Sjätte raka...

Timrå - Västerås 3-4

Det tycks inte vara någon hejd på framgångståget för Gulsvart just nu. Trots två spelmässigt lite sämre insatser lyckas laget gå vinnande ur matcherna. Flyt, tur, eller skicklighet? Jag anser att det är en kombo av alla tre som hjälp laget. Vi har sett det förr. Lag med flyt vinner matcher även när spelet inte är glimrande. Inget nytt under solen därmed. Det nya skulle iofs vara att det är Gulsvart som åtnjuter den förmånen. Att det är oss solen lyser på. Inte alls så dumt.

Inför matchen fanns det en del frågetecken.

- Skulle Fransson komma till spel och göra en stabil insats?

- Skulle frånvaron av Jeremy Williams påverka vårt pp negativ?

- Skulle laget spela upp sig igen efter matchen mot IKO?

Vi tar det i ordning. Det är enklast så.

Jonas Fransson fick en konstig match, inledningsvis. Hela första perioden var han statist, åskådare, och fick se sitt lag dominera fullständigt. Fick ett(1) skott att rädda. Inte lätt då att "komma in i matchen". Den andra perioden fick han däremot mer att göra. 

1-2

Spelvändning av Timrå från mittzon där vi drällde med puck samtidigt som vi försökte göra ett byte. Timrå fick komma tre mot två. Angell bröt passning men fick se pucken gå till Timråspelare som mitt i slottet fick dra in pucken i nät. - Fransson närmast chanslös!

2-2

Timrå rullade runt nere i vårt sarghörn och lyckas spela upp till back. Backen håller i och lägger sedan ett "tyst skott" som passerar en mängd spelare och förbi Fransson som är helt skymd. Ett skott som målvakter räddar ibland men inte denna gång. - Fransson närmast chanslös!

3-2

Timråspelare lyckas spela upp puck från en position bakom förlängda mållinjen, rakt genom slottet, upp till back som får på att mäktigt skott. Precis i skottögonblicket åker egen spelare in i skottlinjen och skymmer Fransson. - Såg inte otagbart ut men skymningen från egen spelare ställde till det!

Summering: Fransson såg, som väntat, aningen kantig ut i sitt spel. Kan dock inte lastas för baklängesmålen. En Fransson i "zonen" hade säkerligen räddat något av dessa avslut. Min bedömning är att Fransson gjorde en godkänd insats. 

Jeremy Williams frånvaro ställde krav på svar. Hans plats i kedjan togs av Stefan Gråhns. Stefan gjorde en alldeles utmärkt insats. Rivig och stark i spelet som vanligt. Vi gjorde två mål i powerplay och lämnade därmed matchen med 50% effektivitet i den spelformen. - Klart godkänt!

Spelet då?

Under den första perioden hittade vi tillbaka till det spel som vi hade under några hemmamatcher tidigare. Det var rappt, rejält, snabbt, och effektivt. Backar hittade ständigt vägar till uppspel och forwards kunde storma fram i snabba omställningar. Ett spel som gav 2-0 samt många chanser till fler mål under den första perioden. 

Den andra perioden gick Gulsvart ned sig några få procent och slarvade en aning med detaljer i spelet. Ett sådant slarv gav Timrå en väg in i matchen då de gjorde 1-2. När Timrå dundrade in 3-2 i början av tredje perioden blev jag själv tveksam till våra möjligheter att vända tillbaka matchen till seger. Som tur var har vi en Mikael Frycklund som just nu kanske är vår enskilt bäste forward, jämte Urbas. Den spelvändningen, som avslutades med ett oerhört vacker skott i nättaket av Erik Andersson, var nog matchens behållning. Att Jan Urbas senare kunde stötstyra in ett segermål på Robin Jacobsson skottpassning var nästa för bra för att vara sant!

Summering: En strålande förstaperiod, en sämre andra, en stark vändning i tredje, ett powerplay som fortsätter generera mål samt tre poäng. - Jag sitter nöjd!

Reflektion:
- Det är dags att inse att inget lag i denna serie är dåligt. Timrå visade stundtals upp ett frejdigt spel som vi hade väldiga problem med. Timrå är enligt tabelläget ett bottengäng, men, spelmässigt hänger de med väldigt bra om inte motståndarna gör sitt jobb fullt ut. Bara att titta på omgångens resultat där topplagen Mora, Malmö och KHK alla fick se sig besegra av lag som ligget i "botten" av tabellen.



Mot sjunde inseglet..öh.. segern!

Nyförvärv..

Under gårdagen hände det saker. Vår sportchef tog ett djupt andetag(!) och plockade in två nya spelare till vår trupp. En yngling från SHL och en gamling från division ett. Ynglingen heter Erik Andersson och har gjort ett tjugotal matcher med HV71 i SHL. Gamlingen är ingen mindre än vagabonden Stefan Gråhns med senaste klubbtillhörighet Åkers IF. Sedan tidigare har vi lånat in Jonte Berg från Arboga. Jaha! tänker jag och rynkar på pannan. Två spelare från division ett ska spetsa ett lag med ambitioner att nå SHL! 

Det är så man måste tänka till flera gånger för att få grepp om tanken med dessa förstärkningar. Vad är det man vill uppnå? Vad är det huvudsakliga syftet med dessa värvningar? Det är lite av knäckfrågan i detta. 

Jonte Berg minns jag framför allt som en väldigt duktig defensiv forward som gjorde väldigt bra i från sig i boxplay. Med sin fart var han även ett hot offensivt i denna spelform. En förlupen puck, en slarvig passning, och Jonte kunde skena iväg över isen i en överraskade spelvändning. Är det den rollen han är tänkt att ha även denna gång?

Stefan Gråhns är en spelare som flyttat runt, mer eller mindre frivilligt, i en hel del klubbar. Under gårdagskvällen kontaktade jag flera personer som sett honom spela i sina respektive klubblag. Jag ville ha en mer nyanserad(!) bild av honom som spelare. Vad tillför han, helt enkelt. Den bild som växte fram under kvällen gjorde mig mer tillfreds. Stefan Gråhns fick goda vitsord av de jag pratade med. En del höll honom väldigt högt medan andra nöjde sig med att han gjort helt ok insatser. Den gemensamma nämnaren var att han är en spelare som gnuggar på, lite av en pådrivare. En spelare som gör sitt jobb, ordentligt, i varje byte. En spelare som dessutom inte drar sig för att hoppa in i hetluften när så behövdes. 

Med Stefan Gråhns får vi ingen poängmaskin. Däremot får vi en spelare som gör sitt jobb, varje byte, varje match, och gör det till 100%. Kanske har vi här en kopia av Stefan "Stiffen" Holmgren. En ettrig, jobbig, och lite småful spelare som skapar utrymme till andra. Jag är därför försiktigt positiv till denna värvning. Frågan är bara var, i vilken formation, han kan tänkas göra störst nytta?

Erik Andersson är för mig en helt obekant spelare. Här gör jag mig inga stora förväntningar. En spelare som får sparsamt med istid i SHL kan inte förväntas dominera i Hockeyallsvenskan. Exempel på detta har vi sett flera gånger tidigare. Förhoppningsvis innebär Eriks inträde i laget att konkurrensen ökar och därmed tvingar övriga forwards att vara riktigt på tå. Det om något är en positiv effekt. Kanske är det så denna värvning ska fungera? 

Det är bra att sportchefen agerar men nu återstår det viktigaste. Spelplanen. Oavsett vilka spelare vi har att tillgå måste laget börja följa den spelplan som är tänkt. Utan en fungerande spelplan som spelarna underordnar sig är risken stor att spelet fortsätter lysa med sin frånvaro.

Nu kör vi över Malmö!