Vi radar upp förluster...

För en kort stund var vi i förarsätet....

Västervik - Västerås 5-3

Bortamatchen mot nykomlingen skulle naturligtvis bli en tuff uppgift. I ärlighetens namn skulle nog lag från division ett ge oss fullt jobb just nu. Men, en sak i taget. Inledningen av matchen var ju superb. Två powerplay, två mål, och ledning! Minns inte senast när vi ledde en match med 2-0. Där och då inbillade jag mig att framgången målmässigt i powerplay skulle skingra lite av den ångest och ängslighet som omgett laget i inledningen av årets seriespel. Men, se det blev inte så. 

Återigen hamnade vi lite på hälarna i många moment på isen och Västervik kunde relativt enkelt både reducera och kvittera innan perioden var över. Att vi raskt drog på oss tre utvisningar bidrog naturligtvis till att Västervik fick komma in i matchen så pass enkelt.

Men i alla fall. Vi var med i matchen efter första perioden och hopp fanns om att vi skulle kunna skruva upp vårt spel ett snäpp och verkligen hota Västervik. Det gick så där. Bara några minuter in i andra perioden bjöd egen back på friläge för Västervik som tackade, tog emot, och hängde in 3-2 skoningslöst. Att Henrik Lundberg kommit in i kassen för att "väcka laget" fick därmed närmast motsatt effekt.

Den andra perioden blev tyvärr, till stora delar, en upprepning av hur spelet sett ut i tidigare matcher. Vi höll spelet uppe i fem mot fem men hade rysligt svårt att komma till riktigt bra avslut. Västervik, å andra sidan, utnyttjade de lägen som bjöds närmast brutalt. Trots en ganska jämn andraperiod lyckades Västervik trycka in tre kassar bakom Henrik Lundberg och matchen var självklart körd.

I den tredje perioden stod Niklas Lihagen för en charmant insats då han på eget bevåg kryssade mellan Västervikspelare och avslutningsvis lurade Jonas Fransson. Reducering och ett litet litet hopp tändes. Kunde laget vakna till nu? Visa desperation? Kasta puckar mot mål och bara kötta? 

Under den senare delen av tredje perioden fick vi själva chansen att spela powerplay. En bra chans att krypa lite närmare i målprotokollet. Få Västervik lite skärrade. Det gick inte alls, tyvärr. Är inte ens säker på att vi lyckades få avslut i powerplay!

I slutet av matchen drabbades Västervik av ny utvisning och vi chansade på spel sex mot fyra. Det gick inte heller direkt lysande. Sanningen är att vi inte ens kom in i zon för att ställa upp ett powerplayspel trots två man mer på isen!

Det som syntes så oerhört tydligt efter att Västervik satt sitt ledningsmål till 3-2 var hur många av våra spelare helt tycktes tappa tron på sitt eget kunnande samt lagets möjlighet att komma tillbaka in i matchen. Istället för desperation i varje skär lyste än en gång ängsligheten igenom. 

Hade man möjligtvis ett snack inför andra perioden att man skulle täta till bakåt, säkra defensiven, och att denna stallorder fick offensiven att fallera helt och hållet? Tja, inte vet jag. Jag bara spekulerar. Men stundtals upplever jag att vi står så still ute på isen. Speciellt i den egna zonen. Det är möjligt att det är en defensiv taktik som kan fira triumfer, men, när man ska ställa om från försvar till anfall finns det sällan fart. Det går lite långsamt. Allting. 

Min enkla tes är att spelar man med rörelse, med fart, i defensiven så kan man ta med sig denna rörlighet, fart, när spelet ska vändas från försvar till anfall. Att se egna forwards båga ned bakom eget mål för att starta anfall känns väldigt mycket 90-tal. Det ser jag som ett tecken på våra backars oförmåga att själva hitta vägar ur egen zon. Dessutom är det en jädrans lång åksträcka för en forward. När han väl kommer ned i djupt i anfallszon har han redan.bränt det mesta av sitt offensiva krut. 

Jag kanske ser fel, sett fel, man upplever att våra motståndare har förmågan att hitta sina forwards på ett annat sätt. I de allra flesta fall får de ta emot en passning i mittzon och därifrån avancera med hög fart mot våra backar. En jäkla skillnad, om ni frågar mig.

Nu är det som det är. Vi fortsätter att förlora. Nu tolv raka matcher om jag inkluderar försäsongen. Klart som korvspad att denna förlustrad tynger alla inblandade. Inget man skojar bort, om man säger så. Det enda sättet att komma ur denna förbannelse är att vinna. Spelar ingen roll hur bra laget genomför matcher framöver om de inte lyckas få med sig tre poäng. Det är dags att sluta med hedervärda förluster där vi lyckats bra i enskilda moment ute på isen.

Att klanka ned på våra målvakter som om de skulle vara värdelösa är att blunda för några sanningar. En sanning är att våra målvakter får inte alls det understöd man kan begära. Bjuder vi våra motståndare chanser genom eget schabbel med puck och klubba kan vi inte klandra våra målvakter för att inte de spelar på topp. De är en del av laget och påverkas självklart i sitt spel av hur laget i övrigt presterar.

Nog om detta. 

Det är inte nu vi ska vara bra...

Återigen var jag på besök i anrika Scaniarinken för att se Gulsvart spänna musklerna mot hemmalaget  och nykomlingen SSK. SSK som är ett, på pappret, riktigt bra division ett lag. På pappret, alltså. 

När väl matchen rullade igång blev det andra bullar, eller kringlor, om man så vill. Trots att vi själva lyckades ta ledningen via ett pp-mål signerat Lucas Zetterberg blev aftonen mer svart än och gul och svart. Detta trots att vi för dagen spelade i kycklinggula tröjor. 

De ansatser till linjer i spelet som syntes senast i matchen mot Almtuna i Enköping lyste med sin frånvaro. Det var helt enkelt en bedrövlig insats från Gulsvart. Under den första perioden lyckades laget inte få till en enda offensiv tekning, vad jag kan minnas. Anledningen var att vi aldrig lyckades komma till avslut i spelet fem mot fem. Istället var det SSK som bjöds öppna landskap och fick fria åkvägar över isens flesta ytor. Det tyckte de var roligt. SSK tackade för kaffet och åkte åttor på isen runt allt mer frustrerade VIK:are. 

Det finns helt enkelt inte så mycket mer att säga om denna match. Det var en fullständigt usel insats som räddades en liten aning av att laget lyckades börja spela lite mer vägvinnande sista minuterna av den tredje perioden. Men, det var så dags då, kan man säga.

Kan man då dra några som helst slutsatser av det man såg utspelas på isen? Svaret blir nog ett rungande "nej". Det är väldigt svårt att bedöma SSK:s slagstyrka utifrån vår egen lama insats. De såg rörliga och fyndiga ut i sitt anfallsspel men blev aldrig riktigt pressade defensivt. Min spontana reflektion är att SSK spelade som ett bra division-ett-lag. Detta utan ironiska undertoner. Det var full fart framåt som gällde. Frågan är vad som händer när SSK ställs mot lag som sätter stopp på deras framfart redan i mittzon eller sätter press mot deras backar. Svaret på detta får vi givetvis när serien kommer igång.

Nu återstår en(1) match innan serien drar igång. Ett ynka tillfälle att försöka få till ett vägvinnande spel. En enda match att försöka hitta en, eller flera, formationer som kan bära laget.

Istället för att ta fram yxan, sågen, och kasta handduken i sjön redan nu väljer jag att hålla huvudet högt och fortsatt nära en förhoppning om förbättring. Ge laget tio omgångar i serien. Det kommer de behöva innan någon form av eget spel kommer på plats. 

Avslutningsvis upprepar jag något som andra redan påpekat. Denna säsong kommer vi bli oerhört beroende av målvakt/er som står på huvudet. Det kommer inte räcka att ligga på 89-90% i räddningsprocent. Gissar att våra målvakter behöver upp i klass med när Jonas Fransson var som bäst hos oss. Då pratar vi minst 93-95%!

Uppdaterat:
- Glömde skriva om de matchstraff som utdelades. Två till vardera laget. Unge herr Alenbring och gamle(!) Gråhns boxade(!) sig till var sitt matchstraff. Så kan det gå.

För övrigt var kanelbullarna i Scaniarinken stora, kladdiga men tyvärr rätt torra! Betyg 2 av 5. Bättre kan ni....

Historien upprepar sig...

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Ja, så kan man inleda detta inlägg. ”Historien som upprepar sig”. Det är då förbryllande att vi ska uppträda som vi gör. Som vi gjort under den senaste tiden. Just att vi spelar så ojämnt från period till period. 

Förstaperioden var godkänd. Allt som oftast lyckades vi stoppa upp och bromsa ned AIK:s försök till samlade anfall. Vi såg stabila ut i egen zon. Vi lyckades då och då skapa lite tryck i anfallszonen. Plötsligt tappar vi lite fokus, gör små små misstag, och det står 0-2 på tavlan. Det går fort när det går fort, kan man säga! Ur ”ingenting” trycker AIK in två mål och sätter sig i förarsätet. Skaffar sig momentum. Styr matchen. 

I det ögonblicket såg jag framför mig ett skräckscenario där vi fortsättningsvis skulle bli upprullade, bortkollrade, av AIK:s rappa offensiv. Att målen skulle trilla in i vår kasse i en strid ström resten av matchen. Tack och lov skedde inte detta. Vi lyckades stoppa blödningen, samla nytt mod, och börja skapa lite egna chanser i slutänden av perioden. En relativt jämn period där AIK:s vassare avslut stack ut. 

Inför den andra perioden påpekade jag för min ständige följeslagare, Kepsen, att nu handlade det om överlevnad i matchen. Här gällde det att täppa till och stänga för i första hand. Fälla ned bommen och förhindra AIK att göra ett tredje mål. Det och inget annat för att samla nytt mod och komma tillbaka starkt i den tredje perioden. Tråka ut AIK, helt enkelt. 

Och tråka ut, var vad vi gjorde. Det var en oerhört tråkig insats vi gjorde under stora delar av den andra perioden. Tyvärr tråkade laget ut den egna publiken mer än motståndarna som tog emot vår klena insats med öppna armar. Om AIK hade förväntat sig en anstormning från hemmalaget så blev de snuvade på konfekten. Återigen(!) lyckades vi genomföra en riktigt dålig period något som blivit närmast en tradition denna säsong. Och det vet vi alla att traditioner, det ska man värna.

Enligt vittnen på läktaren var den andra perioden ”den sämsta de sett på denna sidan sekelskiftet”.

- Själv nöjde jag mig med att bara må lite illa.

Som tur var för oss framgångstörstande Västeråsare bjöd laget upp till dans i den sista perioden. Det var inte speciellt välorganiserat, inte speciellt vackert, inte alltid helt genomtänkt, men laget visade en vilja till förändring. Det borrades ned skallar på flera spelare som genom individuella prestationer lyckades skapa lägen till reducering. Efter mycket bökande, stökande, och kämpande belönades laget med lite framgång. En reducering kom, Williams, och senare en kvittering, Gråhns, och man kunde stoppa undan skämskudden för denna gång. 

Vi lyckades ta matchen till förlängning, för tredje gången i rad, och som tidigare gånger stod vi slutligen som förlorare vid den efterföljande straffläggningen. 

Västerås - Vita Hästen 2-3 (straffar)

Västerås - Almtuna 2-3 (straffar)

Västerås - AIK 2-3 (straffar)

Det är som en sämre roman, det hela. Tre matcher där vi kämpar, sliter, så att svetten lackar. Belöningen för allt detta slit summeras till tre(3) ynka poäng! Detta är naturligtvis inte bra någonstans för ett lag som strävar att nå toppen i en tabell. Lägger vi till förlustmatchen borta mot Timrå har vi på de senaste fyra(4) omgångarna skrapat ihop hela tre(3) poäng. Är det inte dags nu att sluta kalla oss för ”topplag”? 

Vad ska jag då tycka om AIK:s insats. Som väntat, vill jag säga. Blixtrande snabba i sitt omställningsspel, hyperfarliga i anfallszon, bra målvaktsspel, och nu dessutom en helt annan stabilitet i backspelet än tidigare under säsongen. Lite surt att se hur dominerande Oscar Steen är nu i AIK jämfört när han spelade för oss förra säsongen. En helt annan nivå. Är även oerhört imponerad av hur stabilt Simon Fredriksson spelar på sin backplats. En spelare som jag inte riktigt förstår varför vi inte behöll till denna säsong. Å andra sidan, det är väldigt mycket jag inte förstår. 

- AIK har ett fungerade spel i alla spelformer. Det har inte vi. Åtminstone inte nu. 

Spelarkritik då? Svårt. Spelarnas prestationer överlag rätt ojämna. Några få som stack ut och gjorde sitt jobb i tre perioder. En är givetvis evighetsmaskinen och slitvargen Stefan Gråhns. En annan Fredrik Johansson. En tredje kan vara Jan Urbas. Lille Cody Murphy fortsätter med sitt riviga spel men det generar tyvärr inga poäng. När det gäller våra backar tycker jag det var jämt skägg. Ingen som stack ut denna gång. Jonas Fransson i målet gjorde en gedigen insats utan att glänsa. 

Apropå detta med ”släkten är värst”. Marcus ”Messi” Jonsson gjorde mål och fick assist från Simon Fredriksson!

Summering av vår insats:

- Godkänd första och tredjeperiod.

- Bra spel i boxplay

- Bra att ta matchen till oavgjort

- Underkänt spel i powerplay

Nu försöker vi ta poäng mot Sundsvall!

En poäng - bättre än inget...

Almtuna - Västerås 3-2 (straffar)

Efter sju bedrövelser och åtta sorger lyckades vi till slut sno en pinne borta mot Almtuna. Med tanke på hur oerhört svårspelade Almtuna är i sin hemmahall får jag ge betyget godkänt till den utgången av matchen. Godkänt för poäng, alltså. Däremot finns det fortfarande en del moment i spelet som fortfarande är underkänt. Tyvärr.

En sådan sak är vårt powerplay. Visserligen gjorde vi ett mål i powerplay denna afton(Matushkin) med det skulle naturligtvis varit mer med tanke på alla chanser vi fick. Det är verkligen förunderligt hur utdelningen fluktuerar i denna spelform. Minns tredje perioden borta mot Asplöven. Då bombade vi plötsligt in mål i tre raka powerplay och kunde därmed vända och vinna matchen. Även i denna match fanns chansen till samma vändning men det såg inte ens farligt ut, långa stunder. Bedrövligt genomfört stundtals. Vad är det som händer, egentligen? Av och på, är tydligen som gäller. Antingen fungerar det bra eller inte alls.

Kvällens märkligaste: - Christopher Fish armbågar(!) in reduceringen till 1-2 på lobbpassning(!) från Juha Uotila. Ännu ett mål i numerärt underläge av denne yngling. 

Kvällens besvikelse: - Vi gjorde inget mål i spelet fem mot fem. 

Kvällens annorlunda: - Domaren som plötsligt började ta utvisningar för allt i den sista perioden!

Kvällens bästa: - Fredrik Johanssons återkomst i laget.

Kvällens besvikelse #2: - Jeremy Williams som verkade iskall.

Som vanligt(!) i våra matcher ger vi bort minst en period till våra motståndare. Denna gång inledde vi med att göra en stabil förstaperiod för att sedan tappa trycket mot Almtuna i den andra. Vi stod inte upp lika bra i vår forechecking, eller styrspelet, och AIS tilläts plötsligt komma med mer fart in i vår zon. Almtuna tackade för detta genom att först göra 1-0 i spel fem mot fem där vi blev väldigt passiva i egen zon, samt, senare 2-0 precis när vi blev fulltaliga efter ett boxplay. Denna gång fick en Almtuna-spelare åka slalom förbi fyra(!) passiva VIK:are och peta in pucken förbi Jonas Fransson.

Som tur var ryckte vi upp oss i den tredje och började ta över tillställningen. Ett bevis för detta var att vi vann skotten med 20-3 och lyckas peta in två mål. Det var hedervärt. Men med tanke på alla powerplay vi bjöds i den sista perioden skulle vi självklart gjort något mål till. 

Matchen slutade oavgjort, sudden spelades, och straffar fick avgöra. Då gick det som vanligt denna säsong. Vi torskade. Detta trots att vi slängde in Marcus Dahlbom i kassen för att bryta vår negativa trend i straffavgöranden. Markus gjorde vad han kunde, räddade puckar, men vad hjälpte det när våra straffläggare var iskalla. Almtunas Henrik Rommel satte till slut den avgörande straffen i omgång 2234, kändes det som.

Som jag skrev inledningsvis är jag nöjd med poängen men inte med hur vi genomförde matchen som helhet. Positivt att Fredrik Johansson är tillbaka. Genast fick han ordning på Jan Urbas och Cody Murphy som plötsligt fick helt annan energi och tyngd i sina ageranden. Härligt!

Tack för mig...

Målvakter är viktiga...

Snart fylls läktarna

Genom åren har man insett just detta. En bra målvakt är bra att ha. En riktigt bra målvakt är ovärderlig. Inför varje säsong ställer jag, som supporter, frågan om våra målvakter kommer leva upp till den kravbild som finns. Detta oavsett vad respektive målvakt heter och har för tidigare meriter. Som alla vet är form en färskvara. Om en målvakt var väldigt bra föregående säsong innebär inte detta med automatik att framgången kommer upprepas. Å andra sidan kan en rätt medioker säsong följas upp av en betydligt mer framgångsrik.

Målvakter är lite speciella. Detta utan hänsyn till vilken lagsport de utövar. Att vara målvakt är i många stycken att vara ensam. Ensam om att bära skulden för förlust eller hyllas vid framgång. Ur det perspektivet krävs det speciella karaktärer. Det gäller att mentalt klara av både och. Vara beredd att hyllas och sågas om vartannat. En målvakt kan spela lysande i 59 minuter av 60 men endast kommas ihåg för det som gick dåligt under en(1) enstaka ynka minut. Då går omdömet från lysande till usel omgående. 

Jämför gärna med en utespelare som missar en passning eller ett öppet mål i sitt byte. Denne får åka och sätta sig och vila en stund på bänken innan han får en ny chans att lyckas. Ofta får han dessutom en uppmuntrande klapp på axeln. En målvakt som gör ett mindre bra ingripande i matchminut 12 ges inte samma möjlighet. Han får stå kvar där ute, ensam, och skämmas. Ibland är det rent av lite synd om målvakter, anser jag. Det är en utsatt position. Målvakter måste vara lite speciella. 

Inför denna säsong finns följaktligen frågetecken över hur väl rustade vi är på målvaktssidan. Jag har inget rakt svar på den frågan. Vi får helt enkelt vänta och se. Jonas Fransson gjorde inte sin bästa säsong senast. Enligt mitt förmenande var Jonas bra men de avgörande räddningarna i de viktigaste matcherna uteblev. Där jag förväntade mig att Jonas skulle toppa formen blev det istället lite stagnation. Han var inte dålig men inte heller tillräckligt bra. Lite mellanmjölk, typ. Att vara målvakt i ett lag med höga ambitioner kräver lite mer.

En sak är viktig att komma ihåg när det gäller möjligheten för en målvakt att briljera. Det är samspelet med övriga spelare i laget. Framför allt backarna. När detta samspel fungerar klanderfritt ges målvakten en ärlig chans att knipa de puckar som kommer farande. Detta är inget nytt men förbises allt som oftast när målvakter kritiseras. Med andra ord vet vi mer om våra målvakters möjligheter att lyckas först när vår övriga defensiv faller på plats. 

Att Jonas Fransson anses ha problem med puckar längs isen är sedan gammalt. Om detta sedan vilar på saklig grund är jag inte man att avgöra. Men rent fysiologiskt tror jag personligen alla målvakter har mer problem med låga än höga skott. Anledningen är tämligen enkel. Man har snabbare reflexer från knähöjd och uppåt än vad man har motsvarande nedåt, om ni förstår hur jag menar. Hur ofta ser man inte i fotboll hur hårda skott efter marken passerar under målvakten. Hade skottet gått en bit upp hade målvakten räddat från mål. Det tar helt enkelt lite tid att komma ned till isen, eller marken, för en målvakt. Det handlar om fysikaliska lagar. För att exempelgöra på ett annat sätt: - Det går mycket snabbare att flaxa till med armarna och rädda en puck/boll än att flaxa till med benen. Speciellt om man har gigantiska benskydd som en ishockeymålvakt. 

Jag tycker vi ger Jonas Fransson en ärlig chans. Det är han värd. Om det sedan blir bu eller bä kommer framtiden avslöja med allt tydlighet.

Som backup till Fransson har vi i år Marcus Dahlbom. Här kan vi snacka om oskrivet kort. Kommer bli väldigt spännande att följa Marcus denna säsong. Genom åren har jag sett en och annan målvakt som rekryterats som understöd och då valt att kliva fram ordentligt. Så ordentligt att denne helt enkelt snott förstespaden! Kan detta komma att ske även denna säsong, månne? Jag är försiktigt optimistisk på den punkten. Jag tror att Jonas Fransson verkligen måste vara på tårna för att inte plötsligt hamna som tvåa. Något som inte alls behöver var så pjåkigt. Inte att Fransson hamnar som tvåa utan att det uppstår en riktigt bra konkurrenssituation. Vem vet? 

Naturligtvis kommer vi även denna säsong hamna i diskussionen om hur våra målvakter ska matchas. Ska en målvakt med lite flyt stå hela tiden, eller, ska man spela in två målvakter som håller bra form? Lite som hönan och ägget. Ingen vet egentligen vad som är bäst. Facit har man oftast först när säsongen väl är över. Här är det viktigt att det finns en bra dialog mellan målvakter och tränare. Tydlighet. Raka rör.

Förlust mot Timrå

Mathias Bromé briljerade på pass från Oscar Steen och hängde mycket snyggt 1-0 redan i matchminut två. Det tog dock bara knappa tre minuter så hade Timrå, hastigt och mindre lustigt, kvitterat till 1-1. De första sju åtta minuterna öste vi på med fart och kraft mot Timrås mål. Det såg trots allt rätt bra ut, tyckte jag.

Men sedan gick det mesta i stå....

Den första perioden vann vi knappt på poäng men Timrå hade en tydlig spelplan för kvällen. Täppa till, säkra upp, och backa av. En taktik som skulle visa sig fungera förträffligt denna afton. När de dessutom bjöds en straff i inledningen av andra perioden och kunde ta ledningen med 2-1 anade undertecknad vartåt det barkade. Trots att vi kvitterade till 2-2 i powerplay, genom en soloåkning av Fredrik Johansson, kunde vi inte riktigt få grepp om ett oerhört strikt och försiktigt spelande Timrå. Stundtals höll vi på att ge bort matchen genom eget slarv. Endast Jonas Franssons säkra målvaktsspel hindrade Timrå från att nyttja några bjudningar och utöka sin målskörd under andra perioden.

Men när man tyckte att vi ändå började få lite grepp över skeendet på isen kom nästa kalldusch. Timrås Emil Berglund flippade iväg en puck från blålinjen som studsade till framför Fransson, ändrade riktning, och studsade upp i nättaket! Målvaktstavla, kan tyckas, men sanningen är att den typen av studsar går nog inte att värja sig mot. Trots att vi till stor del ägde spelet i denna period var det Timrå som vann perioden med 2-1.

I den tredje perioden gjorde Gulsvart ett ärligt försök att kvittera och vända matchen till sin egen fördel. En kombination av usla avslut, oskärpa, samt en aning otur förhindrade dock detta. Timrås målvakt Adam Reideborn lyckades stå i vägen för alla skott oavsett om de kom högt eller lågt. Det powerplay som tidigare, oftast, firat stora triumfer fanns inte alls denna afton. Inte ens i spel fem mot tre i den avslutande perioden lyckades Gulsvart skapa tillräckligt bra avslut för att överlista Timrås målvakt. Det såg för ovanlighetens skull väldigt krångligt och omständligt ut i vårt pp. Ingen ville ta avslut. Det duttades och petades utan nämnvärt resultat. 

Ett hedervärt försök gjordes i slutfasen av matchen då man tog ut målvakt och körde på med sex mot fem spelare på isen. Chanser skapades men inget som gav resultat. Naturligtvis(!) fick Timrås Ludvig Nilsson tag i trissan och han lägga in pucken fram till 4-2 i samma ögonblick som slutsignalen ljöd. Detta underströk på att bra sätt att det var Timrå som hade marginalerna på sin sida denna gång..

Jag har tidigare påtalat vår oförmåga att göra mål i spelet fem mot fem. Denna afton underströks detta faktum. Vadan detta beror på kan man bara sia om. Chanser skapades för att göra både två,tre, fyra och fem mål i denna spelform. Det är avsaknaden av den riktiga spetsen i våra avslut som gör sig påmind. Ibland är det så att man sitter och saknar en Stefan "Loppan" Hellqvist som kunde vara osynlig i 57 av matchens 60 minuter men ända hänga två-tre kassar i en och samma match. Frågan är vem av våra spelare som kan iklä sig målgörarens roll? Det får gärna vara fler som kommer ut ur garderoben och mer frekvent börjar göra mål....

Självklart var detta en sur, tung och onödig förlust. Det var inte mot Timrå jag förväntade mig att tappa poäng. Inför matchen skrev jag att Timrå måste vara "riktigt riktigt bra" för att vinna mot oss. Där fick jag fel. Timrå behövde inte briljera speciellt mycket för att vinna matchen. Det var snarare vår impotens i avsluten som bäddade för denna förlust. 

Dock finns det ingen större anledning att gräva ned sig. Förluster måste givetvis komma. Nu är det bara att ladda om för laget och fortsätta vara seriens bästa bortalag(!). Då har vi snart tagit igen dessa förlorade poäng.

Skottstatistik:

39 - 22

Puckinnehav:

67% - 33%

Powerplay:

25% - 0,00%

Räddningsprocent:

81:22% - 94:87%

--------------

Matchens formationer:

1:a lina

62. Jacobsson, Robin

55. Fredriksson, Simon 

9. Urbas, Jan

12. Johansson, Fredrik

18. Williams, Jeremy

2:a lina

26. Larsson, Hampus

7. Angell, Nicholas

86. Bromé, Mathias

45. Steen, Oscar

79. Montpetit, Brock

3:e lina

44. Helmersson, Per

20. Jonsson, Johan

19. Andersson, Erik

83. Johner, Dustin

80. Davidsson, Eddie

4:e kedja

16. Berg, Jonte

91. Frycklund, Mikael

72. Svedlund, Linus

Extraspelare: 

11. Nilsson-Lindelöf, Alexander

58. Emmerdahl, Jonas

.... öken!

Sjätte raka...

Timrå - Västerås 3-4

Det tycks inte vara någon hejd på framgångståget för Gulsvart just nu. Trots två spelmässigt lite sämre insatser lyckas laget gå vinnande ur matcherna. Flyt, tur, eller skicklighet? Jag anser att det är en kombo av alla tre som hjälp laget. Vi har sett det förr. Lag med flyt vinner matcher även när spelet inte är glimrande. Inget nytt under solen därmed. Det nya skulle iofs vara att det är Gulsvart som åtnjuter den förmånen. Att det är oss solen lyser på. Inte alls så dumt.

Inför matchen fanns det en del frågetecken.

- Skulle Fransson komma till spel och göra en stabil insats?

- Skulle frånvaron av Jeremy Williams påverka vårt pp negativ?

- Skulle laget spela upp sig igen efter matchen mot IKO?

Vi tar det i ordning. Det är enklast så.

Jonas Fransson fick en konstig match, inledningsvis. Hela första perioden var han statist, åskådare, och fick se sitt lag dominera fullständigt. Fick ett(1) skott att rädda. Inte lätt då att "komma in i matchen". Den andra perioden fick han däremot mer att göra. 

1-2

Spelvändning av Timrå från mittzon där vi drällde med puck samtidigt som vi försökte göra ett byte. Timrå fick komma tre mot två. Angell bröt passning men fick se pucken gå till Timråspelare som mitt i slottet fick dra in pucken i nät. - Fransson närmast chanslös!

2-2

Timrå rullade runt nere i vårt sarghörn och lyckas spela upp till back. Backen håller i och lägger sedan ett "tyst skott" som passerar en mängd spelare och förbi Fransson som är helt skymd. Ett skott som målvakter räddar ibland men inte denna gång. - Fransson närmast chanslös!

3-2

Timråspelare lyckas spela upp puck från en position bakom förlängda mållinjen, rakt genom slottet, upp till back som får på att mäktigt skott. Precis i skottögonblicket åker egen spelare in i skottlinjen och skymmer Fransson. - Såg inte otagbart ut men skymningen från egen spelare ställde till det!

Summering: Fransson såg, som väntat, aningen kantig ut i sitt spel. Kan dock inte lastas för baklängesmålen. En Fransson i "zonen" hade säkerligen räddat något av dessa avslut. Min bedömning är att Fransson gjorde en godkänd insats. 

Jeremy Williams frånvaro ställde krav på svar. Hans plats i kedjan togs av Stefan Gråhns. Stefan gjorde en alldeles utmärkt insats. Rivig och stark i spelet som vanligt. Vi gjorde två mål i powerplay och lämnade därmed matchen med 50% effektivitet i den spelformen. - Klart godkänt!

Spelet då?

Under den första perioden hittade vi tillbaka till det spel som vi hade under några hemmamatcher tidigare. Det var rappt, rejält, snabbt, och effektivt. Backar hittade ständigt vägar till uppspel och forwards kunde storma fram i snabba omställningar. Ett spel som gav 2-0 samt många chanser till fler mål under den första perioden. 

Den andra perioden gick Gulsvart ned sig några få procent och slarvade en aning med detaljer i spelet. Ett sådant slarv gav Timrå en väg in i matchen då de gjorde 1-2. När Timrå dundrade in 3-2 i början av tredje perioden blev jag själv tveksam till våra möjligheter att vända tillbaka matchen till seger. Som tur var har vi en Mikael Frycklund som just nu kanske är vår enskilt bäste forward, jämte Urbas. Den spelvändningen, som avslutades med ett oerhört vacker skott i nättaket av Erik Andersson, var nog matchens behållning. Att Jan Urbas senare kunde stötstyra in ett segermål på Robin Jacobsson skottpassning var nästa för bra för att vara sant!

Summering: En strålande förstaperiod, en sämre andra, en stark vändning i tredje, ett powerplay som fortsätter generera mål samt tre poäng. - Jag sitter nöjd!

Reflektion:
- Det är dags att inse att inget lag i denna serie är dåligt. Timrå visade stundtals upp ett frejdigt spel som vi hade väldiga problem med. Timrå är enligt tabelläget ett bottengäng, men, spelmässigt hänger de med väldigt bra om inte motståndarna gör sitt jobb fullt ut. Bara att titta på omgångens resultat där topplagen Mora, Malmö och KHK alla fick se sig besegra av lag som ligget i "botten" av tabellen.



Mot sjunde inseglet..öh.. segern!

Västerås - Oskarshamn 3-0

Finns i en hall nära dig...

En efterlängtad seger redan i säsongens inledning. En insats av laget som pekar på något större. Som ger en smak av mer. Gulsvart kom ut till spel på sin hemmais precis så som man önskat och förväntat sig. Det var fart och fläkt, buller och bång, raka rör och rätt mot mål. Den tveksamhet, den flathet, den uddlöshet, som laget visade upp senast mot Almtuna på bortaplan var som bortblåst. Så här vill jag se mitt lag, mina spelare, uppträda i match efter match. Inte bara då och då. Jämt och ständigt denna passion, detta uppoffrande spel, denna inställning är vad jag vill ha och se. Är detta månne för mycket begärt? Icke, sa Nicke! Fullt fokus och 100% inställning är det minsta jag, och andra, kan kräva av vårt lag. Så är det...

Måste få kommentera denne Linus Svedlund mitt i min svada. Vad han har utvecklats! Det är lätt att låta sig förblindas av Conny Strömbergs magnifika passningsspel, Jeremy Williams underbara direktskott, eller Mathias Bromés uppoffrande spel som exempel. Jag vill i konkurrens med dessa spelares prestationer lyfta fram unge Linus att dela rampljuset en dag som denna. Linus gör det helt enkelt förbaskat bra, det han gör på isen. Fortsätter han på samma sätt har vi här en resurs, en pjäs, en byggsten i laget som kan bli lika viktig som våra mer namnkunniga importer. Underbart att se...

I gårdagens match fick inte Oskarshamn utrymme för sitt eget spel. Detta tack vare att Gulsvart från första nedsläpp tog tag i skeendet och vägrade släppa det ifrån sig. Först när segern var bärgad, inför tredje perioden, bjöds Oskarshamn in i matchen och tilläts låna puck. Inte ens då lyckades Fredrik Söderströms mannar hota oss mer än flyktigt. Det var endast i spelformen powerplay som Oskarshamn lyckades skapa tryck, i egentlig mening, mot vår Jonas Fransson. Denna gång fungerade dock vårt boxplay bättre än tidigare och kunde relativt enkelt hålla undan och stå emot. 

Den tredje perioden blev på sitt sätt en imponerande defilering mot slutsignalen. Gulsvart spelade konsekvent och metodiskt med målsättningen att stänga matchen. Något som man lyckades alldeles förträffligt med. 

Den enda smolken i den tredje perioden var att laget drog på sig ett antal utvisningar av modellen onödiga. Kanske en konsekvens av att man drog ned på frekvensen i skridskoåkningen och  istället arbetade för mycket med klubban? 

Extra roligt att Jonas Fransson fick hålla nollan denna match. Han har inte haft det så lätt att imponera fram till nu bortskämd som man är över hur bra han kan vara. Nu var han på plats. Ordentligt. Gjorde några avgörande räddningar när Oskarshamn lyckades ta sig fram till sina fåtaliga giftiga chanser. Just så är man van att se den gode Jonas. Härligt!

Angående våra backar så klarade sig alla med den äran. Speciellt roligt är det att se hur Per Helmersson stretar på. Hur lång tid tar det, månntro, innan allt fler börjar inse vilken skicklig defensiv pjäs han faktiskt är? Att Nick Angell är spelskicklig och offensiv visste jag inför säsongen. Det som imponerat mest på mig är dock inte Nicks offensiv utan hans - defensiv. Vissa olyckskorpar har kraxat om att han är för svag defensivt för att tituleras som en riktig klassback. Trams, säger jag. Nick är riktigt bra defensivt, punkt och slut!

Överlag spelade alla våra backar på en bra nivå. Glädjande att se. Fastnade sällan med puck utan kunder oftast peta loss trissan och sätta upp spelet till forwards. Mycket bra!

Nu tänker jag dock inte dra allt för stora växlar av denna seger. Oskarshamn var ovanligt bleka denna afton. Som vanligt tycks de inte alls trivas med spel på bortaplan. Såg länge väldigt ängsliga och vilsna ut på isen. Jag vill gärna tro att det var vårt bländande(!) spel som bidrog till att Oskarshamn såg så taffliga ut men vet att detta inte är den enda sanningen. Oskarshamn kan bättre...

Kan bara inte låta bli att skriva några rader om "gamlingen" och "liraren" Conny Strömberg. Framför allt funderar jag över vad han snackar om, hela tiden? Någon som lagt märke till det som jag sett? Conny har "kvartssamtal" med andra spelare lite hela tiden. Är det inte någon back som han instruerar så är det någon forwardskollega. Conny pekar, viftar, snackar, och förtydligar. Detta sker inför en tekning, vid powerbreaks, i periodpauser, ja, så fort tillfälle ges. Och snackar han inte med medspelare så snackar han lika inlevelsefullt med vaktmästarna. Han är helt enkelt alldeles enastående i sina passion för perfektion den gode Conny:)

När laget vunnit tre eller fyra raka matcher, då kommer jag slappna av. Att vinna en match är bra. Att vinna flera i rad är bättre. Framgång föder framgång, det vet alla. Lyckas laget få en streak av matcher där spelet allt mer flyter på, ja då kommer jag börja andas morgonluft. Då kommer jag verkligen våga börja tro. Men först då...

- Och ja, unge Rubins fortsätter imponera. Är han verkligen bara 16 år? 

Noterade att Simon Fredriksson fick komma in och köra i några boxplay. Härligt att se. Vi kommer behöva hans storlek och tyngd vad det lider. 

På vägen hem från match såg jag Niklas Lidström ståendes vid entrén. Känns fortfarande märkligt, och mäktigt, att en sådan ikon går att beskåda helt utan kostnad i ABB Arena. Stort!

Nu laddar vi om...

Västerås - Asplöven 2-1

Mitt intryck av matchen mot Asplöven var att spelarna i laget verkligen ville något. Att vilja är dock inte alltid detsamma som att kunna. Jag dristar mig därför till att påstå att viljan var större än kunnandet under perioder av matchen. När vi dessutom mötte en motståndare som kom med två segrar i bagaget, och därmed ett gott självförtroende, blev inte uppgiften lättare. Asplöven visade redan från start att de inte tänkte stå med mössan i hand och be om lov. De tog helt enkelt för sig ordentligt och var, i stora stycken, minst lika bra som vi själva. Stundtals hade vi rejäla problem att freda oss mot puckskickliga och åkstarka motståndare.

Men så var det detta med viljan. Alla ville göra sitt på isen. Alla ville bidra. Alla ville ta matchen till seger.  Kort sagt tycker jag att laget som helhet gjorde en stabil insats utan att för den skull glänsa eller briljera rent spelmässigt. 

- Självklart måste jag lyfta fram en spelare trots allt. Unge Kristians Rubins som spelade som om han inte visste hur svårt det borde vara, bara sexton år fyllda. Det som imponerade mest på mig var hans lugn med puck och klubba. Sökte, och hittade, ständigt fram med passningar till medspelare. Tog även för sig rejält i närkampsspelet. Visade dessutom prov på eminent skridskoåkning. 

Jonas Fransson, som fram till denna match haft det lite motigt, gjorde en stabilare insats. Släpper man bara in ett mål så måste man få med beröm godkänt. Detta trots att målet, eller målskottet, inte såg helt otagbart ut från läktarplats. Jag väljer dock att hylla Fransson för alla de puckar han motade!

Conny Strömberg fick äntligen lön för sitt slit. Ja, faktiskt tycker jag så. Conny sliter mer på isen än vad många vill tro. Till och med hans hemjobb tangerar gränsen för det som måste till, i varje byte. När han dessutom, i match efter match, fortsätter leverera fina mackor till sina medspelare så kommer utdelningen att bli mångdubblad framledes. I matchen mot Asplöven hittade han Williams som direktsköt fram till 2-1. Elegant och briljant. 

Jeremy Williams, förresten, som nu fick komma till avslut på rätt sätt. Första målet, 1-0, på fint förarbete av Nick Angell som serverade pucken mitt i slottet. Bara att hänga dit den för Williams. Mer sånt, tack!

När det gäller backspelet skulle jag vilja lyfta fram en spelare till, faktiskt! Nämligen Pär Helmersson. Visst, han är ingen tekniker som briljerar på isen, men ack så nyttig han är i defensiven. Urstark som få håller han undan och rensar bort. Städar rent. En back som var lite olycklig denna gång var den annars så stabile Johan Jonsson som tummade på marginalerna. Ett uppspel från hans klubba fastnade i egen zon och Asplöven kunde vinna puck, sätta press, och kvittera till 1-1. Å andra sidan täckte samme Jonsson bort ett farligt skott i slutminuten när Asplöven gick för kvittering. Man kan därmed låta udda vara jämt.

För övrigt låter jag mig gärna imponeras av Linus Svedlunds arbete på isen. Fjärdeformationen, där Linus spelade, gjorde många fina byten. Både offensivt och defensivt. Linus överraskar på mig, så enkelt är det. På ett positivt sätt, må jag tillägga!

Nu blev segern väldigt knapp men ack så värdefull. Asplöven var ett betydligt skickligare lag än det Vita Hästen som vi förlorade mot i premiären. Det är utifrån det jag bedömer vårt lags insats. Asplöven rymde många duktiga spelare som ständigt var ett hot offensivt. Duktiga skridskoåkare, bra passningsspelare, och fyndiga i sitt offensiva spel. Det var med andra ord ett bra ishockeylag vi vann mot under tisdagskvällen. 

Nu väntar jag på att det ska lossna rejält i matchen mot Almtuna. Att spelarna vågar spela ut. Förhoppningsvis är anspänningen som fanns inför matchen mot Asplöven nu förbytt i en skön känsla av tillförsikt. Det kan räcka långt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Utmaningen:

- Bloggen slänger in 300:- per mål som Mathias Bromé lyckas peta in. Därutöver 100:- per assist. Dock gäller detta endast om Västerås vinner matchen! Fiffigt, eller hur?

I den förra utmaningen, matchen mot Asplöven, missade Herr Bromé ett fint läge på pass från C Strömberg. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu kör vi över Almtuna och hänger på tåget!

Ny match - Oskarshamn nästa...

Lite nostalgi apropå Malmö 

Under måndagskvällen ställs ett skadedrabbat VIK Hockey mot ett hungrigt, förbannat, och revanschsuget Oskarshamn. Ett Oskarshamn som tappade tre säkra pinnar borta mot SSK senast. Inför tredje perioden hade man 2-0 och segern som i en liten ask. Men se, det gick åt pipsvängen då SSK bjöds in i matchen och kunde vända till en 3-2 seger. Surt sa räven.

Frågan är om det blir vi som får sota för Oskarshamns genomklappning mot SSK?  IKO har  inte utrymme för mer poängtapp om de ska ta sig till ett playoff. Lite "vinna eller försvinna" för dem. Då vi av tradition har aningen svårt att vinna mot IKO i allmänhet och på deras hemmaplan i synnerhet så väntar en ruskigt tuff uppgift.

Under matchen mot Malmö i ABB Arena visade Gulsvart stundom upp ett frejdigt och bra anfallsspel. Överlag var arbetsinsatsen oerhört bra. Många spelare har tagit ett kliv upp. Höjt sig. Det är alldeles utomordentligt bra men även alldeles förbaskat nödvändigt. 

Det är oerhört glädjande att se hur Tony Romano fått tillbaka drivet i spelet igen. Han skapar och oroar i varje byte genom sin fart och teknik. 

Det är även roligt att se hur Kenndal McArdle sakta men säkert lyfter sitt spel från "brunkare" till poäng och målgörare. Men en sak förbryllar mig. Ramlar inte McArdle osedvanligt mycket ute på isen? Dålig balans? Någon annan som lagt märke till detta fenomen? Om inte, håll ögonen öppna i nästa match så ska ni själva få se:)

Imponerande är även Jonas Fransson. Numera har man blivit så van vid hans stora målvaktsspel att man tar det för givet. Hur bär sig karln åt? 

En viktig detalj i spelet som måste förbättras omedelbart redan under matchen mot Oskarshamn är spelet i powerplay. Mot Malmö senast upplevde jag att pucktempot var på tok för lågt. Malmö hade inga som helst problem att boxa ut och störa våra tänkta skyttar. Det blev som platt och inget alls av vårt powerplay. Bättring där, grabbar!

Tänk att gamle Kenneth "Bacon" Bergqvist äntligen börjar visa lite livstecken på isen. Kenneth har varit denna säsongs stora snackis bland supportrar. Många har varit mot, några få för. Kenneths insatser har varit varierande över säsong, minst sagt. Numera används han som extraforward och kommer in för att avlasta andra spelare. Gissar att han får mer speltid nu när några forwards stannar hemma pga skador. Kanske kan Kenneth upprepa det han gjorde senast borta mot Oskarshamn? Då gjorde han nämligen båda våra mål i en match som slutade 2-1 till oss. - Kom igen, Kenneth!

Luca Caputi är en aning underskattad i jämförelse med tex Jeremy Williams enligt mitt förmenande. Två helt olika spelartyper men ack så bra de kompletterar varandra! Luca är en riktig bulldozer runt motståndarnas mål och har förmågan att trycka sig fram med pucken. Den egenskapen kommer bli oerhört värdefull i kommande kvalserien. Sanna mina ord..

Sist men inte minst kan jag rapportera att Mattias Bromé inte har ont i sin näsa efter den armbågstackling han fick av Thomas Kollar. Detta enligt honom själv. Låter bra det...

- Enligt obekräftade källor kommer Viktor Mårtensson få rengöra sargen i ABB Arena under måndagen som en "disciplinär åtgärd" efter kastade handskar och matchstraff mot Malmö...

Matchtips:

Oskarshamn - Västerås 3-1

Seger mot Djurgården....

Seger på Hovet..

Djurgården - Västerås 3-4 (sudden)

Makalöst, otroligt, huvudlöst, obegripligt, fantastiskt, enastående, märkligt, underligt, härligt!

Ungefär så vill jag sammanfatta mina intryck av matchen mellan Djurgården och Västerås på hovet under gårdagskvällen.

För det första: - Jag såg inte matchen!

För det andra: - Jag följde matchen via Everysport, #twitter och Swehockey.

För det tredje: - Jag såg matchen mellan Rögle - Malmö

För det fjärde: - Jag valde att inte köpa matchen på S24 pga att det vid tidigare tillfällen fungerat - uselt!

På något sätt var det väldigt intressant att följa matchen via olika sociala medier då de kommentarer som flödade gav en mycket bra känsla för vad som faktiskt utspelade sig på isen. Här ett litet axplock av kommentarer på #twitter:

Jag tror vi alla kan enas om att denna säsong är en annorlunda säsong. Sällan har väl så många supportrar ondgjort sig över lagets oförmåga att spela ishockey samtidigt som laget kanske gör sin bästa säsong någonsin, poängmässigt, i allsvenskan!

Det ironiska är att den kritik som laget möts av från motståndarsupportrar är samstämmigt med den kritik som laget får från sina egna supportrar.

- Det går långsamt och omständligt

- Vi har backar som inte kan slå ett förstapass

- Vi har ingen fungerande offensiv

- Vi har Jeremy Williams som vinner matcher

- Vi har Jonas Fransson som vinner matcher

- Vi spelar otroligt defensivt och tråkigt

Men vad fan ska man klaga på - egentligen? Kolla tabellen....

Man kan lugnt säga att vi supportrar nog aldrig kommer bli riktigt nöjda. Vi har alla varit med om säsonger då laget stundtals briljerat med härligt offensivt spel men poängen istället uteblivit. Då lackar vi ur och ropar på "att vi måste bli bättre defensivt". Denna säsong vinner vi matcher på en grym defensiv och skriker då istället efter "att vi måste bli bättre offensivt". Knepigt, sa Bull! Tokigt, sa Bill!

Det vi kan vara överens om är att Gulsvart är äckligt stabila, ständigt hittar nya vägar att vinna, och bryr sig fullständigt blanka fan i hur det ser ut i matchen. De är, med all rätt, väldigt nöjda med de 83 poäng som spelats in. Vi är SERIELEDARE för sjuttons gubbar! Sug på den Djurgårdare, Boforsare och SSK:are. 

Personligen gläds jag mycket över att det var just Kenndal McArdle som fick skotta in kvitteringspucken till 3-3. En härligt spelartyp som sannolikt kommer växa allt mer när matcherna blir än mer viktiga. Kanske blir McArdle den "tungan på vågen-spelare" i ett kommande KS som vi saknat tidigare! För visst tar vi oss till kvalserien nu, va, va, va? för att citera Håkan Söderberg på Viasathockey.

Nu är det bara att ladda om för en ny nagelbitare. Asplöven i ABB Arena torsdag kväll. Kan vi vinna med uddamålet igen efter 59 minuters magknip på läktaren?

Väl mött....

Seger mot Löven - Stabilt!

En tuff match - men vi vann...

Västerås - Björklöven 5-2 (2-1, 2-1, 1-0)

Det blev en efterlängtad seger mot Björklöven under fredagskvällen. Efterlängtad ur det perspektivet att tidigare hemmamatcher genomförts minst sagt svajigt av våra Gulsvarta spelare. Det fanns därför fog för oro även denna gång. Att möta ett bottenlag i desperat behov av poäng kan vara en nog så svår uppgift. Den gamla klyschan om att "motivation slår klass" låg nära till hands. 

Första perioden:

Och visst började matchen på ett något oroande sätt. Björklöven tilläts ta ledningen genom att de bjöds på ett powerplay tidigt i matchen. Ett backskott som styrdes upp i en båge i luften via täckande klubba(!) och sedan kunde slås in på volley av Stefan Öhman vid Franssons vänstra stolpe. Videogranskning följde men målet godkändes helt korrekt. 0-1. Där och då fick i alla fall jag lite dåliga vibbar. Trots att vi själva såg rätt pigga ut i både armar och ben så trummade Björklöven på rejält och satte oss under press både en och två och tre gånger i perioden. 

När det gått cirka fjorton minuter av matchen drog Per Helmersson iväg ett skott från blålinjen som styrdes i mål av Luca Caputi och kvitteringen till 1-1 var både efterlängtad, rättvis, och välbehövlig. Några minuter senare gjorde Matt Fornataro ett strålande arbete i sin forechecking, stal pucken av en Löven-back, Jonas Emmerdahl petade fram trissan till Jeremy Williams som resolut smällde in 2-1. Otroligt skönt att ha en sniper som Jeremy som aldrig frågor om lov när lägen dyker upp. Han bara trycker till...

Andra perioden:

Ett böljande spel fram och tillbaka där båda lagen turades om att skapa bra chanser. Vi hade väldigt svårt att få stopp på Björklövens attacker. De var ettriga, ivriga, riviga och åkte som små jehun in och ut i vår zon. Det var på nåder som vi kunde avvärja och hålla undan. Slutligen kom dock ännu ett välbehövligt mål. Ett powerplay där vi hade svårt att ställa upp och sätta tryck. Vi fick börja om, och börja om, och börja om, men till slut fick vi ordning på spelet och kunde börja spela runt i Lövens zon. Precis när Löven blivit fulltaliga fick Andreas Frisk nöjet att dunka in ett fint slagskott till 3-1. Då kändes det bra. Känslan var att vi äntligen fått kontroll på matchen. Att vi ägde momentum. Att vi skulle kunna spela av och plocka tre sköna poäng.

Men, som så många gånger förr, ville motståndarlaget något annat. Björklöven bjöds ett powerplay bara några minuter efter vårt mål och tog självklart tillvara på den chansen. Olof Mårs kunde, något turligt, valla in pucken till en reducering till 2-3 via en VIK-backs skridskor. För en gångs skull var Jonas Fransson helt chanslös.

Som tur var för oss fick vi ett nytt powerplay där vi på nytt bjöds möjligheten att dra plösen över ett vilt kämpande Björklöven. Även denna gång hade vi fasligt svårt att komma in i Lövens zon och sätta upp spelet. När det endast återstod ett tiotal sekunder fick vi äntligen kontroll på pucken i deras zon och kunde sätta upp Jeremy Williams, förstås, till ett nytt härligt avslut till 4-2. 

Tredje perioden:

Under de första fyra - fem minuterna av sista perioden fortsatte Björklöven att kämpa för ett få till en reducering men så, plötsligt, hände något med den Gulsvarta lagmaskinen. Som i ett trollslag infann sig en känsla av säkerhet, självklarhet, i allt som spelarna gjorde på isen. Passningar satt på blad, spelare fick puck i fart, alla spelare på isen agerade tillsammans. Både offensivt och defensivt, som en helhet. Plötsligt fick Björklöven det oerhört svårt att ens transportera pucken genom mittzonen. Det var stängt, överallt. Alla tidigare åkvägar var blockerade av Gulsvarta spelare. Det infann sig en trygghet i spelet som var skön att få bevittna. 

- Att sedan Christopher Mastomäki fick kröna detta stabila spel med sitt första mål i A-laget var bara ett kvitto på hur bra hela laget agerade.

Målet föregicks av en intensiv forechecking där Björklövens målvakt hamnade i stort bryderi bakom eget mål. När han försökte skicka iväg trissan längs sargen, fångades den enkelt upp av Christopher Mastomäki som behärskat rullade in pucken i det övergivna målet.

- De sista femton minuterna i matchen mot Björklöven är det bästa jag sett av Gulsvart på hemmaplan denna säsong.

Björklövens förlustrad är nu upp i elva(11) raka matcher! För mig fullständigt obegripligt sett till hur bra de spelade mot oss långa stunder. Aggressivt och rörligt anfallsspel, i det stora hela stabilt defensivt arbete, och bra powerplayspel. 

Säsongens räddning?

Utgången i denna match kunde kanske blivit helt annorlunda om inte Jonas Fransson svarat för säsongens svettigaste räddning när det återstod en(1) sekund av andra perioden. Tekning i egen zon, fyra sekunder kvar, och våra egna spelare sover lite. Pucken hamnar hos en helt fristående Lövenspelare framför Fransson. Skott kommer men Fransson lyckas gå ned i spagat(!) och fånga trissan i plocken vid vänstra stolproten. En reducering till 3-4 där och Löven hade fått enorm energi inför tredje perioden!

- Det är de små, små, detaljerna som avgör var poängen ska hamna...

0-1 (05.10) Stefan Öhman (Tommy Wargh, Stefan Andersson)

1-1 (14.07) Luca Caputi (Thomas Mitell, Per Helmersson)

2-1 (17.05) Jeremy Williams (Matt Fornataro, Jonas Emmerdahl).

3-1 (29.57) Andreas Frisk (Rasmus Bengtsson, Jeremy Williams)

3-2 (32.34) Olof Mårs (Stefan Öhman, Tommy Wargh)

4-2 (35.22) Jeremy Williams (Matt Fornataro, Kenndal McArdle)

5-2 (51.31) Christopher Mastomäki.

Skott: 33-26 (9-6, 10-15, 14-5).

Utvisningar: Västerås 8 minuter. Björklöven 6 minuter.

Domare: Peter Lyth.

Publik: 3.086.

Statistik, tabeller, och ....

10/11

12/13

13/14

Man kan säga att detta är en disciplin som blivit lite av vårt adelsmärke de senaste säsongerna. Vi släpper in väldigt lite mål. Det är bra. Till hjälp de senaste två säsongerna har vi haft Lars Johansson och Jonas Fransson. Två målvakter som agerat vägg å det gruvligaste.

Här det det lite värre. Vi finns faktiskt inte med på topp fem trots att vi ligget topp tre i tabellen! En något märklig situation. Jämför gärna med Karlskrona och Karlskoga som båda finns med i toppen av båda listorna. Till och med Asplöven slår oss i denna avdelning..

Topp 10 poäng

Notera gärna att vi endast har med en(1) spelare på denna lista. Karlskrona ståtar med fem(5) spelare! Lite småironiskt att Björklöven har med två(2) spelare på denna lista trots att de numera ligger långt långt ned i tabellen och knappt gör några mål längre...

Topp 10 assist

Om det såg tunt ut med Västeråsspelare i poängtoppen så är det än värre när det gäller assistligan. Här har vi inte en enda spelare med. Detta är naturligtvis en brist. En spelare som Fredrik Johanson, i god form, borde varit med på denna lista. 

Topp 11-20 assist

Först nu hittar vi en VIK:are i denna lista. Det är Thomas Mitell som är bäst i laget när det gäller assist. En aning märkligt kan jag tycka. Hade förväntat mig en forward!

Hur ska man då tolka denna statistik, denna sanning, utan att ta till övertoner? Tja, enligt mitt sätt att se på saken saknas det spelare, forwards, som presterar på tillräckligt hög nivå bakom en relativt ensam Jeremy Williams. Att en back är lagets främste när det gäller assistpoäng är för mig ett litet underkännande för många forwards. Men allt hänger nog ihop, på något sätt. Då vi är det lag som spelare mest tillknäppt, både hemma och borta, så gör vi helt enkelt inte så många mål. Vårt snitt på insläppta mål ligger på 2,0 per match samtidigt som vi bara mäktar med 2,3 mål offensivt per match. Vi är helt enkelt snåla både framåt och bakåt. 

Varför vi är det kan man tvista om. Är det spelarnas oförmåga att göra mål eller spelsystemet, taktiken, som förhindrar att vi producerar mer framåt? Är Jocke Fagervall en försiktig general som hyllar defensiven på bekostnad av en mer kreativ offensiv. Känner sig spelarna låsta i ett defensivt tänkande som gör dem ovilliga att gå framåt, offensivt, på ett tuffare sätt?

Ja, inte vet jag. 

Viktig seger mot Malmö...

Seger igen mot Malmös pågar....

Malmö - Västerås 2-3

En fredagsmatch som slutar med tre nya härliga poäng. Dessutom erövrade på bortaplan mot en konkurrent som aspirerar på att överta vår direktplats till den hägrande kvalserien. Underbart! Det är den typen av inledning på en helg som man trånar efter. En perfekt belöning efter en tuff arbetsvecka. Man bugar, tackar, och ler hela vägen till sömns....

Vad ska man då säga om matchen, spelet, utvisningarna, målen, och avslutningen på dramat som utspelade sig i Malmö Arena? I ärlighetens namn tycker jag inte att vi spelade särdeles bra ur ett perspektiv. Som vanligt hade vi lite marigt att spela oss ur egen zon. Vi hade även, i vanlig ordning, lite svårt att få flyt i anfallsspelet. Det blev mer kämpa och slita än att briljera med klapp-klapp-spel och fart med finess. Det var först under slutminuterna av förstaperioden som vi lyckades sätta Malmö under större press i egen zon. Dessbättre, för oss, hade Malmö genom slarvigt spel på vår blålinje, bjudit oss en spelvändning där Kenndal McArdle och Tony Romano kunde spela sig fram till vårt ledningsmål. Skönt att Romano fick hänga en kasse igen. 

I övrigt hände inte så mycket att skriva om under den första perioden. Jo, vi hade ett miserabelt powerplay där Malmö bjöds på två(!) frilägen! 

I den andra perioden fortsatte spelet ungefär om i den första med den lilla skillnaden att Malmö började få allt mer av spelet. Trycket ökade, med andra ord, mot Jonas Fransson i målet. Malmö vann även skotten i perioden med 16-6 vilket underströk detta. Kul då för oss att det var vi som gjorde flest mål! Kanske var det säsongens vackraste mål för Gulsvart när Helmersson, Mitell och Williams samarbetade fram till vårt 2-0? Pucken gick som på det berömda snöret i Malmös zon innan Williams stänkte in pucken från sin favoritposition. Grymt läckert mål.

Men säg den glädje som varar! I bytet direkt efter drog Tony Romano på sig en idiotutvisning(!) då han var uppe med klubban och petade i en närkamp djupt nere i Malmös zon. Visst kan man kalla den "billig" men han vet mycket väl om bedömningsnivån. Skärpning där tack! Daniel Viksten tackade för kaffet och smällde in reduceringen i det efterföljande powerplayet för Malmö.

Några minuter senare ville inte Kenndal McArdle vara sämre än Romano vilket resulterade i ett nytt boxplay för Gulsvart. Som tur var för oss lyckades inte Malmö utnyttja detta övertag. Ett bra boxplay redde ut stormen. När det sedan var endast några sekunder kvar av perioden drällde Malmö, igen, med pucken vid vår blålinje och Matt Fornataro fick tag på trissan. Han stormade fram över isen och några sekunder senare hade han lyckats, efter några returer, med konststycket att öka på ledningen till vår fördel. Jag kan lugnt säga att det målet, till 3-1, kom som en skänk från ovan!

Den tredje perioden var kusligt lik sista perioden mot Troja hemma, senast. Då var det Troja som tog över taktpinnen och vi som mest bara slog ifrån oss. Nu var det Malmö som kom ut och satte riktigt bra press mot vårt mål. Precis som i matchen mot Troja hade vi två mål att gå på. Och precis som då lyckades vi hålla undan genom att bara släppa till ett mål bakåt. Man kan inte låta bli att imponeras av arbetsmoralen i laget. Exceptionellt bra, om ni frågar mig! Trots att Malmö vann skotten med 11-2 lyckades de inte komma ifatt. Jonas Fransson fick verkligen göra skäl för traktamentet denna kväll.

Det enda som var störande, ur ett Gulsvart perspektiv, den sista perioden var att vi dels drog på oss utvisningar men även att vi slarvade bort möjligheten att döda matchen i ett sent powerplay. Inte nog med det. Vi tillät dessutom Malmö att göra mål - i detta vårt powerplay. Det var inte bra, rent av uselt, på min ära! Trots att Malmö fick chansen att avsluta matchen i powerplay lyckades vi hålla undan. Starkt!

Sammantaget, trots vissa brister i spelet, måste jag ge laget med beröm godkänt för insatsen. I slutänden får inget lag poäng för finess eller briljans. Det är målen, och endast målen, som räknas. Tre oerhört värdefulla poäng blev erövrade och därmed togs ännu ett steg mot den hägrande kvalserien!

Vad kan man då säga om Malmös insats? Personligen hade jag förväntat mig ännu mer fart, mer energi, mer attack från hemmalagets sida. Det tog drygt halva matchen innan Malmö började trampa igång men det vägvinnande spel jag sett dem prestera tidigare var inte på plats denna gång. Sannolikt var det vi som gjorde Malmö "dåliga". Som bekant tillåts man inte göra allt man vill om man har en motståndare som sätter stopp. Jag tror fortfarande att Malmö, tillsammans med Djurgården, är de två lag som kommer att jaga oss i toppen ända fram till sista omgången...