessa tre poäng lite mer än vad jag förväntade mig. Oavgjort hade varit gott nog mot ett så pass starkt lag som Pantern. Tre poäng, närmast en gudagåva:)

- Blondie lät som vanligt nere vid sargkanten!

Seger mot BIK Karlskoga och jag drömmer vidare..

Swehockey

Västerås - BIK Karlskoga 4-3

Mäktigt, häftigt, roligt, spännande, ångestladdat. Kan man sammanfatta matchen mot Karlskoga på ett bättre sätt? Självklart kan man det man detta är min beskrivning av matchen. Häftigt att vi kunde stå upp mot BIK:s offensiv. Mäktigt att vi kunde utnyttja de chanser som dök upp. Roligt att laget fick lite medgång på hemmais. Spännande när BIK satte in allt de hade för att gå ifatt. Ångestladdat när vi var på väg att tappa match, poäng, och seger under slutminuter. 

Vad mer kan man begära av en hockeymatch? Rätt mycket tillbaka på insatt kapital, vill jag mena. Var i övrigt bjuds på samma gastkramande underhållning för en ynka hundring? Det är denna typ av matcher som gemene man längtar och trängtar efter. Fart, fläkt, mål, och ångest. I en salig blandning. Lite som att åka karusell och bergochdalbana på en och samma gång.

Ja, det var minsann en kväll där det mesta studsade med oss. BIK Karlskoga dominerade matchen till stora delar men vi kämpade på, bet i från, och vägrade kapitulera. Det var ett spelförande lag mot ett spelförstörande, långa stunder. Lite David mot Goliat. Ett offensivt mycket starkt motståndarlag som ständigt testade vårt försvar med snabbt, rappt, och fyndigt anfallsspel. BIK kastade in puckar från "alla håll" i ett allt mer desperat försök att komma in i matchen. 

Den första perioden kom vi ifrån med andan i halsen. BIK förde spelet långa stunder men vi struntade i detta och smällde helt ogenerat in två puckar. Gråhns stod för en lysande framspelning till Fredrik Johansson som lekte in pucken i nättaket fram till 1-0. Lucas Zetterberg bombade, i vanligt ordning, in en riktig rackarrökare fram till 2-0 i vårt första powerplay. 

Tidigt i den andra perioden kunde sedan Rasmus Edström, aningen turligt, trycka in 3-0 från sin backposition. Ett skott som styrdes via BIK:spelare och helt ställde Andrew Engelage. Förarbetet till målet stod William Wikman för. Han tacklade bort en motståndare ner vid kortsargen, skickade pucken till Mikael Frycklund som serverade Rasmus.

Lite snopet kunde dock Viktor Ejdsell vispa in en backhand någon minut senare och reducera till 1-3. Trots detta reduceringsmål fortsatte vi faktiskt att trycka på bra offensivt och fick till långa anfall i BIK:s zon. Som ett resultat av detta fick vi möjlighet att spela ett nytt powerplay. Tro det eller ej men återigen lyckades firma Fredrik Johansson&Christopher Fish köra samma variant som i tidigare matcher. Fish driver puck, slänger iväg en stenhård passning mot bortre stolpen, Johansson kommer farande och trycker in pucken! Var det fjärde gången de lyckades med denna variant efter nyår? 

Den andra perioden tycker jag vi vinner på poäng, och mål, naturligtvis.

Inför den tredje perioden var frågan hur Gulsvart skulle uppträda. Backa hem och spela avvaktande eller fortsätta med samma spel som i de tidigare perioderna. Svaret blev att vi fick inte ens välja. BIK satte en väldig fart och sköljde över oss, hela tiden, med anfall efter anfall. Redan efter tre minuter kom ännu en reducering. Jag som sett hur detta BIK i tidigare omgångar lyckats vända underlägen började naturligtvis känna en viss oro. 

Lyckligtvis kunde vi hålla undan fram till matchminut 58 innan BIK lyckades reducera ännu en gång. 4-3 på tavlan och drygt två minuter kvar.  Som om inte detta var nog lyckades domare Lyth hitta en fasthållning på Fish med knappa minuten kvar. Men, trots att BIK spelade med sex man mot fyra sista minuten kunde vi hålla undan och ta tre nya poäng. Makalöst starkt!

Snacka om en lagseger! 

Summering:

- Under delar av matchen visade vi upp ett bra anfallsspel. Det var bra fart på rören och många gånger lyckades man vända, vrida, och hålla i pucken på ett bra sätt i anfallszon. Vårt powerplay håller förvånansvärd hög klass, måste jag säga. Det är inte så mycket kladdande med puck och man hittar ganska snabbt fram till avslutslägen. Defensivt gjorde vi återigen en stabil insats. Trots BIK: s enorma spelövertag i den tredje perioden var det inte många röda avslut för våra gäster. Båda deras mål, i den tredje perioden, var av mer slumpmässig karaktär. Skott från kanterna som studsade, styrdes in. Det går inte att skydda sig mot allt, helt enkelt. Samtidigt visade BIK att det lönar sig att kasta in puckar mot mål istället för att leta det perfekta avslutsläget.

- Många spelare gjorde en strålande arbetsinsats. Längst bak svarade Henrik Lundberg ånyo för en riktigt stabil insats. 

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!

Gulsvart tog chansen, trots spelmässigt mager insats...

Vi plattade till...

Södertälje - Västerås 1-2
Så förbannat skönt. I mitt förra blogginlägg skissade jag på flera olika scenarier efter denna omgång.

"Om gudarna är med oss kan vi idag ta tre nya poäng och åtminstone bibehålla gapet på fyra poäng. Med än mer flyt tar Mora en ny seger idag mot just Björklöven och plötsligt är vi en(1) poäng efter. Jag upprepar. En poäng! Halleluja!"

Uppe i Umeå stred Björklöven tappert. Tog ledningen med 1-0 men Mora vände till 1-3. Löven gav dock inte upp utan gick ikapp till 3-3. Då åker Löven på en utvisning, för många spelare på isen, och Mora hänger 4-3. I slutsekunderna kan sedan Mathias Bromé spika slutresultatet genom mål i öppen kasse fram till 5-3. Tungt givetvis för Löven men till stor glädje för oss Västeråsare.

En lite märklig grej är att Lövens målskyttar bestod av gamla västeråsare. Cody Murphy, Jonas Emmerdahl samt Marcus Jonsson hängde en strut var. Lägg sedan till Bromé i Mora så var det totalt fyra "västeråsare" som nätade. 

Hur ska man då beskriva vår insats i dagens match? Tja, det såg väldigt ängsligt och stelbent ut väldigt länge i matchen. Hela den första perioden var egentligen en provkarta över hur två lag med enorm anspänning och dåligt självförtroende uppträder. Södertälje var lite bättre, hade lite mer puckkontroll, men hade liksom vi svårt att komma till de avgörande lägena. Bäst i Gulsvart den första perioden vill jag påstå att William Wikman var. Frejdig och fartig. Tog sig fram till flera avslut. Satte en puck i överliggaren och en i höger stolpe. 

I den andra perioden tog Södertälje över det mesta. Hampus Larsson, den drummeln, krånglade till det vid ett uppspel. Fick jaga hem och drog då på sig en tripping. Södertälje tackade och stänkte in 1- 0. Strax efter målet valde Christer Olsson att ta en timeout.

Först efter cirka 13-14 minuter av den andra perioden trampade Gulsvart igång och började skapa lägen. Och vilka lägen vi skapade! Med mindre än två minuter kvar lyckades Fish fumla fram(!) pucken till Jonte Berg som la en "bakomryggenmacka" till Jesper Andersson som fick lägga in kvitteringen i närmast tom bur! Jespers första mål i A-laget. Och så lägligt!

Den sista perioden blev den andra ganska lik förutom att Mikael Frycklund inledde med att bryta igenom SSK backlinje redan efter 12(!) sekunder och stänka in ledningsmålet fram till 2-1. En härlig prestation. Precis den start vi behövde. Vi spelade visserligen i powerplay men Frycklund tog helt enkelt saken i egna händer, så att säga. Fin assist på Anton Mylläri.

Efter ledningsmålet handlade det mesta om ren överlevnad. SSK trummade på. Fick långa anfall i vår zon. Stundtals stod vi på hälarna men lyckades allt som oftast boxa ut våra motståndare så de fick halvtaskiga avslutslägen. När det var knappt sju minuter kvar av perioden kom det som kunde blivit nådastöten för oss. Mikael Frycklund var olycklig i en sargduell och vispade upp klubban rakt i nyllet på en SSK-spelare. Solklar utvisning. Dessutom blodvite och 2+2. Tungt! Jag såg redan rubrikerna i VLT framför mig. "Olycklig utvisning på slutet sänkte Gulsvart". 

Som tur var kunde inte SSK nyttja denna chans och det var en mycket lättat Frycklund som efter sin utvisning åkte över till båset och klappade om alla spelare som spelat boxplay.

De sista minuterna blev en gastkramning. Själv satt jag i någon form av fosterställning i fåtöljen och höll andan tills jag blev blå. Henrik Lundberg, denne fenomenale målvakt, kunde dock rädda alla puckar och vi avgick med seger. SEGER! Det var många spelare i Gulsvart som under matchens sista minuter verkligen gjorde allt i sin makt för att stoppa skott. Underbar offervilja. 

Det känns som att föreningen rider vidare på den inslagna vägen efter nyår. Jag vill här påminna om Christer Olssons ord på supportermötet:

- "Vi måste täta defensiven, då har vi chans till poäng i alla matcher"

Det är banalt, det är klyschigt, men samtidigt ack  så sant. Enda plumpen efter detta möte är TAIF på bortaplan. I allt övrigt har det blivit precis som vår tränare önskade. 

Nu väntar en infernaliskt spännande match i ABB Arena då Björklöven kommer på besök. Herregud vilken match det kan bli. Jag längtar redan.

Matchens lirare:

- Henrik Lundberg (Berlinmuren)

- William Wikman (slet som en räv i varje byte)
- Jonte Berg (magisk framspelning)

Bubblare:

- Christopher Fish (för det röda skägget)

Vad ska man då avslutningsvis säga om SSK. Tja, de är inte alls så dumma. Stundtals puckar de runt riktigt fint. Men, de är lite som Timrå. Ser lite veka ut i de avgörande lägena. De skulle behöva lite mer muskler i laget. Det är vad jag tycker. 

Tack för kaffet...

Heroiska insatser gav fem poäng..

Västerås - AIK 2-1 (2-1, 0-0, 0-0)

AIK hemma var en pers att uppleva från läktarhåll. Efter en spelmässigt jämn förstaperiod var det bortalaget som tog över allt mer spelmässigt. Den tredje perioden var för oss på läktaren en känslostormande upplevelse. AIK satte verkligen full fart framåt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg och vi själva fick allt svårare att överhuvudtaget få tag i gummit. Rädslan att förlora viktiga poäng gav dock laget enorm energi och man spelade otroligt uppoffrande utan puck. Det täcktes skott i parti och minut och många av AIK:s avslut nådde aldrig fram till storspelande Henrik Lundberg i målet. 

När dessutom Jimmie Jansson lyckades dra på sig en utvisning i matchminut 56 blev spänningen närmast olidlig. AIK var inte sena att plocka ut målvakten för att spela med sex man mot fyra. Om trycket varit hårt mot vår kasse innan så var det intet mot hur det blev de sista minuterna av perioden. Från den position jag hade på Södra ståplats räknade jag in en kvittering till AIK flera gånger om. Men. På något mirakulöst sätt stoppades pucken upp, hela tiden, av något eller någonting. Oftast i form av Henrik Lundberg som sprattlade rejält för att rädda hem segern. 

Två powerplaymål i den första perioden. Målskyttar Marcus Bergman och Fredrik Johansson. Aldrig kunde jag tro att dessa två mål skulle räcka till seger mot ett offensivt mycket kreativt AIK. Men, ibland räcker det otroligt långt med att alla, verkligen alla, i laget knyter nävarna och ger sig fan på att vinna. Det är på sitt sätt skrämmande att vi kunde bli så tillbakatryckta som vi blev i den tredje perioden men man får ta det onda med det goda. Vi vann. VI VANN! Det är liksom det som räknas!

Vita Hästen - Västerås 2-3 (sudden)

Efter seger kommer förlust. Lite så har vår säsong sett ut denna säsong. Vi har sällan haft förmåga att följa upp en vinst med ännu en vinst. Inte haft förmågan att rida vidare på en liten framgångsvåg. Hela tiden tillbaka till ruta ett, på något sätt. Två steg fram, två steg bak, två steg fram, två steg bak. Det var därför med rätt små förhoppningar jag inväntade mötet med Vita Hästen på bortaplan. Naturligtvis började det med en motgång direkt. Och en till. Och en till. Efter knappa sex minuters spel hade Hästen bekvämt fått segla iväg genom två mål i powerplay.  Då kändes det lagom kymigt. Då kom den stora ångesten svepande igen. Som en våt filt. Allt var som vanligt, igen.  Men, under över alla under, vi kom tillbaka in i matchen. Detta genom ett riktigt slumpmål signerat Anton Mylläri. Även det ett mål i powerplay. Anton avlossade stora kanonen från blålinjen och pucken seglade in bakom Hästens målvakt. Tydligen träffade pucken något, eller någon, på vägen fram och ställde Pontus Sjögren i målet. Men vem bryr sig? Äntligen lite medflyt. Kul!

Inför den andra perioden var jag lagom hoppfull. Kanske vi skulle kunna gneta oss till en poäng om vi bara orkade stänga ned Hästens offensiv. Oj, vad fel jag fick. Fast på ett positivt sätt. Vi behövde knappt spela i egen zon under den andra perioden. Istället var det vi som tog tag i taktpinnen och öste på offensivt på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort på bortaplan denna säsong. Hästen fick slita för att försvara sin uddamålsledning. Redan efter fem minuter tog Hästen timeout men det hjälpte föga. Gulsvart bara ångade på och belönades med ett powerplay där Fredrik Johanson stänkte in kvitteringen på en magnifik framspelning av Christopher Fish. 

Resten av perioden fortsatte i samma andra. Vi anföll, skapade chanser, och Hästen slog ifrån sig. Tanken slog mig. Tänk om vi i laget hade haft en Anton Holm! Grabben i SSK som smäller in mål i parti och minut. Eller en Malte Strömvall! En spelare som hänger var tredje chans. Eller varannan. Eller varje chans som dyker upp. Lite som Stefan "Loppan" Hellqvist. Osynlig i 59 minuter av 60 men när man summerar matchen/er har han hängt två baljor. 

Som tur är har vi en Christopher Fish som sadlat om till playmaker och framspelare av rang. Först den suveräna framspelningen till 2-2. Sedan det makalöst smakfulla förarbetet till Niklas Lihagens mål i sudden. Man bugar,bockar, och tackar för uppvisningen. 

Men, visst satt man med darr på läppen och befruktade det värsta i slutet av den tredje perioden. Hästen fick chansen att spela fem mot fyra med knappa två minuter kvar av perioden. För många spelare på isen för Gulsvart! Det hade varit riktigt nattsvart att torska matchen på en sådan utvisning och efter en så väl genomförd bortamatch. Lyckligtvis fick Hästen lite gummiarmar när läget bjöds och lyckades inte förvalta den bjudningen. 

Två segrar i rad! Man tar sig för pannan, slår sig för bröstet, nyper sig i armen. Ja, det är sant. Två jävla segrar i rad! Nu är vi på gång...

Förstår när vi får in lite förstärkning i truppen. En kille med lite näsa för målet. Då blir vi att räkna med i kampen om platserna åtta till tolv. Sanna mina ord. 

Nu fanns det lite jävlars anamma...

Västerås - Modo 3-1

I gårdagens inlägg skrev jag:

"Vi kan med andra ord inte matcha Modo när det gäller målskyttet, eller, spetsen offensivt. Vi kan troligen inte heller matcha Modo när det gäller målvaktsspelet då jag håller Hanses som en bättre målvakt än vår egen Dahlbom. Men jag har gärna fel i detta"

- Vad skönt att jag fick fel. Vi kunde visst matcha Modo när det gäller spetsen i avslut. Dessutom klev Dahlbom upp stort och vann målvaktsmatchen, om än med lite flax med stolpträffar!

"Vår enda chans, som jag ser det, är att vi är hetare än Modo. Att vi vill mer. Att vi verkligen vågar gå för fulla muggar. Och i sanning. Vad har vi för alternativ? Vid en förlust ligger vi hemska åtta poäng bakom Modo. Åtta poäng! Med en mer match spelad. Man kan få gallsten för mindre. Vi har nog inget annat alternativ än att vinna och ta tre poäng, som jag ser det"

- Vad härligt att laget anammade just den ingrediens som jag efterlyste. Vi var helt enkelt lite hetare, lite grinigare, lite mer bestämda, än Modo i kvällens match. Spelarna stod upp i varje situation, öga mot öga, och vek inte ned sig i en enda närkamp. De spelade exakt på gränsen. Och den som satte nivån, ribban, var Stefan Gråhns som i mina ögon gjorde en formidabel insats. 

Enligt en källa så gav Stefan Gråhns hela laget en riktig hårtork efter förlustmatchen borta mot Björklöven. Viktigt att någon kliver fram och markerar. 

Nu är det "bara" att ta med sig kvällens insats till nästa match. Och nästa.

Tack för kaffet, Gulsvart!

Koftan åkte av....

Prognos inför match...

Västerås - BIK Karlskoga 5-2

Det ska erkännas direkt. Jag var lugn inför matchen mot Karlskoga. Jag visste att spelarna tagit del av mina visdomsord från mitt förra inlägg. Detta med offerkoftan.Till denna match såg jag inte en enda offerkofta på isen. Istället såg jag ett gäng Gulsvarta spelare som verkligen ville vinna matchen. Det såg inte alltid så briljant ut. Stundom rent av lite rörigt och stökigt. Men i det stora hela såg jag ett lag där varande kotte bidrog. Ingen smet undan. Alla slet som galningar!

- Att göra fem mål, visserligen ett i tom kasse, på ett lag som inför denna match varit rejält duktiga på att inte släppa in mål, var fenomenalt bra!

- Att dunka in två missiler i powerplay var inte bara bra, det var rent av grandiost!

- Att Lundberg är bra, det visste jag. Men vad skönt att Dahlbom fick komma in i matchen, i laget, i serien, genom sitt inhopp efter Lundberg skada. Att vara är en av Sveriges främsta båsöppnare smäller inte lika högt som att efter match få ta emot klackens jubel. Det var han väl värd!

- Att äntligen få se Lukas Zetterberg på träff på pucken i powerplay. Vilken jävla raket i bortre krysset!

- Att Anton Mylläri blandar och ger i sina byten har jag vant mig vid. Ömsom vin, ömsom vatten. Men så gött att även han fick smälla in en puck i powerplay!

- Att få avnjuta när Fish på ett närmast nonchalant sätt hänger in en strut är som att få kaffe på sängen, varje dag, varje vecka, året runt.

- Att få bevittna hur Linus Svedlund flög fram över isen och hängde kvitteringen till 1-1 var efterlängtat. Komma tillbaka efter avstängning och bara smälla dit pucken. Excellent.

- Att vi bara släppt in tre(3) mål på de senaste fyra matcherna måste banne mig betyda något. Det måste till och med Leffe Strömberg inse. Vi har en fungerande defensiv! Det du Leffe.

- Att Fredrik Johansson fick skyffla iväg en puck in i öppet mål var mer betydelsefullt än vad många tror, ska ni veta. Så han slitit och kämpat utan att fått något tillbaka i många matcher. Det har varit tungt, tungt, i flera matcher. Bra arbetsinsatser, ja, utan tvekan, men alla spelare behöver lite bekräftelse på sin förträffligt genom ett och annat mål. 

Men hur var matchen då? Egentligen? Ärligt talat var den rätt beskedligt långa stunder. En snäll match. Två lag som spelade väldigt polerat och utan tillstymmelse till heta känslor och aversioner. Som tur var trappades det upp allt som tiden led. I slutänden får jag nog säga att det var en rätt bra match. Inte spelmässigt kanske, men, en bra match i den långa serielunken. Två lag som ansträngde sig utan att gå över gränsen. Inga fula smällar, inte mycket tjafs. Inte ens den gode Wessner bidrog till något tumult. Och lille Berglund syntes knappt denna gång. 

Sammantaget anser jag det var ett rejält dagsverke av de Gulsvarta. Det räcker långt i denna serie. Gäller bara att alla inblandade inser detta. Hårt jobb lönar sig alltid. 

- Vill även passa på att lyfta fram Hampus Larsson. Den grabben. Visst har han höjt sig? Upplever att han nu spelar på en ny nivå i sin karriär. Känns bra. Riktigt bra. 

Vad kan jag då säga om gästande BIK Karlskoga? Tja, de var faktiskt blekare än jag förväntat mig. Trots detta visade de då och då prov på att de är ett riktigt bra ishockeylag. De har en förmåga att vända spelet som få andra lag i serien. Blixtsnabba. Denna gång lyckades vi allt som oftast fånga upp deras spelvändningar men de var snubblande nära att lyckas med sin taktik flera gånger under matchen. Tycker även att de saknade den vanliga aggressiviteten som är lite av deras adelsmärke. De gick inte in lika hårt i alla dueller på isen som jag tidigare vant mig vid. Något som jag saknade, faktiskt. Det är kul när ett lag bjuder upp och stökar lite. Jag vet inte riktigt vilka spelare BIK saknade till denna match men det gäller samma för de som för alla andra. Man får spela med de spelare man har tillgängliga.

Nog om detta!

Äntligen seger....

Swehockey

2015-12-27

Ovanstående datum är då vi senast vann en match. Helt makalöst! Hemmamatch mot Mora som vi vann med visst besvär. Dagen innan hade vi vunnit borta mot samma Mora. Två segrar som då satte stopp för en besvärande förlusttrend. Hela laget, med Filander i spetsen, trodde sig äntligen kommit ur den negativa trenden. Plötsligt andades vi alla lite morgonluft. Nu skulle det äntligen vända. Men, se så det blev. Redan i nästkommande match, borta mot Pantern, sprang vi på den berömda pumpen igen. Trots två tunga segrar mot Mora räckte detta inte till för att få fart på laget. Pantern bjöds två mål i inledningen av matchen och vi hade inte kraft, eller ork, att komma ikapp. Sedan följde alltså tio(10) matcher innan nästa seger bärgades i form av dagens viktoria mot Sundsvall. Man tar sig för pannan. Vilken märklig säsong?

Först i sin sjunde(!) match som ny tränare lyckades Appelgren få stopp på förlustsviten. Det var minsann på tiden, kan man säga. 

Dagens match mot Sundsvall präglades av två saker, som jag ser det. Ett Gulsvart som bestämt sig för att eliminera alla misstag i egen zon samt ett Sundsvall som inte riktigt hade kraft att sätta oss på några större prov, åtminstone inledningsvis. Det var en match som framfördes i ett makligt tempo. Då och då  lyckades vi etablera ett visst tryck mot Sundsvalls mål utan för den skull hota riktigt ordentligt. 

Trots det lite avvaktande spelet från vår sida hade vi denna gång studsar med oss. Och lite domslut. Via ett powerplay lyckades vi peta in 1-0 genom Matias Myttynen och när sedan Jan Urbas pillrade in 2-0 kunde jag plötsligt börja andas lite tillförsikt. 

På tal om att inte strula till det i egen zon så var detta exakt vad laget gjorde vid ett tillfälle i den första perioden. Ett "hemspel" från back till egen målvakt var ytterst nära att resultera i ett Sundsvallsmål! Det hade varit en riktigt käftsmäll mot laget om den pucken trillat in.

Genom ett elegant mål fram till 3-0 i inledningen av den andra perioden (Nick Sorkin) började jag för första gången på mycket länge tro på en seger. Men bara lite. Än fanns massor av tid att sjabbla till det. 

Som tur var lyckades vi hålla tätt bakåt fram till matchminut 51 då Markus Kinisjärvi lyckades peta in en reduceringspuck. Efter reduceringsmålet var det en ren pina att följa slutdelen av matchen. Jag satt bara och väntade på det obligatoriska hjärnsläppet hos någon spelare som på något sätt skulle bjuda in Sundsvall till ännu en reducering. Och visst var det nära, flera gånger. Men denna dag, som idag är, var det faktiskt vi som hade det omtalade flytet. Så otroligt skönt!

Spelmässigt var vi inte bättre än Sundsvall, men, det skiter jag högaktningsfullt i. I hemmamatchen mot Sundsvall dominerade vi långa stunder, men fick stryk på straffar. Idag var vi effektivare än våra motståndare. Det räckte bra. 

Jag gillar Leffe "Strumpan" Strömberg på alla sätt och unnar honom allt gott. Men just idag känns det väldigt ok att ha snuvat honom på både poäng och seger. Det kan han ha.

Att dela ut spelarbetyg efter dagens match är helt ointressant. Idag var spelarnas enda uppgift att bärga tre poäng. Ingen spelare fick falla ur ramen och tumma på den gameplan som Appelgren ritat upp. I det stora hela följde alla spelare planen och därför lyckades laget ta den efterlängtade segern. 

Till er som rynkar på näsan åt en seger mot bottenlaget Sundsvall säger jag bara: -Det finns inga enkla motståndare. Samma Sundsvall vann sin förra hemmamatch mot Vita Hästen. Ett Vita Hästen som vi själva inte tog poäng mot när vi mötte dem senast!

Jag drar en lättnadens suck över att vi, laget, äntligen fick vinna men än är det långt kvar innan det går att andas ut. Först och främst gäller att laget skaffar sig marginal nedåt i tabellen. Inget jädrans nedflyttningsspöke ska få visa upp sitt fula tryne för oss. Därefter, om allt faller väl ut, kan laget börja titta framåt och uppåt. Men först då. En sak i taget, med andra ord.

Nu kommer ett väldigt lägligt uppehåll för vårt lag. De får nu chansen att läka lite småskador och under en längre sammanhängande period anpassa sitt spel mer som Appelgren önskar. Det är alldeles förträffligt. 

Nu jävlars vänder det!

Äntligen!

En trepoängare! Halleluja! Den var efterlängtad av oss alla. Men, som vanligt var det en väldigt krokig väg innan laget kunde håva in denna viktiga seger. Christopher Fish gav oss ledningen i matchen efter knappt en minut. Kanon! Mora kvitterade omgående. Kalkon! Sedan stod det plötsligt 3 - 1 till Mora efter några minuter spelade av den andra perioden.  Allt var som vanligt denna mörka höst för oss Västeråsare. 

Men så hände något! Stefan Gråhns, av alla(!), tog tag i taktpinnen och serverade Matushkin ett fint läge och det var reducerat till 2-3. Två minuter senare höll sig Korhonen framme och stänkte in kvitteringen till 3-3. Vi var med i matchen igen! 

Den stor frågan blev nu hur vi skulle hantera detta läge i den sista perioden? Skulle vi våga gå för seger eller skulle ängsligheten fängsla våra spelare, igen? Just ängsligheten är nog det som förlamat vårt lag rätt mycket den senaste tiden. Oron att göra fel, åka fel, komma fel, bjuda på chanser, etc etc. Om man ständigt oroar sig för att göra fel blir man per automatik låst i allt övrigt. 

Svaret på frågan kom omgående i den tredje perioden då Matias Myttynen tog in pucken till vänster i anfallszon och måttade ett slagskott mot oskymd målvakt. Till allas vår förvåning smet pucken in och plötsligt satt vi i förarsätet i matchen. Knappt en minut senare höll sig vår lagkapten Williams framme i röran framför Moras målvakt och lyckades på något märkligt sätt valla in pucken till 5-3. Knappt hade man hämtat sig så kom ännu ett mål. Återigen var det Williams som hängde en kasse. Denna gång framspelad av Jan Urbas i någon form av spelvändning. Inom loppet av fyra minuter gjorde vi tre(3) mål! Häpnadsväckande utdelning, må jag säga..

- Tre poäng, tre poäng, tre poäng, tralla-la-la, typ!

Några reflektioner efter matchen:

- Mora var rätt bra inledningsvis men slocknade totalt!

- Jonas Fransson utgick efter Moras 3-1. 

- Markus Dahlbom fick en bekväm resa fram till slutsignalen.

- Christopher Fish fortsätter göra mål!

- Stefan Gråhns stod för förarbete till två mål!

- Jeremy Williams gjorde två mål!

Men hur var spelet, egentligen, denna match? I sanning var det ungefär som vanligt. Stundtals oerhört ostrukturerat, fladdrigt, och slarvigt. Korta stunder effektivt. Vi spelade med andra ord ungefär på samma sätt som de senaste 5-8-9-12 omgångarna. Skillnaden var att nu fick vi in puckarna i nät. Vi gjorde väldigt enkla mål denna kväll, om jag får uttrycka det så. Vi behövde inte tillbringa 12 minuter i anfallszon för att få in pucken. Vi hade helt enkelt ovanligt bra utdelning på våra chanser. Tänk så enkelt allt blir när puckarna "bara" trillar in istället för att täckas bort av utsträckta klubbor, benskydd, skridskor eller motas av en storspelande motståndarmålvakt. 

Jag är naturligtvis oerhört glad och nöjd över segern, en seger som spelarna verkligen behövde, men inser samtidigt att det fattas rätt mycket innan vi kan påstå att spelet sitter som det ska. Stundtals tyckte jag allt för många av våra forwards kom bort helt i matchen. En anledning till detta kan vara att det återigen var helt nya kedjeformationer på isen. 

Om jag fick bestämma, och det får jag inte, så skulle jag genast sätta ihop Urbas med F Johansson och Cody igen. Sedan vill jag se Fish spela med Gråhns och Berg. Problemet, som jag ser det, är att hitta lekkamrater till Jeremy Williams så vi kan utnyttja hans sniperegenskaper, hans skott. 

Korhonen gjorde visserligen mål idag, mycket bra, men ser väldigt seg ut på rören. Han hinner inte med i backcheckingen. Det är vad jag upplevde. Har vi lyckats värva två finnar med den gemensamma nämnaren att de är rätt dåliga skridskoåkare? Tanken med det? 

Sedan måste vi få ordning på vårt powerplay, för sjuttons!

Men, seger, och nu tar vi det från denna ruta. Ny seger i morgon och vi kan börja andas lite morgonluft...

Nu kör vi!

1+1+1+1= 4 Raka

Mobilisera mera..

Asplöven - Västerås 2-6

Vad säger man? Fenomenalt, kanske. Köpte faktiskt matchen via S24 idag. Kunde inte låta bli. Men väntade fram till matchstart. Då greps jag av hybris och slängde in 99 spänn. Tidigare köp har bara fått mig att sitta frustrerad och irriterad pga usel bildkvalitet. Nu var inte bildkvalitén så där mycket att yvas över, men, spelet, SPELET, grabbar, flickor och manfolk överlag. Det var något att yvas över!

Visserligen tog sig Asplöven ifatt till 2-2 innan första perioden var till ända men känslan sa tydligt att detta var vår match.  Framför allt spelet. SPELET som plötsligt infunnit sig. Med lite flax kunde vi stängt matchen redan i första perioden sett till de chanser vi skapade. Nu fick vi istället vänta till period två innan utdelningen kom. Min övertygelse var att bara vi höll oss på isen med fullt manskap så skulle vi ta hem denna match. Vi var helt enkelt numret större än Asplöven i spelet fem mot fem. 

Tack till Robert Lantosi som lite turligt fick in den puck som banade vägen för kvällens seger. Nu hade vi återigen det där lilla flytet som behövdes för att vågskålen ska väga över. Efter det målet var det inte något snack. Vi ägde spelet. Vi dominerade i alla zoner. Vi styrde, ställde och gjorde lite som vi behagade mot ett frustande och pustande Asplöven som fastnade som i ett flugpapper längs sargerna över hela isen.

Jonas Emmerdahl svepte in 4-2 och Jeremy Williams bombade in 5-2. Klappat och klart.

Den tredje perioden blev en ren njutning att följa, trots S24´s sändning. Full kontroll från första nedsläpp till slutsignalen. Jag noterade att Asplöven fick iväg endast ett (1) skott mot vårt mål efter 11 minuters spel i tredje perioden. Detta i ett läge då de försökte, och försökte, och försökte, ta sig fram och förbi. Detta vittnar om hur bra vi spelade trots ledning. Vi backade inte hem utan fortsatte med vår fina press över hela isen. Charmant, på min ära. Dessutom radade vi upp chanser för ytterligare mål. Ett mål som till sist kom via Fredrik Johansson klubba.

Underbart även att se hur Mikael Fryklund fortsätter att leverera. Inte bara bra spel utan nu även både mål och assist. Fryklund känns som ett riktigt bra "nyförvärv".

Återigen bevisade våra backar att de håller. Stabilt rakt över. Vid Asplövens första mål kom skottet bakom förlängda mållinjen och vallade in via något framför mål. Svårt för våra backar att motverka. Vi det andra målet för Asplöven var det våra forwards som inte fick undan returen från Fransson. Så upplevde jag det hela.

Jag nöjer mig med dessa rader nu. I ett inlägg under morgondagen ska jag försöka förklara vad vi gör så mycket bättre nu mot tidigare. 

Så får det bli!

0-1 Mikael Fryklund (Strömberg)

0-2 Jeremy Williams (ingen assist)

2-3 Robert Lantosi (Nick Angell, Mikael Fryklund)

2-4 Jonas Emmerdahl (Stefan Gråhns, Eddie Davidsson)

2-5 Jeremy Williams (Marcus Söderkvist, Mikael Fryklund)

2-6 Fredrik Johansson (Robert Lantosi)

Mot nya segrar...

Västerås - Oskarshamn 3-0

Finns i en hall nära dig...

En efterlängtad seger redan i säsongens inledning. En insats av laget som pekar på något större. Som ger en smak av mer. Gulsvart kom ut till spel på sin hemmais precis så som man önskat och förväntat sig. Det var fart och fläkt, buller och bång, raka rör och rätt mot mål. Den tveksamhet, den flathet, den uddlöshet, som laget visade upp senast mot Almtuna på bortaplan var som bortblåst. Så här vill jag se mitt lag, mina spelare, uppträda i match efter match. Inte bara då och då. Jämt och ständigt denna passion, detta uppoffrande spel, denna inställning är vad jag vill ha och se. Är detta månne för mycket begärt? Icke, sa Nicke! Fullt fokus och 100% inställning är det minsta jag, och andra, kan kräva av vårt lag. Så är det...

Måste få kommentera denne Linus Svedlund mitt i min svada. Vad han har utvecklats! Det är lätt att låta sig förblindas av Conny Strömbergs magnifika passningsspel, Jeremy Williams underbara direktskott, eller Mathias Bromés uppoffrande spel som exempel. Jag vill i konkurrens med dessa spelares prestationer lyfta fram unge Linus att dela rampljuset en dag som denna. Linus gör det helt enkelt förbaskat bra, det han gör på isen. Fortsätter han på samma sätt har vi här en resurs, en pjäs, en byggsten i laget som kan bli lika viktig som våra mer namnkunniga importer. Underbart att se...

I gårdagens match fick inte Oskarshamn utrymme för sitt eget spel. Detta tack vare att Gulsvart från första nedsläpp tog tag i skeendet och vägrade släppa det ifrån sig. Först när segern var bärgad, inför tredje perioden, bjöds Oskarshamn in i matchen och tilläts låna puck. Inte ens då lyckades Fredrik Söderströms mannar hota oss mer än flyktigt. Det var endast i spelformen powerplay som Oskarshamn lyckades skapa tryck, i egentlig mening, mot vår Jonas Fransson. Denna gång fungerade dock vårt boxplay bättre än tidigare och kunde relativt enkelt hålla undan och stå emot. 

Den tredje perioden blev på sitt sätt en imponerande defilering mot slutsignalen. Gulsvart spelade konsekvent och metodiskt med målsättningen att stänga matchen. Något som man lyckades alldeles förträffligt med. 

Den enda smolken i den tredje perioden var att laget drog på sig ett antal utvisningar av modellen onödiga. Kanske en konsekvens av att man drog ned på frekvensen i skridskoåkningen och  istället arbetade för mycket med klubban? 

Extra roligt att Jonas Fransson fick hålla nollan denna match. Han har inte haft det så lätt att imponera fram till nu bortskämd som man är över hur bra han kan vara. Nu var han på plats. Ordentligt. Gjorde några avgörande räddningar när Oskarshamn lyckades ta sig fram till sina fåtaliga giftiga chanser. Just så är man van att se den gode Jonas. Härligt!

Angående våra backar så klarade sig alla med den äran. Speciellt roligt är det att se hur Per Helmersson stretar på. Hur lång tid tar det, månntro, innan allt fler börjar inse vilken skicklig defensiv pjäs han faktiskt är? Att Nick Angell är spelskicklig och offensiv visste jag inför säsongen. Det som imponerat mest på mig är dock inte Nicks offensiv utan hans - defensiv. Vissa olyckskorpar har kraxat om att han är för svag defensivt för att tituleras som en riktig klassback. Trams, säger jag. Nick är riktigt bra defensivt, punkt och slut!

Överlag spelade alla våra backar på en bra nivå. Glädjande att se. Fastnade sällan med puck utan kunder oftast peta loss trissan och sätta upp spelet till forwards. Mycket bra!

Nu tänker jag dock inte dra allt för stora växlar av denna seger. Oskarshamn var ovanligt bleka denna afton. Som vanligt tycks de inte alls trivas med spel på bortaplan. Såg länge väldigt ängsliga och vilsna ut på isen. Jag vill gärna tro att det var vårt bländande(!) spel som bidrog till att Oskarshamn såg så taffliga ut men vet att detta inte är den enda sanningen. Oskarshamn kan bättre...

Kan bara inte låta bli att skriva några rader om "gamlingen" och "liraren" Conny Strömberg. Framför allt funderar jag över vad han snackar om, hela tiden? Någon som lagt märke till det som jag sett? Conny har "kvartssamtal" med andra spelare lite hela tiden. Är det inte någon back som han instruerar så är det någon forwardskollega. Conny pekar, viftar, snackar, och förtydligar. Detta sker inför en tekning, vid powerbreaks, i periodpauser, ja, så fort tillfälle ges. Och snackar han inte med medspelare så snackar han lika inlevelsefullt med vaktmästarna. Han är helt enkelt alldeles enastående i sina passion för perfektion den gode Conny:)

När laget vunnit tre eller fyra raka matcher, då kommer jag slappna av. Att vinna en match är bra. Att vinna flera i rad är bättre. Framgång föder framgång, det vet alla. Lyckas laget få en streak av matcher där spelet allt mer flyter på, ja då kommer jag börja andas morgonluft. Då kommer jag verkligen våga börja tro. Men först då...

- Och ja, unge Rubins fortsätter imponera. Är han verkligen bara 16 år? 

Noterade att Simon Fredriksson fick komma in och köra i några boxplay. Härligt att se. Vi kommer behöva hans storlek och tyngd vad det lider. 

På vägen hem från match såg jag Niklas Lidström ståendes vid entrén. Känns fortfarande märkligt, och mäktigt, att en sådan ikon går att beskåda helt utan kostnad i ABB Arena. Stort!

Nu laddar vi om...

Vi körde över BIK Karlskoga..

I believe I can fly
I believe I can touch the sky
I think about it every night and day
Spread my wings and fly away

Nåja, körde över var nog en överdrift, lite övertoner, något onyanserat. Kanske rent av lite väl enögt och härligt supporteraktigt subjektivt. Men vad tusan, i tider av mörker och kyla är det på sin plats med lite värmande omskrivningar av den brutala sanningen. Sanningen var nämligen att vi spelade brutalt defensivt och disciplinerat. Vi tråkade närmast ihjäl våra motståndare genom vår vägran att öppna upp och bjuda på chanser. Att anfalla var inte vår melodi, denna gång! Istället fortsatte laget på en inslagna vägen med ett genuint fegt bunkerspel. Men vad gör det? - Titta på tabellen, serieledare, och håll sedan käften, typ!

Matchen blev precis som flera tidigare matcher mot BIK Karlskoga. De är det mer spelförande laget och vi avvaktar och försöker hitta luckor, misstag, att utnyttja. När väl chanserna dyker upp är vi riktigt effektiva och förvaltar vårt pund. Den enda gången som BIK Karlskoga lyckats besegra oss denna säsong valde de att spela - som oss. Lite mer avvaktande, lite mer tillbakadraget, för att utnyttja motståndarens slarv. Det gav en 3-1 seger i ABB Arena. Man kan lugnt påstå att den Fagervalska taktiken, sättet att spela ishockey, har sina fördelar även om det inte alltid serveras glödgad offensiv av de Gulsvarta.

Ung och kaxig..
En liten roligt detalj inför gårdagens match. Unge Mattias Bromé undrade om undertecknad skulle stå på läktaren i Nobelhallen och heja fram laget. Till detta nekade jag och skyllde på stigande ålder, för tidigt håravfall, och allmän trötthet. Detta accepterades som en godtagbar ursäkt och Bromé lät hälsa att "nu är vi framme, ha en bra kväll, idag blir det 3 poäng samt en balja från mig". Lite lagom ungdomligt kaxigt, tänkte jag, utan att veta hur rätt han skulle få!

Det blev faktiskt Mattias Bromé som gjorde både första och sista målet i denna match. Två härligt underbara mål som räckte till seger i kombination med ett lysande målvaktsspel, bra defensiv, och ett oerhört hårt arbetande lag.

Första målet, 0-1, var frukten av hårt arbete från hela fjärdelinan där Mattias slutligen fiskade upp pucken bakom mål och lyckades ta sig runt och lägga in pucken under en sprattlande BIK Karlskoga-målvakt. Elegant och lite Wayne Gretzky(!) vibbar över målet.

Målet fram till 1-2 var frukten av en snabb spelvändning från egen zon där Jeremy Williams bar fram pucken genom mittzon, in i anfallszon, höll i, siktade, och hittade bladet på Bromé som styrde/sköt/petade in pucken. Detta mål hade mer stuk av hederlig torpedhockey där Mattias agerade torpeden. Oerhört elegant kontringsmål.

Som vanligt när Gulsvart spelar denna säsong fick man gnaga på nagelbanden innan matchen var vunnen. Ännu en gång gavs motståndarna chansen in i det sista. Precis som mot SSK hemma lyckades vi dra på oss en utvisning i matchens skälvande slutminuter och BIK Karlskoga tog ut målvakt, slängde in en extra utespelare, och hotade ända in i sista sekunden.

I matchen fanns det flera spelare som verkligen slet både hund och räv för poängen. Ja, i stort sett alla spelare ska hedras för en oerhört stark defensiv laginsats. Och som vanligt gnäller våra motståndare, med all rätt, över "hur jävla tråkigt" vi spelar. Låt dem gnälla, typ! Själv nöjer jag mig med att peka på tabellen...

Konstaterar även, tråkigt nog, att en spelare som Luca Caputi för tillfället ser oerhört trött och seg ut. Vad har hänt? Behöver han några matcher för att komma igång i tempot efter sin skadefrånvaro? I gårdagens match briljerade han mest med pucktapp och ofokuserat spel.

Nu ser jag verkligen fram mot fredagens match mot Björklöven i ABB Arena. Ett lag som just nu radat upp tio(10) raka förluster. Det är läge nu för Gulsvart att tvätta bort den stämpel av uselhet som präglat hemmaspelet efter jul. Nu vill jag, och många med mig, se en hederlig gammal överkörning. En ordentlig kross av ett bottenlag. För så är det. Björklöven är just nu ett bottenlag spelmässigt....

Dessutom ser jag fram emot att allas vår Viktor Mårtensson får komma till spel igen. Det får bli lite som grädde på moset....

Betalt och kvitterat
Glömde en rolig detalj! I vår förlustmatch hemma mot BIK Karlskoga(1-3) avgjorde BIK i tom bur! Vem gjorde målet? Jo en viss Henrik Björklund. Då fick han jubla. I gårdagens match fick samme spelare chansen att kvittera till 2-2 via en straff i den tredje perioden, men Fransson räddade! Nu fick jag, och alla andra Gulsvarta, jubla! Det mesta jämnar ut sig över tid....

Kepsen är din - Mattias Bromé!

Här har du kepsen - Mathias!

Västerås - SSK 4-3

Vi vann, igen, men hur och varför tänker jag återkomma till i ett senare inlägg. Detta inlägg kommer istället tillägnas en speciell spelare som på kort tid gjort stor intryck på oss supportrar. Genom sin frejdiga, flängiga, rent av fladdriga, spelstil har han tagit oss alla med storm. Man kan kort och gott beskriva det hela som en förälskelse. Pojken ifråga, ja han är i mina gammelmansögon en pojke, har under en räcka av matcher varit snubblande nära att få sätta sin första balja i A-lagsammanhang. Dock har det tidigare knutit sig i avgörande lägen pga  gummiarmar, pingislunga, och kramp i handlederna! Puckuslingen har via underliga vägar letat sig bort från Bromés klubba och chanser har därmed runnit ut i platt och intet. Som senast borta mot Mora där pucken stoppades av överliggaren! 

Enligt mannen ifråga var han fullständigt övertygad om att pucken skulle gå i mål. Så övertygad att han redan hade formulerat svaret på den obligatoriska frågan från den nyfikna pressen: - Kan du berätta hur det kändes att göra ditt första mål!

Idag blev äntligen Mathias Bromé belönad för alla träningstimmar som lags ned sedan barnsben. Idag fick han äntligen jubla tillsammans med hela ABB Arena. Idag fick han äntligen ge utlopp för sin glädje som formligen sprutade ur honom, likt en gejser, en vulkan. Dessvärre bjöd han inte på någon uppseendeväckande målgest! Där kände jag mig lite besviken. Hade förväntat mig något nytt, fräckt, och innovativt. Varför inte göra som fotbollsspelarna, dra av sig tröjan och åka ärevarv runt hela rinken? Ett tips direkt riktat till unge Herr Bromé att ta med sig när han sätter mål nummer två i bortamatchen mot Almtuna på fredag...

Så var det detta med kepsen. En något invecklad historia, på min ära. Det är nämligen på det viset att jag, allt sedan Mathias gjorde entré i A-laget haft lite kontakt. Vi har, kort sagt, bytt lite ord med varandra, då och då. Någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta lite extra ansvar för denne yngling och iklädde mig därför rollen som mental coach. Något som troligen gått Mathias helt förbi. Som ett led i detta mitt coachande erbjöd jag honom en morot, en belöning, att sträva emot. Som russinet i kakan, sylten på grädden, eller något liknande. Moroten i detta fallet var - Kepsen!

Som bekant finns det traditioner i NHL där man kastar in kepsar(!) på isen när någon gör ett hattrick. Mitt bidrag blev därmed att "kasta in en keps" på isen den dag Mathias gjorde sitt första mål. Då jag i grunden är en mycket ordningsam, och laglydig, person var detta självklart bildligt uttryckt. Att kasta in en keps på i isen kunde i värsta fall rendera att undertecknad själv plötsligt befann sig - utkastad!

Det får därför bli på detta sätt. Ett blogginlägg som oförbehållsamt hyllar denne yngling till sitt första mål i A-laget. Avrundar med Mathias egen förklaring till hur målet gick till:

- Fick ju pucken av Messy vid egen blå, kommer 1-1 mot backen,  ville komma runt. han trycker mig mot första stolpen,  får in pucken! Sedan glädje :) 

När jag frågade hur han egentligen lyckades få in trissan svarade han:
- Haha, ja du,  jag peta in den bara :)

Precis så är det, om man tänker efter. Inga krusiduller, bara peta in den.....

Seger mot KHK - specialteams avgjorde - och Stefan Legein!

Karlskrona - Västerås 3-4 (sudden)

Det började som vanligt, numera känns det som, i våra matcher. Gulsvart hängde inte med i svängarna och hemmalaget kunde relativt enkelt ta ledningen med 1-0 genom Alexander Bergström redan efter knappa 3 minuter. Resterande tid av den första perioden fick mest ägnas åt försvarsspel då vi lyckades dra på oss tre raka utvisningar. KHK kändes genomgående piggare, snabbare och starkare än oss i det mesta ute på isen. Den stora skillnaden var nog kvalitén i passningsspelet. KHK hittade hela tiden blad med sina passningar. Snabba pass från egen zon, genom  mittzon, och in i anfallszon med puckkontroll. 

Då vår press, forechecking, inte fick fäste fick backarna det extra jobbigt då KHK:s forwards tilläts komma med hög fart genom mittzon. Hela tiden! Vi ska vara tacksamma att hemmalagets ledning stannade vid endast 1-0!

Andra perioden hade knappt börjat innan tre gulsvarta spelare "stirrade puck" mot ensam KHK-forward som enkelt kunde lägga fram pucken till en anstormande back, Mikael Kurki, som elegant sprätte in 2-0 pucken i Fransson första kryss. Där kändes det som om matchen gled oss helt ur händerna men under över alla under, vi får att powerplay och naturligtvis dunkar Jeremy Williams in reduceringen till 1-2, och vi var med igen!

Men säg den glädje som varar. Några minuter senare passar Marcus Jonsson, den drummeln, på att veva med sin klubba vilket belönas med 2 minuter för slashing. Och vad händer då? Jo, visst, klart som korvspad. KHK passar på att utöka sin ledning till 3-1. Denna gång är det fummel med en retur från Fransson där två VIK-spelare inte kan enas om vem som ska rensa bort returen. Istället för puck ut ur zon lyckas man peta fram pucken till Jesper Jensen som dunkar in den i kassen med ett slagskott.

Men, skam den som ger sig. Vi får med oss en utvisning där vi får chansen till en ny reducering. Det har då inte ens gått två minuter sedan KHK gjorde sitt 3-1 mål. Och se på tusan! Tony Romano laddar från blå, retur, och där skyfflar Fredrik Johansson in 2-3. Vi är med i matchen, igen!

Tro nu inte att det var slut med detta! När det är knappt två minuter kvar av perioden får vi ännu en chans till spel i powerplay. Självklart gör vi mål, igen! Denna gång är det Stefan Legein som får pucken och driver in mot målvaktens första stolpe. Pang! säger det, och pucken smiter in högt bakom Timo Leinonen. Plötsligt är vi inte bara med i matchen, nu öppnar sig en möjlighet till att vinna den! Det lyser 3-3 på tavlan och samtidigt går tränaren i KHK, Janne Karlsson, helt bananas. 

Han påkallar domarens uppmärksamhet medels yviga rörelser och röda kinder. Hans ilska riktar sig mot en utebliven utvisning för Gulsvart i momentet precis före vårt 3-3 mål. Har viss förståelse för hans utbrott då vi visst kunde fått en utvisning mot oss i det läget. Janne avslutar konversationen med domaren genom att på teckenspråk illustrera domarens behov av glasögon. Detta tilltag renderar honom 2 minuter i utvisningsbåset. Komik, på min ära!

Tyvärr lyckas Luca Caputi, det stolpskottet, dra på sig en 2+2 för highsticking direkt efter nästa nedsläpp och när perioden var över. Idiotiskt! Istället för chansen till spel 5 mot 4 i inledningen av tredje perioden blev det spel 4 mot 4 och därefter powerplay för KHK!

Tredje perioden är det inte så mycket att skriva om. Det blev inga mål. KHK trcykte på mest hela perioden för att avgörande och hade viss hjälp av några powerplay. Speciellt Kenndal McArdles utvisning med knappt två minuter kvar av perioden kändes blytung. Perioden igenom, liksom i matchen i övrigt, hade vi oerhört svårt att få stopp på KHK:s snabba spel genom mittzon. Det blev till att bilda klunga framför Fransson och ta jobbet därifrån. Något som man gjorde med den äran.

Sudden tog vid och en poäng räddad. Det tog bara 1:35 innan pucken hittade fram till Stefan Legein som i sin tur hittade nätet bakom Timo Leinonen för andra gången i rad. Seger och två härliga poäng. Tack för kaffet, typ!

Summering:

Det som vann matchen idag var vårt boxplay samt powerplay. Tre mål i rad i pp är strålande bra. Dessutom i en och samma period! När hände det senast i Gulsvart? Karlskrona är bra. Riktigt bra. De har något som vi saknar just nu. Passningskvalitet och en väldigt strukturerad och tydlig spelidé. 

- Hemligheten med farten i deras spel handlar inte om att åka så fort utan handlar mer om att sätta pass på bladet på spelare som redan har farten upp. Då skapas tempo, då skapas fart och fläkt.

När vi spelade oss ur zon hade backarna ofta problem med uppspelen, blev lite störda, och därmed tvingades våra forwards stanna upp. När de väl fick pucken fick de försöka dra igång från stillastående och blev lätta byten för KHK:s uppställda spel i mittzonen. Här krävs bot och bättring, snarast!

Visserligen en bortamatch men man önskar trots detta att vi kan hålla i pucken och skapa lite längre anfall. Genom våra korta anfall(vi tappar puck) hinner inte backarna fylla på och istället skapas väldiga ytor för motståndarna att vända spelet på. Det blir jobbigt för backarna som ständig möter forwards med hög fart. Givetvis ännu jobbigare för egna forwards som måste backchecka i maxfart sextio meter varje gång.

Kort sagt: - Karlskrona var bra men vi var effektivare denna gång. Specielteams avgjorde till vår fördel. Bra boxplay och bra powerplay kryddat med en Stefan Legein! 

Period 1
1-0 (03:13) Alexander Bergström (Pär Lindholm)
Period 2
2-0 (21:00) Mikael Kurki (Pär Lindholm, Alexander Bergström)
2-1 (21:52) Jeremy Williams (Thomas Mitell)
3-1 (27:55) Jesper Jensen
3-2 (29:25) Fredrik Johansson (Tony Romano, Rasmus Bengtsson)
3-3 (39:51) Stefan Legein (Tony Romano)
Period 3
Inga mål
Period 4
3-4 (61:34) Stefan Legein (Luca Caputti, Jonas Emmerdahl)

Fint som snus....

Match mot Skellefteå - ujuj!

Det kommer bli åka av i dagens match borta mot Skellefteå. Eller vad sägs om detta:
- "Den 14:e Februari är ett speciellt datum för oss Skellefteå AIK frälsta. Varför? Därför denna kväll förlorade vi borta mot HV 71 med 0-4, den senaste förlusten under ordinarie matchtid. Det var 25 matcher sedan" Källa

Till denna match kommer Gulsvart lagom stukade efter en radda matcher utan rim och reson. Jag passar på att citera Viktor Mårtensson:
- "Har en bra känsla ändå! Vi har tränat mycket grunder den senaste tiden och det har blivit bättre!"

Självklart är det så att laget fått mer is under fötterna sedan matcherna uppe i Umeå. Lite mer tid för att hitta tillbaka till de linjer i spelet som man hade föregående säsong. Frågan är nu bara hur klokt det var att förlägga den sista träningsmatchen borta - mot Skellefteå? 

Med upp följer nu några nya spelare. Eller åtminstone en. Kanske två. Jeremy Williams och kanske Kevin Doell. Ska man tro Johan Thalberg, och det ska man naturligtvis, så är "Jerry Williams en tillräckligt bra skridskoåkare för den stora rinken, gick rakt mot mål och sköt på ALLT som kom i hans väg. Första intrycket? Astronomiska längder bättre än Iuorio men strax bakom Romano". Källa

- När det gäller Kevin Doells medverkan handlar det mer om logistik. Att han hinner fram i tid, helt enkelt.

Hur laget formeras vet nog bara Fagervall i detta nu. Förhoppningsvis. Eller självklart vet han - eller hur? Enligt säker(!) källa kommer fjärdeformationen vara intakt. Däremot har jag ingen insikt i hur övriga formationer kommer formeras. Törs man gissa att Fredrik Johanson går in som center tillsammans med Romano och McArdle? Eller blir det Kinisjärvi, som är en naturligt center, som tar den platsen? Oavsett vilket blir det spännande att se vem som får spela med vem.

Så tillbaka till den fundering jag hade om matchen. Hur klokt det är att avsluta träningsmatchandet mot svenska mästarna? Kan tänka mig att tankegångarna gick så här tidigt i våras mellan sportchefen och tränaren Jocke Fagervall:

- Jo, du Jocke. Vad sägs om att avsluta träningsmatchandet mot Skellefteå?

- Hm, hur tänker du då?

- Jo, vettu, vi har ju några enklare matcher innan som vi vinner. Där vi formar laget och får lite självförtroende.

- Jaha! så Leksand och AIK är "lättare" matcher?

- Jovisst serrö! Och Almtuna blir en baggis, och SSK har inget vidare lag, enkla segrar!

- Jo, men det låter ok!

- Bra, bra! Då säger vi det. Kul för grabbarna att avrunda segerraden med att tvåla till Skellefteå! Jag ringer direkt och bokar....

Nåväl! Skulle inte förvåna mig ett dugg om vi gör en kanoninsats när man minst anar det!

-----

Senaste nytt:

Skellefteå AIK ställer över Frögren, Lindgren, Ericsson, Möller, Burström och succémålvakten Steen ikväll mot #VIKhockey #twittpuck #SkeAIK
— Lars Lindberg (@LarsLindberg10) September 5, 2013

Blev nyss kontaktad av Lars Lindberg, kommentator till kvällens match, och försökte då ge min syn på Gulsvarts styrkor och svagheter. Det var inte det lättaste. Trots att jag själv sett alla utom en match under försäsongen så visste jag inte riktigt hur jag skulle beskriva lagets insatser, eller, styrkor! Det blev nog lite väl klyschigt, misstänker jag. Å andra sidan är det just klyschor som etablerade expertkommentatorer levererar i parti och minut.

Det jag försökte framhålla är att vi egentligen är ett ruskigt bra lag men har haft lite otur, med det mesta, under försäsongen. "Pucken har inte studsat vår väg", "Det har varit lite stolpe ut", "Vi har inte haft marginalerna med oss", och så vidare. Kanske borde jag istället sagt att "Gulsvart har varit fullständigt bedrövliga"! Ärlighet varar ju längst hävdar vissa..

Jag försökte trots allt lyfta fram några saker som kunde tala till vår fördel i kvällens match:
- Laget har fått träna en vecka sedan senaste matchen
- Jerry Williams har anslutit(målskytt)
- Jonas Fransson vaktar kassen(har varit stabil)
- Kevin Doell kanske spelar(om han hinner fram)
- Viktor Mårtensson är LADDAD!

Så, nu kör vi....